Sevedeleden: en led med Tiveden-känsla, dag 2

Vid 05-tiden vaknade vi i vindskyddet taggade för en ny dag längs Sevedeleden, som redan dag 1 (27 km) överraskat oss med sin Tiveden-känsla. Vädret var bättre än dagen innan, men vi hade sett i SMHI:s app att det skulle bli regn från klockan 14, så vi ville komma iväg så fort som möjligt.

Natten hade inte varit helt igenom vilsam eftersom vi hade med oss två hundar som inte hade sovit helt lugnt och stillsamt. Men vi var hyfsat utvilade och packade bara ihop våra saker, värmde kaffevatten, hängde på ryggsäckarna och traskade iväg på vår andra dagsetapp av Sevedeleden. Från vindskyddet i Södra Kvill var det inte ens en kilometer till parkeringen vid Kvill naturreservat och Kvilleken (Sveriges äldsta ek). Där fanns även toalett (jippi) men ingen tvättmöjlighet. Det var faktiskt precis här vi bestämde för ett år sedan att vi skulle gå Sevedeleden. Vid eken alltså, inte toaletten.

Vi gick vidare, över stättan och ut i de fina betesmarkerna omkring eken. För tillfället var hagarna fulla av vitsippor och jag fick en idyllisk känsla när jag gick där. Därefter följde en ganska intetsägande större skogsväg och en kort bit på landsväg innan vi svängde av in i skogen igen.

Vi hade inte riktigt samma klipp i stegen som vi hade första dagen. Och vi pratade inte oavbrutet med varandra. Skratten kom heller inte lika tätt. För mig som mest går dagsturer blev jag påmind om vilken skillnad det är att gå med full packning jämfört med att bara ha med sig lite fika i ryggsäcken. Dessutom gjorde mina fötter (eller rättare sagt tår) ont redan från starten den här dagen, och det kändes framför allt när vi gick nedför.

Efter gårdagens fantastiska natur hade vi nog blivit lite bortskämda, så när det inte konstant hände något särskilt längs leden blev jag lite slö och trampade bara på stigen fram. Men så hände något. Vi kom fram till en skylt som signalerade att det skulle finnas en märklig tall i närheten och jag vaknade till. Men när vi tittade åt det håll skylten pekade blev vi båda besvikna. Det var helt igenvuxet och fanns ingen stig att följa – och inte heller kunde vi skymta någon märklig tall. Det är lite tråkigt när man skyltar ut saker och sedan inte håller efter det. Jag ska försöka komma ihåg att påpeka detta till dem som ansvarar för leden.

Efter ungefär en mil hade vi nått vindskyddet vid Övrakull (varifrån det ska vara 16 km från Spilhammar där vi hade bilen). Vindskyddet var beläget cirka 200 meter från leden, i en brant sluttning ner mot ån där paddlingsleden går. Det fanns inget dass vid detta vindskydd heller. Lite ovanligt med en 5-milsled utan ett enda dass tycker jag. Det var väldigt brant att ta sig ner till vattnet, och det fanns inget naturligt ställe att t ex tvätta sig, diska – eller ta iland en kanot om man kom vattenvägen. Men.. det fanns i alla fall en stig ner. Och vi hade ett fint ställe att sitta på och äta där i vindskyddets öppning. Hade man velat sova där fanns britsar, precis som i vindskyddet vid Södra Kvill där vi tillbringat natten. Vi passade på att äta en ordentlig frukost och jag måste säga att sällan har en frukost smakat så bra som denna.

Efter frukost bar det genast av uppåt igen så fort vi hade korsat asfaltsvägen. Där fanns en skylt som sa att ravinen Silvergatan skulle ligga 300 meter längre fram och det kändes spännande att ha den framför sig. Det var tuffa höjdmeter att gå upp, men det gick ganska lätt med all energi vi nyss hade fått i oss. Sedan skulle vi förstås gå lika brant nedåt för att komma in i ravinen. Jag var väldigt glad över att det fanns rep som kunde hjälpa till att ta oss nerför de hala branterna hyfsat säkert.

Nere i ravinen var det som i en sagoskog. Mossa. Tallar. Stora berg. Tystnad. Precis en sådan plats man vill stanna på. Vips hade jag glömt bort den halvtråkiga sträckan vi gått dittills under denna etapp. Nu fanns bara nuet och jag förundrades över naturens skönhet och storhet.

När vi hade tagit oss igenom ravinen och ”klättrat” vidare upp vid sidan av berget närmade vi oss utsiktsplatsen vid Övrakull. Vilken underbar plats det var att komma fram till. Vi var högt över världen och såg ut över åns delta. Dessutom tittade solen fram några minuter, precis när vi närmade oss toppen.

Uppe på toppen blev det fotopaus och justering av antal lager tröjor innan vi gick vidare. Efter en liten stund kom vi fram till en skylt där vi skulle svänga av mot Rumskulla och vi konstaterade att det tagit oss nästan 45 minuter att ta oss 600 meter. Så tuff var terrängen.

Trots att skogsvägen vi nu började följa var lite besvärlig att gå på (stort grus/stenar) gick det betydligt snabbare än den senaste kilometern. Dock var sträckan ner mot Rumskulla (från och med skylt ”Rumskulla 5”) dåligt underhållen. Det var svårt att ta sig fram för alla buskar och sly och det låg många, många nedfallna träd över leden. Det kändes i kroppen att vi var ute på andra dagen med packning och jag kan säga att vi inte var särskilt graciösa när vi tog oss över hindren. Även denna sträcka som var lite svårare att gå på grund av alla hinder var rejält kuperad.

Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt efter en kortare nedstigning i snårig skog kom ut på en plan vacker vitsippeäng som vi fick följa en längre bit. Det var som rena himmelriket för både fötter och själen. När vi svängde av inne i hagen efter kanske en kilometer blickade vi ut över Rumskullas gårdar, kyrka och andra byggnader.

Vid dammen i Rumskulla tog vi en dryckespaus (både tvåbenta och fyrbenta), och samlade kraft inför den sista milen. Vi hade känningar av blåsor under fötterna och ont i tånaglar som var lite för långa. Dessutom var vi allmänt stumma i kroppen. Så när vi gav oss iväg var inte tempot så högt, och pauserna kom ganska tätt. Ändå gick den sista delen förvånansvärt snabbt och lätt och vi skrattade lika mycket som vi gjort första dagen. Efter att vi passerat en sjö och en göl förvandlades omgivningen runt oss till att likna den vi gått i föregående dag, den som gav oss riktig Tiveden-känsla med flyttblock, lavar och tallar överallt runt oss.

Snart kom vi in i skog där vi anade en bergvägg i stort sett intill oss som skymtade fram genom träden som stod tätt intill varandra. Vi gick längs en spång i mörk barrskog. Helt plötsligt öppnades den och vi såg en hög, slät bergvägg bredvid oss. Det visade sig vara Trollegata och Trollevägga. Där fanns bord och bänkar och kändes som ett perfekt ställe för oss att ta ännu en paus innan vi skulle påbörja stigningen upp mot det sista berget på denna etapp. Men Linda kunde som vanligt inte sitta still länge – hon var tvungen att pröva på även Trollevägga.

Nu skulle vi påbörja sista stigningen. Eftersom jag hade sista etappen av höglandsleden (som går på andra sidan ån) i hyfsat färskt minne stålsatte jag mig inför en rejält slitig halvtimme. Döm om min förvåning när vi bara gick uppför några backar och sedan var uppe på toppen. Det var oerhört vackert och jag hade utan problem kunnat göra en utflykt till den här skogen enbart för att strosa runt och ha en picnic med familjen till exempel – skog med otroligt mycket Tiveden-känsla. När vi gick ner genom den glesa skogen, med alla dessa lavbevuxna flyttblock omkring oss kände jag att jag hade kunnat stanna kvar hur länge som helst. Och återigen slogs jag av tanken: ”Varför åka till Tiveden när detta finns??”

Härifrån är det ganska enkel vandring de sista 2 kilometerna. Leden för oss genom tallskogen förbi Runkesten (där vi också var i fjol) och längs skogsvägar ända fram till och genom ett sommarstugeområde precis före parkeringen i Spilhammar.

De sista 200 meterna före parkeringen fick vi lite duggregn på oss, men hela vägen i bilen in till Eksjö (4 mil) var det ösregn och vi var sååå tacksamma att vi slapp regn den här dagen då vi var lite tröttare. Även att jag var trött och sliten i kroppen är jag så lycklig över vårt lilla äventyr.

Liten sammanfattning

Det var riktigt roligt att gå en led som jag inte hade hört något om innan, och jag tycker definitivt att den är värd att gå! Den kuperade terrängen, upplevelsen av att vara långt ifrån civilisationen, de många fina naturfenomen och kulturhistoriska platser man får se och framför allt en härlig, oväntad och stark Tiveden-känsla gör att jag verkligen kan rekommendera Sevedeleden för vandring.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Under vår andra vandringsdag gick vi från vindskyddet i Södra Kvill motsols förbi Rumskulla ner till Spilhammar, Mariannelund (slutet av etapp 2 och hela etapp 1). Sträcka cirka 25 kilometer i ännu mer kuperad terräng än dag 1. Enligt app ska vi ha gått 485 våningar denna sträcka och runt 40.000 steg. Det tog oss 8,5 timmar inklusive en paus för att äta frukost och en lite längre för att fylla på vätska.

Här kan du läsa blogginlägg om vår dag 1 längs Sevedeleden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben. Vi köpte Vimmerby kommuns friluftskarta för att få lite bättre material än det som finns på hemsidan.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Mer om Kvill naturreservat

Här hittar du Länsstyrelsens information om Kvill naturreservat (inklusive Kvilleken)
Blogginlägg om mitt och Lindas besök vid Kvill-eken våren 2019