På rätt plats vid rätt tidpunkt

Ofta använder man uttrycket ”han var på rätt plats vid rätt tidpunkt”. När det gäller fotografering, och då särskilt i naturen, tycker jag att uttrycket stämmer extra bra. För att få den där bilden man verkligen är ute efter kan det handla om sekunder när man fotar fåglar och djur, timmar och dagar när man fotar blommor (blomningsperiod), och minuter och sekunder när man fotar soluppgångar och solnedgångar.

På eftermiddagen idag tog jag med mig min ena hund och åkte en bit utanför stan till en skog som min pappa ägde tidigare, och där jag av förklarliga skäl har gått ganska mycket kors och tvärs. Jag hade tänkt ut en slinga som vi med nöd och näppe skulle kunna hinna runt innan solen gick ner, men jag hade varit duktig och tagit med mig min pannlampa hemifrån ifall något skulle hända längs vägen som sinkade oss.

Vi gick iväg in i skogen längs en gammal skogsväg, men där den tog slut gick jag genom skogen så som jag minns att jag gått med min pappa. Jag kom raka spåret fram till den höjd jag hade tänkt mig, och det gladde mig att se att bordet och bänkarna som min pappa byggde här för ungefär 20 år sedan fortfarande stod kvar.

Från höjden går en smal stig ner på baksidan, men jag valde att gå rakt in i skogen åt det håll där min sagoskog ligger. En lång och bred mossig, stenig brant som är bevuxen med granskog. Det finns inga stigar dit, men jag följde min inre kompass och hamnade något så när rätt.

Från sagoskogen genade vi rätt genom skogen mot en damm, gick några hundra meter på en skogsväg, genade genom skogen mot ett hygge (som råkade vara översvämmat i den kant vi kom in så vi fick göra en extra kringgående rörelse) och sedan ut på en skogsväg som vi följde i en kilometer. Medan vi gick där insåg jag att det redan mörknade. Och.. att jag hade pannlampan liggande på passagerarsätet i bilen. Jag försökte snabba på stegen för att slippa gå i kolmörker den sista biten genom skogen mot bilen, men det gick inte så bra för mig. Det fanns alldeles för mycket att fota så jag kom av mig hela tiden.

Hur som helst mörknade det snabbt runt mig och när jag skulle gena genom skogen några hundra meter mot en lite större skogsväg var det lätt att snubbla och trampa ner i vattenfyllda hål. Väl  uppe på skogsvägen ökade jag och min hund tempot. Skogsvägen är en gammal järnvägsräls och därför både jämn och rak, vilket gör den lätt att gå på. Till slut passerade vi ett hygge strax innan skogen där vi skulle svänga av för att komma mot bilen började. Allt ljusnade och himlen var otroligt vacker.

Jag blev så otroligt glad över att jag fick se lite solnedgång – det hade nämligen inte direkt varit något solsken på dagen. Men ljuset varade bara längs hygget. Så fort vi kom in i skogen igen mörknade det runt oss och det var tur att Gemini visade mig var stigarna gick. När vi kom till bilen tänkte jag bara köra de 15 minuter det tar att komma till min sida av stan, men så fort jag kom över första backkrönet möttes jag av en glödande orange-lila himmel. Jag var på en av de högsta punkterna i kommunen och såg trädtopparna med den färgsprakande himlen sträcka ut sig åt alla håll framför mig.

Ett försiktigt hopp vaknade i mig om att kanske, kanske kunna hinna till mitt favoritställe att fota solnedgångar från, Kyrkans stuga vid sjön Hunsnäsen som ligger direkt i anslutning till centrala Eksjö. Jag försökte att inte hoppas för mycket. Jag försökte att hålla igen på farten eftersom jag vet att vägen jag körde på ofta korsas av vilt. Men när jag närmade mig Kyrkans stuga såg jag att himlen var ännu vackrare nu än innan, och jag i stort sett sladdade in på parkeringen, slängde mig ur bilen och över vägen och småsprang sedan ner mot bryggan. Och jag hann! Se! Njuta! Fota!

Jag tror att man kan säga att jag faktiskt var på rätt ställe vid rätt tidpunkt idag.

---

Ibland hjälper det inte att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt

Jag kan väl avslöja att jag nästan dagligen har koll på vilken tid solen går upp och ner för att eventuellt kunna fota soluppgångar eller solnedgångar om vädret är rätt och om mitt övriga schema för dagen tillåter mig att göra det. Jag brukar också tänka ut ställen där det är störst chans att kunna se solen (sååå mycket enklare när jag är vid kusten). Här på småländska höglandet är det så mycket skog överallt, och solupp- och nedgångar gör det sig oftast bättre på bild när det är lite öppna ytor. Så de gånger jag lyckas med fina foton vid sådana tidpunkter är det väldigt sällan tur – utan snarare noga planerat.

Men det hjälper inte alltid att vara förberedd eller påläst. För det första har det varit lite brist på soldagar det senaste halvåret. Och många gånger när jag tycker att alla förutsättningar är helt rätt kan det ändå bli en blek solnedgång. Eller en totalt intetsägande eftersom det inte finns några moln till exempel som ger himlen skiftningar. Men å andra sidan är jag ju inte på rätt plats vid rätt tidpunkt då – eftersom tidpunkten uppenbarligen inte är rätt 🙂