Ånnfjället och Uggtjärn i höstfärger

När jag vaknade i morse trodde jag att jag skulle få en lugn vilodag i Funäsfjällen. Men istället fick jag en makalöst vacker tur till Ånnfjället och Uggtjärn – en tur som innehöll precis allt man kan önska sig.

Meddelande från en följare

Redan när jag vaknade såg jag att jag hade fått ett meddelande på Instagram. Meddelandet kom från en av mina följare som också befinner sig här i Funäsdalen. Hon undrade helt sonika om jag hade lust att ha vandringssällskap på någon av mina turer.

Självklart tyckte jag att det lät som en rolig idé, särskilt efter gårdagens ensamtur genom tät dimma. Dessutom hade Anette tillgång till bil, vilket gav oss obegränsade valmöjligheter.

Vi bestämde oss för Uggtjärn

Till att börja med skickade vi några trevande meddelanden där vi förhörde oss om var den andre ville vandra. Vi enades om att åka till Uggtjärn, som Anette föreslog, trots att jag aldrig hade hört talas om platsen.

Ånnfjället – guldtur 350

Eftersom jag är en riktig kartnörd googlade jag direkt efter Uggtjärn och såg till min glädje att tjärnen ligger nedanför det mäktiga Ånnfjället. Just det fjäll som i min familj kallas för ”Drakfjället” på grund av att silhuetten ser ut som en drakrygg.

Man kan kombinera Ånnfjället och Uggtjärn

Med hjälp av kartan upptäckte jag att vi skulle kunna få både fjäll och den vackra Uggtjärn på samma tur. När jag nämnde det för Anette, när hon hämtade mig, var hon inte sen att haka på idén. Vi hade båda en önskan om att gå upp på Ånnfjället (eller Anåfjället), men av olika anledningar hade det inte blivit av innan.

Vi parkerade på guldturens parkering (guldtur 350 Anåfjället) och följde sedan den breda skogsväg som leder mot fjället. Till att börja med är vandringen lätt längs vägen, och vacker där den går genom björkskog. Efter att man passerat några fäbodar övergår vägen i tydlig stig med stigning upp mot fjället. Runt omkring oss trängdes lövträd i eldsprakande färger med mossa, svampar och enar.

Vyer åt alla håll

Efter ett tag hade vi passerat trädgränsen och vyerna öppnade upp sig runt omkring oss. Gång på gång vände vi oss fascinerade om för att beundra utsikten mot vidderna och de omkringliggande fjällen.

Sten och maffigt fjällandskap

När vi kom upp på lite högre höjd fick vi stanna för ”klädbyte”. Här var vindarna kraftiga och ett lätt duggregn hälsade oss välkomna till det mäktiga landskapet.

Eftersom guldturen var märkt som svår led hade jag varit lite orolig över hur det skulle gå för oss – jag hade ju ingen koll på Anettes vandringsvana. Men jag hade inte behövt oroa mig. Förmodligen har turen fått sin klassificering på grund av höjdskillnaderna, för den var väldigt tydlig, vältrampad och lätt att gå.

Härligt vandringssällskap

Till min stora glädje upptäckte jag rätt snabbt att mitt vandringssällskap hyste en särskild relation till naturen. Dels brast hon ibland ut i Ronja-liknande vårskrik, och dessutom o:ade och a:ade hon lika ofta som jag åt naturens skönhet. På ryggen bar hon också en trumma, som jag så småningom skulle få förmånen att få vara med när hon använde.

Fika vid Anåfjällstjärnen

Egentligen var vi inte speciellt hungriga när vi kom fram till guldturens slut, Anåfjällstjärnen. Men jag visste att vi hade en ganska ”spännande” stund framför oss, när vi skulle gå oledat, så jag tyckte vi skulle passa på. Sedan måste jag erkänna att jag faktiskt ångrar en sak (vilket jag sällan gör): Vid Anåfjällstjärnen fanns en guldtursskylt som signalerade att man skulle göra en U-sväng och gå tillbaka. Den skylten borde jag givetvis ha fotat.

Jag försökte verkligen att hitta lä, men det var inte det enklaste när molnen pressade sig över bergskammarna och sköt ner mot vattnet. Vi fick i alla fall en relativt lugn och vacker stund. Dessutom passade Anette på att trumma på sin trumma – hennes sätt att kommunicera med ModerJord (slå på ljudet och lyssna).

Offroad mot Uggtjärn

Enligt min karta skulle det finnas en stig ner mot Uggtjärn uppifrån fjället, men vi kunde inte se någon. Däremot var det lätt att se tjärnen 2 kilometer bort, och även att lista ut vilka ryggar vi kunde följa (och vilka områden vi borde undvika).

Makalösa färger

Nu följde en spännande, och otroligt vacker, del av vår tur. Vi försökte att ta oss ner utan att det skulle bli för brant och vi lyckades, trots flera våta partier, ta oss ner torrskodda.

Ju närmare tjärnen vi kom, desto vackrare blev den. Mitt i de stora karga vidderna låg Uggtjärn som en liten färgglad oas, omgiven av björkar i alla nyanser mellan rött (ja faktiskt) och gult man kan tänka sig.

Vid något tillfälle sa jag till Anette att det var tur att det inte var solsken, för jag mitt hjärta hade nog inte klarat av att få se dessa färger spraka mer än de gjorde. Under mitt liv har jag sett många vackra platser, men detta var bland det finaste mitt öga skådat.

Lunch i vindskyddet vid Uggtjärn

Vi var fyllda av upprymdhet, tacksamhet och stolthet när vi till slut nådde vindskyddet bredvid tjärnen. Här tog vi en välförtjänt längre paus då vi lagade lite lunch på friluftsköket. Anette passade på att trumma även här, och på avstånd hörde vi jakthundar och jägare (ripa?).

Det kändes som om vi hade varit ute på en lång strapats, men när jag tittade på min klocka upptäckte jag att vi inte hade gått mer än 6 kilometer. Något vi förvånat skrattade åt medan vi förundrat tittade upp på det höga fjällmassivet framför oss. Det kändes nästan overkligt att vi bara någon timme tidigare hade varit däruppe.

Stig över höstgul myrmark

Från Uggtjärn leder en tydlig (men inte markerad) stig, på många ställen spångad ut till vägen. Stigen ledde oss genom gulnad björkskog och otaliga myrmarker.

Här och var hade bäckar svämmat över så att vi fick göra lite omvägar för att ta oss över, men det var inte katastrofalt mycket vatten. Tack vare mina vandringsstavar tog vi oss relativt enkelt fram i den blöta och hala terrängen.

Längs väg tillbaka till parkeringen

Efter några kilometer, och otaliga återblickar på fjället vi varit uppe på, kom vi ut på vägen. Där hade vi en transportsträcka på några kilometer att gå tillbaka till bilen.

6,5 makalöst vackra timmar

Vår tur blev runt 12-13 kilometer och den tog oss 6,5 timmar att gå. Det var en av de vackraste turer jag någonsin har gått och den hade en perfekt mix av.. allt: Fantastisk och omväxlande natur, energigivande sällskap och bra tajming med vädret.

För dig som vill veta mer

Hur du hittar hit

Längs vägen mot Mittådalen/Flatruet/Messlingen (från Funäsdalen) finns en parkering på höger sida, vid Övre Lillåsvallen. Parkeringen är märkt ”Sommarparkering” och det står även en orange ”guldtursstolpe” vid infarten. Från parkeringen följer du en tydlig skogsväg som sedan övergår i brant stig, mot fjället.

Mer att läsa

Hos Funäsdalen kan du läsa mer om guldtur 350 Anåfjället (eller Ånnfjället). Turen är 5 kilometer tur och retur, och med svårighetsgraden svart/svår.

Avslutningsvis vill jag rekommendera boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket där vår tur blev en blandning mellan nummer 33 Ånnfjället och nummer 35 Uggtjärn.

Länkar till fler inlägg från Härjedalen

Och slutligen kan du läsa fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen.