Efter min tältnatt längs västra Ölandskusten var det dags för vår andra blomletardag – i 30-gradig värme. Tord hade planerat allt in i minsta detalj och styrde bilen söderut – mot det öländska alvaret. Som jag älskar detta landskap. Och jag hade inte varit där sedan jag vandrade på Stora Alvarleden med hundarna för nästan två år sedan så jag förundrades över landskapet vi körde igenom.

Längs det platta vidsträckta landskapet såg vi åkrar där sedan redan började bli gul. Vi såg flera fält där vallmon lyste röd. Och vi svängde in i Karlevi för att jag skulle få se på Ölands vackraste runsten, Karlevistenen. Allt på vår väg ner mot Penåsa och Mörbylångaleden.

Dagens överraskning – vi skulle leta efter stor sandlilja

Även att jag lever för att vandra, så är det inte något som min vän, guide och mentor Tord är lika intresserad av. Men vi delar kärleken till vackra blommor. Så jag borde såklart ha listat ut redan innan att vi inte åkte till Penåsa bara för att vandra längs Mörbylångaleden. Självklart hade Tord nosat fram att man just denna vecka skulle ha chansen att se den ovanliga blomman stor sandlilja i området. En växt som ingen av oss hade sett.

Enligt uppgiftskulle vi gå ungefär 3,5 kilometer längs det gamla järnvägsspåret innan vi svängde av rätt ut på alvaret. Från början växte buskar vid sidan av Mörbylångaleden som vi gick på. Och en del blommor. Men strax efter att vi hade passerat rastplatsen i Penåsa, och ödebyn, var vi ute på det torra, öppna, vidsträckta alvaret. Vi förundrades över allt som trots allt kunde växta där. Och över två orädda rådjur som kom skuttande rakt emot oss.

Tord hade koordinater till sandliljans växtplats, så när vi det blev dags att svänga tog vi sikte på en gran i rätt riktning. Den använde vi sedan som ”kompass” när vi gick ute på alvaret. Temperaturen låg runt 30 grader, och det fanns inte skugga någonstans på alvaret. Så det gällde att vara försiktig och stanna ofta för att fylla på med vätska.

Det hade inte regnat på länge och det knastrade där man gick. Därför blev jag mäkta förvånad när vi på små oaser hittade flera växter som i vanliga fall växer i våta miljöer. Bland annat frossört, svärdslilja och en del orkidéer.

Svettig blomjakt

När vi svängde av leden och gick in i Lilla Dalby och Bjärby alvar naturreservat skulle det vara ungefär 400 meter kvar till området där den stora sandliljan växte. Och nu avslöjade Tord att enligt Artportalen hade någon sett runt 3000 blommor där bara några dagar tidigare, så vi väntade oss att få se ett vitt hav. Men när vi hade rundat några ”öar” ute på alvaret konstaterade vi att vi inte såg något blomsterhav. Oavsett vilken riktning vi tittade i. Runt oss fanns bara torr, karg mark, som bara bröts av en del låga enbuskar. Men plötsligt såg jag något litet vitt inne i en enbuske. Där är något, sa jag och pekade. Och så skyndade vi med ny energi i stegen fram mot buskarna.

Och där stod den: Stor sandlilja. Den första jag sett i hela mitt liv. Ja, den första Tord sett också för den delen. När vi såg oss omkring såg vi en massa blommor, även att de inte växte tillsammans. De verkade söka skydd hos till exempel enar. Och jag förstår dem. Med sina sköra stjälkar behövde de allt skydd mot vinden som bara tänkas kunde. Fortfarande trodde vi att vi skulle hitta ett sandlilje-hav så vi gick mot granen och gick sedan åt varsitt håll därifrån. Kors och tvärs gick vi, ivrigt spanande. Vi hittade flera av den vackra, fridlysta växten, men ingenstans växte den i någon större mängd. Vi var ändå otroligt nöjda och tacksamma över att ha fått se blomman vi kom dit för.

Dags att leta sig tillbaka till Mörbylångaleden

På grund av värmen blev vi trötta snabbare än vanligt. Dessutom var det svårt att se något när man skulle fota när det rann ner svett i ögonen hela tiden. Nivån i våra vattenflaskor sjönk snabbt. Och vi insåg att det vore klokt att vända tillbaka ut mot vandringsleden och börja gå tillbaka mot bilen där vi hade mera vatten. Istället för att kryssa fram mellan taggar och snår valde vi att gå mot mittmuren och Millerstenen. Och helt enkelt följa muren ut till järnvägsspåret.

Nu gick det snabbare och enklare att gå och det dröjde inte länge förrän vi kunde klättra över stättan i utkanten av naturreservatet. Vi läste lite på informationstavlorna medan vi pustade ut en stund. Sedan följde vi leden tillbaka mot parkeringen – samma väg som vi gått ut på några timmar tidigare.

Efter någon kilometer ökade växtligheten vid sidan av vägen och vi uppskattade verkligen svalkan. Vid Penåsa rastplats finns flera vindskydd, toalett, bord, bänkar och eldstäder. Där passade vi på att sitta ner i skuggan och äta vår medhavda lunch. Därifrån var det bara 400-500 meter till parkeringen, där det också finns toalett. Från parkeringen utgår flera vandringsleder. Bland annat en sen rundslinga på 7 kilometer genom Stora Dalby naturreservat (det var där vi letade efter stor sandlilja). Och det är definitivt en slinga jag kan tänka mig att gå – nästa gång jag kommer till Öland.

Mera från min Ölandsresa i juni 2021

– Lyckad orkidéresa till Öland
– Tälta på Öland – lyxig egentid
– En tur längs Stenkusten, Öland

Och så lite fakta

En bra länk om du ska besöka området är Länsstyrelsens information om naturreservatet Lilla Dalby och Björby alvar
Vill du veta mer om den 83 kilometer långa Mörbylångaleden är det bara att klicka här