Mettjärnsleden (Vättlefjällsområdet) imponerade inte

För två veckor sedan, när jag nosade lite på Vättlefjällsleden, bestämde jag att jag skulle gå Mettjärnsleden nästa gång jag var i närheten. Och det var jag nu i helgen, så i lördags tog jag tillfället medan familjen låg och sov.

Framme vid Stora Mettjärn
Framme vid Stora Mettjärn

Mettjärnsleden är en rundslinga på 6 kilometer som utgår från Jennylund, Ale kommun. Leden rundar den vackra sjön Stora Mettjärn som jag föll pladask för direkt jag såg den första gången. Eftersom jag har närmare till lederna vid Dammekärr än Jennylund valde jag att utgå därifrån, även att jag då har cirka 2,7 kilometer att gå innan jag kommer fram till leden. Och alltså lika långt tillbaka till bilen efter att jag gått själva rundslingan. Det tänkte jag kunde bli en alldeles lagom morgonrunda på någonstans mellan 11 och 12 kilometer.

Längs Vättlefjällsleden mellan Dammekärr och Stora Mettjärn
Längs Vättlefjällsleden mellan Dammekärr och Stora Mettjärn
Bitvis rätt kuperat
Bitvis rätt kuperat

Som så många andra helgmorgnar gick jag upp hyfsat tidigt medan de andra sov och tog med mig hundarna i bilen. Till Dammekärr tar det ungefär 10 minuter att köra och sedan var det bara att börja gå. Fram till Stora Mettjärn följde vi Vättlefjällsleden, precis som vi gjorde förra gången vi gick här (se blogginlägg). Från början vältrampad stig i skog, sedan lite kuperat innan man kommer fram till tjärnen.

På väg ner mot Stora Mettjärn
På väg ner mot Stora Mettjärn
Stora Mettjärn, Vättlefjällsområdet
Stora Mettjärn, Vättlefjällsområdet
Vårgrön björk vid Stora Mettjärn
Vårgrön björk vid Stora Mettjärn

Att komma genom skogen fram mot Stora Mettjärnen var lika vackert som sist. Det var bara vi som var ute och jag njöt av solen som steg, fåglarnas sång, hundarnas tysta tassande över stock och sten. Förra gången rundade jag sjön, idag skulle jag i slutet av ena långsidan svänga av uppåt berget. Alla leder följs åt här – Mettjärnsleden, Vättlefjällsleden och Hållsdammsleden. Underlaget var fantastiskt att gå på – stenhällar med gamla rötter. På sidorna knotiga små tallar och skogstjärnar som skymtade mellan grenarna.

Mettjärnsleden
Mettjärnsleden

Tyvärr rycktes jag ut ur min romantiska naturvärld efter bara några hundra meter, för den vackra stigen kom ut på ett motionsspår – med lyktstolpar. Totalt hade jag kommit 4,11 kilometer från Dammekärr vid det laget och jag var fullmatad med glädje och energi av alla intryck jag fått så långt, så jag stod ut med att gå på grusad gångbana. Jag tröstade mig med att naturen ändå var så vacker vid sidan av motionsspåret. Och jag tänkte för mig själv att jag måste unna även dem som har svårt att ta sig fram att få njuta av den vackra naturen som finns runt Stora Mettjärn.

Gångbana - men i alla fall i vacker omgivning - Mettjärnsleden / Vättlefjällsleden / Hållsdammsleden
Gångbana – men i alla fall i vacker omgivning – Mettjärnsleden / Vättlefjällsleden / Hållsdammsleden

Här går gångbanan förbi
Här går gångbanan förbi
Gökärt - behållningen på denna delen av sträckan
Gökärt – behållningen på denna delen av sträckan

Snart passerade vi en liten myr – med en jättebred ledningsgata mitt över (och vid sidan av gångbanan såg jag några gökärt <3 ). Strax efter det kom vi fram till Jennylund och Ale Arena. Jag blev så snopen, för jag hade inte alls kunnat utläsa av kartan att det skulle vara så många (och så stora) hus precis invid leden. Däremot hade jag sett på kartan att jag skulle svänga av ungefär vid den stora öppna ytan invid arenan, men även att jag visste om det och därför var uppmärksam missade jag var Mettjärnsleden och Vättlefjälleden delar sig. När det bara var orange markeringar på träden vände jag och gick längs med arenan mot skogen. Där bakom irrade jag runt lite innan jag insåg att jag bara skulle följt gångbanan runt. Ooops.. här var ett stort hus - Ale arena Ooops.. här var ett stort hus – Ale arena

Fin liten mosse
Fin liten mosse

Sedan bar det in i skogen, längs en stig som gick över stock och sten. Förbi en liten mosse där jag ramlade och slog benet ordentligt i ett nerfallet träd. Kom ner till en grusväg och vips var alla ledmarkeringar som bortblåsta. Efter en titt i en app såg jag att jag skulle gå vänster, sedan svänga höger ner på en stig och gå över en bro. Jag befann mig nu på Vinningsbodalar naturstig. Ett område som var väldigt fin med lövskog, vitsippor, en bäck, små berg som kom i dagern. Men leden var ruskigt dåligt markerad. Det fanns varken pilar eller markeringar i ett enda stigskilje utan man fick chansa lite, vilket gjorde mig lite irriterad efter en stund. Tyvärr.. för omgivningen var fin.

Vinningsbodalar naturstig, Ale kommun
Vinningsbodalar naturstig, Ale kommun

Björkärrs äng längs Mettjärnsleden - orkidéäng
Björkärrs äng längs Mettjärnsleden – orkidéäng

Naturstigen mynnar, när den återkommer till grusvägen, ut på en äng med en skylt som genast drog till sig min uppmärksamhet. Jag såg redan på långt håll att det var blommor på skylten. När jag kom fram till den upplyste den om att jag nu befann mig på Björkärrs äng och att det finns chans att se Jungfru Marie nycklar (en av våra orkidéer), nattviol (ännu en), granspira, kornfibbla och en del andra blommor – och även fjärilar – här. Jag fylldes av ett kortvarigt lyckorus och bestämde mig för att lägga platsen på minnet för att kunna besöka den i mitten/slutet av juni.

Lyckan försvann dock då jag lyfte blicken. En bit framåt såg jag stora fula grus- och sandhögar, cisternrar, maskiner. Jag hade sett på kartan att vi skulle passera en bergstäkt, men hade inte förstått hur stor den var.

Inte den utsikt jag är van vid från de vandringsleder jag går...
Inte den utsikt jag är van vid från de vandringsleder jag går…
Hmmm... detta känns inte som helt rätt väg...
Hmmm… detta känns inte som helt rätt väg…

Jag och hundarna kom snart fram till en T-korsning som bestod av grusvägen jag kom på och en asfaltsväg som jag gissade att jag skulle gå längsmed. Eftersom det inte fanns någon skylt, men visste att Stora Mettjärnen som jag skulle tillbaka till fanns någonstans på min högra sida svängde jag höger – och därmed in mot grustäkten. Ganska snart började jag inse att något var väldigt fel.

Om vi går åt vänster blir det lite svårt att komma upp på berget ser det ut som - Göta älv skymtar där nere - liksom E45
Om vi går åt vänster blir det lite svårt att komma upp på berget ser det ut som – Göta älv skymtar där nere – liksom E45

Vid det här laget gassade solen på oss. Vi hade varit ute i nästan 2 timmar, och jag insåg att om jag inte skulle ta mig runt grustaget skulle det ta mig ytterligare 2 timmar att komma tillbaka till bilen – samma väg jag kom. Eller så skulle jag få ringa efter skjuts, och det vägrade jag. Istället vände jag och tänkte att om jag följer vägen åt andra hållet så går det kanske någon stig som svänger av åt höger. Det gjorde det dock inte. Asfaltsvägen lutade brant nedåt mot E45 och Göta Älv. På högersidan var det bergväggar som var flera meter höga.

Kan det vara här vi ska gå in??
Kan det vara här vi ska gå in??

Nu började jag svettas på allvar. Jag hade ansvar för 2 törstiga hundar, befann mig på okänd mark och började själv bli ganska törstig och hungrig. Eftersom jag tänkt mig en hyfsat lätt runda hade jag inte tagit med mig någonting att äta eller dricka. Jag tog några djupa andetag, gick tillbaka till korsningen där jag kommit på grusvägen, stannade till och såg mig omkring. Jag såg fortfarande inga ledmarkeringar, men när jag tittat på kartan tänkte jag försöka mig på att klättra upp på bergskanten, precis innanför stängslet – och hoppas att det fanns något sätt att ta sig ut genom stängslet på andra sidan grustaget sedan.

Jo, men här går någon slags stig
Jo, men här går någon slags stig

Efter bara några meter in bland buskagen hittade jag ledmarkering och hundarna och jag gick vidare på bergskammen. Ganska snart försvann markeringarna igen och jag kände på mig att vi inte gick exakt där man tänkt sig. För hur vanligt är det att man drar vandringsleder med ett stort grustag (Alekrossen) som utsikt? Jag stördes också lite av allt trafikljud från E45 som gick nedanför berget, men hade inte kraft att lägga för mycket energi på det.

Fantastisk utsikt över Alekrossen längs Mettjärnsleden
Fantastisk utsikt över Alekrossen 😉
Och ut över E45 och Göta Älv
Och ut över E45 och Göta Älv
Sommargyllen - Barbarea vulgaris
Vilken tur att jag hittade lite sommargyllen – Barbarea vulgaris – så jag hade något fint att titta på i alla fall

Till slut hade jag tråcklat mig förbi den gigantiska bergtäkten med båda hundarna i koppel medan jag snubblade fram och försökte hitta en väg som inte var alltför brant. När vi kom på kanten av grustaget låg… en liten myr. Vid det laget var jag riktigt irriterad på att leden var så dåligt markerad och plumsade bara rakt igenom åt det håll jag visste att leden låg – utan att bry mig om ifall jag blev blöt om fötterna. Till slut kom vi in på den och fick följa längsmed stängslet på utsidan av bergtäkten. Jag mätte inte hur lång bit vi gick längs med Alekrossen, men en alldeles för stor del av de 6 km leden är skulle jag vilja säga. Totalt själsdödande!

Nu går vi äntligen på UTSIDAN av bergtäkten
Nu går vi äntligen på UTSIDAN av bergtäkten efter att ha rundat den
Åh, titta så fint det är här!!
Åh, titta så fint det är här!!

Sedan följer en fin sträcka genom karg barrskog ner mot den första tjärnen där hundarna tacksamt drack sig otörstiga innan vi fortsatte förbi Stora Mettjärnen igen och de sista kilometrarna tilllbaka till bilen som stod i Dammekärr och väntade. 14,5 kilometer hade vi gått och i den terrängen tog det oss 3 timmar och 14 minuter. På grund av att det var så kort del av leden som hade “vildmarkskänsla” fick inte Mettjärnsleden mer än 2 poäng av 5 av mig. Även att själva tjärnen är så oerhört vacker.

Stora Mettjärn är oemotståndligt vacker
Stora Mettjärn är oemotståndligt vacker

PS. Förutom de 4 första kilometrarna som var underbara var nog det bästa när familjen ringde när jag var 2 km från bilen och frågade när jag ville ha frukost. DS.

För dig som vill veta mer

Av kanske förklarliga skäl verkar det inte finnas så mycket att läsa om Mettjärnsleden, men den ligger i alla fall i Ale kommun. De skriver inte om leden på sin webbsida, men här är en länk till Ale kommuns information om Vinningsbodalar och Björkärrsäng som leden passerar.

Vandringsleden går inte att gå med barnvagn, förutom en kort sträcka från Jennylund och mot Stora Mettjärn (men inte ända fram) och så till Björkärrs äng. Det går att åka buss nästan ända fram.

Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 kommentarer till “Mettjärnsleden (Vättlefjällsområdet) imponerade inte

  1. Vilket äventyr, eller vad man nu ska kalla det. Bitvis var det ju fint i alla fall, och den där orkidéängen låter ju intressant. Hoppas på bilder därifrån i sommar 😀

    1. Jag ska absolut stanna till där i sommar. På vägen där nedanför kommer jag att köra många gånger, och det är inte ens en km upp till avfartsvägen in mot Björkärrs äng. Bilder lär komma! 🙂

  2. Åh igenkänning på besvikelsen när en led inte lever upp till ens förväntningar! Tur att du fick några vackra kilometrar iallafall!

    1. Ja, de kilometrarna där från början hade jag ju redan gått, och det var de som fick mig att bli nyfiken på resten av leden. Men om jag ska vara ärlig är det bara stigen runt tjärnen och ett fåtal hundra meter åt Jennylundshållet som leden är riktigt fin och så mysig. Sedan gick jag kanske lite fel vid Alekrossen 🙂 men som sagt, totalt sett imponerade den inte så mycket på mig. Men jag tar med mig de fina delarna och jag kommer förmodligen att försöka få med min dotter till Stora Mettjärn någon gång. Det är ju inte alltför lång att gå om man bara ska dit och sedan tillbaka efter en fikastund!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *