Att gå vilse

En dag för ungefär två år sedan fick jag lära mig en viktig läxa – att man alltid ska ha med karta och kompass i skogen även om man inte tror att man ska gå vilse!

Bakgrund

Jag är uppvuxen på landet och har sprungit runt ensam i skogen sedan jag var i 3-4-årsåldern. Under hela mitt liv har jag lätt och ledigt kunnat kryssa fram och tillbaka mellan olika skogsvägar, hitta genvägar och liknande utan att så mycket som titta på en karta. Det är lite som min dotter sa för något år sedan: ”Vi har en inbyggd kompass”, och precis så har jag alltid känt, även om jag inte har använt exakt de orden. Jag har alltid VETAT vart jag ska gå, och har aldrig varit orolig att jag ska gå vilse.

När jag är ute i skog och mark och har med mig vänner litar de blint på att jag tar dem dit vi ska, för de har lärt sig att jag har full koll på åt vilket håll bilen står, åt vilket håll en viss sjö ligger, eller hur vi kan gena om vi får tidsbrist och måste improvisera.

Kunde det verkligen hända mig? Detta med att gå vilse?

Men den där dagen som jag skulle berätta om nu var jag ute på en liten skogsrunda med mina två hundar. I området där vi gick hade jag bara gått två gånger, men tyckte att jag hade fått hyfsad koll på skogsvägarna i området, så jag tänkte utforska lite stigar och området mellan skogsvägarna så att säga. Kartan lämnade jag hemma. Ärligt talat brukar jag bara ha med mig karta när jag går i nya eller för mig okända områden.

Från början gick allt enligt plan. Vi följde en av skogsvägarna och vek sedan in på en djurstig. Jag hoppades att den skulle gå hela vägen genom skogen till den andra skogsvägen, men sådan tur hade vi inte. Jag bytte därför stigar flera gånger när nya med ”bättre” riktning dök upp, och någon sträcka gick vi i obanad terräng. Trots det upplevde jag hela tiden att jag visste exakt var jag hade skogsvägen jag lämnat – och var jag hade bilen.

Till slut kom vi ut på en liten ”överväxt” skogsväg och jag följde den åt det håll jag var säker på att bilen stod. Efter en stund kom vi till en korsning där jag tvärsäkert svängde till höger och kände mig supernöjd, eftersom den (enligt mig) gick åt EXAKT rätt håll. Min ena hund däremot vägrade följa med. Han ville gå åt motsatt håll, men jag suckade bara och gick åt mitt håll och tvingade med mig hundarna.

Efter en stund såg jag några stora mosstäckta stenar till höger om mig och det högg till i maggropen. De där stenarna har jag ju redan sett! Eller.. det är kanske andra.. ? Nej.. där framme ligger gläntan som låg efter de andra stenarna… Jag frös till. Jag hade gått i den berömda cirkeln! Den lilla djurstigen jag hade svängt in på från början låg kanske 100 meter från stenarna.

Jag fick inte ihop detta.. för enligt min hjärna skulle bilen stå parkerad framför mig, men i själva verket var den bakom mig. I helt motsatt riktning mot vad jag trodde. Det var en riktigt otäck känsla, eftersom jag varit ute hela mitt liv och aldrig någonsin råkat ut för något liknande tidigare. Det tog några sekunder för hjärnan att acceptera att även jag kan gå vilse, ställa om sig och vända på ”den inre kartan”. Men sedan vände jag tvärt på klacken och följde skogsvägen till korsningen och tog den väg som hunden faktiskt hade försökt få mig att följa.

Slutsats

Visst har jag läst många gånger om folk som gått i cirklar, men inte haft den minsta förståelse för hur man kan hamna i den situationen. Nu vet jag hur lätt det är att komma ur kurs, så i fortsättningen tar jag med mig karta när jag går på ställen jag inte känner till så väl! Gör det du med!

PS. Skogsområdet jag gick i var inte särskilt stort, så det var ingen fara, men just känslan att inse att jag inte hade koll – den var riktigt otrevlig. DS.

För dig som vill lära dig mer

Lär dina barn detta så de vet vad de ska göra om de går vilse
Tips från Friluftsfrämjandet om vad man ska göra om man gått vilse
Vandringsguiden lär dig använda karta och kompass
Gå kurs i grundläggande friluftskunskaper (länken går till Göta Äventyr)

Ladda ner appen ”Lokalsinne” (finns enbart för Android)