Våga ta en ny väg

En sak som jag tycker om med hemomkringvandring är möjligheten att lära känna ett område lite djupare än man kan göra med platser som man bara passerar igenom en enda gång. Första gången man går där ser man kanske bara skogsvägen man går på. Andra eller tredje gången upptäcker man till sin förvåning att det finns mindre vägar som korsar skogsvägen. Efter ytterligare några gånger ser man kanske även små djurstigar och känner nyfikenhet att följa någon av dem för att se vart de leder. Precis så gjorde jag i morse, jag valde en ny väg (eller rättare sagt en ny stig).

Jag satte hundarna i bilen i gryningen och styrde till ett av mina favoritställen några kilometer utanför stan. Dimman låg tät och gav hela landskapet en trolsk känsla. När vi kom fram hoppade två lyckliga hundar ut från bilen och började springa framför mig på skogsvägen. Själv svängde jag ner till den gröna Larsgölen, som jag ofta passerar när jag ska ut till olika ställen i närheten, för att fota lite i morgondimman.

Givetvis kom mina hundar fram till mig för att se vad jag gjorde för spännande innan vi vände tillbaka upp till skogsvägen. Jag har gått längs just den vägen 5-6 gånger tidigare och tycker att det är en trevlig runda att gå med hundarna i och med att den går som en ögla som börjar och slutar där jag parkerar bilen. Tidigare har jag sett att det går en skogsväg som ”skär av” öglan ungefär på mitten, och har tänkt att det är bra att veta om ifall man har bråttom någon gång och behöver kunna ta en genväg tillbaka.

Men i morse hade jag inte bråttom över huvud taget. Jag gick där i stillheten medan världen runt mig sakta ljusnade. Efter en stund såg jag en stig som jag aldrig sett tidigare. Det gick ut/bort från öglan och mitt intresse tändes direkt. Vart ledde stigen? Skulle jag komma fram någonstans, eller skulle den bara försvinna mitt inne i skogen? Fanns det något spännande på andra sidan? Eftersom jag inte hade någon tid att passa gav jag efter för nyfikenheten och upptäckarlusten och vek av från skogsvägen.

Det var riktigt spännande att följa stigen in i den täta småländska skogen. Efter en stund tog jag fram telefonen och konsulterade appen ”Lokalsinne” bara för att försäkra mig om att inte jag och hundarna skulle komma gående rakt in på någons gårdsplan till exempel, men till min glädje såg jag att vi skulle komma ut på en stor öppen yta. Dessutom skulle vi vara väldigt nära en sjö som vi brukar gå fram till från ett helt annat håll. Inga hus låg i närheten, så jag kunde lugnt gå vidare med hundarna.

Efter en liten stund öppnade sig skogen framför mig och vi kom mycket riktigt ut på en åker som gick över i våtmark. Bortom nästa skogskant anade jag dessutom sjön. Jag strosade fram längs kanten av åkern medan hundarna nog trodde att de hade kommit till hundhimmelriket och sprang som galningar fram och tillbaka på den stora öppna ytan.

Min tanke var att gå ner till sjön, men när jag kom fram till ån insåg jag att det var alldeles för blött i de skorna jag hade på mig. Istället vände vi tillbaka mot den nya stigen vi kommit dit på och gick upp mot vår mer ”kända” skogsväg igen.

Några hundra meter innan vi kom tillbaka till bilen svängde jag av skogsvägen ner mot Långgölen (som det faktiskt var hundarna som ledde mig fram till i slutet av sommaren vid en annan upptäcktsfärd i området). Jag älskar sådana här små tjärnar. Det är något speciellt med vegetationen. Dofterna. Känslan av att man är långt ifrån omvärlden. Stillheten och tystnaden.

Den sista biten till bilen gick vi ömsom på stigar vi hittade i skogen och ömsom uppe på skogsvägen och jag kände en sådan tacksamhet över att ha gjort de här två avstickarna. Hade jag bara gått längs skogsvägen hade jag redan då fått en skön morgonpromenad i ”vanlig” skog, men med avstickarna fick jag så mycket mer. Det blev lite spänning när jag inte visste exakt vad jag skulle mötas av på den nya stigen. Jag fick se ett nytt ställe. Och framför allt fick jag inspiration att utforska även den nya platsen och de stigar som ledde åt olika håll därifrån. Det är underbart att upptäcka mer och mer av ett område. Naturen är fantastisk och jag är glad att jag valde att svänga av på en ny väg (eller stig)!