Höglandsleden: Stora Bjälkerum-Ingatorp

Äntligen verkade min kropp hålla för en lite längre tur, så jag hade planerat med Mari att gå delsträcka 6 av höglandsleden i Eksjö kommun. Sträckan är 23 kilometer och går mellan Ingatorp och Stora Bjälkerum, men vi valde att gå den i motsatt riktning.

Att den 44 mil långa höglandsleden går genom min hemort Eksjö vet du säkert vid det här laget om du följer bloggen. Jag använder ofta delar av leden för mina turer med hundarna, och genar sedan till olika skogsvägar och stigar så att jag kan ta mig tillbaka till utgångspunkten och få ihop en rundslinga. Igår hade jag lyxen att kunna gå en lite längre sträcka längs leden eftersom Mari följde med och vi därför kunde lämna en bil vid startpunkten och en vid målet.

Planen var att gå delsträcka 6, Eksjö kommun, mellan Ingatorp och Stora Bjälkerum. Eftersom jag gick en del av den sträckan för två veckor sedan (Ingatorp-Vada Skure ravin) valde vi igår att gå i motsatt riktning, och alltså gå i mål i Ingatorp.

Mina förväntningar var höga eftersom jag blev väldigt förtjust i den tysta (men blöta) sträckan förbi mossarna som jag gick sist. Det var också första gången som Mari skulle gå en sådan här sträcka, så vi var båda glada när vi steg ur bilen med tre av våra hundar. Temperaturen låg på runt 5 plusgrader, ett lätt regn hängde i luften och det blåste hårt och kallt, vilket gjorde att mössor och vantar fick sitta på större delen av turen.

Stora Bjälkerum är en gård som ligger i typiskt småländskt landskap. Det var lite svårt att hitta parkering precis där, så jag rekommenderar att du parkerar i Lilla Bjälkerum istället. Där såg det ut att gå att parkera bilen på gräsytor i närheten av bron, och det fanns även skogsvägar där det var möjligt att svänga intill kanten så att man kommer av vägen. Efter en kort vandring på liten grusväg förbi den smått idylliska gården svänger leden ner mot Bjälkerumsån.

Vid en av de små broarna över ån kan man göra en liten avstickare på 100 meter till ett vindskydd med grillplats som ligger alldeles bredvid ån. Enligt uppgifter jag fick efter att jag kommit hem var taket där otätt redan för några år sedan, och när jag skärskådade mina bilder efter hemkomst såg jag att det var fuktigt på golvet i vindskyddet. Jag kan också tänka mig att risken för mygg är överhängande under sommarhalvåret, men det var en rofylld mysig plats där det enda man hörde var vattnets forsande (i detta vindskydd sov jag ungefär en månad senare – se eget blogginläggse eget blogginläggse eget blogginlägg).

Stigen följer sedan ån några hundra meter fram till en grusväg. Precis före den ligger den gamla kvarnplatsen i Lilla Bjälkerum – som var en kvarnplats redan under medeltiden. Den sista kvarnen var eldriven och drevs fram till 1960-talet. Under 1800-talet fanns här även en såg, färgerier, linoljeslageri, vadmalsstamp och smedja. Det finns fortfarande vissa spår av dessa verksamheter (även att jag inte är så kunnig på sådant här så tycker jag det är intressant).

Även att min hjärna inte hade koll på väderstrecken i 4-vägskorsningen när vi skulle vidare så var det bara att följa leden. Den var mycket tydligt märkt hela vägen. Höglandsleden viker strax in i skogen och går någon kilometer genom skog innan man kommer ut på grusväg. Vi visste det inte då, men det skulle komma att bli ganska mycket grusväg innan vi nått Ingatorp.

Vi gick lätt flåsande, men skrattande, uppför några relativt branta backar längs grusvägen. Efter ett tag passerade vi Åsa gård, tittade framåt och såg att vi skulle uppför ytterligare en backe föra att komma till Fågelhult. Vid sidan om vägen låg ängar som förmodligen är sagolikt vackra om våren och sommaren då det grönskar. De var för all del vackra nu med, på sitt sätt.

I Fågelhult ligger en gammaldags radby där husen står tätt tillsammans alldeles intill vägen. Det är ett välbevarat bymönster som är i stort sett opåverkat av skiftet på 1830-talet. Mangårdsbyggnaderna ligger på rad ett stycke från vägen. Där finns också uthus, bodar och fägårdsdelar. Höglandsleden går ”gatan” fram mellan alla byggnaderna som är fulla av vackra detaljer (även att mitt kinkiga fotoöga även ser en soptunna och en vägskylt till exempel). Jag är glad att det finns såna här pärlor i mitt hemomkring.

Efter radbyn svänger grusvägen och man följer den ytterligare några hundra meter med hagar och fält på sidorna, innan vi får gå på skogsväg en kort bit (vi hann också passera ett hygge) innan vi kommer fram i utkanten av samhället Kråkshult. Här följer etappens enda sträcka som går på asfalt. Jag tycker aldrig att det är kul att gå på asfalt, men Mari och jag försökte att njuta av det som fanns vid sidan av vägen istället. En bäck. Vackra gamla hus. En milstolpe längs vägen. Och efter inte alltför många hundra meter fick vi äntligen svänga av på en idyllisk liten väg med grässträng i mitten.

För några minuter kändes det precis sådär som jag vill att det ska kännas när man går längs en led. Fin natur runt omkring, glada hundar, glatt sälllskap och vetskapen om att vi har flera kilometer fin stig/skogsväg framför oss. Men glädjen blev kortvarig. När vi kom över ett krön, och fortfarande kunde se gården bakom oss när vi vände oss om, kom vi ut på ett nytt hygge. Därefter gick vi på geggiga traktorspår en kort bit innan vi kom fram nedanför några gårdar, där det hagarna var fulla av stora stolta ekar. Jag såg framför mig hur fantastiska de måste se ut i sin sommarskrud.

Leden rundar en hage och kommer ut på en grusväg som både leder vandraren förbi lite äldre gårdar som för tankarna 40 år tillbaka i tiden, och förbi modernare hus med badtunnor och stora soldäck. Vi traskade på och humöret var fortfarande rätt så bra, men när kilometer lades till kilometer och det bara var grusväg utan särskilda saker att se längs sidorna kände både Mari och jag hur den starka vinden påverkade oss, trots att vi klätt oss bra.

Efter några kilometer på rätt enformig grusväg kastade jag ett öga på kartan för att se om vi skulle stanna längs vägen och fylla upp energinivåerna (det var inte direkt någon inbjudande natur vid sidorna, men måste man äta så måste man), men jag såg då att vi inte var mer än drygt en kilometer från vindskyddet i Vadholmen, så vi bestämde oss för att gå dit. Och redan tanken på fikapausen gav oss ny energi.

Sista biten söder om vindskyddet i Vadholmen bestod av en riktigt trevlig skogsväg och lättnaden och glädjen när vi såg det efterlängtade vindskyddet var enorm. Men glädjen blandades snart med ett visst mått besvikelse. Precis bakom vindskyddet gick nämligen en grusväg. Och där stod en bil parkerad. Tack och lov var personen som kommit i bilen inte i vindskyddet så vi packade upp vårt fika vid fikaplatsen. Jag började nästan skratta när jag såg utsikten jag fick framför mig när jag hade vänt ryggen mot vägen för att jag inte ville titta på den när jag äntligen tog paus: En ful kraftledning precis bredvid vindskyddet! Nåja, även att detta var ett av de mest ocharmiga ställen jag sett ett vindskydd på så njöt jag av att få sitta ner en stund och äta mina goda mackor, ägg och vindruvor. Notering: Enligt ledbeskrivningen ska det finnas en soptunna här, men det gjorde det i alla fall inte just igår.

Eftersom vi frös i blåsten, trots att vi tagit på våra fleecetröjor när vi stannade, blev pausen här inte särskilt lång, utan vi gav oss snart iväg längs grusvägen som strax övergick i skogsväg. Från vindskyddet var det inte ens en kilometer fram till Skurehål (eller Vada – Skure ravin), erosionsklyftan där jag vände förra gången jag gick längs denna delsträcka, och det är en rätt skön känsla det där.. igenkännandet.

Givetvis valde Mari och jag att gå den svårforcerade vägen genom ravinen, även att vi skrattade lite åt just den benämningen. Vi går ju ofta i raviner som är betydligt tuffare och betydligt längre än denna eftersom vi både har Skurugata och Skröle Hie på hemmaplan.

Det gladde mig att jag den här gången såg spåret av den kvarn som funnits här tidigare – nämligen den kvarnsten som lämnats kvar. När vi kom västerifrån som vi gjorde idag var den lätt att se, till skillnad från när man som jag gjorde sist kommer in österifrån. Från det hållet var kvarnhjulet nästan helt skymt av en sten som stack upp.

Härifrån och den bit som är kvar till Ingatorp är det en ren njutning att gå (för beskrivning av den sträckan – läs mitt föregående inlägg). Det är enbart skogsväg och stig hela vägen. Längs mossar och skogstjärnar, barrskog och stora stenblock bevuxna med mossa. Tystnad. Frihet.

Flera gånger reagerade vi på att det var så tyst runt oss. Vi såg inte en enda bil på hela turen – hörde inte ens någon. Förrän vi var en kilometer från Ingatorp. När vi kom fram till kyrkan i Ingatorp där min bil stod parkerad var det tre lyckliga hundfarbröder som hoppade in och la sig. Vi tvåbenta tyckte också att det var ganska skönt att få sitta ner medan vi åkte ner till Bjälkerum för att hämta Maris bil i skymningen.

Sträckan vi gick var ungefär 23 kilometer och det tog oss 5 timmar och 20 minuter i hundarnas lukta-runt-tempo. Om jag går hela den här delsträckan igen kommer det förmodligen att vara för att jag ska gå de 43 kilometer det är ner till Ädelfors i Vetlanda kommun, och då sova över längs vägen – inte främst för att njuta av vacker natur. Däremot den bit som är närmast Ingatorp kan jag tänka mig att gå hur många gånger som helst. Stigar (om än väldigt blöta där leden går längs kanten av två olika mossar), skvattram, små bergsknattar med tallar, stenblock och lavar, små skogstjärnar – en massa saker som jag tycker om!

För dig som vill veta mer om sträckan Bjälkerum – Ingatorp

Läs gärna mitt inlägg om när jag gick delar av denna sträckan för första gången för 2 veckor sedan
Eller kanske om när jag gick sträckan Ädelfors-Bjälkerum, sov över i vindskyddet och sedan fortsatte norrut mot Ingatorp?

Länk till karta och information om höglandsleden i Eksjö kommun (detta är delsträcka 6)

Kommunikationer

Ingatorp ligger i direkt anslutning till RV40 där Länstrafiken trafikerar med bussar (till exempel mellan Eksjö och Mariannelund). Länk till Jönköpings länstrafik för tidtabeller. Stora Bjälkerum däremot är svår att nå med allmänna kommunikationsmedel, men om man fortsätter leden till Ädelfors går det några turer per dag till/från Vetlanda. Mellan Ingatorp och Ädelfors är det 43 kilometer och det finns några vindskydd längs höglandsleden. Det finns också många möjligheter att slå upp tält under denna sträcka.

Tillgänglighet

Denna del av höglandsleden lämpar sig inte för barnvagn.