Skurugata – en ravin värd att uppleva

Skurugata naturreservat utanför min hemstad Eksjö är ett av de reservat jag har besökt flest gånger. Det är lätt att ta det man har inpå knuten för givet, så igår försökte jag att verkligen se den spektakulära skuran som om det vore första gången jag var där.

Från parkeringen gick vi leden motsols och ner mot skogen – inte upp mot Skuruhatt. Den breda och vältrampade stigen leder lätt nedför genom mossig granskog. Trädens rötter har kommit i dagen av allas trampande fötter. Det är med förväntan man svänger in i skogen och känner att man närmar sig själva skuran.

Enligt Länsstyrelsen är Skurugata ett av jönköpings läns mest dramatiska naturreservat. Klyftan är hela 1 kilometer lång, och är djupt nedskuren i berggrunden. Jag och min hund följde vandringsleden som löper genom Skurugata. För den som inte vill gå nere i ravinen (som vi gjorde) finns även en stig som följer skurans västra kant. Den bjuder också på fina vyer, men är betydligt lättare att gå.

Marken är blockig och på sidan reser sig mäktiga bergväggar, på en del ställen så höga som 35 meter. Jag är oerhört förtjust i mossa, och även att jag inte kan säga vilka av alla de mossor jag ser som är ovanliga (för det är delvis för att skydda dessa arter som området är naturreservat) så tycker jag att det är vackert. Jag vet också att det lite längre fram under säsongen kommer att växa olika arter av ormbunkar här.

En av de saker som gör just Skurugata till en lite annorlunda ravin är att man inte kan se rakt igenom den. Dels är den lång, runt en kilometer, och dels består den av flera dalar och höjder. Man får se upp med var man sätter fötterna, för det är ganska brant både uppåt och neråt bland de stora (och ibland hala) stenblocken. Enligt mig förhöjer det hela intrycket!

När vi kommer till den södra delen, där det kan vara lite blött runt Skurukälla, känner jag ingen besvikelse över att ravinen är slut. Istället är jag upprymd, och fylld av alla vackra, och fantastiska intryck som vandringen genom skuran har givit mig.

Vi tar höglandsleden till Eksjö istället för att gå till toppen

Efter att ha kommit upp på stigen är nog det vanligaste att man svänger vänster och går upp mot Skuruhatt (bara några hundra meter bort) för att se på utsikten och kanske fika – och sedan tillbaka till parkeringen. Men jag och Gemini skulle ta oss hem till Eksjö till fots.

Vi svängde därför höger och följde stigen mot Klinten (en utlöpa av höglandsleden som går från Klinten, upp över Skuruhatt och ansluter efter 12 kilometer till Anebyleden och Östgötaleden vid sjön Västra Lägern). Ner till vindskydden är det bara 1,6 kilometer längs fina stigar. Vi svängde sedan av där skylten ”Eksjö 12” visade vägen. Visserligen har vi gått här så många gånger att vi inte behöver titta på någon skylt, men som information till dig som läser så…

Vi gick sedan höglandsleden längs skogsvägar och små grusvägar ända hem. En kort sträcka på slutet fick vi gå på asfalt. Dessvärre har det blivit en hel del hyggen längs leden de senaste åren, men bortsett från det är det ganska trevlig vandring. Här kommer några bilder på det vi passerade.

För dig som vill veta mer om Skurugata naturreservat

Länk till Länsstyrelsens information om Skurugata