Vårtecken på småländska höglandet

Som vanligt (på fredagar) slutade jag tidigt idag och hade möjlighet att ge mig ut i skogen några timmar direkt efter jobbet. Den härliga känslan att kunna gå en lite längre sväng i dagsljus lockade fram vårkänslorna i mig, och jag bestämde mig för att bara gå upp i skogen rakt ovanför mitt bostadsområde och se mig om efter eventuella vårtecken.

Jag hade bara kommit några hundra meter när jag såg årets första tussilago – omgiven av flera knoppar. Lyckan över att ha sett den fyllde mig medan jag gick vidare in i skogen.

Jag blev sugen på att som jag kunde hitta fler vårtecken så jag planerade snabbt om den planerade rutten (10 km på 2 timmar) så att den skulle passera ställen där jag vet att det brukar finnas chans att se blommor tidigt. Kanske, om jag hade riktig tur, skulle det finnas någon liten blåsippeknopp på ett av mina ställen i närheten. Och kanske skulle tibasten ute på hygget blomma.

Mitt blåsippeställe hade förvandlats till ett hygge, så jag hittade inte ens minsta lilla blåsippeblad. Jag gick vidare in i skogen och fram till en halvt igenvuxen gammal skogsväg. Efter att ha följt den en kilometer kom jag ut på ett hygge där jag trodde att jag skulle få se fler tussilago längs dikesrenen. Hur jag än spejade och spanade såg jag inte minsta lilla gult stråla mot mig, så jag fick nöja mig med den blomma jag sett tidigare. Jag svängde ut på hygget för att ta en genväg till en parallell skogsväg några hundra meter bort och stannade häpet. Där fanns en massa buskar med knoppar. Och vilka knoppar!

Jag måste erkänna att jag inte vet vad det är för buskar, men min app ”Flora Incognita” säger att de rosa är fläder (sambucus nigra). Men ta det med en nypa salt. När jag korsat hygget och en hage kom jag ut på den skogsväg jag tänkt mig och svängde ner på ett annat hygge där jag brukar se någon enstaka tibast-blomma varje vår. Nu var jag nog ändå lite för tidigt ute, så jag får gå tillbaka dit med jämna mellanrum och se efter.

Trots avsaknaden av blommande färgklickar hittade jag en massa att fotografera, så min hund tyckte förmodligen att jag var hur trist som helst.

När vi närmade oss vårt bostadsområde igen tittade jag på klockan och kunde knappt tro mina ögon! Trots att vi gått en betydligt kortare sträcka än planerat så hade vi varit ute i två timmar. Jag hade turen att få se några vårtecken, och för första gången den här milda vintern kände jag: ”Men okej, vi hoppar över vintern i år då. Nu börjar det kännas som vår och det är en underbar känsla!”.