Höglandsleden: Ädelfors-Lilla Bjälkerum

Förra helgen hade jag tänkt gå höglandsleden från Ädelfors till Ingatorp, och sovit över i vindskyddet i Bjälkerum. Eftersom min dotter blev sjuk åkte Mari, jag och hundarna bara ner till Ädelfors och gick en liten del av denna sträckan innan vi vände så att jag kunde åka hem (se inlägget här). Jag bestämde mig då för att gå etappen denna helgen istället. Vad jag inte visste när jag fattade det beslutet var att våren skulle begravas under en decimeter snö på fredagen.

Ett av syftena med denna tur var att minnas, och bearbeta sorgen efter, min hund Denniz som jag fick avliva för knappt 2 veckor sedan. Men givetvis skulle turen även vara till för att njuta, fotografera och ta tillvara på tiden med hunden Gemini.

Jag hade glatt mig ända sedan förra helgen åt att få se och fotografera blåsippor. Vi såg ju en del redan för en vecka sedan, men jag tänkte att på en vecka skulle de hinna växa till sig ordentligt. När jag började gå från Ädelfors hade jag inget hopp om att hitta några, men till min glädje hade solen smält en del av snön i det området där blåsipporna växer, så jag fick se några trots allt!

Sträckan Ädelfors – Bjälkerum är 23 kilometer och väldigt fin. Man går först över en mil på skogsväg och stig, och det är först på slutet man går på grusvägar. Och då pratar vi som små grusvägar. Vi var ute i 6,5 timmar och mötte inte en enda bil – bara en traktor – på hela turen.

Anledningarna till att turen tog så lång tid var flera. En av dem var att det är ganska tungt att gå i blötsnö, särskilt i så kuperad terräng som det är längs denna etapp (Ädelfors-Bjälkerum) av höglandsleden i Vetlanda kommun. Eftersom ingen annan hade varit galen nog att gå leden sedan snön föll i fredags var det bitvis svårt att se var leden gick. Många stigar var dolda under snön. Dessutom låg det mängder av nedfallna träd över stigar och skogsvägar, och buskar och smalare träd böjde sig under snötäcket och bildade portaler för oss att gå igenom. Dessvärre var jag lite för lång för att kunna gå under dem, så både jag och min ryggsäck såg ut som snögubbar framåt kvällen.

Något annat som ökade tiden var alla översvämningar. På många ställen gick det inte att gå längs leden eftersom stigen hade förvandlats till bäckar eller små ”sjöar”. På flera ställen fick vi göra långa lovar runt vattensjuka områden. Hade man otur kom man då fram till ett 2-meters dike eller liknande så att man fick leta en ny väg igen (jodå, det hände). Detta tog onekligen lite extra tid, jämfört med att bara gå rakt fram och följa leden, men det håller en i alla fall alert att man behöver hålla lite koll.

Tyvärr fanns det flera stora hyggen under delsträckan. Visserligen ser de inte lika hemska ut med snö på, men det var väldigt dåligt märkt efter avverkning, så det var svårt att hitta vägen utan att rådfråga app (personligen använder jag Lokalsinne och Smålandsleden). Och man ska inte behöva konsultera någon app när man går längs en led. Efter ett av hyggena passerar leden ”Höga punkten” och där finns en bänk att sitta och vila på – vilket inte är helt fel med tanke på alla höjdmeter upp och ner som man går på denna etapp.

På ett ställe strax efter Höga punkten blev det lite dramatiskt. Den incident jag råkade ut för gjorde att jag kom fram mycket senare än beräknat till vindskyddet i Bjälkerum. Efter att ha passerat en väg kom jag snart fram till ravinen Djupaskuran. Den är 200 meter lång och har 20 meter lodräta väggar. Redan när jag och Gemini kommit upp vid kanten av ravinen såg jag att det var vattenfyllt i botten, men efter att ha tittat på kartan konstaterade jag att den enklaste och närmaste vägen ändå var genom ravinen. Jag fick helt enkelt stå ut med att bli lite blöt om fötter och ben.

Gemini var lite tveksam, men när han såg att jag började gå neråt på den branta, leriga stigen, sprang han glatt i förväg. Helt plötsligt halkade jag till och föll handlöst. Jag kanade på sidan neråt i ravinen medan jag försökte få fatt i något som kunde dämpa farten, men allt jag fick tag i gav vika. När jag stannade tittade jag ner på min hand som trots vantar var full av rispor. Där höll jag ett isägg som innehöll en kotte. Runt mig låg en massa isbollar som innehöll stenar. Vackert och i vanliga fall hade jag fotat. Men jag blev ganska skärrad och valde att vända tillbaka uppåt igen.

Ännu ett bakslag fick vi efter att ha gått över och runt berget och hittat till andra ingången av ravinen för att fortsätta följa leden. Där höglandsleden korsar Lillån fanns ingen bro, utan det var ett vad. Och med översvämningarna…. ja, jag valde att vända och gå tillbaka över berget, följa leden ut på en väg, följa den någon kilometer och sedan svänga in på en skogsväg där höglandsleden sedan skulle komma ut. Vi förlorade några kilometer, och en hel del tid på detta, men vi kom fram hela och relativt torra i alla fall.

Det började skymma och eftersom största delen av vägen nu gick på större skogsväg och grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, även att både jag och Gemini var lite slitna i kropparna.

Så snart solen började dala sjönk temperaturen snabbt och jag fick byta från tunna till tjocka vantar. Åkrarna höljdes i dimma och solens sista strålar försvann ned vid horisonten.

Min ursprungliga plan var att vi skulle vara framme i Bjälkerum före solnedgången, tända en brasa vid grillplatsen, grilla lite korv, bädda och ha en lugn och trevlig kväll innan det var sovdags. Nu blev det inte riktigt så. Mörkret föll så vi gick i pannlampans sken den sista timmen. Jag blev alltmer orolig att vindskyddet skulle stå under vatten eftersom jag såg hur översvämmad ån var.

Men när vi hade gått den lilla stigen ner mot ån, och klättrat över ett 10-tal nedfallna snöiga träd, gått en bit upp från vattnet och gått över båda broarna såg jag till min glädje att det bara vara vatten framför halva vindskyddet. Dessutom var det uppbyggt så att det var en bit upp från marken. Men tyvärr fanns inte minsta lilla vedträ i ”förrådet”, så någon brasa blev det inte.

När vi kröp i säng jag och hunden Gemini var det -7 grader. De kläder jag dragit av var ordentlig blöta av all snö som fallit ner på mig, men sovkläderna som låg i ryggsäcken var torra och goa. Efter någon timme märkte jag att Gemini frös, så han fick krypa ner i min sovsäck där han rullade ihop sig vid fotändan och sov gott ända till morgonen.

Jag vaknade till en otroligt vacker morgonvy med ån som passerade strax utanför vindskyddet, snön på träden och solen som så sakteliga höll på att stiga upp.

Vi åt vår frukost (det som inte var fruset) liggande i sovsäcken innan jag med fingrar som blev alltmer frusna försökte packa ihop våra saker för att fortsätta upp mot Ingatorp. Efter bara någon kilometer värmde solen gott, så vi stannade i en glänta och åt en lite mer ordentlig frukost innan vi glada i hågen, mätta och betydligt varmare, fortsatte vår vandring.

Den här sträckan (Bjälkerum – Ingatorp som jag gick för en månad sedan) är väldigt fin, och framför allt lugn. Att det är sådan blötsnö och en massa översvämningar hör ju inte till vanligheterna. Jag och Gemini fick ett fint dygn tillsammans och jag hade gärna gått här även när det är lite varmare ute någon gång. Och jag hade gärna velat passera Djupaskuran någon gång i framtiden.

För dig som vill veta mer

Läs mitt inlägg om sträckan Bjälkerum – Ingatorp som jag gick för en månad sedan (idag gick vi inte ända till Ingatorp – mossarna på slutet är förmodligen väldigt blöta nu)

Vetlanda kommuns information om höglandsleden, etappen mellan Ädelfors och Bjälkerum