Höglandsleden: Ingatorp till Vada-Skure ravin t.o.r

När de Eksjö-bor som tycker om att vandra ger sig ut på höglandsleden blir det ofta någonstans mellan Eksjö och Mariannelund (leden passerar samhällena Hult, Bruzaholm och Ingatorp så det är lätt att kliva av/på vare sig man kommer med bil eller buss). Det finns också en del som går sträckan Nässjö – Eksjö. Dessa sträckor går i västlig/östlig riktning, men jag har aldrig hört eller läst om någon som gått delsträcka 6 som går söderut från Ingatorp till Stora Bjälkerum. Kanske var det just detta, att jag inte visste någon som gått där, som gjorde mig så nyfiken på att gå just denna sträcka?

Den här veckan har tagit mer energi än den gett, så jag var nästan desperat efter att få komma ut idag. Jag hade lovat min dotter att vi skulle fixa lite på förmiddagen, men så fort vi hade ätit lunch tog jag bilen och körde de 3 milen till Ingatorp. Min ena hund valde att stanna hemma eftersom han fortfarande var trött efter morgonens härliga skogsrunda, men den andre, Gemini, följde med.

Vi parkerade vid kyrkan och kunde ”kliva på” höglandsleden direkt från parkeringen där den följer sjön till RV40 som man ska korsa för att komma ut i skogen. Min plan var att gå en och en halv timme och sedan vända tillbaka till bilen – det var ungefär den tid jag tyckte att jag kunde vara borta från min dotter. Annars är delsträcka 6 egentligen 24 kilometer.

Den första kilometern går man på en mindre grusväg, men snart övergår leden till underbar stig. Jag kan också nämna att det enda huset jag passerade idag, efter att jag lämnat Ingatorp, låg bara några hundra meter efter riksväg 40. Det är ovanligt i våra trakter att man kan gå så länge utan att stöta på bebyggelse – och jag njöt av det i fulla drag.

Ganska snart ledde stigen oss förbi Klintagölen och jag njöt av att se skogstjärnen mellan träden. Alla som följer bloggen har förmodligen förstått att jag är väldigt förtjust i sådana. Det var lite blött på stigen, men inte värre än att det fungerade med rejäla vandringskängor på fötterna. Jag visste att vi även skulle passera en annan naturtyp som jag tycker väldigt mycket om och det är mossar/myrmark. Nu hade jag sådan tur att vi faktiskt passerade en mosse redan innan vi kom till Torvströmossen som jag kände till eftersom den var markerad på vandringsledens karta, så det blev mer av den ”varan” än jag hade räknat med.

Leden snirklar sig fram över små diken och följer kanten av mossen tills leden börjar gå uppåt och man kommer ut vid en ledningsgata. Oftast är det oerhört trist och snårigt att gå längs ledningsgator, men även att Höglandsleden här följer gatan några hundra meter så kändes det varken nedslående, trist eller superfult.

När leden korsat ledningen kom jag äntligen fram till Torvströmossen och leden följer även här mossens kant. Utvinning av torv skedde här under första och andra världskriget. Brytning pågick faktiskt ändra fram till 1971, vilket har lämnat lämnat tydliga spår i mossen (torvbrytningen och utdikningen).

Torv transporterades på en smalspårig järnväg och längs leden finns ett par vagnshjul som påminner om verksamheten. Torven lagrades i lador innan den transporterades vidare. Under krigsåren användes torv till bränsle medan man senare övergick till att använda den som strössel i ladugårdar.

Efter mossen är det många diken som jag halkade fram över med hjälp av smala broar som bestod av två brädor, men jag klarade mig utan att ramla i. Därefter kom vi ut på en mindre grusväg som vi följde i kanske 100 meter innan leden korsar ett mindre skogsområde/hygge och kommer ut på en annan mindre grusväg som man följer i ytterligare 150 meter innan man åter går på skogsväg.

Det började skymma och jag började bli lite bekymrad. Jag ville väldigt gärna hinna fram till, och gå igenom, en ravin som jag hade läst om, men tiden sprang ifrån mig. När mitt alarm som berättade för mig att jag nu hade gått i en och en halv timme och skulle vända ljöd, så tittade jag i kartappen och såg att jag bara hade 400 meter kvar till ravinens stig. Självklart kunde jag inte vända då, utan jag fortsatte fram till Vada-Skure ravin. Eller Sturehål som den också kallas.

När jag kom fram till ravinen valde jag att följa skylten mot den svårforcerade vägen och väntade mig en farlig strapats medan mörkret föll över mig. Nu blev det inte mycket till strapats. Jag tror inte att det tog mig mer än 10 minuter att gå igenom hela ravinen – och då hade jag råkat gå in från ”fel” sida. Det är tydligen mycket enklare att gå in från väster än öster som jag gjorde. Men jag fick i alla fall se en massa vacker mossa!

Vada-Skure ravin är en erosionsklyfta/skura där Kollebäcken rinner i botten, men jag som är van både vid Skurugata och Skröle hie var inte så imponerad av själva ravinen. Man ska kunna se en kvarnsten som är kvar från en kvarn som stått här, men på något sätt missade jag den.

När jag tagit mig igenom ravinen var det hög tid att vända tillbaka för solen hade gått ner (den hade i och för sig inte varit uppe, men enligt solens upp- och nedgångstid). I brådskan råkade jag ta fel skogsväg i korsningen, men jag insåg snart mitt misstag och sneddade tillbaka till leden via en stig som gick åt rätt håll.

När Gemini och jag började närma oss de två små grusvägarna tittade jag på kartan, och den andra vägen gick ända upp till Ingatorp, och verkade inte heller vara längre än leden. Jag funderade på om jag skulle gå längs grusvägen tillbaka till bilen eftersom det började bli så mörkt, och det var så blött och halt längs leden. Men jag kom fram till att det är mycket roligare att gå längs leden, så jag förlitade mig på min pannlampa och min hund.

Det mörknade snabbt och jag fick snart slå på pannlampan som jag plockat upp ur ryggsäcken. Jag var så tacksam att jag hade den så att jag slapp trampa ner i vattenpölar, eller gå bredvid stigen där den gick nära blöthål i mossen. Men även att jag hade så bra ljus hade jag förmodligen gjort fel vägval vid några tillfällen om inte Gemini hade gått före och visat vägen hela tiden. Jag tror han tyckte det var dags att gå tillbaka till bilen.

På tillbakavägen gick vi betydligt snabbare. Dels fotade jag inte som jag gjorde när vi gick i dagsljus och dels visste jag lite mer vad som lurade bakom krökarna så det var bara att gå på. När vi kom tillbaka till Ingatorp var det kolsvart ute. Turen fram och tillbaka tog oss cirka 3 timmar och 45 minuter. Uppskattningsvis var det 16-18 kilometer. Jag längtar redan tills jag kan gå denna led igen – men då helst en längre del av den!

För dig som vill veta mer

Information om Höglandsleden delsträcka 6, Eksjö
Inlägg från när jag gick hela etappen Bjälkerum-Ingatorp, 27 januari 2020
Information om Smålandsleden (mycket bra sida för oss smålänningar)