Boxviks kile – tidig blomsterprakt

När Lars tyckte att jag skulle åka iväg och titta på blommor igår – utan hund – började hjärnan snurra. För det första fanns det väldigt många platser jag ville se. Och för det andra var jag helt oförberedd så jag hade ingen plan. Det gällde att tänka snabbt för att ta vara på dagen, så jag bestämde mig raskt för att åka till Boxviks kile här på Orust.

Det tog inte lång tid för mig att byta om, packa och köra till Boxvik. Där parkerade jag på ställplatsen precis före bron mot Mollösund/Ellös. Solen strålade från en klarblå himmel, men det blåste ändå riktigt kalla vindar från vattnet. Jag klättrade över stättan och började gå den lilla vägen längs Boxviks Kile. Till att börja med fanns det inte så mycket blommor – bara enstaka blåsippor och svalört här och där. Istället njöt jag av att ha vattnet alldeles bredvid mig – och av alla svanarna som simmade där.

Marken var täckt av skogsbingel

Så fort jag passerat sista huset öppnade sig ett helt nytt landskap när vägen övergick i stig.

På på ena sidan av stigen glittrade vattnet bara några meter ifrån mig. Gles lövskog växte på andra sidan, och en bit bort reste sig en dramatisk och brant bergvägg. Till min stora förvåning såg jag att marken var grön! Kunde det vara skogsbingel? Det var knappt så jag vågade hoppas på det, men det var det. Aldrig tidigare har jag sett så många på samma gång, och jag var helt lyrisk där jag kravlade omkring och fotade.

Till slut tvingade jag mig att fortsätta längs stigen och det ångrade jag inte för en sekund. Snart var marken runt mig täckt av blåsippor och skogsbingel om vartannat. Vart jag än såg var det fullt av blommor. Och fjärilar. Vårglädjen fyllde mig och jag var överväldigad av allt det vackra omkring mig.

Hur vacker kan en stig vara egentligen?

Att gå längs stigen var riktigt härligt. Naturen var verkligen storslagen och jag njöt i fulla drag där jag gick. Det var rätt spännande också. Inför varje krök runt berget tänkte jag för mig själv: Undrar om jag kommer att behöva vada för att kunna ta mig runt? Eller kommer jag att behöva vända?

Snart blev stigen lite svårare att gå och när jag kom fram till Rödsvatten var marken relativt blöt. Dessutom låg det en del nedfallna träd över stigen. Här började stigen gå uppåt och mitt enda stopp var för att fota några vitsippor.

Den här stigen blir nog bra

Egentligen finns det ingen led som går den runda jag hade tänkt mig. Min plan var att försöka runda berget, passera Boxviks vette och vika av ner mot vattnet igen via Vargklyftan som jag sett på kartorna från Föreningen Nösund.

I uppförsbacken delade sig stigen i två och ingen av dem fanns med i mina kartappar. Men jag valde den som gick till höger eftersom den gick åt rätt håll. Strax kom jag fram till några hus, och efter att ha konsulterat min favoritapp ”Min karta” såg jag att om jag bara följde den lilla vägen några hundra meter, och sedan svängde höger så skulle jag snart kunna gå längs pilgrimsleden. Den har jag gått en del av tidigare, och vet att den både passerar nedanför vetten och stigen som går ner mot Vargklyftan.

Vandringen längs pilgrimsleden (etappen mellan Nösund och Morlanda) var enkel, även att den innehöll en del uppförsbackar. Underlaget var mest små vägar och skogsvägar. Även här fanns det blåsippor i stort sett överallt, och jag försökte inte ens fota längre. Jag insåg att jag redan hade bilder så att det räckte och blev över. Men jag njöt av omgivningen och vårdagen, och kände att jag nästan fick träningsvärk i ansiktet av det breda leendet som fastnat där.

Vargklyftan och ”stora vägen”

Eftersom jag aldrig hade varit i Vargklyftan hade jag höga förväntningar på dramatik.

Visst var det ett mäktigt berg på sidan av stigen, men jag såg inte till de grottformationer jag läst om. Och det gick alldeles för snabbt att gå igenom den. Vips var jag nere bland några hus och då var det inte långt kvar ner till vägen mellan Nösund och Boxvik. Vägen var rentav inom synhåll.

Igår gick det bra att gå längs vägkanten (som för övrigt är skyltad som en artrik vägkant – vilket är musik i öronen på en blomnörd som mig), men på sommaren lär det vara tät trafik här. När jag kom tillbaka till bilen hade jag varit ute i 2,5 timmar, även att rundan bara var 8 kilometer. Anledningen var givetvis att jag i stort sett varit stilla långa stunder då jag fotat alla underbara vårblommor! Detta var en superhärlig tur och jag minns inte när jag log så mycket och så länge i sträck senast!

För dig som vill veta mer om blommorna i Boxviks kile

I boken ”Botaniska utflykter i Bohuslän”, Evastina Blomgren, Eva Falk, Ingemar Jonasson Evastina Blomgren, Eva Falk, Ingemar Jonasson, är det utflyktsförslag 31. I boken beskrivs hur man går längs Boxviks kile, och även längs vägen mot Nösund. Går man så blir det ”bara” tur och retur.

För dig som vill veta mer om slingan jag gick

Rundan jag gick är en rundslinga, som dock inte är märkt. Jag utgick från ställplatsen (länk till karta och koordinater) och gick över stättan och längs Boxviks kile. Stigen går längs vattnet ända fram till Rödsvatten. Där svänger stigen uppför och mitt i backen valde jag stig som gick åt höger. Den mynnade ut vid hus i Nedergård. Därifrån följde jag väg några hundra meter. Den svänger kraftigt åt höger efter en stund och sedan kommer man på pilgrimsleden. Därefter följde jag den leden förbi Djupevatten, Lilleslätt och nedanför Boxviks Vette. En kort stund därefter svängde jag höger vid skylt Vargklyftan. När man passerat berget kommer man ner till några hus och är snart ute på vägen som går mellan Nösund och Boxvik. Följ vägen åt höger i några hundra meter så är du tillbaka vid utgångspunkten. Jag valde dock att gå i skogen på höger sida av vägen så fort jag kom fram till den för att njuta av ännu några blåsippor. En sak som förhöjde turen idag var att jag inte visste i förväg om det verkligen gick att gå runt berget så som jag hoppades – men det gjorde det!