För drygt en vecka sedan blev jag tipsad (av en som läst några av mina blogginlägg) om att gå Porsnäsleden i Hälleviksstrand här på Orust. Eftersom jag älskar att läsa på i förväg och vara lite förberedd googlade jag på leden och såg att den bara var 4,7 kilometer. Men den lät ändå väldigt spännande för den skulle gå i svår terräng över klippor och myrmarker. Och med utsikt över vår vackra skärgård. Så jag bestämde mig för att försöka gå den så snart som möjligt.
Efter att vi passerat Karleby, som är etappmålet för etapp 8, fortsatte vi direkt på etapp 9. Nu skulle vi gå till Mariestad, och enligt den information vi hade skulle det vara 14,5 kilometer dit. Döm om vår förvåning när vi skymtade E20 och infarten till stan redan efter några hundra meter längs grusvägen.
Efter att vi ätit vår frukost på STF Lugnås Ekohotell gick vi ut på den lilla landsvägen och började vår andra vandringsdag på Biosfärleden. Dagens första etapp – nummer 8 – skulle ta oss från Lugnås kyrka till Karleby 12 kilometer bort.
Det är få saker som gör sådant intryck på mig som mäktig natur. Eller platser som påminner om svunna tider och dem som levde då. I helgen fick jag vara med om en spännande upplevelse som uppfyllde båda dessa kriterier. Nämligen att gå en guidad visning i Qvarnstensgruvan i Lugnås – Europas enda kvarnstensgruva som är öppen för publik.
Under några dagar skulle jag och Gunnel, på uppdrag av Destination Läckö-Kinnekulle, prova på en del av Biosfärleden. Vår plan var att inleda med etapp 7 som går mellan Myrbacken och Lugnås. Eftersom vi kom i bil från varsitt håll bestämde vi oss för att mötas i Mariestad och ställa ena bilen vid starten och den andra vid målet.
Detta inlägg är en del av ett betalt samarbete med Destination Läckö-Kinnekulle
För någon månad sedan blev jag kontaktad av Destination Läckö-Kinnekulle. Anledningen var att de ville undersöka om jag kunde provgå en del av Bisofärleden, och sedan skriva om den i bloggen. Biosfärleden är 138 kilometer lång, och uppdelad i 9 etapper genom Lidköping, Götene och Mariestads kommuner. Jag läste på lite om vad ett biosfärområde är och tackade sedan ja.
Läs mer
Några gånger i månaden brukar jag och Lars ta med oss lunchen ut i skogen, till havet eller någon annan vacker plats. För det första är det oerhört rogivande att ta en lite längre lunch i sådan miljö. Dessutom ger det enormt mycket energi för resten av dagen att unna sig en utelunch eller utemiddag. För att inte tala om alla gemensamma minnen vi skapar.
Härmanö naturreservat är en av de vackraste platser jag vet. På grund av att jag är uppvuxen på småländska höglandet är jag inte van vid att vistas vid havet. Även att jag är barnsligt förtjust i det. Men sedan flytten till Orust förra året ser jag till att njuta av hav, vackra västkustklippor och de blommor som växer i skärgården så ofta jag kan. Igår blev det en tur till favoriten Härmanö, som alltså hör till Orust kommun.
Eftersom det var Kristi Himmelsfärdsdag den här veckan sov vi ute redan i onsdags. Men när chansen till ytterligare en utenatt dök upp på lördagen tog vi den givetvis. Vi hade en plats i Svartedalen i åtanke, och vi valde att åka dit. Trots att det är kuperat och blött att gå fram till det – särskilt efter sånt regn som kom under gårdagen.
För några veckor sedan ställde jag en fråga på mitt instagramkonto. Nämligen frågan: ”Vill du tipsa om fin led i DIN närhet som jag borde vandra och skriva om?” Ett av svaren fick jag från hulthenjonas (länk till Instagramkonto) som tipsade om Kalvön. Eftersom Kalvön är ett naturesevat som ligger i min grannkommun Uddevalla, till och med inom synhåll från Orust, så kändes det naturligt att börja med detta tips.
Egentligen hade vi tänkt att vi skulle gå en slinga i Svartedalen igår förmiddag. Men vi insåg rätt snabbt att vi förmodligen skulle bli långt ifrån ensamma där en lördag i början av maj. Eftersom vi ändå var taggade på att komma ut tog vi fram kartan, och hittade genast ett närliggande naturreservat som ingen av oss hade besökt: Ranebo naturskog i grannkommunen Stenungsund.
Läs mer
För mig blev det ett kärt återseende när jag fick chansen att besöka naturreservatet Kuröds skalbankar i Uddevalla igen. Visserligen hade det bara gått en vecka sedan jag var där första gången, men jag föll pladask för denna plats. Att vandra på skalrester från djur som levde här för drygt 10 000 år sedan är en mäktig upplevelse. Och just i Kuröd finns alltså världens största skalbankar. Detta är verkligen ett utflyktsmål jag kan rekommendera.
I Mollösund på Orusts sydvästra spets skulle det finnas en mystisk vandringsled (hade jag fått höra). Trots att leden är markerad med röda prickar på klipphällar och stenar är det ingen som vet vad leden heter, hur lång den är eller vem som har målat prickarna.
För ett tag sedan snubblade jag över ett tips om en vandringsled i Uddevalla. Snäckskalstriangeln skulle den heta. Eftersom jag inte hade hört talas om leden googlade jag på den, men hittade i stort sett ingen information alls. Förutom några tidningsartiklar från hösten 2020 där det stod om en planerad vandringsled. Efter en kontakt med den ansvariga hos Uddevalla kommun fick jag veta att leden ännu inte var klar. Men jag blev ombedd att lämna feedback om jag gick den.
För någon månad sedan skrev Lisbeth, som är en av dem som driver Nösundsgården, till mig. Anledningen var att hon ville tipsa mig om de fina vandringslederna som finns runt Nösund. Sedan dess har jag gått flera av dem och är väldigt förtjust i området. Därför var det ganska naturligt att det var just där vi valde att förlägga veckans fredagsmys.