Tältnatt i decemberrusk

Igår var vi bara tvungna att sticka ut på en tältnatt, även att vädret skulle vara lika grått som det verkar bli resten av 10-dygnsprognosen. Att sova ute är något som kropp och sinne verkligen saknar när det blir för långt mellan gångerna.

För tillfället måste vi på grund av hälsoskäl hålla oss till äventyr som är lättillgängliga och kräver max någon kilometers vandring, så det är en utmaning för oss som är vana vid att gå långt. Men igår hade vi ett bestämt mål – bokskogen i Uggletofta/Huseby.

Eftersom vi redan är i december, hur svårt det än är att förstå, var det redan kolsvart när vi parkerade bilen på parkeringen och började vår lilla tur upp mot bokskogen som ligger så vackert på berget. I pannlampornas sken var det enkelt att hitta både vandringsleden (Husebyleden) och den plats vi sett ut för tältet redan för några veckor sedan när vi var här.

Marken, som var täckt av ett tjockt lager boklöv, var som väntat väldigt våt. Tältet vi hade med den här gången var ett av våra mindre tipitält av märket Go-Lite. Tältet saknar golv, så vi fick tänka till ordentligt hur vi hanterade ryggsäckarna för att hålla packningen torr (ha, man har väl regnskydd??) medan vi slog upp tältet och gjorde i ordning våra sovplatser.

När allt var på plats gjorde vi upp en härlig brasa utanför tältet och passade på att fota lite innan vi unnade oss en lugn, mysig stund på den fridfulla platsen. De enda ljuden vi hörde var vattnets forsande och (enligt Lars) en ugglas hoande medan lågorna lekte och gjorde olika formationer framför oss.

Temperaturen föll snabbt och runt 21.30 började snöblandat regn falla över oss. Då kröp vi ner i sovsäckarna, pratade en stund innan jag somnade som en stock. Hunden Wilma väckte mig dock några gånger. Hon tyckte det var supertrist att bara ligga och vila hela natten.

Till slut kände jag att jag måste vara en snäll matte, så jag följde med henne ut på en liten upptäcktsfärd. Vi gick genom den lilla bokskogen och halkade upp och nerför berget bredvid. Otroligt vackert var det, men halt.

När vi kom tillbaka till tältet väckte vi min sambo så att vi kunde äta lite frukost tillsammans. Vi fick en otroligt mysig stund medan kaffet kokade upp. Det blev en sån stund som man kommer att minnas länge. Tillsammans-stunder.

Att packa ihop våra saker gick smidigt och det var med lätta steg och glada sinnen vi gick nerför berget tillbaka mot bilen (så fort vi tagit oss nerför de första brantare partierna där det var så halt att jag åkte på rumpan vid ett tillfälle).

Jag är så glad och tacksam för vårt lilla äventyr (det behöver inte vara svårare än så här att göra en vanlig dag till en minnesvärd dag), och avslutar med en bild på hur det ser ut i vårt vardagsrum just nu. All utrustning var helt blöt av kondens. Vattnet rann i stort sett på insidan av tältduken när vi vaknade i morse. Nu hänger allt på tork – så att vi snart kan använda det igen!