Igår prövade jag lite nya stigar här på Orust. Till min förvåning (och lycka) hittade jag en underbar bäck med ett litet vattenfall i. Bara 2 kilometer från min dörr.

Definitionen av hemomkringvandring?

När någon frågar mig vad hemomkringvandring är brukar jag säga att det är att gå i samma område gång på gång, och ändå upptäcka nya eller vackra saker varje gång.

En del tycker att det är tråkigt att besöka en plats mer än en gång (”där har vi ju redan varit”), men det tycker inte jag. Tvärtom ger det mig en massa glädje! Först och främst ser alla platser olika ut under olika årstider och olika väderförhållanden, så det är som nytt varje gång. Dessutom ser man nya möjligheter till rundor/slingor om man lär känna ett område bättre.

Hur går det till?

Första gången följer man kanske en skogsväg. När man har gått den några gånger upptäcker man helt plötsligt att det finns stigar som korsar skogsvägen, och så testar man några av dem.

Till slut har man gått alla stigar som man hittat i området och då börjar man kanske gena mellan dem. För i det läget har man koll på hur terrängen ser ut, var olika platser och stigar ligger i förhållande till varandra, och man vet även ungefär hur långa avstånden är.

Lycklig av att upptäcka nytt

Att kunna gå på det här sättet fyller mig med en otrolig glädje. Igår till exempel prövade jag nya stigar och ramlade över ett fint vattenfall i en bäck bara någon kilometer hemifrån.

Och den glädjen och upptäckarlusten vill jag så gärna sprida vidare, smitta ner alla er som läser mina inlägg! Så att ni också går ut och upptäcker ERT hemomkring! Inte bara drömmer om att besöka de platser som jag besöker eller vandrar på.

Vackra platser finns överallt! Bara man ser med rätt ögon!

Ett exempel är gårdagens tur

Alla bilder i detta inlägg är från gårdagens hemomkringvandring här på Orust. Då utgick jag från en väg jag brukar gå, fortsatte på en mindre. När den tog slut följde jag en stig.. som även den tog slut, så då blev det lite off-road. Efter att jag hittat vattenfallet kollade jag på en karta och följde olika stigar tillbaka. Det blev en liten 2-timmars upptäcktsfärd på hemmaplan.

Inlägget Lycka är – att hitta ett litet vattenfall dök först upp på Hemomkringvandring.

Höjden av lyx måste väl ändå vara att kunna ta semester en dag mitt i veckan och unna sig en utenatt? I alla fall är det så i min värld – och tydligen Karins också – för det var precis vad vi gjorde häromdagen.

Tjejkväll i pannlampornas sken

Till att börja med fick vi en superhärlig tjejväll. Den startade med en promenad i pannlampornas sken, sedan utemat, naturens lugn och samtal vid sjön utanför kåtan i Herrestedsfjällets naturreservat.

Övernattning i kåtan

För Karin var det premiär att besöka kåtan, men jag hade sovit här två gånger tidigare (se blogginlägg). Under kvällen eldade vi lite medhavd ved (som Karin först högg upp i lämpligare storlek) och gjorde i ordning våra sovplatser.

Under natten sov vi varmt och gott båda två, men vi vaknade ett flertal gånger av ett prassel. Det var en liten mus som hittat den öppnade ostbågspåsen som vi glömt att lägga i matkassen vi hängt på en spik i taket. Ganska orutinerat av oss, det erkänner vi båda två.

Sovmorgon och mysfrukost

Efter natten i kåtan unnade vi oss en lugn morgon med go-frukost vid sjön. Medan Karin stekte falukorv och kokade kaffe packade jag ihop våra sovplatser. Ute ven vinden, men vi hade rejäla kläder så det gick ändå bra att äta frukosten i det fria.

När vi hade ätit i lugn och ro, packat ihop alla våra saker, sopat stugan och använt det fräscha utedasset gav vi oss ut på dagens äventyr.

Fin vandringstur på Herrestadsfjället

Äventyret bestod av en fina vandringstur på 9 km inne i naturreservatet. Vi gick Kärresjön, östra sidan av Vrångevattnet, Stora Grågåsvattnet, Torsvattnet och tillbaka till Kärresjön. Vi passerade flera vindskydd, många sjöar, små berg, skogar och stugor som kan hyras av Friluftsfrämjandet i Uddevalla.

Stigarna, för här går man verkligen enbart på stigar, är markerade med gult och det finns tydliga skyltar i alla korsningar. Man känner sig som om man är långt ifrån civilisationen och det är underbart att vandra här.

Temperaturen hade sjunkit under natten så det var runt 5 grader hela turen. Vindarna var mellan varven bitande starka (och kalla), men vi slapp regn vilket jag är tacksam över.

Lunchen lyste upp det novembergrå

Lite lunch lagade vi på en av de ”goa platser” som är skyltade längs leden, närmare bestämt vid Torsvattnet. Visserligen blev det korv igen, men det var otroligt gott i höstkylan.

Under vår tur var det njut-tempo som gällde och jag njöt verkligen i fulla drag av allt som naturen bjöd på längs leden.

Sammanfattning

Det kändes fantastiskt att ta en ledig dag mitt i veckan så här! Jag fick ett dygn fullt av fina naturupplevelser, lugn, harmoni och energigivande sällskap. Så här borde man verkligen göra oftare!

För dig som vill veta mer om området

Herrestadsfjällets naturreservat i Uddevalla kommun är ett av mina favoritområden så det finns mycket att läsa om lederna i min blogg – både fakta och mina egna uppfattningar och tips. Och, det bör jag också skriva, det är tillåtet att övernatta i naturreservatet.
.

Inlägget Semester mitt i veckan dök först upp på Hemomkringvandring.

När jag vaknade i morse trodde jag att jag skulle få en lugn vilodag i Funäsfjällen. Men istället fick jag en makalöst vacker tur till Ånnfjället och Uggtjärn – en tur som innehöll precis allt man kan önska sig.

Meddelande från en följare

Redan när jag vaknade såg jag att jag hade fått ett meddelande på Instagram. Meddelandet kom från en av mina följare som också befinner sig här i Funäsdalen. Hon undrade helt sonika om jag hade lust att ha vandringssällskap på någon av mina turer.

Självklart tyckte jag att det lät som en rolig idé, särskilt efter gårdagens ensamtur genom tät dimma. Dessutom hade Anette tillgång till bil, vilket gav oss obegränsade valmöjligheter.

Vi bestämde oss för Uggtjärn

Till att börja med skickade vi några trevande meddelanden där vi förhörde oss om var den andre ville vandra. Vi enades om att åka till Uggtjärn, som Anette föreslog, trots att jag aldrig hade hört talas om platsen.

Ånnfjället – guldtur 350

Eftersom jag är en riktig kartnörd googlade jag direkt efter Uggtjärn och såg till min glädje att tjärnen ligger nedanför det mäktiga Ånnfjället. Just det fjäll som i min familj kallas för ”Drakfjället” på grund av att silhuetten ser ut som en drakrygg.

Man kan kombinera Ånnfjället och Uggtjärn

Med hjälp av kartan upptäckte jag att vi skulle kunna få både fjäll och den vackra Uggtjärn på samma tur. När jag nämnde det för Anette, när hon hämtade mig, var hon inte sen att haka på idén. Vi hade båda en önskan om att gå upp på Ånnfjället (eller Anåfjället), men av olika anledningar hade det inte blivit av innan.

Vi parkerade på guldturens parkering (guldtur 350 Anåfjället) och följde sedan den breda skogsväg som leder mot fjället. Till att börja med är vandringen lätt längs vägen, och vacker där den går genom björkskog. Efter att man passerat några fäbodar övergår vägen i tydlig stig med stigning upp mot fjället. Runt omkring oss trängdes lövträd i eldsprakande färger med mossa, svampar och enar.

Vyer åt alla håll

Efter ett tag hade vi passerat trädgränsen och vyerna öppnade upp sig runt omkring oss. Gång på gång vände vi oss fascinerade om för att beundra utsikten mot vidderna och de omkringliggande fjällen.

Sten och maffigt fjällandskap

När vi kom upp på lite högre höjd fick vi stanna för ”klädbyte”. Här var vindarna kraftiga och ett lätt duggregn hälsade oss välkomna till det mäktiga landskapet.

Eftersom guldturen var märkt som svår led hade jag varit lite orolig över hur det skulle gå för oss – jag hade ju ingen koll på Anettes vandringsvana. Men jag hade inte behövt oroa mig. Förmodligen har turen fått sin klassificering på grund av höjdskillnaderna, för den var väldigt tydlig, vältrampad och lätt att gå.

Härligt vandringssällskap

Till min stora glädje upptäckte jag rätt snabbt att mitt vandringssällskap hyste en särskild relation till naturen. Dels brast hon ibland ut i Ronja-liknande vårskrik, och dessutom o:ade och a:ade hon lika ofta som jag åt naturens skönhet. På ryggen bar hon också en trumma, som jag så småningom skulle få förmånen att få vara med när hon använde.

Fika vid Anåfjällstjärnen

Egentligen var vi inte speciellt hungriga när vi kom fram till guldturens slut, Anåfjällstjärnen. Men jag visste att vi hade en ganska ”spännande” stund framför oss, när vi skulle gå oledat, så jag tyckte vi skulle passa på. Sedan måste jag erkänna att jag faktiskt ångrar en sak (vilket jag sällan gör): Vid Anåfjällstjärnen fanns en guldtursskylt som signalerade att man skulle göra en U-sväng och gå tillbaka. Den skylten borde jag givetvis ha fotat.

Jag försökte verkligen att hitta lä, men det var inte det enklaste när molnen pressade sig över bergskammarna och sköt ner mot vattnet. Vi fick i alla fall en relativt lugn och vacker stund. Dessutom passade Anette på att trumma på sin trumma – hennes sätt att kommunicera med ModerJord (slå på ljudet och lyssna).

Offroad mot Uggtjärn

Enligt min karta skulle det finnas en stig ner mot Uggtjärn uppifrån fjället, men vi kunde inte se någon. Däremot var det lätt att se tjärnen 2 kilometer bort, och även att lista ut vilka ryggar vi kunde följa (och vilka områden vi borde undvika).

Makalösa färger

Nu följde en spännande, och otroligt vacker, del av vår tur. Vi försökte att ta oss ner utan att det skulle bli för brant och vi lyckades, trots flera våta partier, ta oss ner torrskodda.

Ju närmare tjärnen vi kom, desto vackrare blev den. Mitt i de stora karga vidderna låg Uggtjärn som en liten färgglad oas, omgiven av björkar i alla nyanser mellan rött (ja faktiskt) och gult man kan tänka sig.

Vid något tillfälle sa jag till Anette att det var tur att det inte var solsken, för jag mitt hjärta hade nog inte klarat av att få se dessa färger spraka mer än de gjorde. Under mitt liv har jag sett många vackra platser, men detta var bland det finaste mitt öga skådat.

Lunch i vindskyddet vid Uggtjärn

Vi var fyllda av upprymdhet, tacksamhet och stolthet när vi till slut nådde vindskyddet bredvid tjärnen. Här tog vi en välförtjänt längre paus då vi lagade lite lunch på friluftsköket. Anette passade på att trumma även här, och på avstånd hörde vi jakthundar och jägare (ripa?).

Det kändes som om vi hade varit ute på en lång strapats, men när jag tittade på min klocka upptäckte jag att vi inte hade gått mer än 6 kilometer. Något vi förvånat skrattade åt medan vi förundrat tittade upp på det höga fjällmassivet framför oss. Det kändes nästan overkligt att vi bara någon timme tidigare hade varit däruppe.

Stig över höstgul myrmark

Från Uggtjärn leder en tydlig (men inte markerad) stig, på många ställen spångad ut till vägen. Stigen ledde oss genom gulnad björkskog och otaliga myrmarker.

Här och var hade bäckar svämmat över så att vi fick göra lite omvägar för att ta oss över, men det var inte katastrofalt mycket vatten. Tack vare mina vandringsstavar tog vi oss relativt enkelt fram i den blöta och hala terrängen.

Längs väg tillbaka till parkeringen

Efter några kilometer, och otaliga återblickar på fjället vi varit uppe på, kom vi ut på vägen. Där hade vi en transportsträcka på några kilometer att gå tillbaka till bilen.

6,5 makalöst vackra timmar

Vår tur blev runt 12-13 kilometer och den tog oss 6,5 timmar att gå. Det var en av de vackraste turer jag någonsin har gått och den hade en perfekt mix av.. allt: Fantastisk och omväxlande natur, energigivande sällskap och bra tajming med vädret.

För dig som vill veta mer

Hur du hittar hit

Längs vägen mot Mittådalen/Flatruet/Messlingen (från Funäsdalen) finns en parkering på höger sida, vid Övre Lillåsvallen. Parkeringen är märkt ”Sommarparkering” och det står även en orange ”guldtursstolpe” vid infarten. Från parkeringen följer du en tydlig skogsväg som sedan övergår i brant stig, mot fjället.

Uppdatering 2025: Tips om tur 2 km bort

I juli 2025 gick jag en otroligt vacker, men ganska kort, tur på andra sidan vägen så att säga. Turen gick till och på Ormruet och den bjuder på fin kamvandring. Läs mer om Ormruet i bloggen.

Mer att läsa

Hos Funäsdalen kan du läsa mer om guldtur 350 Anåfjället (eller Ånnfjället). Turen är 5 kilometer tur och retur, och med svårighetsgraden svart/svår.

Avslutningsvis vill jag rekommendera boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket där vår tur blev en blandning mellan nummer 33 Ånnfjället och nummer 35 Uggtjärn.

Länkar till fler inlägg från Härjedalen

Och slutligen kan du läsa fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen 2019-2024.

Inlägget Ånnfjället och Uggtjärn i höstfärger dök först upp på Hemomkringvandring.

För några veckor sedan tog jag med mig vår hund Balder och gick etapp 1, 2 och 3 av Kuststigen. Det vill säga från Snäckskalsbankarna i Uddevalla, förbi Gustafsberg cch Ammenäs till Saxenhov, norr om Ljungskile. Totalt blev vår tur drygt 27 km.

Etapp 1: Snäckskalsbankarna-Gustafsberg, 8 km

Ingen skyltning för Kuststigen de första 5 km

Kuststigen startar i Uddevalla, närmare bestämt vid Snäckskalsbankarna (som för övrigt är ett fantastiskt utflyktsmål – se separat inlägg – i sig). Dock kunde jag inte se en enda markering/märkning om Kuststigen förrän efter att jag passerat hamnen i Uddevalla, det vill säga efter 5,4 kilometer. Fram till dess får man följa skyltning ”Strandpromenaden”.

Kanske stod det informationsskyltar någonstans, men jag såg inga, och det är ju synd när det är vid ledens första etapp.

Asfalt, bostadsområden, centrum och hamn

Från Skalbankarna går man på trottoar och korsar även avfart och påfart till väg 44 som är väldigt trafikerad. Snart svänger leden av i ett industriområde. Därefter kort sträcka på skogsstig innan man går igenom bostadsområden.

Snart kommer man även in i Uddevalla centrum, vilket var vackert längs ån. Men det är mycket trafik och man ska korsa gator/vägar innan man kommer till hamnen och det blir mindre trafik. Dessutom är skyltningen mot strandpromenaden lite förvirrande, för i vissa korsningar pekade skyltarna åt tre(!!) håll.

Underbara strandpromenaden i Uddevalla

Bara någon vecka tidigare gick jag strandpromenaden i Uddevalla för första gången (se alla mina bilder från den fina kvällen).

Jag blev väldigt förtjust i den, så det var ett kärt återseende när vi passerade parkeringen i Skeppsviken där jag lämnat bilen förra gången. Förresten bör jag nämna att jag strax innan följt skylt mot ”svår väg”, men fick vända efter klättrande då stigen försvann.

När vi kom fram till strandpromenaden följde några lätta kilometer, först på bryggan som följer bergväggen, och sedan på fin stig. Mellan stigen och havet finns fina badplatser och många badklippor.

Hundbad och snart framme vid Gustafsberg

Efter att vi passerat flera härliga stränder kom vi även fram till hundbadet där Balder fick plaska tassarna. Självklart passade jag på att bjuda honom på medhavt vatten också.

Härifrån är det max en kilometer till slutet av etapp 1, den anrika badorten Gustafsberg. Där finns badklippor, parkeringar, hotell, vandrarhem, café och restaurang. Dessutom kan man välja att ta båten tillbaka till centrala Uddevalla härifrån. I alla fall sommartid.

Ärligt talat rekommenderar jag att man hoppar över första delen av den här etappen och startar någonstans efter Uddevalla centrum. Alltså så att man börjar med den bit som går längs havet.

Etapp 2: Gustafsberg-Ammenäs, 8 km

Även efter Gustafsberg fortsätter strandpromenaden, nu på grusad gångbana. På klipporna satt och stod en massa människor och fiskade förra gången jag var här, men den här gången var vi i princip ensamma. Så när vi gått en mil valde jag ut en fin klippa åt oss där jag luftade fötterna medan jag fikade. Balder gnagde på ett ben under tiden.

Asfalt, brant och nytt bostadsområde

Därefter fortsatte vi strandpromenaden tills den tar slut efter hamnen. Därifrån följer man väg som går brant uppför berget, för att sedan gå på asfalterat gång- och cykelbana mot nybyggt bostadsområde. Längs gångbanan var det fullt med mogna hallon, så där unnade jag mig ett plock- och smakstopp.

Mellan husen på toppen slingrade sig en serpentinväg där vi vandrare istället kunde ta en genväg i form av en brant trappa. På bilden här ovanför har Balder och jag tagit oss nedanför området och följer nu Kuststigen ner mot havet igen. Sträckan från hamnen och hit hade mitt humör dalat för det är inte så inspirerande att gå på asfalt, eller genom byggarbetsplatser. Men här började det bli fint igen.

Badstränder, kustlinje och Uddevallabron

Nedanför backarna går Kuststigen längs en liten grusväg, passerar några hus, och sedan kommer man till en lång sandstrand vid Sundsvik. Det var verkligen vackert, men trafikljudet från E6 och Uddevallabron som ligger en liten bit bort störde mig. Men här är i alla fall en perfekt plats att stanna på om man vill bada.

Härifrån följer vacker vandring på bred stig genom tallskog runt udden. Leden följer havet och man bjuds på många vackra vyer. Plus att man får se Uddevallabron från alla vinklar, förutom dem man får när man kör uppe på den. Kuststigen passerar nämligen under bron.

Efter ytterligare några hundra meter passerar leden ännu en badplats. Den är mindre och ligger mysigt inbäddad i tallskogen.

Förbi hus, sommarstugor längs havet

Den sista delen av etapp 2 går på blandat underlag, stig och asfalt och man får se många fina hus längs vägen. Både tjusiga villor och charmiga sommarhus. Dessutom är havet inom synhåll nästan hela vägen.

För mig var detta en etapp som var lätt att gå eftersom den bjöd på precis det jag vill ha av Kuststigen, alltså kust.

När vi kom fram till etappmålet i Ammenäs (snabbare än jag trodde) passade vi på att ta en paus. I utkanten av parkeringen fanns nämligen ett buskage som skuggade, så jag lät Balder lägga sig där. Han fick ett tuggben att gnaga på och en skål vatten. Badat hade han gjort på många ställen, men havsvatten är inget dricksvatten.

Etapp 3: Ammenäs-Saxenhov, 11 km

Efter lite välbehövlig vila gav vi oss iväg på dagens sista etapp av Kuststigen, nummer 3. Inledningen av den kändes som lite transportsträcka genom några sommarstugeområden.

Härliga klippor och strandängar

Men sedan fick vi valuta för varje steg vi tagit när vi kom ner till klippor och strandängar. En otroligt mysig och vacker sträcka följde. Givetvis fanns chans till bad på flera ställen (för både fyrbenta och tvåbenta).

Kuststigen följer havskanten en bit och går sedan vidare på spång genom ett våtmarksområde. Här fanns många vackra blommor, glittrande hav och fina vyer, så det var svårt att inte falla för området kring Bergs kile.

Förbi bondgårdar och bostadsområden

Tyvärr består resten av den här etappen till största delen av vandring längs väg. Visserligen går Kuststigen förbi många vackra bondgårdar och välskötta bostadsområden, men det är inte samma sak som att strosa fram vid havet.

Vägkanterna blommade för fullt och i många hagar stod kor och mumsade gräs medan de tittade på oss när vi gick förbi. Vi såg barn som cyklade på sina gårdsplaner, och en flicka som tappat ut hallonen hon plockat. Annars var det ganska lugnt längs den vägen.

Sista biten mot badplatsen Saxenhov

Så snart vi korsat vägen och gått förbi Åh Stiftsgård hade vi närhet till havet igen. Den sista biten härifrån och ner till etappmålet vid badplatsen i Saxenhov fick fötterna äntligen trampa stig igen.

Eftersom jag aldrig varit här innan hade jag ingen aning om att Saxenhov var en så fin badplats, så det blev en glad överarrskning. Och också en väldigt fin avslutning på en ganska lång dagstur.

Sammanfattning av Kuststigen etapp 1-3

Längs denna 27 km långa sträcka fanns mycket att se. Vackra stränder, bohusklippor, strandängar och öppet hav. Leden passerar också genom välskötta sommarstuge- och bostadsområden. Där är det många passager på asfalt, vilket slet hårt på fötter och knän (i alla fall på en gammal tant som mig).

Vi mötte knappt någon längs leden. Trots att det var en varm och skön dag var både sandstränder och badklippor tomma. Tack vare det kunde Balder och jag rasta och svalka hans tassar varhelst vi hade lust.

Kuststigen är inte någon rundslinga

Tack vare att min sambo hämtade mig kunde jag gå trots att det inte är någon rundslinga. Det går att åka buss och båt till några av etappstarterna, men söndagar var inte optimala dagar för detta (i alla fall inte om man utgår från ön Orust som jag gör).

Träning inför Icebug Xperience West Coast Trail

Det känns skönt i kroppen att ha gått en lite längre tur igen. Det är inte så lång tid kvar tills jag ska delta i Icebug Xperience West Coast Trail (mitt eget inlägg om loppet), så jag behöver göra lite långturer så kroppen blir van. För snart vankas det 75 km fördelat på 3 dagar.

För dig som vill veta mer om Kuststigen

Här hittar du de inlägg som jag själv har skrivit om de etapper jag har gått.
Från starten vid Kuröds skalbankar har jag även gått leden Snäckskalstriangeln, 18-19 km.
Letar du efter mer fakta om Kuststigen kan du läsa direkt på vandringsledens egen sida.

Inlägget Kuststigen etapp 1-3, Uddevalla kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Linda (som bor i Småland) är en av de personer som jag tycker om att vandra tillsammans med. När vi lyckades hitta några dygn då båda hade möjlighet att komma ifrån fyllde vi dem med uteupplevelser här i Bohuslän.

Måndag, Orust

På måndag eftermiddag kom Linda hem till oss och åt middag innan vi åkte till andra sidan av ön. Närmare bestämt till Hälleviksstrand här på Orust. Anledningen var att jag ville visa henne min favoritled, den korta men vackra Porsnäsleden.

Ut längs vackra Porsnäsleden

Vi gick leden medsols och kom därför snabbt upp på klipporna med utsikt mot havet. Där letade vi med gemensamma krafter efter de små rösen som markerar leden. Här får man verkligen det bästa av Bohuslän på en väldigt kort sträcka; klippor, glittrande hav, vidsträckta vyer och en fyr.

Det är inte alltid helt enkelt att gå denna led, men det gör den lite roligare tycker jag. Markeringarna duggar inte tätt, och marken är inte helt slät. Efter några kilometer kom vi fram till den planerade övernattningsplatsen.

Natt under bar himmel

Linda hittade direkt en plan yta som passade för tältet hon hade med sig. Att även jag hittade en plan yta gjorde inte saken sämre, så vi började med att göra i ordning våra sovplatser.

För egen del hade jag tänkt sova under bar himmel, så min sovplats blev klar snabbt. Underst ett ”vanligt” liggunderlag, sedan mitt underbara tjocka från Sea to summit, därefter sommarsovsäck med en tunn liner och skön kudde, också från Sea to summit. Egentligen behöver man inte ha så mycket grejer, men jag är rätt frusen av mig. Och vid havet här i Bohuslän är det rätt vanligt att det blåser.

Myggfritt – största delen av natten

Efter en massa prat och fotande av blommor och bär (bland annat sileshår och hönsbär) blev det dags att krypa ner i sovsäckarna. Himlen var vacker ut mot havet och egentligen ville vi inte sova bort en enda minut av den vackra kvällen.

Den här tiden på året kan man plågas rätt rejält av mygg även här i Bohuslän (se min artikel om en myggfri sommar om du vill ha tips/råd). Men vi hade tur den här gången. Det var i stort sett myggfritt ända tills vi la oss. Sedan mojnade vinden och jag fick sällskap av ett moln av knott.

Då tog jag fram min Thermacell och hade den påslagen i ungefär två timmar. Vid det laget hade vinden friskat i igen, och månen stod högt på himlen bortanför bergen längs leden. Sedan sov jag gott ända till klockan 05 då Linda och jag bestämt oss för att packa ihop och bege oss vidare.

Tisdag, från Orust till Styrsö (Strömstad)

Vi vaknade till en vacker morgon och gick den sista (betydligt enklare) biten av leden. Vi hade ställt bilen vid kyrkan i Hälleviksstrand och det var bara någon kilometer att gå dit.

Långtidsparkering i Strömstad

Därefter följde en bilresa på cirka 1,5 timme till Strömstad i norra Bohuslän. På långtidsparkeringarna i hamnområdet var det trångt, men vi lyckades knipa en plats. Efteråt fick vi höra att det finns långtidsparkeringar varifrån det går gratis parkeringsbuss under sommaren (se info på Strömstads webb).

Färja (Kosterbåtarna) mot Styrsö

Vår nästa anhalt var Styrsö där jag även var i våras. Då var det lågsäsong och gott om plats på färjan. Nu var det nästan klaustrofobiskt mycket folk när vi skulle åka ut. Men när färjan svängde in mot Styrsö blev jag helt varm inuti av återseendet. Jag tycker verkligen om den här ön!

Incheckning på Styrsö vandrarhem

Nu råkade vi komma ut till Styrsö för tidigt för att kunna checka in i det bokade trädtältet, men vi fick ändå lämna vår packning där. Jag föreslog att vi skulle gå ”rundan” runt ön så att Linda skulle få en uppfattning om öns storlek.

Dessutom var det läge att hitta någonstans där vi kunde slöa lite i solen – helst utan annat folk runt oss. Stigen som leder runt den mer tillgängliga delen av ön går både genom skog och över berg, så vek av från den och följde havet. Där fanns otaliga klipphällar att välja mellan.

Vädret var lite lurigt med både sol, moln och vind, så det blev inte mycket solat. Men jag satte mig och läste och Linda lyssnade på ljudbok i lugn och ro. Och så blev vi sittande i några timmar innan vi återvände till trädtältet.

Underbar tältplats – och färdiglagad middag

Den här gången hängde trädtältet på en annan plats än sist jag var här och det var den perfekta platsen. Tältet hängde i skydd av krumma tallar, med havet skymtande mellan grenarna. Dessutom låg det lite avsides, och inte precis intill själva vandrarhemmet.

Tanken var att Vittra, Lindas hund, skulle sova under tältet. Men för säkerhets skull slog vi upp ett tält åt henne ifall det skulle bli mycket mygg. Medan vi satt där fick vi besked från Helen som äger Styrsö vandrarhem att hon fixat lite hamburgare åt oss. Superlyxigt att gå ner till vandrarhemmet och sätta sig på uteserveringen och få maten serverad och klar.

Linda ramlade över orkidén knärot

Till på köpet hittade Linda en ”konstig” blomma som hon tack och lov fotade. Jag skrek nästan till av glädje när jag såg bilderna, för det var en av mina absoluta favoritblommor; orkidén knärot (Goodyera repens). Hon var snäll nog att valla mig på platsen så att jag också fick se. Totalt såg vi 5 exemplar, och det var första gången jag såg knärot i Bohuslän.

Planering för nästa dag och tidig kväll

Sedan var vi ganska trötta båda två efter en dag fullmatad av vackra intryck från den norra delen av Bohuslän. Särskilt när den följde på en utenatt. Min vana trogen hade jag läst på i förväg och hade två turförslag. Efter att vi gemensamt tittat på kartan och läst valda delar ur boken ”Nationalparker i södra Sverige” från Vildmarksbiblioteket, så beslutade vi oss för den kortare. Alltså blev det Nord-Koster även denna gång för min del.

Onsdag – Styrsö – Nordkoster – Styrsö

Nästa morgon unnade vi oss sovmorgon, och ställde inte alarmet förrän till klockan 06.00. Då kämpade solen mot molnen och det var en ganska jämn kamp. Men SMHI:s app visade att det skulle komma någon regnskur under dagen, så vi hängde på yttertältet innan vi gick.

Hissa ballong och åka färja i kuling

Före frukosten gick vi ner till bryggan och hissade ballongen som visar kaptenen på färjan att vi vill åka med. Annars kör de inte in mot Styrsö utan passerar utanför. För säkerhets skull ringde vi även och meddelade att vi önskade att färjan skulle gå in till vår brygga på turen som gick klockan 09.50.

Efter frukosten använde vi utedassen vid vandrarhemmet och gick sedan för att vänta på färjan. Det var lite skumpigt (kuling) att åka in mot Strömstad (jag höll mig krampaktigt i relingen), men Kosterbåtarna är ganska stora och stabila. I Strömstad satt vi kvar på båten medan alla andra steg av och nya resenärer klev på. Sedan fortsatte färjan ut mot Kosteröarna.

Nordkoster i alla väder

Inne i stan värmde solen huden som inte var täckt av kläder, men när vi steg av vid Vettnet på Nordkoster var himlen mörkgrå. Förra gången jag var på Nordkoster gick färjan in vid Västra Bryggan, så här vid Vettnet hade jag inte full koll på hur det såg. Men med kartans och Lindas hjälp var vi snart på rätt stigar.

En blandning av vit och orange led + oledat

Förra gången jag var på Nordkoster (se blogginlägg här) gick jag först ner till den kända stranden Björnsängen innan jag gick norrut längs orange led. Denna led är den som de flesta turister går, och den är vältrampad och lätt att gå. Den här gången gick vi bitvis längs denna led och bitvis längs vit led. Men mest gick vi utanför lederna, ute på klippor och strandängar.

Vackra blommor längs (och utanför) leden

Med tanke på den frodigheten i den här delen av Bohuslän fanns det mängder av blommor att titta på och att fotografera. Eftersom jag är uppvuxen på småländska höglandet är inte kustblommor min starkaste sida, så Linda och jag fick kolla upp flera gånger vad det var för växter vi hade framför oss.

Bland annat fick vi se martorn, marviol och småborre. Och givetvis en massa ängsblommor.

Regn, åska och kuling

När Linda och jag är ute brukar det alltid regna, och det slog inte fel den här gången heller. Nu är ingen av oss särskilt rädda för regn. Vi drar bara på oss regnjackorna och går vidare.

Men vi såg en del andra som sprang och ställde sig under de få träd som fanns för att få lite skydd under de korta regnskurar som föll under dagen. Ute över havet mullrade åskan och himlen var riktigt svart.

Och så slog vädret om till sol

Men så tittade solen fram och regnkläderna kändes plötsligt för varma och täta. Vid det laget var vi ute på klipporna och klättrade runt – en liten bit från stigen. Vi enades om att sätta oss ner och njuta av åskdramat över havet medan vi fyllde på med energi.

Trots solen blåste det kraftigt, så vi behöll ändå jackorna på efter vår fikapaus. Men när vi passerade en turkosgrön vik med människor som badade i klädda bikini kände vi att det nog var dags att ta av yttersta lagret.

Häftiga klippformationer – vad har hänt här?

Sedan fortsatte vi längs vit led innan vi återigen svängde av och följde olika stigar upp mot toppen av en av höjderna vi sett.

Ju högre upp vi kom desto mer såg vi av ön. Ett gigantiskt klapperstensfält, små tjärnar uppe på berget, tvillingfyrarna på avstånd, och det mäktiga Kosterhavet. Helt plötsligt kom vi fram till ett berg i en märklig formation.

Det såg ut som om berget tryckts upp underifrån, men det är väldigt svårt att visa på bild. Det var i alla fall en märklig känsla att vara där, mitt i det, trots att jag inte är geologiskt intresserad.

Lunch på strandäng och tvillingfyrarna

Från den högsta punkten följde vi klippor ner mot klapperstensfältet. Tanken var att vi skulle laga mat ute på udden bortanför stenarna, men när vi närmade oss såg vi en skylt som bad oss respektera fåglarna fram till den 1 augusti. Därför bytte vi riktning och tog närmaste genväg till orange led.

I en korsning svängde vi av längs vit led för att gå mot tvillingfyrarna, men vi gjorde snart ett stopp för lunch. Vi fick en lång lugn stund medan vi värmde vatten till frystorkad mat och kaffe. Sedan gick vi den korta biten som återstod till fyrarna (mer om dem kan du läsa i mitt förra inlägg från Nordkoster).

Hemresa via Ekenäs på Sydkoster

Därefter följde vi vägen ner mot samhället och Västra Bryggan, den hamn som färjan skulle avgå ifrån. Vi åkte inte via Strömstad tillbaka till Styrsö, utan vi mellanlandade i Ekenäs på Sydkoster där vi bytte färja.

När vi kom hem till Styrsö var vi ganska trötta. Linda och Vittra gick och la sig en stund medan jag strosade runt lite på ön. Smakade lite körsbär längs stigen, pratade med Helen och så fixade jag lite grillkorv åt oss. Dem satte vi oss strax utanför trädtältet och åt till otroligt fin utsikt.

Därefter kröp vi i säng, men jag hade svårt att somna. Jag var helt eurforiskt glad efter den vackra turen vi fått under dagen. Den var bara 8-9 kilometer lång, men vi var ute i 5 timmar och allt, precis allt, var verkligen vackert. Strax efter midnatt la jag undan boken (som jag i slutet läste i pannlampans sken) och somnade som en prinsessa i trädtältet.

Torsdag – Från Styrsö till Orust

Så kom den sista morgonen på Styrsö, snabbare än önskat. Både Linda och jag ville ta vara på tiden, så vi packade våra saker redan klockan 05.

Vi hinner en upptäcktsfärd till

Därefter tog vi bara våra små ryggsäckar och gav oss ut på ännu en upptäcktsfärd på ön. Vi följde strandlinjen och tänkte sätta oss någonstans och bara vara någon timme innan vi skulle åka hemåt. Ett regnväder gjorde att vi satte oss under en tall och åt lite tidigare än planerat. Men frukosten var lika god för det.

Efter att vi ätit fortsatte vi följa klippor och stenar längs vattnet. Slånbären är snart mogna, och marrispen (som jag aldrig sett tidigare) stod i knopp.

Vi tog god tid på oss att verkligen njuta in i det sista. Och suga i oss av den lugna härliga energin som finns här. Allt runt oss signalerade att det inte finns någon anledning att stressa.

Sista timmen på Styrsö

Precis som dagen före var vi tvungna att hissa ballongen för att bli upphämtade av färjan. Sedan hade vi inte så mycket annat att göra än att vänta. Så vi la oss utanför trädtältet, använde ryggsäckarna som kuddar, och bara njöt av stunden.

Från Strömstad bilade vi tillbaka till Orust och jag bar ett oerhört skönt lugn inuti. Jag hade knappt varit borta hemifrån i tre dygn, men kände mig rik på upplevelser och full av energi som efter en lång semester.

Så här tar du dig till Styrsö och Nordkoster

Från Strömstad i norra Bohuslän tar du färja nr 899 (se tidtabell hos Västtrafik här). Den går några gånger per dag året runt, men oftare under sommaren. Turen till Nordkoster tar cirka 35 minuter och färjan till Styrsö tar 15 minuter. Båten gör flera stopp både på Nordkoster (den mindre av Kosteröarna) och på Sydkoster. Om man vill stiga av vid Styrsö måste man avisera det när man stiger ombord – annars går den inte in till bryggan där.

För dig som vill veta mer om Styrsö vandrarhem

Styrsö vandrarhem som ligger på Styrsö utanför Strömstad, erbjuder både boende i vandrarhem och i trädtält. De har också en superhärlig sandstrand, kajaker, SUP, volleyboll med mera. Du kan läsa mer på deras webbsida.

Inlägget Tre dygn utomhus i Bohuslän dök först upp på Hemomkringvandring.

På min önskelista för den här våren fanns tre lite längre leder som jag valde mellan: Billingeleden, Världsarvsleden och Kinnekulleleden. Nu föll det sig så att Linda också föreslog Kinnekulleleden, så i helgen tog vi oss an den vackra 48 kilometer långa leden.

För den som inte känner till Kinnekulleleden berättar jag nu att det är en underbar vandringsled som på sina 48 kilometer bjuder på en variationsrik natur med lummiga lövskogar, blomrika betesmarker, och mysiga klippor. Leden slingrar sig uppe på det drygt 300 meter höga platåberget Kinnekulle. Jag hade bara varit i området två gånger (en helg per gång) tidigare.

Men låt inte längden på leden avskräcka dig. På de ställen jag har läst om leden rekommenderar man att man ska gå den på tre dagar. Linda och jag gick dock på två dagar, och då gick vi den som en 8:a istället för som en rundslinga. På det sättet kunde vi gå med lättare packning på dagarna och byta ryggsäck vid bilen inför kvällarna/nätterna.

Regnig natt i Munkängarna

På grund av lite komplikationer i kollektivtrafiken slutade det med att Linda fick åka ner till Lerum och hämta upp mig och hunden Wilma. Det var redan mörkt när vi kom fram till Kinnekulle, och vi valde därför en annan tältplats än vi planerat. Vi ställde upp tälten i utkanten av Munkängarnas naturreservat.

Under natten regnade det, men vi hade det gott inne i tälten. Särskilt mycket njöt jag av doften från ramslöken som växte bara en bit ifrån oss. Redan klockan 05 steg vi upp i gråvädret och packade ihop våra blöta tält. Vid bilen lämnade vi de stora ryggsäckarna och packade om kök, mat och lite förstärkningsplagg i mindre ryggsäckar. Därefter gav vi oss förväntansfulla ut på leden. Vi gick norrut, medsols.

Vackert längs Vänern

Till att börja med följde vi en mindre väg och kom snabbt fram till Kinnekulle Camping & Stugby. Leden passerar rakt igenom campingen, så här kan det passa bra att övernatta om man inte vill hitta en egen tältplats ute längs leden.

Efter campingen följde en otroligt vacker sträcka längs med Vänern, och vi bestämde oss för att komma tillbaka på kvällen för att tälta precis där. Förutsatt att det inte blåste för mycket. Sedan följde vi leden längs stigar och småvägar genom ett flertal naturreservat. Bland annat Djurgården där man redan på 1600-talet höll hjortar i hägn för adelsmännens jakter. Idag strövar stora hjordar av hjortar fritt överallt på Kinnekulle, och vi ”sprang på dem” ett flertal gånger.

Norra sidan av Kinnekulle, 28 km

I början av vår tur strävade vi uppåt mot utsiktstornet vid Högkullen. På väg dit korsade leden otroligt många småvägar, men det var inget som störde. Vitsippemattorna som bredde ut sig framför oss i uppförsbackarna var ofattbart vackra.

Leden slingrar sig fram, och ibland känns det ologiskt att gå åt höger när man vet att platsen man ska till ligger till vänster. Men man får valuta för varje steg i form av intryck och upplevelser. Strax innan vi var framme vid utsiktstornet kom vi till ett vindskydd där vi valde att sätta oss och äta vår frukost. Utsikten mot Vänern var hänförande, och solen hade precis börjat titta fram.

Här satt vi i blåsten och njöt av morgonen, medan pratet och skrattet flödade. Efter frukosten inspekterade jag det fina vindskyddet och konstaterade att det enda som hade gjort det bättre hade varit om de även byggt en eldstad utanför. Linda som är mer praktiskt lagd än jag konstaterade i sin tur att det förmodligen ofta blåser rakt in i skyddet..

Jag måste säga att det var bra planerat att lägga vindskyddet bara några hundra meter ifrån utsiktstornet. Där finns nämligen toaletter (som vi för övrigt också passade på att nyttja). Kinnekulleleden passerar precis utanför både vindskyddet och tornet.

Naturreservatet Stora Salen – en favorit

Nu dröjde det inte länge förrän vi kommit fram till naturreservatet Stora Salen (igen – man kommer in i det innan man gör avstickaren till utsiktstornet och man kan välja att ta en genväg och skippa tornet). Vilken otroligt vacker gigantisk äng det är!!

Hade vi varit här bara några dagar senare hade träden här varit översållade av körsbärsblommor, men det var ofantligt vackert ändå. Trots att vi nyss tagit rast stannade vi igen på denna idylliska plats.

Fortsatt idylliskt längs Kinnekulleleden

Ytterligare några kilometer gick vi i idylliska landskap och insöp vårens grönska.

Vår variant av ”halva leden på en dag”

När vi skulle korsa en större väg, en bit från Medelplana kyrka, följde vi vägen mot kyrkan. Därefter svängde vi vänster, fortsatte på väg något hundratal meter innan vi svängde höger in på grusväg mot Hjälmsäter. Har hade jag varit tidigare då jag skulle titta på den ovanliga orkidén guckusko förra våren. Den blommar oftast i månadsskiftet maj/juni.

Efter knappt en kilometer på grusväg svängde vi in på Kinnekulleleden igen, norrut. Den lilla grusvägen/skogsvägen passerade några charmiga hus och övergick sedan i stig. Linda hittade en källa (visserligen skyltad så det var inte så svårt), men eftersom hon samlar på källor svängde vi in så att hon fick provdricka.

Trolmen stenbrott mitt i skogen

Helt plötsligt svängde stigen tvärt av åt höger och gick mellan stenmurar och stora granar förbi kalkbrottet i Trolmen. Jag var helt oförberedd på att det skulle finnas en så fin plats där.

Här blev det ännu ett stopp för platsens atmosfär inbjöd verkligen till det. Vi satt länge och bara var, men gick även runt och tittade på området. Det är svårt att förklara varför, men det här blev också en riktig favoritplats för mig.

Sedan följde en kort sträcka genom skogen där stenbrottet hela tiden gjorde sig påmint.

Extratur mot Råbäcks hamn, 5 km

Strax kom vi fram till ett stigskilje där vi kunde välja att gå mot Munkängarna (där bilen stod) eller att göra en avstickare på 5 km till Råbäcks hamn. Eftersom Linda gått leden tidigare avgjorde hon att det var värt att gå till hamnen. Givetvis hade hon rätt.

Stigen var lätt att gå, för den gick till största delen längs en gammal banvall, så vi var snart framme vid hamnen.

Först fick hundarna dricka vatten och svalka av sig efter många timmars vandrande längs Kinnekulleleden.

Sedan hittade vi ett fint bord att sätta oss vid. Ärligt talat fanns det flera bord att välja mellan. Där värmde vi vatten till vår goda kycklingsoppa som vi verkligen hade förtjänat efter vår långa tur. Vi njöt av solens värmande strålar innan vi packade och började gå tillbaka till korsningen där avstickaren börjar.

Tillbaka mot Munkängarnas naturreservat, 2,2 km

Egentligen är tanken att avstickaren till Råbäcks hamn ska vara en rundslinga förbi Trolmen och tillbaka upp till korsningen, men vi valde att gå tillbaka samma väg som vi kom. Kinnekulleleden nosar sedan lite på Munkängarnas naturreservat, men eftersom den inte går ner i de finaste delarna ville jag ta en extra tur där.

Linda och hundarna pausade på ängen bredvid parkeringen medan jag strosade runt på de breda stigarna som delar ramslökshaven. Jag blev nästan hög av all grönska och sken som en sol när jag anslöt till de andra vid bilen efter drygt en timme. Vi hade då gått 28 kilometer – förutom det jag gick i Munkängarna.

Kvällsutflykt till stenbrottet, 3 km

Trots att vi båda två hade varit i stenbrottet tidigare ville vi gärna dit igen. Hade vi följt leden hade det inte varit många hundra meter att gå från Munkängarna, men dessvärre ser man inte så mycket av stenbrottet från själva leden. Därför valde vi att ta bilen dit istället.

Vi följde den snirkliga vägen upp på berget bakom alla husbilarna. Därifrån får man verkligen en mäktig vy, men för mig som är höjdrädd gav den lite svindel. Sedan gick vi leden som går på kanten ovanför hela ”dammen”.

Det ger en helt annan vy över området (och känns lite säkrare för såna som mig). Läs gärna om mitt första besök här i stenbrottet (med hela familjen, fiske och lunch). Personligen tycker jag att den här rundan är jättefin, och vi gick ungefär 3 kilometer vid detta stopp. Ett tips är också att passa på att använda toaletterna vid parkeringen.

Kebabrulle och tältning vid Vänern

Vid det här laget var vi både hungriga och trötta. Bara den del som vi vandrade längs Kinnekulleleden hade tagit oss nästan 10 timmar. Så vi valde att stanna till i Hällekis och köpa varsin kebabrulle som vi stoppade ner i ryggsäckarna, istället för att bära med oss köken ut och laga middag.

Sedan körde vi raka spåret till den lilla parkeringsplats vid Vänern som vi sett ut redan på morgonen. Därifrån var det inte mycket mer än 1 kilometer till vår tänkta tältplats. Väl där slog vi oss ner på stenstranden, lutade oss mot klippväggen och formligen kastade oss över våra kebabrullar meden det varma kvällsljuset lyste runt oss.

Efter maten slog vi upp tälten och hann sedan bara med en kort liten tur längs stranden innan solen gick ner. Vi fick den vackraste kväll man kan tänka sig och gick och la oss så fort solen gått ner. Nöjda med den fantastiska dagen vi fått ihop.

Trots att kvällen var så otroligt vacker blev natten riktigt blåsig. I Lindas tält märktes det inte så mycket (se bilden här nedanför), men i mitt tipitält desto mer. Men jag vaknade ändå pigg och glad, redo för en ny vandringsdag.

Södra delen av Kinnekulleleden, 23 km

Även denna morgon steg vi upp klockan 5 och packade ihop våra tält. Nu gick vi samma korta bit mellan tältplatsen och bilen för tredje gången på ett dygn. Från parkeringen tog det inte mer än 10 minuter att köra till kyrkan i Medelplana där vi lämnade bilen och våra tunga ryggsäckar. Turen gick vi med lätt ryggsäck.

Den här dagen vandrade vi den södra delen av Kinnekulleleden, och vi gick den motsols. Första sträckan var samma som när vi genade dagen före – alltså från Medelplana kyrka och så in på grusvägen mot Hjälmsäter. Där vi dagen före svängde av norrut på leden svängde vi nu söderut. Och vilken dramatisk skillnad från dagen innan. Här hade våren kommit mycket längre.

De vackra platserna avlöste varandra

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att avgöra exakt var alla bilder är tagna, för här avlöste vitsippemattorna och ramslökshaven varandra. Ängsmark och kullar, blommande körsbärsträd, lättgådda stigar och Vänern som skymtade mellan träd och buskar.

Naturreservaten stod som spön i backen och jag var nästan hög av all grönska och alla blommor vi såg längs vägen. Att solen dessutom strålade från en klarblå himmel hela dagen, trots kalla vindar, förgyllde vår vandring.

Frukost i grönskan och njutvandring

Även denna dag hade vi med oss frukosten och valde en vacker, lugn plats att äta den på. Sedan traskade vi vidare i ett tempo som tillät oss att verkligen se det vi hade runt oss.

Egentligen var allt vackert, förutom någon enstaka transportsträcka. Favoriterna denna dag blev naturreservatet Västerplana storäng med all sin ramslök, fina stigar och Vänern intill – och Österplana hed och vall naturreservat som blev vår grand finale.

Vattenfall x 2, och grotta

När Linda och jag går gör vi det inte för att få motion – vi gör det för att vi mår bra av det och för att vi älskar alla upplevelser vi får längs vägen. Ett av de ställena som fick mycket av vår uppmärksamhet var det lilla vattenfallet i Halla naturreservat. Med all rätt tycker jag.

Tvärtemot min vanliga mesiga natur klättrade jag uppför branten, fast besluten om att försöka ge Linda en fin bild av henne vid vattenfallet.

Den här delen av Kinnekulleleden passerar även ”Lasse i bergets grotta”. Grottan (fast det är egentligen ingen grotta) ligger i den vackra sandstensklev som skär genom hela naturreservatet. På ängen nedanför grottan finns även ett vindskydd.

Därefter närmade vi oss parkeringen vid Martorpsfallet, och där stod en massa bilar. Sista biten började vi möta både vandrare och cyklister (bitvis delar dessa grupper Kinnekulleleden, men inte överallt). Dock hade vi tur för när vi kom fram till vattenfallet var vi ensamma där en liten stund. Men mycket till vattenfall var det inte just nu med tanke på torkan.

Sista biten var nästan den vackraste

På ängen vid Martorpsfallet står flera fikabord. Men om man följer Kinnekulleleden ytterligare några hundra meter finns en jättefin rastplats som ligger ensamt med vacker utsikt.

Redan på väg till Martorpsfallet såg vi orkidéer i knopp, men här hade de kommit något lite längre. Inom en vecka kommer Sankt Pers Nycklar att blomma i mängd här längs leden. Gullvivorna täcker redan nu stora områden av marken, och många andra blommor var på gång.

Här är stigen inte lika trampad och jag njöt både av att gå genom ängsmarkerna och över heden som den övergår i. Mina blomnördsögon såg hur otroligt vackert (och spännande) det kommer att vara här i början av sommaren.

När vi hittade den första backsippan (pulsatilla vulgaris) som är min favoritvårblomma tjöt jag högt av glädje. Att vi sedan såg massor av dem gjorde inte dagen sämre. Linda frågade mig flera gånger vad jag gick på (jag var så exalterad) och hon konstaterade krasst att det helt enkelt var Flower Power.

Otroligt njutbar vandring

Vår vandring började lida mot sitt slut, men naturen fortsatte att bjuda på underbara upplevelser hela vägen. På Österplana hed och vall var det lätt att gå.

Vi passerade en stuga som Linda läst att man kan övernatta i. Efter att vi kikat in i den enades vi om att vi inte riktigt höll med om att den var redo för övernattningsgäster. Men den tjänar som bra skydd vid regn, eller om man vill sitta inomhus när man rastar.

Efter en kort och kuperad passage genom skogen hade vi bara en kort bit över ängen och ut på vägen. Där leden kom ut på vägen vek vi av mot Medelplana kyrka som faktiskt var inom synhåll. Jag får vara ärlig nog och säga att våra steg inte var särskilt raska vid det här laget. När vi kom till bilen hade vi gått 23 kilometer, och hade även gårdagens över 30 kilometer i benen. Att sätta sig i gräset vid parkeringen och lufta fötterna en stund var ljuvligt – och hundarna uppskattade vattenskålen trots att hundarna (i alla fall Wilma) varit nere i vartenda dike vi passerat för att dricka eller plaska runt.

Dags för hemresa

Eftersom jag kom med tåg var Linda snäll och skjutsade mig till stationen i Hällekis, och vi kom dit med god tidsmarginal. Mer information om hur man kan ta sig till och från Kinnekulleleden hittar du lite längre ner.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta var en av de vackraste leder jag gått. Vissa sträckor går visserligen på väg, men allt det vackra som finns runt omkring kompenserar dessa korta sträckor med råge. Här vill jag vandra igen, och jag fick många favoritställen som jag kan tänka mig att besöka även på utflykt med familjen till exempel.

Förbjudet att plocka ramslök i de 18 naturreservaten

I naturvårdsområdet Kinnekulle finns 18 naturreservat. Inom dessa får du inte plocka ramslök. I andra delar av Kinnekulle är det dock tillåtet att plocka. Tänk också på att inte klampa ut i ramslöken – lämna ramslökshavet lika vackert som du själv vill se det.

Avslutningsvis lite fakta om Kinnekulleleden

Kinnekulleleden är 48 kilometer lång och ligger vid Vänerns sydöstra strand i Götene kommun, cirka 150 kilometer från Göteborg. Hos Västsverige kan du läsa mer om leden. Där kan du dessutom ladda ner en utskriftsvänlig karta. Kinnekulleleden är även en av STF:s signaturleder.

Ta tåget till Kinnekulle

Om man väljer att åka tåg hit går Kinnekulletåget direkt från Göteborg eller Örebro, som är tågets slutstationer. Det finns flera direkttåg, men i vissa fall får man byta i Herrljunga när man kommer från Göteborg. På cirka två timmar tar man sig smidigt från Göteborg till Kinnekulle (om det inte är olyckor på spåret som när jag och Wilma åkte upp i helgen).

Med Kinnekullebanan kommer man rakt ut i Kinnekulles vackra natur. Man kan stiga av vid stationerna Forshem, Hällekis, Råbäck, Blomberg, Trolmen och Källby. Läs mer på Västtrafik. 

Buss från Stockholm

Kommer du från Stockholm finns möjlighet att ta direktbuss (Skaraborgaren) till Lidköping på cirka 5 timmar. Från Lidköping kan du sedan ta tåget till Kinnekulle på cirka en halvtimme.

Inlägget Kinnekulleleden, 48 kilometer dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast rör jag mig mindre under vintermånaderna. Trots att jag tänker varje höst att jag inte ska slappa till mig så brukar det vara svårt att hålla samma aktivitetsnivå som under sommaren. Visserligen är jag ute året runt, men nu (i ljuset) är det enklare att vara ute på både fler och längre turer igen.

2022 års stegutmaning avslutad 30/4

Årets stegutmaning är nu avslutad, men min plan är att köra en liknande i april 2023.

Vinnarna i utlottningen

Alla som deltog i år är vinnare – både genom att de rört sig mer och genom alla upplevelser de fått. Men följande blev även vinnare i utlottningen:

Vinnarna utsågs med hjälp av en slumpgenerator som drog 6 nummer. Alla godkända inlägg (mina och min sambos inlägg var bortplockade, likaså om någon hade postat flera inlägg samma dag – då fick bara ett inlägg vara kvar) hade varsitt radnummer i ett Exceldokument.

Sagt om utmaningen

#10000 har verkligen fått oss att längta till nästa tillfälle, och vi har bestämt att vi alltid skall laga maten på plats, så kul och gott.

Vi kommer verkligen att fortsätta, och du skall ha ett stort tack för att vi nu är så taggade på vandringar och uteliv

Insagramkontot christerbergh_vandring

Tack till deltagare och sponsorer

Ett stort tack riktar jag till alla som var med (575 bidrag kom det in med taggen #10000hemomkring) under april. Och givetvis även ett supertack till Icebug, The General Prepper och Five Seasons för att ni sporrade alla till att delta genom era fina priser.

Vill du vara med i min stegutmaning?

Jag misstänker att jag inte är helt ensam om att vilja komma igång. Därför bestämde jag mig för att göra en stegutmaning som är öppen för alla, så kan vi hjälpas åt. Eftersom inte alla har samma förutsättningar tänker jag att man själv sätter målet för antal steg.

Huvudsaken är att vi kommer ut, och att vi höjer ribban något jämfört där vi är idag. Annars blir det ju ingen utmaning. Försök att lägga märke till det fina du har runt dig, så det inte bara blir tävling, utan även njutning.

Tagga dina stegbilder med #10000hemomkring

När du har bestämt dig för att vara med finns det bara två saker som du måste göra.

1. Gå minst 10.000 steg (eller det antal steg du själv bestämt) under en dag
2. Lägg sedan upp bilder på Instagram. Det kan vara bilder/film från leden, stigen, vägen eller området du gått i. Glöm inte att tagga inlägget med #10000hemomkring

Varje inlägg där du visar var du gått och taggat utmaningen blir en lott i mitt vinstlotteri. Du kan göra ett inlägg per dag hela april förutsatt att du har ”tjänat in” dina steg.

Vinster lottas ut bland alla som deltar

Alla steginlägg (förutom mina egna och min sambos) som använder taggen #10000hemomkring kommer att vara med i utlottning av priser skänkta av Icebug och The General Prepper.

På prisbordet finns bland annat ett par valfria skor från svenska Icebug. De gör skor med fantastiskt grepp (det vet du kanske redan sedan innan att jag tycker) för vårens alla äventyr. I deras sortiment hittar du sköna och stabila skor för vandring, alltid tillverkade med bra materialval. Välj din favorit-modell här.

Dessutom har The General Prepper bidragit med en fin stormlykta (mossgrön Feuerhand), en ryggsäck (Army 05), en batteridriven lampa (Outwell Jewel) och en praktisk såg (Silky pocketboy 705158) som även de kommer att lottas ut bland alla som deltar.

Uppdatering 2022-04-06: Five Seasons meddelade idag att de bidrar med ett presentkort värt 1.000:- till deras e-butik.

Varje instagraminlägg blir en lott

Varje instagraminlägg med hashtagg blir en lott, så du väljer alltså själv om du vill delta i min stegutmaning alla 30 dagarna. För en del är det bara möjligt att vara med på helgerna till exempel, och det är okej. Gör det till en utmaning – men efter dina egna förutsättningar.

Vill du skänka något till prisbordet?

Om ditt företag eller förening vill skänka något till prisbordet blir jag superglad. Skicka ett mejl till mig i så fall så lägger jag till er i listan över sponsorer.

Några av bilderna som taggats i utmaningen

Här ser du bilder som taggats med #10000hemomkring på Instagram. Det behöver inte vara 10.000 steg per runda, utan du kan lägga ihop dagens alla promenader, utflykter eller vandringsturer. Varje instagraminlägg med tagg motsvarar en lott i utlottningen av vinsterna.

Gå gärna in och peppa dem som deltar genom att gilla eller kommentera! Och… ut och njut!

[instagram-feed feed=12]

Om du vill kan du även registrera dina steg

Om du vill göra en ännu mer seriös satsning och sporra dig själv lite extra registrerar du dina steg och kommer med i den statistik jag visar på den här sidan. Det är helt frivilligt att registrera stegen, och det gör du i det här formuläret i så fall.

Inlägget Stegutmaning #10000hemomkring dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 12 minuter

I lördags kände jag att det var alldeles för längesedan jag gick någon längre sträcka här på Orust. Så jag frågade min sambo Lars om han kunde skjutsa mig till Nösund. Planen för dagen var att gå del två av Pilgrimsled Orust. Etappen är 19 kilometer och går mellan Nösunds kapell och Morlanda kyrka, eller vice versa.

Vandring på kända stigar i Nösund

Eftersom jag har vandrat en del runt Nösund hade jag gått en del av etappen tidigare. Men det gjorde mig ingenting, för stigarna runt Nösund är riktigt mysiga och fina att gå. Efter några hundra meter längs den lilla asfaltsvägen svängde jag in på stigen som leder förbi både Trappbergen och Kvarnberget. Vill du se fler bilder härifrån kan du kolla mitt inlägg från när Lars och jag gick Stora Rösleden förra våren.

Sedan gick Balder och jag vidare på tydligt markerad skogsstig tills vi kom till husen högst upp i samhället. När jag gått nerför en asfalterad backe förbi några hus svängde leden mot havet, och följde sedan strandpromenaden mot Nösund.

Genom Nösund och mot Boxviks Vette

När vi passerade Nösund kikade jag in mot Nösundsgården, men såg inte mina vänner Lisbeth och Stickan. Här kan jag annars rekommendera att man gör ett stopp. De har både vandrarhem, hotell och tidvis även café.

Avstickare till Arekullen

Strax efter Nösundsgården svänger pilgrimsleden in mellan husen. Här har jag gått ganska många gånger, både när jag gick Hjortsbackenleden och när jag gått till Boxviks Vette. Om du har tid tycker jag att du ska göra en avstickare direkt efter samhället upp till Arekullen (se Hjortsbackenleden). Avstickaren är bara några hundra meter tur och retur, men brant och vacker.

Ytterligare en avstickare – till Boxviks Vette

Pilgrimsleden mot Morlanda går genom ett typiskt ”bohuslänskt” landskap med lövskog mellan små västkustberg. Den är tydligt markerad och lätt att gå det här avsnittet. Till största delen går man på skogsväg där det kommer att lysa blått av blåsippor om bara några veckor. Men än så länge såg jag bara blad.

Om du vill titta på en ravin kan du svänga av mot Vargklyftan (se i slutet av detta blogginlägg) och sedan gå tillbaka till leden.

Dessutom kan du göra en riktigt fin avstickare på cirka 700 meter enkel väg för utsikt mot havet och skärgården från Boxviks Vette (se inlägg med bilder).

Först lite asfalt – sedan fika i en glänta

Även efter att jag passerat skylten mot Box Vette gick leden på skogsväg ända tills jag skymtade havet igen, ovanför Röd. Där får man dock gå på asfalt i en lång nerförsbacke innan man svänger av in mot skogen igen.

Helt plötsligt tittade solen fram, precis när vi passerade en underbar glänta i skogen. Därför bestämde jag mig för att det var dags för en liten fikapaus. Både Balder och jag slog oss ner och njöt av sol och fruktsallad (även att han hoppade över apelsinbitarna).

Skyltarna pekade visserligen mot Morlanda.. men…

När vi lämnat vår glänta fortsatte vi på skogsvägen. Omgivningarna var lika rogivande och vackra som de varit i stort sett hela vägen.

Men helt plötsligt kom jag till en korsning där skyltarna sa att jag skulle vända och gå tillbaka för att komma till Morlanda.

Skyltarna pekade fel

Till att börja med tänkte jag att jag kanske blivit snurrig vid fikat och gått åt fel håll. Men i så fall borde jag ha passerat här tidigare, och jag kände inte alls igen mig. Jag bestämde mig dock för att inte följa skyltarnas råd efter att jag tittat på kartan. Och jag hade rätt – om man följde skylten som pekade mot Nösund gick man mot Morlanda. Och tvärtom.

Sedan var vi nästan framme vid väg 178

Snart var vi framme vid väg 178 som går mellan Varekil och Ellös här på Orust. Till min stora glädje slapp vi korsa den trafikerade vägen. Istället gick vi under den genom en tunnel, vilket var mycket bra ordnat av Pilgrimsled Orust.

Detta var i höjd med återvinningscentralen, strax ovanför backen där Husebyledens parkering ligger. Så nu gick jag återigen på välkända stigar där jag gått många gånger.

Gå genom bokskogen Himlabacken istället

Jag skulle rekommendera att du svänger vänster, istället för höger, när du gått in på stigen bredvid återvinningscentralen. Då följer du Husebyleden förbi fornborgen, nerför backen och håller sedan höger nedanför berget. Därefter går du uppför Himlabacken, vår vackra bokskog.

Om du följer stigen genom bokskogen kommer du efter en knapp kilometer fram till Pilgrimsleden och svänger då vänster om du ska fortsätta mot Morlanda.

Innan jag visste ordet av var jag i Morlanda

Jag hade väntat mig en lång och slingrande tur inne i Morlanda naturreservat. Kanske till och med förbi Svens Altare. Men jag insåg sedan att det är etappen mellan Röra och Morlanda som passerar där. Och även leden Orust Tvärs som jag gått några gånger.

Så helt plötsligt hade vi bara en nerförsbacke kvar innan vi skulle gå den korta biten på grusväg fram till Morlanda kyrka. Den allra sista biten på kanske 400 meter går längs asfaltsväg. Balder och jag kom i mål vid kyrkan efter 4 timmar och 38 minuter. Sträckan blev 19,44 km och vi hade även haft en längre fikapaus längs vägen. Och jag var väldigt nöjd efter dagens avkopplande och fina tur.

Sammanfattning och länkar

Vad kan jag säga för att sammanfatta de här 19 kilometerna? Naturskönt i varierade naturtyper , och underlaget består till största delen av skogsväg och stigar. 

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (mars 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Länk till ledens webbsida

Självklart delar jag även med mig av länken till Svenska Kyrkans beskrivning av Pilgrimsled Orust.

Har du också gått etappen, eller är intresserad av att göra det, skriv gärna en kommentar här nedanför.

Inlägget Pilgrimsled Orust: Nösund – Morlanda, 19 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 37 minuter

Ibland blir inte saker riktigt som man har tänkt sig. Ett riktigt praktexempel på det blev min efterlängtade resa till Höga Kusten tidigare i veckan. Istället för den inplanerade vandringen i Björnlandets nationalpark med en av mina bästa vänner blev det en helt improviserad solotur. ”Bara” för att min vän gick och fick covid dagen innan jag skulle åka upp.

Vilken var den ursprungliga planen?

Eftersom min dotter skulle tillbringa några dagar av sitt sportlov hos sin pappa i Höga Kusten-området bestämde jag tidigt att vi skulle åka upp tillsammans. Medan hon roade sig i slalombackarna kunde jag ge mig ut och vandra med en av mina allra bästa vänner.

Planen var att utforska Björnlandets nationalpark. Visserligen har vi varit där en gång tidigare, i otktober 2018, men jag ville gärna besöka parken även vintertid. Min vän (låt oss kalla honom X) lovade att hämta mig vid tåget, och han skulle även låna ut snöskor till mig.

I måndags eftermiddag, alltså dagen innan dottern och jag skulle åka norrut, skrev min vän att han var helt utslagen i covid. Med andra ord kunde vi inte träffas.

Tänk om – snabbt som ögat

Först kändes det som om mattan helt drogs undan under mina fötter. Delvis för jag är en person som tycker om framförhållning och struktur. Men också för att jag sett fram emot att träffa X som jag inte sett på 2,5 år.

Till att börja med tänkte jag att jag ändå skulle åka till Björnlandet, men på egen hand. Dock upptäckte jag relativt snabbt att jag inte skulle kunna ta mig dit utan bil. Om jag inte ville gå 24 km längs väg från närmaste busshållplats förstås. Så då tänkte jag: Det får bli Skuleskogens nationalpark istället.

Tågresan ägnades åt att reka

Följande morgon åkte vi hemifrån redan klockan 04.15. För att göra en lång historia kort ägnade dottern tågresan från Göteborg åt att lyssna på musik och se på film i mobilen. För egen del hade jag fullt upp med att kolla upp olika vindskydd, stugor, vandringsleder, busstider, var man kan hyra snöskor och så vidare. Dessutom fick jag boka om våra biljetter då tåget fick vända tillbaka fem mil på grund av ett ledningsfel.

Tack vare snabb hjälp från SJ var vi bara en timme försenade när jag vinkade hejdå till min 14-åriga dotter där hon möttes av sin pappa vid stationen i Kramfors. Och jag anlände till Örnsköldsviks resecentrum en timme och 15 minuter efter planerad ankomst. Då var det redan mörkt ute, och jag tog min tunga ryggsäck och hastade mot lokalbussarna.

Äventyret börjar – och blir fel direkt

Till min stora lättnad hann jag till gaten innan bussen mot Köpmanholmen ens hade hunnit köra fram. Någon biljett hade jag inte, men den snälla chauffören tittade på all min packning och lät mig åka med ändå. Enligt den information jag hittat om Höga kusten-leden skulle det finnas en övernattningsstuga vid kajen i Köpmanholmen, så det var där jag steg av.

Hur jag än gick runt i det lilla kajområdet kunde jag inte hitta någon stuga. Däremot fanns ett hamnkontor, en grillplats och ett B&B. Trots att jag läst på stod jag alltså i mörker, i 15 graders kyla, på en okänd plats, utan någonstans att sova.

Jakt på sovplats – och skjuts av snäll chaufför

På grund av att läget kändes ganska akut skyndade jag upp till bussgaraget. Tack och lov var busschauffören kvar där. När jag frågade honom om han visste vägen till vindskydden vid badplatsen (som jag läst på om) svarade han nekande. Fast själva badplatsen kände han till. Så han skjutsade mig till Coop och pekade åt vilket håll jag skulle gå i korsningen.

Två kilometer (åt ”fel” håll) i mörker

Så länge som möjligt sparade jag pannlampans batteri – den skulle ju räcka tre nätter. Till slut såg jag på kartappen att det bara skulle vara några hundra meter kvar till vindskydden. Därför valde jag att svänga av på en stig som gick ner mot havet. Den lättnad jag kände när jag såg vindskydden var obeskrivlig.

Eftersom ett av vindskydden är lite ”kändis” i form av ARKNAT bestämde jag mig för att välja det som sovplats. Även att det fanns traditionella vindskydd också. Mitt hem denna kalla natt längs Högakusten-leden var mer att likna vid en trädkoja än ett vindskydd.

Ärligt talat ville jag bara bädda och lägga mig. Men jag insåg att det vore klokare att faktiskt tända en brasa och äta en varm måltid före läggdags. Det är något jag är väldigt tacksam för så här i efterhand, för det blev en väldigt fin stund.

En av mina minst njutbara utenätter

Intet ont anande kröp jag ner i sovsäcken (och fleecelinern) medan kvicksilvret fortsatte sjunka ner till 17 grader. När dragkedjan gick sönder på sovsäcken var jag för kall om fingarna för att kunna laga den med en ZlideOn. Under natten vaknade jag flera gånger av att jag frös, så till slut tog jag på mig ett par Happy Hiking-strumpor som hand- och armvärmare. Och dunjackan la jag bakom ryggen. Sedan sov jag gott ända tills jag vaknade av att ”vindskyddet” skakade uppe på sina stolpar.

Till slut tog jag mig i kragen och steg upp. Eftersom jag är så frusen av mig la jag handvärmare i mina ”värmevantar” och ömsom packade sovsakerna och ömsom värmde händerna. Dessutom gjorde jag mig ärenden till soptunnan en bit bort bara för att få upp värmen. Det var inte utan att jag kände mig rätt nöjd när jag äntligen lyckats packa allt med mina kalla fingrar.

Lång vandring längs väg (högakusten-leden)

Sedan var det bara att börja gå samma väg jag kommit kvällen innan. Fram till korsningen där busschauffören släppt av mig föregående kväll var det 2,7 kilometer. Därefter var det ”bara” 7 km väg att gå fram till norra entrén av Skuleskogens nationalpark.

Norra entrén, Skuleskogens nationalpark

När jag kom fram till entrén hade jag gått 15.600 steg – enbart längs väg. Eftersom jag inte är så förtjust i den typen av vandring var inte humöret direkt på topp. Att min ryggsäck vägde lite för mycket bidrog inte heller till att lätta upp stämningen. Men det var bara att vandra vidare efter en kort vilopaus.

Siktet inställt på övernattningsstuga

På grund av att jag tidigare bara gjort dagsturer och utflykter i Skuleskogen hade jag inte koll på stugorna. Men efter ett samtal med Thomas på Länsstyrelsen kvällen innan lärde mig att det finns hela 6 stugor att välja mellan. Stugorna ute på Tärnättholmarna ligger närmast entré Nord, men jag hade siktet inställt på stugan vid Näskebodarna, ytterligare en bit bort.

Blod, svett och tårar

För varje steg jag tog kändes ryggsäcken allt tyngre. Och ju längre jag kom, desto mindre trampad var stigen där under nysnön. Till slut kändes det som om jag inte skulle kunna ta ett enda steg till. Men då peppade jag mig själv (och lät säkert galen där jag gick och pratade rätt ut i luften).

Trasig och låst stuga

Äntligen skymtade jag havet, och Näskebodarna som var mitt dagsmål. Även att det inte är mer än 4 kilometer dit från entrén kändes det som en evighetslång sträcka denna dag. Full av förväntan gick jag mot den lilla stugan som jag var säker på var övernattningsstugan. Därför kändes det som ett slag i magen när jag rundade den och såg att dörren var söndersparkad, räcket trasigt – och dörren låst.

Då och där höll jag på att bryta ihop. Under den sista kilometern hade jag varit nära att kräkas, och även haft dansande fläckar i synfältet. Oron över att inte ha någonstans att sova överväldigade mig, och jag kände att det just då var övermäktigt att lyfta upp ryggsäcken och gå tillbaka mot Tärnättholmarna.

Räddare i nöden

Hur som helst ställde jag ner ryggsäcken vid den skabbiga stugan och pulsade ut i snön. Medan jag stod där kom jag på att jag kunde dubbelkolla med X om jag verkligen var på rätt ställe. Turligt nog, för med hans hjälp hittade jag stugan – ungefär 300 meter längre fram.

Övernattningsstugan vid Näskebodarna

När jag såg stugan, och hade säkerställt att ingen annan var på plats, släppte all min oro. Efter att ha ställt ifrån mig ryggsäcken och bara tagit med liggunderlag och renfäll gick jag ner på ”min” strand. Där la jag mig, rakt upp och ner, och njöt av solens värmande strålar, medan tallarnas grenar sakta vajade ovanför mig.

Först unnade jag mig att bara vara en lång stund. Njuta av det frusna havet framför mig, de små kulliga öarna, stillheten, snöns glitter, tystnaden och den vinterblå himlen. Därefter gick jag in i stugan och gjorde mig hemmastadd.

Eftermiddagstur utan packning

Eftersom jag har bott i Örnsköldsvik i 23 år har jag besökt Skuleskogens nationalpark otaliga gånger. Men oftast har jag gått från norra entrén upp till Slåttdalsskrevan och sedan tillbaka igen. Nu när jag hade en ocean av tid bestämde jag mig för att följa stigen mot södra entrén innan jag skulle laga middag.

Överallt låg 8-10 cm nysnö, men stigen under var packad och lätt att gå på. Mellan trädstammarna lyste solen och bjöd på skådespel när pulversnö singlade ner från träden i små moln mot marken.

Eftermiddag och kväll helt ensam i Skuleskogen

Efter att jag hade kommit tillbaka till stugan bestämde jag mig för att försöka göra upp eld i kaminen. Andedräkten stod som ett moln ur munnen på mig, även inomhus. Den som varit i stugan före mig hade lämnat lite ved att tända med. Dessutom använde jag flitigt min kniv för att ha tillräckligt med spån och stickor för att få igång brasan. Ändå var det inte lätt att få det att brinna i kaminen. Men till slut – och då var stoltheten desto större.

Magen började kurra och ute hade det mörknat. Det hade tagit sin tid att göra i ordning veden och få igång brasan. Men nu unnade jag mig att snabbt värma upp vatten på mitt Trangia, och satt och njöt i den begynnande stugvärmen.

Medan jag satt där slog det mig att jag inte hade sett en enda människa sedan jag lämnade Köpmanholmen. Inte ens spår hade jag sett – bara ekorrspår. Jag insåg att jag kanske var helt ensam i hela Skuleskogens nationalpark, vilket var en mäktig känsla.

Jag sov som en prinsessa

Efter en tur ut på mitt eget dass kröp jag ner i sovsäcken. Med föregående natt i ”trädkojan” i färskt minne var det otroligt lyxigt att sova på en bred brits med madrass. Det var troligen därför jag somnade snabbt, och sov oavbrutet hela natten.

Ljuvlig morgon i Skuleskogens nationalpark

Även denna morgon unnade jag mig att ligga kvar och dra mig lite på morgonen. Men det var nästan en chock att se hela världen förändrad när jag gick ut. Borta var snön och isen, och havet låg öppet framför mig.

Dagstur upp till Slåttdalsskrevan

När man besöker Skuleskogens nationalpark är Slåttdalsskrevan nästan ett måste. Då menar jag inte måste som ett tvång, utan mer att man vill ha den upplevelsen med sig. Alltså var det dit jag tänkte mig denna strålande dag. För turen packade jag bara det viktigaste som liggunderlag, Trangia, gas, mat, vatten, pannlampa och förbandsväska.

På grund av plusgraderna var pulversnön nu ersatt med kramsnö, och det var mjukt att gå utanför den trampade stigen. Därför valde jag att lämna kvar packningen i stugan (tillsammans med en lapp som sa att jag skulle hämta sakerna under dagen).

Uppför i blötsnö

Jag följde stigen mot entré syd några hundra meter innan jag svängde av mot Slåttdalsskrevan. Därifrån skulle det vara 1,7 km till Tärnättvattnen, och 2,3 km till själva skrevan. Den första biten går genom skog. Men snart hade jag kommit högre upp och kunde njuta av den orörda snön runt mig, de krumma tallarna, och havet som glittrade bakom mig varje gång jag vände mig om.

Omgivningen var bedövande vacker och jag njöt av den orörda snön. Stigen jag följde var delvis översnöad, och ibland syntes den inte alls. Dessutom sjönk jag ner ungefär en decimeter för varje steg jag tog i den mjuka snön. Så stegen blev inte särskilt långa. Men det spelade ingen roll, för jag hade inga tider alls att passa.

Det tog 1,5 timme att gå 1,7 km

När jag kom högre upp möttes jag av en grå vägg och en hagelskur. Som tur var passerade den på 10 minuter, men jag hann tänka många tankar på var/hur jag skulle söka skydd.

När jag kom fram till Tärnättvattnen hade jag varit på väg i en och en halv timme och hade alltså bara lyckats ta mig 1,7 km.

Paus vid Tärnättvattnen

Som belöning för att jag tagit mig fram till Högakustenleden (där stigen alltså var hård under nysnön) tog jag en paus. Här finns en övernattningsstuga, även att den just nu var stängd på grund av ohyra. Sommartid får man även tälta i ett område här.

Minnen från 2011 och 4-åringens tur här

När jag satt där vid Tärnättvattnen fylldes jag av fina minnen från tidigare turer hit. Men den som ligger mig allra varmast om hjärtat är den när min dotter, då 4 år, var med. Hennes pappa och hans nya fru var i och för sig också med.

Vid Slåttdalsskrevan runt lunchtid

Enligt skyltarna ska det bara vara 800 meter från Tärnättvattnen upp till Slåttdalsskrevan. Men det känns längre. Fast det spelar absolut ingen roll, för vandringen var otroligt njutbar. Dels var underlaget hårdare att gå på, och dessutom var vyerna oslagbara.

Ärligt talat var det nog enklare att gå än vad det är sommartid, för nu var stenar och ojämnheter dolda under snön. På så sätt kom jag snabbt upp på högre höjd, och kunde snart gå ner i svackan mellan träden som leder in i Slåttdalsskrevan.

En lika stor upplevelse varje gång

Oavsett hur många gånger jag är här tycker jag att det är lika mäktigt att gå igenom Slåttdalsskrevan. Sommartid och höst har jag varit här många gånger, men detta var första gången jag gick här på vintern.

Även härinne var det lättare att gå nu än på sommaren då man måste parera alla stenblock och lösa stenar. Den enda utmaningen var trappan på slutet som nu såg ut som en rutschkana. Men med rejäla skor på fötterna (Icebug som vanligt) var det inget problem att ta mig upp.

Lunch på blåsigaste platsen

När jag väl kom upp följde jag försiktigt spår längs kanten av skrevan. Jag ville ta mig ut på berget för att kunna njuta av utsikten – men helst utan att ramla ner. Här var det pulsande i snö på hög nivå innan jag kom till den perfekta utsiktsplatsen.

Uppe på toppen blåste det hårda vindar, men jag tog på förstärkningsplagg och slog mig ner. För jag ville verkligen äta min lunch just här, trots att det skulle bli kallt.

Medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp på mitt Trangia satt jag bara och njöt. Här fick alla sinnen något att gotta sig i. Jag låter bilderna tala för sig själva, även att jag inte kan visa tystnaden.

Ändrad rutt på tillbakavägen

Egentligen innebar planen för dagen att fortsätta till Skrattaborrtjärn, kolla in stugan och sedan gå tillbaka till Näskebodarna. Men med tanke på hur lång tid det tog mig att gå till Slåttdaslsskrevan kändes det riskabelt. Förmodligen skulle jag inte hinna tillbaka före mörkrets inbrott.

Istället bestämde jag mig för att gå tillbaka samma väg jag kom ner till Tärnättvattnen, och sedan följa Högakustenleden mot Näske. Anledningen till detta var att jag ville gå på ett fastare underlag och slippa pulsa även hela vägen ner från berget.

Mot Näske/entré nord trots fel riktning

Vandringen ner längs vandringsleden blev lättare än jag tänkt mig eftersom jag mötte två personer i skrevan. Nu var det inte bara jag som trampat stigen, utan det fanns tre spår att gå i, vilket var väldigt smidigt.

Två kilometer, på stigar som är välkända för mig sedan många tidigare besök i nationalparken, gick snabbt. Innan jag visste ordet av var jag nere i korsningen där jag skulle svänga av mot min stuga. Eftersom det fortfarande var ljust och härligt gjorde jag även en avstickare ner till stugorna ute på Tärnättholmarna (se bilder högre upp på sidan).

Sista timmarna i övernattningsstugan

Sent på eftermiddagen kom jag tillbaka till stugan vid Näskebodarna. Jag vet att man egentligen bara ska sova en natt i varje stuga, men eftersom det inte var någon rusning hoppas jag att det inte gjorde något att jag stannade två.

Precis som kvällen före gjorde jag en brasa i kaminen, och lagade min middag på stormköket. När det mörknat satt jag nere vid grillplatsen och tittade på stjärnorna medan vågorna kluckade. Alldeles för snart var det sovdags, och den här kvällen ställde jag ett alarm.

Dags att gå mot entrén

På morgonen packade jag snabbt mina saker. Redan kvällen innan hade jag städat stugan, och förberedd ved för den som skulle komma efter mig. Jag måste erkänna att det kändes lite vemodigt att säga hejdå till platsen som varit mitt hem för 1,5 dygn. Men jag är oerhört tacksam över minnena jag fick med mig därifrån.

Med tanke på gårdagens mjuka snö hade jag tagit till god marginal när jag beräknade tiden. Trots att det inte hade behövts. Denna sista dag var det nämligen minusgrader, och en ren fröjd att gå på stigen mot entré Nord.

Från entrén gick jag sedan ut till ”stora vägen” och även tillbaka ner till Coop i Köpmanholmen, en dryg mil på morgonen. Men solen sken, småfåglar kvittrade, hackspettar hackade, och ryggsäcken kändes oförskämt lätt. Så jag njöt hela vägen!

Vid Coop blev jag hämtad av min ex-man och vi åkte sedan till tåget som skulle ta mig och min dotter hemåt.

Sammanfattning av resan

Trots att i stort sett ingenting blev som planerat så var det mycket som blev bra med min solotur. För det första blev det premiär för mig att sova ute tre nätter i rad helt på egen hand. Och det känner jag mig både glad och stolt över, även om det är lite fusk att sova i en stuga. Men det var ändå minusgrader inne, jag var tvungen att göra upp eld själv och så vidare. Och jag överlevde ju, svalt inte, och frös inte förutom den första natten i vindskyddet. Dessutom fick vandra i ett av mina favoritområden, Skuleskogens nationalpark, under en ny årstid.

Och så några länkar

Avslutningsvis vill jag, precis som vanligt, dela med mig av några länkar. Den första länken går till ett inlägg jag skrev efter mitt förra besök i nationalparken (sommaren 2019). Nästa länk går såklart till nationalparkens egen webbsida. Dessutom lägger jag till länken till Högakustensledens webbsida. Jag gick delar av etapp 9 och 11 och hela etapp 10. Utöver det gick jag olika stigar inne i nationalparken.

Inlägget Improviserad solotur i Höga Kusten dök först upp på Hemomkringvandring.

Ända sedan jag gick min första lilla tur i Vättlefjäll har jag varit sugen på att gå Vättlefjällsleden. Flera av de kortare lederna är så fina att jag fått mersmak på området. Nu blev det äntligen av!

Några bra saker med Vättlefjällsleden

Det finns flera fördelar med Vättefjällsleden. Först och främst är naturen längs leden otroligt varierad och vacker.  Men jag tänkte egentligen på några andra saker. Dels att det finns många platser man kan utgå ifrån / hoppa på leden (se karta längst ner på sidan). Dessutom är den till största delen enkel att gå. Både för att underlaget är som en bred gångbana på södra delen, och för att den är extremt tydligt skyltad och markerad.

Tidigare hade jag gått norra delen av leden i samband med att jag har prövat flera av lederna som utgår från Dammekärr och Skrapekärr. I de inlägg jag skrev då klagade jag flera gånger på att lederna var otydligt märkta. Sedan dess har man alltså rustat upp lederna med fina skyltar, och markeringarna på träden sitter tätt. Tack!

Jag utgick från Jennylund

Som jag nämnde finns det flera platser där det är enkelt att börja sin vandring längs Vättlefjällsleden. Själv valde jag att starta i Jennylund, och jag och Balder parkerade där strax före kl. 08 i morse. Eftersom leden passerar parkeringen behövde vi inte gå någon transportsträcka innan vi var igång. Vi gick motsols och började alltså med att gå söderut.

Första biten gick på asfalterad gångbana. Men efter några hundra meter svängde Vättlefjällsleden (och Bohusleden och pilgrimsleden) in i skogen. Runt oss började det sakta ljusna, och vindarna var fortfarande ganska starka efter gårdagens storm.

Förvånansvärt lätt underlag att gå på

Relativt snart kom vi fram till Surtesjön, och vi såg solen börja lysa upp träden på andra sidan. Runt hela sjön gick en fantastisk gångväg som var både bred och slät. Vilket gjorde den väldigt ”lättgådd”. På många ställen fanns bänkar där man kunde njuta av utsikten över sjön.

I Lövgärdet låg husen i det närmaste på Vättlefjällsleden. Och det var nästan så att jag avundades dem läget med bara några hundra meter till leden. Utöver det fanns där en badstrand och många bord och bänkar på en öppen yta vid sjön.

Efter att jag passerat bostadsområdet fortsatte underlaget att vara lika lätt att gå på. Leden verkade följa ett belyst motionsspår eller gångbana. Fråga mig inte varför, men jag hade fått för mig att Vättlefjällsleden skulle vara lite besvärlig att gå. Men den var raka motsatsen. I alla fall på den södra delen.

Trots att det kändes lite som att gå på en autostrada när leden gick på en så bred ”stig” så var naturen vacker runt mig. Ärligt talat var det inte en enda meter av leden på den södra delen där jag inte njöt av naturen.

Jag kom snabbt till norra delen av Vättlefjällsleden

Tack vare det fina underlaget gick det ganska raskt att ta sig fram. Balder och jag passerade Skyrsjön, Kroksjön och Lysevattnet. Vilket var lite dumt, för jag hade tänkt göra en avstickare till en superfin plats vid Lysevattnet och äta min lunch där. Men nu kollade jag inte på kartan, så jag missade ”avfarten”.

Från och med Lysevattnet och Björsjön gick jag på kända stigar. För nu började det handla om stigar och inte breda gångbanor. Tvyärr var det just nu extremt blött i området, så ganska stor del av tiden ägnade jag åt att hitta alternativa vägar att ta mig fram på – och även få med min 40 kg hund på noterna.

Lite trött när jag närmade mig ”målgång”

Men det förminskar självklart inte naturens skönhet runt Vättlefjällsleden. Vi passerade Dammekärr och tog oss raskt (eller ärligt talat inte så raskt, jag började bli lite trött i benen) upp till Mettjärn. Trots tunga ben höll jag ändå min tänkta tidplan. Så Balder fick svalka sig i sjön, och dricka vatten, medan jag tog en välförtjänt paus.

Därefter gick vi den sista biten ner till Jennylund där bilen stod och väntade på oss. När vi kom fram konstaterade jag att vi hade tagit oss hela rundan, 25 km, på fem och en halv timmar. Och då hade jag både fikat och fotat en massa längs vägen.

Medan jag gick kände jag en stark längtan att gå vissa av lederna i Vättlefjäll igen. Så det är inte alls otroligt att det snart kommer bilder därifrån igen.

Vilka leder finns i området utöver Vättlefjällsleden?

I Vättlefjälls naturreservat (och i området som benämns Vättlefjäll) finns ett flertal vandringsleder. Eftersom jag är förtjust i området har jag gått flera av dem. Till exempel Buråsleden, Hållsdammsleden och Mettjärnsleden. Jag har samlat alla mina inlägg från Vättlefjäll på en egen sida. Där är lederna beskrivna i både text och bild.

Slutligen länkar till mer information

Precis som vanligt länkar jag till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Dessutom kan det vara bra att ha länken till kartan över Vättlefjällsleden och hela området som Västkuststiftelsen publicerat i pdf-format. Själv har jag den som papperskarta.

Inlägget Vättlefjällsleden, 25 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Valet föll på Ranebo naturskog när Sofia och jag skulle ses

Äntligen hade både Sofia (länk till Instagram) och jag luckor i våra scheman i helgen, så vi hade bestämt oss för att träffas. Eftersom vi även ville övernatta funderade på var vi skulle vandra, och valet föll på Ranebo naturskog. Vilket är ett otroligt vackert naturreservat – som faktiskt inte har några restriktioner mot tältning. Däremot får man inte elda utanför anvisad plats i reservatet.

Höstvädret var fantastiskt så redan i bilen på väg mot Svartedalen fylldes vi av stor förväntan. När vi kom fram stod inte en enda bil på parkeringen. Stigen som leder in i Ranebo naturskog går brant uppåt genom ömsom lövskog och ömsom barrskog. Redan efter 700 meter (men det känns betydligt längre) når man fram till utsiktsplatsen. Hit är stigen vältrampad, och den verkar vara ett ganska populärt utflyktsmål. Även att vi inte såg till någon annan just denna dag.

Efter att vi hade beundrat utsikten ut över skogar och fält (och klara dagar skymtar man även havet) gick vi vidare. Nu blir landskapet mer trolskt. Både mark, träd och många stenar är täckta av mossa.

Leden passerar många sjöar

Vår plan var att ta oss till bortsidan av den relativt stora sjön Stora Holmevatten och slå läger där.

På vår väg genom Ranebo passerade vi både Hinnevatten och sjön Flesevatten. Vid den senare bjöds vi på vidunderligt vacker utsikt. Ut mot sjön, över de omgivande skogarna ända mot den blånande horisonten.

Dessutom i det vackraste höstljus man kan tänka sig. Här var det läge att stanna en stund och bara njuta av solen.

Välmarkerad led genom Ranebo naturreservat

Leden är lätt att följa och markerad med orange markeringar. Sedan jag var här senast (i våras) hade markeringarna bättrats på och satt även tätare än innan. Vi hade båda varit i Ranebo tidigare, så vi kändes oss bekväma i området och tog ibland ”egna” vägar.

När vi kom fram till området vi planerade att sova i vek vi av från leden. Vi ville hitta en fin plats där vi både kunde sätta upp Sofias tält och hänga upp min hammock (hängmatta). Efter en stunds letande hittade vi en jättefin plats på en udde. Jag hängde upp hammocken och Sofia började sätta upp tältet. Dock var platsen lite för liten så hon fick flytta till en närliggande kulle.

Middag (och månsken) vid lägerplatsen

Medan vi gjorde i ordning våra sovplatser hann det börja skymma. Så när vi värmde vatten till vår frystorkade mat sänkte sig mörkret runt oss. Temperaturen föll också, så några extra lager kläder åkte på. Men till min lycka blåste det nästan inte alls – till skillnad från förra helgen då jag höll på att blåsa bort (se blogginlägg).

Vi njöt av den varma maten och lugnet omkring oss. Allt var tyst och stilla. Vi hörde plasket från fiskar som slog. Någon fågel då och då. Men annars var det som om vi var helt ensamma i detta ljuvliga landskap.

Tanken var att vi skulle lägga oss tidigt, men just när vi var på väg såg vi månen skymta bakom trädtopparna. Den följande halvtimmen var så otroligt vacker när månen steg och speglade sig i sjön. Dessvärre klarade inte min mobilkamera av att fånga detta riktigt. Bilden är från morgonen efter.

Sovdags och test av ny hängmatta

Sedan var det dags för två lyckliga friluftskvinnor att säga godnatt. Fyllda av eftermiddagens alla vackra intryck gick vi åt varsitt håll. Jag skulle testa min nya hängmatta (ENO Double Nest). Självklart är det kallt att sova i hammock den här tiden på året, för det kyler ju oerhört mot ryggen. Därför skulle jag för första gången också använda en underquilt (ENO Blaze). Det är som en sovsäck för hammocken om man säger så.

När jag kommit till ro i sovsäcken sov jag som ett barn. Aldrig har jag sovit så ”lagom varmt”. Trots att temperaturen närmade sig nollan höll jag mig varm. Till och med om ryggen. Men jag hade ett liggunderlag också under sovsäcken jag förlitade mig inte helt på underquilten.

Att ligga där och se ut över sjön och månen var underbart. Och de få gånger jag vaknade under natten såg jag rätt upp på stjärnorna mellan trädtopparna. Det är en av de största anledningarna till att jag tycker om att sova i hammock. Och efter denna natt kan jag verkligen rekommendera även en underquilt. Det ska bli spännande att se i hur låga temperaturer det fungerar. Jag är ju rätt frusen av mig.

Frukost vid Stora Holmevattnet

Solen skulle inte stiga upp förrän klockan 8. Men så länge kunde varken Sofia eller jag sova. När jag steg upp runt klockan 7 var himlen klar och det började ljusna vid horisonten. Sofia värmde vatten till te och varm choklad. Och sedan satt vi och såg ut över den största sjön i Ranebo naturskogs naturreservat medan vi åt.

Vi hade ingen brådska över huvud taget, utan allt fick ta sin tid. Slutligen var allt packat, tänder borstade och platsen kontrollerad så vi inte lämnat något efter oss. Och vi gav oss iväg genom terrängen tillbaka mot leden. På väg dit stannade vi och plockade lite kantareller som lyste frestande gula mot oss.

Utanför reservatet Ranebo för en stund

Ganska snart hade stigen fört oss ut ur naturreservatet och vi följde en grusväg en kilometer. Förra gången jag gick här saknades det helt markeringar utanför reservatets gränser. Nu fanns här orange markeringar. På ett ställe satt dessutom en pil, och vi såg flera stolpar som var förberedda för pilar.

Där jag tappade bort leden förra gången hade man nu röjt, och målat tydliga markeringar på träden. Så nu slapp jag göra en omväg upp på berget och leta mig ner genom raviner för att ta mig tillbaka till leden. Det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i underbara mossiga Ranebo naturskog igen.

Fikapaus vid Bråvatten – och mera mossa

Härifrån var vandringen lika lustfylld som den varit dagen innan. Vi njöt i fulla drag av den kuperade och vackra terrängen. Även att det inte ens hade gått en timme sedan frukost valde vi att stanna för lite fika vid fina Bråvatten. Vi vek av leden när vi såg vattnet glittra i solljuset mellan de krumma små tallarna.

Sedan gick vi backe upp och backe ner i mossig skog – ända tills vi kom fram till en stor udde vid Stora Holmevatten.

Här valde vi att lägga ifrån oss ryggsäckarna, bege oss uppför de mossklädda branterna och gå på upptäcktsfärd. Egentligen letade vi efter en grotta som jag hade läst om: Holmekôrka. Men vi ville också hitta en fin plats för vår lunch så vi kryssade fram mellan småbergen så gott det gick. Fast vi hittade varken grotta eller någon plats som passade in på våra önskemål för lunchställe.

Grottan Holmekôrka i Ranebo naturreservat

Väl tillbaka på stigen mötte vi en man som också var ute med ryggsäck. Sofia frågade honom om han kände till grottan, och han svarade då att han hade koordinaterna till den. När han kontrollerat sa han förvånat: ”Den ska vara precis här” och så pekade han på andra sidan stigen från oss sett. Vi klättrade runt bland de stora stenblocken och hittade flera små grottor och öppningar, men ingen som var så stor som den jag läst om.

Helt plötsligt ropade mannen att han trodde att han såg öppningen. Vi skyndade dit, med pannlamporna på huvudet, och han hade rätt. Där var den. En ganska smal pyramidformad öppning ledde in till ett större rum i berget. Jättespännande att få hitta den, för varken Sofia eller jag hade sett den innan. Inne i grottan fanns en geocache, så den är nog inte helt obesökt.

Lunch vid soligt Svärtevatten

Härifrån var det alldeles för kort bit kvar av vår tur, så vi bestämde oss för att stanna och laga lunch. Vid sjön Svärtevatten hittade vi en fin plats i solen där vi satt och njöt. Medan vi värmde vår mat vandrade ett par förbi oss. Och efter en stund kom en pappa med sin son för att fiska i sjön. Förutom det var allt lugnt.

Min mat (återigen från Lyofood) levde även den här gången upp till förväntningarna och var otroligt välsmakande. Så jag var mätt och glad när vi gav oss ut på den sista lilla etappen som var kvar ner till bilen.

Trots att vi gått i vidunderligt vacker natur i nästan ett dygn upphörde vi inte att glädjas över det vi såg. Gång på gång kom det utrop från någon av oss om naturens skönhet. Den sista biten, från utsiktsplatsen och ner, var densamma som vi gick när vi kom upp. Men nu fick vi se den ur en annan vinkel.

Sammanfattning

Att lägga in ryggsäcken i bilen och sätta sig i framsätet, redo för hemfärd, kändes lite vemodigt. Men samtidigt var jag så otroligt lycklig över detta lugna dygn. Det är en sådan lyx att inte behöva stressa, ha några tider att passa eller ha ansvar för något annat än sig själv. När det dessutom var i en så vacker omgivning, med kanonväder – då blev jag nästan hög på alla intryck. Tacksamhet och glädje är det jag tar med mig från denna fina tur som jag delade med Sofia.

Avslutningsvis: För dig som vill veta mer om Ranebo naturskog

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar – den vi gick är cirka 9 kilometer. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Karta så att du hittar till parkeringen (min egen notering hos Min Karta).

Länk till Sofias instagram (ta gärna en titt)

Vill du läsa om mina tidigare besök i Ranebo?

Ranebo naturskog, naturreservat i Stenungsund (maj 2021)
Regnig utenatt i Svartedalen (maj 2021)

Inlägget Vackert höstdygn i Ranebo, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Planen för vår första vandringsdag var att gå från Fondsbu mot Skogadalsbøen via Sløtafjellet – en sträcka på runt 23 kilometer. Vad vi inte visste då, eftersom vi bara tittat på kartan, var att denna tur är markerad som ”ekstra krevende” hos Ut.no. Däremot hade vi sett att turen skulle ta runt 8 timmar att gå. Eftersom vi inte parkerat bilen vid Fondsbu förrän strax efter klockan 15 planerade vi en övernattning vid Uradalsvatnet.

Ivriga att komma iväg från Fondsbu

Efter vår biltur på runt 7 timmar var vi lyckliga när vi rullade nerför backen och såg den vackra sjön Bygdin och turisthytten i Fondsbu. Där parkerade vi bilen. Och för att vara på säkra sidan betalade vi för tre dygn. Trots att vi beräknade att vara tillbaka efter två. Sedan lånade vi toaletten inne på DNT-stugan innan vi var redo för avmarsch.

Till att börja med följde vi vägen tillbaka mot Tyinholmen. Men efter bara några hundra meter svängde leden av mellan fjällstugorna rakt upp på fjället. Leden följer Sløtabekken och ljudet av forsande vatten följde oss när vi kämpade oss uppåt.

På grund av de sagolikt vackra omgivningarna vände mig och tittade ner mot Bygdin och Fondsbu gång på gång.

Men oj vilket stenskravel!

När vi kommit uppför branten, och lämnat Fondsbu bakom oss, trodde vi att vi skulle få fin vandring på fjället. Vi hade sett framför oss att vi skulle gå längs en stig och bara njuta av de fantastiska vyerna runt oss. Men nu var det inte riktigt så leden såg ut. Istället kom vi till ett gigantiskt fält med stenar som vi skulle navigera över. Redan här försvann all mobiltäckning, och den återkom bara sporadiskt under resten av vandringen. Dock inte denna dag.

På grund av att vi hade solen i ögonen, och den dessutom stod lågt, var det svårt att se ledmarkeringarna. Vilket ledde till att vi ödslade en del tid på att irra runt i onödan. Men jag måste säga att de var väldigt vackra markeringar. Röda T:n målade på stenarna – det måste väl stå för T som i Therése?

Vilket otroligt landskap

Stenhavet framför oss tog inte slut när vi kom upp på nästa höjd. Tvärtom bredde det ut sig åt alla håll runt oss när vi stannade för at ta in omgivningen. Fjälltoppar, sjöar och dessa stenar så långt ögat kunde nå.

Att gå här tog betydligt längre tid än vi hade tänkt oss. Dels fanns ingen stig att följa (svårt att se stigar på sten). Och dels är det svårt att gå i ett jämnt tempo när man måste balansera av avväga varje steg.

Men landskapet var nästan obeskrivligt vackert, och vi fick ha det för oss själva. Denna första dag såg vi bara två personer på hela turen.

Dags att börja leta tältplats

Enligt min plan skulle det vara lagom att sova vid Uradalsvatnet, precis nedanför Uranostinden som Lars hade tänkt bestiga följande dag. Men det dröjde inte länge innan vi insåg att vi inte skulle komma så långt innan mörkret föll.

Tips: Fantastiskt att ha med sig snabb energi ut som tar så lite plats – och knappt väger något alls. WildChips räddade några av mina vandringseftermiddagar när det blev lite för långt mellan lunch och middag.

Så när vi började närma oss Rusteggvatnet mindre än en timme före solnedgången började vi se oss omkring. Vi hade då tagit oss 5 kilometer på ungefär fyra timmar. Sten, sten, sten – vart vi än såg. Slutligen hittade Lars ändå en plats som var någorlunda stenfri, och tillräckligt stor för vårt tält. Då var jag glad att vi hade med vårt tipitält som inte har något golv. Tunneltältet hade nog inte mått så bra av att stå på det underlaget.

En sen middag i skymningen

När vi fått upp tältet i den ogästvänliga terrängen satte vi oss i tältöppningen. I skydd för vinden invigde vi sedan vårt nya Trangia-kök och kokade upp vatten till dagens middag. Vi hade med oss frystorkad mat av flera olika märken, så det gällde att läsa på påsarna så det blev rätt. Det var lite olika mängd vatten som skulle till, och även olika lång tid man skulle vänta innan maten var klar.

Själv var jag stelfrusen om händerna och njöt av att värma dem på den varma matpåsen. När den sedan visade sig vara lika god som hemlagad mat (dillkött och potatis från Lyo Food) kändes det som om livet inte kunde bli bättre. Utanför tältet färgades himlen rosa.

Tips: Vi köpte både maten och Trangiaköket hos The General Prepper (länk). De har ett otroligt brett utbud av frystorkad mat – jämför gärna själv.

Första tältnatten i Norge

Medan det skymde passade vi på att fota runt vår tältplats. Man känner verkligen sin litenhet i dessa omgivningar. Vi såg att paret som passerat oss tidigare slagit upp sitt tält vid nästa sjö, alldeles intill ett snötäckt område. Annars varken syntes eller hördes några spår av liv (förutom några småfåglar som passerade).

Eftersom vi var trötta efter all bilkörning/åkning och trixig vandring kröp vi ner i sovsäckarna tidigt. Jag la en flaska varmvatten i sovsäcken eftersom vindarna var kalla, och det gjorde att jag somnade både gott och snabbt. Men snabbast somnade nog hunden Balder.

Och så några bra länkar

Först ut kommer länken till DNT-hytten Fondsbu som har 100 sängplatser, restaurang, stor parkering och även hundrum.

Sedan kommer länken som beskriver vår planerade rutt för första dagen, och förmiddagen andra dagen – Fra Fondsbu til Skogadalsbøen via Sløtafjellet. OBS! De förväntade tider en tur ska ta enligt angivelserna hos UT.no är väääldigt snålt tilltagna. Detsamma gäller deras app (som för övrigt är ovärderlig).

Observera att det i stort sett bara finns mobiltäckning i närheten av turisthyttena i det här området.

Fler inlägg från Norge-resan

• Sammanfattning – och själva resan (kommer snart)
• Kvitevatnet – Koldedalsvatnet – Jotunheimen dag 2
• Koldedøla-Fondsbu – Jotunheimen dag 3
• Utladalen och Vettisfossen
• Övernattning vid Trysilelva (kommer snart)

Inlägget Fondsbu-Kvitevatnet – Jotunheimen dag 1 dök först upp på Hemomkringvandring.

Sedan länge har jag och en väninna, låt oss kalla henne O, planerat att tälta tillsammans. Som tältplats föreslog jag en av mina favoritplatser, sjön Lysevattnet i Hjärtum. När jag såg på väderleksprognosen för veckan blev jag eld och lågor. SMHI utlovade solsken flera dagar i rad, så jag frågade direkt om någon av kvällarna passade henne.

När vi möttes på busstationen i Lilla Edet såg vi nog ut som två ivriga tonårstjejer. Vi kastade oss om halsen på varandra och bubblade av prat under bilresan till sjön Store Väktor i Hjärtum. Ett kort stopp unnade vi oss dock på bensinmacken i Ström för att göra ett psykologiskt viktigt toabesök – och köpa varsin dricka.

Vi följde leden runt sjön Store Väktor, Hjärtum

Grusvägen till Store Väktor är skumpig, så det går inte att hålla någon högre hastighet. Men omgivningarna badade i sol och solglitter så de 25 minuterna i bilen gick snabbt. Vi parkerade vid sjön Kringvattnet och hängde på oss ryggsäckarna. Sedan följde vi stigen som skulle ta oss runt sjön Store Väktor. Vilket är enkelt eftersom stigen är tydligt märkt med gula markeringar på träden.

Snart skymtade vi Store Väktor mellan trädstammarna. Solen glittrade i vattnet, så hela världen kändes ljus och blå. Medan vi häpnade över naturens skönhet gick vi över en liten bro, upp på bergskanten och följde sedan sjön. Men den populära badstranden, där många brukar tälta, låg öde denna dag.

Istället fortsatte vi vår vandring i behagligt tempo. Snart kom vi till brantare partier när stigen gick upp på Lyseberg. Uppe på högsta punkten tog vi en välförtjänt dricka-vatten-paus. Utsikten är slående vacker ut över ett böljande skogslandskap, och vi stannade länge här.

Vi närmar oss Lysevattnet

När vi gått ner från berget vek vi av den gulmarkerade leden och tog avstickaren mot Lysevattnet. Sträckan från korsningen och ner till sjön är max en kilometer och den går svagt neråt genom granskog. Här hittade vi de kantareller vi hållit ögonen öppna efter hela turen. Och de fick givetvis följa med för att förgylla vår middag.

Även denna gång slogs jag av hur vacker den är – Lysevattnet. Redan innan vi nådde fram såg vi glimtar av den mellan träden. Solen lyste upp berget på andra sidan sjön och spegelbilden i vattnet var obeskrivlig. In i det sista var jag orolig att någon annan redan lagt beslag på udden vi tänkt tälta på. Men det fanns inget skäl till oro – den låg och väntade på oss.

Slå upp tält och laga mat

Eftersom vi hade åkt ut sent på eftermiddagen, efter jobbet, började solen redan sjunka. Så vi började med att slå upp tältet. Eller rättare sagt så tog O ett litet bad i den underbara sjön först. Men sedan slog vi upp tältet. Vilket gick på ett kick. Därefter la vi fram vår medhavda ved vid eldstaden, och gick på en liten tur i området för att samla ihop brännbart material att tända med.

O tyckte det var kul att få testa att göra upp eld med tändstål. Men vi enades om att det nog ändå var mer effektivt att laga maten på stormköket. Vår meny bestod av renskavsgryta med potatismos och en sallad. Och chokladmousse till dessert. Därtill hade O även med sig popcorn som vi tänkte poppa senare på kvällen.

Medan mörkret sänkte sig runt oss satt O förnöjt och rörde i kastrullerna. Själv gick jag runt, med pannlampan påslagen, och hämtade mer småpinnar till brasan. När maten var klar satt vi framför brasan tillsammans. Vi såg ut över sjön och njöt av maten. Och sällskapet.

Magisk tjejkväll vid Lysevattnet

Vi blev sittande länge. Samtalet böljade fram och rörde allt mellan himmel och jord. Om högt och lågt, om sorg och glädje. O är en otroligt härlig människa som sprider en massa energi och klokskap omkring sig.

Flera gånger frågade hon om jag hade beställt vädret för denna kväll. För det första var stjärnhimlen ovanför oss och sjön helt otrolig. Inte heller såg vi till några myggor – nej, inte ens röken från brasan blåste in mot oss en enda gång. Det var verkligen en magisk kväll.

Till sist konstaterade vi ändå med viss besvikelse att vi nog var tvungna att krypa in i tältet ändå. Vi skulle båda två jobba nästkommande dag, och vi behövde stiga upp senast klockan 05 för att hinna. Jag somnade snabbt, men vaknade några gånger under natten av att jag glidit iväg. Underlaget var nämligen inte helt plant.

Upp i ottan för att hinna till jobbet

På morgonen vaknade vi och konstaterade när vi tittade ut att det nog skulle bli ännu en fin dag. Enligt min tidplan (ja, jag är lite diktatorisk när det gäller sånt) packade vi våra saker och gjorde sedan en snabb frukost. 10 minuter före ”senast-tiden” lämnade vi Lysevattnet och gick tillbaka mot den gulmarkerade leden vi skulle gå.

Till att börja med var det så mörkt att vi gick med pannlamporna påslagna, men det ljusnade snabbt. Vägen var till stor del lätt att gå och vi kunde långa stunder gå i bredd på skogsvägen.

Solens första strålar nådde oss genom lövträdens grenverk och jag kände mig nästan hög av lycka. Trots att jag inte visste exakt hur lång tid det skulle ta att gå till parkeringen gick vi i ett behagligt prata-och-skratta-tempo. Jag hade gått sträckan några gånger tidigare och kände att jag hade någorlunda koll på tiden.

Flera av platserna vi passerade var gudomligt vackra i det tidiga morgonljuset. Och vi var fulla av härliga intryck och oerhört glädjefull energi när vi nådde bilen. Efter bilresan till busstationen i Lilla Edet konstaterade vi att tidplanen hållit väldigt bra. Vi hade nämligen en kvart till godo innan O:s buss skulle dyka upp.

Vilka minnen jag bär med mig!

Jag måste säga att det är fantastiskt att kunna få en sådan här upplevelse mitt under arbetsveckan. Den här gången behövde jag inte flexa ut på eftermiddagen, men jag flexade 1,5 timme på morgonen. Och den här superhärliga ”tjejkvällen” kommer jag att bära med mig i minnet länge.

Så här hittar du till Lysevattnet

Först och främst bör jag berätta att Lysevattnet ligger i Västergötland, i Hjärtum, Lilla Edets kommun. Det går inte att köra bil fram till sjön. Och det finns heller ingen kollektivtrafik i närheten. Därför valde vi att parkera bilen vid sjön Kringvattnet. Leden som runt sjön Store-Väktor (8 km, följ gul markering) passerar rakt över vändplanen/parkeringen (länk till karta/koordinater). Efter att man har gått över Lyseberg och kommer ner på en skogsväg viker man av från gul led och följer skylt mot Lysevattnet. Därifrån är det mindre än en kilometer till sjön. Dessutom sammanfaller delar av leden runt Store-Väktor med Bohusleden etapp 11.

Länkar till andra inlägg från Lysevattnet och Store Väktor

– Store Väktor runt – och till Backamo
– Lyseberg och Store Väktor
– Litet uthållighetstest – RESUL four day march
– Friluftsutbildning

Inlägget Tjejkväll och tältnatt vid Lysevattnet dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har många gånger tänkt att jag ska gå Bohusledens etapp 9 som går genom Svartedalens mossiga sagoskog. Men jag har dragit mig lite för att göra det, på grund av att just Svartedalen är ett så oerhört populärt område med mycket folk. Men när Helena skulle dit i söndags bestämde jag mig ändå för att följa med. Och det är jag oerhört glad över.

Parkeringsplatser och logistik

Trots att denna sträcka ligger i grannkommunen Stenungsund tar det nästan en timme att köra till Bottenstugan. Anledningen till detta är att vägarna dit är ganska smala och krokiga, så man får köra lite försiktigt. Helena och jag bestämde att vi skulle mötas vid etappslutet Lysevatten. Där skulle vi lämna en bil och åka tillsammans till Bottenstugan.

Det fanns ingen uppgift om att det skulle finnas någon parkeringsmöjlighet vid Lysevatten. Men jag tänkte att det alltid brukar finnas någon liten skogsväg man kan svänga in vid kanten av, så jag åkte iväg ganska tidigt för att kunna vara på mötesplatsen klockan 9. Därför blev jag ganska förvånad, men glad, när jag möttes av en riktig parkering med plats för cirka 6 bilar.

Vi startade vid Bottenstugan

Snart blev jag upphämtad av Helena och vi åkte till Bottenstugan (där ingen av oss varit tidigare) i Svartedalen. Där stod redan några bilar på den väl tilltagna parkeringen. Och det var flera personer som sov, eller åt frukost i vindskydden vid stugan. Dessutom noterade vi att det – lyxigt nog – även fanns toaletter vid ledstarten.

Redan från start var leden väl märkt med sina orange-färgade band runt träden. Till att börja följde vi en skogsväg som gick uppför, men snart svängde leden in på en stig i skogen. Efter ungefär en halvtimme kom vi fram till ett mysigt vindskydd mellan sjöarna Stora och Lilla Iglekärr. Hade detta legat längre fram längs etappen hade vi förmodligen rastat här. Men nu kändes det lite för tidigt, så vi gick vidare.

Genom riktig sagoskog

Helt plötsligt förändrades naturen runt oss. För det första kläddes hela landskapet in i mossa. Och små gröna berg höjde sig runt oss. Det var som att gå in i en riktig sagoskog.

Runt oss låg stora mosstäckta stenar och de höga barrträden bidrog till grönskan. Dessutom stack många svampar upp ur mossan. Tystnaden var total, och det var svårt att tro att vi faktiskt befann oss i ett av de mest populära naturreservaten i området.

Vi passerade många sjöar

Stigen slingrade sig fram mellan tallarna och det var tätt mellan skogssjöarna. Eftersom solen sken från en klarblå himmel glittrade det härligt i vattnet. Det var underbart att se sjö efter sjö dyka upp i den vackra sagoskogen vi gick i. Eftersom det hände så mycket längs stigen kändes sträckan kortare än den i själva verket är. Men samtidigt tar den längre tid att gå än man kan tänka sig eftersom den är så kuperad.

Totalt räknade vi till 10 sjöar längs etappen. Självklart stannade vi och fikade med härlig utsikt över en av dem. Kängor och strumpor av, solen som värmde ansiktet, blåbärsris som skiftade i rött och mycket prat och skratt blev det.

Avslutningsvis några kilometer på grusväg

Efter att ha tillbringat några timmar i ett riktigt sagolandskap kom vi till sist ut på en grusväg. Vilken vi sedan följde i två kilometer tills vi var framme vid bilen. På sätt och vis var det en total kontrast som kunde varit rejält nedslående.

Men vi valde att se det som vila för kropp och hjärna efter den kuperade terräng vi gått i hittills. Det var många små berg vi gick uppför och nerför. Ibland kunde vi ta hjälp av trappor eller rep, men oavsett så tar det på kroppen när man även har ryggsäck på.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att sträckan genom Svartedalen är en helt fantastisk etapp som jag gärna går igen. Åtminstone 10 kilometer av den. Och jag hade inte behövt oroa mig över att möta mycket folk heller. I alla fall inte just den dagen vi var där, och det höjde verkligen upplevelsen att vi var i stort sett ensamma.

Fakta om Bohusleden etapp 9

Slutligen kommer här lite fakta om etapp 9 av Bohusleden. Den går mellan Bottenstugan och Lysevatten och är 12 kilometer. Sträckan är markerad som utmanande, och det är ett antal höjdmeter att klara av längs denna vackra sträcka. Leden går genom vackra Svartedalen i mossig sagoskog, berg och passerar många sjöar. Etappen beräknas ta 4-5 timmar. På Bohusledens webbplats (länk) hittar du all övrig fakta du kan tänkas behöva.

Några dagar senare var jag tillbaka för en mitt-i-veckan-tur med övernattning – ifall du vill läsa om den också

Inlägget Sagoskog i Svartedalen – etapp 9, Bohusleden 12 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast är jag ute för att njuta av naturen. För att se allt det vackra som finns omkring mig. Men under gårdagens personliga lilla utmaning – att gå hela leden Orust Tvärs på en dag – var mitt fokus mest på att försöka hålla ett lite högre tempo än när jag fotar blommor. Och att faktiskt klara av sträckan på 45 kilometer.

Hur uppstod tanken på att gå Orust Tvärs på en enda dag?

Redan i höstas, strax efter vår flytt till Orust, var jag redo att utforska vandringsmöjligheterna här på ön. För det första läste jag på om vilka leder och slingor som finns här. Därefter började jag gå dem, en efter en. Eftersom vandringsleden Orust Tvärs passerar någon kilometer från vårt hus blev den en av de första att testa. Vid det tillfället gick jag bara en etapp i taget. Därefter prövade jag några av de fina natur- och kulturstigar som också finns här.

Sedan kläckte min sambo Lars idén om att vi skulle gå hela leden på en och samma dag. Så det var vår plan – att vi skulle göra det tillsammans. På grund av operationen han genomgick vid midsommar kan han inte göra så långa turer just nu. Så jag bestämde mig för att gå själv.

Så här gick själva genomförandet

I förrgår kväll spöregnade det och åskade det hos oss på Orust. Och när jag såg att det skulle bli gråväder och små regnskurar även igår bestämde jag mig för att passa på. Strax efter klockan 06 fick jag skjuts av Lars ner till färjan i Svanesund där Orust Tvärs startar. Ett stilla duggregn föll, och jag hade shorts och regnjacka på mig.

Direkt när jag blivit avsläppt började jag gå längs trottoaren upp genom samhället Svanesund. Underlaget är asfalt, men det gick snabbt och lätt att gå två kilometer längs gångbanan innan jag skulle svänga av mot skogen. Och regnet hade redan upphört. Eftersom jag har gått den här etappen många gånger med hundarna är den välbekant för mig.

Jag passerade förbi en massa hagar. Där fanns hästar, kor, får, getter. Och givetvis en massa vilda djur – harar och rådjur var de jag såg igår. Den enda hage som leden passerar igenom innehöll hästar. Om man går med hund finns några stättor som inte är riktigt hundvänliga. De är lite för branta och har väldigt smala stegpinnar. Men jag gör bedömningen att man kan ta sig igenom på annat sätt vid dessa ställen.

Sommarens blötaste dag – rekord i strumpbyten

Trots att det varit oerhört torrt på Orust de senaste veckorna så gällde det inte just igår. Efter nattens åskregn var allt blött. Både gräset, ormbunkarna, buskarna och träden. Så fort jag nuddade en buske så ”regnade” det ner på mig. Vatten sipprade även in i kängorna så fort jag svängt av den asfalterade gångbanan. Med tanke på att det var nästan 20 grader varmt ute så frös jag inte om fötterna. Men det är ändå obehagligt att gå längre sträckor med blöta fötter.

Eftersom jag vet att det är viktigt att hålla fötterna torra bestämde jag mig för att byta strumpor varje mil. Och det höll jag fast vid hela dagen. Fem par strumpor använde jag. De flesta av favoritmärket Happy Hiking. Sedan jag hittade dem i våras har vi utökat vår strumpgarderob enormt. Hur kan man inte vilja ha färgglada strumpor på sig?

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Och dessutom får du fri frakt.

Igår började jag med denimblå, bytte till gyllengula, rokokoblå, chokladbrun och sedan ljusbrun. Underbart att låta fötterna lufttorka medan jag fikade, uppdaterade Instagramkontot eller bara satt och njöt. För att sedan ta på mig varma strumpor i go mohair. Fast de blev visserligen blöta snabbt igen eftersom kängorna var dyngsura. Jag tror det börjar bli dags för nya kängor. Mina Hanwag har jag haft i drygt två år och de är helt utslitna i sulan – på insidan.

Skulle kroppen hålla och hjärnan ”orka”?

Tidigare har jag rört mycket på mig, men jag har inte varit så snäll mot kroppen det senaste året. Därför visste jag inte säkert om kroppen skulle hålla för en tur på 45 kilometer. Dessutom kan det vara lite trögare att gå ensam. För det första har man ingen som peppar en och för det andra är man ensam om att hålla uppe tempot. Men det gick vägen. Även att jag fick ont i min hälsporrefot. Trots att tempot sänktes något allt eftersom kilometer lades till kilometer.

Efter 11 timmar och 37 minuter var jag framme vid Ängö brygga. Då hade jag gått drygt 45 kilometer, och det kändes i kroppen. Men på något sätt tror jag att jag hade kunnat fortsätta nöta i några timmar till. Bara jag hade haft med mig mer vatten att dricka. Jag var otroligt nöjd och stolt över mig själv när Lars kom och hämtade upp mig vid färjan.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis måste jag säga att Orust Tvärs är en mycket trevlig vandringsled. Den erbjuder varierad natur och mycket lugn och ro. Enda gången jag mötte människor igår var på vägen/stigen mellan Svens Altare och Hålta. Men kommer du hit i förhoppningen att få se västkustens skärgård så är inte detta rätt led. Skog och jordbruksmark dominerar.

Vad jag personligen önskar vore annorlunda är de längre passager på väg (även asfalt) som leden innehåller. När man kommer över till Malö till exempel så går man längs smal asfaltsväg i 3 kilometer innan man svänger av på en mindre väg. Samma sak starten i Svanesund, men där finns åtminstone en gångbana att gå på. Asfalt får mig inte glad inuti över huvud taget.

Det finns heller inga vindskydd (vilket jag lämnat in ett medborgarförslag om till Orust kommun). Det skulle också varit bra om det fanns någonstans att fylla sin vattenflaska. Och kanske kunde det funnits något dass längs vägen också, så hade man sluppit se allt toapapper som låg slängt runt ”vackra” platser. Men nu är vi inne på överkurs.

Och för dig som vill veta mer om leden Orust Tvärs

Lite om själva vandringsleden

Orust Tvärs är en natur- och kulturstig på 44 kilometer, som går tvärs över Orust. Den består av fyra delsträckor: Svanesund-Hoga, Hoga-Göksäter, Göksäter-Malö strömmar, Malö strömmar/Flatön-Bryggan Ängön. Man går även kortare delar av natur- och kulturstigarna Kultehamn och Svens Altare. Strax innan man kommer ner till färjan mot Malö kan man göra en avstickare via kulturstigen Albertsholmen. Utöver all natur man får se finns 64 skyltade kultur- och naturminnen på stigen.

Dessutom är Orust Tvärs en del av den längre leden Kuststigen, och motsvarar Kuststigens etapp 6, 7, 8 och 9.

Egentligen är det bara den sista etappen, den som går över Malö/Flatön/Ängön, som är vandring vid kust. Till största delen går leden genom skog och jordbrukslandskap. En del av leden går längs grusväg och asfaltsväg. Avslutningsvis kan jag upplysa om att leden är mycket tydligt markerad med blå märkning och pilar hela vägen.

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Och dessutom får du fri frakt.

Länkar för dig som vill läsa mer

– Etapp 7 av Kuststigen (när jag gick den i vintras)
– Etapp 8 av Kuststigen (när jag gick den i vintras)
– Information om leden hos Västsverige
– Vandringsleden så som Orusts kommun beskriver den

Inlägget Orust Tvärs på en dag – 45 km dök först upp på Hemomkringvandring.