Idag har jag gått ungefär 16 kilometer i dimma, blåst och duggregn. Men det var en väldigt spännande tur som jag är glad att jag gjorde, för jag lärde mig en massa.

Idag trixade jag mig fram på diverse omarkerade stigar
Idag trixade jag mig fram på diverse omarkerade stigar

Tidig buss att passa

Eftersom jag inte har med mig någon bil till Funäsfjällen på den här resan är jag hänvisad till att åka buss. Dessvärre går det inte särskilt täta turer, så redan före soluppgångstid tog jag bussen från busshållplatsen vid Fjällkällan. Under den korta turen pratade jag med den trevliga chauffören och steg av vid korsningen till Tänndalsvallen.

Hinder i form av våtmarker fanns det gott om
Hinder i form av våtmarker fanns det gott om

Omarkerade stigar från Tänndalsvallen

Därifrån gick jag först på grusväg och sedan in på omarkerad stig några kilometer genom kuperad och våt, fjällskogsterräng. Stigen var otydlig, så ibland lurades jag in på djurstigar.

Det handlade alltså inte om någon uppmärkt led, utan jag följde stigar som jag tyckt mig se på karta och i app. Det kändes som ett litet äventyr att gå i den vackra fjällskogen, utan spår av andra människor.

Här ser du en av stigarna som jag följde

Tjock dimma ovanför trädgränsen

Under hela morgonen småregnade det, och ju högre jag kom desto dimmigare blev det runt mig Till slut nådde jag fram till Svanåkläppen (guldtur 554) Även att jag stod precis nedanför toppen kunde jag inte se den, utan enbart dimma.

Däruppe ska Svanåkläppen vara - men jag såg bara dimma
Däruppe ska Svanåkläppen vara – men jag såg bara dimma

Så istället för att gå upp gick jag till Svanån några hundra meter bort, och den fina bron. En solig dag hade jag förmodligen stannat här och fikat, men idag inbjöd inte vädret till det. Ärligt talat frös jag rejält i blåsten, särskilt om händerna, trots att jag hade vantar på.

Därefter följde jag guldturens markeringar längs Svanån och en bit av Svansjön innan den leden vek av upp på fjället. Själv fortsatte jag framåt på omärkta stigar. Ibland, särskilt vid våta partier, var det svårt att hitta stigen igen, så jag tog hjälp av kartappar.

Ibland kunde jag i alla fall skymta Svansjön, men jag såg inget av bergen på andra sidan
Ibland kunde jag i alla fall skymta Svansjön, men jag såg inget av bergen på andra sidan

Svårt att orientera mig i all dimma

Papperskartan var dock inte till någon hjälp just idag, för det var så dimmigt runt mig att jag inte ens såg bergen runt mig. Varken vid sidorna, bakom eller framför – annat än några sekunder då och då när dimman tillfälligt lättade. Oftast såg jag inte ens sjön.

Svanån i dimma
Svanån i dimma

Det var lite otäckt att inte kunna orientera sig. Jag fick svårt att hålla koll på väderstrecken när allt var gråvitt, och eftersom jag inte kunde se något av landskapet runt mig hade jag inga hållpunkter att leta efter på kartan. Stundtals tyckte jag att det var obehagligt att gå i ett ”intet” och hade jag tappat stigen hade jag satt mig ner och väntat på att dimman skulle lätta.

Nu är det inte långt kvar till Svansjökläppen - men den syns inte för all dimma
Nu är det inte långt kvar till Svansjökläppen – men den syns inte

Jag nådde målet ändå

Strax efter halv tolv lättade dimman då och då, så då såg jag lite mer av Svansjön för första gången denna dag. Trots att jag fått se en glimt av Svansjökläppen (länk till blogginlägg) en stund tidigare var toppen åter täckt i dimma när jag passerade. Men jag måste erkänna att jag kände mig nöjd med min egen insats. Dessvärre vet jag inte alls hur det såg ut där jag gick, så jag får gå om leden vid Svansjön någon gång i framtiden – när det inte är dimma.

Under några minuter svepte vinden bort all dimma och jag såg Svansjökläpppen
Under några minuter svepte vinden bort all dimma och jag såg Svansjökläpppen

Fikapaus vid Anderssjöåfallet

Därefter följde jag grusvägen ner och gick till vindskyddet som ligger nedanför Anderssjöåfallet (länk till blogginlägg). Där åt jag en god lunch, lyckligt skyddad för väder och vind. Påpälsad med både islandströja, stickad mössa och regnjacka, och med dunjackan utbredd över benen.

Vid Anderssjöåfallet
Vid Anderssjöåfallet

När jag gick en liten sväng för att fota vattenfallet mötte jag en av mina följare, Micke. Jättekul, men lite konstigt att bli igenkänd. Från vattenfallet fick jag skjuts ”hem” av ett snällt vandrarpar från Bruksvallarna, så jag slapp vänta på bussen som skulle gå hem efter ytterligare 1,5 timme.

Länkar till fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

English EN German DE Spanish ES Swedish SV