Kinnekulleleden, 48 kilometer

På min önskelista för den här våren fanns tre lite längre leder som jag valde mellan: Billingeleden, Världsarvsleden och Kinnekulleleden. Nu föll det sig så att Linda också föreslog Kinnekulleleden, så i helgen tog vi oss an den vackra 48 kilometer långa leden.

För den som inte känner till Kinnekulleleden berättar jag nu att det är en underbar vandringsled som på sina 48 kilometer bjuder på en variationsrik natur med lummiga lövskogar, blomrika betesmarker, och mysiga klippor. Leden slingrar sig uppe på det drygt 300 meter höga platåberget Kinnekulle. Jag hade bara varit i området två gånger (en helg per gång) tidigare.

Men låt inte längden på leden avskräcka dig. På de ställen jag har läst om leden rekommenderar man att man ska gå den på tre dagar. Linda och jag gick dock på två dagar, och då gick vi den som en 8:a istället för som en rundslinga. På det sättet kunde vi gå med lättare packning på dagarna och byta ryggsäck vid bilen inför kvällarna/nätterna.

Regnig natt i Munkängarna

På grund av lite komplikationer i kollektivtrafiken slutade det med att Linda fick åka ner till Lerum och hämta upp mig och hunden Wilma. Det var redan mörkt när vi kom fram till Kinnekulle, och vi valde därför en annan tältplats än vi planerat. Vi ställde upp tälten i utkanten av Munkängarnas naturreservat.

Under natten regnade det, men vi hade det gott inne i tälten. Särskilt mycket njöt jag av doften från ramslöken som växte bara en bit ifrån oss. Redan klockan 05 steg vi upp i gråvädret och packade ihop våra blöta tält. Vid bilen lämnade vi de stora ryggsäckarna och packade om kök, mat och lite förstärkningsplagg i mindre ryggsäckar. Därefter gav vi oss förväntansfulla ut på leden. Vi gick norrut, medsols.

Vackert längs Vänern

Till att börja med följde vi en mindre väg och kom snabbt fram till Kinnekulle Camping & Stugby. Leden passerar rakt igenom campingen, så här kan det passa bra att övernatta om man inte vill hitta en egen tältplats ute längs leden.

Efter campingen följde en otroligt vacker sträcka längs med Vänern, och vi bestämde oss för att komma tillbaka på kvällen för att tälta precis där. Förutsatt att det inte blåste för mycket. Sedan följde vi leden längs stigar och småvägar genom ett flertal naturreservat. Bland annat Djurgården där man redan på 1600-talet höll hjortar i hägn för adelsmännens jakter. Idag strövar stora hjordar av hjortar fritt överallt på Kinnekulle, och vi ”sprang på dem” ett flertal gånger.

Norra sidan av Kinnekulle, 28 km

I början av vår tur strävade vi uppåt mot utsiktstornet vid Högkullen. På väg dit korsade leden otroligt många småvägar, men det var inget som störde. Vitsippemattorna som bredde ut sig framför oss i uppförsbackarna var ofattbart vackra.

Leden slingrar sig fram, och ibland känns det ologiskt att gå åt höger när man vet att platsen man ska till ligger till vänster. Men man får valuta för varje steg i form av intryck och upplevelser. Strax innan vi var framme vid utsiktstornet kom vi till ett vindskydd där vi valde att sätta oss och äta vår frukost. Utsikten mot Vänern var hänförande, och solen hade precis börjat titta fram.

Här satt vi i blåsten och njöt av morgonen, medan pratet och skrattet flödade. Efter frukosten inspekterade jag det fina vindskyddet och konstaterade att det enda som hade gjort det bättre hade varit om de även byggt en eldstad utanför. Linda som är mer praktiskt lagd än jag konstaterade i sin tur att det förmodligen ofta blåser rakt in i skyddet..

Jag måste säga att det var bra planerat att lägga vindskyddet bara några hundra meter ifrån utsiktstornet. Där finns nämligen toaletter (som vi för övrigt också passade på att nyttja). Kinnekulleleden passerar precis utanför både vindskyddet och tornet.

Naturreservatet Stora Salen – en favorit

Nu dröjde det inte länge förrän vi kommit fram till naturreservatet Stora Salen (igen – man kommer in i det innan man gör avstickaren till utsiktstornet och man kan välja att ta en genväg och skippa tornet). Vilken otroligt vacker gigantisk äng det är!!

Hade vi varit här bara några dagar senare hade träden här varit översållade av körsbärsblommor, men det var ofantligt vackert ändå. Trots att vi nyss tagit rast stannade vi igen på denna idylliska plats.

Fortsatt idylliskt längs Kinnekulleleden

Ytterligare några kilometer gick vi i idylliska landskap och insöp vårens grönska.

Vår variant av ”halva leden på en dag”

När vi skulle korsa en större väg, en bit från Medelplana kyrka, följde vi vägen mot kyrkan. Därefter svängde vi vänster, fortsatte på väg något hundratal meter innan vi svängde höger in på grusväg mot Hjälmsäter. Har hade jag varit tidigare då jag skulle titta på den ovanliga orkidén guckusko förra våren. Den blommar oftast i månadsskiftet maj/juni.

Efter knappt en kilometer på grusväg svängde vi in på Kinnekulleleden igen, norrut. Den lilla grusvägen/skogsvägen passerade några charmiga hus och övergick sedan i stig. Linda hittade en källa (visserligen skyltad så det var inte så svårt), men eftersom hon samlar på källor svängde vi in så att hon fick provdricka.

Trolmen stenbrott mitt i skogen

Helt plötsligt svängde stigen tvärt av åt höger och gick mellan stenmurar och stora granar förbi kalkbrottet i Trolmen. Jag var helt oförberedd på att det skulle finnas en så fin plats där.

Här blev det ännu ett stopp för platsens atmosfär inbjöd verkligen till det. Vi satt länge och bara var, men gick även runt och tittade på området. Det är svårt att förklara varför, men det här blev också en riktig favoritplats för mig.

Sedan följde en kort sträcka genom skogen där stenbrottet hela tiden gjorde sig påmint.

Extratur mot Råbäcks hamn, 5 km

Strax kom vi fram till ett stigskilje där vi kunde välja att gå mot Munkängarna (där bilen stod) eller att göra en avstickare på 5 km till Råbäcks hamn. Eftersom Linda gått leden tidigare avgjorde hon att det var värt att gå till hamnen. Givetvis hade hon rätt.

Stigen var lätt att gå, för den gick till största delen längs en gammal banvall, så vi var snart framme vid hamnen.

Först fick hundarna dricka vatten och svalka av sig efter många timmars vandrande längs Kinnekulleleden.

Sedan hittade vi ett fint bord att sätta oss vid. Ärligt talat fanns det flera bord att välja mellan. Där värmde vi vatten till vår goda kycklingsoppa som vi verkligen hade förtjänat efter vår långa tur. Vi njöt av solens värmande strålar innan vi packade och började gå tillbaka till korsningen där avstickaren börjar.

Tillbaka mot Munkängarnas naturreservat, 2,2 km

Egentligen är tanken att avstickaren till Råbäcks hamn ska vara en rundslinga förbi Trolmen och tillbaka upp till korsningen, men vi valde att gå tillbaka samma väg som vi kom. Kinnekulleleden nosar sedan lite på Munkängarnas naturreservat, men eftersom den inte går ner i de finaste delarna ville jag ta en extra tur där.

Linda och hundarna pausade på ängen bredvid parkeringen medan jag strosade runt på de breda stigarna som delar ramslökshaven. Jag blev nästan hög av all grönska och sken som en sol när jag anslöt till de andra vid bilen efter drygt en timme. Vi hade då gått 28 kilometer – förutom det jag gick i Munkängarna.

Kvällsutflykt till stenbrottet, 3 km

Trots att vi båda två hade varit i stenbrottet tidigare ville vi gärna dit igen. Hade vi följt leden hade det inte varit många hundra meter att gå från Munkängarna, men dessvärre ser man inte så mycket av stenbrottet från själva leden. Därför valde vi att ta bilen dit istället.

Vi följde den snirkliga vägen upp på berget bakom alla husbilarna. Därifrån får man verkligen en mäktig vy, men för mig som är höjdrädd gav den lite svindel. Sedan gick vi leden som går på kanten ovanför hela ”dammen”.

Det ger en helt annan vy över området (och känns lite säkrare för såna som mig). Läs gärna om mitt första besök här i stenbrottet (med hela familjen, fiske och lunch). Personligen tycker jag att den här rundan är jättefin, och vi gick ungefär 3 kilometer vid detta stopp. Ett tips är också att passa på att använda toaletterna vid parkeringen.

Kebabrulle och tältning vid Vänern

Vid det här laget var vi både hungriga och trötta. Bara den del som vi vandrade längs Kinnekulleleden hade tagit oss nästan 10 timmar. Så vi valde att stanna till i Hällekis och köpa varsin kebabrulle som vi stoppade ner i ryggsäckarna, istället för att bära med oss köken ut och laga middag.

Sedan körde vi raka spåret till den lilla parkeringsplats vid Vänern som vi sett ut redan på morgonen. Därifrån var det inte mycket mer än 1 kilometer till vår tänkta tältplats. Väl där slog vi oss ner på stenstranden, lutade oss mot klippväggen och formligen kastade oss över våra kebabrullar meden det varma kvällsljuset lyste runt oss.

Efter maten slog vi upp tälten och hann sedan bara med en kort liten tur längs stranden innan solen gick ner. Vi fick den vackraste kväll man kan tänka sig och gick och la oss så fort solen gått ner. Nöjda med den fantastiska dagen vi fått ihop.

Trots att kvällen var så otroligt vacker blev natten riktigt blåsig. I Lindas tält märktes det inte så mycket (se bilden här nedanför), men i mitt tipitält desto mer. Men jag vaknade ändå pigg och glad, redo för en ny vandringsdag.

Södra delen av Kinnekulleleden, 23 km

Även denna morgon steg vi upp klockan 5 och packade ihop våra tält. Nu gick vi samma korta bit mellan tältplatsen och bilen för tredje gången på ett dygn. Från parkeringen tog det inte mer än 10 minuter att köra till kyrkan i Medelplana där vi lämnade bilen och våra tunga ryggsäckar. Turen gick vi med lätt ryggsäck.

Den här dagen vandrade vi den södra delen av Kinnekulleleden, och vi gick den motsols. Första sträckan var samma som när vi genade dagen före – alltså från Medelplana kyrka och så in på grusvägen mot Hjälmsäter. Där vi dagen före svängde av norrut på leden svängde vi nu söderut. Och vilken dramatisk skillnad från dagen innan. Här hade våren kommit mycket längre.

De vackra platserna avlöste varandra

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att avgöra exakt var alla bilder är tagna, för här avlöste vitsippemattorna och ramslökshaven varandra. Ängsmark och kullar, blommande körsbärsträd, lättgådda stigar och Vänern som skymtade mellan träd och buskar.

Naturreservaten stod som spön i backen och jag var nästan hög av all grönska och alla blommor vi såg längs vägen. Att solen dessutom strålade från en klarblå himmel hela dagen, trots kalla vindar, förgyllde vår vandring.

Frukost i grönskan och njutvandring

Även denna dag hade vi med oss frukosten och valde en vacker, lugn plats att äta den på. Sedan traskade vi vidare i ett tempo som tillät oss att verkligen se det vi hade runt oss.

Egentligen var allt vackert, förutom någon enstaka transportsträcka. Favoriterna denna dag blev naturreservatet Västerplana storäng med all sin ramslök, fina stigar och Vänern intill – och Österplana hed och vall naturreservat som blev vår grand finale.

Vattenfall x 2, och grotta

När Linda och jag går gör vi det inte för att få motion – vi gör det för att vi mår bra av det och för att vi älskar alla upplevelser vi får längs vägen. Ett av de ställena som fick mycket av vår uppmärksamhet var det lilla vattenfallet i Halla naturreservat. Med all rätt tycker jag.

Tvärtemot min vanliga mesiga natur klättrade jag uppför branten, fast besluten om att försöka ge Linda en fin bild av henne vid vattenfallet.

Den här delen av Kinnekulleleden passerar även ”Lasse i bergets grotta”. Grottan (fast det är egentligen ingen grotta) ligger i den vackra sandstensklev som skär genom hela naturreservatet. På ängen nedanför grottan finns även ett vindskydd.

Därefter närmade vi oss parkeringen vid Martorpsfallet, och där stod en massa bilar. Sista biten började vi möta både vandrare och cyklister (bitvis delar dessa grupper Kinnekulleleden, men inte överallt). Dock hade vi tur för när vi kom fram till vattenfallet var vi ensamma där en liten stund. Men mycket till vattenfall var det inte just nu med tanke på torkan.

Sista biten var nästan den vackraste

På ängen vid Martorpsfallet står flera fikabord. Men om man följer Kinnekulleleden ytterligare några hundra meter finns en jättefin rastplats som ligger ensamt med vacker utsikt.

Redan på väg till Martorpsfallet såg vi orkidéer i knopp, men här hade de kommit något lite längre. Inom en vecka kommer Sankt Pers Nycklar att blomma i mängd här längs leden. Gullvivorna täcker redan nu stora områden av marken, och många andra blommor var på gång.

Här är stigen inte lika trampad och jag njöt både av att gå genom ängsmarkerna och över heden som den övergår i. Mina blomnördsögon såg hur otroligt vackert (och spännande) det kommer att vara här i början av sommaren.

När vi hittade den första backsippan (pulsatilla vulgaris) som är min favoritvårblomma tjöt jag högt av glädje. Att vi sedan såg massor av dem gjorde inte dagen sämre. Linda frågade mig flera gånger vad jag gick på (jag var så exalterad) och hon konstaterade krasst att det helt enkelt var Flower Power.

Otroligt njutbar vandring

Vår vandring började lida mot sitt slut, men naturen fortsatte att bjuda på underbara upplevelser hela vägen. På Österplana hed och vall var det lätt att gå.

Vi passerade en stuga som Linda läst att man kan övernatta i. Efter att vi kikat in i den enades vi om att vi inte riktigt höll med om att den var redo för övernattningsgäster. Men den tjänar som bra skydd vid regn, eller om man vill sitta inomhus när man rastar.

Efter en kort och kuperad passage genom skogen hade vi bara en kort bit över ängen och ut på vägen. Där leden kom ut på vägen vek vi av mot Medelplana kyrka som faktiskt var inom synhåll. Jag får vara ärlig nog och säga att våra steg inte var särskilt raska vid det här laget. När vi kom till bilen hade vi gått 23 kilometer, och hade även gårdagens över 30 kilometer i benen. Att sätta sig i gräset vid parkeringen och lufta fötterna en stund var ljuvligt – och hundarna uppskattade vattenskålen trots att hundarna (i alla fall Wilma) varit nere i vartenda dike vi passerat för att dricka eller plaska runt.

Dags för hemresa

Eftersom jag kom med tåg var Linda snäll och skjutsade mig till stationen i Hällekis, och vi kom dit med god tidsmarginal. Mer information om hur man kan ta sig till och från Kinnekulleleden hittar du lite längre ner.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta var en av de vackraste leder jag gått. Vissa sträckor går visserligen på väg, men allt det vackra som finns runt omkring kompenserar dessa korta sträckor med råge. Här vill jag vandra igen, och jag fick många favoritställen som jag kan tänka mig att besöka även på utflykt med familjen till exempel.

Förbjudet att plocka ramslök i de 18 naturreservaten

I naturvårdsområdet Kinnekulle finns 18 naturreservat. Inom dessa får du inte plocka ramslök. I andra delar av Kinnekulle är det dock tillåtet att plocka. Tänk också på att inte klampa ut i ramslöken – lämna ramslökshavet lika vackert som du själv vill se det.

Avslutningsvis lite fakta om Kinnekulleleden

Kinnekulleleden är 48 kilometer lång och ligger vid Vänerns sydöstra strand i Götene kommun, cirka 150 kilometer från Göteborg. Hos Västsverige kan du läsa mer om leden. Där kan du dessutom ladda ner en utskriftsvänlig karta. Kinnekulleleden är även en av STF:s signaturleder.

Ta tåget till Kinnekulle

Om man väljer att åka tåg hit går Kinnekulletåget direkt från Göteborg eller Örebro, som är tågets slutstationer. Det finns flera direkttåg, men i vissa fall får man byta i Herrljunga när man kommer från Göteborg. På cirka två timmar tar man sig smidigt från Göteborg till Kinnekulle (om det inte är olyckor på spåret som när jag och Wilma åkte upp i helgen).

Med Kinnekullebanan kommer man rakt ut i Kinnekulles vackra natur. Man kan stiga av vid stationerna Forshem, Hällekis, Råbäck, Blomberg, Trolmen och Källby. Läs mer på Västtrafik. 

Buss från Stockholm

Kommer du från Stockholm finns möjlighet att ta direktbuss (Skaraborgaren) till Lidköping på cirka 5 timmar. Från Lidköping kan du sedan ta tåget till Kinnekulle på cirka en halvtimme.