”Blåsippor” – eller – ”Jakten på blåsippor”

Blåsippor är ett av våra mest efterlängtade vårtecken. Ett vårtecken som alla känner igen. Eftersom jag är en blomnörd brukar jag vara en av de första att se och fota de vackra vårblommorna. Men så blev det inte i år – vilket var lite chockartat för mig. Jag insåg rätt snabbt hur svårt det är att hitta blommor när man inte längre bor på en plats man känner sedan barnsben.

Den nyinflyttade fick tips….

När det började dyka upp blåsippor i mitt flöde på instagram mådde jag nästan fysiskt dåligt över att jag själv inte hade sett några. Och än mindre hade någon aning om var jag skulle leta. Det är ju min första vår på Orust. Självklart konsulterade jag då mina floror och böcker om botaniska utflykter i området, så några tips fick jag där. Dessutom bekräftade både Sofia och Lisbeth genom tips till mig att det som stod i böckerna stämde.

Jakten på blåsippor vid Sundsby på Mjörn, Tjörn

I söndags steg jag upp tidigt och åkte till en av platserna som är kända för blåsippor: Sundsby på ön Mjörn i grannkommunen Tjörn. Eftersom jag är relativt van att leta efter blommor kände jag inte det minsta tvivel på att jag skulle hitta en massa blåsippor där. Till att börja med följde jag Sundsbyleden/Kuststigen åt vänster. Efter några hundra meter vek jag av från leden och började gå utanför stigarna i lövskogsbackarna. Marken var täckt av tjocka lager med höstens torra löv. Här och där tittade små gröna blad upp. Men alla blad jag såg var svalört – inte blåsippa.

För en gångs skull hade jag lämnat hundarna hemma och det var med lätta och nyfikna steg jag kryssade runt mellan träden och de små bergen. Jag hade ingen annan att ta hänsyn till så jag kunde gå lite var jag ville. Fortfarande kände jag mig övertygad om att hitta en massa blåsippor, även att jag började fundera över var de skulle vara någonstans. Till slut böjde jag mig helt enkelt ner och började ”borsta bort” eklöv för att se om det kom blåsippeblad under det tjocka täcket. Men det gjorde det inte. Någonstans!

Till slut började modet sjunka och glädjen avta. Trots att jag strosade genom oerhört vacker natur hade jag svårt att ta den till mig. Besvikelsen över att inte hitta några blåsippor tog överhanden. Därför bestämde jag mig för att söka mig ner till leden igen, passera Sundsby Säteri, och om jag inte hittade några blommor där heller vända tillbaka till bilen.

På väg att ge upp

Inte heller vid säteriet såg jag några blåsippor, så medan jag gick längs den breda stigen/gångvägen mot parkeringen skickade jag SMS om att jag inte hittat något, och att jag snart skulle komma hem.

Snart skulle jag vara tillbaka vid parkeringen. Bara ett drygt 100-tal meter kvar. Då skymtade jag något avvikande i ögonvrån. Något grönt som stack upp bland alla höstlöv. Kunde det vara… det kunde det väl inte… eller? Jo, det var blåsippeblad. Och dessutom några blåsippeknoppar. Min lycka var total och helt plötsligt kändes det absolut värt det att ha irrat runt i en och en halv timme för att leta efter de små blommorna.

För dig som vill se fler bilder av blåsippor

När jag bodde i Eksjö, Småland, där jag är uppvuxen, hade jag ett favoritställe för att se blåsippor på våren. Hackareviken naturreservat, Eksjö kommun (se blogginlägg från förra våren)

[instagram-feed feed=4]