Beräknad läsningstid: 38 minuter

Ibland blir inte saker riktigt som man har tänkt sig. Ett riktigt praktexempel på det blev min efterlängtade resa till Höga Kusten tidigare i veckan. Istället för den inplanerade vandringen i Björnlandets nationalpark med en av mina bästa vänner blev det en helt improviserad solotur. ”Bara” för att min vän gick och fick covid dagen innan jag skulle åka upp.

Höga Kusten har en särskild plats i mitt hjärta
Höga Kusten har en särskild plats i mitt hjärta

Vilken var den ursprungliga planen?

Eftersom min dotter skulle tillbringa några dagar av sitt sportlov hos sin pappa i Höga Kusten-området bestämde jag tidigt att vi skulle åka upp tillsammans. Medan hon roade sig i slalombackarna kunde jag ge mig ut och vandra med en av mina allra bästa vänner.

Björnlandets nationalpark, oktober 2018
Björnlandets nationalpark, oktober 2018

Planen var att utforska Björnlandets nationalpark. Visserligen har vi varit där en gång tidigare, i otktober 2018, men jag ville gärna besöka parken även vintertid. Min vän (låt oss kalla honom X) lovade att hämta mig vid tåget, och han skulle även låna ut snöskor till mig.

Björnlandet 2018
Mera Björnlandet 2018

I måndags eftermiddag, alltså dagen innan dottern och jag skulle åka norrut, skrev min vän att han var helt utslagen i covid. Med andra ord kunde vi inte träffas.

Tänk om – snabbt som ögat

Först kändes det som om mattan helt drogs undan under mina fötter. Delvis för jag är en person som tycker om framförhållning och struktur. Men också för att jag sett fram emot att träffa X som jag inte sett på 2,5 år.

Här har jag kommit fram till Örnsköldsviks Resecentrum efter nästan 12 timmars resa
Här har jag kommit fram till Örnsköldsviks Resecentrum efter nästan 12 timmars tågresa

Till att börja med tänkte jag att jag ändå skulle åka till Björnlandet, men på egen hand. Dock upptäckte jag relativt snabbt att jag inte skulle kunna ta mig dit utan bil. Om jag inte ville gå 24 km längs väg från närmaste busshållplats förstås. Så då tänkte jag: Det får bli Skuleskogens nationalpark istället.

Slåttdalsskrevan är nog en av de mest fotade platserna i Höga Kusten - men man ser den oftare i sommarskrud
Slåttdalsskrevan är nog en av de mest fotade platserna i Höga Kusten, men vanligare att se bilder från sommaren

Tågresan ägnades åt att reka

Följande morgon åkte vi hemifrån redan klockan 04.15. För att göra en lång historia kort ägnade dottern tågresan från Göteborg åt att lyssna på musik och se på film i mobilen. För egen del hade jag fullt upp med att kolla upp olika vindskydd, stugor, vandringsleder, busstider, var man kan hyra snöskor och så vidare. Dessutom fick jag boka om våra biljetter då tåget fick vända tillbaka fem mil på grund av ett ledningsfel.

Vyn från vårt tågfönster
Vyn från vårt tågfönster

Tack vare snabb hjälp från SJ var vi bara en timme försenade när jag vinkade hejdå till min 14-åriga dotter där hon möttes av sin pappa vid stationen i Kramfors. Och jag anlände till Örnsköldsviks resecentrum en timme och 15 minuter efter planerad ankomst. Då var det redan mörkt ute, och jag tog min tunga ryggsäck och hastade mot lokalbussarna.

Äventyret börjar – och blir fel direkt

Till min stora lättnad hann jag till gaten innan bussen mot Köpmanholmen ens hade hunnit köra fram. Någon biljett hade jag inte, men den snälla chauffören tittade på all min packning och lät mig åka med ändå. Enligt den information jag hittat om Höga kusten-leden skulle det finnas en övernattningsstuga vid kajen i Köpmanholmen, så det var där jag steg av.

Hur jag än gick runt i det lilla kajområdet kunde jag inte hitta någon stuga. Däremot fanns ett hamnkontor, en grillplats och ett B&B. Trots att jag läst på stod jag alltså i mörker, i 15 graders kyla, på en okänd plats, utan någonstans att sova.

Det var bara att traska iväg
Det var bara att traska iväg

Jakt på sovplats – och skjuts av snäll chaufför

På grund av att läget kändes ganska akut skyndade jag upp till bussgaraget. Tack och lov var busschauffören kvar där. När jag frågade honom om han visste vägen till vindskydden vid badplatsen (som jag läst på om) svarade han nekande. Fast själva badplatsen kände han till. Så han skjutsade mig till Coop och pekade åt vilket håll jag skulle gå i korsningen.

Två kilometer (åt ”fel” håll) i mörker

Så länge som möjligt sparade jag pannlampans batteri – den skulle ju räcka tre nätter. Till slut såg jag på kartappen att det bara skulle vara några hundra meter kvar till vindskydden. Därför valde jag att svänga av på en stig som gick ner mot havet. Den lättnad jag kände när jag såg vindskydden var obeskrivlig.

På okänd stig som jag hoppas ska leda fram till vindskydden
På okänd stig som jag hoppas ska leda fram till vindskydden

Eftersom ett av vindskydden är lite ”kändis” i form av ARKNAT bestämde jag mig för att välja det som sovplats. Även att det fanns traditionella vindskydd också. Mitt hem denna kalla natt längs Högakusten-leden var mer att likna vid en trädkoja än ett vindskydd.

Mitt hem - ARKNAT
Mitt hem för en natt – vindskydd/trädkoja ARKNAT

Ärligt talat ville jag bara bädda och lägga mig. Men jag insåg att det vore klokare att faktiskt tända en brasa och äta en varm måltid före läggdags. Det är något jag är väldigt tacksam för så här i efterhand, för det blev en väldigt fin stund.

Brasan lyckades jag tända med bara EN tändsticka (stolt) - på andra sidan viken ser man Köpmanholmen
Brasan lyckades jag tända med bara EN tändsticka (stolt) – på andra sidan viken ser man Köpmanholmen

En av mina minst njutbara utenätter

Intet ont anande kröp jag ner i sovsäcken (och fleecelinern) medan kvicksilvret fortsatte sjunka ner till 17 grader. När dragkedjan gick sönder på sovsäcken var jag för kall om fingarna för att kunna laga den med en ZlideOn. Under natten vaknade jag flera gånger av att jag frös, så till slut tog jag på mig ett par Happy Hiking-strumpor som hand- och armvärmare. Och dunjackan la jag bakom ryggen. Sedan sov jag gott ända tills jag vaknade av att ”vindskyddet” skakade uppe på sina stolpar.

Slå på ljudet – så här lät det när jag vaknade – och snön yrde in – ute var det minus 15 grader
Bitande kall morgon längs högakusten-leden
Bitande kall morgon längs högakusten-leden

Till slut tog jag mig i kragen och steg upp. Eftersom jag är så frusen av mig la jag handvärmare i mina ”värmevantar” och ömsom packade sovsakerna och ömsom värmde händerna. Dessutom gjorde jag mig ärenden till soptunnan en bit bort bara för att få upp värmen. Det var inte utan att jag kände mig rätt nöjd när jag äntligen lyckats packa allt med mina kalla fingrar.

Tack och lov att jag hade med renfällen (Ward stur från Dalum Sweden) att sova på denna kalla natt
Tack och lov att jag hade med renfällen att sova på denna kalla natt

Lång vandring längs väg (högakusten-leden)

Sedan var det bara att börja gå samma väg jag kommit kvällen innan. Fram till korsningen där busschauffören släppt av mig föregående kväll var det 2,7 kilometer. Därefter var det ”bara” 7 km väg att gå fram till norra entrén av Skuleskogens nationalpark.

Köpmanholmen passerade jag på väg mot Skuleskogens nationalpark
Köpmanholmen passerade jag på väg mot Skuleskogens nationalpark

Norra entrén, Skuleskogens nationalpark

När jag kom fram till entrén hade jag gått 15.600 steg – enbart längs väg. Eftersom jag inte är så förtjust i den typen av vandring var inte humöret direkt på topp. Att min ryggsäck vägde lite för mycket bidrog inte heller till att lätta upp stämningen. Men det var bara att vandra vidare efter en kort vilopaus.

Ingen hade gått här i Skuleskogens nationalpark sedan senaste snön föll
Ingen hade gått här i Skuleskogens nationalpark sedan senaste snön föll

Siktet inställt på övernattningsstuga

På grund av att jag tidigare bara gjort dagsturer och utflykter i Skuleskogen hade jag inte koll på stugorna. Men efter ett samtal med Thomas på Länsstyrelsen kvällen innan lärde mig att det finns hela 6 stugor att välja mellan. Stugorna ute på Tärnättholmarna ligger närmast entré Nord, men jag hade siktet inställt på stugan vid Näskebodarna, ytterligare en bit bort.

Blod, svett och tårar

För varje steg jag tog kändes ryggsäcken allt tyngre. Och ju längre jag kom, desto mindre trampad var stigen där under nysnön. Till slut kändes det som om jag inte skulle kunna ta ett enda steg till. Men då peppade jag mig själv (och lät säkert galen där jag gick och pratade rätt ut i luften).

Längs högakustenleden inne i Skuleskogens nationalpark
Längs högakustenleden inne i Skuleskogens nationalpark

Trasig och låst stuga

Äntligen skymtade jag havet, och Näskebodarna som var mitt dagsmål. Även att det inte är mer än 4 kilometer dit från entrén kändes det som en evighetslång sträcka denna dag. Full av förväntan gick jag mot den lilla stugan som jag var säker på var övernattningsstugan. Därför kändes det som ett slag i magen när jag rundade den och såg att dörren var söndersparkad, räcket trasigt – och dörren låst.

Då och där höll jag på att bryta ihop. Under den sista kilometern hade jag varit nära att kräkas, och även haft dansande fläckar i synfältet. Oron över att inte ha någonstans att sova överväldigade mig, och jag kände att det just då var övermäktigt att lyfta upp ryggsäcken och gå tillbaka mot Tärnättholmarna.

Ofantligt vackert utanför en av stugorna vid Tärnättholmarna i Skuleskogens nationalpark
Ofantligt vackert utanför en av stugorna vid Tärnättholmarna

Räddare i nöden

Hur som helst ställde jag ner ryggsäcken vid den skabbiga stugan och pulsade ut i snön. Medan jag stod där kom jag på att jag kunde dubbelkolla med X om jag verkligen var på rätt ställe. Turligt nog, för med hans hjälp hittade jag stugan – ungefär 300 meter längre fram.

Och där låg stugan - som en dröm - mitt i Skuleskogens nationalpark
Och där låg stugan – som en dröm – mitt i Skuleskogens nationalpark

Övernattningsstugan vid Näskebodarna

När jag såg stugan, och hade säkerställt att ingen annan var på plats, släppte all min oro. Efter att ha ställt ifrån mig ryggsäcken och bara tagit med liggunderlag och renfäll gick jag ner på ”min” strand. Där la jag mig, rakt upp och ner, och njöt av solens värmande strålar, medan tallarnas grenar sakta vajade ovanför mig.

Här, precis här, kom lugnet och glädjen över mig
Här, precis här, kom lugnet och glädjen över mig

Först unnade jag mig att bara vara en lång stund. Njuta av det frusna havet framför mig, de små kulliga öarna, stillheten, snöns glitter, tystnaden och den vinterblå himlen. Därefter gick jag in i stugan och gjorde mig hemmastadd.

Eftermiddagstur utan packning

Eftersom jag har bott i Örnsköldsvik i 23 år har jag besökt Skuleskogens nationalpark otaliga gånger. Men oftast har jag gått från norra entrén upp till Slåttdalsskrevan och sedan tillbaka igen. Nu när jag hade en ocean av tid bestämde jag mig för att följa stigen mot södra entrén innan jag skulle laga middag.

Solen lyste fram mellan träde och snön knarrade under skorna
Solen lyste fram mellan träde och snön knarrade under skorna

Överallt låg 8-10 cm nysnö, men stigen under var packad och lätt att gå på. Mellan trädstammarna lyste solen och bjöd på skådespel när pulversnö singlade ner från träden i små moln mot marken.

Stranden nedanför övernattningsstugan vid Näskebodarna, Skuleskogen
Stranden nedanför övernattningsstugan vid Näskebodarna

Eftermiddag och kväll helt ensam i Skuleskogen

Efter att jag hade kommit tillbaka till stugan bestämde jag mig för att försöka göra upp eld i kaminen. Andedräkten stod som ett moln ur munnen på mig, även inomhus. Den som varit i stugan före mig hade lämnat lite ved att tända med. Dessutom använde jag flitigt min kniv för att ha tillräckligt med spån och stickor för att få igång brasan. Ändå var det inte lätt att få det att brinna i kaminen. Men till slut – och då var stoltheten desto större.

Jag lyckades få eld i kaminen
Jag lyckades få eld i kaminen

Magen började kurra och ute hade det mörknat. Det hade tagit sin tid att göra i ordning veden och få igång brasan. Men nu unnade jag mig att snabbt värma upp vatten på mitt Trangia, och satt och njöt i den begynnande stugvärmen.

Vatten till middagen på gång - och havsutsikt
Vatten till middagen på gång – och havsutsikt

Medan jag satt där slog det mig att jag inte hade sett en enda människa sedan jag lämnade Köpmanholmen. Inte ens spår hade jag sett – bara ekorrspår. Jag insåg att jag kanske var helt ensam i hela Skuleskogens nationalpark, vilket var en mäktig känsla.

Godnatt inifrån stugan - med temperatur kanske runt 0
Godnatt inifrån stugan – med temperatur kanske runt 0

Jag sov som en prinsessa

Efter en tur ut på mitt eget dass kröp jag ner i sovsäcken. Med föregående natt i ”trädkojan” i färskt minne var det otroligt lyxigt att sova på en bred brits med madrass. Det var troligen därför jag somnade snabbt, och sov oavbrutet hela natten.

Snart morgon utanför min stuga
Snart morgon utanför min stuga

Ljuvlig morgon i Skuleskogens nationalpark

Även denna morgon unnade jag mig att ligga kvar och dra mig lite på morgonen. Men det var nästan en chock att se hela världen förändrad när jag gick ut. Borta var snön och isen, och havet låg öppet framför mig.

Min grillplats på morgonen
Min grillplats på morgonen
Jag satt en lång stund här nere och såg på när solen steg alltmer
Jag satt en lång stund här nere och såg på när solen steg alltmer

Dagstur upp till Slåttdalsskrevan

När man besöker Skuleskogens nationalpark är Slåttdalsskrevan nästan ett måste. Då menar jag inte måste som ett tvång, utan mer att man vill ha den upplevelsen med sig. Alltså var det dit jag tänkte mig denna strålande dag. För turen packade jag bara det viktigaste som liggunderlag, Trangia, gas, mat, vatten, pannlampa och förbandsväska.

Min strand

På grund av plusgraderna var pulversnön nu ersatt med kramsnö, och det var mjukt att gå utanför den trampade stigen. Därför valde jag att lämna kvar packningen i stugan (tillsammans med en lapp som sa att jag skulle hämta sakerna under dagen).

Dagens första mål var Slåttdalsskrevan där man har utsikt över Höga Kusten
Dagens första mål var Slåttdalsskrevan

Uppför i blötsnö

Jag följde stigen mot entré syd några hundra meter innan jag svängde av mot Slåttdalsskrevan. Därifrån skulle det vara 1,7 km till Tärnättvattnen, och 2,3 km till själva skrevan. Den första biten går genom skog. Men snart hade jag kommit högre upp och kunde njuta av den orörda snön runt mig, de krumma tallarna, och havet som glittrade bakom mig varje gång jag vände mig om.

Här är jag på väg uppåt i blötsnön - mitt i Skuleskogens nationalpark
Här är jag på väg uppåt i blötsnön

Omgivningen var bedövande vacker och jag njöt av den orörda snön. Stigen jag följde var delvis översnöad, och ibland syntes den inte alls. Dessutom sjönk jag ner ungefär en decimeter för varje steg jag tog i den mjuka snön. Så stegen blev inte särskilt långa. Men det spelade ingen roll, för jag hade inga tider alls att passa.

Här är mina spår där jag kämpat mig uppför
Här är mina spår där jag kämpat mig uppför i blötsnön

Det tog 1,5 timme att gå 1,7 km

När jag kom högre upp möttes jag av en grå vägg och en hagelskur. Som tur var passerade den på 10 minuter, men jag hann tänka många tankar på var/hur jag skulle söka skydd.

Där borta skymtar Slåttdalsberget precis efter hagelskuren
Där borta skymtar Slåttdalsberget precis efter hagelskuren

När jag kom fram till Tärnättvattnen hade jag varit på väg i en och en halv timme och hade alltså bara lyckats ta mig 1,7 km.

Just nu var stugan vid Tärnättvattnen stängd pga vägglöss
Just nu var stugan vid Tärnättvattnen stängd pga vägglöss

Paus vid Tärnättvattnen

Som belöning för att jag tagit mig fram till Högakustenleden (där stigen alltså var hård under nysnön) tog jag en paus. Här finns en övernattningsstuga, även att den just nu var stängd på grund av ohyra. Sommartid får man även tälta i ett område här.

Ingen fara - skoterspåret jag ligger på var bara till för nationalparken att köra ut ved - annars får man inte köra här
Ingen fara – skoterspåret jag ligger på var bara till för nationalparken att köra ut ved – annars får man inte köra här

Minnen från 2011 och 4-åringens tur här

När jag satt där vid Tärnättvattnen fylldes jag av fina minnen från tidigare turer hit. Men den som ligger mig allra varmast om hjärtat är den när min dotter, då 4 år, var med. Hennes pappa och hans nya fru var i och för sig också med.

Vid Slåttdalsskrevan runt lunchtid

Enligt skyltarna ska det bara vara 800 meter från Tärnättvattnen upp till Slåttdalsskrevan. Men det känns längre. Fast det spelar absolut ingen roll, för vandringen var otroligt njutbar. Dels var underlaget hårdare att gå på, och dessutom var vyerna oslagbara.

Ärligt talat var det nog enklare att gå än vad det är sommartid, för nu var stenar och ojämnheter dolda under snön. På så sätt kom jag snabbt upp på högre höjd, och kunde snart gå ner i svackan mellan träden som leder in i Slåttdalsskrevan.

Där framme är den - Slåttdalsskrevan i Skuleskogens nationalpark
Där framme är den – Slåttdalsskrevan

En lika stor upplevelse varje gång

Oavsett hur många gånger jag är här tycker jag att det är lika mäktigt att gå igenom Slåttdalsskrevan. Sommartid och höst har jag varit här många gånger, men detta var första gången jag gick här på vintern.

Premiär för mig att gå i Slåttdalsskrevan vintertid
Premiär för mig att gå i Slåttdalsskrevan vintertid

Även härinne var det lättare att gå nu än på sommaren då man måste parera alla stenblock och lösa stenar. Den enda utmaningen var trappan på slutet som nu såg ut som en rutschkana. Men med rejäla skor på fötterna (Icebug som vanligt) var det inget problem att ta mig upp.

Lunch på blåsigaste platsen

När jag väl kom upp följde jag försiktigt spår längs kanten av skrevan. Jag ville ta mig ut på berget för att kunna njuta av utsikten – men helst utan att ramla ner. Här var det pulsande i snö på hög nivå innan jag kom till den perfekta utsiktsplatsen.

Lunchvy mot Höga Kusten
Lunchvy mot Höga Kusten

Uppe på toppen blåste det hårda vindar, men jag tog på förstärkningsplagg och slog mig ner. För jag ville verkligen äta min lunch just här, trots att det skulle bli kallt.

Uppe på Slåttdalsberget, Höga kusten
Uppe på Slåttdalsberget, Höga kusten

Medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp på mitt Trangia satt jag bara och njöt. Här fick alla sinnen något att gotta sig i. Jag låter bilderna tala för sig själva, även att jag inte kan visa tystnaden.

Ändrad rutt på tillbakavägen

Egentligen innebar planen för dagen att fortsätta till Skrattaborrtjärn, kolla in stugan och sedan gå tillbaka till Näskebodarna. Men med tanke på hur lång tid det tog mig att gå till Slåttdaslsskrevan kändes det riskabelt. Förmodligen skulle jag inte hinna tillbaka före mörkrets inbrott.

På väg neråt, Skuleskogens nationalpark
På väg neråt

Istället bestämde jag mig för att gå tillbaka samma väg jag kom ner till Tärnättvattnen, och sedan följa Högakustenleden mot Näske. Anledningen till detta var att jag ville gå på ett fastare underlag och slippa pulsa även hela vägen ner från berget.

Hur vackert är det inte med snö?
Hur vackert?

Mot Näske/entré nord trots fel riktning

Vandringen ner längs vandringsleden blev lättare än jag tänkt mig eftersom jag mötte två personer i skrevan. Nu var det inte bara jag som trampat stigen, utan det fanns tre spår att gå i, vilket var väldigt smidigt.

Två kilometer, på stigar som är välkända för mig sedan många tidigare besök i nationalparken, gick snabbt. Innan jag visste ordet av var jag nere i korsningen där jag skulle svänga av mot min stuga. Eftersom det fortfarande var ljust och härligt gjorde jag även en avstickare ner till stugorna ute på Tärnättholmarna (se bilder högre upp på sidan).

Mellan Tärnättholmarna
Mellan Tärnättholmarna

Sista timmarna i övernattningsstugan

Sent på eftermiddagen kom jag tillbaka till stugan vid Näskebodarna. Jag vet att man egentligen bara ska sova en natt i varje stuga, men eftersom det inte var någon rusning hoppas jag att det inte gjorde något att jag stannade två.

Omväxlande skådespel utanför stugan - nu var det öppet vatten på havet
Omväxlande skådespel utanför stugan – nu var det öppet vatten på havet

Precis som kvällen före gjorde jag en brasa i kaminen, och lagade min middag på stormköket. När det mörknat satt jag nere vid grillplatsen och tittade på stjärnorna medan vågorna kluckade. Alldeles för snart var det sovdags, och den här kvällen ställde jag ett alarm.

Dags att gå mot entrén

På morgonen packade jag snabbt mina saker. Redan kvällen innan hade jag städat stugan, och förberedd ved för den som skulle komma efter mig. Jag måste erkänna att det kändes lite vemodigt att säga hejdå till platsen som varit mitt hem för 1,5 dygn. Men jag är oerhört tacksam över minnena jag fick med mig därifrån.

Redo för avfärd
Redo för avfärd

Med tanke på gårdagens mjuka snö hade jag tagit till god marginal när jag beräknade tiden. Trots att det inte hade behövts. Denna sista dag var det nämligen minusgrader, och en ren fröjd att gå på stigen mot entré Nord.

Det blev ännu en vacker morgon i Skuleskogens nationalpark
Det blev ännu en vacker morgon i Skuleskogens nationalpark

Från entrén gick jag sedan ut till ”stora vägen” och även tillbaka ner till Coop i Köpmanholmen, en dryg mil på morgonen. Men solen sken, småfåglar kvittrade, hackspettar hackade, och ryggsäcken kändes oförskämt lätt. Så jag njöt hela vägen!

En liknande vy - fast från en annan havsvik i Örnsköldsviks kommun - hade jag hemma under tonåren
En liknande vy – fast från en annan havsvik här i Örnsköldsviks kommun – hade jag hemma under tonåren

Vid Coop blev jag hämtad av min ex-man och vi åkte sedan till tåget som skulle ta mig och min dotter hemåt.

Sammanfattning av resan

Trots att i stort sett ingenting blev som planerat så var det mycket som blev bra med min solotur. För det första blev det premiär för mig att sova ute tre nätter i rad helt på egen hand. Och det känner jag mig både glad och stolt över, även om det är lite fusk att sova i en stuga. Men det var ändå minusgrader inne, jag var tvungen att göra upp eld själv och så vidare. Och jag överlevde ju, svalt inte, och frös inte förutom den första natten i vindskyddet. Dessutom fick vandra i ett av mina favoritområden, Skuleskogens nationalpark, under en ny årstid.

Här går jag på nationalparkens parkering på väg hemåt
Här går jag på nationalparkens oplogade parkering på väg hemåt

Och så några länkar

Avslutningsvis vill jag, precis som vanligt, dela med mig av några länkar. Den första länken går till ett inlägg jag skrev efter mitt förra besök i nationalparken (sommaren 2019). Nästa länk går såklart till nationalparkens egen webbsida. Dessutom lägger jag till länken till Högakustensledens webbsida. Jag gick delar av etapp 9 och 11 och hela etapp 10. Utöver det gick jag olika stigar inne i nationalparken.

6 Comments

  1. Vilket äventyr! Vad kul att det gick så bra och vilka fantastiska landskap det är där 🙂
    Vi var där i somras men åker mer än gärna tillbaka vintertid någon gång 🙂

    1. Oj, det känns som om ni hann vara överallt i hela Sverige förra sommaren 🙂 Jag kan verkligen rekommendera Skuleskogen även vintertid. Oerhört vackert!

  2. Fantastiskt gjort. Vill också dit och vandra med övernattning, men då i sommar/ höst.
    Mvh/ Marita

    1. Ja, det tycker jag absolut att du ska försöka göra! I nationalparken finns 6 stugor, och runt dem är det tillåtet att tälta (det finns tydliga anvisningar på kartorna var man får övernatta). Och många olika stigar och leder.

  3. Fantastiskt berättelse. Nu kör vi lite hundspann på arbetslederna mvh #hcmalamutepack

    1. Tack för de fina orden. Men GUD vad roligt! Det visste jag faktiskt inte. Jag har en alaskan malamute hemma.. kan han komma och göra PRAO hos er? 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

English EN German DE Spanish ES Swedish SV