Igår fick jag fyra sagolika, frostiga ute-timmar vid vackra Gårdsjön. Här har jag övernattat några gånger, men äntligen blev det av att gå runt hela sjön.

Dags att gå ut och ”bara vara”

Eftersom jag och min sambo Lars insåg att det var längesedan vi gick ut och bara hade det lugnt och skönt bestämde vi oss för att ta en sådan tur igår. Båda har vi ju vandrat på många ställen runtomkring, så förslagen till plats för vår utflykt var många. Men till slut bestämde vi oss för Gårdsjön som ligger i grannkommunen Stenungsund.

Rundslingan runt Gårdsjön

Jag har övernattat vid sjön några gånger (länk till magisk hammockmorgon), och därför gått delar av vandringsleden. Den här gången blev det äntligen av att gå hela. Leden är inte särskilt lång, bara 5,5 kilometer. Men eftersom den är så kuperad tar det ändå några timmar att ta sig runt.

Leden runt Gårdsjön är mycket kuperad och leder dig upp- och nerför berg, i stort sett hela tiden med utsikt mot sjön. Runt stigen finns mossig barrskog blandat med små berg och vacker lövskog.

När jag gick där igår med min sambo och våra hundar möttes vi av ett magiskt vackert frostigt landskap! Det var obeskrivligt vackert.

Detta är en led som jag verkligen kan rekommendera. Kom ihåg att ta god tid på dig – det tar en stund att gå runt denna vackra sjö med alla dess vikar och uddar.

Lunchpaus på egen udde

Vi gjorde en avstickare från leden och gick ut på en vacker udde mitt i Gårdsjön. Där hängde vi upp en tarp vid en helt sagolik utsikt.

Vi la ut liggunderlag och renfällar att sitta på. Sedan tog jag fram Trangia-köket och stekte lite ägg och bacon. Sällan har så enkel mat smakat så gott! Jag brukar inte visa upp matbilder särskilt ofta, men med den här bakgrunden måste jag nästan.

Dricksvatten tog vi direkt ur sjön (jag håller ju på att samla material till min vattenreningsskola som jag skriver i samarbete med The General Prepper ).

Hundarna var lika nöjda som vi. De fick ligga på varsitt liggunderlag och gnaga på goda tuggben medan vi åt våra supergoda mackor. Övrig tid var det bara spring och bus hela tiden, så hundarna var helt slut när vi kom hem.

Jag är tacksam för en riktigt fin utedag – trots att den utlovade solen uteblev – igen. När ska jag lära mig att inte tro på SMHI? Men, jag hade inte kunnat få en mycket vackrare tur än denna.

Så här hittar du till Gårdsjön

Vandringsleden ligger i min grannkommun Stengungsund i södra Bohuslän. Här hittar du parkeringen (kartlänk) intill ledens start och en informationstavla.

Vill du se mer?

Klicka på bilden här nedanför för att komma till min reel från turen. Eller läs om en av mina övernattningar vid Gårdsjön.

Inlägget Frostigt runt Gårdsjön – 5,5 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra fredagen tog jag färjan från Kyrkesund på Tjörn ut till Härön. När jag var här för en månad sedan hittade jag den blå leden som inte fanns med på kartan. Eftersom jag blev nyfiken passade jag på att utforska den lite den här gången. Därför vet jag nu att Härön har mycket mer att erbjuda än det man får se längs den gröna rundslingan.

Raka spåret mot Änga

Markeringarna för den blå leden hade jag sett vid vindskyddet på Änga, så det var dit jag styrde stegen. Vanligtvis går jag den södra stigen ut dit, och den norra tillbaka. Den södra stigen är 1,7 kilometer och går över klipporna, medan den norra (som är 3 km) går över ljunghed. Dessa leder är markerade med gröna romber på stolpar längs stigen.

Den här gången gick jag i motsatt riktning. På grund av att det är lättare att gå över ljunghed bedömde jag att det inte skulle ta längre tid att gå norra stigen ut. Och det ångrar jag verkligen inte. När jag var där lyste klipporna rosalila av all ljung som blommade och det var extra vackert.

Vid Änga efter knappt en timme

Trots att jag hade sett norra stigen som en transportsträcka var det svårt att gå snabbt när allt var så vackert. Jag stannade och fotade betydligt mer än jag planerat, men till slut kom jag fram till Änga. De vackra sädesfälten stod vajande redo för skörd, och linet lyste blått.

För att komma till vindskyddet rundar man fältet (precis intill husen). Och för den som inte varit här kan jag nämna att här finns ett utedass där man kan tvätta händerna i rinnande vatten efteråt.

Ut på blå leden – äventyret börjar

Vid vindskyddet står en skylt med texten Sandbacken, och på den finns en blå romb. Eftersom den här leden inte finns med på naturreservatets karta (och inte heller i min kartapp) kändes det som ett äventyr att ge sig iväg längs stigen.

Den blå leden är tydligt markerad hela vägen, och vid varje stigskilje står skyltar som upplyser om vart man kommer om man svänger. Däremot kände jag inte till några av namnen, så jag hade ingen aning om vad de olika platserna innebar. Istället följde jag strategin att hela tiden välja den högra/yttre stigen.

Längs klippor vid havet

Från det att jag började gå längs den blå leden följde drygt tre kilometers total njutning. Den blå leden förde mig upp- och nerför berg, hela tiden med havet tätt intill. Stigarna ledde mig till bland annat till Jungfruviken, Rockevik, Rockenabben och Rörberget.

Mestadels följde jag leden, men flera gånger gick jag ut på klipporna och tog mina egna vägar. På flera ställen fanns bänkar utplacerade om man ville sitta ner och se på utsikten. Den ena platsen vackra platsen avlöstes av en annan, så jag låter bilderna tala för sig själva:

Jag mötte inte en enda människa

Under den tid jag var ute längs den blå leden, vilket var runt 1,5 timme, mötte jag inte en enda människa. Det märktes också att det inte är lika många som använder den här stigen eftersom den var mindre trampad, och även lite svårare att ”se”.

Egentligen är det inte särskilt konstigt, för man måste ju gå även den gröna leden (5 km) för att komma fram dit. Förutsatt att man inte kommer i kajak eller egen båt förstås. Jag hade kunnat stanna här mycket längre, men jag hade en färja att passa. Så på slutet fick jag öka takten lite tillbaka mot Änga. Därifrån gick jag den kortare, södra, stigen mot färjan.

Man kan gå blå leden som rundslinga

Om man bortser från Rörberget (som är en avstickare på kanske 250 meter) kan man gå den blå leden som en rundslinga. Men det finns också flera vägskäl där man kan korta av rundan genom att gå mot Änga.

Jag upplevde en enorm frihetskänsla

Kanske låter det konstigt, men för mig kändes detta som ett riktigt äventyr. Trots att den blå leden är inte mer än 3,2 kilometer. Anledningen tror jag är att jag gick ensam och inte hade någon att luta mig mot. Alla beslut fattade jag på egen hand, utan att rådfråga någon annan. Givetvis kändes det också lite större i och med att stigarna inte fanns med på någon karta, så jag visste ju inte vart de skulle leda.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Härön har mycket mer att erbjuda än det jag sett vid mina tidigare besök då jag gått den gröna rundslingan.

Mer information om Härön

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter.

Böcker, länkar och blogginlägg

Och här kan du läsa om mina tidigare besök på Härön:

• Eftermiddagstur på Härön (med Madeleine, juli 2022)
• Härön – en vandringspärla på Tjörn (med Helena, juni 2021)
• Naturreservatet Härön, Tjörn (med sambo, hundar och barn januari 2020)

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är den grönmarkerade slingan tur nummer 25. Författaren informerar sakligt om hur man går i varje korsning. Dessutom är rundslingan, som är 5 kilometer lång, en del av Kuststigen (här hittar du info från West Sweden Trails). Den blå leden jag gick finns dock varken med i boken eller på naturreservatets karta.

Inlägget Den blå leden på Härön dök först upp på Hemomkringvandring.

Vart tar man med någon när man vill visa det ”gôttaste” med Västkusten på kort tid? Frågan blev aktuell när jag skulle träffa en före detta kollega häromdagen. Eftersom jag nyligen varit på Dyrön med min mamma bestämde jag mig för att vi istället skulle åka ut till Härön.

Kort färjetur från Kyrkesund på Tjörn

Madeleine hämtade upp mig när jag slutade jobba och så körde vi den korta biten till Kyrkesund. På grund av att det är ont om parkeringar i centrum ställde vi oss på badplatsens parkering före samhället (den är skyltad). Promenaden till bryggan tar mindre än 10 minuter, och själva färjeturen mellan Kyrkesund och Härön går på 2-3 minuter.

Vi gav oss ut på grön led, 5 km rundslinga

Precis som övriga gånger när jag har varit här valde vi den gröna rundslingan som går mot Ängen. Vi gick medsols. Dessutom tänkte jag att vi skulle gå till orkidékärret strax söder om Ängen och se om orkidén kärrknipprot fortfarande blommar.

Leden, som är en del av Kuststigen, är markerad med gröna romber på pinnar som dyker upp med täta mellanrum. Leden går delvis över klippor, ständigt med utsikt mot havet på vänster sida. Ljung, stenblock och våta markpartier avlöste varandra. Vi valde också att stanna och äta vår medhavda lunch till den underbara havsutsikten.

Ängen – vilken kontrast mot allt det karga

Leden på Härön är riktigt fin och bjuder på havsutsikt, klipphällar, vidsträckta ljunghedar, och så ängen då, mitt i allt detta karga. Den är en underbar kontrast med den vajande säden mot bohusklipporna i bakgrunden.

Vid ängen finns ett utedass där det finns möjlighet att tvätta händer med tvål och vatten efteråt – så där gör man gärna ett stopp. Dessutom fanns nu skyltar om en foto- och konstutställning i en av byggnaderna. Vissa av kustmotiven var så vackra att jag nästan smälte – så titta in om du vandrar förbi.

Det finns visst en blå led – vart går den?

Efter att vi hade tittat på utställningen ville jag visa Madeleine vindskyddet/rastplatsen innan vi vände och gick norrut på den gröna leden. Då såg jag att det fanns en blåmarkerad led som började strax intill vindskyddet. Denna led finns inte på reservatskartan och inte heller i appen jag använder när jag är ute.

Givetvis blev jag nyfiken, särskilt när jag såg att den ledde ner mot havet och Jungfruviken. Ärligt talat hade jag inte ens noterat tidigare gånger att det ligger en vik där, än mindre att man kan gå ner till den.

Vi följde den blå leden till vänster om viken och passade även på att ta en liten njutarpaus. Vattnet var så otroligt blått och platsen gjorde mig andlös med sin skönhet. Självklart kunde jag inte motstå att gå en sväng längs klipporna nere vid vattnet.

Sedan följde vi leden upp mot toppen, och då kunde vi konstatera att det skulle bli en kort, om än otroligt vacker avstickare. Det visade sig nämligen att spången man använder för att ta sig ut mellan klipporna låg under vatten (havsytan) och det var inte riktigt läge att göra ett sådant äventyr under den här turen.

Frågorna om leden på Härön kvarstår

Så frågan om vart den blå leden på Härön går och hur lång den är kvarstår. Men jag känner mig väldigt nyfiken på att ta mig ut hit igen redan nästa vecka och försöka ta reda på det. Och även gå söderut från Änga för att leta upp orkidén kärrknipprot eftersom vi inte hann med det den här gången.

Över ljunghed bland betande kor

När vi hade vänt tillbaka till gården fortsatte vi på den gröna leden, över ljunghed, bland betande kor. Visserligen är det nästan dubbelt så långt att gå till bryggan på Härön när man går den norra stigen, men den går nog ändå snabbare. Här är det mycket lättare underlag att gå på, så det går snabbt att ta sig till ”byn”.

Info för dig med hund: Det är inga stättor man behöver klättra över i hagarna – det finns grindar vid alla passager.

Det mysiga samhället

Leden avslutar rundan med promenad på den smala asfaltsvägen genom samhället ner till bryggan. Alla hus vid sidan av vägen är otroligt välskötta, och likaså trädgårdarna.

Det är något visst att gå längs smala bilfria gator ute på öarna. Känslan av charm är enorm, och allt är så oerhört vackert. Särskilt dagar med så fint väder som vi fick – när solen glittrar i vattnet mellan husen.

Sammanfattning av vår tur

Både Madeleine, hennes hund och jag tyckte det var skönt att få sätta oss ner några minuter och vila benen medan vi väntade på färjan. Många steg blev det, och många höjdmeter. Men vilken energi alla dessa vackra intryck fyllde oss med! Jag hade gått den gröna leden innan, men tänk att man kan upptäcka något nytt VARJE gång man är ute! Jag älskar verkligen det!

För dig som vill veta mer om Härön

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön Turen tar max 2-3 minuter.

Böcker, länkar och blogginlägg

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är den grönmarkerade slingan som vi gick tur nummer 25. I boken informeras sakligt om hur man går i varje korsning. Dessutom är rundslingan, som är 5 kilometer lång, en del av Kuststigen (här hittar du info från West Sweden Trails).

Och här kan du läsa om mina tidigare besök på Härön:

• Härön – en vandringspärla på Tjörn (med Helena, juni 2021)
• Naturreservatet Härön, Tjörn (med sambo, hundar och barn januari 2020)

Extra: En dag för tidigt för Härö-simmet

På skyltar utanför Magasinet såg vi att det skulle vara en annorlunda simtävling dagen efter vårt besök, Härö-simmet. Det innebär havssim 11 eller 3,5 km (det långa loppet är runt hela Härön). Det var fjärde året som tävlingen skulle gå. Så annorlunda – jag har inte ens simmat så långt i inomhusbassäng!

Inlägget Eftermiddagstur på Härön, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag gick vi en tur i Kalvöns naturreservat som ligger i grannkommunen Uddevalla. För mig var det tredje besöket i reservatet, men för sambon var det premiär.

Flera stigar att välja mellan

Vi gick till scoutängen, Skänklinge uddar, Säleskär, Djupvik, Storebukt och sedan tillbaka mot fastlandet via spången. Rundan blev ungefär 9 kilometer, men man kan gå både längre och kortare – det finns många stigar att utforska här.

Kalvöns naturreservat bjuder på varierad natur

På Kalvön får man hav och klippor, krumma tallar och bokskog, hästar som betar fritt på ön och en massa växter. Idag såg jag till exempel rödmire, sylnarv, björkpyrola, frossört, bohusmarrisp, nysört, åkermynta, kustarun och rundsileshår.

Gammelskog och mossa

I ett område med gammelskog stannade vi och tog en lång rast. Om man tycker om gammal skog, mark täckt av mossa och harsyra och dessutom är svag för kustnära vandring så är det här naturreservatet absolut värt ett besök.

Kustmiljö – där övernattning är tillåten

Vid scoutängen finns både vindskydd med eldplats, dass, vedförråd, brygga och en liten strand. Det är en underbar plats som verkligen inbjuder till ett längre stopp.

Enligt skylt i anslutning till scoutängen får man inte tälta här, men på Länsstyrelsens webbplats finns inte övernattning med i föreskrifterna. Efter att ha mejlat dem har jag fått bekräftat från Västkuststiftelsen att Länsstyrelsens information är korrekt, och att man får övernatta i Kalvöns naturreservat.

Info för dig som vandrar med hund

Det finns några övriga punkter som jag skulle vilja lyfta fram, särskilt för dig som vandrar med hund.

Lösgående hästar i Kalvöns naturreservat

I Kalvöns naturreservat går det hästar sommartid. De är inte inhägnade, men de verkar väldigt lugna och vana vid både människor och hundar.

Brant trappa

Alldeles intill Storebukt finns en brant trappa till hjälp för att ta sig upp och ut på klipporna längs havet om man vill gå vidare mot Djupvik eller Scoutängen just den här vägen. Trappan är byggd i trä och är stabil. En del hundar, dock inte våra, kan ha problem med trappan.

Avslutning på min semester

Vi fick en jättefin tur i perfekt vandringsväder – en värdig avslutning på mina tre semesterveckor. Sträckan blev ungefär 9 kilometer och det tog oss 3 timmar och 15 minuter i behagligt ”se-oss-omkring-tempo”.

Uppdatering 2022-07-28: Om blommor

Några dagar efter mitt och sambons besök åkte jag tillbaka till Kalvön tidigt på morgonen – jag var där redan runt 05. Anledningen var att jag fått höra från Nalle Aspdalen att hon såg ryl därute dagen innan, och även knärot. Detta ville jag självklart inte missa.

Redan 350 meter från parkeringen fick jag se den första rylen. Precis där det kommer en en skogsväg från vänster sida växer rylen på höger sida om stigen. Bladen påminner om lingon, lika blanka, men har lite flikiga blad.

Det fanns också mängder av ryl till höger om stigen strax innan man kommer fram till spången. Till min stora glädje hittade även jag orkidén knärot, men inte på samma ställe som Nalle. Det är ju en av mina sommarfavoriter som jag alltid blir glad över att se.

Efter nästan två timmars strosande och fotograferande återvände jag till bilen – redo för en arbetsdag.

För dig som vill veta mer om Kalvöns naturreservat

Kalvön ligger i Uddevalla kommun. Lederna i reservatet är väl markerade och skyltade. Reservatskarta finns att hämta i små lådor både på parkeringen och vid scoutängen.

Så här hittar du till Kalvön

Längs väg 160 mellan Uddevalla och Henån (På Orust) svänger du mot Eriksberg och följer vägen tills du ser skyltning mot Kalvöns naturreservat. Följ skyltningen och parkera på den stora grusytan före bommen ner mot vattnet. Koordinater till parkeringen: 58°16.254’N 11°38.396’E

Här kan du läsa mer

– Mitt inlägg från favoritleden på Kalvön (gul) inklusive tältnatt
– Mitt blogginlägg från första besöket i Kalvöns naturreservat

I boken ”Bohuslän vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket var det tur 36 (Kalvön runt, norra slingan, röd markering) och tur 37 (Kalvön runt, södra slingan, blå markering) som vi gick den här gången.

– Länk till Uddevalla kommuns fina beskrivning av Kalvön och vad du kan uppleva där
– Mer information om naturreservatet hittar du på Länsstyrelsens webb

Och här är ett Instagraminlägg från mitt förra besök, som jag ännu inte hunnit skriva om i bloggen.

Inlägget Kalvöns naturreservat, Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Första veckan på min semester bad jag min sambo följa med till mina gamla hemtrakter i Småland. Anledningen var att jag ville visa honom Sevedeleden – en rundslinga på 50 kilometer som utgår från Mariannelund.

Dag 1 – 14,71 km

Framme i Mariannelund

Efter några timmars bilkörning var vi framme vid parkeringen i Spilhammar, Mariannelund. Vi hade kommit fram till att vi skulle gå leden medsols denna gång. Förra gången jag gick här (våren 2020 med Linda) gick jag motsols. På detta sätt skulle allt bli lite nytt för mig också. Tänkte vi. Men med facit i hand vet vi att man får se mer av det fina leden har att erbjuda om man går i motsatt riktning (tips).

En kort avstickare till Runkestenen

Till att börja med går leden på skogsväg tills den korsar riksväg 40. Därefter följer man skogsväg genom fin tallskog. Strax kommer man till en korsning med en skylt som signalerar att det finns en fornlämning till höger. Dit är det inte mer än 200 meter och det är Runkestenen (se Filmbyns sagolika utflykt nummer 1) som står där.

Lite fakta om Runkestenen

När inlandsisen smälte för 10 000 år sedan lämnade den efter sig stora klippblock. Några av dem landade på sin spets på en plan berghäll och kallas runkestenar. Eftersom man kan få dem att gunga (det fornsvenska ordet för ”gunga” var ”runka”).

Stenblocket är cirka 5 meter högt, 4 meter brett och 10 meter långt. Vikten är.. håll i dig… 260 ton. . Runkesten är sedan 1956 ett skyddat naturminne och har RAÄ-nummer Rumskulla 51:1. Du hittar mer information hos Fornsök (länk).

Den naturliga klätterväggen Trollevägg

Efter ytterligare någon kilometer genom tallskog (bitvis riktigt kuperat) övergick terrängen i lövskog och lite blötare omgivningar som bara skrek ”myggvarning”. En spång passerar genom Trullegata, tätt intill den naturliga klätterväggen Trollevägg.

Den måste givetvis testas av den äventyrlige i vårt sällskap. För mig och andra som nöjer sig med att bara se på omgivningen finns två bänkar och bord här att vila vid.

Skog, sjöar och smultron

Därefter fortsatte vi längs stigen genom skog och förbi små skogssjöar. På något ställe låg nedfallna träd som inte fanns här förra gången jag gick leden. När vi rundade Toregöl blev jag överlycklig av all skvattram som växte här. Doften av deras blad är bland det bästa jag vet.

Hundarna fick ett välbehövligt bad i värmen innan vi gick vidare längs skogsstigen.

Fotvilarpaus vid sjö och smultron

När vi hade gått förbi nästan hela Stora Holmsjön stannade vi på en höjd med vacker utsikt ner mot sjön. Här unnade vi oss en första paus efter starten i Mariannelund, då vi både luftade fötterna en stund och fyllde på med lite snacks. Därefter följde relativt enkel vandring nästan ända upp till Rumskulla.

Men där fick vi göra ett långt stopp, för luften var fylld av smultrondoft. Så vi stannade en lång stund och plockade varsin kåsa med smultron. Det kan inte finnas mycket som är godare än solvarma smultron (om du frågar mig).

Knöligt att ta sig förbi Rumskulla

Strax efter vår smultronpaus försvann stigen i högt gräs. Och nässlor. Eftersom jag hade gått där tidigare visste jag att vi skulle gå just där, bredvid dammen, och på några ställen skymtade vi också orange markeringar. Så det var bara att gå på, trots att vi blev brända av nässlorna där vi kom i våra shorts.

När vi korsat vägen och skulle in i en hage så var stättan fortfarande inte lagad (den var trasig redan 2020) och dessutom fanns en eltråd längst upp. Här hade vi lite svårt att få över våra stora hundar, men till slut löste det sig.

Sedan följde en kort och skön sträcka genom hagen innan vi kom ut på en mindre väg vid en gård. Enligt kartan skulle vi gå igenom en fårhage, men det fanns ingen passage. Vi såg också på kartan att vi kunde följa en skogsväg och sedan ansluta till leden efter något hundratal meter, men då fick vi gå genom en hage med kor. Här var leden väldigt dåligt markerad, och det slutade med att vi gick genom kohagen.

Fortsatt dåligt underhåll – och dalande humör

Kohagen var egentligen väldigt vacker med stora pampiga ekar. Men när vi skulle ut ur hagen (nu på leden igen) så hade ägaren dragit en taggtråd längst upp över stättan, så återigen blev det svårt att få över hundarna. Även livsfarligt för oss vandrare. Tänk om man snubblar på taggtråden längst upp när man kommer med tung ryggsäck som vi gjorde?

Det var uppenbart att denna markägare inte uppskattade att ha en vandringsled som passerade ägorna för leden var i bedrövligt skick här. Ris och träd över stigen. Trasig spång. Hyggen där det var svårt att se var leden sedan tog vägen. Omarkerat från ett berg med branta stup åt flera håll. Så jag skriver inte så mycket om denna sträcka, eftersom humöret dalade mer och mer.

Oväntad tältplats dök upp

Min plan var att vi skulle försöka gå fram till Björnhagskullen och slå upp vårt tält där. Det var en av de platser jag mindes från förra gången tack vare den vackra utsikten därifrån. Men strax innan vi var framme såg jag en åker mitt i skogen. Den var nyslagen och vi skulle alltså inte förstöra något om vi tältade i kanten en natt.

Sagt och gjort så vek vi av från leden och gick ner till åkern. Eftersom vi hade påbörjat vår vandring på eftermiddagen började det bli hög tid att hitta en sovplats. Vi slog upp tältet på lyxigt slätt och plant underlag (det är man ju inte van vid). Sedan la vi oss utanför och vilade och tog in omgivningen.

Till middag kokade vi bara lite korv. Det är inte fel att äta enkelt och snabbt. Hundarna var spekulanter på att få det som blev över. Efter lite prat och mys blev det läggdags och jag somnade som en stock på bara några minuter.

Första dagens etapp blev 14,71 kilometer och tog oss 5 timmar och 28 minuter att gå. Men då hade vi flera längre pauser.

Dag 2 – 27,04 km

Vi vaknade båda två ganska tidigt och bestämde oss för att stiga upp och komma iväg medan det fortfarande var svalt. Lars åt frukost medan jag, som oftast inte äter förrän jag varit uppe några timmar, tog ner tältet.

Björnhagskullen och Silvergatan

Himlen var grå, men SMHI hade förvarnat om en soligare och varmare dag. Strax var vi uppe på Björnhagskullen och utsikten var precis lika fin som jag mindes den.

Däremot var inte ravinen vid Silvergatan alls lika vacker som i mitt minne. Då, för två år sedan, var den som en grön sagoskog. Nu var den en torkad dal fylld med traktorspår. Men berget var fortfarande mäktigt och vackert.

Problem att få tag i vatten

På grund av att sommaren har varit torr var alla naturliga vattendrag torrlagda, så hundarna hade ingenstans att dricka. Det betydde att de var tvungna att dricka av det vatten vi bar med oss. Så redan på morgon/tidig förmiddag dag två stod vi med bara en liter vatten kvar av de sju vi burit med oss ut från Mariannelund.

Min tanke var att vi skulle ta vatten i Stångån, men det var så brunt att vi inte kände oss sugna på att rena det. Under denna dag skulle vi passera ytterligare några vattendrag, men vi hade tur och fick fylla på vatten i ett hus vid Kulla kvarn. Därefter kändes det lite lugnare och vi vågade dricka större mängder utan tanke på ransonera.

I sammanhanget bör jag nämna, även att det inte blir kronologiskt, att det finns en vattenkran i en trädgård, bara några hundra meter från leden i närheten av Kvilleken. Det var tydligt skyltat, men det kändes lite konstigt att gå in in en privat trädgård och hämta vatten.

Badpaus och vandring längs väg

Sedan vi fått vatten vid Kulla kvarn gick vi längs mysig skogsväg och skogsstig. Vid en av de små sjöar vi passerade svängde vi av och tog en paus. Lars och hundarna badade innan vi åt en lätt lunch i skogens tystnad.

Därefter gick vi vidare genom skogen och passerade både en å och den sista sjön innan vi började gå längs vägen. I vägrenen prunkade blommorna, och jag har aldrig sett så mycket fjärilar som jag gjorde under de här dagarna. Ofta satt det 2-3 fjärilar på varje blomma.

Kvilleken – en riktig höjdpunkt

Efter att ha gått på skogsväg en längre sträcka i gassande sol kom vi äntligen in i skugga och mäktig lövskog. Vi närmade oss naturreservatet Kvill (länk till Länsstyrelsen), där Sveriges äldsta ek står, Kvilleken med sin omkrets på 14 meter.

Jag, som bott i Småland i många år, har besökt det gamla trädet många gånger. Både med min dotter och hennes kompisar, och med mina egna vänner (länk till besök 2019). Men för Lars blev det första mötet, och han föll pladask för det gamla, vackra och uthålliga trädet.

På väg ut från naturreservatet passade vi på att använda toaletten vid parkeringen, och sedan gjorde vi avstickaren för att fylla på vattenflaskorna i korsningen några hundra meter bort.

Middag vid jättegryta

Efter några kilometer, och rejäl stigning uppför ett berg med hjälp av rep, slog vi läger vid ett färdigt fikabord intill en jättegryta. Där stannade vi länge; fotade, lagade mat, vilade. Som tur var hade det också samlats regnvatten i håligheter i berget, så hundarna drack sig otörstiga utan att vi behövde använda det dyrbara medburna vattnet.

Både fötter och strumpor hann torka under vår paus. Vi hade en massa att prata om och tiden bara flög iväg. Till sist var det ändå dags att ge sig iväg över klippor klädda i lav, med krumma tallar växande på sig.

Nästa anhalt var Klyvesten

Därefter följde en lång sträcka som den här gången kändes som transportsträcka innan vi kom fram till Klyvesten. Den hade jag verkligen sett fram emot att få återse, för den var lite av en favorit efter min tur här 2020.

Ett tag var tanken att vi skulle försöka hitta en tältplats i närheten, för omgivningen är fin. Dessutom är det ganska nära ner till ån så att vi kunde gått dit och badat hundarna. Men vi ville ta oss så långt som möjligt för att ha en kortare vandring den sista dagen.

Ruiner längs ån

Alltså gick vi vidare och var snart framme vid ruinerna efter pappersbruket vid Bråneholm. Bron över ån är vackert inbäddad i grönska. En liten bit längre ner ligger även ruinerna från Mariedalspappersbruk och kvarn.

Vid det här laget hade vi ganska ont i fötterna och kände ”blås-varning”. Vi bestämde oss därför att bara passera närmaste hus, gå upp på en höjd och sedan slå upp tältet. Det var den absolut fulaste tältplats jag någonsin haft, och jag bemödade mig inte ens om att fota där.

Kvällen ägnade vi åt att pyssla om fötterna, mata hundarna, kolla på våra bilder – och att lägga oss tidigt efter vår långa dag. Andra dagens etapp blev 27,04 kilometer och det tog oss 10 timmar och 21 minuter att gå. Vi fotade mycket och stannade även både för att äta lunch och middag längs vägen.

Dag 3 – 15,77 km

Eftersom vi skulle köra hem till Orust efter att vi hade kommit i mål försökte vi komma iväg i rimlig tid på morgonen. Till vår glädje mådde fötterna efter omständigheterna väl, och det hjälpte att den första delen av dagens etapp gick längs skogsväg bredvid Stångån.

När vi kom ner till Försjön fick hundarna dricka och svalka sig ordentligt. Längs hela sjön stod husbilar och husvagnar uppställda – vi som hade känt oss helt ensamma i skogen. Bara några hundra meter från vägen finns Amaliagrottan (trots att det är lite oklart exakt vilken håla som är den grottan).

Sista biten var lätt att gå

Därefter hade vi en enormt tung klättring upp till Korpberget, för det låg träd huller om buller över den redan branta stigen. Men resten av vägen var lätt att gå. I stort sett Sveaskogs-vägar hela vägen.

Den sista biten, sedan vi korsat riksväg 40, passerade små hus och gårdar. Längs kanterna blommade blåklockor, johannesört, åkervädd och fibblor i mängd. Men det som gjorde mig allra gladast att se var lundkovallen, också känd som natt och dag.

Det kändes oerhört skönt när vi närmade oss målgång vid bilen i Spilhammar. Sista dagen gick vi 15,77 kilometer och vi ”landade” i Mariannelund efter 3 timmar och 54 minuter längs leden. Den här dagen var det enklare vandring till stor del på skogsvägar och Sveaskogs-vägar.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Sevedleden är 50 kilometer lång (om vi räknar själv rundslingan, etapp 1-3), men den har även några etapper som går åt andra håll. Riksväg 40 passerar precis utanför starten så det är lätt att ta sig hit med bil. Även med buss från Eksjö mot Mariannelund eller Västervik passerar här. Vi utgick från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, och gick leden medsols.

Länkar till tidigare inlägg om leden

Länkar till inlägg från min förra tur här 2020, då jag gick den med Linda hittar du här:
Vår vandringsdag nr 1 längs Sevedeleden
Vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Nedfallna träd och dåligt underhåll

På de drygt två år som gått sedan jag gick här senast har kvaliteten på leden tyvärr förfallit rejält. Det ligger träd och ris över stigen på många ställen, och det är tröttsamt när man går med full packning.

OBS! På flera ställen var leden svårframkomlig på grund av träd och ris som låg tvärs över stigen.

Dessutom doldes stigen av all växtlighet (läs nässlor) på en del ställen, så vi fick själv göra oss väg där vi gick i shorts i sommarvärmen. Jag har mejlat till Vimmerby kommun om detta. Jag vill betona att inte hela leden är sådan här, men det är tröttsamt eftersom det dyker upp med jämna mellanrum.

Officiell information om leden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Inlägget Lång rundslinga i Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Att Flatruet med sina 975 meter över havet är Sveriges högst belägna väg är det många som känner till. Dessutom att den går rakt över kalfjället, så att man kan få en stor naturupplevelse utan att ens behöva lämna bilen. Men visste du att det även är underbart att vandra ut över detta vidsträckta landskap?

Från Flatruet mot höjden Miesehketjahke

Det finns flera stigar ut över fjällheden. I vanliga fall ska det vara lätt att gå här, men eftersom vi var tidigt på säsongen var det bitvis väldigt blött runt myrmarkerna på fjället. Därför fick vi gå lite omvägar, och hoppa och skutta på tuvor, för att försöka ta oss torrskodda fram.

Att gå drygt 3 kilometer rakt fram över denna ofantliga fjällhed är härligt, men det är oerhört svårt att avståndsbedöma. Ibland känns det som om man inte har kommit någonstans alls när man tittar framåt, men när vi vände oss om såg vi att husbilarna på parkeringarna blivit pyttesmå.

Runt oss hörde vi en massa vårglada fåglar, och vi såg bland annat fjällripa.

Vi slog upp tältet uppe på höjden

Efter ungefär 3,5 kilometer hade vi nått höjden och möttes av den vackraste utsikt man kan tänka sig. Snöklädda toppar åt alla håll (blanda annat Helags) och sjön Stentjärnana som ser ut som en massa olika små sjöar i ett system.

Eftersom vi hade åkt ut tidigt på morgonen hade vi med oss frukost ut. För att slippa sitta i blåsten slog vi upp tältet och satt och tittade ut över utsikten medan vi åt. På fjällsidorna både till höger och vänster om oss såg vi renhjordar beta fridfullt.

Enkel vandring ner till Stentjärnarna

Medan vi åt vår frukost enades vi om att även gå ner till Stentjärnarna. Trots att Flatruet och området runt är så lättillgängligt verkar det inte som om så många gör denna lilla tur. Men i min guidebok från Vildmarksbiblioteket (den är verkligen överlägsen Calazos bok för området) finns turen med och har där nummer 40.

Nu gick vandringen nerför längs stig och gamla fyrhjulingsspår, så det kändes väldigt lätt att gå. Dessutom lockade den vackra sjön, de stora stenblocken, och fjälltopparna runt oss.

Hundbad och lappljung

Till hundarnas stora lycka fick de både dricka och bada i Stentjärnarna. Bitvis låg det is på sjön, och här såg vi också de första myggen under vår Härjedalsvecka (se mina tips för en myggfri sommar om du har problem med mygg). Något som gjorde mig gladare var att jag också såg årets första lappljung – Phyllodoce caerulea.

Tillbaka samma väg som vi kom – totalt 13 km

När vi kände oss nöjda gick vi uppför till tältet som stod kvar och väntade på oss uppe på toppen. Där unnade vi oss en skön paus för att lufta fötter och fylla på vätska. Sedan tog vi ner tältet och började leta oss tillbaka till parkeringen.

Efter totalt 5,5 timmar var vi tillbaka vid bilen. Då hade vi gått runt 13 kilometer, men även unnat oss några härliga stopp. Detta blev en riktig njuttur, och jag är glad att jag fick den som avslutning på vår vecka i Härjedalen.

För dig som vill veta mer om Flatruet

Flatruet, som med sina 975 meter över havet är Sveriges högst belägna väg, ligger mellan Funäsdalen och Ljungdalen i Härjedalen. Här kan du läsa vad Destination Funäsfjällen skriver om Flatruet.

I boken ”Funäsfjällen, Helags- och Ljungdalsfjällen – Vildmarksbiblioteket” finns vår tur med. Den heter där nummer 40 (Gaske Miesjehkentahke). Där beskrivs turen mer ingående.

Fler turer i Härjedalen

Här kan du läsa om fler turer jag gjort i Härjedalen

Och mina Instagrambilder från Funäsfjällen

[instagram-feed feed=13]

Inlägget Flatruet och Stentjärnarna dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag har jag gått i Hamrafjällets naturreservat, Funäsfjällen. Eftersom man får det bästa av två världar här – blommor i mängd OCH fjäll – kan jag verkligen rekommendera det till alla som har det minsta lilla botaniska intresse.

Blomsterfjället i skir vårgrönska

Hamrafjället kallas ofta för blomsterfjället, och efter idag förstår jag anledningen till det. Trots att det inte var så många blommor som blommade (eftersom jag var här tidigt på säsongen) så möttes jag av den skiraste vårgrönska när jag gick in i naturreservatet.

Marken var täckt av olika blad, varav många var okända för mig. Det är helt fantastiskt att över 400 arter växer på de kalkrika sydsluttningarna av fjället. Trots att jag var på plats så tidigt på säsongen såg jag att det var många spännande arter på gång.

Redan i den första uppförsbacken fick jag bekanta mig med fjällviolen, viola biflora, som sedan dök upp i stort antal på många ställen längs stigen. Övriga växter som var i full blom just nu var bland annat harsyra, blåbär och förgätmigej. Liljekonvalj, ormbär och flera olika orkidéer var på gång.

Jag förlängde rutten under resans gång

Det var helt underbart att gå på stigen i bergssluttningen, omgiven av fjällbjörkskog. Kilometer efter kilometer fortsatte stigen med all vårgrönska runt mig. När jag kom fram till några skyltar såg jag att man kunde fortsätta ända fram till Anderssjöåfallet.

Efter att ha konsulterat kartan bedömde jag att jag både skulle hinna och orka gå fram dit. Så jag bestämde mig för att därifrån ansluta till den leden uppe på Hamrafjället som jag skulle gå på tillbakavägen. Egentligen skulle jag ha svängt av upp mot fjällryggen långt tidigare.

Att gå längs den grönskande stigen i bergsbranten flera kilometer, med ständig utsikt mot snöklädda berg, var ren njutning.

Från Anderssjöåfallet bar det uppåt

Från bron ovanför Anderssjöåfallet följde vi en liten väg upp mot fjället (samma väg som vandringsleden ”Anderssjöåfallet” går längs), så här kunde vi hålla ett lite högre tempo. Det dröjde inte länge förrän vi lämnade fjällbjörkskogen bakom oss och kom ut på fjällheden.

Leden går förbi ovanför skidliften och följer sedan bergskammen. Utsikten blir alltmer slående ju högre upp man kommer. Eftersom jag bara hade tänkt på Hamrafjället som ett blomsterfjäll blev den här delen av turen en enda stor bonus.

Stigen var lätt att gå, men gick bitvis i kraftig stigning. Dock gjorde vyerna längs Hamrafjällets rygg att det kändes lätt och roligt att gå där.

En välförtjänt fikapaus uppe på fjället

När vi hade kämpat oss upp till Hamrafjällets topp, 1.138 meter över havet, tyckte jag att vi förtjänat en fikapaus. Jag slog mig ner på en stor sten där jag hade utsikt åt alla håll.

Balder la sig i skuggan bredvid stenen och mumsade i sig både ägg och macka ur min matsäck. Att bara sitta däruppe och se delvis snötäckta fjäll och små sjöar åt alla håll gav mig en massa energi. Den här delen av turen var verkligen värd att gå. Och hade jag gått här under den mer blommande säsongen hade detta förmodligen blivit min absoluta favorittur i Funäsfjällen.

Och så nerför Sydbrantstigen

Efter vår rast skulle vi bara ta oss nerför fjället längs Sydbrantstigen. Vyerna framför oss var vackra och leden går precis på kanten av berget. Till min glädje råkade jag på gullspira (Pedicularis oederi) under ”nedstigningen”.

På grund av att stigen är brant på denna sida av fjället dröjde det inte lång tid förrän vi nådde trädgränsen och var inne i den gröna fjällbjörkskogen igen.

Den sista delen av leden är densamma som man gick när man kom från parkeringen och uppför backen in i naturreservatet. När jag nådde parkeringen hade jag gått 13 kilometer och det tog mig ungefär 4 timmar och en kvart.

Renar i mängd på Hamrafjället

På flera ställen såg vi (jag och vovven Balder) renar. Vid några tillfällen gick vi små omvägar för att inte störa dem eftersom de hade kalvar.

För dig som vill veta mer om Hamrafjället

Först och främst rekommenderar jag att du besöker Länsstyrelsens webb och läser deras information om naturreservatet.

Om du använder appen ”Spår och leder i Funäsfjällen” så var det en kombination av guldtur 557 och 558 som jag gick idag.

Så här hittar du till Hamrafjällets naturreservat

Strax väster om Tänndalen, längs väg 84, finns vägskylt som visar in mot reservatets entré och parkering. Möjlighet att parkera finns även vid den inhägnade slåtterängen knappt tre kilometer västerut.

Inlägget Hamrafjället – det bästa från två världar dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår hade jag inget inbokat, så då passade jag på att göra en tur ut till min favoritö Härmanö. Dessutom fick jag sällskap av en annan blomnörd – Nalle Aspdalen.

Vi fick ta en tur till naturmuséet

När vi kom ut med morgonfärjan blev vi mötta av en man som visade sig vara Thorbjörn Hansson. Eftersom hans önskan att få visa oss sitt Naturmuséet på Gullholmsgården framfördes ganska bestämt följde vi med honom när han lovade att det inte skulle ta lång tid.

Vi följde honom genom smala, vindlande gränder, och fick oss en stor portion av Gullholmens historia till livs längs vägen. Det lilla muséet bestod av djur och fåglar från Härmanö som stoppats upp och nu presenterades i ofantligt fina montrar.

Vill du också besöka det lilla fina muséet ligger det på Annikas strand 210 på Gullholmen. Tyvärr kunde vi inte stanna särskilt länge eftersom vi hade ”blomskådning” på vår agenda och ville komma iväg ut i naturen. Men det märktes att Thorbjörn ändå uppskattade vårt besök.

Från Gullholmen längs vägen till Härm

Vi begav oss raskt iväg mot Härmanö och svängde sedan söderut på huvudvägen på den bilfria ön. Strax efter samhället gick vi upp till lotsutsikten där vi hade 360 graders vy.

Därefter fortsatte vi längs den lättgådda (tillgängliga) vägen ända ner till Härm. Medan vi gick njöt vi av vackra trädgårdar, havets glittrande vatten och alla växter i vägkanten.

Mot blomrika Kalvhagen

Det var skönt att vika in på en stig istället för att gå på väg. Den är inte så lång, men väldigt mysig.

Kalvhagen är en helt otrolig blomsteräng som är rena paradiset för blomnördar som oss. Ängen breder ut sig åt alla håll och kanter och omges av små bohusberg. Just nu var ängen täckt av gullvivor.

Här hittade vi också bland annat humleblomster, lundtrav, teveronika, mandelblommor och getrams. Både jag och Nalle kravlade omkring på marken för att titta på, och fota, alla blommor.

Avstickaren mot Djupvik var fantastisk

Vid Kalvhagen pekar en skylt mot Djupvik. Trots att det bara är 0,5 kilometer dit hade jag inte gjort den avstickaren förrän igår. Bättre sent än aldrig får man nog säga, för det var en av turens riktiga höjdpunkter.

Här var stigen inte lika upptrampad, och vi kom snabbt fram till klippor och vi hörde havet dåna. Plötsligt skrek Nalle till och började småspringa rätt ner mot en bäck. Hon hade sett en makaonfjäril (jag såg den också, men hann inte uppfatta vad det var när den fladdrade förbi). Tyvärr ville den inte slå sig ner och låta sig fotas i blåsten.

Lite lättare var det att fota blommorna, även att det blåste rejält. Trift såg vi i massor, lite smällglim, hönsbär på några ställen och även rödblära. Men det som verkligen tog andan ur oss var utsikten över havet och bränningarna som slog mot klipporna under oss.

Veckans vackraste lunchställe

Visserligen var det lite brant att ta sig ner till vattnet i viken, men vi kände oss på lite äventyrligt humör. Det var verkligen värt besväret, för det var obeskrivligt vackert.

Dessutom blev det bekvämare än vi tänkt oss, för någon hade lagt en planka där så vi satt som små drottningar medan vi täcktes av saltstänk.

Långekilen och Svensbo

Vi satt länge och njöt av havets skådespel från första parkett. Därefter klättrade vi runt lite bland klipporna innan vi vände tillbaka till Kalvhagen. Därifrån fortsatte vi leden mot Långekilen. Vi hade inte gått långt innan jag fick ett lyckoutbrott över att hitta vattenklöver.

Att gå längsmed havet är obeskrivligt vackert. Därefter går leden ner i en liten ravin för att sedan passera Svensbo där det finns en gammal ruin och en bäverdamm. Den här slingan bjuder verkligen på många olika naturtyper.

Dags att gå mot färjan

När vi kom fram till Myren svängde vi vänster upp mot Härm där vi hade svängt av vägen tidigare under dagen. Egentligen hade vår plan varit att även gå till Härmanö huvud, men vi insåg redan vid Kalvhagen att vi inte skulle hinna det på de drygt 5 timmar vi hade planerat att vara på ön.

Vid Grindebacken svängde vi av för att känna på vattnet, och vi konstaterade att havet var lite för kallt för vår bad-smak. Men bredvid den härliga sandstranden bredde en gigantisk och härlig gullviveäng ut sig, så vi passade på att fota lite på den också. Och leta rödkämpar, men det hittade vi ingar.

Vägen är ganska rak, och man ser ända till samhället trots att det är några kilometer upp dit. Men vi hade inte tråkigt. Längs vägen prunkade ängar och diken av blommor och det fanns mycket att se på.

En sista avstickare vid Vadet

När vi kom till bron vid Lilla Härmanö insåg vi att vi hade gott om tid att hinna till färjan, så vi bestämde oss för att svänga in mot Vadet. Där gick vi över strandängar, över en bro och fick se mycket mer än om vi bara följt vägen.

Lite spännande var det eftersom vi inte visste exakt hur lång tid det skulle ta att gå över klipporna mot samhället. Vi hann. Men hade det varit lite längre fram på blomsäsongen hade vi nog inte klarat det.

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Mycket information finns i mina tidigare inlägg

Först av allt rekommenderar jag att du läser mitt inlägg från förra våren där jag verkligen beskriver naturreservatet och de leder jag gick. Jag beskrev även lederna vid mitt första besök på ön hösten 2020. Dessutom var jag här för två månader sedan med min bonusson.

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Alla lederna erbjuder något av intresse för blomnördar! Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Blomnördar på Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

På min önskelista för den här våren fanns tre lite längre leder som jag valde mellan: Billingeleden, Världsarvsleden och Kinnekulleleden. Nu föll det sig så att Linda också föreslog Kinnekulleleden, så i helgen tog vi oss an den vackra 48 kilometer långa leden.

För den som inte känner till Kinnekulleleden berättar jag nu att det är en underbar vandringsled som på sina 48 kilometer bjuder på en variationsrik natur med lummiga lövskogar, blomrika betesmarker, och mysiga klippor. Leden slingrar sig uppe på det drygt 300 meter höga platåberget Kinnekulle. Jag hade bara varit i området två gånger (en helg per gång) tidigare.

Men låt inte längden på leden avskräcka dig. På de ställen jag har läst om leden rekommenderar man att man ska gå den på tre dagar. Linda och jag gick dock på två dagar, och då gick vi den som en 8:a istället för som en rundslinga. På det sättet kunde vi gå med lättare packning på dagarna och byta ryggsäck vid bilen inför kvällarna/nätterna.

Regnig natt i Munkängarna

På grund av lite komplikationer i kollektivtrafiken slutade det med att Linda fick åka ner till Lerum och hämta upp mig och hunden Wilma. Det var redan mörkt när vi kom fram till Kinnekulle, och vi valde därför en annan tältplats än vi planerat. Vi ställde upp tälten i utkanten av Munkängarnas naturreservat.

Under natten regnade det, men vi hade det gott inne i tälten. Särskilt mycket njöt jag av doften från ramslöken som växte bara en bit ifrån oss. Redan klockan 05 steg vi upp i gråvädret och packade ihop våra blöta tält. Vid bilen lämnade vi de stora ryggsäckarna och packade om kök, mat och lite förstärkningsplagg i mindre ryggsäckar. Därefter gav vi oss förväntansfulla ut på leden. Vi gick norrut, medsols.

Vackert längs Vänern

Till att börja med följde vi en mindre väg och kom snabbt fram till Kinnekulle Camping & Stugby. Leden passerar rakt igenom campingen, så här kan det passa bra att övernatta om man inte vill hitta en egen tältplats ute längs leden.

Efter campingen följde en otroligt vacker sträcka längs med Vänern, och vi bestämde oss för att komma tillbaka på kvällen för att tälta precis där. Förutsatt att det inte blåste för mycket. Sedan följde vi leden längs stigar och småvägar genom ett flertal naturreservat. Bland annat Djurgården där man redan på 1600-talet höll hjortar i hägn för adelsmännens jakter. Idag strövar stora hjordar av hjortar fritt överallt på Kinnekulle, och vi ”sprang på dem” ett flertal gånger.

Norra sidan av Kinnekulle, 28 km

I början av vår tur strävade vi uppåt mot utsiktstornet vid Högkullen. På väg dit korsade leden otroligt många småvägar, men det var inget som störde. Vitsippemattorna som bredde ut sig framför oss i uppförsbackarna var ofattbart vackra.

Leden slingrar sig fram, och ibland känns det ologiskt att gå åt höger när man vet att platsen man ska till ligger till vänster. Men man får valuta för varje steg i form av intryck och upplevelser. Strax innan vi var framme vid utsiktstornet kom vi till ett vindskydd där vi valde att sätta oss och äta vår frukost. Utsikten mot Vänern var hänförande, och solen hade precis börjat titta fram.

Här satt vi i blåsten och njöt av morgonen, medan pratet och skrattet flödade. Efter frukosten inspekterade jag det fina vindskyddet och konstaterade att det enda som hade gjort det bättre hade varit om de även byggt en eldstad utanför. Linda som är mer praktiskt lagd än jag konstaterade i sin tur att det förmodligen ofta blåser rakt in i skyddet..

Jag måste säga att det var bra planerat att lägga vindskyddet bara några hundra meter ifrån utsiktstornet. Där finns nämligen toaletter (som vi för övrigt också passade på att nyttja). Kinnekulleleden passerar precis utanför både vindskyddet och tornet.

Naturreservatet Stora Salen – en favorit

Nu dröjde det inte länge förrän vi kommit fram till naturreservatet Stora Salen (igen – man kommer in i det innan man gör avstickaren till utsiktstornet och man kan välja att ta en genväg och skippa tornet). Vilken otroligt vacker gigantisk äng det är!!

Hade vi varit här bara några dagar senare hade träden här varit översållade av körsbärsblommor, men det var ofantligt vackert ändå. Trots att vi nyss tagit rast stannade vi igen på denna idylliska plats.

Fortsatt idylliskt längs Kinnekulleleden

Ytterligare några kilometer gick vi i idylliska landskap och insöp vårens grönska.

Vår variant av ”halva leden på en dag”

När vi skulle korsa en större väg, en bit från Medelplana kyrka, följde vi vägen mot kyrkan. Därefter svängde vi vänster, fortsatte på väg något hundratal meter innan vi svängde höger in på grusväg mot Hjälmsäter. Har hade jag varit tidigare då jag skulle titta på den ovanliga orkidén guckusko förra våren. Den blommar oftast i månadsskiftet maj/juni.

Efter knappt en kilometer på grusväg svängde vi in på Kinnekulleleden igen, norrut. Den lilla grusvägen/skogsvägen passerade några charmiga hus och övergick sedan i stig. Linda hittade en källa (visserligen skyltad så det var inte så svårt), men eftersom hon samlar på källor svängde vi in så att hon fick provdricka.

Trolmen stenbrott mitt i skogen

Helt plötsligt svängde stigen tvärt av åt höger och gick mellan stenmurar och stora granar förbi kalkbrottet i Trolmen. Jag var helt oförberedd på att det skulle finnas en så fin plats där.

Här blev det ännu ett stopp för platsens atmosfär inbjöd verkligen till det. Vi satt länge och bara var, men gick även runt och tittade på området. Det är svårt att förklara varför, men det här blev också en riktig favoritplats för mig.

Sedan följde en kort sträcka genom skogen där stenbrottet hela tiden gjorde sig påmint.

Extratur mot Råbäcks hamn, 5 km

Strax kom vi fram till ett stigskilje där vi kunde välja att gå mot Munkängarna (där bilen stod) eller att göra en avstickare på 5 km till Råbäcks hamn. Eftersom Linda gått leden tidigare avgjorde hon att det var värt att gå till hamnen. Givetvis hade hon rätt.

Stigen var lätt att gå, för den gick till största delen längs en gammal banvall, så vi var snart framme vid hamnen.

Först fick hundarna dricka vatten och svalka av sig efter många timmars vandrande längs Kinnekulleleden.

Sedan hittade vi ett fint bord att sätta oss vid. Ärligt talat fanns det flera bord att välja mellan. Där värmde vi vatten till vår goda kycklingsoppa som vi verkligen hade förtjänat efter vår långa tur. Vi njöt av solens värmande strålar innan vi packade och började gå tillbaka till korsningen där avstickaren börjar.

Tillbaka mot Munkängarnas naturreservat, 2,2 km

Egentligen är tanken att avstickaren till Råbäcks hamn ska vara en rundslinga förbi Trolmen och tillbaka upp till korsningen, men vi valde att gå tillbaka samma väg som vi kom. Kinnekulleleden nosar sedan lite på Munkängarnas naturreservat, men eftersom den inte går ner i de finaste delarna ville jag ta en extra tur där.

Linda och hundarna pausade på ängen bredvid parkeringen medan jag strosade runt på de breda stigarna som delar ramslökshaven. Jag blev nästan hög av all grönska och sken som en sol när jag anslöt till de andra vid bilen efter drygt en timme. Vi hade då gått 28 kilometer – förutom det jag gick i Munkängarna.

Kvällsutflykt till stenbrottet, 3 km

Trots att vi båda två hade varit i stenbrottet tidigare ville vi gärna dit igen. Hade vi följt leden hade det inte varit många hundra meter att gå från Munkängarna, men dessvärre ser man inte så mycket av stenbrottet från själva leden. Därför valde vi att ta bilen dit istället.

Vi följde den snirkliga vägen upp på berget bakom alla husbilarna. Därifrån får man verkligen en mäktig vy, men för mig som är höjdrädd gav den lite svindel. Sedan gick vi leden som går på kanten ovanför hela ”dammen”.

Det ger en helt annan vy över området (och känns lite säkrare för såna som mig). Läs gärna om mitt första besök här i stenbrottet (med hela familjen, fiske och lunch). Personligen tycker jag att den här rundan är jättefin, och vi gick ungefär 3 kilometer vid detta stopp. Ett tips är också att passa på att använda toaletterna vid parkeringen.

Kebabrulle och tältning vid Vänern

Vid det här laget var vi både hungriga och trötta. Bara den del som vi vandrade längs Kinnekulleleden hade tagit oss nästan 10 timmar. Så vi valde att stanna till i Hällekis och köpa varsin kebabrulle som vi stoppade ner i ryggsäckarna, istället för att bära med oss köken ut och laga middag.

Sedan körde vi raka spåret till den lilla parkeringsplats vid Vänern som vi sett ut redan på morgonen. Därifrån var det inte mycket mer än 1 kilometer till vår tänkta tältplats. Väl där slog vi oss ner på stenstranden, lutade oss mot klippväggen och formligen kastade oss över våra kebabrullar meden det varma kvällsljuset lyste runt oss.

Efter maten slog vi upp tälten och hann sedan bara med en kort liten tur längs stranden innan solen gick ner. Vi fick den vackraste kväll man kan tänka sig och gick och la oss så fort solen gått ner. Nöjda med den fantastiska dagen vi fått ihop.

Trots att kvällen var så otroligt vacker blev natten riktigt blåsig. I Lindas tält märktes det inte så mycket (se bilden här nedanför), men i mitt tipitält desto mer. Men jag vaknade ändå pigg och glad, redo för en ny vandringsdag.

Södra delen av Kinnekulleleden, 23 km

Även denna morgon steg vi upp klockan 5 och packade ihop våra tält. Nu gick vi samma korta bit mellan tältplatsen och bilen för tredje gången på ett dygn. Från parkeringen tog det inte mer än 10 minuter att köra till kyrkan i Medelplana där vi lämnade bilen och våra tunga ryggsäckar. Turen gick vi med lätt ryggsäck.

Den här dagen vandrade vi den södra delen av Kinnekulleleden, och vi gick den motsols. Första sträckan var samma som när vi genade dagen före – alltså från Medelplana kyrka och så in på grusvägen mot Hjälmsäter. Där vi dagen före svängde av norrut på leden svängde vi nu söderut. Och vilken dramatisk skillnad från dagen innan. Här hade våren kommit mycket längre.

De vackra platserna avlöste varandra

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att avgöra exakt var alla bilder är tagna, för här avlöste vitsippemattorna och ramslökshaven varandra. Ängsmark och kullar, blommande körsbärsträd, lättgådda stigar och Vänern som skymtade mellan träd och buskar.

Naturreservaten stod som spön i backen och jag var nästan hög av all grönska och alla blommor vi såg längs vägen. Att solen dessutom strålade från en klarblå himmel hela dagen, trots kalla vindar, förgyllde vår vandring.

Frukost i grönskan och njutvandring

Även denna dag hade vi med oss frukosten och valde en vacker, lugn plats att äta den på. Sedan traskade vi vidare i ett tempo som tillät oss att verkligen se det vi hade runt oss.

Egentligen var allt vackert, förutom någon enstaka transportsträcka. Favoriterna denna dag blev naturreservatet Västerplana storäng med all sin ramslök, fina stigar och Vänern intill – och Österplana hed och vall naturreservat som blev vår grand finale.

Vattenfall x 2, och grotta

När Linda och jag går gör vi det inte för att få motion – vi gör det för att vi mår bra av det och för att vi älskar alla upplevelser vi får längs vägen. Ett av de ställena som fick mycket av vår uppmärksamhet var det lilla vattenfallet i Halla naturreservat. Med all rätt tycker jag.

Tvärtemot min vanliga mesiga natur klättrade jag uppför branten, fast besluten om att försöka ge Linda en fin bild av henne vid vattenfallet.

Den här delen av Kinnekulleleden passerar även ”Lasse i bergets grotta”. Grottan (fast det är egentligen ingen grotta) ligger i den vackra sandstensklev som skär genom hela naturreservatet. På ängen nedanför grottan finns även ett vindskydd.

Därefter närmade vi oss parkeringen vid Martorpsfallet, och där stod en massa bilar. Sista biten började vi möta både vandrare och cyklister (bitvis delar dessa grupper Kinnekulleleden, men inte överallt). Dock hade vi tur för när vi kom fram till vattenfallet var vi ensamma där en liten stund. Men mycket till vattenfall var det inte just nu med tanke på torkan.

Sista biten var nästan den vackraste

På ängen vid Martorpsfallet står flera fikabord. Men om man följer Kinnekulleleden ytterligare några hundra meter finns en jättefin rastplats som ligger ensamt med vacker utsikt.

Redan på väg till Martorpsfallet såg vi orkidéer i knopp, men här hade de kommit något lite längre. Inom en vecka kommer Sankt Pers Nycklar att blomma i mängd här längs leden. Gullvivorna täcker redan nu stora områden av marken, och många andra blommor var på gång.

Här är stigen inte lika trampad och jag njöt både av att gå genom ängsmarkerna och över heden som den övergår i. Mina blomnördsögon såg hur otroligt vackert (och spännande) det kommer att vara här i början av sommaren.

När vi hittade den första backsippan (pulsatilla vulgaris) som är min favoritvårblomma tjöt jag högt av glädje. Att vi sedan såg massor av dem gjorde inte dagen sämre. Linda frågade mig flera gånger vad jag gick på (jag var så exalterad) och hon konstaterade krasst att det helt enkelt var Flower Power.

Otroligt njutbar vandring

Vår vandring började lida mot sitt slut, men naturen fortsatte att bjuda på underbara upplevelser hela vägen. På Österplana hed och vall var det lätt att gå.

Vi passerade en stuga som Linda läst att man kan övernatta i. Efter att vi kikat in i den enades vi om att vi inte riktigt höll med om att den var redo för övernattningsgäster. Men den tjänar som bra skydd vid regn, eller om man vill sitta inomhus när man rastar.

Efter en kort och kuperad passage genom skogen hade vi bara en kort bit över ängen och ut på vägen. Där leden kom ut på vägen vek vi av mot Medelplana kyrka som faktiskt var inom synhåll. Jag får vara ärlig nog och säga att våra steg inte var särskilt raska vid det här laget. När vi kom till bilen hade vi gått 23 kilometer, och hade även gårdagens över 30 kilometer i benen. Att sätta sig i gräset vid parkeringen och lufta fötterna en stund var ljuvligt – och hundarna uppskattade vattenskålen trots att hundarna (i alla fall Wilma) varit nere i vartenda dike vi passerat för att dricka eller plaska runt.

Dags för hemresa

Eftersom jag kom med tåg var Linda snäll och skjutsade mig till stationen i Hällekis, och vi kom dit med god tidsmarginal. Mer information om hur man kan ta sig till och från Kinnekulleleden hittar du lite längre ner.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta var en av de vackraste leder jag gått. Vissa sträckor går visserligen på väg, men allt det vackra som finns runt omkring kompenserar dessa korta sträckor med råge. Här vill jag vandra igen, och jag fick många favoritställen som jag kan tänka mig att besöka även på utflykt med familjen till exempel.

Förbjudet att plocka ramslök i de 18 naturreservaten

I naturvårdsområdet Kinnekulle finns 18 naturreservat. Inom dessa får du inte plocka ramslök. I andra delar av Kinnekulle är det dock tillåtet att plocka. Tänk också på att inte klampa ut i ramslöken – lämna ramslökshavet lika vackert som du själv vill se det.

Avslutningsvis lite fakta om Kinnekulleleden

Kinnekulleleden är 48 kilometer lång och ligger vid Vänerns sydöstra strand i Götene kommun, cirka 150 kilometer från Göteborg. Hos Västsverige kan du läsa mer om leden. Där kan du dessutom ladda ner en utskriftsvänlig karta. Kinnekulleleden är även en av STF:s signaturleder.

Ta tåget till Kinnekulle

Om man väljer att åka tåg hit går Kinnekulletåget direkt från Göteborg eller Örebro, som är tågets slutstationer. Det finns flera direkttåg, men i vissa fall får man byta i Herrljunga när man kommer från Göteborg. På cirka två timmar tar man sig smidigt från Göteborg till Kinnekulle (om det inte är olyckor på spåret som när jag och Wilma åkte upp i helgen).

Med Kinnekullebanan kommer man rakt ut i Kinnekulles vackra natur. Man kan stiga av vid stationerna Forshem, Hällekis, Råbäck, Blomberg, Trolmen och Källby. Läs mer på Västtrafik. 

Buss från Stockholm

Kommer du från Stockholm finns möjlighet att ta direktbuss (Skaraborgaren) till Lidköping på cirka 5 timmar. Från Lidköping kan du sedan ta tåget till Kinnekulle på cirka en halvtimme.

Inlägget Kinnekulleleden, 48 kilometer dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag älskar verkligen området kring Sundsby Säteri på Tjörn. Självklart beror det först och främst på den otroligt vackra och varierade naturen. Men även på att lederna är så ”vilda” – de består nämligen till största delen av obearbetade naturstigar. Min absoluta favorit är Rådjursstigen.

Bilder i detta inlägg är från två olika morgonturer längs Rådjursstigen den senaste veckan.

På Rådjursstigen får du lite av allt

Trots att Rådjursstigen inte är längre än 3,5 kilometer bjuder den verkligen på många stora upplevelser. Längs leden går du både genom stora, luftiga lövskogar, och genom trånga bergspassager. Du passerar en bokskog och två rastplatser.

Dessutom kan du, om du gör två korta avstickare, få vidunderlig utsikt över havet uppifrån Solklinten och utforska grottor.

Rundan passar inte för barnvagn

Även att leden ser enkel ut precis där den passerar parkeringen så är den inte lätt att gå. Rådjursstigen är mycket kuperad, och underlaget är bitvis svårt. Det är stenar, rötter och på några ställen får man nästan klämma sig fram mellan bergväggar.

Personligen tycker jag att detta är helt underbart, men det kan vara bra att veta om man har tänkt gå här med barnvagn. Eller om man själv har svårt att gå på ojämna underlag.

Vackra lövskogar i kuperad terräng

Jag skulle nog säga att de fantastiska lövskogarna är utmärkande för Sundsby. När man följer Rådjursstigen passerar man genom dessa skogar. En av morgnarna stod passande nog (med tanke på stigens namn) två rådjur och tittade på mig mellan träden.

Som en bonus passerar man även en bokskog där man med fördel kan stanna och fika vid borden som står där. Jag har ännu inte varit där när löven har varit utslagna, men jag ser verkligen fram emot det.

Spännande trånga passager – och grottor

Efter att man har gått i de stora, luftiga lövskogarna kommer man fram till ett avsnitt med trånga passager genom berget. Inte klaustrofobiskt trånga, men det går inte att ta sig igenom med en stor ryggsäck på ryggen.

Som du kan se i filmen ovanför är det inte helt lätt att ta sig fram. Alldeles intill leden finns en stig ner till grottorna som du hittar mindre än 100 meter bort. Jag har varit där tidigare, men inte den här veckan när jag varit i Sundsby före jobbet.

Missa inte avstickaren upp till Solklinten

Solklinten ligger inte längs Rådjursstigen, men en skylt visar var man kan svänga av om man vill njuta av havsutsikt. Den branta, men korta, stigen upp till utsiktsplatsen är inte mer än kanske 250 meter. Och jag kan garantera att du får valuta för insatsen. Så här underbart var det däruppe en av morgnarna den här veckan.

Från utsikten kan man antingen ta en genväg ner mot den bredare stigen/vägen mot parkeringen, eller gå tillbaka ner och fortsätta på Rådjursstigen. I den här terrängen är jag extra tacksam över att ha skor med så bra grepp på fötterna (Rover från Icebug).

Rådjursstigen är tydligt markerad

Trots att leden i stort sett består av obearbetad naturstig så är den väldigt tydligt märkt med gula markeringar. I varje stigskilje står skyltar som visar vilken led, eller vilken sevärdhet, du kan välja mellan.

På flera ställen korsar den dessutom andra leder, så det är lätt att göra en egen kombination om man tycker att Rådjursstigen med sina 3,5 kilometer är för kort eller för lång. Efter att du har läst detta långa inlägg hoppas jag att du förstår varför jag är så förtjust i just denna runda!

För dig som vill veta mer om Sundsby

Eftersom Sundsby ligger längs vägen till mitt jobb kommer jag att vistas en del i området. Därför har jag gjort en egen kategori där du kan hitta alla mina inlägg om vandringslederna i området.

Mina instagrambilder från Rådjursstigen och övriga leder i Sundsby

[instagram-feed feed=7]

Så här hittar du till Sundsby Säteri

Med bil: Sundsby ligger på Tjörn i södra Bohuslän (några mil norr om Göteborg). När du har passerat Tjörnbron fortsätter du väg 160 mot Orust. Efter ytterligare cirka 5 kilometer sväng vänster mot Sundsby säteri. Följ vägen cirka 1 km. Parkering finns på höger sida.

Inlägget Rådjursstigen, Sundsby, Tjörn (3,5 km) dök först upp på Hemomkringvandring.

När SMHI utlovade en hel helg med sol bestämde jag mig för att passa på att njuta av havet. Vad kan vara vackrare än klippor, solglitter i vattnet och sol från en klarblå himmel? Egentligen hade jag en ”ny” ö i åtanke. Men med tanke på dieselpriserna valde jag en favorit på hemmaplan: Härmanö.

Bonussonen ville följa med till Härmanö

Till min stora förvåning, och givetvis även glädje, sa min bonusson att han ville följa med. Så igår tog vi första färjan ut (information om tidtabell med mera finns längre ner i inlägget), och började gå längs den smala vägen söderut på ön.

Målet för vår tur var Härmanö Huvud. Visserligen finns det många andra fina ställen på ön, men nu ville jag visa det allra finaste. Efter ungefär fyra kilometers lätt promenad på den charmiga lilla vägen svängde vi av på stigen ut mot klipporna.

Vilka stränder vi fick i lågvattnet

Sedan följde två härliga kilometer uppe på berget, med vackra vyer åt alla håll. Visserligen är det lite trixigt att ta sig nerför sista berget och sedan upp mot Härmanö Huvud, men roligt. När vi kom ner mellan bergen var det lågvatten och väldigt enkelt att gå. Och vilka fantastiska sandstränder vi fick njuta av, där det annars varit vatten vid mina besök.

Både jag och min bonusson passade på att strosa runt där på ”havsbotten” en bra stund.

Lunch på stranden nedanför Härmanö Huvud

Därefter fortsatte vi längs klipporna tills vi kom till min lunchstrand från i fjol. Där slog vi oss ner och bestämde oss för att fixa vår lunch, trots att klockan inte var mer än 10.30.

Tydligen tyckte Trangiat (eller gasen) att det var kallt för det tog en evighet att koka upp vattnet. Men vi satt bra där vi satt. Solen värmde härligt i ansiktet, och vi var relativt skyddade för vinden. Dessutom smakade maten ännu bättre när vi fått vänta på den lite.

Den här gången åt vi frystorkad (god) mat från Real Turmat. Som vanligt köper jag maten hos The General Prepper. där jag också köpt mitt stormkök, Trangia. På fötterna har jag mina älskade färgglada strumpor från Happy Hiking och de dubbade kängorna Torne från Icebug. Jackan i merinoull kommer från Super.Natural och byxor och väst från Tuxer. Nu fick jag nog med allt du kan se på bilden.

Härmanö Huvud – en riktig höjdpunkt

Mätta och glada packade vi våra saker och började den korta ”klättringen” upp mot Härmanö Huvud. Medan havet slog mot klipporna kämpade vi oss uppåt i den tilltagande vinden. När vi nådde toppen hade vi fri utsikt åt alla håll. Det blåste så kraftigt att min bonusson höll fast sig i röset på toppen.

Det är otroligt mäktigt att stå däruppe och ha vatten på tre sidor om sig. Och att inse att vi kommit gående över det skrovliga klipplandskapet i bakgrunden. På grund av att vindarna var så kraftiga däruppe blev det inte något långt stopp.

Dags att vandra upp mot hamnen

Till vår stora förvåning fanns inte våra fantastiska sandstränder kvar när vi klättrat ner från berget. Tidvattnet hade nämligen dragit in och vattnet steg otroligt snabbt. Vi skyndade oss till den smala passagen mellan bergen för att försöka ta oss över torrskodda innan vattnet kom även dit. Men det var en liten stund för sent för det upptäckte vi. Fast vi tog oss över på stenarna nästan hela vägen innan de låg dolda under vatten.

För en landkrabba som mig var det oerhört intressant att se hur snabbt vattnet steg, och även vilket tryck det var i vattnet. Resten av turen hände inte så mycket. Vi gick småpratande samma väg tillbaka upp mot hamnen i Gullholmen, som vi gått fem timmar tidigare. Vår tur blev 14,5 kilometer, och gav ofantligt mycket härlig energi!

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till min hemkommun Orust. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Du kan lätt få ihop åtminstone två mil. Det finns även leder som är tillgänglighetsanpassade. En runda på 2,5 kilometer och en som går längs en grusväg i 4 kilometer, men där får man ta samma väg tillbaka. Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381 hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Avslutningsvis några länkar

Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Härmanö naturreservat.

Det finns även inlägg här i bloggen från mina tidigare besök vid Härmanö Huvud:
Härmanö naturreservat och frosseri i blommor (maj 2021)
Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust (oktober 2020)

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Till Härmanö Huvud med bonussonen dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 12 minuter

I lördags kände jag att det var alldeles för längesedan jag gick någon längre sträcka här på Orust. Så jag frågade min sambo Lars om han kunde skjutsa mig till Nösund. Planen för dagen var att gå del två av Pilgrimsled Orust. Etappen är 19 kilometer och går mellan Nösunds kapell och Morlanda kyrka, eller vice versa.

Vandring på kända stigar i Nösund

Eftersom jag har vandrat en del runt Nösund hade jag gått en del av etappen tidigare. Men det gjorde mig ingenting, för stigarna runt Nösund är riktigt mysiga och fina att gå. Efter några hundra meter längs den lilla asfaltsvägen svängde jag in på stigen som leder förbi både Trappbergen och Kvarnberget. Vill du se fler bilder härifrån kan du kolla mitt inlägg från när Lars och jag gick Stora Rösleden förra våren.

Sedan gick Balder och jag vidare på tydligt markerad skogsstig tills vi kom till husen högst upp i samhället. När jag gått nerför en asfalterad backe förbi några hus svängde leden mot havet, och följde sedan strandpromenaden mot Nösund.

Genom Nösund och mot Boxviks Vette

När vi passerade Nösund kikade jag in mot Nösundsgården, men såg inte mina vänner Lisbeth och Stickan. Här kan jag annars rekommendera att man gör ett stopp. De har både vandrarhem, hotell och tidvis även café.

Avstickare till Arekullen

Strax efter Nösundsgården svänger pilgrimsleden in mellan husen. Här har jag gått ganska många gånger, både när jag gick Hjortsbackenleden och när jag gått till Boxviks Vette. Om du har tid tycker jag att du ska göra en avstickare direkt efter samhället upp till Arekullen (se Hjortsbackenleden). Avstickaren är bara några hundra meter tur och retur, men brant och vacker.

Ytterligare en avstickare – till Boxviks Vette

Pilgrimsleden mot Morlanda går genom ett typiskt ”bohuslänskt” landskap med lövskog mellan små västkustberg. Den är tydligt markerad och lätt att gå det här avsnittet. Till största delen går man på skogsväg där det kommer att lysa blått av blåsippor om bara några veckor. Men än så länge såg jag bara blad.

Om du vill titta på en ravin kan du svänga av mot Vargklyftan (se i slutet av detta blogginlägg) och sedan gå tillbaka till leden.

Dessutom kan du göra en riktigt fin avstickare på cirka 700 meter enkel väg för utsikt mot havet och skärgården från Boxviks Vette (se inlägg med bilder).

Först lite asfalt – sedan fika i en glänta

Även efter att jag passerat skylten mot Box Vette gick leden på skogsväg ända tills jag skymtade havet igen, ovanför Röd. Där får man dock gå på asfalt i en lång nerförsbacke innan man svänger av in mot skogen igen.

Helt plötsligt tittade solen fram, precis när vi passerade en underbar glänta i skogen. Därför bestämde jag mig för att det var dags för en liten fikapaus. Både Balder och jag slog oss ner och njöt av sol och fruktsallad (även att han hoppade över apelsinbitarna).

Skyltarna pekade visserligen mot Morlanda.. men…

När vi lämnat vår glänta fortsatte vi på skogsvägen. Omgivningarna var lika rogivande och vackra som de varit i stort sett hela vägen.

Men helt plötsligt kom jag till en korsning där skyltarna sa att jag skulle vända och gå tillbaka för att komma till Morlanda.

Skyltarna pekade fel

Till att börja med tänkte jag att jag kanske blivit snurrig vid fikat och gått åt fel håll. Men i så fall borde jag ha passerat här tidigare, och jag kände inte alls igen mig. Jag bestämde mig dock för att inte följa skyltarnas råd efter att jag tittat på kartan. Och jag hade rätt – om man följde skylten som pekade mot Nösund gick man mot Morlanda. Och tvärtom.

Sedan var vi nästan framme vid väg 178

Snart var vi framme vid väg 178 som går mellan Varekil och Ellös här på Orust. Till min stora glädje slapp vi korsa den trafikerade vägen. Istället gick vi under den genom en tunnel, vilket var mycket bra ordnat av Pilgrimsled Orust.

Detta var i höjd med återvinningscentralen, strax ovanför backen där Husebyledens parkering ligger. Så nu gick jag återigen på välkända stigar där jag gått många gånger.

Gå genom bokskogen Himlabacken istället

Jag skulle rekommendera att du svänger vänster, istället för höger, när du gått in på stigen bredvid återvinningscentralen. Då följer du Husebyleden förbi fornborgen, nerför backen och håller sedan höger nedanför berget. Därefter går du uppför Himlabacken, vår vackra bokskog.

Om du följer stigen genom bokskogen kommer du efter en knapp kilometer fram till Pilgrimsleden och svänger då vänster om du ska fortsätta mot Morlanda.

Innan jag visste ordet av var jag i Morlanda

Jag hade väntat mig en lång och slingrande tur inne i Morlanda naturreservat. Kanske till och med förbi Svens Altare. Men jag insåg sedan att det är etappen mellan Röra och Morlanda som passerar där. Och även leden Orust Tvärs som jag gått några gånger.

Så helt plötsligt hade vi bara en nerförsbacke kvar innan vi skulle gå den korta biten på grusväg fram till Morlanda kyrka. Den allra sista biten på kanske 400 meter går längs asfaltsväg. Balder och jag kom i mål vid kyrkan efter 4 timmar och 38 minuter. Sträckan blev 19,44 km och vi hade även haft en längre fikapaus längs vägen. Och jag var väldigt nöjd efter dagens avkopplande och fina tur.

Sammanfattning och länkar

Vad kan jag säga för att sammanfatta de här 19 kilometerna? Naturskönt i varierade naturtyper , och underlaget består till största delen av skogsväg och stigar. 

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (mars 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Länk till ledens webbsida

Självklart delar jag även med mig av länken till Svenska Kyrkans beskrivning av Pilgrimsled Orust.

Har du också gått etappen, eller är intresserad av att göra det, skriv gärna en kommentar här nedanför.

Inlägget Pilgrimsled Orust: Nösund – Morlanda, 19 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en ganska stillasittande julafton var både jag och min sambo sugna på att komma ut. Så vi bestämde oss för att göra en liten juldagsvandring i (och i närheten av) Herrestadsfjällets naturreservat.

Solen steg

När vi svängde in på parkeringen i Ålslån tidigt på morgonen var det fortfarande halvmörkt ute. Min plan var att vi delvis skulle gå samma slinga som jag gått i Herrestadsfjället med Friluftsfrämjandet någon vecka tidigare. Men den här gången skulle vi gå den i motsatt riktning.

På marken låg ett täcke av snö, och det dröjde inte mer än en halvtimme förrän solen syntes nere mellan trädstammarna. Allt eftersom vi gick längs stigarna i den tysta skogen ljusnade himlen allt mer. Till slut var himlen klarblå och jag kände hur mungiporna åkte upp nästan ända till öronen.

Fikapaus på favoritställe

Eftersom det bara var någon vecka sedan jag gick ungefär samma runda fotade jag inte lika mycket som jag brukar. Men när vi kom fram till fikaplatsen fotade jag desto mer, och detta blev höjdpunkten på vår tur.

Lugnet som la sig över mig där jag satt och såg ut över den isbelagda och snötäckta sjön i solen. Exakt den känsla som jag längtat efter i all jobbstress. Och även den känsla jag valde att bära med mig resten av min julledighet.

Här stannade vi länge. Kokade kaffe och varm choklad, åt vår matsäck. Njöt av att känna solen värma våra ansikten efter veckor av gråväder.

Tillbaka mot bilen med ny energi

Efter att vi hade fått denna härliga paus gick vi vidare i snön och njöt av landskapet. Herrestadsfjället är fantastiskt fint, och jag blir aldrig trött på att gå där. Här kan du läsa mer om naturreservatet som ligger i min grannkommun, Uddevalla.

Avslutningsvis kan jag berätta att turen tog oss nästan fyra timmar, i lugnt tempo. Och vi såg bara tre personer på vår juldagsvandring – det fina vädret till trots. För mig var detta verkligen den perfekta turen.

Juldagsturer från tidigare år

Efter julaftonens matintag, och kanske lite mer stillasittande än vanliga dagar, är det oftast skönt att komma ut. Här är länkar till några av mina tidigare juldagsvandringar. Jag såg just att jag varit på samma ställe 2019 och 2020; men det bjuder jag på:
– Juldagstur – Sundsbyleden, Tjörn (2019)
– Sundsbyleden i solnedgång – Tjörnfavorit i repris (2020)

Och här kan du läsa mer om mina turer i Herrestadsfjällets naturreservat

Nu har det blivit så många besök, turer och övernattningar i Herrestadsfjällets naturreservat att jag har gjort en egen kategori för dem:
– Alla mina inlägg från Herrestad hittar du här

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Härlig juldagsvandring, Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Under några dagar skulle jag och Gunnel, på uppdrag av Destination Läckö-Kinnekulle, prova på en del av Biosfärleden. Vår plan var att inleda med etapp 7 som går mellan Myrbacken och Lugnås. Eftersom vi kom i bil från varsitt håll bestämde vi oss för att mötas i Mariestad och ställa ena bilen vid starten och den andra vid målet.

Mot starten vid Myrbacken

Därför åkte vi tillsammans från Mariestad Äskekärr station tidigt i fredags. Till vår förvåning fanns en skylt märkt ”pendelparkering” som pekade in på den lilla grusvägen. Oerhört charmigt – och oväntat – i den lantliga miljön. Efter att vi parkerat hängde vi på oss våra ryggsäckar och började gå längs grusvägen tills det var dags att svänga in mot skogen och Myrbacken.

Till att börja med följde vi en stig inne i skogen. Där passade vi även på att slå oss ner i en glänta och ta första fikapausen. Vi hade ju suttit i bilarna i 2,5 timmar så det var gott med ett litet mellanmål.

Solgula rapsfält på västgötaslätten

Sedan kom vi ut på en liten grusväg som slingrade sig fram mellan hagar, gårdar och vidsträckta slätter. Från de öppna fälten slog doften av raps emot oss. Och vi njöt av både den söta doften och synen av de klargula fälten. Med den blå himlen och de lätta molnen i bakgrunden var det nästan overkligt vackert.

Trots att leden går längs grusväg relativt länge är det inte något jag störs av. Även att jag generellt helst går på stig. Omgivningarna är oerhört vackra. Och vi hade en massa att prata om. Dessutom är landskapet platt så det var enkelt att gå.

Vi svänger av mot Lugnås

Snabbare än vi trott var vi framme vid korsningen där vi skulle följa en liten landsväg mot Lugnås. Eftersom vi hade läst att det nu skulle bli mer kuperat med stigningar upp på berget, tog vi en välförtjänt lunchpaus innan vi fortsatte. Wilma fick dricka i en bäck och vi passade på att lufta fötterna. När vi skulle gå vidare konstaterade vi glatt att strumporna i mohair redan torkat.

Underlaget vi gick på var visserligen asfalt, men det kom inte en enda bil även att vi nog gick där 45-50 minuter. Stigningen var knappt märkbar (142 meter på 17 kilometer – om vi räknar med den bit vi gick mellan bilen Myrbacken). Runt oss prunkade blommorna i vägkanterna och vi hade fullt upp att titta, lukta och fota. Dessutom hade nästan alla hus vi passerade en syrénhäck, så luften var full av underbara dofter.

Framme vid STF Lugnåsberget Eko-hotell

Vid 15-tiden kom vi fram till hotellet där vi skulle bo för natten, STF Lugnåsberget Eko-hotell. Vi tog en kaffepaus i trädgården innan vi checkade in. Därefter blev vi guidade runt anläggningen av en av ägarna. Vi fick se dvärghönsen, fåren, Sveriges kortaste vandringsled och de nybyggda vindskydden. I dem kan man också få sova. Eftersom jag älskar att sova ute gjorde jag snabbt valet att sova där, medan Gunnel valde hotellrummet. När vi pratade lite om dagen konstaterade vi att vi inte tyckte att det stämde att dagens etapp varit ”utmanande” som den betecknas. Tvärtom var det behaglig och relativt enkel vandring – enligt oss i alla fall.

Under eftermiddagen fick vi en guidning i Qvarnstensgruvan, eftersom ägarna är guider där. Gruvan passerar man längs etapp 8, men det passade både oss och dem att åka dit på eftermiddagen. Mer om detta i eget inlägg som kommer inom kort. Det var ett riktigt intressant besök som blev en av höjdpunkterna för mig på denna vandring.

Kvällspromenad till Lugnås kyrka

Både Gunnel och jag är intresserade av historia, så på kvällen tog vi en liten promenad upp till Lugnås kyrka. Den första kyrkan restes där redan på 1100-talet. Från kyrktrappan skulle utsikten mot Vänern vara slående vacker. Men vi konstaterade att träden vuxit sig för höga för att det skulle vara mycket till utsikt just där, men från andra platser runt kyrkan såg man vida omkring.

Vindskyddsnatt och frukost före avfärd

När vi kom tillbaka satt vi ute på terrassen och pratade en stund innan vi konstaterade att det började bli läggdags. Wilma och jag tog med våra grejer och gick till vindskyddet. Fast egentligen var det inte våra grejer – utan hotellets. Man fick låna både liggunderlag, sovsäck och liner av dem. Hunden Wilma tyckte det var lite konstigt att sova i ett vindskydd när det gick omkring får utanför. Och vi vaknade några gånger under natten av dvärgtuppen som gol. Men för övrigt sov vi gott.

Klockan 6 steg vi upp och gick in till hotellrummet. Gunnel och jag hade bestämt att vi skulle försöka komma iväg runt klockan 07. Därför gick vi till köket och hämtade vår frukostkorg, och hämtade ut det vi ville ha ur ”vårt” skafferi. Sedan satte vi oss på altanen och åt vår goda frukost (ägg från hotellets egna dvärghöns bland annat) – omgivna av underbar syrendoft. Oerhört rofyllt att sitta där och se på korna som sakta förflyttade sig i hagen på andra sidan vägen medan vi åt.

Tack vare att STF Lugnåsberget Ekohotell ligger alldeles intill Biosfärleden var det bara att hämta ryggsäckarna och ge oss ut på etapp 8 när vi hade ätit färdigt. Vi var redo för ännu en spännande vandringsdag!

För dig som vill veta mer om Biosfärleden

Denna etapp av Biosfärleden går mellan Myrbacken och Lugnås i Västergötland, och är 16 kilometer. Om du vill veta mer om etappen kan du läsa Biosfärledens egen beskrivning av sträckan här.

Fler blogginlägg om leden

– Så här skrev Gunnel om Biosfärleden, etapp 7
– Tack vare att jag har gått ytterligare några etapper kan du även läsa mina inlägg från etapp 8 och etapp 9.

Länkar till Destination Läckö-Kinnekulle och deras samarbetspartners

Blev du nyfiken på biosfärleden eller området? Använd de här länkarna så får du veta ännu mer!
– STF Lugnåsberget Ekohotell
– Qvarnstensgruvan
– Destination Läckö-Kinnekulle
– Visit Mariestad
– Vänerkulle
– Västsverige

Inlägget Biosfärleden etapp 7 – Myrbacken-Lugnås, 16 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Detta inlägg är en del av ett betalt samarbete med Destination Läckö-Kinnekulle

För någon månad sedan blev jag kontaktad av Destination Läckö-Kinnekulle. Anledningen var att de ville undersöka om jag kunde provgå en del av Bisofärleden, och sedan skriva om den i bloggen. Biosfärleden är 138 kilometer lång, och uppdelad i 9 etapper genom Lidköping, Götene och Mariestads kommuner. Jag läste på lite om vad ett biosfärområde är och tackade sedan ja.

Att bli tillfrågad om att skriva om en led som går i ett område som utsetts av Unesco som ett av världens modellområden för ekologisk, social och ekonomisk hållbar utveckling känns som en ära. Så här såg programmet ut (klicka på länkarna för mer information):

Dag 1

Vandring etapp 7 Äskekärr-Lugnås, 17 km
– Övernattning Lugnåsberget Ekohotell
– Guidad tur i Qvarnstensgruvarn i Lugnås

Dag 2

Vandring etapp 8 Lugnås Kyrka-Karleby, 12 km
Vandring etapp 9 Karleby-Mariestad, 14,5 km
– Qvarnstensgruvan i Lugnås
– Lisas trädgård
– Lunch på Mariestads Golfklubb
– Middag på Restaurang Sand, Mariestad
– Övernattning på Hotell Aqva, Mariestad

Dag 3

– Frukost på Hotell Aqva, Mariestad
– Hjelmsäter naturreservat (egen utflykt på hemvägen)

Inlägget Biosfärleden – vilken ära att få provgå dök först upp på Hemomkringvandring.