För mig blev det ett kärt återseende när jag fick chansen att besöka naturreservatet Kuröds skalbankar i Uddevalla igen. Visserligen hade det bara gått en vecka sedan jag var där första gången, men jag föll pladask för denna plats. Att vandra på skalrester från djur som levde här för drygt 10 000 år sedan är en mäktig upplevelse. Och just i Kuröd finns alltså världens största skalbankar. Detta är verkligen ett utflyktsmål jag kan rekommendera.
I fredags tog vi våra ryggsäckar och styrde färden mot grannön Tjörn. Eftersom vi sedan en tid tillbaka infört sova-ute som vårt fredagsmys. Målet för dagen var Björshuvudet, alltså samma område som jag sov i förra helgen. Men den här gången var både sambon och hundarna med. Och jag hade en stilla förhoppning om att kanske, kanske få chansen att se en gullviva medan vi var ute.
För en blomnörd som jag var det inte helt smärtfritt att vistas en helg på Kinnekulle – utan att ha möjlighet att leta upp, njuta av och fota blommor. Men jag fick i alla fall chansen att besöka Munkängarna naturreservat en stund medan de andra fiskade vid stenbrottet bara någon kilometer bort. Munkängarna är mest känt för all sin ramslök och jag har sett otaliga vackra bilder därifrån genom åren.
När Lars tyckte att jag skulle åka iväg och titta på blommor igår – utan hund – började hjärnan snurra. För det första fanns det väldigt många platser jag ville se. Och för det andra var jag helt oförberedd så jag hade ingen plan. Det gällde att tänka snabbt för att ta vara på dagen, så jag bestämde mig raskt för att åka till Boxviks kile här på Orust.
Blåsippor är ett av våra mest efterlängtade vårtecken. Ett vårtecken som alla känner igen. Eftersom jag är en blomnörd brukar jag vara en av de första att se och fota de vackra vårblommorna. Men så blev det inte i år – vilket var lite chockartat för mig. Jag insåg rätt snabbt hur svårt det är att hitta blommor när man inte längre bor på en plats man känner sedan barnsben.
Som du kanske vet är jag en stor blomälskare. En riktig blomnörd till och med, även att jag bara är amatör bland alla rutinerade botaniker. När jag såg för ett tag sedan att Svenska Botaniska Föreningen har initierat en omröstning för att ta fram Sveriges nationalblomma blev jag eld och lågor. Att vi har landskapsblommor är allmänt känt (till och med barn brukar veta vad de har för landskapsblomma, och vara stolta över den) men vi saknar en officiell nationalblomma.
Idag var jag inbjuden att följa med Sofia på ännu en upptäcktsfärd här på Orust. Jag hade inte den blekaste aning om vart vi skulle, men det visade sig att vi skulle till Ängholmen i Stigfjordens naturreservat.
Den lilla utflykt vi gjorde till Risveden i förrgår väckte vår nyfikenhet, så igår åkte jag och min sambo tillbaka dit för att utforska stigen som går runt hela Stora Kroksjön.
Efter min flytt från Småland för 4 veckor sedan fick jag äntligen träffa min yngsta syster och hennes barn igår. Högt på deras önskelista var (till min stora lycka) att få se typiska “västkustklippor” så vi åkte raka spåret till lättillgängliga Marstrand.
Även att vi hade varit ute några timmar på en familjeutflykt kände vi suget efter att få sova ute, så vi bestämde att det var dags för mig att få göra min premiärnatt i hammock. Tidigare har jag oftast sovit i vindskydd och övernattningsstugor när jag övernattat i naturen. Men sedan jag träffade min sambo har det mest blivit tältnätter.
Förra veckan var det riktig sommarhetta. Då brukar jag försöka gå lite längre med hundarna innan det börjar bli för varmt på morgonen. En dag planerade jag att utgå från Dammekärr, ta genvägen över till sjön Lysevattnet i Vättlefjälls naturreservat, och därifrån följa Vättlefjällsleden tillbaka till Dammekärr.
En dag under min första vecka i mitt nya hemomkring förvandlades en vanligt morgontur med hundarna till en spännande upptäcktsfärd. På grund av, eller tack vare, appen Naturkartan som lurade ut oss på lite avvägar.
I morse bestämde jag mig för att pröva Hållsdammsleden som ligger i mitt nya hemomkring. Vid ett tidigare tillfälle när jag varit här över helgen har jag gått Mettjärnsleden som till stora delar sammanfaller med Hållsdammsleden, men jag var nyfiken på den återstående delen.
Läs mer
Flugtrumpet, sarracenia purpurea, hade jag aldrig hört talas om förrän en av mina kompisar skickade en länk till ett Facebook-inlägg för ungefär 10 dagar sedan. Växten på bilderna såg fantastiskt spännande ut, så jag kontaktade den som gjort inlägget och fick vägbeskrivning – i utbyte mot koordinater till ett orkidéställe här runt Eksjö.
Ramslök – allium ursinum – är en växt som jag inte har stött på så många gånger. Egentligen har jag bara upplevt de heltäckande gröna och väldoftande mattorna när jag varit på Omberg, så jag har trott att det inte funnits ramslök på småländska höglandet. Men för bara några veckor sedan guidade Tord mig till ett hemligt ställe i vårt “hemomkring”.