Oftast är det de enklaste sakerna man minns mest. Till exempel ett besök vid något av alla de smultronställen man ramlar över och samlar på sig. Eller tid tillsammans med människor man tycker om.

Utflykt med svärföräldrarna

Denna härligt varma sommardag blev det ingen långtur för mig och min sambo. Istället bjöd vi med mina svärföräldrarna på en utflykt till en av alla vackra platser som finns här på Orust. Där fick vi några lugna, fina timmar tillsammans i solen med prat, kaffe och gofika.

På jakt efter nya smultronställen

Jag är ständigt på jakt efter lättillgängliga platser där man får en fin naturupplevelse. Detta på grund av att min svärfar, som har svårt att gå, ska kunna följa med. Detta tips hade jag fått från @marjahammarstrand och jag är glad att vi fick njuta av hennes smultronställe.

Fler tips mottages tacksamt

Om du har något smultronställe du vill dela med dig av, helst i södra Bohuslän, får du jättegärna skriva i kommentarsfältet nedanför. Om du hellre vill att det ska vara ”hemligt” kan du skicka ett mejl till mig på therese@hemomkringvandring.se

Detta gäller både tillgängliga tips dit jag kan ta med svärfar, men även tips på utflyktsmål eller stigar som jag kan gå på egen hand – såna jag kanske inte hittar i guideböckerna.

Hitta ditt eget fina ställe

Trots att min tanke med bloggen är att inspirera dig att hitta vackra platser i ditt eget hemomkring brukar jag oftast ange var jag varit. Anledningen är att jag märkt att många uppskattar att få konkreta tips på var de kan vandra eller göra sina utflykter.

På grund av att man kör över en privat gårdsplan för att komma just hit vill jag inte dela exakt plats denna gång. Men om du är på någon av öarna här på Västkusten, ta fram en karta så kommer du att se att många många småvägar leder ner till havet. Testa någon av dem – du kommer garanterat att hitta vackra platser!

Inlägget Sommarutflykt till smultronställe dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag hade vi finbesök av mina svärföräldrar. Dels ville de fira min dotters 15-årsdag (i efterskott), men framför allt skulle vi fira mors dag.

Mot Svanviks naturreservat

Vi inledde med lite morsdagstårta hemma i vårt uterum innan vi åkte till Svanviks naturreservat här på Orust. Det är ett av våra närmaste naturreservat där jag är rätt ofta. Men för mina svärföräldrar var det premiär.

Eftersom min svärfar har besvär att gå långt så valde vi att parkera i hamnen den här gången. Därifrån är det bara något hundratal meter innan man är vid en vacker stenstrand. Visserligen är det en liten besvärlig/brant passage man ska förbi, men vi klarade det utan problem idag.

Efter bara några hundra meter var vi framme

Det dröjde inte länge förrän vi passerat den pyttelilla skogen med krumma tallar och kom fram till havet.

Här strosade vi runt i lugn och ro. Jag tittade på blommor, min svärmor och min sambo letade stenar (de är lite av samlare) och min svärfar var mest bara.. social. Vi fick en härlig stund i solen, trots tidvis ganska bitska vindar.

När vi kände oss nöjda strosade vi tillbaka till hamnen där vi hade bilen. Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Svanviks naturreservat som har otroligt mycket mer att erbjuda än det lilla vi såg idag.

Inlägget Morsdags-utflykt till Svanviks naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Förmodligen har du läst det tidigare (om du inte är ny här): Jag tycker om att ta med maten ut. Det blir så mycket mer kvalitetstid, och minnesvärd tid, än om man äter hemma. Så fick vi det nu i mellandagarna. Då kom min sambo Lars nämligen hem med ett nytt mackjärn med fint viltmotiv.

Till havet för att inviga vårt mackjärn

Eftersom vi inte hade några tider att passa på hela veckan bestämde vi oss för att åka iväg redan samma eftermiddag för att göra varma mackor ute. Vi valde en av våra favoritplatser här på Orust – en plats vid havet. Det blåste rejält och marken var täckt av ett tunt lager is när vi kom dit. Tack vare att jag går i dubbade skor vintertid behöver jag inte oroa mig så mycket för halkan längre, men vinden var inte så mysig.

Därför hade jag helst stannat så snart som möjligt, men man kan inte elda direkt på klipporna. Alltså fick vi (till hundarnas stora glädje) leta oss neråt. Till slut hade vi tagit oss ner till en skyddad vik där vi la ifrån oss ryggsäck och vedsäck. Innan jag visste ordet av hade Lars hunnit göra upp en brasa på stranden. Medan jag själv ägnat mig åt at njuta av det vackra skymningsljuset.

Premiär för ute-varma-mackor

Redan därhemma hade vi brett, och lagt ihop, mackorna. Så nu var det bara att lägga i dem och börja ”grilla”. Eftersom det är ett dubbelsmörgåsjärn kunde vi göra varsin macka åt gången, vilket kändes ganska lyxigt.

Vi hade ingen aning om hur länge mackorna skulle ligga i järnet, men Lars var noga med att vända på dem ofta. Vid något tillfälle tjuvkikade vi också på mackorna – och de var så fina med märkena av ett älghuvud och en björntass. Eller vargtass, eller hundtass.

Enkel, njutbar måltid

Sällan har något smakat så gott som dessa ljuvliga varma mackor där vid havet. Det var absolut värt att trotsa kylan och vinden för att få den här upplevelsen tillsammans.

Vad är väl lite frusenhet någon timme mot att få dela magisk tid tillsammans med sin sambo – och dessutom äta gott (om än lite onyttigt)? Trots sin enkelhet kommer kvällen att bli ett minne för livet för oss!

Den här turen hade jag inte kunnat göra utan mina dubbade skor Adak från Icebug (länk till butik). Vi gick längs branta stigar på istäckta bohusklippor, men jag behövde inte oroa mig eftersom skorna har så bra grepp.

Sammanfattning

När vi tagit oss tillbaka uppför klipporna och gick tillsammans mot bilen kände jag bara en total tacksamhet över att vi tog oss tiden för denna lilla utflykt. En sak är säker – detta mackjärn har inte använts för sista gången! För en gångs skull skällde jag inte på min sambo för att han är lite prylgalen

Inlägget Invigning av mackjärn vid havet dök först upp på Hemomkringvandring.

Nu är det några år sedan jag var på Filmbyn Småland senast. Mycket var sig likt när jag var där häromdagen med syster, syskonbarn och mamma. Men en supertrevlig nyhet som kommit sedan jag flyttade från Eksjö är sju sagolika utflykter. Dessa börjar och slutar precis utanför Filmbyn i Mariannelund.

Sju sagolika utflykter

För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville provgå dessa utflykter. Visserligen var jag förtjust i området redan innan (se länkar längre ner från tidigare turer). Men självklart ville jag göra dessa utflykter igen – med Filmbyns vinkling. Skogarna runt Mariannelund är som tagna ur Astrid Lindgrens filmer. Och jag har verkligen saknat dem sedan flytten från mitt gamla hemomkring i Eksjö kommun.

Tanken med lederna är att göra det enkelt för Filmbyns besökare att hitta unika och intressanta platser i närheten. Längden på utflykterna är mellan 2 och 7 kilometer. Men får nog räkna med en halv dag per tur om man går som familj. Eftersom jag inte har några egna små barn längre lånade jag med mig några på en del av turerna. Fast det går givetvis lika bra att gå utan sällskap också.

Kort beskrivning av de charmiga vandringslederna

1. Världens starkaste?

När jag utgår från den här rubriken tänker jag på Pippi Långstrump. Målet för den här 5 kilometer långa utflykten är en av världens största runkestenar. Det är namnet på block från inlandsisen – som man ska kunna få att gunga. Utmaning: Att få det stora stenblocket i gungning.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå denna tur, men jag har varit här tidigare (länk).

2. Hit med lite farligheter

Ja så heter den andra sagolika utflykten. Och farligheter gillar ju flera av Astrid Lindgrens karaktärer. Till exempel Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter. På denna tur passerar man en spännande sjö och kommer fram till en utsiktsplats vid ett stup. Uppdrag: Att hitta det mest udda trädet OCH att göra det bästa vårskriket (eller höstskriket) från utsiktsplatsen.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå denna tur. Men när jag gick Höglandsleden, etappen mellan Ingatorp och Mariannelund förra vintern, så sammanfaller utflykten med de sista kilometrarna av etappen som du kan läsa om här.

3. Vi ska på utflykt tra la la

Kanske hade den här turen passat för barnen i Bullerbyn? Utflykten till Korpberget är totalt 4 kilometer och passar bra för en picnic. Längs vägen ska man leta fågelholkar och lyssna efter fågelläten. Och från berget ska man ropa sitt namn och se om ekot svarar. Dessutom kan man kombinera denna tur med utflykt nummer 5 eftersom den till stora delar går längs samma stigar.

4. Se ända till Mariannelund

Så långt kunde ju Ida se när Emil hade hissat upp henne i flaggstången. Men frågan är om vi kommer att göra det. Uppdraget på denna tur är att hela tiden hålla utkik efter det vita kyrktornet. Och att notera från hur många platser vi ser det. Rundan för oss till byn Norrlida längs Sevedeleden, och är 7 kilometer lång.

På grund av älgjakten blev jag avrådd från att gå denna tur. Dessvärre har jag inte gått mer än en liten bit av den tidigare – den som sammanfaller med starten av Sevedeleden (här kan du se hur det såg ut när jag gick den förra våren).

5. Vilken är den klaraste sjön i Mariannelund

Eftersom jag hade med mina syskonbarn på den här turen blev det väldigt livat. Trots att turen bara är 2,1 kilometer. Tack vare ett spännande uppdrag – att ta vattenprover i 3 olika sjöar – var engagemanget stort. Till på köpet kan man kombinera denna med utflykt nummer 3 som går åt samma håll. Läs om den fina utflykten (länk) jag fick med syster, syskonbarn och mamma.

6. Picknick i Herrgårdsparken

På grund av att Madickens familj blev jagade av tjurar fick fly upp i träd när de var på picknick. Även om man roar sig med klädklättring på denna utflykt behöver man inte oroa sig för kor. Turen är 4,5 kilometer. Och just det ja – det finns en utmaning också: Att sprida glädje genom att sjunga en sång från scenen! Vill du veta mer – kolla in här hur det såg ut när vi var där i helgen.

7. Finns det troll och rövare i skogen?

Sist, men inte minst, brukar man säga. Det gäller även Filmbyns sagolika utflykter. Den sista är nämligen spännande med historier om rövare och tjuvar. Dessutom bjuder den på en enorm naturlig klättervägg. Hela turen är 7,5 kilometer och går delvis i kuperad terräng. Slutligen kan jag rekommendera att du kombinerar denna tur med nummer 1 och nummer 2 om du vill gå en lite längre tur. Dessa utflyktsmål ligger ganska nära slingan för utflykt 7.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå även denna tur. Men när jag gick Sevedeleden med min kompis Linda (titta gärna) passerade vi här, och utflykten följer leden ner mot Mariannelund.

Länk till Filmbyns information om utflykterna

Givetvis har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Det finns en folder för varje utflykt (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Inlägget Sju sagolika utflykter, Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Filmbyn Småland har skapat vad de kallar ”sju sagolika utflykter” i anslutning till utställningen i Mariannelund. När jag var där i helgen tog jag med syskonbarnen (och deras mamma och mormor) på utflykt nummer 5. Den innebar uppdraget att ta reda på vilken sjö i Mariannelund som har klarast vatten.

Lite fakta om utflykt nummer 5

Turen bara är 2,1 kilometer och den utgår precis som övriga utflykter från Filmbyn Smålands entré. Denna rundslinga gick mestadels på gång/cykelbana och motionsspår och var lätt att gå.

Vanligtvis föredrar jag att gå på skogsstigar, men här var vi omgivna av härlig tallskog och glittrande skogssjöar. Vilket definitivt motverkade känslan av att vara så nära civilisationen som vi faktiskt var.

Utflyktens uppdrag engagerade barnen

Dessutom hade även denna utflykt ett uppdrag åt oss. Nämligen att ta reda på vilken sjö i Mariannelund som har klarast vatten.

Enligt kartan skulle vi ta prover i tre olika sjöar, vilket passade bra eftersom jag hade med exakt tre barn. Filmbyn skickade med dem varsin vattenbehållare så att de kunde ta varsitt vattenprov. Barnen ansvarade för sina provburkar med stolthet och spännning.

Tack vare att kartan och beskrivningen var så tydlig var det lätt att hitta till de olika sjöarna. Ändå var det svårt att nå ändra fram till vattnet när det var dags för prov nummer två. Men vi var kluriga och hittade en annan plats som var lättare att komma fram till.

Eftersom det fanns risk att det skulle bli tävling mellan barnen om vem som tog det ”bästa” provet var vi tydliga med att det var sjöarna som tävlade. Inte barnen. Därför kunde alla glädjas när vi konstaterade att det var sjön Skruven som hade överlägset klarast vatten. Åtminstone just den dag vi var där.

Men vi hann så mycket mer…

Även om 2,1 kilometer kan tyckas vara en kort sträcka så hinner man oerhört mycket. I alla fall om man har med sig barn. En obligatorisk fikastund hann vi med då vi fick både mackor, bullar, kakor och pannkakor i solen.

Sedan såg vi något som vi kände skulle kunna vara världens längsta snigel. För att inte tala om alla gigantiska svampar vi gick förbi (dock inte vackra!). Och alla bär vi var tvungna att stanna och smaka på – så många stopp blev det.

Kort men gott – så kan jag sammanfatta den här utflykten. Jag är helt säker på att Astrid Lindgren hade älskat den här aktiviteten som Filmbyn ordnat. Den passar så bra in i hennes tankar om hur barn ska ha det – och i mina.

Bonustips

Ett litet tips: Man kan kombinera denna tur med utflykt nummer 3, Korpberget, som går åt samma håll.

Avslutningsvis: Användbara länkar

Självklart har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Varje utflykt har en egen folder (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Mer i bloggen

– Min sammanställning över Filmbyns sju sagolika utflykter

Inlägget Sagolik utflykt nr 5 – klarast vatten? dök först upp på Hemomkringvandring.

För mig blev det ett kärt återseende när jag fick chansen att besöka naturreservatet Kuröds skalbankar i Uddevalla igen. Visserligen hade det bara gått en vecka sedan jag var där första gången, men jag föll pladask för denna plats. Att vandra på skalrester från djur som levde här för drygt 10 000 år sedan är en mäktig upplevelse. Och just i Kuröd finns alltså världens största skalbankar. Detta är verkligen ett utflyktsmål jag kan rekommendera.

Åter i Kuröds skalbankar efter bara en vecka

När jag och Sofia hade gått Snäckskalstriangeln förra helgen sa jag att jag ville ta med familjen till skalbankarna. Så därför föreslag jag det för min sambo Lars och han nappade direkt. Barnen visade inget större intresse, så vi tog bara med hundarna den här gången.

Skalgrusslingan

Precis som förra veckan startade vi vid Skalbanksmuséet och tog trapporna upp på skalbankarna. Men skillnaden var att vi skulle gå skalgrusslingan inne i hela naturreservatet, och inte Bohusleden eller Snäckskalstriangeln som bara passerar igenom.

Stigen ledde oss genom ett landskap fullt av böljande kullar. Alltså skalbankar som var täckta av gräs, blommor och lövträd som alla började skifta lite i vårgrönt. Vart jag än såg var det så vackert att det tog andan ur mig.

Fikadags bland vitsipporna

Vitsippor och svalört täckte marken i hagarna vid sidan av stigen och slånbuskarna blommade. Fjärilar fladdrade omkring oss. Efter att vi hade passerat Kurödsgrytan och gått upp på en skalbank kom vi in på en vitsippelund. Det var otroligt vackert och vi började se oss om efter en fin plats att stanna och fika på.

Precis som vanligt hittade Lars en perfekt plats en bit från stigen innan jag ens hunnit resa mig upp från mitt blom-fotande. Där fanns möjlighet till skugga för hundarna. Kaffe och kladdkaka njöt vi av medan solen värmde oss. Där vi satt syntes vi inte från skalgrusslingan – och vi såg inte den. Allt vi såg nere i vår lilla svacka var vitsipporna runt oss.

Vill man inte vika av från stigen behöver man absolut inte göra det. Detta beror på att Skalbanksmuséet har sett till att det finns bord och bänkar strategiskt utplacerade på många platser i naturreservatet.

Borttappade bilnycklar kunde ställt till det…

Efter en lång skön paus bestämde vi oss för att börja dra oss mot bilen. När stigen anslöt till Bohusleden igen mötte vi ett par. De frågade om vi tappat vår bilnyckel. Men det hade vi givetvis inte – tänkte jag – den låg ju i jackfickan. Däremot hade jag tryckt ner den i ryggsäcken eftersom det blev så varmt. Jo, det VAR vår bilnyckel. Hur stor är egentligen sannolikheten att vi skulle ha sådan tajming att våra vägar korsades? Och att de frågade om det var vår nyckel? Ibland ska man ha tur. Detta räddade verkligen vår dag och jag var oerhört tacksam. Men om jag får ta hand om vår bilnyckel fler gånger – det återstår att se.

För dig som vill veta mer om Kuröds skalbankar, Uddevalla

Jag kan verkligen rekommendera detta utflyktsmål! Så här skriver Skalbanksmuséet själva: ”Som en egen oas mitt inne i staden ligger världens största skalbankar. Detta unika område med kullar av skalgrus är ett paradis för blommor, fjärilar och småkryp. Det är ett perfekt utflyktsmål för både barnfamiljen och för dig som söker rekreation och återhämtning. Bästa sättet att uppleva allt detta gör du genom att gå den 2 km långa Skalgrusslingan. Skalbankarna är också en självklar hållplats för dig som vill vandra på Bohusleden som löper parallellt med Skalbanksslingan från museet.”

Här kommer några användbara länkar om du är intresserad av att besöka naturreservatet.

• Blogginlägg från förra veckans besök
• Skalbanksmuséet i Uddevalla
• Länsstyrelsens information om naturreservatet Kuröds skalbankar

Inlägget Kuröds skalbankar i Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår fick vi med hela familjen, inklusive vår lilla malamute-valp som flyttade hem till oss i helgen, på en alla hjärtans dag-utflykt. Det är alltid roligt när familjen gör saker tillsammans. Och extra roligt när vädrets makter dessutom står på vår sida.

När vi kom fram till Ängholmen sken solen obeskrivligt klart på himlen. Det var ett sådant sällsynt ljus som man bara får under kalla vinterdagar. Vi upptäckte till vår förvåning att isen låg tjock på Stigfjorden. I nästa sekund insåg vi att vi skulle kunna gå på isen längs stenpiren ut till ön Lyngnholmen och bestämde oss för att passa på att göra det. Möjligheten att gå på fruset hav dyker inte upp särskilt ofta på våra breddgrader.

Väl ute på ön rundade vi några klippor och satte oss i lä för vinden på solsidan. Där fikade vi, värmde oss i solen, gick ut på isen mot fler små öar och tränade inkallning med vår valp Balder som flyttade hem till oss under helgen.

Tiden bara flög iväg, men efter två timmar tyckte vi att det var tillräckligt länge för valpen Balders första tur. Vi packade därför ihop och vände tillbaka mot bilen. Mellan stenpiren och parkeringen är det bara några hundra meter, så det var en alldeles perfekt sträcka för en liten valp. Dessutom var det lättgått (sprunget) den del vi gick på is.

För dig som vill veta mer

Och för dig som är nyfiken på denna vackra plats: Ängholmen ligger i Stigfjordens naturreservat på Orust. Här hittar du några andra inlägg jag gjort om besök på denna plats:
Ängholmen på Orust i gryningen
Fota stjärnor och tälta på årets kallaste natt

Inlägget Alla Hjärtans dag-utflykt med valp dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har en viss förkärlek för gamla platser. Runstenar, domarringar, gamla byggnader. Spår av dem som levt före oss. Ett flertal gånger har jag snubblat över bilder på sjöbodarna i Valsäng på grannön Tjörn och tänkt att jag måste åka dit. Igår tog jag mig äntligen i kragen.

Byggnaderna intresserade även ena tonåringen

Till min stora glädje fick jag med mig min 19-årige bonusson är intresserad av den här typen av byggnader. Vi letade oss med hjälp av GPS:n fram på de små vägarna. På grund av att den sista delen av vägen är privat fick vi parkera en bit ifrån havet. Från bilen gick vi runt en kilometer in i Stigfjordens naturreservat, förbi några sommarhus som låg utströdda mellan de små bergsknallarna. Vägen var lätt att följa och snart skymtade vi de fem sjöbodarna mellan trädens grenar.

300 år gamla byggnader

Som vanligt hade jag läst på i förväg. Jag visste därför att fyra av de fem åldriga sjöbodarna vid Valsäng Strand är knuttimrade, även att två av dem sedan klätts in i brädor. Man blir en smula vördnadsfull när man ser, och till och med får röra vid, byggnader som utstått det otroligt hårda kustvädret i 300 år. Sjöbodarna i Valsäng är inventerade av Riksantikvarieämbetet och daterade till 1700-talet. Sedan 1990 är de dessutom skyddade som byggnadsminnen.

Valsäng är ett superfint utflyktsmål

Jag, min bonusson och hunden strosade runt byggnaderna, gick ner till isen/vattnet, klättrade upp på klipporna bakom. Njöt av skönheten i allt omkring oss. De enda som störde min bonusson var att han såg ”moderna grejer” när han kikade in i bodarna. Jag visste det inte då, men har nu läst mig till att sjöbodarna fortfarande fyller sin gamla uppgift som förvaringsplats för fiskeredskap och båtutrustning.

Att gå från vägen fram till sjöbodarna blir ingen lång vandring. Däremot kan jag verkligen rekommendera denna vackra, och stämningsfulla plats som utflyktsmål (men invadera nu inte stället – jag vill hinna ha lite mystid med familjen här också framåt våren/sommaren). Vägen är lätt att gå även med barnvagn.

För dig som vill veta mer om sjöbodarna i Valsäng

Sjöbodarna ligger på udden vid Valsäng Strand på norra delen av Tjörn i Bohuslän. Här hittar du karta för koordinater och vägbeskrivning. I bebyggelseregistret från Riksantikvarieämbetet hittar du en del fakta om sjöbodarna.

Några Valsäng-bilder från mitt Instagram

Inlägget Sjöbodarna i Valsäng, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

En av de första platserna jag besökte efter min flytt till Orust i höstas var det lilla Svanviks kile naturreservat som ligger i Stigfjorden. Den gången var det min väninna Sofia som guidade mig och jag är oerhört tacksam för att hon tog med mig dit. Efter det första besöket i naturreservaet har det blivit många fler. Några helt på egen hand, andra med hundarna, enbart sambon eller med hela familjen. Nu senast fick vi tillfälle att njuta av Svanviks kile i vinterskrud.

På grund av Covid19 distansarbetar jag, så direkt efter arbetsdagens slut satte vi oss i bilen och körde de 12 kilometer vi har till Svanviks kile. Solen stod redan lågt på himlen och vi fick njuta av en vacker och stämningsfull solnedgång.

Lugn och tystnad rådde i naturreservatet denna eftermiddag, och det var väldigt lätt att lämna arbetsdagens stress bakom mig och bara njuta av stunden! Jag är så tacksam över att ha möjlighet att få så här fina upplevelser – en helt vanlig dag.

För dig som vill veta mer om Svanviks kile

• Länk till mitt första inlägg om Svanvik kile och naturreservatet där jag beskriver området
• I ”Orust naturguide” är detta naturreservat tips nummer 17

Inlägget Svanviks kile naturreservat – ett favoritställe dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att jag bara hade varit i Ramsvikslandets naturreservat en enda gång kände jag en stark längtan att få komma tillbaka. Nyligen insåg jag att det faktiskt inte är särskilt långt till ”klippornas rike” efter vår flytt till Orust. Det är bara 4 mil fågelvägen (och ungefär det dubbla med bil) så igår ”lurade” jag med mig dotter och sambo på en liten tur.

Jag hade kollat kartan noga under veckan för att hitta något som kunde passa. Jag noterade att det skulle vara möjligt för oss att nå ut till riktigt häftiga klippor i närheten av Sote Huvud utan att varken behöva gå långt eller i särskilt kuperad terräng. Vädret var precis lika grått som det varit konstant de senaste veckorna här på västkusten, men enligt väderleksrapporten skulle det åtminstone vara uppehåll så det var bara att köra.

Parkeringen vid Haby kände jag till sedan sist. Direkt när vi klev ur bilen kände vi vindarna från havet kasta sig över oss. Även att det var några plusgrader åkte vantar och mössor/kepsar på direkt. Sedan gav vi oss in genom grinden, över strandängen, mot havet och de väntande klipporna.

Här är det lätt att gå. Det är inte kuperat längs leden, även att det finns gott om berg och raviner vid sidan av. Leden (och då syftar jag på Soteleden etapp 5 – den del av Kuststigen som kallas ”Ramsvikslandet runt”) är tydligt märkt med färgmarkerade stolpar. På många ställen finns också skyltar/pilar som visar riktning och avstånd till olika platser i naturreservatet.

På grund av allt regnande den senaste tiden var klipporna hala. Vi hade tack och lov ordentliga skor på fötterna, så vi hade bra grepp. Överallt där det inte var klippor var marken väldigt blöt, men det fanns gott om små spänger och broar över våta områden. Själv höll jag mig mest till leden, men både min sambo och min dotter gjorde små utflykter för att klättra, klänga och undersöka saker vid sidan av.

Tiden gick alldeles för snabbt medan vi njöt av, och verkligen tog in, de mäktiga omgivningarna. Känslan när man har bara har vidsträckta klipphällar och havet framför sig är obeskrivlig.

Till slut insåg vi att det bara var en timme kvar till solnedgången. Vi hade vi då varit ute i drygt två timmar och hade inga pannlampor med oss, så vi fick ta lite genvägar tillbaka mot Haby. Till min dotters stora glädje, eftersom det var mycket roligare än att gå längs stigar. Själv har jag stor respekt för landskapet här – vis av erfarenheten som jag och Sofia gjorde när vi var här i somras då vi hamnade i knipa.

Vi hade givetvis kunnat gå en liten stund till eftersom det inte blir kolsvart direkt vid solnedgång, men i det grå vädret märkte vi tydligt att det skymde snabbt. Vi gick i raskt tempo, snörvlande i den ständiga blåsten, och hann i tid. När vi körde ut från parkeringen några minuter efter solnedgången föll de första regndropparna, och strax kom en riktig skur. Jag kan inte annat än att vara tacksam över turen att vi slapp regn under själva turen!

Jag älskar verkligen det här landskapet. Havet. De vidsträckta klipporna. Känslan av rymd och öppenhet. Allt detta får mig att andas lättare och le mer! Förhoppningsvis får jag möjlighet att komma tillbaka snart igen för en betydligt längre tur.

För dig som vill veta mer om Ramvsikslandet, klippornas rike

Karta och vägbeskrivning

Om du klickar på den här länken får du upp en karta till parkeringen i Haby där vi lämnade bilen. Du är då vid vandringsledens södra spets. Via länken kan du även få fram en vägbeskrivning från valfri punkt. Klippornas rike är beläget utanför Hunnebostrand, Bohuslän.

Länkar till Länsstyrelsen och vandringsleden Kuststigen

Länk till Länsstyrelsens information om Ramsvikslandets naturreservat, klippornas rike
Länk till Kuststigens information om delsträckan ”Ramsvikslandet runt”

Mer i bloggen om Ramsvikslandet

Läs om mitt första besök i Ramsvikslandet som nästan blev lite onödigt spännande för mig och min väninna Sofia

Inlägget Kort tur i klippornas rike dök först upp på Hemomkringvandring.

När jag sitter och skriver detta med höstregnet smattrande mot fönster och tak känns det lite overkligt att tänka tillbaka på vår härligt soliga tur längs Dyröleden i slutet av juli.

Sedan jag läste om Dyröleden i boken Kuststigen har jag velat åka dit och önskade mig då i födelsedagspresent att få åka med min sambo. Flera av mina vänner och bekanta som varit där har lovordat ön, så när vi väl kom iväg var förväntningarna väldigt höga. Efter en tur med färjan från Rönnäng (Tjörn) på cirka 10 minuter steg vi iland vid norra färjeläget. Där svängde vi höger och var efter bara några meter inne på leden som förde oss uppåt längs klipporna.

Vi konstaterade snabbt att detta var en ganska tillrättalagd led som var full av trappor och spänger. I förväg hade vi läst att leden delvis är krävande, och att man skulle ha rejält ingångna kängor på sig. Vi förväntade oss därför lite svårare terräng, men vi hade utan problem kunnat gå leden i gympaskor.

Som jag nämnt även i tidigare inlägg är jag otroligt svag för västkustklippor och havet, och här fick jag verkligen mitt lystmäte. Utsikten ut över havet är magiskt vacker. Det enda som störde mig var att det var så mycket folk ute på leden, trots att vi åkte ut tidigt på morgonen. Jag föredrar ju att vara på ställen där jag i stort sett är ensam ute. Men vi lät folk passera och tog lite extra raster. På det sättet kändes det som om vi var ensamma så fort de försvunnit ur synhåll.

Vid ett tillfälle vek vi av leden och upp på en högre platå där vi såg att det stod två korgstolar och ett bord. Dessutom gick det några mufflon (en vild fårart) och betade en bit bort. Jag njöt av frukosten där med en helt underbar utsikt. Sambons fokus låg mer på fåren.

På ett ställe går man igenom en smal passage med en trappa, Dynes ravin.

Vi njöt av allt vackert vi passerade längs leden. Den blå himlen, havet, alla klippor, båtar som passerade, blommorna och den härliga vinden. Ön är inte så stor, men upplevs större än den är eftersom leden vindlar fram.

Alldeles för snabbt kom fram till Sydhamnen där det kryllade av folk. Vi passade på att köpa varsin glass och tog oss tid att sitta och bara vara en stund innan vi gick vidare på öns östra sida. Ganska snabbt insåg vi att den västra sidan var betydligt vackrare. Här gick stigen till stor del genom skog, och det var inte alls vad vi förväntade oss.

En liten stund dippade vi och kände besvikelse över den sista delen av Dyröleden, men vi kom snabbt på oss själva och kunde därför se skönheten i naturen även den sista kilometern av den 5 kilometer långa vandringsleden. Jag tycker inte att leden levde upp till det höga betyg andra givit den, men jag är ändå glad att vi åkte dit.

För dig som vill veta mer

Läs mer om vad mufflonfår är hos Svenska Jägareförbundet
Läs mer om Dyrön och Dyröleden på Dyröns Samhällsförenings webbsida

Några av mina andra turer på Tjörn

Sundsbyleden, Tjörn
Säby kile, Tjörn
Naturreservatet Härön, Tjörn
Ängholmen (den vid Mjörn), Tjörn
Sundsby vandringsleder, Tjörn
Fredagslyx med övernattning i tält

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Dyröleden – Dyrön, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid några tillfällen hade jag sett fantastiska vattenfallsbilder från Skäktefallet (också kallat Brudslöjan) i mitt instagramflöde. De bilderna gjorde mig riktigt nyfiken eftersom vi är förtjusta i vattenfall, så jag kände att detta skulle kunna vara ett perfekt utflyktsmål för hela familjen.

Vackra Skäktefallet (Brudslöjan)

I lördags bar det av, men vi vuxna fick åka själva eftersom tonåringarna i sista sekunden bestämde sig för att stanna hemma. Bilfärden till Halleberg gick smidigt och tog oss strax över en timme. Från parkeringen var det bara några hundra meter längs en lättpromenerad skogsväg fram till Skäktefallet. Marken runt oss var täckt av höstlöv i alla färger, och framför oss såg vi den mäktiga bergväggen som bäcken kastar sig ut över i det vackra vattenfallet.

En liten bit från vattenfallets fot, med fin utsikt mot fallet, finns två bord med bänkar och jag har svårt att tänka mig en bättre plats för en picknick med familjen. Alldeles bredvid finns en bro som leder över bäcken. Tack vare den kan man gå en rundslinga parkering-vattenfall-parkering. Jag skulle gissa på att den är max 800 meter att gå.

Självklart var vårt mål först och främst att få att se och njuta av vattenfallet, men alla som följt bloggen ett tag vet nog att både jag och min sambo även tycker om att fotografera. När vi kom dit var en barnfamilj på plats, så då fick vi uppföra oss ordentligt och hålla oss på behörigt avstånd från vattenfallet, men så snart de gick vidare började min sambo gå ut på de hala klippblocken, och även att klättra uppåt i fallet, trots mina högljudda invändningar.

Tack och lov kom han ner helskinnad efter sina små utflykter. Berget som vattnet kastar sig utför är brant. Dånet från vattenfallet omgav oss och jag hade svårt att ens höra min egen röst. Vatten yrde i luften och kläderna var lika blöta som efter en regnskur. Trots gråvädret var Skäktefallet oerhört vackert och jag kan förstå varför det ibland kallas för Brudslöjan. När men tittade på vattnet från sidan gav alla de små fallen samma böljande intryck som en brudslöja. Jag såg för min inre syn hur ofantligt vackert detta vattenfall måste vara när vattnet stelnat i ett ishölje. Eller när det forsar fram i vårgrönskan. Denna plats måste vi helt enkelt besöka fler gånger – det var vi överens om.

Byklevsfallet

Så sent som samma morgon som vi åkte till vattenfallet fick jag reda på att det fanns ytterligare ett fall i området, Byklevsfallet. Visserligen hade vi redan spenderat någon timme vid Skäktefallet, men när det inte är mer än 7 kilometer till nästa vattenfall vore det dumt att inte göra en avstickare dit också. Byklevsfallet ligger alldeles intill bilvägen på grannberget Hunneberg och det var lätt att hitta dit.

Jag tror att vi lyckades komma dit exakt rätt dag för att att få se årets vackraste höstfäger runt Byklevsfallet. Det var inte långt att gå, men inte så tillgängligt om man ville komma närmare än att stå på vägbron och titta. Vi följde en smal, hal stig längs åns kant och förundrades av de vackra träden och vattnet som föll nerför flera fall i bakgrunden.

Fallhöjden ska vara ungefär 25 meter, men det är svårt att fånga med en mobilkamera Vi stannade inte lika länge vid detta fall, men vi fick med oss många skratt och fina minnen även härifrån. Med största sannolikhet kommer vi att besöka båda fallen, och även fler intressanta platser i närheten, inom några månader.

För dig som vill veta mer om Skäktefallet och Byklevsfallet

Skäktefallet, som också kallas Brudslöjan, ligger i Vänersborgs kommun, Västra Götalands län. Här kan du ta fram en vägbeskrivning till Skäktefallet från valfri punkt)

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet Halle- Hunnebergs platåer där båda vattenfallen finns

Pinsamt nog fick jag från en av mina följare på Instagram i efterhand reda på att vattenfallen Skäktefallet och Byklevsfallet ligger i en Ekopark – Halleberg och Hunneberg (se länk). Där finns en mängd sevärdheter som vi helt missade när vi var där.

Länkar till några andra inlägg om vattenfall

• Stalpets vattenfall, Aneby
• Vattenfallsdusch på hemmaplan, Ale
• Slereboåns dalgång, Risveden
• Målsånnaleden – Stalpets vattenfall – fallosstenen, Aneby
• Utflykt till Hassafall, Jönköping
• Utladalen och Vettisfossen – Jotunheimen
• Favorit i repris – Slereboån i Risveden
• Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust

[instagram-feed feed=10]

Inlägget Vattenfall x 2 – Skäktefallet och Byklevsfallet dök först upp på Hemomkringvandring.

Under min höstlovsledighet förra veckan passade vi på att åka till Rammdalens naturreservat i Risveden. Jag hade varit där en gång i somras, men för min sambo var det första besöket. Dels ville han också se Rammsjön och bergen runt, men främst ville vi leta reda på Skäddas grotta som jag inte lyckades hitta förra gången.

Senast jag var här var en varm sommardag då solen sken från en klarblå himmel. Nu fick vi se Rammdalens naturreservat i höstskrud, en typiskt grå höstdag, men jag tycker att det var lika vackert så. Grå dramatisk himmel, med regnet hängande i luften och lätta dimslöjor som steg i dalgången.

Vi svängde av Risvedenspåret vid skylt ”Rammsjön” och följde den regnhala stigen ner mot sjön. Det hade regnat under en längre period så det var riktigt blött i markerna, och stigen var förvandlad till en liten bäck. Jag var tacksam över spången som vi kunde gå på vid sjöns södra del där vi letade oss uppåt på berget vid sjöns östra sida. Därifrån följde vi de stigar vi hittade som ledde oss uppåt mot Rammberget.

När stigarna, en del trampade av människor och en del förmodligen enbart av skogens djur, tog slut gjorde vi oss egna vägar i den branta terrängen. Jag kände att det var en stor fördel att jag varit i området tidigare och hade vissa riktmärken som vi kunde ta sikte på. Så slapp vi göra samma misstag med omvägar och återvändsgränder som jag gjorde när jag var där på egen hand – även att sådana små äventyr också är minnesvärda.

Ungefär 35 minuter efter att vi börjat gå uppåt vid spången/trappan vid sjöns södra del nådde vi upp till en av de högsta punkterna på Rammberget. Därifrån hade vi en viss utsikt över sjön, men det växer en hel del träd som skymmer sikten. Från toppen gick vi ner till en platå mot sjösidan som jag tycker är oerhört vacker med lövträd, enstaka tallar och klippväggar.

Egentligen skulle vi ha stannat där och fikat, men vi glömde helt bort det i vår iver att hitta Skäddas grotta. Enligt det vi läst oss till skulle grottan ligga strax nordväst om platån. Rimligen borde det funnits en stig dit, resonerade vi, men vi hittade ingen stig. Och ingen grotta heller trots att vi kryssade fram och tillbaka en bra stund. Så till slut vi letade oss nerför Rammberget (en mindre brant väg än den jag tog sist) ner i dalen och anslöt till Risvedenspåret.

Visst var vi lite besvikna över att inte hitta grottan – men helt överväldigade av den vackra platsen vi fått njuta av!

För dig som vill veta mer om Rammdalens naturreservat

Läs gärna mitt förra blogginlägg om Rammdalen och Rammsjön

Rammdalen naturreservat ligger i Risvedens kärna. Området präglas av en markant sprickdal som bildar Rammdalen och Rammsjön. Branta bergsstup bidrar till att skapa ett dramatiskt, vildmarksartat landskap. Risveden ligger drygt 4 mil nordost om Göteborg i Ale och Lerum kommuner. Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Rammdalens naturreservat i Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag skulle vi få uppehåll och bestämde oss för att åka till Kroksjön – ett av naturreservaten i Risveden som vi inte varit i ännu. Det var min systers sista dag hos oss, så vi hade med oss tre barn mellan 2 och 6 år på vår utflykt.

När vi kört förbi skylten vid stigen mot Kroksjön har vi sett att det bara är 700 meter dit från vägen, så vi tyckte att det var en lagom tur för en 2-åring. Nu är det rätt länge sedan vi hade små barn, både jag och min sambo, så vi var rätt oförberedda på hur lång tid det faktiskt kan ta att gå en så kort sträcka.

Stigen går genom barrskog och kärr som ger en känsla av vildmark. Skogen var just nu överfull av blåbär och det lockade till stopp ungefär vartannat steg. Innan Lars visade att man kunde plocka en egen blåbärsbuske och äta medan man går.

Det fanns också en massa annat som väckte barnens intresse (jag hade nästan glömt hur det är!). Små grodor som hoppade över stigen och som Lars vågade ta upp i handen och visa. Granskott att smaka på. Fina stenar och kottar som man kunde plocka och bära med sig i handen eller fickan hela turen. Mjuk mossa att känna på. Lingon på gång. Näckrosor. Stoppen blev många så vi var alla ordentligt fikasugna när vi kom fram till Kroksjön som öppnade sig framför oss mitt i skogen. Vi slog oss ner på en öppen yta och packade fram lite godsaker.

När alla var mätta och belåtna utforskades området kring fikaplatsen. Man kan ligga på magen och kika ner i vattnet efter fisk, känna hur varmt vattnet är, se hur nära vattnet man kan komma utan att halka i – och så vidare. Och minstingen hittade ett hål i marken som passade bra att kissa i. Nästan det roligaste på hela turen enligt henne.

På tillbakavägen gick det lite snabbare. Barnen hade fått ny energi av allt fika, och aktiviteterna därhemma lockade. Vi gick bara från parkeringen fram till Kroksjön och sedan samma väg tillbaka, så det blev en promenad på totalt 1,4 kilometer. Tidsåtgång med barnen… drygt 3 timmar.

Runt hela Kroksjön finns dock en stig som jag och Lars funderar på att gå inom de närmsta dagarna eftersom vi inte hann med det idag. Fiskemöjligheter finns också – OBS fiskekort krävs.

För dig som vill veta mer om Risveden och Kroksjön

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Så här hittar du hit:
I Risvedens naturområde finns 11 naturreservat. Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset.
Länk till Risvedens sida om Kroksjön

Inlägget Utflykt till naturreservatet Kroksjön, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter min flytt från Småland för 4 veckor sedan fick jag äntligen träffa min yngsta syster och hennes barn igår. Högt på deras önskelista var (till min stora lycka) att få se typiska ”västkustklippor” så vi åkte raka spåret till lättillgängliga Marstrand.

Från Kungälv där vi träffades tog det runt en halvtimme att ta sig ut till ön med bil. Färjan tar cirka 2 minuter, och så här under högsäsong går den en gång i kvarten. Vi hade turen att precis komma med färjan (det finns ett maxantal för hur många passagerare som får följa med och gränsen gick precis efter att min dotter klivit ombord). Snart hade vi kommit i land och började vår upptäcktsfärd på ön. Första anhalten blev Carlstens fästning – där vi egentligen inte alls tänkt gå in.

Några i sällskapet ville gå in, så det slutade med att jag och de båda hundarna väntade på utsidan medan de andra gick in. Tyvärr hann de inte se så mycket som de hade velat av fästningen, för när man har med en 2-åring, en 4-åring och en 6-åring så får man ägna ganska mycket tid åt att titta så att de inte springer rätt ut i en vallgrav eller andra farliga ställen. Efter en timme anslöt gänget till mig där jag satt i solen och njöt med hundarna.

Från fästningen tog vi närmast möjliga väg ner mot havet. Längs vägen letade jag blommor och barnen hoppade och skuttade lyckligt på klipphällarna vi gick förbi. De hittade snart ett superbra ställe att stanna och fika på där vi hade fin utsikt över havet och hörde ljudet av vågorna som slog mot land, men ändå satt i lä.

Vi satt länge och njöt av platsen. Och av fikat såklart. När barnen började bli rastlösa klättrade de omkring och utforskade alla spännande platser runt oss. Själv gick jag och fotade blommor.

Min systerdotter på 2 år behövde sova en stund, så hon och min syster la sig helt enkelt på liggunderlaget vid fikaplatsen. Några av oss andra passade på att gå en sväng längs stigen som går runt hela ön. Den var bred, iordninggjord och väldigt lätt att gå. De mäktiga vidsträckta vyerna tog andan ur mig.

Efter ungefär fem timmar på ön bröt vi upp från vår fikaplats och gick längs stigen ner mot färjeläget. Solen sken på oss hela vägen och vi njöt för fullt av platsen – och av sällskapet.

För mig som är oerhört svag för den här typen av miljö kunde vi inte åkt till en bättre plats och jag är tacksam över att jag fick dela dagen både med min dotter, min sambo och min syster och syskonbarn. Så mycket vandring blev det inte tillfälle till, men på min önskelista till min sambo finns flera öar som vi kan välja på för vår nästa vandring.

För dig som vill veta mer om Marstrand

Så här hittar du hit: Marstrandsön ligger några mil norr om Göteborg. Med bil tar det runt 50 minuter. Följ E6 till Kungälv. Därifrån är det skyltat. Färjan tar cirka 2 minuter och går en gång per kvart dagtid, och en gång i halvtimmen på kvällarna. Barn under 7 år åker gratis. Vi betalade runt 120:- för 3 vuxna och en tonåring. Biljetten gäller tur och retur.
Länkar: Länk till Marstrands egen sida om vandring runt ön Slingan runt ön är cirka 5 km.

Inlägget Familjeutflykt till Marstrand dök först upp på Hemomkringvandring.