Att bada om våren

Namn: Martin Johansson
Landskap: Dalarna och gränstrakterna mot Värmland och Västmanland
Ska bada i alla 581 sjöar i Ludvika kommun

Är du en av dem som undrar var man kan hitta en alternativ badsjö i Ludvikatrakten i början av april? Nehej, det här med att bada om våren är ingenting för dig? Kan du ändå tänka dig att läsa ett inlägg som guidar dig till ett sådant ställe – ifall andan någon gång skulle falla på? Du ser skeptisk ut – men om jag utlovar aprilbadbild och kryddar med en dråplig berättelse om underminerade vägar då? Tänkte väl det. Nu kör vi!

Planering

Att bada om våren kräver en del förberedelser. Kartbada, som jag kallar det. Vanliga vårvintrar är sjöarna som regel istäckta den här tiden på året – vi får se om 2020 är ett undantag eller om det blir det nya vanliga så småningom. Nåväl, oftast behöver vi alltså anstränga oss för att hitta öppet vatten. Vi letar därför efter ett inlopp – en bäck som skuttar nerför en sluttning räcker ofta fint för att gröpa ur isen och få fram en badbar öppning. Det kan också bli badbart där vattnet är så pass strömt nära utloppet att det inte mäktar med att hålla sig fruset när vårsolen börjar skina. Det sistnämnda hittar vi vid sjön Håjen.

*”Att bada om våren” utspelar sig i det inringade området. Karta från Lantmäteriet.*

Håjen

Håjen är en vanlig skogssjö i Ludvika kommuns norra del. Rent estetiskt står den sig slätt mot närbelägna Lilla och Stora Malingen i naturreservatet Malingarna, men vi är ju på jakt efter en sjö att både bada i och titta på – därav Håjen.

Håjen har som unique selling point kombinationen öppet vatten i april och liten raststuga med kamin. Det är lyx vid vårbad! Att raststugan mäter knappa fem kvadratmeter och har träd som växer på taket är en del av charmen. Det var hit min vän Stefan och jag styrde kosan med lånad bil den 2 april för några år sedan. (Lägg det där med lånad bil på minnet, är ni snälla. Den återkommer senare i berättelsen.)

Precis innan vi stannade bilen körde vi över en stor vägtrumma. Genom den porlar Håjensån, som är värd en liten avstickare i texten. För hundratalet år sedan flottades timmer på ån, ner till sågen inte långt från Malingarna och nuvarande riksväg 66. Flottningen krävde att stora mängder sten baxades bort för att arbetet bokstavligen skulle flyta på, men förde också med sig negativa konsekvenser för fisken i ån. För fiskens skull har ån därför återställts till hur den ungefär kan ha sett ut beträffande stenighet före flottningen. (Jag har för övrigt planer på att åka luftmadrass genom vägtrumman vid tillfälle, ni vet sånt där man ibland får för sig att göra ”bara för att”.)

*Vägtrumman skymtar i förgrunden. Bilden är tagen i slutet av februari när jag gjorde första ett första försök att bada i Håjen.*

Badstället

*Eldhärjad udde. Till höger i bakgrunden syns raststugan.*

På den lilla udden har en mindre skogsbrand ägt rum för några år sedan. Jag misstänker att epicentrum låg vid grillplatsen på kullen. Längst ut på udden går det hyfsat enkelt att ta sig i vattnet; botten är fast och stenig. Som ses på bilden har jag hjälp av min vapendragare S som håller i repet jag använder för säkerhets skull. Visst, internet och särskilt Instagram är fullt av människor som simmar i flera minuter i sjöar mitt i vintern, men där är inte min kropp och jag än. Men – och det här är viktigt – kicken jag får när jag kommer upp behöver jag tydligen inte vara rutinerad kallbadare för att uppnå. Från att ha stått och huttrat och undrat vad jag sysslat med före doppet kommer jag upp lugn och, märkligt nog, varm. Hypotermi, brukar S muttra när jag i lyriska ordalag beskriver det här.

Efter badet fikade vi i raststugan. Trots fullt pådrag i den toppmatade kaminen lyckades vi dock aldrig få upp temperaturen i mer än 14 grader inne i stugan.

Faciliteter

Det finns ingen ved i stugan, så den bör du ha med dig själv, alternativt göra som vi och leta kvistar och pinnar. En bit bort finns en eldstad. Stugan är utrustad med två smala bänkar och ett väggfast bord och är för liten för övernattning. Kaminen har sett sina bästa dagar och dess rör är rosthåligt. Eventuella giftiga gaser som inte vädras ut genom skorstenen kompenseras dock av att det är väldigt dragigt runt stugans jordgolv. Kanske säljer jag inte in stället särskilt bra, men trots bristerna funkar stugan adekvat som just raststuga vid en utflykt av det här slaget. Men alla utflykter har sitt slut, och för vår del var det dags att åka hem.

*Den här bilden är också tagen vid vårt första besök i februari. Jag kan tycka att en brädfodrad skorsten knappast kan vara det bästa ur brandsäkerhetssynpunkt, men vad vet jag om sådant?*

Vägen hem

(Om du hårdnackat bara vill läsa om naturupplevelser till fots rekommenderar jag att du klickar dig vidare till ett annat inlägg på bloggen, för nu blir det bilåkande för hela slanten. Jag kan förstå din inställning, eftersom det här är en vandringsblogg. Men du missar en dråplig berättelse i så fall. För er andra: Håll i er, så kör vi.)

Vägen upp till Håjen hade varit lite lerig men höll bra. Visst tog vi det säkra före det osäkra och tog de 2,5 korta kilometerna tillbaka till stora vägen? Nej! Vi körde vidare, för här skulle det bli sightseeing i Grangärde finnmark! Solen sken och det var en fin vårdag, nu skulle vi njuta av skogen inifrån bilen!

Det var en dum idé.

För bara för att vägen är okej i 2,5 kilometer betyder det inte att den är det på alla ställen under 17 kilometer, som var längden på den sträcka vi bestämde oss för att ta istället.

Vi passerade blöta passager, men det var inget som inte bilen tog sig förbi så länge vi tog lite fart. Vi passerade ställen där det kändes som att bilen gled i sidled i det mjuka underlaget, men än så länge var det ingen fara. Jag fick dock köra fortare och fortare för att inte riskera att fastna – fyrtio kilometer i timmen är fort på en skogsväg. Vi svängde vänster och därmed fel en första gång och fick vända vid en avstängd bro vars förbjudet för fordon-skylt hade kulhål i sig. (Bron har en intressant historia; se länkar längst ner på sidan.)

*Skylt med kulhål. Bro som det växer små träd på. Bilden togs senare samma år.*

Nu började det bli lite stressigt, för vi var mitt ute i ingenting och omgivna av sanka vägbanor såväl framåt som bakåt. På krönet av en kulle på vägen tillbaka stannade vi på någorlunda fast mark och hämtade andan. Vi läste kartan noggrant. Det var nästa gång vi skulle ta till vänster, konstaterade vi. Sedan skulle det mest vara nerför och på en lite större väg därtill. Det här skulle gå bra.

Eller?

Vi steg till och med ut och rekognoscerade kurvan som väntade. Den såg torr ut. Längre bort såg det desto blötare ut, så efter kurvan höjde jag hastigheten. I 45 km/h skumpade vi över det sanka området och höll på att missa korsningen där vi skulle svänga vänster, men vi lyckades. Nu så, skulle det gå lättare nu? Nej, snart hade vi kört fast. Nedsjunken till fälgen stod Toyotan i vägbanan och blängde anklagande på oss.

Inte nog med det: När vi gått en bit längs vägen i jakt på något att sticka under framhjulet med för att ta oss upp ur lervällingen upptäckte vi att det här också var fel väg. Den slutade i en vändögla. Det förklarade varför korsningen hade kommit så plötsligt: Vägen, en uttagsväg för timmer, anlades efter att kartan trycktes.

För att rekapitulera: Vi kom norrifrån, på vägen öster om sjön uppe till vänster. Vid den första pilen svängde vi fel första gången och hamnade vid Bockbron. Sedan dröjde det inte länge innan vi körde fel igen (nästa pil) och hamnade på vägen upp på Mellansjöberget. Krysset markerar ungefärligt ställe där vi körde fast. Karta från Lantmäteriet.

Nu började jag misströsta. Här satt vi fast, en knapp mils promenad från där vi kunde tänkas bli upphämtade, men det var inte det värsta. Det var ju det här med att det inte var min bil, utan min fars. Min bil stod i tryggt förvar i Ludvika, fylld med barnstolar som den var. Så det var inte så mycket bekymret att gå genom en snart mörk skog som brydde mig, utan att jag skulle behöva förklara för far min att hans andrabil eventuellt skulle sitta fast i en skogsväg tills vårsolen torkade upp vägen på riktigt.

Upplösningen

Men här vände det. Med hjälp av en mindre trädstam under framhjulet kunde vi efter fyrtio minuters arbete få loss bilen ur sörjan. Nästa problem: Skulle vi nu behöva backa en kilometer på sank väg tillbaka till rätt sträcka? Nej, nu blev det mirakeldags. För bara hundra meter bakom oss fanns en slät klipphäll vid sidan av vägen – och inget dike mellan vägbanan och hällen. Utan problem backade jag upp på hällen och vände. Hur ofta händer något sådant?

Resten av sträckan hem blev någorlunda strapatsfri. Väl tillbaka i Ludvika körde jag bilen genom en tvättautomat och lämnade tillbaka den utan några närmare detaljer om vad den hade varit med om. Det var dock lärorikt, även om det inte dröjde längre än till december innan S och jag körde fast med samma bil igen.