När jag sitter och skriver detta med höstregnet smattrande mot fönster och tak känns det lite overkligt att tänka tillbaka på vår härligt soliga tur längs Dyröleden i slutet av juli.
Sedan jag läste om Dyröleden i boken Kuststigen har jag velat åka dit och önskade mig då i födelsedagspresent att få åka med min sambo. Flera av mina vänner och bekanta som varit där har lovordat ön, så när vi väl kom iväg var förväntningarna väldigt höga. Efter en tur med färjan från Rönnäng (Tjörn) på cirka 10 minuter steg vi iland vid norra färjeläget. Där svängde vi höger och var efter bara några meter inne på leden som förde oss uppåt längs klipporna.
Vi konstaterade snabbt att detta var en ganska tillrättalagd led som var full av trappor och spänger. I förväg hade vi läst att leden delvis är krävande, och att man skulle ha rejält ingångna kängor på sig. Vi förväntade oss därför lite svårare terräng, men vi hade utan problem kunnat gå leden i gympaskor.
Som jag nämnt även i tidigare inlägg är jag otroligt svag för västkustklippor och havet, och här fick jag verkligen mitt lystmäte. Utsikten ut över havet är magiskt vacker. Det enda som störde mig var att det var så mycket folk ute på leden, trots att vi åkte ut tidigt på morgonen. Jag föredrar ju att vara på ställen där jag i stort sett är ensam ute. Men vi lät folk passera och tog lite extra raster. På det sättet kändes det som om vi var ensamma så fort de försvunnit ur synhåll.
Vid ett tillfälle vek vi av leden och upp på en högre platå där vi såg att det stod två korgstolar och ett bord. Dessutom gick det några mufflon (en vild fårart) och betade en bit bort. Jag njöt av frukosten där med en helt underbar utsikt. Sambons fokus låg mer på fåren.
På ett ställe går man igenom en smal passage med en trappa, Dynes ravin.
Vi njöt av allt vackert vi passerade längs leden. Den blå himlen, havet, alla klippor, båtar som passerade, blommorna och den härliga vinden. Ön är inte så stor, men upplevs större än den är eftersom leden vindlar fram.
Alldeles för snabbt kom fram till Sydhamnen där det kryllade av folk. Vi passade på att köpa varsin glass och tog oss tid att sitta och bara vara en stund innan vi gick vidare på öns östra sida. Ganska snabbt insåg vi att den västra sidan var betydligt vackrare. Här gick stigen till stor del genom skog, och det var inte alls vad vi förväntade oss.
En liten stund dippade vi och kände besvikelse över den sista delen av Dyröleden, men vi kom snabbt på oss själva och kunde därför se skönheten i naturen även den sista kilometern av den 5 kilometer långa vandringsleden. Jag tycker inte att leden levde upp till det höga betyg andra givit den, men jag är ändå glad att vi åkte dit.
För dig som vill veta mer
Läs mer om vad mufflonfår är hos Svenska Jägareförbundet
Läs mer om Dyrön och Dyröleden på Dyröns Samhällsförenings webbsida
Några av mina andra turer på Tjörn
Sundsbyleden, Tjörn
Säby kile, Tjörn
Naturreservatet Härön, Tjörn
Ängholmen (den vid Mjörn), Tjörn
Sundsby vandringsleder, Tjörn
Fredagslyx med övernattning i tält
Några bilder från mitt Instagram
[instagram-feed feed=18]
Namn: Therese Freid
Landskap: Småland, Ångermanland, Bohuslän
Dagsturer/utflykter, ibland med övernattningar (året om)
Bloggare, naturälskare och blomnörd som bor i en liten lägenhet på vackra Tjörn. Tonåringen pluggar i Småland. Mestadels vandrar jag i närområdet, men när jag är på resande fot passar jag alltid på att utforska mitt tillfälliga hemomkring. Vandringsleder, utflyktsmål och friluftsliv är saker som jag delar av mig kring här i bloggen.