Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust

Förra helgen träffade jag Linda för första gången sedan min flytt från Småland, och vi valde att ge oss ut till Härmanö strax utanför Orust (min nya hemkommun och hemö). På Lindas önskelista stod nämligen hav och klippor.

Första färjan från Tuvesvik gick klockan 08.30, vilket är ganska sent för oss, så vi var där i god tid efter att ha hunnit besöka ett litet naturreservat längs vägen. Vädret var grått och regnet hängde i luften, men vi var lyckliga över att slippa det spöregn som härjat under natten. Färjan mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen på Härmanö tar knappt 5 minuter.

När vi kom i land följde vi Mor Johannas Gata bort från fiskesamhället. Det fanns inga skyltar som pekade ut var de olika lederna gick förrän vi hade kommit en bit längs den lilla väg/gångbana som gatan efter en kort bit hade övergått till. Vår plan var att börja i norr och gå alla rundorna vi stötte på längs vår väg till södra udden Härmanö huvud, och vi började med leden ”Lilla Härmanö”.

Stigen finns med på reservatskartan, men den är inte utmärkt som led, så jag vet inte riktigt hur lång den är. Hur som helst ledde den oss snabbt ut på såphala klippor där vi, eller i alla fall jag, tog oss fram som kärringar med små små steg där vi kände oss för innan vi ”klättrade” vidare.

Omgivningarna var sagolikt vackra och vi gjorde ett stopp för att äta frukost nära havet innan vi gick vidare. Om klipporna hade varit torra tror jag att detta hade varit en otroligt njutbar liten tur. Den här gången gick lite för mycket av vår koncentration åt till att hitta säkra ställen att sätta fötterna på. I slutet av slingan kom vi fram till ängarna som omger insjön ”Vadet” och där blev det genast lättare att gå förbi gårdar som hade helt hänförande utsikt.

Helt plötsligt blev det väldigt lätt att gå, till skillnad från de första två kilometrarna som tog 1 timme och 25 minuter. Vi kom in på promenadväg som ingår i den tillgänglighetsanpassade leden (gul på kartan). Denna del går genom jordbrukslandskap mitt inne på ön och svänger sedan av ut mot den östra kusten. I den korsningen vid Myren svängde vi västerut på blå led ut mot Långekilen och jag var helt överväldigad av naturens skönhet hela denna del av turen. Naturens skiftningar var många och oväntade.

Vi började den lätta stigningen genom lövskog och upp på vidsträckta ljunghedar. Snart skymtade vi havet och överväldigades av storheten och skönheten. Det var fortfarande halt att gå efter nattens regn, men vyerna fyllde oss med vördnad och energi att gå vidare längs havet.

Överallt hade vi klippor runt oss, men inte släta hällar som uppe i Ramsvikslandet, utan det är små hällar och bergsknattar som man får klättra upp och ner ifrån. Mellan hällarna växer ljung, gräs och buskar. Så Linda och jag var helt oförberedda när stigen svängde och gick ner i en ravin som vi inte ens sett eftersom buskarna/träden i den var jämna med marknivån vi nyss gått på. Vi kom in i en helt ny värld – som en djungel även att vi var alldeles bredvid havet.

Vi passerade även små dammar och sjöar där det enligt skyltar på plats finns bävrar sedan 2007. Hur de hamnade härute funderade vi en del på medan vi gick. Det är ju inte så att Orust som är närmast är fastlandet det heller.

Vid Myren fanns det flera stigar att välja mellan. Där gjorde vi valet att inte gå den lilla stigen ut till Stenvik (som vi egentligen tänkt) eftersom det hade tagit längre tid än beräknat att gå den sträcka vi klarat av hittills. Istället svängde vi av den blå slingan och tog in på vit slinga ner mot Skålldalen. Det var en relativt enkel vandring. I Skålldalen svängde vi in på den andra blå slingan istället för att ta genvägen längs vit slinga till Skållehus. Målet för vår tur var ju Härmanö huvud, och det ville vi inte missa.

När vi närmade oss sista toppen mötte vi två par och en hund, men då hade vi varit ute på leden i nästan fyra timmar så det kändes rätt okej med lite ”trafik”. Från toppen och ner i den sista viken innan vi skulle kunna klättra upp mot Härmanö huvud (och ta vår efterlängtade lunchrast vid badplatsen) fanns ledmarkeringar, men mer sporadiskt och inte alltid på ställen som var lätta att passera.

När vi kom ner i dalgången blev jag helt förstörd när jag såg att det var vatten i vägen, och att det inte gick att gå upp på klipporna på andra sidan. När jag är hungrig blir jag nämligen lite… kantig och stingslig. Men Linda lyckades lura med mig genom blöt koskit, vatten och hala stenar ända fram till badplatsen och utedasset vi haft i sikte.

Sällan har en lunch smakat så gott som när vi satt i så mycket lä vi kunde hitta med vinden vinande runt öreonen (som ändå skyddades av en mössa). Det var vidunderligt vackert att få sitta på en så ostörd plats där havet och en massa öar bredde ut sig framför oss. Det var riktigt skönt att och ta igen sig en stund. Vi lämnade packningen i den skyddande viken medan vi letade oss en väg upp till toppen av Härmanö huvud. Vågor slog mot klipporna, och vägen som sett plan och lätt ut bröts av djupa skrevor så att vi ständigt fick leta oss nya vägar.

Men skam den som ger sig. Till toppen skulle vi – och till toppen tog vi oss! Mycket tack vare att det hade hunnit torka upp och inte var lika halt som på förmiddagen. Och vilken belöning vi fick i form av utsikt. Det var fri sikt 360 grader och det var en helt fantastisk plats, även att vinden rev och slet i hår och kläder. Ner gick det betydligt lättare att gå, eftersom vi då hade bättre överblick över området. Något som förbryllade oss var alla komockor vi hittade i denna karga och svårtillgängliga miljö. Vi önskade så att vi fick möta några av korna och fota dem i denna miljö, men de gäckade oss tyvärr under hela turen.

Från Härmanö huvud gick vi samma väg tillbaka upp till toppen där blå led passerar och följde den sedan österut mot Skållehus där vi anslöt till den vita leden igen. Vid Svinegilja delar sig lederna, men vi fortsatte att följa vit led ända till gårdarna vid Klippesvik. Därifrån gick vi vägen upp till Gullholmen. Det tog oss knappt 3 timmar att komma till färjan från Härmanö huvud, mycket tack vare att stor del av leden gick längs vägen på öns östra sida.

Totalt gick vi ungefär 24 kilometer under alla våra kringelikrokar, även att Härmanö inte är längre än 6 kilometer lång. Tyvärr får man inte campa på denna vackra, vilda och spännande ö vilket är synd i och med att man lätt skulle kunna ge sig ut på fler upptäcktsfärder om man hade mer tid till förfogande. Istället tältade vi efter vår heldag på ett ställe vi blivit tipsade om på Orust. En underbar avslutning på en underbar dag. Miljön och sällskapet var underbara!

För dig som vill veta mer om Härmanö

Så här hittar du hit
Till Tuvesvik på Orust tar du dig lätt med bil. Från Svanesund på andra sidan ön (där jag bor) tar det knappt 30 minuter. Det går även att åka buss. Färjan till Gullholmen på Härmanö (Västtrafiks linje 381) tar cirka 5 minuter och kostnaden är 40:- för en vuxen. Enklast är att ladda ner appen Västtrafik To Go – där kan du både köpa biljetter och se tider för avgångar för valfri hållplats.

De olika lederna vi gick
OBS! De olika färgerna finns enbart på kartan. I verkligheten är alla leder markerade med orange.

• Tillgänglighetsanpassad led Höpallen-Lunddalen-Övermyren-Härm-Höpallen, 2,5 km
  Den tillgänglighetsanpassade leden som är 2,5 km och märkt med gula markeringar går på trevlig promenadväg. Leden går genom jordbrukslandskap mitt inne på ön och svänger sedan av ut mot den östra kusten där man följer huvudvägen längs havet upp mot Gullholmen.
• Lilla Härmanö
  En ganska kort, men i alla fall med blött underlag en ganska krävande liten runda. Ligger på norra delen av ön och utgår från samhället och över ön till havet på västra sidan över klippor – sedan över strandängar tillbaka till samhället Gullholmen och färjeläget.
• Härm-Kalvhagen-Långekilen-Svensbo-Myren-Härm, 4 km
  Följer du rundan som är markerad med blå färg på kartan bjuds du på 4 kilometer i varierande terräng, och detta blev nog min favoritsträcka. Rundan är kuperad och går både över klippor med fantastisk havsutsikt och ner i grönskade dalar i små raviner. Sista delen av rundan går längs grusväg och är lättgådd.
• Myren-Skålldalen-Firveletut-Svinegilja-Klippevik-Eken-Myren, 5 km
  Denna led är markerad med vitt på karten. Kuperat, men ändå relativt lätt att gå, förutom en bit på östra sidan. Där fanns en enklare väg att gå upp på ett berg så att man slapp klättring. Här bjuds du på en slående utsikt över havet och de närliggande öarna, t ex Kärringön. Det är lätt att ansluta till vägen som går upp till Gullholmen efter avslutad runda. Vi valde dock att ta en annan väg från Skålldalen till Skållehus.. nämligen
• Skålldalen-Härmanö huvud-Skållehus-Firviletut-Svinegilja-Skålldalen, 3 km
  Fantastiskt fin runda, märkt med blå markeringar på kartan, där man har havet inom synhåll i stort sett hela tiden. På en del ställen var det lite svårframkomligt, i alla fall i halt väglag som det vi hade halva dagen. Tyvärr går inte leden ända fram till högsta toppen på Härmanö huvud, eller ner till badplatsen och dasset nedanför, men det går att komma dit om man är beredd på att bli lite blöt om fötterna.

Mer information om Härmanö

Härmanö finns beskrivet i Orust Naturguide. Det är deras tips nummer 1.

– Länk till mitt nästa besök på Härmanö, våren 2021
– Länk till besök vårvinter 2022
– Länk till blomnördig vandring våren 2022

Mina instagraminlägg från Härmanö