Rörtjärnområdet, Orust

Även att jag är barnsligt förtjust i havet och klipporna i mitt nya hemomkring inser jag att jag ändå behöver utforska allt det andra som denna vackra ö har att bjuda på. Efter lite bläddrande i Orust naturguide fastnade jag för förslag nummer 20, Rörtjärnområdet, när jag skulle iväg på en tur med hundarna i lördags.

Enligt boken skulle enklaste vägen att ta sig till Rörtjärn vara att köra till Hårleby och där svänga mot Blötkärr. Eftersom jag är ny på ön kände jag inte till någon av platserna, men efter att ha konsulterat Google Maps såg jag att det skulle ta mig 13 minuter att köra dit. *

När jag hade parkerat bilen tog jag med hundarna och sökte mig inåt skogen längs en ganska igenvuxen skogsväg. Skogen omkring mig var inte direkt vacker och välskött den första biten, men efter bara några hundra meter övergick skogsvägen i stig med vattenpölar och tallskog på sidorna.

Marken övergick alltmer i myrmark. Ju längre vi gick, desto mer hemma kände jag mig. När vi gick på stigen längs med myren i Rörtjärnområdet kände jag hur mycket jag saknar den här naturtypen som det finns en massa av runt Eksjö. Växtligheten. Dofterna.

Jag såg en massa tranbär och överblommad klockljung. Svampar i massor. Vackra stubbar och nedfallna träd. De olika gräsen som exploderade i höstfärger. Och hundarna uppskattade att det fanns möjlighet för dem att bada.

Tystnad och stillhet omgav oss och jag hade kunnat stanna på denna plats väldigt länge, men jag rörde mig sakta framåt längs stigen medan jag tog in de härliga omgivningarna. Till slut hade jag passerat hela myren och kom på att jag i min glädje helt glömt bort att jag skulle svängt av på en stig åt vänster ungefär i mitten av myrens höjd.

Vi vände tillbaka och hittade den lilla stigen som gick mellan ljung och lågväxta tallar ut till själva Rörtjärnen. Tjärnen var oerhört vacker, och just i lördags väldigt fridfull, men jag förstår att den inte alltid är det. Anledningen till det är att det står några vindsnurror en bit bort och verkligen skämmer utsikten åt det hållet. Men… det är bara att vända ryggen dit och sätta sig i det vackra och äta en god frukost eller lunch. Fokusera på det vackra.

När hundarna fått bada igen, och jag sett mig mätt på Rörtjärnområdet vände vi tillbaka till bilen. Detta kan inte räknas som någon vandring, sträckan tur och retur var inte ens 3,5 kilometer, men som utflyktsmål är det ett helt underbart ställe. Före vindsnurrornas tid var detta Orusts tystaste plats, och jag hade turen att få uppleva den tystnaden även när jag var där. Trots avsaknaden av hav och klippor var detta den plats i naturen på Orust där jag har trivts allra bäst.

* Hur du hittar till Rörtjärnområdet
Enligt Orust Naturguide skulle jag i Hårleby svänga mot Blötkärr. När jag kom till T-korsningen i Hårleby stod jag rådvill. På skyltarna kunde jag välja mellan att köra mot Varekil eller Tegneby. Vägen jag själv kom på var skyltad med Svanesund. Ingen skylt mot Blötkärr. Jag chansade och svängde mot Varekil och hade turen att se några personer som var ute och körde en barnvagn. När jag frågade dem om vägen mot Blötkärr pekade de bakåt och sa att jag skulle vända. Strax efter T-korsningen (där jag alltså skulle svängt mot Tegneby) stod en skylt som visade mot Blötkärr och bestod av en lite grusväg på några km.

Enligt boken skulle man parkera på en P-plats mitt emot en biodling, strax innan vägen tog slut. Men helt plötsligt tog vägen slut. Utan att jag sett vare sig biodling eller parkering. Dock fanns E där – en vänlig granne som visade mig tillrätta.

Ett stort tack till E som bor i Rörtjärnområdet
Ett stort tack vill jag rikta till den trevliga grannen E och hennes instruktioner för var jag kunde parkera och var jag skulle hitta stigen. Utan hennes hjälp är det inte alls så säkert att jag hade fått den här fina upplevelsen.