Dagstur i Ramsvikslandet – klippornas rike

Ramsvikslandet har varit ett av mina dröm-vandringsmål det senaste året, och igår fick jag äntligen uppleva det. Sofia tog med mig dit på en dagstur – utan hundar och utan barn – så jag släppte allt, tog in omgivningen och bara njöt.

Ramsvikslandet är ett av de mest besökta naturreservaten i hela Västra Götalands län, och det är lätt att förstå. Naturens skönhet och tillgängligheten är svårslagen. Sofia och jag kom i bil och parkerade i södra änden vid Haby parkering (för info: där finns även en fin badplats på klipporna) och begav oss i riktning mot Sote Huvud som ligger drygt 2 km bort. Planen var att gå hela leden runt Ramsvikslandet, och den är ungefär 15 kilometer. Det är vackert från första steget in i kohagen bredvid parkeringen och hela vägen runt. Och jag log så brett och länge att jag nästan fick kramp i kinderna.

Vandringsleden, eller lederna ska jag kanske säga, som vi följde bestod av både Soteleden och Kuststigen. Det var enkelt att följa leden via stolparna som stod placerade på klipphällarna med relativt täta mellanrum. Det är inga problem att ta ut svängarna och pröva egna vägar över hällarna – men att hålla uppsikt över var leden går är ett hett tips från mig och Sofia. Förklaring kommer längre ner i texten.

Det tog lång tid innan vi såg några andra människor. Då hade vi passerat Sote Huvud, vikit av från leden och strosat över vidsträckta klippor med mjuka former, fotat blommor och (utan framgång) letat efter en bra badplats åt Sofia. Det hade då gått ungefär en och en halv timme så vi slog oss ner i solen, med den svalkande vinden från havet och vågornas skvalpande alldeles intill oss, och åt lite frukost, medan några terränglöpare passerade en bit bort.

Ramsvikslandet kallas för Klippornas rike. Den röda bohusgraniten blandas med andra bergarter. Det finns otroligt många spår av inlandsisen i form av bland annat rundhällar, jättegrytor och isräfflor. Mellan Sote Huvud och Fykan (det var även längs denna sträcka vi åt frukost) är det enklast att upptäcka dessa spår.

Det dröjde inte länge förrän vi tog vår nästa paus. Sofia hittade nämligen ett perfekt ställe att bada på, strax före gården Fykan. Jag hade inget emot av att ta av mig vandringskängorna igen och sitta och njuta av solen ännu en stund medan hon badade.

Vi passerade gården Fykan som ligger så idylliskt inbäddad bland klippor och hav (och.. eh.. turister). Det finns en parkering strax bortanför och därifrån är det nära ner till klipporna för den som enbart vill sola, bada eller ha en picnic på en vacker plats. Soteleden fortsätter längs den smala vägen upp till Grosshamn där en betydligt större parkering finns. Även därifrån är det enkelt att ta sig ut på klipporna.

Den enkla vandringen som nästan blev FÖR spännande, Ramsvikslandet

Vid det vita huset på bilden här ovanför svänger leden av åt höger. Och sedan höger igen. Vi däremot fick för oss att vi istället skulle hålla vänster och följa havet för att få så mycket klippor och vatten som möjligt istället för att gå ”inne” på ön. Jag vill nu varna känsliga läsare – det kan ibland vara smartare att hålla sig till leden.

Vi såg klippor vi ville nå, men anade att det fanns en vik före nästa ”lager” så att säga. Och det gjorde det. Viken fortsatte sedan uppåt och blev klyfta mellan två ”berg”. Vi tog oss över nästan torrskodda och klättrade upp på andra sidan. Jag är lite höjdrädd, men blev tröstad av att vi ju åtminstone inte skulle gå samma väg tillbaka, så jag bet ihop och klättrade på så gott jag kunde bakom Sofia som rörde sig som en bergsget. Det var svårt att gå i den riktning vi tänkt oss på grund av otaliga hinder. Istället fick vi följa klippryggarna och ta oss emellan dem där det gick. Till slut hamnade vi vid ett stup vid ännu en klyfta/ravin. Hur vi än försökte hitta en annan utväg så gick det inte – vi fick ge oss in i ett tätt snårigt buskage. Vi valde stället där buskaget verkade om smalast och skymtade berg igenom.

Vi letade oss högre och högre upp, men hela vägen hade vi stupet vid sidan av oss. Efter att ha kämpat fram i den svåra terrängen en längre stund såg det ut som om ”vårt” berg gick ihop med berget på andra sidan ravinen. Det var bara en liten knöl kvar att gå över och man kände energin strömma till. Ända tills vi kom fram till knölen och det visade sig att det var ett svårt hopp att göra över till den – och inget att hålla i sig i på andra sidan – och ingen ”platt” mark att landa på – och flera meter ner till marken mellan bergen. Sofia gjorde ett försök, men det fick hon avbryta. Under några minuter – eller kanske bara sekunder – pumpade adrenalinet i kroppen innan hon var tillbaka.

Till slut såg vi oss ingen annan råd än att vända och gå tillbaka ner till leden – som vi kanske hade gått ifrån en timme tidigare. Men först åt vi vår lunch och njöt av utsikten innan vi försökte hitta samma väg tillbaka som vi kommit. Något som visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi stötte på många återvändsgränder längs vägen. Men vi fixade det! Vad gör några skrapade knän och handflator? Eller några minuters rädsla? Vi kom varandra mycket närmare under denna lilla omvägen – så jag är oerhört tacksam över den.

Tryggt tillbaka på Soteleden

Väl nere gick det snabbt och lätt att gå på de släta klipphällarna. Vi funderade på att försöka gena genom den täta växtligheten i ravinen nu när den inte var så djup, men insåg att det skulle gå snabbare att gå runt. Och det gick snabbare än vi trodde – det fanns nämligen en spång rätt igenom så vi behövde inte gå alls långt!

Stigen ledde uppåt på berget och var mycket lätt att gå. Strax tog ett mindre skogsparti över och sedan var vi igenom – och ute på norra kusten av Ramsvikslandet. Vid Tångevik (där det också finns parkeringar) var det baddags för Sofia igen, medan jag satt och solade och åt lite mellanmål och bara njöt av dagen.

Från Tångevik går leden in på land. Under gårdagens oväntade hetta var det riktigt skönt att då och då gå i skugga. Leden passerar gamla stenbrott, där huggna stenar ligger kvar och minner om gamla tider. Vi passerade några hagar och en liten skog. Betande kor, spelande gräshoppor, guldskimrande skalbaggar, vackra blommor med korta stjälkar i den vindpinade omgivningen och de allestädes närvarande björnbären förgyllde vår tur.

Alltför snart var vi tillbaka där vi startade på morgonen, vid parkeringen i Haby. Ungefär 18 kilometer gick vi i den magiskt vackra naturen och det blev definitivt en dag jag sent kommer att glömma. En dag full av prat, skratt, gemenskap, galenskaper och helt uuuuuuuuuunderbart vacker natur.

För dig som vill veta mer om Ramsvikslandet

Länk till Länsstyrelsens information om Ramsvikslandets naturreservat