Härmanö naturreservat och frosseri i blommor

Beräknad läsningstid: 17 minuter

Härmanö naturreservat är en av de vackraste platser jag vet. På grund av att jag är uppvuxen på småländska höglandet är jag inte van vid att vistas vid havet. Även att jag är barnsligt förtjust i det. Men sedan flytten till Orust förra året ser jag till att njuta av hav, vackra västkustklippor och de blommor som växer i skärgården så ofta jag kan. Igår blev det en tur till favoriten Härmanö, som alltså hör till Orust kommun.

På morgonen tog vi bilen tvärsöver ön till parkeringen i Tuvesvik. Därifrån tog det bara några minuter att gå till personfärjan som trafikerar leden till Gullholmen året runt. Mer om tidtabeller och biljetter hittar du längst ner i inlägget. Havet låg lugnt denna tidiga, grå morgon, så turen tog knappt de fem minuter som aviserades i tidtabellen.

Genom samhället mot lederna

När vi stigit av färjan rundade vi Tempo som ligger mitt hamnen. Efter att ha passerat även Gullholmens Hamncafé var vi framme i korsningen vid kyrkan. Och där svängde vi vänster. Alla leder, förutom rundan ”Lilla Härmanö” börjar söder om samhället. Här går det lyxigt nog att gå med barnvagn ända ner till Klippevik (4 kilometer enkel väg).

Efter bara några hundra meter såg jag en skylt med texten Lotsutkiken. Självklart var jag tvungen att springa uppför trappan för att titta på utsikten. När jag var på väg ner igen såg jag dagens första solstrålar försöka tränga igenom molnen.

Vid Höpallen svängde vi in på annan led

Även om det var lätt att gå längs grusvägen längtade vi efter att få börja vandra ”på riktigt”. Vid Höpallen kunde vi svänga av och följde därifrån en annan led. Som även den är tillgänglighetsanpassad.

Denna är en rundslinga på 2,5 kilometer som går Höpallen-Lunddalen-Övermyren-Härm-Höpallen. Men vi gick inte hela rundan. Efter Övermyren svängde vi in på en stig mot fantastiska Kalvhagen.

Mot Kalvhagen och blommorna

Äntligen fick vi gå på stig. Först gick den genom lövskog men snart var vi framme på den stora ängen Kalvhagen. Där fanns det flera rastplatser med bänkar och bord. Och framför allt – mängder av gullvivor och andra blommor.

Egentligen var tanken att vi bara skulle äta frukost i Kalvhagen och sedan gå vidare. Men jag kunde inte slita mig. Jag kravlade omkring i gräset för att fota gullvivorna. Och mandelblommorna. Och så hittade jag även jungfrulin, styvmorsvioler, lundtrav, getrams, blåsuga, smörblommor, teveronika och en massa andra växter. Så rasten blev ganska lång.

Ut mot havet

Från Kalvhagen fortsatte vi sedan framåt mot Långekilen och jag njöt av att få se öppet hav. Och av att vandra på klipphällar. Detta är något jag nog aldrig kan få nog av!

Inåt land mot Svensbo och Myren

Sedan följde en spännande sträcka ner i en ravin, förbi ett gammalt torp (Svensbo) och en bäverdamm innan vi kom fram till Myren. Den här biten var det just nu väldigt blött, så vandringskängor eller stövlar behövdes för att ta sig torrskodd fram.

Egen tur i Härmanö naturreservat

På grund av att vår valp Balder är för ung för längre strapatser tog Lars hand om hundarna. När vi kom till Myren fortsatte de den korta biten till den härliga sandstranden vid Grindebacken och roade sig där några timmar. Alltså var det bara jag som svängde av mot Härmanö Huvud. Och nu dröjde det inte länge förrän naturen blev vildare och kargare.

Att följa den orangemarkerade leden upp till den högsta punkten är enkelt. Utsikten är milsvid och jag njuter i fulla drag av utsikten över Härmanö naturreservat, och de närliggande Kärringöarna. Snart får jag sällskap av vänliga kor som nyfiket betraktar mig när jag passerar.

Dagens höjdpunkt – Härmanö Huvud

När man passerat rösena fortsätter leden (som på kartan är mörkblå och sträcker sig mellan Skålldalen-Härmanö huvud-Skållehus-Firviletut-Svinegilga-Skålldalen. Den är 3 kilometer lång och kuperad) nerför berget åt vänster. Eftersom jag ville upp på Härmanö Huvud på andra sidan av en vik/strandäng fortsatte jag istället nerför berget rakt fram. Här finns bara sporadiska markeringar. Och när man kommit ner på strandängen, som är mycket blöt, upphör de helt. Härifrån får man leta sig en egen väg upp mot toppen.

Visserligen såg det enkelt ut att ta ut riktningen och bara gå över de härliga klipporna förbi strandängar och små sjöar/tjärnar. Men om och om igen fick jag välja nya vägar på grund av raviner som inte synts på håll. Det var underbart och kändes som ett litet äventyr att skutta fram och leta efter bästa vägen mot toppen. Dessutom hade jag hela tiden fullt upp med att ta in den bedövande vackra utsikten. Se och njut:

Lunch vid egen strand

Jag fotade och filmade en del från toppen innan jag sökte mig nedåt. Tack vare att jag varit här tidigare visste jag att det fanns ett dass vid en vik nedanför, och jag tänkte passa på att använda det innan jag gick vidare. Men på vägen dit hamnade jag på en alldeles egen strand som passade perfekt för en lunchpaus.

Dags att börja tänka på refrängen

Hur gärna jag än hade velat stanna kvar på denna underbara plats började det bli dags att tänka på att vända tillbaka. Det blev en svettig ”klättring” upp till den markerade leden. Eftersom min sambo och hundarna väntade på mig valde jag att gå samma väg tillbaka som jag kommit. Och det dröjde inte länge förrän jag var ute på den tillgänglighetsanpassade leden igen.

De sista 2 kilometrarna fick jag sällskap av Lars och hundarna igen. Underlaget var lätt att gå på, vid sidan prunkade blomstren och vi hade gott om tid att hinna fram till färjan.

En liten sammanfattning

När vi kom tillbaka till Gullholmen strosade vi genom samhället. Där fanns flera ställen som vi hade kunnat stanna vid om vi inte hade haft planer med barnen för eftermiddagen. På Gullholmsbaden hade vi kunnat sova om vi velat spendera ytterligare en dag här. Och på Gullholmens Hamncafé hade vi kunnat hämta en takaway-påse med mat (insåg jag när jag googlade efter att vi kommit hem). Dessutom finns en sommarrestaurang som kunde passat för middag (Skottarn). Men just den här gången var det inte aktuellt för vår del, utan vi satte oss i hamnen tills det var dags att stiga på färjan tillbaka till Tuvesvik hemma på Orust.

Härmanö naturreservat är verkligen en fantastisk plats för vandring. Här finns allt ifrån korta barnvagnsvänliga promenadstigar till leder som bjuder på relativt krävande vandring. Sträckan jag gick den här gången var runt 17-18 kilometer. Men det finns flera stigar som jag skulle vilja utforska en annan gång – när valpen blivit äldre – eller om vi har hundvakt. Och jag vill definitivt visa Härmanö Huvud för Lars. Så – till Härmanö kommer vi igen.

Personligen kommer jag nog att försöka undvika att åka ut hit under semestersäsongen, för det är ett otroligt populärt ställe. Men här är vackert alla årstider. Och som tur är går färjan året runt (se tidtabell här nedanför).

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Du kan lätt få ihop åtminstone två mil. Det finns även leder som är tillgänglighetsanpassade. En runda som är 2,5 kilometer och en som går längs en grusväg i 4 kilometer, men där får man ta samma väg tillbaka. Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Länkar till mer information

– Länk till Länsstyrelsens information om Härmanö naturreservat
– Läs information hos Orust kommun
– Besök Gullholmen.se och deras information
– Västkuststiftelsens folder om Härmanö naturreservat
– Södra Bohusläns information om Härmanö vandringsleder

– Länk till inlägg om mitt första besök på Härmanö

Mina instagrambilder från Härmanö