För mig blev det ett kärt återseende när jag fick chansen att besöka naturreservatet Kuröds skalbankar i Uddevalla igen. Visserligen hade det bara gått en vecka sedan jag var där första gången, men jag föll pladask för denna plats. Att vandra på skalrester från djur som levde här för drygt 10 000 år sedan är en mäktig upplevelse. Och just i Kuröd finns alltså världens största skalbankar. Detta är verkligen ett utflyktsmål jag kan rekommendera.
I fredags tog vi våra ryggsäckar och styrde färden mot grannön Tjörn. Eftersom vi sedan en tid tillbaka infört sova-ute som vårt fredagsmys. Målet för dagen var Björshuvudet, alltså samma område som jag sov i förra helgen. Men den här gången var både sambon och hundarna med. Och jag hade en stilla förhoppning om att kanske, kanske få chansen att se en gullviva medan vi var ute.
För ett tag sedan snubblade jag över ett tips om en vandringsled i Uddevalla. Snäckskalstriangeln skulle den heta. Eftersom jag inte hade hört talas om leden googlade jag på den, men hittade i stort sett ingen information alls. Förutom några tidningsartiklar från hösten 2020 där det stod om en planerad vandringsled. Efter en kontakt med den ansvariga hos Uddevalla kommun fick jag veta att leden ännu inte var klar. Men jag blev ombedd att lämna feedback om jag gick den.
Ibland snurrar livet på alldeles för snabbt. Och även att vi försöker tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus så är det inte alltid nog. Trots att vi fick ett superhärligt dygn i Nösund kastade sig vardagen över mig när jag kom hem. Så jag föreslag att jag skulle få en helt egen utenatt. I så fall ville jag göra mitt premiärbesök till Björshuvudet.
För en blomnörd som jag var det inte helt smärtfritt att vistas en helg på Kinnekulle – utan att ha möjlighet att leta upp, njuta av och fota blommor. Men jag fick i alla fall chansen att besöka Munkängarna naturreservat en stund medan de andra fiskade vid stenbrottet bara någon kilometer bort. Munkängarna är mest känt för all sin ramslök och jag har sett otaliga vackra bilder därifrån genom åren.
Troligen är Hornborgasjön och Trandansen ett av Sveriges mest kända naturreservat. Den är också en av Europas viktigaste fågelsjöar. Sedan några år tillbaka har jag velat åka dit, och nu blev det äntligen av. I fredags gjorde vi nämligen ett stopp vid Trandansen under vår påsklovshelg med familjen.
Min sambo och jag är oftast ute på någon liten tur varje helg. Men vi tycker att det är roligt om även våra tonåringar är med ibland. Vi har en viss förståelse för att de inte uppskattar att sova i tält året om. Därför bokade vi istället Krokestugan, en övernattningsstuga i Herrestadsfjället, under påskhelgen.
Blåsippor är ett av våra mest efterlängtade vårtecken. Ett vårtecken som alla känner igen. Eftersom jag är en blomnörd brukar jag vara en av de första att se och fota de vackra vårblommorna. Men så blev det inte i år – vilket var lite chockartat för mig. Jag insåg rätt snabbt hur svårt det är att hitta blommor när man inte längre bor på en plats man känner sedan barnsben.
På senaste tiden har Lars och jag övernattat på många fina platser. Den här helgen stod kåtan i Herrestadsfjällets naturreservat på vår agenda, och jag är glad att vi verkligen kom iväg. För det första var det otroligt vackert runt kåtan. Och för det andra var det lyxigt att sova i en så vindtät och rymlig byggnad. Men nu går jag visst händelserna i förväg – åter till ordningen!
Så här i covid-tider kan det vara rätt svårt att ses när man har några timmar mellan sig. Men idag fick jag en liten släktträff då två av mina systrar och tre syskonbarn kom till Orust för att spendera dagen med oss.
Etapp 19 av kuststigen som går mellan Anneröd och Bovallstrand är en av de kortaste med sina 6 kilometer. Men med tanke på hur mycket man får på denna sträcka måste jag säga att det ändå är en av de “större”. Omgivningen var vacker, men kuperad. Och i motsats till den senaste etappen vi prövade, som i stort sett enbart gick längs väg, gick vi nu nästan uteslutande på skogsstigar.
Efter en veckas lugn hemma hos oss var det dags för valpen Balder att följa med oss på sin första utenatt. Eftersom han är så liten kan vi inte gå mer än någon kilometer med honom, så det krävde en viss planering. På grund av min födelsedag, och dotterns sportlov, är jag ledig hela veckan. Jag ville väldigt gärna åka upp till Sotenäs och vandra lite. Valet av sovplats föll på Bollemyrstugan.
Igår fick vi med hela familjen, inklusive vår lilla malamute-valp som flyttade hem till oss i helgen, på en alla hjärtans dag-utflykt. Det är alltid roligt när familjen gör saker tillsammans. Och extra roligt när vädrets makter dessutom står på vår sida.
Jag tycker det är härligt när hela familjen gör saker tillsammans. Förutsatt att alla tycker att aktiviteten vi utför är rolig förstås. Det är inte alltid lätt att behaga tonåringarna, men den här veckan fick jag god hjälp av den otroliga vintern vi fått här på västkusten. Den gav oss nämligen möjligheten att åka skridskor i sagolikt vinterlandskap.
Jag har en viss förkärlek för gamla platser. Runstenar, domarringar, gamla byggnader. Spår av dem som levt före oss. Ett flertal gånger har jag snubblat över bilder på sjöbodarna i Valsäng på grannön Tjörn och tänkt att jag måste åka dit. Igår tog jag mig äntligen i kragen.