Havsutsikt, klipphällar, strandväxter och vågbrus – det är vad jag vill ha ut av en kustnära vandring. Därför föll jag pladask för Härön – en ö utanför Tjörn som erbjuder precis allt detta och mer därtill.
På sista tiden har mitt liv varit ovanligt hektiskt – på alla fronter. Därför kände jag ett extra stort behov av att komma ut i helgen. Från början var min plan att jag skulle gå några etapper av Kuststigen, som ligger i närheten. Men vid närmare eftertanke vore det smartare att gå en rundslinga (så att jag kommer tillbaka till bilen). Efter att ha granskat kartan ordentligt bestämde jag mig för att åka till Lilla Edet och gå Store Väktor runt.
Efter min tältnatt längs västra Ölandskusten var det dags för vår andra blomletardag – i 30-gradig värme. Tord hade planerat allt in i minsta detalj och styrde bilen söderut – mot det öländska alvaret. Som jag älskar detta landskap. Och jag hade inte varit där sedan jag vandrade på Stora Alvarleden med hundarna för nästan två år sedan så jag förundrades över landskapet vi körde igenom.
Efter att jag och Tord hade varit ute i nästan 11 timmar på fredagen för att titta på och fotografera orkidéer hade jag en önskan kvar. Nämligen att få tälta på Öland. Visserligen hade jag gjort det tidigare, men nu hade jag en speciell plats i åtanke. En plats som jag och min före detta kollega Mattias passerade när vi vandrade mellan Byxelkrok och Byrums raukar för två år sedan.
I helgen var det äntligen dags för min efterlängtade orkidéresa till Öland. Den hade jag fått i 50-årspresent av min vän och mentor Tord. Han hämtade mig på tågstationen i Kalmar i torsdags kväll. Och från fredag morgon till söndag lunch följde sedan ett underbart späckat schema som gjorde att jag fick se hela 16 olika sorters orkidéer.
Efter att vi passerat Karleby, som är etappmålet för etapp 8, fortsatte vi direkt på etapp 9. Nu skulle vi gå till Mariestad, och enligt den information vi hade skulle det vara 14,5 kilometer dit. Döm om vår förvåning när vi skymtade E20 och infarten till stan redan efter några hundra meter längs grusvägen.
Efter att vi ätit vår frukost på STF Lugnås Ekohotell gick vi ut på den lilla landsvägen och började vår andra vandringsdag på Biosfärleden. Dagens första etapp – nummer 8 – skulle ta oss från Lugnås kyrka till Karleby 12 kilometer bort.
Det är få saker som gör sådant intryck på mig som mäktig natur. Eller platser som påminner om svunna tider och dem som levde då. I helgen fick jag vara med om en spännande upplevelse som uppfyllde båda dessa kriterier. Nämligen att gå en guidad visning i Qvarnstensgruvan i Lugnås – Europas enda kvarnstensgruva som är öppen för publik.
Härmanö naturreservat är en av de vackraste platser jag vet. På grund av att jag är uppvuxen på småländska höglandet är jag inte van vid att vistas vid havet. Även att jag är barnsligt förtjust i det. Men sedan flytten till Orust förra året ser jag till att njuta av hav, vackra västkustklippor och de blommor som växer i skärgården så ofta jag kan. Igår blev det en tur till favoriten Härmanö, som alltså hör till Orust kommun.
Helgens utenatt blev inte exakt som vi planerade den. Men vi fick en många gånger vackrare tältnatt än vi hade förväntat oss. Eftersom vi både åkte och tittade på ett ställe med mängder av vitsippor och tog en sväng förbi vår bokskog så hann det bli lite sent. Vi valde därför att åka till en av våra favoritplatser i Stigfjordens naturreservat här på Orust – bara en kvarts bilväg hemifrån – och slå upp tältet där.
Egentligen hade vi tänkt att vi skulle gå en slinga i Svartedalen igår förmiddag. Men vi insåg rätt snabbt att vi förmodligen skulle bli långt ifrån ensamma där en lördag i början av maj. Eftersom vi ändå var taggade på att komma ut tog vi fram kartan, och hittade genast ett närliggande naturreservat som ingen av oss hade besökt: Ranebo naturskog i grannkommunen Stenungsund.
Läs mer
För mig blev det ett kärt återseende när jag fick chansen att besöka naturreservatet Kuröds skalbankar i Uddevalla igen. Visserligen hade det bara gått en vecka sedan jag var där första gången, men jag föll pladask för denna plats. Att vandra på skalrester från djur som levde här för drygt 10 000 år sedan är en mäktig upplevelse. Och just i Kuröd finns alltså världens största skalbankar. Detta är verkligen ett utflyktsmål jag kan rekommendera.
I fredags tog vi våra ryggsäckar och styrde färden mot grannön Tjörn. Eftersom vi sedan en tid tillbaka infört sova-ute som vårt fredagsmys. Målet för dagen var Björshuvudet, alltså samma område som jag sov i förra helgen. Men den här gången var både sambon och hundarna med. Och jag hade en stilla förhoppning om att kanske, kanske få chansen att se en gullviva medan vi var ute.
För ett tag sedan snubblade jag över ett tips om en vandringsled i Uddevalla. Snäckskalstriangeln skulle den heta. Eftersom jag inte hade hört talas om leden googlade jag på den, men hittade i stort sett ingen information alls. Förutom några tidningsartiklar från hösten 2020 där det stod om en planerad vandringsled. Efter en kontakt med den ansvariga hos Uddevalla kommun fick jag veta att leden ännu inte var klar. Men jag blev ombedd att lämna feedback om jag gick den.
Ibland snurrar livet på alldeles för snabbt. Och även att vi försöker tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus så är det inte alltid nog. Trots att vi fick ett superhärligt dygn i Nösund kastade sig vardagen över mig när jag kom hem. Så jag föreslag att jag skulle få en helt egen utenatt. I så fall ville jag göra mitt premiärbesök till Björshuvudet.