Höglandsleden: Lövhult-Eksjö

Jag har länge velat gå höglandsleden mellan Nässjö och Eksjö, men på grund av trassel med ena foten/benet (hälsporre, stukning, blodproppar och operation) så har det inte varit möjligt de senaste två åren. Senaste veckorna har kroppen känts lite “snällare” så jag hade planerat in att gå den sträckan, 29 kilometer, med mina hundar igår. Så blev det också, men dessutom fick jag i sista stund med mig min väninna Linda (Björk, som också skriver här på bloggen) som kom körande två timmar i bilen för en trevlig “tjejdag” i vandrandets tecken.

En stuga strax efter Lövhult mot Eksjöhållet
En stuga strax efter Lövhult mot Eksjöhållet

Vi möttes på min parkering klockan 07.00 och Linda och hennes hund Vittra hoppade in i min bil för transporten till Lövhults friluftsområde utanför Nässjö. Vi fick konsultera en karta över området för att ta reda på var leden gick, och sedan bar det av. Först några hundratal meter på asfalt, sedan grusväg som strax övergick i skogsväg. Efter mindre än en kilometer stötte vi på en fin övernattningsstuga som varken fanns med på kartan över höglandsleden eller smålandsleden. Förmodligen är den ny, eller under renovering, för det var nytt grus och plattor utanför ingången. Stugan har också en ny skorsten, men ännu ingen eldstad.

Inifrån stugan (lite suddigt i mörkret)
Inifrån stugan (lite suddigt i mörkret)

Stora delar av sträckan vi skulle gå hade jag gått innan – och en större del av den har jag till och med gått och sprungit många gånger. Dessutom hade både Linda och jag gått hela sträckan en gång under vår barndom eller ungdom, men ingen av oss mindes så mycket av själva leden, så det kändes ändå som en premiärtur. Den första delen från Lövhult går längs skogsvägar, som dagen till ära var blöta och kladdiga, och stigar. Temperaturen låg på cirka 6 plusgrader, så den lilla snö som låg kvar från dagen innan smälte snart.

Det var lite blött längs skogsvägarna och stigarna
Det var lite blött längs skogsvägarna och stigarna

Fram till det att höglandsleden passerar riksväg 40 (man börjar på norra sidan och går sedan över till södra sidan en stund) består leden av skogsväg och stig. Man passerar någon enstaka gård, men annars händer det inte så mycket längs vägen. Men i sällskapet jag hade spelade det ingen roll. Vi hade fullt med saker att prata om ändå. Strax efter att vi hade passerat RV40 gick vi förbi en skylt som pekade ut vägen för Svartåns källa. Just idag gjorde vi dock inte den avstickaren eftersom vi ändå hade runt 3 mil att gå.

Svartåns källa - en avstickare från höglandsleden
Till Svartåns källa kan man göra en avstickare

Enligt mig fanns det inte så mycket att se så länge vi var kvar i Nässjö kommun, så jag blev glad när vi kom fram till kommungränsen till min hemkommun Eksjö. Nu var vi också på en del av leden som jag har gått ganska många gånger.

Ja, nu går vi in i Eksjö kommun
Ja, nu går vi in i Eksjö kommun

Leden fortsätter på skogsvägar genom hyggen som är på uppväxt och jag kan tipsa om att det brukar vara gott om hallon på dessa hyggen framåt högsommaren. Hundarna njöt av lite frispring eftersom jag visste att det var en bit kvar till nästa gård vi skulle passera. Framme vid gården Älgstorp tråcklade vi oss förbi elstängslet med 3 trådar, och det var superlyxigt att någon annan kunde hålla hundkopplen medan man öppnade. Linda fick dessutom se sitt eget namn stå på stalldörren. Efter att vi passerat över gårdsplanen, gått några hundra meter på grusväg så svängde vi ner på den nya dragningen av höglandsleden som gör att man passerar Hackareviken, ett av mina favoritnaturreservat.

Mellan Älgstorp och Hackareviken - här längs den nya dragningen av höglandsleden
Mellan Älgstorp och Hackareviken

För mig är naturreservatet Hackareviken speciellt eftersom jag växte upp bara någon kilometer därifrån, och har varit på söndagsutflykt där för att titta på blåsippor några gånger varje vår under min uppväxt. Och i vuxen ålder har jag gjort samma sak med min dotter, hennes kompisar eller någon av mina systrar och deras barn.

Hackareviksbäcken längs höglandsledens nya dragning
Hackareviksbäcken längs höglandsledens nya dragning

Även att detta väldigt lilla och relativt okända naturreservat mer är “känt” på grund av de lite mer ovanliga arter som finns här på grund av Hackareviksbäcken (gulplister, olika mossor och lavar – och en ovanlig art av fladdermus) så är det för mig ett blåsippeställe. Självklart bad jag Linda att vi skulle stanna just här för att äta vår frukost – och hon nekade mig inte den glädjen.

Linda och Vittra under frukoststunden i Hackareviken naturreservat - längs höglandsleden
Linda och Vittra under frukoststunden i Hackareviken naturreservat

Eftersom vintern är så mild, och jag hört andra som redan sett blåsippeknoppar i kommunen, höll vi ögonen öppna efter blåsippor även här. Men vi såg bara några enstaka blåsippeblad. Vackra, vintergröna gulplisterblad (Lamiastrum galeobdolon) såg vi däremot gott om där de lyste upp bland höstens fallna löv.

Gulplister (Lamiastrum galeobdolon) har vintergröna och brokiga blad
Gulplister (Lamiastrum galeobdolon) har vintergröna och brokiga blad

Efter en skön paus gick vi vidare nerför den branta backen i det lilla naturreservatet. Om man ska se på blåsippor om våren gör det sig bättre att gå nerifrån och upp, men det var väldigt bekvämt att gå nerför istället för uppför. Nedanför backen följer höglandsleden den gamla landsvägen som idag är en charmig gräsbevuxen skogsväg. Där finns också ett bord med bänkar alldeles intill bäcken om man vill sitta lite bekvämare medan man tar en fikapaus.

Höglandsleden går nu ganska nära riksväg 128 i några kilometer, så om man är känslig kan man uppleva det störande med motorljuden därifrån. Längs sträckan mellan Hackareviken (som ligger vid Paradis) ser man utsikt mot sjön Södra Vixen, en milsten från 1779, Paradis pensionat och ett hjorthägn. Själv har jag svårt för att njuta riktigt när jag hör trafikljud, så jag var glad när vi korsat väg 128, gått några hundra meter på mindre väg och korsat RV40 igen och kommit in på grusvägen upp mot Rottnaby. Strax efter att man korsat RV40 finns möjlighet att göra en avstickare på 300 meter enkel väg, ut till ett vindskydd på Ärnanäs, en udde i sjön Norra Vixen, som ligger i en otroligt vacker lövskogsäng. Detta var dock så nära inpå vår frukost att vi bara fortsatte gå leden fram längs grusvägen.

Vide
Vide

Grusvägen övergår efter några ordentliga uppförsbackar i skogsväg, och jag hade sett fram emot att få visa Linda den charmiga mossiga skogen och skogsvägen. Skogen var visserligen lika charmig, men vi hade inte riktigt tid att njuta av den. Vi hade fullt sjå att hålla koll på var vi satte fötterna, för så här såg skogsvägen ut igår (och jag kom inte på att jag skulle fota förrän vi redan passerat de fina partierna):

Det här brukar vara en charmig, mossig skogsväg
Det här brukar vara en charmig, lummig skogsväg
Så här såg skogsvägen ut i augusti
Så här såg skogsvägen ut i augusti (fotat bakåt från nästan samma punkt som bilden ovan).

Tack och lov var vi snart ute på en liten grusväg som vindlar sig genom typisk småländsk landsbygd. Dessvärre fotade jag inte något längs vägen här igår eftersom jag har gått och sprungit här otaliga gånger, men jag länkar till andra inlägg från denna sträcka längst ner på sidan om du vill se hur det ser ut. Det ligger små gårdar längs vägen, och i hagarna kan man sommartid se både hästar, kor och får. Igår såg vi bara får. Här finns också några riktigt maffiga ekar, och ene-ängar.

Linda, som älskar träd, kramar en av ekarna längs höglandsleden
Linda, som älskar träd, kramar en av ekarna

Sedan går leden in i en stor hage som består av kullar och ängar med massor av stora lövträd. Detta är ett perfekt ställe om man vill ta med någon på utflykt. På våren och sommaren är det fullt av blommor här och utsikten ner mot sjöarna (det ligger en på varje sida) ökar mysighetsfaktorn. Igår var det dock lite blött på leden, så vid några tillfällen gjorde vi små omvägar.

I en av de vackraste hagarna / lövskogsängarna jag vet
I en av de vackraste hagarna / lövskogsängarna jag vet

Efter hagen ligger två vindskydd med eldstad alldeles intill sjön (fortfarande Stora Vixen). Det finns vedförvaring, men denna är oftast tom. Det är enkelt att ta sig till hit även med bil, eftersom det går en liten grusväg som slutar i en vändplan vid vindskydden. Där kan man även parkera om man vill gör en utflykt inne i den stora hagen. Knappt en kilometer bort längs leden ligger Borgmästarängen (utmärkt plats för tältning) som är en badplats med toalett, grillplats under tak, och en liten låghöjdsbana som brukar vara uppskattad av barn i alla åldrar. Från Borgmästarängen följer man sedan en stig upp på en ås alldeles bredvid vattnet.

Åsen vid Borgmästarängen
Åsen vid Borgmästarängen

Från åsen svänger leden av åt vänster, men om man fortsätter framåt ytterligare 150 meter finns ett mysigt ställe att stanna till på, längst ut på udden där åsen tar slut. Där finns även bord och bänkar.

Givetvis stannade vi här för att äta lite lunch innan vi med nya krafter gick vidare längs stigar och små, små grusvägar förbi Skedhults golfbana och fram till Hyttens kvarn där det blev ett stopp för lite utforskande och fotande. Hur skulle man kunna gå förbi ett sånt ställe? Även här finns bord och bänkar om man vill slå sig ner och ta en paus medan man njuter av vattnets forsande eller känner in historiens vingslag.

Höglandsleden passerar alldeles förbi Hyttens kvarn
Hyttens kvarn

Efter kvarnen följde vi inte ledens dragning längs skogsväg ner till Persö, utan följde andra stigar som jag känner till, och som jag tycker är vackrare. Dels är det mysigt att gå på stig, och dels är det vackrare omgivning med tallmo och en liten skogstjärn. Sträckan var nog ungefär densamma, och vi anslöt till Höglandsleden efter någon kilometer igen, strax före stallet i Persö.

Här går vi i regnet på vår lilla "egna" väg
Här går vi i regnet på vår lilla “egna” väg

Efter stallet blev det nya vägar för mig. Jag brukar alltid vika av leden och snedda genom skogen hem. Det tar mig knappt en timme från ridhuset. Men igår skulle vi följa leden, så vi gick längs den breda grusgångbanan fram till, och förbi ett bostadsområde, längs Gysjön. Även att husen ligger ganska nära känns de inte påträngande nära och leden är vältrampad och lättgådd, vilket är skönt när kroppen börjar känna av dagens kilometer.

Höglandsleden går längs Gysjön nära bostadsområdet
Leden går längs Gysjön nära bostadsområdet

När leden svänger av finns möjlighet att göra en avstickare till ett vindskydd drygt 100 meter bort. Vi gick fram dit för att dokumentera, men eftersom det låg någon och sov där vände vi hänsynsfullt. Jag skulle nog inte rekommendera att man sover där, för det är alldeles bredvid bostadsområdet och vi misstänkte att risken är stor att det inte enbart används av vandrare, utan kanske oftare av “festare”.

Linda hittar sprängticka (chaga)
Linda hittar sprängticka (chaga)

Efter en kort, brant stigning slutar stigen vid en gångbana av asfalt som går längs en väg in till Eksjö. Leden svänger av mot Ränneslätt efter ungefär en kilometer, men det var övning på skjutfältet och det gick inte att få mina hundar att gå rakt mot smattrandet från vapnen, så vi valde att fortsätta längs gångbanan, förbi sjukhuset och in i centrala Eksjö. Först tänkte vi ansluta till leden och därefter vika av på gångbana mot mitt bostadsområde, men jag insåg att det skulle bli så kort stund på leden, så vi tog en gångbana från centrum och ut till Kvarnarp där jag bor.

Trötter
Trötter

När vi kom hem till mig hade vi gått 30,5 kilometer på 7 timmar och 20 minuter. Vi lämnade in hundarna, gick till Lindas bil, och åkte till Nässjö där jag stapplande tog mig över till min egen bil. Jag hade hunnit bli rejält stel den lilla stund jag satt stilla. Men… idag.. dagen efter.. mår både Linda och jag bra, även att vi både hade ont av våra hälsporrar igår. Efter vår tur lyxade vi till det med middag inomhus och filmkväll i soffan, och vi fick en riktigt härlig dag!

Rena och fina :)
Rena och fina 🙂

För dig som vill veta mer

För dig som vandrar med hund

Alla passager längs den här delen av höglandsleden är inte hundvänliga. Stättorna är branta och stegpinnarna smala, så det finns inget för hundarna att sätta tassarna på – särskilt inte när de ska ner. Vid Älgstorp var det 3 eltrådar över leden, vilket kan vara bökigt att öppna samtidigt som man håller i hund/hundar.

Inte så hundvänliga passager på denna del av höglandsleden
Inte så hundvänliga passager – branta stättor med för smala stegpinnar

Tillgänglighet

Största delen av leden är inte tillgänglig för barnvagn/rullstol.

Information om höglandsleden

Länk till inlägg från del Broarp – Älgstorp tur och retur 2019-11-17
Länk till inlägg från del Rottnaby-Eksjö 2019-08-02
Länk till inlägg från del Rottnaby-Eksjö 2019-04-04

Höglandsleden är en 44 mil lång naturupplevelse som sträcker sig över hela det Småländska höglandet. Leden bjuder på vacker natur, men man får avverka många höjdmeter både upp och ner. Man möter ingen egentlig vildmark längs leden, utan det är odlingslandskapet som dominerar de flesta sträckningar.

Länk till karta delsträcka 1, Eksjö kommun

Taggat , , , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer till “Höglandsleden: Lövhult-Eksjö

  1. Vilket härligt inlägg, när jag läser börjar jag nästan önska att jag bodde i Småland i stället för i södra Norrland 😉 Eller kanske inte, men jag blev sugen. Fin text och härliga bilder 😀

    1. Det är bara att komma och hälsa på! 🙂 Om inte annat så var det MÅNGA bilder i detta inlägg….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *