Första veckan på min semester bad jag min sambo följa med till mina gamla hemtrakter i Småland. Anledningen var att jag ville visa honom Sevedeleden – en rundslinga på 50 kilometer som utgår från Mariannelund.

Småländsk skog längs Sevedeleden strax utanför Mariannelund
Småländsk skog längs Sevedeleden
Leden passerar också en del gårdar
Leden passerar också en del gårdar

Dag 1 – 14,71 km

Framme i Mariannelund

Efter några timmars bilkörning var vi framme vid parkeringen i Spilhammar, Mariannelund. Vi hade kommit fram till att vi skulle gå leden medsols denna gång. Förra gången jag gick här (våren 2020 med Linda) gick jag motsols. På detta sätt skulle allt bli lite nytt för mig också. Tänkte vi. Men med facit i hand vet vi att man får se mer av det fina leden har att erbjuda om man går i motsatt riktning (tips).

Äntligen på väg ut i de småländska skogarna igen - mitt gamla hemomkring. Här vid Mariannelund.
Äntligen på väg ut i de småländska skogarna igen – mitt gamla hemomkring

En kort avstickare till Runkestenen

Till att börja med går leden på skogsväg tills den korsar riksväg 40. Därefter följer man skogsväg genom fin tallskog. Strax kommer man till en korsning med en skylt som signalerar att det finns en fornlämning till höger. Dit är det inte mer än 200 meter och det är Runkestenen (se Filmbyns sagolika utflykt nummer 1) som står där.

En liten busbild hör ju till - här vid Runkestenen strax utanför Mariannelund
En liten busbild hör ju till

Lite fakta om Runkestenen

När inlandsisen smälte för 10 000 år sedan lämnade den efter sig stora klippblock. Några av dem landade på sin spets på en plan berghäll och kallas runkestenar. Eftersom man kan få dem att gunga (det fornsvenska ordet för ”gunga” var ”runka”).

Stenblocket är cirka 5 meter högt, 4 meter brett och 10 meter långt. Vikten är.. håll i dig… 260 ton. . Runkesten är sedan 1956 ett skyddat naturminne och har RAÄ-nummer Rumskulla 51:1. Du hittar mer information hos Fornsök (länk).

Den naturliga klätterväggen Trollevägg

Efter ytterligare någon kilometer genom tallskog (bitvis riktigt kuperat) övergick terrängen i lövskog och lite blötare omgivningar som bara skrek ”myggvarning”. En spång passerar genom Trullegata, tätt intill den naturliga klätterväggen Trollevägg.

Trollevägg längs Sevedeleden - bara några km från Mariannelund
Trollevägg längs Sevedeleden

Den måste givetvis testas av den äventyrlige i vårt sällskap. För mig och andra som nöjer sig med att bara se på omgivningen finns två bänkar och bord här att vila vid.

Klättrande sambo på Trollevägg utanför Mariannelund
Klättrande sambo på Trollevägg utanför Mariannelund

Skog, sjöar och smultron

Därefter fortsatte vi längs stigen genom skog och förbi små skogssjöar. På något ställe låg nedfallna träd som inte fanns här förra gången jag gick leden. När vi rundade Toregöl blev jag överlycklig av all skvattram som växte här. Doften av deras blad är bland det bästa jag vet.

Skvattram vid Toregöl norr om Mariannelund
Skvattram vid Toregöl

Hundarna fick ett välbehövligt bad i värmen innan vi gick vidare längs skogsstigen.

Här står jag och njuter medan hundarna badar några kilometer norr om Mariannelund i Småland
Här står jag och njuter medan hundarna badar

Fotvilarpaus vid sjö och smultron

När vi hade gått förbi nästan hela Stora Holmsjön stannade vi på en höjd med vacker utsikt ner mot sjön. Här unnade vi oss en första paus efter starten i Mariannelund, då vi både luftade fötterna en stund och fyllde på med lite snacks. Därefter följde relativt enkel vandring nästan ända upp till Rumskulla.

Lyxigt mellanmål längs Sevedeleden - en hel kåsa med smultron
Lyxigt mellanmål längs Sevedeleden – en hel kåsa med smultron

Men där fick vi göra ett långt stopp, för luften var fylld av smultrondoft. Så vi stannade en lång stund och plockade varsin kåsa med smultron. Det kan inte finnas mycket som är godare än solvarma smultron (om du frågar mig).

Jag njuter i fulla drag av några dl solvarma smultron
Jag njuter i fulla drag av några deciliter solvarma smultron

På bilden har jag ryggsäck från Gregory Packs, t-shirt från Supernatural, shorts från Revolution race, strumpor från Happy Hiking och skor från Icebug. Den fina kåsan har min svärfar gjort åt mig.

Knöligt att ta sig förbi Rumskulla

Strax efter vår smultronpaus försvann stigen i högt gräs. Och nässlor. Eftersom jag hade gått där tidigare visste jag att vi skulle gå just där, bredvid dammen, och på några ställen skymtade vi också orange markeringar. Så det var bara att gå på, trots att vi blev brända av nässlorna där vi kom i våra shorts.

Lars banar väg genom nässlorna i Rumskulla - första samhället efter Mariannelund
Lars banar väg genom nässlorna

När vi korsat vägen och skulle in i en hage så var stättan fortfarande inte lagad (den var trasig redan 2020) och dessutom fanns en eltråd längst upp. Här hade vi lite svårt att få över våra stora hundar, men till slut löste det sig.

Får i hage bredvid Sevedeleden
Får i hage

Sedan följde en kort och skön sträcka genom hagen innan vi kom ut på en mindre väg vid en gård. Enligt kartan skulle vi gå igenom en fårhage, men det fanns ingen passage. Vi såg också på kartan att vi kunde följa en skogsväg och sedan ansluta till leden efter något hundratal meter, men då fick vi gå genom en hage med kor. Här var leden väldigt dåligt markerad, och det slutade med att vi gick genom kohagen.

Det fick bli en sväng genom kohagen trots att vi hade med 2 hundar
Det fick bli en sväng genom kohagen trots att vi hade med 2 hundar

Fortsatt dåligt underhåll – och dalande humör

Kohagen var egentligen väldigt vacker med stora pampiga ekar. Men när vi skulle ut ur hagen (nu leden igen) så hade ägaren dragit en taggtråd längst upp över stättan, så återigen blev det svårt att få över hundarna. Även livsfarligt för oss vandrare. Tänk om man snubblar på taggtråden längst upp när man kommer med tung ryggsäck som vi gjorde?

När det ser ut så här längs leden är det svårt att hålla humöret uppe. Det var "finare" närmare Mariannelund.
När det ser ut så här på leden är det svårt att hålla humöret uppe

Det var uppenbart att denna markägare inte uppskattade att ha en vandringsled som passerade ägorna för leden var i bedrövligt skick här. Ris och träd över stigen. Trasig spång. Hyggen där det var svårt att se var leden sedan tog vägen. Omarkerat från ett berg med branta stup åt flera håll. Så jag skriver inte så mycket om denna sträcka, eftersom humöret dalade mer och mer.

Oväntad tältplats dök upp

Min plan var att vi skulle försöka gå fram till Björnhagskullen och slå upp vårt tält där. Det var en av de platser jag mindes från förra gången tack vare den vackra utsikten därifrån. Men strax innan vi var framme såg jag en åker mitt i skogen. Den var nyslagen och vi skulle alltså inte förstöra något om vi tältade i kanten en natt.

Slät fin tältplats strax intill Sevedeleden
Slät fin tältplats strax intill Sevedeleden

Sagt och gjort så vek vi av från leden och gick ner till åkern. Eftersom vi hade påbörjat vår vandring på eftermiddagen började det bli hög tid att hitta en sovplats. Vi slog upp tältet på lyxigt slätt och plant underlag (det är man ju inte van vid). Sedan la vi oss utanför och vilade och tog in omgivningen.

Till middag kokade vi bara lite korv. Det är inte fel att äta enkelt och snabbt. Hundarna var spekulanter på att få det som blev över. Efter lite prat och mys blev det läggdags och jag somnade som en stock på bara några minuter.

Dagens bästa bild: Jag ligger på marken och fotar Lars och Wilma. Balder kommer springade i hög fart och hoppar över mig.. kolla minerna på Wilma och Lars!
Dagens bästa bild: Jag ligger på marken och fotar Lars och Wilma. Balder kommer springande i hög fart och hoppar över mig.. kolla minerna på Wilma och Lars!

Första dagens etapp blev 14,71 kilometer och tog oss 5 timmar och 28 minuter att gå. Men då hade vi flera längre pauser.

Snart färdigpackat på vår sovplats

Dag 2 – 27,04 km

Vi vaknade båda två ganska tidigt och bestämde oss för att stiga upp och komma iväg medan det fortfarande var svalt. Lars åt frukost medan jag, som oftast inte äter förrän jag varit uppe några timmar, tog ner tältet.

Frukostplats dag 2
Frukostplats dag 2

Björnhagskullen och Silvergatan

Himlen var grå, men SMHI hade förvarnat om en soligare och varmare dag. Strax var vi uppe på Björnhagskullen och utsikten var precis lika fin som jag mindes den.

Däremot var inte ravinen vid Silvergatan alls lika vacker som i mitt minne. Då, för två år sedan, var den som en grön sagoskog. Nu var den en torkad dal fylld med traktorspår. Men berget var fortfarande mäktigt och vackert.

Problem att få tag i vatten

På grund av att sommaren har varit torr var alla naturliga vattendrag torrlagda, så hundarna hade ingenstans att dricka. Det betydde att de var tvungna att dricka av det vatten vi bar med oss. Så redan på morgon/tidig förmiddag dag två stod vi med bara en liter vatten kvar av de sju vi burit med oss ut från Mariannelund.

Här hade vi nog kunnat ta vatten, men vi hade tur och fick fylla på vatten i ett hus. Det vi hade burit med oss sedan Mariannelund var i princip slut.
Här hade vi nog kunnat ta vatten, men vi hade tur och fick fylla på vatten inne i ett hus

Min tanke var att vi skulle ta vatten i Stångån, men det var så brunt att vi inte kände oss sugna på att rena det. Under denna dag skulle vi passera ytterligare några vattendrag, men vi hade tur och fick fylla på vatten i ett hus vid Kulla kvarn. Därefter kändes det lite lugnare och vi vågade dricka större mängder utan tanke på ransonera.

Vatten är så otroligt viktigt när man är ute - här är första påfyllningsplatsen sedan Mariannelund, alltså på 25 km.
Vatten är så otroligt viktigt när man är ute

I sammanhanget bör jag nämna, även att det inte blir kronologiskt, att det finns en vattenkran i en trädgård, bara några hundra meter från leden i närheten av Kvilleken. Det var tydligt skyltat, men det kändes lite konstigt att gå in in en privat trädgård och hämta vatten.

Badpaus och vandring längs väg

Sedan vi fått vatten vid Kulla kvarn gick vi längs mysig skogsväg och skogsstig. Vid en av de små sjöar vi passerade svängde vi av och tog en paus. Lars och hundarna badade innan vi åt en lätt lunch i skogens tystnad.

Superskön vila med (fot)bad och en lättare lunch
Superskön vila med (fot)bad och en lättare lunch
Balder njuter också av pausen
Balder njuter också av pausen

Därefter gick vi vidare genom skogen och passerade både en å och den sista sjön innan vi började gå längs vägen. I vägrenen prunkade blommorna, och jag har aldrig sett så mycket fjärilar som jag gjorde under de här dagarna. Ofta satt det 2-3 fjärilar på varje blomma.

Kvilleken – en riktig höjdpunkt

Efter att ha gått på skogsväg en längre sträcka i gassande sol kom vi äntligen in i skugga och mäktig lövskog. Vi närmade oss naturreservatet Kvill (länk till Länsstyrelsen), där Sveriges äldsta ek står, Kvilleken med sin omkrets på 14 meter.

Jag, som bott i Småland i många år, har besökt det gamla trädet många gånger. Både med min dotter och hennes kompisar, och med mina egna vänner (länk till besök 2019). Men för Lars blev det första mötet, och han föll pladask för det gamla, vackra och uthålliga trädet.

Ännu en bild på Kvilleken
Ännu en bild på Kvilleken

På väg ut från naturreservatet passade vi på att använda toaletten vid parkeringen, och sedan gjorde vi avstickaren för att fylla på vattenflaskorna i korsningen några hundra meter bort.

Middag vid jättegryta

Efter några kilometer, och rejäl stigning uppför ett berg med hjälp av rep, slog vi läger vid ett färdigt fikabord intill en jättegryta. Där stannade vi länge; fotade, lagade mat, vilade. Som tur var hade det också samlats regnvatten i håligheter i berget, så hundarna drack sig otörstiga utan att vi behövde använda det dyrbara medburna vattnet.

Dags för rast längs Sevedeleden
Dags för rast

Både fötter och strumpor hann torka under vår paus. Vi hade en massa att prata om och tiden bara flög iväg. Till sist var det ändå dags att ge sig iväg över klippor klädda i lav, med krumma tallar växande på sig.

Nästa anhalt var Klyvesten

Därefter följde en lång sträcka som den här gången kändes som transportsträcka innan vi kom fram till Klyvesten. Den hade jag verkligen sett fram emot att få återse, för den var lite av en favorit efter min tur här 2020.

Ett tag var tanken att vi skulle försöka hitta en tältplats i närheten, för omgivningen är fin. Dessutom är det ganska nära ner till ån så att vi kunde gått dit och badat hundarna. Men vi ville ta oss så långt som möjligt för att ha en kortare vandring den sista dagen.

Ruiner längs ån

Alltså gick vi vidare och var snart framme vid ruinerna efter pappersbruket vid Bråneholm. Bron över ån är vackert inbäddad i grönska. En liten bit längre ner ligger även ruinerna från Mariedalspappersbruk och kvarn.

Bron vid Bråneholms pappersbruk
Bron vid Bråneholms pappersbruk

Vid det här laget hade vi ganska ont i fötterna och kände ”blås-varning”. Vi bestämde oss därför att bara passera närmaste hus, gå upp på en höjd och sedan slå upp tältet. Det var den absolut fulaste tältplats jag någonsin haft, och jag bemödade mig inte ens om att fota där.

Bild från tidigare under dagen
Bild från tidigare under dagen

Kvällen ägnade vi åt att pyssla om fötterna, mata hundarna, kolla på våra bilder – och att lägga oss tidigt efter vår långa dag. Andra dagens etapp blev 27,04 kilometer och det tog oss 10 timmar och 21 minuter att gå. Vi fotade mycket och stannade även både för att äta lunch och middag längs vägen.

Dag 3 – 15,77 km

Eftersom vi skulle köra hem till Orust efter att vi hade kommit i mål försökte vi komma iväg i rimlig tid på morgonen. Till vår glädje mådde fötterna efter omständigheterna väl, och det hjälpte att den första delen av dagens etapp gick längs skogsväg bredvid Stångån.

Hundbad utan koppel - vid försjön norr om Mariannelund
Hundbadandet sker utan koppel

När vi kom ner till Försjön fick hundarna dricka och svalka sig ordentligt. Längs hela sjön stod husbilar och husvagnar uppställda – vi som hade känt oss helt ensamma i skogen. Bara några hundra meter från vägen finns Amaliagrottan (trots att det är lite oklart exakt vilken håla som är den grottan).

Sista biten var lätt att gå

Därefter hade vi en enormt tung klättring upp till Korpberget, för det låg träd huller om buller över den redan branta stigen. Men resten av vägen var lätt att gå. I stort sett Sveaskogs-vägar hela vägen.

Så lätt det gick att gå denna dag
Så lätt det gick att gå denna dag

Den sista biten, sedan vi korsat riksväg 40, passerade små hus och gårdar. Längs kanterna blommade blåklockor, johannesört, åkervädd och fibblor i mängd. Men det som gjorde mig allra gladast att se var lundkovallen, också känd som natt och dag.

Lundkovall (Natt och dag) - Melampyrum nemorosum
Lundkovall (Natt och dag) – Melampyrum nemorosum

Det kändes oerhört skönt när vi närmade oss målgång vid bilen i Spilhammar. Sista dagen gick vi 15,77 kilometer och vi ”landade” i Mariannelund efter 3 timmar och 54 minuter längs leden. Den här dagen var det enklare vandring till stor del på skogsvägar och Sveaskogs-vägar.

Snart nere i Mariannelund
Snart nere i Mariannelund igen

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Sevedleden är 50 kilometer lång (om vi räknar själv rundslingan, etapp 1-3), men den har även några etapper som går åt andra håll. Riksväg 40 passerar precis utanför starten så det är lätt att ta sig hit med bil. Även med buss från Eksjö mot Mariannelund eller Västervik passerar här. Vi utgick från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, och gick leden medsols.

Två nöjda, men småtrötta, vandrare efter 50 km
Två nöjda, men småtrötta, vandrare efter 50 km

Länkar till tidigare inlägg om leden

Länkar till inlägg från min förra tur här 2020, då jag gick den med Linda hittar du här:
Vår vandringsdag nr 1 längs Sevedeleden
Vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Fantastiska skogar runt Filmbyn i Mariannelund
Fantastiska skogar i Mariannelund

Nedfallna träd och dåligt underhåll

På de drygt två år som gått sedan jag gick här senast har kvaliteten på leden tyvärr förfallit rejält. Det ligger träd och ris över stigen på många ställen, och det är tröttsamt när man går med full packning.

OBS! På flera ställen var leden svårframkomlig på grund av träd och ris som låg tvärs över stigen.

Dessutom doldes stigen av all växtlighet (läs nässlor) på en del ställen, så vi fick själv göra oss väg där vi gick i shorts i sommarvärmen. Jag har mejlat till Vimmerby kommun om detta. Jag vill betona att inte hela leden är sådan här, men det är tröttsamt eftersom det dyker upp med jämna mellanrum.

Officiell information om leden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Sevedeleden - en led med Tiveden-känsla, här strax utanför Mariannelund

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

English EN German DE Spanish ES Swedish SV