Mettjärnsleden (Vättlefjällsområdet) imponerade inte

För två veckor sedan, när jag nosade lite på Vättlefjällsleden, bestämde jag att jag skulle gå Mettjärnsleden nästa gång jag var i närheten. Och det var jag nu i helgen, så i lördags tog jag tillfället medan familjen låg och sov.

Mettjärnsleden är en rundslinga på 6 kilometer som utgår från Jennylund, Ale kommun. Leden rundar den vackra sjön Stora Mettjärn som jag föll pladask för direkt jag såg den första gången. Eftersom jag har närmare till lederna vid Dammekärr än Jennylund valde jag att utgå därifrån, även att jag då har cirka 2,7 kilometer att gå innan jag kommer fram till leden. Och alltså lika långt tillbaka till bilen efter att jag gått själva rundslingan. Det tänkte jag kunde bli en alldeles lagom morgonrunda på någonstans mellan 11 och 12 kilometer.

Som så många andra helgmorgnar gick jag upp hyfsat tidigt medan de andra sov och tog med mig hundarna i bilen. Till Dammekärr tar det ungefär 10 minuter att köra och sedan var det bara att börja gå. Fram till Stora Mettjärn följde vi Vättlefjällsleden, precis som vi gjorde förra gången vi gick här (se blogginlägg). Från början vältrampad stig i skog, sedan lite kuperat innan man kommer fram till tjärnen.

Att komma genom skogen fram mot Stora Mettjärnen var lika vackert som sist. Det var bara vi som var ute och jag njöt av solen som steg, fåglarnas sång, hundarnas tysta tassande över stock och sten. Förra gången rundade jag sjön, idag skulle jag i slutet av ena långsidan svänga av uppåt berget. Alla leder följs åt här – Mettjärnsleden, Vättlefjällsleden och Hållsdammsleden. Underlaget var fantastiskt att gå på – stenhällar med gamla rötter. På sidorna knotiga små tallar och skogstjärnar som skymtade mellan grenarna.

Tyvärr rycktes jag ut ur min romantiska naturvärld efter bara några hundra meter, för den vackra stigen kom ut på ett motionsspår – med lyktstolpar. Totalt hade jag kommit 4,11 kilometer från Dammekärr vid det laget och jag var fullmatad med glädje och energi av alla intryck jag fått så långt, så jag stod ut med att gå på grusad gångbana. Jag tröstade mig med att naturen ändå var så vacker vid sidan av motionsspåret. Och jag tänkte för mig själv att jag måste unna även dem som har svårt att ta sig fram att få njuta av den vackra naturen som finns runt Stora Mettjärn.

Snart passerade vi en liten myr – med en jättebred ledningsgata mitt över (och vid sidan av gångbanan såg jag några gökärt <3 ). Strax efter det kom vi fram till Jennylund och Ale Arena. Jag blev så snopen, för jag hade inte alls kunnat utläsa av kartan att det skulle vara så många (och så stora) hus precis invid leden. Däremot hade jag sett på kartan att jag skulle svänga av ungefär vid den stora öppna ytan invid arenan, men även att jag visste om det och därför var uppmärksam missade jag var Mettjärnsleden och Vättlefjälleden delar sig. När det bara var orange markeringar på träden vände jag och gick längs med arenan mot skogen. Där bakom irrade jag runt lite innan jag insåg att jag bara skulle följt gångbanan runt. Ooops.. här var ett stort hus – Ale arena

Sedan bar det in i skogen, längs en stig som gick över stock och sten. Förbi en liten mosse där jag ramlade och slog benet ordentligt i ett nerfallet träd. Kom ner till en grusväg och vips var alla ledmarkeringar som bortblåsta. Efter en titt i en app såg jag att jag skulle gå vänster, sedan svänga höger ner på en stig och gå över en bro. Jag befann mig nu på Vinningsbodalar naturstig. Ett område som var väldigt fin med lövskog, vitsippor, en bäck, små berg som kom i dagern. Men leden var ruskigt dåligt markerad. Det fanns varken pilar eller markeringar i ett enda stigskilje utan man fick chansa lite, vilket gjorde mig lite irriterad efter en stund. Tyvärr.. för omgivningen var fin.

Naturstigen mynnar, när den återkommer till grusvägen, ut på en äng med en skylt som genast drog till sig min uppmärksamhet. Jag såg redan på långt håll att det var blommor på skylten. När jag kom fram till den upplyste den om att jag nu befann mig på Björkärrs äng och att det finns chans att se Jungfru Marie nycklar (en av våra orkidéer), nattviol (ännu en), granspira, kornfibbla och en del andra blommor – och även fjärilar – här. Jag fylldes av ett kortvarigt lyckorus och bestämde mig för att lägga platsen på minnet för att kunna besöka den i mitten/slutet av juni.

Lyckan försvann dock då jag lyfte blicken. En bit framåt såg jag stora fula grus- och sandhögar, cisternrar, maskiner. Jag hade sett på kartan att vi skulle passera en bergstäkt, men hade inte förstått hur stor den var.

Jag och hundarna kom snart fram till en T-korsning som bestod av grusvägen jag kom på och en asfaltsväg som jag gissade att jag skulle gå längsmed. Eftersom det inte fanns någon skylt, men visste att Stora Mettjärnen som jag skulle tillbaka till fanns någonstans på min högra sida svängde jag höger – och därmed in mot grustäkten. Ganska snart började jag inse att något var väldigt fel.

Vid det här laget gassade solen på oss. Vi hade varit ute i nästan 2 timmar, och jag insåg att om jag inte skulle ta mig runt grustaget skulle det ta mig ytterligare 2 timmar att komma tillbaka till bilen – samma väg jag kom. Eller så skulle jag få ringa efter skjuts, och det vägrade jag. Istället vände jag och tänkte att om jag följer vägen åt andra hållet så går det kanske någon stig som svänger av åt höger. Det gjorde det dock inte. Asfaltsvägen lutade brant nedåt mot E45 och Göta Älv. På högersidan var det bergväggar som var flera meter höga.

Nu började jag svettas på allvar. Jag hade ansvar för 2 törstiga hundar, befann mig på okänd mark och började själv bli ganska törstig och hungrig. Eftersom jag tänkt mig en hyfsat lätt runda hade jag inte tagit med mig någonting att äta eller dricka. Jag tog några djupa andetag, gick tillbaka till korsningen där jag kommit på grusvägen, stannade till och såg mig omkring. Jag såg fortfarande inga ledmarkeringar, men när jag tittat på kartan tänkte jag försöka mig på att klättra upp på bergskanten, precis innanför stängslet – och hoppas att det fanns något sätt att ta sig ut genom stängslet på andra sidan grustaget sedan.

Efter bara några meter in bland buskagen hittade jag ledmarkering och hundarna och jag gick vidare på bergskammen. Ganska snart försvann markeringarna igen och jag kände på mig att vi inte gick exakt där man tänkt sig. För hur vanligt är det att man drar vandringsleder med ett stort grustag (Alekrossen) som utsikt? Jag stördes också lite av allt trafikljud från E45 som gick nedanför berget, men hade inte kraft att lägga för mycket energi på det.

Till slut hade jag tråcklat mig förbi den gigantiska bergtäkten med båda hundarna i koppel medan jag snubblade fram och försökte hitta en väg som inte var alltför brant. När vi kom på kanten av grustaget låg… en liten myr. Vid det laget var jag riktigt irriterad på att leden var så dåligt markerad och plumsade bara rakt igenom åt det håll jag visste att leden låg – utan att bry mig om ifall jag blev blöt om fötterna. Till slut kom vi in på den och fick följa längsmed stängslet på utsidan av bergtäkten. Jag mätte inte hur lång bit vi gick längs med Alekrossen, men en alldeles för stor del av de 6 km leden är skulle jag vilja säga. Totalt själsdödande!

Sedan följer en fin sträcka genom karg barrskog ner mot den första tjärnen där hundarna tacksamt drack sig otörstiga innan vi fortsatte förbi Stora Mettjärnen igen och de sista kilometrarna tilllbaka till bilen som stod i Dammekärr och väntade. 14,5 kilometer hade vi gått och i den terrängen tog det oss 3 timmar och 14 minuter. På grund av att det var så kort del av leden som hade ”vildmarkskänsla” fick inte Mettjärnsleden mer än 2 poäng av 5 av mig. Även att själva tjärnen är så oerhört vacker.

PS. Förutom de 4 första kilometrarna som var underbara var nog det bästa när familjen ringde när jag var 2 km från bilen och frågade när jag ville ha frukost. DS.

För dig som vill veta mer

Av kanske förklarliga skäl verkar det inte finnas så mycket att läsa om Mettjärnsleden, men den ligger i alla fall i Ale kommun. De skriver inte om leden på sin webbsida, men här är en länk till Ale kommuns information om Vinningsbodalar och Björkärrsäng som leden passerar.

Vandringsleden går inte att gå med barnvagn, förutom en kort sträcka från Jennylund och mot Stora Mettjärn (men inte ända fram) och så till Björkärrs äng. Det går att åka buss nästan ända fram.