Improviserad tur – på flera sätt

I torsdags sken solen från en klarblå himmel här på småländska höglandet under förmiddagen, och det kändes som en plåga att sitta instängd på mitt kontor. Det kröp i hela kroppen på mig av rastlöshet, så till slut frågade jag helt enkelt chefen om jag kunde flexa ut efter lunch –  och han sa ja.

Eftersom min sportlovslediga dotter inte var sugen på att följa med ut bestämde jag mig för att åka direkt till skogen från jobbet. Hundarna hade jag som vanligt med mig, och arbetskläderna lämpade sig även för utomhusbruk. Det var bara mina Hanwag-kängor jag saknade, men jag hoppades att mina trilskande fötter skulle hålla några timmar.

Jag hade inte ens en timme på mig att komma på var jag skulle gå någonstans, men jag landade i att ta mig till Huluberget längs höglandsleden där Linda och jag vände i höstas när vi hade sovit i Vikskvarnen, och gå mot Nässjö så att jag skulle få gå på lite nya ställen igen. När jag konsulterade Google Maps i bilen visade det sig att det bara skulle ta 14 minuter att köra till Lilla Gödeberg hembygdsgård, Almesåkra, där jag parkerade.

Även att jag hade gått här en gång innan mindes jag inte att det var så nära upp till Huluberget och utsiktstornet. Det tog inte ens fem minuter att gå den sträckan, som går på vältrampad stig. Den här gången gick jag inte upp i tornet utan passerade och gick nerför berget på andra sidan. Leden går därifrån vidare på liten grusväg som sedan, vid en bäck där det står ett bord med bänkar alldeles intill det porlande vattnet, kommer ut på en lite större grusväg.

Sedan följer en kort sträcka på skogsväg innan höglandsleden åter går på grusväg förbi små gårdar och åkrar omgivna av stenmurar. Därefter händer inte så mycket vid sidan av leden förrän man, cirka 3 kilometer från Huluberget, kommer fram till gravfältet Torsa Stenar som är från yngre järnåldern. Där finns några domarringar, men framför allt en mycket tydlig treudd som till stor del ligger ovan jord. Hundarna tyckte jag var tråkig, men självklart var jag tvungen att stanna till en stund för att fota lite.

När vi gick vidare visste jag att leden skulle fortsätta att följa vägen en bra bit, och jag kände att jag ville ge hundarna lite avbrott från det monotona grusvägsvandrandet. När det dök upp en väg in till vänster, med skylt ”Toranässticket” från Sveaskog, gjorde jag en inproviserad avstickare från höglandsleden. Skogsvägen slutade i en vändplan efter bara några hundra meter, men jag såg att det gick en liten stig rakt in bland slyet vid skogskanten. Jag blev nyfiken på att se om den ledde någonstans.

Det beslutet ångrar jag definitivt inte. När vi hade tagit oss igenom riset blev stigen snart fin och lättgådd. Den ledde mig och hundarna upp på en ås. Till vänster om oss låg en mosse, och till höger mer ”okontrollerad” sankmark med sly, mossa och vatten. Jag konsulterade en av mina favoritappar, Lokalsinne, och såg att stigen inte fanns med där. Det såg ut som om jag stod mitt ute på mossen. Lite längre fram skulle det ligga en sjö, Spexhultasjön, och jag tänkte att med lite tur kanske stigen skulle ta oss ända dit.

Det gjorde den och det tog oss 20-25 minuter ungefär att komma fram till sjön. Stigen var omgiven av mysig natur och jag vek av flera gånger för att fota. När sjön skymtade mellan träden var det så obeskrivligt vackert att jag nästan tappade andan. Himlen var näst intill overkligt vinterblå och på vattenytan låg ett tunt lager is.

Härifrån var det inte lika lätt att hitta någon stig vidare (dock fanns en stig längs sjön tillbaka mot ”civilisationen”), så jag valde att vända och gå samma underbara väg tillbaka. Tänk att man genom att göra en sådan liten improviserad sväng kan få en så stor upplevelse!

Efter ungefär en timme var vi tillbaka på höglandsleden igen. Trots att jag egentligen hade gott om tid svängde jag mot Huluberget och bilen. Jag ville inte förstöra den härliga känslan och all energi jag fått under min impulsiva omväg genom att gå längs grusväg och trampa. Vi var ute i ungefär tre timmar och vår lilla tur blev ganska exakt en mil.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt – jag hade ju tänkt ”beta av” en ny sträcka av höglandsleden. Nu blev det bara 4 kilometer ny höglandsled  – men jag kände mig så rik på upplevelser att det inte spelade någon som helst roll. Det är underbart att kunna improvisera när man är ute, att kunna följa infall och strunta i uppgjorda planer. Bättre sätt att ladda batterierna på än detta kan jag inte tänka mig!

För dig som vill veta mer

Länk till alla inlägg på bloggen som handlar om höglandsleden
Länk till Fornsök – information om gravfältet Torsa stenar