Den näst sista morgonen i Funäsfjällen satte jag mig i bilen. Helt utan sällskap, vilket kändes lite ovant, men lyxigt. Varken hundar, barn eller sambo var med. Eftersom målet för min morgontur var Tänndalens natur- och blomsterstig blev det en kort bilresa på 10 minuter.
Havsutsikt, klipphällar, strandväxter och vågbrus – det är vad jag vill ha ut av en kustnära vandring. Därför föll jag pladask för Härön – en ö utanför Tjörn som erbjuder precis allt detta och mer därtill.
På sista tiden har mitt liv varit ovanligt hektiskt – på alla fronter. Därför kände jag ett extra stort behov av att komma ut i helgen. Från början var min plan att jag skulle gå några etapper av Kuststigen, som ligger i närheten. Men vid närmare eftertanke vore det smartare att gå en rundslinga (så att jag kommer tillbaka till bilen). Efter att ha granskat kartan ordentligt bestämde jag mig för att åka till Lilla Edet och gå Store Väktor runt.
Efter min tältnatt längs västra Ölandskusten var det dags för vår andra blomletardag – i 30-gradig värme. Tord hade planerat allt in i minsta detalj och styrde bilen söderut – mot det öländska alvaret. Som jag älskar detta landskap. Och jag hade inte varit där sedan jag vandrade på Stora Alvarleden med hundarna för nästan två år sedan så jag förundrades över landskapet vi körde igenom.
I helgen var det äntligen dags för min efterlängtade orkidéresa till Öland. Den hade jag fått i 50-årspresent av min vän och mentor Tord. Han hämtade mig på tågstationen i Kalmar i torsdags kväll. Och från fredag morgon till söndag lunch följde sedan ett underbart späckat schema som gjorde att jag fick se hela 16 olika sorters orkidéer.
Ända sedan jag blev intresserad av blommor för några år sedan har jag velat se orkidén guckusko. Både förra året och året innan missade jag den. Men förra helgen fick jag chansen att leta efter den.
För drygt en vecka sedan blev jag tipsad (av en som läst några av mina blogginlägg) om att gå Porsnäsleden i Hälleviksstrand här på Orust. Eftersom jag älskar att läsa på i förväg och vara lite förberedd googlade jag på leden och såg att den bara var 4,7 kilometer. Men den lät ändå väldigt spännande för den skulle gå i svår terräng över klippor och myrmarker. Och med utsikt över vår vackra skärgård. Så jag bestämde mig för att försöka gå den så snart som möjligt.
Härmanö naturreservat är en av de vackraste platser jag vet. På grund av att jag är uppvuxen på småländska höglandet är jag inte van vid att vistas vid havet. Även att jag är barnsligt förtjust i det. Men sedan flytten till Orust förra året ser jag till att njuta av hav, vackra västkustklippor och de blommor som växer i skärgården så ofta jag kan. Igår blev det en tur till favoriten Härmanö, som alltså hör till Orust kommun.
För mig blev det ett kärt återseende när jag fick chansen att besöka naturreservatet Kuröds skalbankar i Uddevalla igen. Visserligen hade det bara gått en vecka sedan jag var där första gången, men jag föll pladask för denna plats. Att vandra på skalrester från djur som levde här för drygt 10 000 år sedan är en mäktig upplevelse. Och just i Kuröd finns alltså världens största skalbankar. Detta är verkligen ett utflyktsmål jag kan rekommendera.
I fredags tog vi våra ryggsäckar och styrde färden mot grannön Tjörn. Eftersom vi sedan en tid tillbaka infört sova-ute som vårt fredagsmys. Målet för dagen var Björshuvudet, alltså samma område som jag sov i förra helgen. Men den här gången var både sambon och hundarna med. Och jag hade en stilla förhoppning om att kanske, kanske få chansen att se en gullviva medan vi var ute.
För en blomnörd som jag var det inte helt smärtfritt att vistas en helg på Kinnekulle – utan att ha möjlighet att leta upp, njuta av och fota blommor. Men jag fick i alla fall chansen att besöka Munkängarna naturreservat en stund medan de andra fiskade vid stenbrottet bara någon kilometer bort. Munkängarna är mest känt för all sin ramslök och jag har sett otaliga vackra bilder därifrån genom åren.
När Lars tyckte att jag skulle åka iväg och titta på blommor igår – utan hund – började hjärnan snurra. För det första fanns det väldigt många platser jag ville se. Och för det andra var jag helt oförberedd så jag hade ingen plan. Det gällde att tänka snabbt för att ta vara på dagen, så jag bestämde mig raskt för att åka till Boxviks kile här på Orust.
Blåsippor är ett av våra mest efterlängtade vårtecken. Ett vårtecken som alla känner igen. Eftersom jag är en blomnörd brukar jag vara en av de första att se och fota de vackra vårblommorna. Men så blev det inte i år – vilket var lite chockartat för mig. Jag insåg rätt snabbt hur svårt det är att hitta blommor när man inte längre bor på en plats man känner sedan barnsben.
Som du kanske vet är jag en stor blomälskare. En riktig blomnörd till och med, även att jag bara är amatör bland alla rutinerade botaniker. När jag såg för ett tag sedan att Svenska Botaniska Föreningen har initierat en omröstning för att ta fram Sveriges nationalblomma blev jag eld och lågor. Att vi har landskapsblommor är allmänt känt (till och med barn brukar veta vad de har för landskapsblomma, och vara stolta över den) men vi saknar en officiell nationalblomma.
Idag var jag inbjuden att följa med Sofia på ännu en upptäcktsfärd här på Orust. Jag hade inte den blekaste aning om vart vi skulle, men det visade sig att vi skulle till Ängholmen i Stigfjordens naturreservat.