Guckusko – orkidén jag höll på att missa

Ända sedan jag blev intresserad av blommor för några år sedan har jag velat se orkidén guckusko. Både förra året och året innan missade jag den. Men förra helgen fick jag chansen att leta efter den.

Jakten på guckuskon i Hjelmsäter

OBS! Alla svenska orkidéer är fridlysta!

När jag var på väg till Mariestad för att provgå Biosfärleden passerade jag Kinnekulle. Efter en titta på kartan insåg jag att jag bara skulle behöva göra en avstickare på ungefär 10 minuter för att komma till Hjelmsäter. Alltså den största kända guckuskolokalen i hela Sverige. På grund av att jag är en sådan blomnörd steg jag gladeligen upp redan klockan 04 för att hinna åka dit och titta, och ändå hinna i tid till Mariestad.

När jag körde in på parkeringen såg jag genast informationsskylten för naturreservatet bredvid parkeringen. Jag kastade ett öga på den och såg att det stod att det bland annat fanns guckusko där, och gick därefter in genom grinden i hagen. Hunden Wilma och jag följde glatt stigen genom hagen och följde sedan skogsvägen rakt in i skogen. Det var oerhört spännande och jag spanade åt alla håll och kanter. Fyra dagar tidigare hade jag fått rapport om att guckuskon blommade här, så den borde alltså fortfarande stå i blom.

Inte en guckusko i sikte

Längs skogsvägen grönskade det. Ganska snart blev jag omringad av mygg och en underbar doft. Marken var lite fuktig där och helt täckt av ramslök. Ivrigt fotade jag den vackra, och populära, växten. När jag fortsatte traska på i lugnt tempo för att hinna se allt runt mig passerade jag även blommor av svart trolldruva. Men guckusko såg jag inte en enda. I tankarna började jag tvivla på att jag skulle hitta den. Jag insåg att jag varken visste i vilken miljö den trivs, eller hur stor den är.

Till slut var jag tvungen att vända om jag skulle hinna köra så att jag kom i tid till mitt möte. Jag kände mig nedstämd, och skämdes över att inte ha hittat guckuskon. En massa människor hade ju sett den – och inte bara blomnördar. Skulle de verkligen ha gett sig längre in i skogen än jag gjorde om de bara ville se och fota något fint?

Jag hade gått åt fel håll

När vi kom tillbaka till bilen såg jag att det stod en skylt på andra sidan vägen, mitt emot grinden i naturreservatet där jag kom ut. Jag gick fram och läste på den: ”Välkommen till Hjälsäter guckuskolokal. Var vänlig gå inte utanför stigarna. Stanna utanför repen”. Jag hade alltså gått åt fel håll! En snabb blick på klockan sa att jag hade ungefär en kvart på mig tills jag absolut senast måste åka. Och då chansade jag.

Jag hastade iväg längs stigen och det tog inte många minuter förrän jag såg de repinhägnade områdena. Wilma fick finna sig i att jag inte tog med henne, utan jag knöt fast kopplet vid en gångbro. Hon hade mig inom synhåll hela tiden. Men jag behövde den här lilla stunden för mig själv. Andäktigt gick jag fram mot repen. Och där stod en.. nej 5-6 guckuskor. När jag tittade bakom såg jag en hel skog av guckusko. De växte där i hundratals.

Aldrig hade jag förstått att de var så stora. Guckuskon är ofantligt vacker, och när solen steg och belyste några av dem bakifrån kom alla färgerna verkligen till sin rätt. Det var en magisk känsla, på en magisk plats. Och det kändes väldigt stort att få vara där helt ensam. Jag var helt euforisk när jag hastade tillbaka till bilen – med bilder av de vackra orkidéerna på näthinnan.

PS. Jag måste erkänna att jag inte kunde låta bli att svänga förbi och titta på dem även på hemvägen två dagar senare. Den gången hade jag med mig min moster. Även då fick vi vara helt ensamma med blommorna. Vi såg även orkidéerna tvåblad och nästrot längs stigen fram till guckuskolokalen. DS.

Vill du veta mer om guckuskon

Mer information om orkidén guckusko hittar du hos Den virtuella floran (länk).
Vill du läsa mer om lokalen i Hjelmsäter, läs hos Destination Läckö-Kinnekulle / Västsverige (länk).

OBS! Kom ihåg att alla svenska orkidéer är fridlysta!