Årets höjdpunkt – att tälta på fjället i snö

Att tälta på fjället mitt i snön blev årets höjdpunkt för mig. Hittills vill säga. Jag har redan haft många höjdpunkter i år, och många fler kommer det förmodligen att bli. Men jag tror ändå att den här långhelgens övernattning blir ”svårslagen”.

Efter att vi ätit middag med tonåringarna packade vi våra ryggsäckar med det vi behövde för en utenatt. Bilfärden tog oss runt 3-4 minuter. Glada och förväntansfulla packade vi ut skidor, stavar och ryggsäckar ur bilen. Solen hade strålat från en klarblå himmel hela dagen, så snön var mjuk och moddig. Att glida fram på skidorna uppför fjället var det därför inte tal om, utan det var mer som att gå. Men utan skidor (eller snöskor) hade vi inte tagit oss ut över huvud taget.

Vi hade redan i förväg sett ut en plats där vi ville slå upp tältet. När vi skidat dit såg vi oss omkring och upptäckte flera andra platser i närheten som såg tilltalande ut och enades om en av dem. Så fort vi tagit av skidorna sjönk vi med pjäxorna i snön. Det blev snabbt kallt, men det kunde inte hjälpas. Vi behövde gräva ut en plats att ställa upp tältet på. Med våta och frusna fötter och fingrar hjälptes vi åt (även om jag mest var en assistent i projektet) i en kamp mot klockan. Vi ville såklart få upp tältet innan solen sjönk vid horisonten. Himlen blev vackrare och vackrare.

När vi var klara med tältet var klockan var över 22. Att stå där uppe på fjället och se de vidunderligt vackra vidderna i solens sista strålar var magiskt. Det är obeskrivligt att få dela en sådan stund med en annan människa. Efter att vi hade sett oss mätta, och tagit bilder av den vackra solnedgången, kröp vi in i tältet. Det var oerhört skönt att dra av de dyngsura pjäxorna och strumporna och smyga in i torra och mysiga sovkläder. För att inte tala om hur skönt det var att kura in sig i sovsäcken.

Min vän hade med sin hund och hon accepterade direkt sin sovplats bredvid husse och att sova iklädd hans dunjacka. Hon somnade på bara några minuter. Även jag somnade snabbt och gott i sovsäcken, trots att kvällen var oerhört ljus. Temperaturen låg runt 0 grader, och jag kände hur snön kylde liggunderlaget under mig. Trots detta sov jag förvånansvärt gott, och det var ytterst motvilligt jag öppnade ögonen klockan 04.03 då mitt alarm signalerade att det var dags att se på soluppgången.

Det var helt fantastiskt att öppna tältet och från min plats i sovsäcken se solen stiga upp över fjällets kant. När vi ändå var vakna bestämde vi oss för att packa vi ihop, bet i det sura äpplet och stack ner fötterna i de iskalla och blöta pjäxorna och gjorde oss redo för att åka nerför fjället mot bilen.

Under natten hade det frusit på så vi hade ett fantastiskt glid under skidorna. Lite FÖR bra enligt mig. Jag var skräckslagen hela vägen ner, med ryggsäcken på ryggen, så till slut sa jag till min dittills väldigt förstående vän att jag ämnade ta av skidorna och gå sista biten. Jag var orubblig – det gick inte att övertala mig att fortsätta en meter till. På de kanske 300 meter som var kvar (jag såg bilen med blotta ögat) hann jag ångra det beslutet många gånger. Jag sjönk ner till knäna i snön för varje steg till att börja med, men på slutet var det inte mer än 10-15 cm snö. Min vän stod givetvis på barmarken vid bilen och fotade mig mellan skrattanfallen…

Sammanfattning

En sådan här övernattning hade jag inte gjort på egen hand. Visserligen har jag sovit helt ensam i snö tidigare i vinter, men då var det i vindskydd och nära civilisation. Men jag är oerhört tacksam över att jag fick se en så vacker plats, och vara med om en sådan stor upplevelse. Detta blev definitivt något att minnas – för alltid.