Att gå omkring i skogar som man känner väl är något alldeles speciellt, I alla fall är det så för mig. I helgen fick jag precis en sådan vandringshelg ”hemma” i Småland, 2,5 år efter flytten därifrån.

Egentligen en social resa…

Syftet med resan var egentligen inte alls vandring, utan vi skulle fira min mamma som fyllt 70 år och även träffa min ena syster som fått en bäbis. Men såklart passade vi på att få lite utetid när vi ändå var i mitt ”riktiga” hemomkring. Så när vi lämnat min dotter hos goda vänner i Eksjö åkte jag, sambon och hundarna utanför stan för en utenatt.

Övernattning i stuga längs Höglandsleden

Stugan vi hoppades kunna sova i ligger längs Höglandsleden, etappen som går mellan Eksjö och Klinten. Stugan är inte märkt på ledkartan, men jag har både gått och sprungit förbi den många gånger. Ifall den hade varit upptagen när vi kom fram (den går inte att boka) hade vi antingen åkt vidare till en annan stuga några kilometer längre bort, eller slagit upp tältet i skogen.

Men vi hade en otrolig tur, för stugan stod redo och väntade på oss. Den är inte isolerad och har ingen el eller vatten. Där finns heller inget dass, men den ligger i skogen, strax intill leden, och vid en fin äng.

Myskväll med brasa

Lars upptäckte att det stod en ”ny” kamin i stugan. Att kunna elda blev en riktig bonus för det hade vi inte räknat med. Men vi hade med oss en säck ved i bilen (som bara stod några hundra meter bort), så jag gick och hämtade några famnar.

Utanför föll ett stilla snöfall och temperaturen sjönk. Inne i stugan var det i stort sett samma temperatur som ute, men efter att Lars (eldmästaren av oss två) eldat en stund behövde jag inte längre sitta med tre lager kläder på mig.

Hundarna invigde sina sovsäckar

Vi fick en supermysig kväll i ett superlugnt tempo. Wilma och Balder fick premiärsova i sina hundsovsäckar (från Nonstop Dogwear). Jag är så glad att vi äntligen har hittat några, för vi har letat länge. Wilma tyckte först att det var lite konstigt, men sedan låg hon och gottade sig i sovsäcken hela natten. Och när hon steg upp på morgonen var hon varm på kroppen! Hon brukar frysa när vi sover ute.

Balder däremot, som är en alaskan malamute, tyckte att det var för varmt i sovsäcken, så han la sig ovanpå. Och det funkade det med. Botten i sovsäcken är nämligen som en fleecebädd, så han låg gott ändå. På morgonen gick vi några kilometer före frukost, men sedan var vi redo för en tur längs en av mina favoritsträckor av Höglandsleden.

Vandring Ingatorp – Vada Skure ravin t.o.r.

När vi hade packat in våra saker i bilen åkte vi till Ingatorp som ligger knappt 20 minuter bort. Därifrån följde vi Höglandsleden söderut mot Vetlanda-hållet, på etappen mot Bjälkerum.

Underbara mossar och lugna stiga

Vi fick fyra fantastiska timmar i natur som jag har saknat så oerhört sedan flytten till Orust. Jag har beskrivit etappen i tidigare blogginlägg*, så jag skriver inte så detaljerat idag, utan låter mer bilderna tala för sig själva. Men skvattramen måste jag nämna ändå – min favoritdoft och den fick jag en massa av längs den här turen.

Tidigare blogginlägg från etappen

• Höglandsleden Ingatorp till Vada Skure ravin t.o.r.
• Höglandsleden Bjälkerum-Ingatorp, 23 km

Ravinen kan man hoppa över

Jag bör även nämna att ravinen som vi vände vid inte alls är märkvärdig. Knappt så att man tänker att det är en ravin. Så om du går den här etappen, gå det som kallas för ”Alternativ väg”, inte ”Svårforcerad väg”. Förutom denna lilla sträcka var det en helt underbar tur.

Ännu en övernattning i stugan

Efter dagens tur åkte vi in till Eksjö för att äta middag hos min mamma. Min dotter och våra vänner som hon bor hos i helgen, kom också dit några timmar. Därefter bestämde jag och Lars att vi skulle chansa på att sova i stugan ytterligare en natt istället för att tälta. Anledningen var att det var väldigt smidigt att kunna stänga en dörr om hundarna på kvällen.

Vi fick ännu en mysig kväll i stugan. Efter att vi ätit lussekatter till adventsfrukost packade vi våra saker och städade ur stugan. Jag brukar ofta påminna om det i mina inlägg, och gör det även idag: Lämna din lägerplats finare än den var när du kom dit! Det blir roligare och trevligare för alla om man gör så.

Vandring några timmar i ”pappas skog”

Det var rätt bistert ute denna morgon. Visserligen bara några minusgrader, men vinden gjorde att det kändes extremt mycket kallare. Vi valde att åka till min pappas skog, eller rättare sagt före detta hans skog. Där har jag gått fler gånger än jag kan räkna.

Mycket hade ändrats på tre år

Trots att jag mycket väl visste hur vi skulle gå (både på och utanför stigar och skogsvägar) så vimsade jag bort mig ganska snabbt. Men vi hittade ändå en fin plats att laga lite mat på.

Glömde hundkopplen…

Mätta i magen gick vi vidare lite off-road tills vi kommit till den stig jag först hade tänkt att vi skulle gå på. Men det dröjde inte länge förrän Lars insåg att han glömt kvar kopplen i ett träd intill vår matplats.

Det innebar att vi fick ta en lite kortare runda än planerat, för att hinna gå tillbaka och hämta kopplen. Men vi var ändå ute i ungefär tre timmar och hundarna var lika lyckliga som jag över att gå i de här skogarna.

Efter turen åkte vi till Eksjö och hämtade min dotter, för att kunna åka till min ena syster i Jönköping. Där träffade vi även en annan av mina systrar – och min pyttepyttelilla systerdotter. Världens sötaste bäbis. Det blev en fin avslutning på vår mysiga vandringshelg i Småland.

För dig som vill veta mer

Höglandsleden är 44 mil lång och går genom fler kommuner på småländska höglandet. Vi gick en liten del av leden i Eksjö kommun. Längs etappen mellan Eksjö och Klinten ligger stugan som vi övernattade i.

Inlägget Mysig vandringshelg i Småland dök först upp på Hemomkringvandring.

Nu är det några år sedan jag var på Filmbyn Småland senast. Mycket var sig likt när jag var där häromdagen med syster, syskonbarn och mamma. Men en supertrevlig nyhet som kommit sedan jag flyttade från Eksjö är sju sagolika utflykter. Dessa börjar och slutar precis utanför Filmbyn i Mariannelund.

Sju sagolika utflykter

För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville provgå dessa utflykter. Visserligen var jag förtjust i området redan innan (se länkar längre ner från tidigare turer). Men självklart ville jag göra dessa utflykter igen – med Filmbyns vinkling. Skogarna runt Mariannelund är som tagna ur Astrid Lindgrens filmer. Och jag har verkligen saknat dem sedan flytten från mitt gamla hemomkring i Eksjö kommun.

Tanken med lederna är att göra det enkelt för Filmbyns besökare att hitta unika och intressanta platser i närheten. Längden på utflykterna är mellan 2 och 7 kilometer. Men får nog räkna med en halv dag per tur om man går som familj. Eftersom jag inte har några egna små barn längre lånade jag med mig några på en del av turerna. Fast det går givetvis lika bra att gå utan sällskap också.

Kort beskrivning av de charmiga vandringslederna

1. Världens starkaste?

När jag utgår från den här rubriken tänker jag på Pippi Långstrump. Målet för den här 5 kilometer långa utflykten är en av världens största runkestenar. Det är namnet på block från inlandsisen – som man ska kunna få att gunga. Utmaning: Att få det stora stenblocket i gungning.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå denna tur, men jag har varit här tidigare (länk).

2. Hit med lite farligheter

Ja så heter den andra sagolika utflykten. Och farligheter gillar ju flera av Astrid Lindgrens karaktärer. Till exempel Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter. På denna tur passerar man en spännande sjö och kommer fram till en utsiktsplats vid ett stup. Uppdrag: Att hitta det mest udda trädet OCH att göra det bästa vårskriket (eller höstskriket) från utsiktsplatsen.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå denna tur. Men när jag gick Höglandsleden, etappen mellan Ingatorp och Mariannelund förra vintern, så sammanfaller utflykten med de sista kilometrarna av etappen som du kan läsa om här.

3. Vi ska på utflykt tra la la

Kanske hade den här turen passat för barnen i Bullerbyn? Utflykten till Korpberget är totalt 4 kilometer och passar bra för en picnic. Längs vägen ska man leta fågelholkar och lyssna efter fågelläten. Och från berget ska man ropa sitt namn och se om ekot svarar. Dessutom kan man kombinera denna tur med utflykt nummer 5 eftersom den till stora delar går längs samma stigar.

4. Se ända till Mariannelund

Så långt kunde ju Ida se när Emil hade hissat upp henne i flaggstången. Men frågan är om vi kommer att göra det. Uppdraget på denna tur är att hela tiden hålla utkik efter det vita kyrktornet. Och att notera från hur många platser vi ser det. Rundan för oss till byn Norrlida längs Sevedeleden, och är 7 kilometer lång.

På grund av älgjakten blev jag avrådd från att gå denna tur. Dessvärre har jag inte gått mer än en liten bit av den tidigare – den som sammanfaller med starten av Sevedeleden (här kan du se hur det såg ut när jag gick den förra våren).

5. Vilken är den klaraste sjön i Mariannelund

Eftersom jag hade med mina syskonbarn på den här turen blev det väldigt livat. Trots att turen bara är 2,1 kilometer. Tack vare ett spännande uppdrag – att ta vattenprover i 3 olika sjöar – var engagemanget stort. Till på köpet kan man kombinera denna med utflykt nummer 3 som går åt samma håll. Läs om den fina utflykten (länk) jag fick med syster, syskonbarn och mamma.

6. Picknick i Herrgårdsparken

På grund av att Madickens familj blev jagade av tjurar fick fly upp i träd när de var på picknick. Även om man roar sig med klädklättring på denna utflykt behöver man inte oroa sig för kor. Turen är 4,5 kilometer. Och just det ja – det finns en utmaning också: Att sprida glädje genom att sjunga en sång från scenen! Vill du veta mer – kolla in här hur det såg ut när vi var där i helgen.

7. Finns det troll och rövare i skogen?

Sist, men inte minst, brukar man säga. Det gäller även Filmbyns sagolika utflykter. Den sista är nämligen spännande med historier om rövare och tjuvar. Dessutom bjuder den på en enorm naturlig klättervägg. Hela turen är 7,5 kilometer och går delvis i kuperad terräng. Slutligen kan jag rekommendera att du kombinerar denna tur med nummer 1 och nummer 2 om du vill gå en lite längre tur. Dessa utflyktsmål ligger ganska nära slingan för utflykt 7.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå även denna tur. Men när jag gick Sevedeleden med min kompis Linda (titta gärna) passerade vi här, och utflykten följer leden ner mot Mariannelund.

Länk till Filmbyns information om utflykterna

Givetvis har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Det finns en folder för varje utflykt (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Inlägget Sju sagolika utflykter, Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Skuruhatt, och utsikten från dess topp, är förmodligen en av Eksjös mest kända vyer. Hur många gånger jag har varit där har jag ingen aning om, men det är många. Utflykter med släkt och vänner då vi kanske även passat på att gå genom ravinen Skurugata i samma naturreservat. Efter-jobbet-korvgrillning med dottern och hennes kompisar. Motionsrundor med hundarna i den storslagna miljön. Vandring längs höglandsleden som passerar denna utsiktspunkt.

För några år sedan gjorde man en satsning och tillgänglighetsanpassade vägen upp till utsikten på toppen. Istället för en slingrande stig full med rötter går man nu längs en slät grusväg (om man inte väljer att gå omvägen via Skurugata där man får några kilometers vandring i kuperad blockig terräng). Nere vid parkeringen finns också ett flertal nybyggda bord och bänkar om man vill ta en paus redan där.

Från parkeringen är det bara några hundra meter upp till själva Skuruhatt. Längs vägen passerar man flera bänkar där man kan sitta och vila eller bara njuta av omgivningen. När man kommer fram till toppen finns ett vindskydd med grillstad, vedbod och torrdass som är tillgängliga. Dessutom finns flera grillplatser och bänkar mitt uppe på utsiktsberget.

Om man fortsätter längs höglandsleden och ner på andra sidan är det en brant stig full av rötter och sten som väntar. Stigen leder till Klinten (1,6 km) och dess vindskydd eller ner till Skurugata. Väljer man att gå ner i ravinen Skurugata (blogginlägg från igår) och följa stigen till dess slut kommer man efter en stund till parkeringen nedanför Skuruhatt. Själva skuran är en kilometer lång.

Skuruhatt är ett givet utflyktsmål för både mig och många andra Eksjöbor. En plats vi gärna visar våra besökare. Jag kan verkligen rekommendera det för utflykter och till exempel barnkalas. Det passar för alla åldrar – från yngsta barnet till äldsta pensionären.

Idag kom jag till fots till Skuruhatt

Idag hade jag gått cirka 15 kilometer (till största delen längs höglandsleden) för att komma till Skuruhatt. Jag hade gått hemifrån stadsdelen Kvarnarp i Eksjö för att hämta bilen som jag lämnade kvar på parkeringen i samband med gårdagens vandring (länk till blogginlägg). Jag mötte inte en enda människa längs leden – inte ens uppe på Skuruhatt. Här följer några bilder från turen.

För dig som vill veta mer

Här hittar du mer information om höglandsleden från Skuruhatt till Eksjö (blogginlägg från juni 2019)

Inlägget Skuruhatt – ett tillgängligt utflyktsmål dök först upp på Hemomkringvandring.

Skurugata naturreservat utanför min hemstad Eksjö är ett av de reservat jag har besökt flest gånger. Det är lätt att ta det man har inpå knuten för givet, så igår försökte jag att verkligen se den spektakulära skuran som om det vore första gången jag var där.

Från parkeringen gick vi leden motsols och ner mot skogen – inte upp mot Skuruhatt. Den breda och vältrampade stigen leder lätt nedför genom mossig granskog. Trädens rötter har kommit i dagen av allas trampande fötter. Det är med förväntan man svänger in i skogen och känner att man närmar sig själva skuran.

Enligt Länsstyrelsen är Skurugata ett av jönköpings läns mest dramatiska naturreservat. Klyftan är hela 1 kilometer lång, och är djupt nedskuren i berggrunden. Jag och min hund följde vandringsleden som löper genom Skurugata. För den som inte vill gå nere i ravinen (som vi gjorde) finns även en stig som följer skurans västra kant. Den bjuder också på fina vyer, men är betydligt lättare att gå.

Marken är blockig och på sidan reser sig mäktiga bergväggar, på en del ställen så höga som 35 meter. Jag är oerhört förtjust i mossa, och även att jag inte kan säga vilka av alla de mossor jag ser som är ovanliga (för det är delvis för att skydda dessa arter som området är naturreservat) så tycker jag att det är vackert. Jag vet också att det lite längre fram under säsongen kommer att växa olika arter av ormbunkar här.

En av de saker som gör just Skurugata till en lite annorlunda ravin är att man inte kan se rakt igenom den. Dels är den lång, runt en kilometer, och dels består den av flera dalar och höjder. Man får se upp med var man sätter fötterna, för det är ganska brant både uppåt och neråt bland de stora (och ibland hala) stenblocken. Enligt mig förhöjer det hela intrycket!

När vi kommer till den södra delen, där det kan vara lite blött runt Skurukälla, känner jag ingen besvikelse över att ravinen är slut. Istället är jag upprymd, och fylld av alla vackra, och fantastiska intryck som vandringen genom skuran har givit mig.

Vi tar höglandsleden till Eksjö istället för att gå till toppen

Efter att ha kommit upp på stigen är nog det vanligaste att man svänger vänster och går upp mot Skuruhatt (bara några hundra meter bort) för att se på utsikten och kanske fika – och sedan tillbaka till parkeringen. Men jag och Gemini skulle ta oss hem till Eksjö till fots.

Vi svängde därför höger och följde stigen mot Klinten (en utlöpa av höglandsleden som går från Klinten, upp över Skuruhatt och ansluter efter 12 kilometer till Anebyleden och Östgötaleden vid sjön Västra Lägern). Ner till vindskydden är det bara 1,6 kilometer längs fina stigar. Vi svängde sedan av där skylten ”Eksjö 12” visade vägen. Visserligen har vi gått här så många gånger att vi inte behöver titta på någon skylt, men som information till dig som läser så…

Vi gick sedan höglandsleden längs skogsvägar och små grusvägar ända hem. En kort sträcka på slutet fick vi gå på asfalt. Dessvärre har det blivit en hel del hyggen längs leden de senaste åren, men bortsett från det är det ganska trevlig vandring. Här kommer några bilder på det vi passerade.

För dig som vill veta mer om Skurugata naturreservat

Länk till Länsstyrelsens information om Skurugata

Inlägget Skurugata – en ravin värd att uppleva dök först upp på Hemomkringvandring.

Rödblära är inte någon blomma som jag har haft någon särskild ”relation” till, men igår fick vi ordentlig kontakt. Redan på väg till jobbet såg jag något rosa i en vägslänt och bestämde mig för att stanna på hemvägen och titta lite närmare på vad det kunde vara för färgsprakande skönheter som stod där.

Under dagen snuddade mina tankar vid blommorna jag sett och gladde mig, men när jag väl satt i bilen började jag tvivla. Kanske inbillade jag bara att jag hade sett en massa rosa blommor? Men jag hade inte behövt oroa mig, för vid vägkanten och även en bit upp från vägen, var det helt rosa mitt i vårgrönskan, och jag svängde in och parkerade.

Så fort jag klivit ur bilen började jag ivrigt fota de vackra små blommorna som visade sig vara rödblära. Den är på inget sätt ovanlig, men personligen har jag inget ”rödbläreställe”, så det var riktigt roligt att få se, och fota, dem idag.

Bilarna som körde förbi en bit ifrån mig undrade nog vad det var jag gjorde där jag satt, hukade, lutade mig över och kröp runt, men själv märkte jag knappt att det fanns trafik en bit bort. Jag såg bara det vackra jag hade framför ögonen. Gissa om jag hade ett leende i ansiktet och ett lätt sinne när jag fortsatte hemåt?

För dig som vill veta mer om rödblära

Rödblära blommar mellan maj och augusti. Växten förekommer i nästan hela landet, och lever i fuktiga lundar, kärrkanter, stränder och fjällängar.

Länk till den virtuella floran

Inlägget Rödblära – Silene dioica dök först upp på Hemomkringvandring.

Hulegata – en okänd ravin i Bruzaholm utanför Eksjö. Det finns inga skyltar som visar var ravinen finns. Det finns heller inga stigar som leder igenom den. Men jag hade turen att få upptäcka Hulegata igår med guiden som känner till den bäst – självaste markägaren.

För några dagar frågade Carina om jag ville se ravinen som finns i hennes skog. Självklart kunde jag inte motstå chansen att få utforska en ny plats i min hemkommun. Förväntansfullt väntade jag sedan mer eller mindre tålmodigt till igår då vi båda hade möjlighet att ge oss ut i skogen.

Vi sågs hemma hos Carina som bor i Bruzaholm, knappt 2 mil öster om Eksjö. Från hennes gårdsplan följde vi olika motionsspår åt Lövsjöhållet (vid Lövsjön passerar höglandsleden, och där finns även vindskydd), men vek av strax innan vi kom fram. Eftersom jag hade med mig guide blev jag lite lat och och la inte exakt märke till hur vi gick. Men jag har gått ganska mycket i området och har trots allt rätt bra koll. Snart pekade Carina ut över ett mindre hygge och sa: ”Dit ska vi”.

Skyltar markerade att området är biotopskyddat och det var med stor spänning jag följde efter Carina när hon steg ner i bäcken och började gå.

Själv hade jag kängor på fötterna – inte gummistövlar som hon – så jag försökte hitta under hela turen hitta alternativa vägar. Bäcken rinner in mellan två bergväggar och försvinner sedan nedåt i en ravin. Hela Hulegata är täckt av olika slags mossor. De stora stenarna som finns överallt i ravinen, de gamla träden, bergväggarna. Allt är inklätt i härlig mossa. Eftersom det inte finns någon stig får man själv hitta sig en väg att ta sig fram på. Ibland kunde man gå bredvid bäcken. Ibland fick man gå i bäcken. Ibland fick man hitta små omvägar runt och över små klippblock. Allt medan man koncentrerade sig på var man satte fötterna.

Det var lätt att halka om man inte såg sig för eftersom det är så blött i markerna. Dessutom fanns risk att man trampade ner i något hål som inte syntes eftersom det var övervuxet med mossa. Men vi tog det varligt och kom helskinnade igenom hela ravinen. I ärlighetens namn var det nog jag som sinkade oss mest eftersom jag såg så mycket vackert att fota.

Tyvärr glömde jag bort att slå igång min klocka som jag vanligtvis använder för att mäta och få statistik från mina turer. Alltså vet jag inte hur lång sträckan är, men det tog oss 1,5 timme att gå från Carinas gård, till Hulegata och sedan igenom den. Från slutet av Hulegata och ner till riksväg 40 (precis i slutet av Bruzaholm) är det sedan cirka 200 meter.

Jag är oerhört tacksam att Carina bjöd in mig och guidade mig så att jag fick uppleva den här härliga platsen. Det är verkligen inte alla som har en egen ravin i sin skog!

För dig som vill veta mer

Jag har inte lyckats hitta någon information om Hulegata på webben. Är du intresserad av att gå i denna ravin kan du kontakta mig för vägbeskrivning (Carina är med på detta). OBS! Det går inte att gå med barnvagn eller liknande i denna ravin.

Inlägget Hulegata, Bruzaholm, Eksjö kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

”I helgen ska vi åka och titta på en hällristning”, sa Tord. ”Hällristning? Såna finns det väl inga på småländska höglandet?”, frågade jag. Fast det gjorde det – även att de var begravda under ett tjockt lager med mossa.

Tord och GPS:en visar vägen till ”vår” hällristning

Vi passerade Hult på vår färd från Eksjö, och svängde sedan av mot Havik. Efter Kringelen (där jag varit många gånger) parkerade vi bilen vid första grusvägen åt höger. Tord hade redan knappat in koordinaterna på sin GPS och stegade bestämt iväg med mig i släptåg.

Det skulle bara vara några hundra meter mellan bilen och hällristningen, och snart såg vi en skogsväg som gick i rätt riktning. Eftersom det verkade smartare att dra nytta av den än att bana oss en egen väg genom skogen följde vi skogsvägen. Snart skymtade ett röse till vänster om oss, och vi vek av för att se om hällarna också fanns i närheten.

Tyvärr var hällarna i stort sett täckta av mossa. Endast några mindre områden var mossfria så att vi kunde se ristningarna. Jag lyfte försiktigt på ett sjok mossa och såg att det fanns mycket mer att se – därunder. I ren glädjeiver ropade jag på Tord som kom och tittade han med. Vi bestämde oss snabbt för att försöka avlägsna mossan. Efter att ha lyft och rivit med bara händerna gick vi tillbaka till bilen och hämtade några hjälpmedel: en isskrapa och en snöborste.

Vi kände oss som rena rama arkeologerna där vi stod och försökte göra stenarna fina. Känslan var väldigt speciell – för vi visste båda två att detta skulle vi förmodligen bara få vara med om en enda gång i livet. Det kändes helt fantastiskt att se Haviks hällristning träda fram under vårt arbete.

Så säger traditionen om denna hällristning

Ristningen i de två hällarna är antikvariskt bedömd som en fornlämning. Enligt allmän tradition i Havik gick den gamla kyrkovägen över Skedevägen förbi här. Medan kyrkobesökarna väntade på varandra ristade man i berghällen. Det är alltså inte runor, vikingaskepp eller liknande i ristningarna.

Efter denna mycket speciella upplevelse gick vi tillbaka till bilen. Då kom markägaren fram till oss och frågade vad vi gjorde där. När vi sa att vi tittat på hällristningen frågade han (vänligt och intresserat) om vi var där i tjänsten eller privat. Jag kan bara meddela att jag kände mig vääääldigt proffsig där jag stod med bilsnöborsten i högsta hugg. Men markägaren verkade inte tycka att det var det minsta konstigt, utan han fortsatte småprata några minuter, innan vi satte oss i bilen för att åka vidare mot nästa besöksmål.

För dig som vill veta mer om den hällristning vi ”grävde” fram

Ristning, medeltid/historisk tid – ristningar i två hällar
Antikvarisk bedömnning: fornlämning
Koordinater: N 6386816, E 510661
RAÄ-nr: Hult 32:1

Länk till Fornsöks karta och information om ristningen

Inlägget Vi vikarierade som arkeologer (hällristning) dök först upp på Hemomkringvandring.

Hackareviken är ett av de ställen jag bara måste besöka varje vår. Under min uppväxt bodde jag på en gård drygt en kilometer bort. Därför var Hackareviken vårt självklara utflyktmsål för att se på blåsippebackarna och leka i Hackareviksbäcken om vårarna. Till ytan måste detta vara ett av Sveriges minsta reservat, men där finns otroligt mycket att se och uppleva.

Naturreservatet Hackareviken i Eksjö kommun

Naturreservatet består av ett kuperat och lummigt område som genomkorsas av en bäck – och av höglandsleden. Barn brukar älska att leka i och vid bäcken, klättra upp på stora stenblock, utforska ihåliga träd och att fika i de lummiga backarna förstås. Egentligen är reservatet till för att bevara en naturlig bäckmiljö med dess fuktighetsgynnade flora och fauna. Till exempel mossor, lavar, fåglar, fladdermöss och en rad ovanliga kärlväxter (som gulplister och orkidén tvåblad).

När jag växte upp besökte vi Hackareviken enbart för blåsippornas skull

Veckans fredagslyx – en rejäl dos vårblommor

Idag är det fredag, och min vana trogen försöker jag att ägna mina sluta-tidigt-timmar åt lite ute-lyx. Istället för att passera naturreservatet som jag annars gör dagligen så stannade jag till. Jag ville se om jag skulle hitta någon lungört – och ännu hellre vätteros. Backarna vid sidan av skogsvägen som leder fram till bäcken var täckta av blåsippor och vitsippor. Längs kanterna växte vårlök i mängd och även en hel del svalört (ranunculus ficaria).

Vädret var dock inte riktigt på min sida. Redan innan jag hunnit in i själva reservatet började det hagla. Det blev riktigt kallt att fota, men det var bara att bita ihop. Stod de vackra vårblommorna ut skulle väl jag också göra det. Från parkeringen är det bara några hundra meter fram till stigen som leder upp i backarna längs bäcken.

Plötsligt händer det!

Trots vädret njöt jag av alla underbara växter längs stigen. De växer i en sådan otrolig mängd att man häpnar. Dessutom ser man gulplisterblad överallt -. och olika mossor. Till min besvikelse hade jag inte stött på en enda lungört (pulmonaria obscura) trots att jag gått ända längst upp i backen. Men när jag vek av mot bäcken höll jag nästan på att trampa på flera exemplar. Försiktigt böjde jag mig ner för att föreviga även denna fina blomma.

När jag ställde mig upp och vände mig om såg jag något så vackert att jag glömde bort att andas för en liten stund. Blåsippor i en massa olika nyanser växte tillsammans vid en mossig stam.

Lyckligt svävade jag därefter nerför stigen för att gå tillbaka till bilen. Jag hade helt glömt bort att jag även skulle hålla ögonen öppna efter vätteros lathraea squamaria). Så snart jag påmint mig själv om det lyckades jag se två stycken, och det gjorde mig så lycklig. Det är verkligen en annorlunda växt! Vätterosen finns i södra och mellersta Sverige, men är inte så vanlig. Min lilla tur i Hackareviken tog bara en timme, men det kändes som om jag hade varit ledig och utomhus en hel dag!

För dig som vill veta mer om Hackareviken

Så här hittar du till Hackareviken från Eksjö: Kör RV40 mot Nässjö. I korsning cirka 8 km från Eksjö svänger du vänster mot Sävsjö på väg 128. Passera skylt Ullinge Värdshus. När du kommer till Paradis, sväng höger precis före brant åker vid liten träskylt märkt ”Naturreservat”. Om du kommer fram till Kulla kapell längs väg 128 har du kört knappt en kilometer för långt. Detta naturreservat är inte tillgängligt för till exempel barnvagn, då själva reservatet består av en bäckravin.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet Hackareviken
Länk till Visit Eksjös informtion om Hackareviken

Tidigare blogginlägg från Hackareviken

Höglandsleden: Lövhult-Eksjö, februari 2020
Ny del av höglandsleden, november 2019

Inlägget Hackareviken naturreservat, Eksjö kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Min absoluta favoritblomma under våren är backsippan, men efter idag är den hotad på förstaplatsen. Jag har nämligen haft den stora turen att få se mosippa (pulsatilla vernalis) – för första gången någonsin.

Mosippa är sällsynt och förekommer bara sparsamt. Därför känns det extra speciellt att få se den – och i min egen hemstad Eksjö till på köpet. Den här blomman är så vacker att den går rätt in i hjärtat på mig.

Jag låter bilderna tala för sig själva.

Återigen är det min mentor och vän Tord jag har att tacka för denna premiär. Han har både delat med sig av växtplatsen, kollat upp att det är rätt tidpunkt för blomning och skjutsat mig. Jag kan inte annat än att säga TACK TORD med stora bokstäver!

För dig som vill veta mer

Du hittar mer information om mosippa – pulsatilla vernalis – hos Den virtuella floran

Inlägget Jag KAN ha fått en ny favoritblomma: mosippa dök först upp på Hemomkringvandring.

Ibland har man förmånen att bli guidad av någon i ett område man annars aldrig skulle vetat om. Som i lördags, när Tord visade mig naturvårdsområdet Saxiska Schweiz strax utanför Eksjö. Ett fantastiskt fint utflyktsmål måste jag säga!

Egentligen var det blomman pestskråp (petasites hybridus) vi skulle åka och titta på, eftersom varken Tord eller jag hade sett den i blomning, men jag blev förtjust i hela området. Vi parkerade vid Brånstorps-vägen och gick sedan längs en mysig skogsväg in mot naturvårdsområdet. I mitten av skogsvägen växte gräs, och hagar och lövskog omgav den.

Efter 500-600 meter finns ett sommarhus på vänster sida. Skogsvägen fortsätter förbi huset, men vi svängde höger från skogsvägen – ner mot en bäck – strax före huset. Vid bäcken stack ett större antal blomskott av pestskråp upp ur marken. De var alltså inte utslagna ännu, men otroligt vackra. Både jag och Tord ägnade en längre stund åt att fota dessa coola blommor.

Medan vi försiktigt kryssade fram mellan blommorna för att inte råka trampa på någon av dem upptäckte jag att det även fanns gullpudra (chrysosplenium alternifolium) där. Inte bara en, utan en massa. De var visserligen inte heller helt ”utslagna”, men så fina ändå i all enkelhet. Extra roligt tyckte jag såklart att det var att det var jag och inte Tord som såg dem först.

Som alltid när jag fått se en ny växt var jag exalterad och lycklig. Men det skulle bli ännu bättre. Jag trodde att vi skulle vända tillbaka mot bilen – men vi hade inte ens kommit in i själva ”Saxiska Schweiz” ännu. Strax efter sommarhuset ligger nämligen resterna av Brånstorps kvarn (1694-1980), ett litet vattenfall, en vacker å som ringlar sig fram genom mossig skog, en ravin och fler spännande växter.

Vi gick över en liten bro (där det går en mountainbike-led) för att titta närmare på vattenfallet. Vi hittade även spännande gräs och blad som vi försökte gissa vad det ”skulle bli”. Därefter gick vi över bron igen och följde ån ner i en ravin. Eller i alla fall genom en passage med ganska branta bergssidor.

På ett ställe hade någon ställt en bänk alldeles intill ån, precis ovanför nästa lilla vattenfall. Ljudet av det forsande vattnet, synen av ån som kastade sig fram mellan träden alldeles intill skogsvägen, alla fåglar som kvittrade och solen som målade hela världen vacker gjorde det hela till en väldigt stor upplevelse. Även att vi inte hade gått särskilt långt. Eller var på någon avlägsen plats.

Det fanns många ställen längs denna korta sträcka som lämpade sig för en fikastund. Just den här gången stod det dock inte på vår ”dagordning” att fika – vi hade fler naturvårdsområden och naturreservat att besöka innan vi skulle vända tillbaka till centrala Eksjö. Vi enades dock om att snart återvända hit till Saxiska Schweiz – för vi måste såklart se både pestskråp och gullpudran i full blom!

För dig som vill veta mer:

Så här hittar du till Saxiska Schweiz om du kör från Eksjö: Kör riksväg 32 mot Tranås. Precis innan du kommer fram till Norra Råsa tar du till vänster vid skylt Brånstorp 4. Efter cirka 700–800 meter ligger två röda hus och direkt efter husen en liten korsning. Där parkerade vi och gick till fots på skogsvägen in till vänster. Det går att fortsätta även i bil, men det är inte mer än cirka 500 meter att gå från korsningen.

Länk till information/vägbeskrivning hos Visit Eksjö

Fler ställen i närheten

Inte långt ifrån Saxiska Schweiz finns ett annat naturvårdsområde – Kntutstorp – läs gärna inlägget från mitt första besök där, sommaren 2019

Inlägget Naturvårdsområdet Saxiska Schweiz, Eksjö dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår gick jag sträckan Ingatorp-Mariannelund längs höglandsleden. Det betyder att jag nu har gått de delar av leden som går mellan Nässjö och Mariannelund (82 km – bara 320 km kvar ) . Många av sträckorna har jag gått eller sprungit otaliga gånger, men för just denna del, 19 km, var det premiär.

Väderleksprognosen var inte god

Väderleksprognosen bådade inte gott. Det skulle både regna och blåsa relativt hårt hela dagen. De 1-2 plusgraderna skulle enligt SMHI kännas som -5 till -6 grader i blåsten. Skulle jag verkligen dra med mig Mari och alla fyra hundarna ut på en tur i det vädret? Att ställa in är inte riktigt min grej så jag tänkte att om vi startar i Ingatorp istället för tvärtom som vi planerat så skulle vi i alla fall slippa motvind hela vägen.

Sagt och gjort. Vi träffades på parkeringen i Spilhammar, strax öster om Mariannelund, där vi lämnade min bil. Därifrån åkte vi i Maris bil till Valbacken, Ingatorp och började vår tur längs skogsvägar och stigar i den kuperade terrängen. (Det går att åka buss både till Mariannelund och Ingatorp – se info längst ner i inlägget).

Det är ganska brant från början där man går i gammal skog, passerar över lite småberg och sedan upp rejält brant i tallskog. Är man inte rejält vältränad får man ordentlig puls här, men det är värt vartenda steg man tar. Omgivningen är så vacker att man fylls av ny energi för varje steg.

Väg, väg, väg

Och tur är väl att man kan lagra vackra minnen, för efter några kilometer passerar leden en gård och kommer sedan ut på grusväg som man sedan följer i ett antal kilometer. Visserligen var det ganska trevlig skog vid sidan om vägen, och leden passerar några gårdar, men det är ändå inte så särskilt upplyftande att gå på grusväg eller bred skogsväg långa sträckor tycker jag.

Silveråns naturreservat – så vackert

Till slut övergår vägarna till stig och vi är då framme vid Silveråns naturreservat. Det är ett av de smalaste reservaten jag har sett i hela mitt liv. En stor del av det avlånga området innefattar verkligen bara ån. Till och med höglandsleden som går en liten, liten bit från ån ligger till största delen utanför Silveråns naturreservat som ingår i Emåns vattensystem. Silverån utgör också en naturlig gräns mellan Jönköpings och Östergötlands län.

Här ska man kunna se både mård och spillkråka, men jag gissar att vi pratade och skrattade för mycket för att ha chansen till sådant. En älg såg vi dock korsa skogsvägen framför oss och våra hundar blev nog helt chockade för de tittade bara på det stora djurets framfart.

En av de mest kuperade stigarna jag gått

Stigen man följer i och strax utanför reservatet är oerhört mysig, men alldeles för snabbt leder stigen oss upp till skogsvägen igen och vi får följa den strax utanför reservatet där ån skymtar mellan träden. Helt plötsligt visar skyltar att vi ska svänga av på en stig som enligt oss går åt helt fel håll – vi vill ju fortsätta följa ån, men det är bara att göra som skyltarna säger. Här kom den mest krävande delen av gårdagens tur. Det går uppåt, och uppåt, och uppåt. Nästan 100 meters stigning på relativt kort sträcka. Vi svettades och till och med hundarna hängde med tungorna av ansträngning. Det kändes som om backarna aldrig skulle ta slut.

Men det var värt det! Efter en stund kom vi upp till Stubbaberg där vi hade vacker utsikt över Åsjön, Mariannelund. Detta hade vi inte väntat oss, så det blev en riktig bonus. Uppe på högsta toppen fanns en bänk att sitta och ta in platsen och stunden på, och någon hade även byggt en eldstad strax bakom.

Mot vindskydd vid Åsjön

En bit fortsätter leden uppe på berget innan den går ner mot Åsjön. När man korsat en väg är man framme vid sjön och vindskyddet som ligger en bit från vattnet, men ändå med utsikt ner mot sjön, mitt i en sänka med tallar runt omkring.

Tyvärr finns viss skadegörelse på vindskyddet och jag rekommenderar inte till övernattning här eftersom det är väldigt lätt att nå vindskyddet om man kommer med bil (vilket det se ut som om många gör med tanke på skräpet, klottret och övrig skadegörelse). Det finns också en större grillplats med utsikt mot sjön med bänkar runt om. Det fanns en förvaring för ved, men den innehöll tyvärr ingen ved.

Från vindskyddet tog det nog inte mer än 10 minuter för oss att gå längs leden, som går genom fin natur med sjön vid sidan av, till parkeringen i Spilhammar där min bil stod. Vi var ute i 4 timmar och 30 minuter och sträckan var cirka 19 kilometer. Trots att det var en längre sträcka mitt under etappen som gick på grusväg, så fick jag mycket behållning av övriga intryck!

För dig som vill veta mer

Kommunikationer

Det går bra att åka buss för att ta sig till och från denna etapp. Parkeringen i Spilhammar ligger alldeles intill riksväg 40. Från Valbacken i Mariannelund är det cirka 1 km ner till Ingatorp och busshållplatsen. Det är buss mot Vimmerby eller Västervik man åker här om man kommer från Eksjö. Mer info kan du hitta hos Jönköpings Länstrafik (www.jlt.se) eller i deras app.

Karta

Länk till karta över etapp 4 – Ingatorp-Mariannelund, Eksjö, Höglandsleden

Tillgänglighet

Av etappens 19 kilometer är en stor del väldigt kuperad och ganska krävande. I mitten av sträckan går leden längs mindre grusväg och större skogsväg i kanske 5-6 kilometer, och den sträckan fungerar det bra att gå med barnvagn. Den sträckan kan förlängas ytterligare någon kilometer om du väljer att inte svänga ner i Silveråns naturreservat och följa stigarna utan istället fortsätta längs skogbilsvägen.

Inlägget Höglandsleden: Ingatorp-Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Som vanligt (på fredagar) slutade jag tidigt idag och hade möjlighet att ge mig ut i skogen några timmar direkt efter jobbet. Den härliga känslan att kunna gå en lite längre sväng i dagsljus lockade fram vårkänslorna i mig, och jag bestämde mig för att bara gå upp i skogen rakt ovanför mitt bostadsområde och se mig om efter eventuella vårtecken.

Jag hade bara kommit några hundra meter när jag såg årets första tussilago – omgiven av flera knoppar. Lyckan över att ha sett den fyllde mig medan jag gick vidare in i skogen.

Jag blev sugen på att som jag kunde hitta fler vårtecken så jag planerade snabbt om den planerade rutten (10 km på 2 timmar) så att den skulle passera ställen där jag vet att det brukar finnas chans att se blommor tidigt. Kanske, om jag hade riktig tur, skulle det finnas någon liten blåsippeknopp på ett av mina ställen i närheten. Och kanske skulle tibasten ute på hygget blomma.

Mitt blåsippeställe hade förvandlats till ett hygge, så jag hittade inte ens minsta lilla blåsippeblad. Jag gick vidare in i skogen och fram till en halvt igenvuxen gammal skogsväg. Efter att ha följt den en kilometer kom jag ut på ett hygge där jag trodde att jag skulle få se fler tussilago längs dikesrenen. Hur jag än spejade och spanade såg jag inte minsta lilla gult stråla mot mig, så jag fick nöja mig med den blomma jag sett tidigare. Jag svängde ut på hygget för att ta en genväg till en parallell skogsväg några hundra meter bort och stannade häpet. Där fanns en massa buskar med knoppar. Och vilka knoppar!

Jag måste erkänna att jag inte vet vad det är för buskar, men min app ”Flora Incognita” säger att de rosa är fläder (sambucus nigra). Men ta det med en nypa salt. När jag korsat hygget och en hage kom jag ut på den skogsväg jag tänkt mig och svängde ner på ett annat hygge där jag brukar se någon enstaka tibast-blomma varje vår. Nu var jag nog ändå lite för tidigt ute, så jag får gå tillbaka dit med jämna mellanrum och se efter.

Trots avsaknaden av blommande färgklickar hittade jag en massa att fotografera, så min hund tyckte förmodligen att jag var hur trist som helst.

När vi närmade oss vårt bostadsområde igen tittade jag på klockan och kunde knappt tro mina ögon! Trots att vi gått en betydligt kortare sträcka än planerat så hade vi varit ute i två timmar. Jag hade turen att få se några vårtecken, och för första gången den här milda vintern kände jag: ”Men okej, vi hoppar över vintern i år då. Nu börjar det kännas som vår och det är en underbar känsla!”.

Inlägget Vårtecken på småländska höglandet dök först upp på Hemomkringvandring.

En lördag i början av februari åkte jag och Tord iväg på en liten upptäcktsfärd för att leta efter småländska runstenar i vårt närområde. Vi hade planerat in en fin rundslinga att köra från Eksjö mot Vetlanda, därifrån vidare mot Sävsjö och så tillbaka till Eksjö. På vår tur stannade vi och tittade på 12 runstenar (eller egentligen 11,5), en slottsruin, två gravfält och några stenvalvsbroar.

Här räknar jag upp platserna i den ordning vi besökte dem. För varje runsten eller annan sevärdhet som vi stannade vid har jag gjort en egen sida vilket tagit lite tid, men nu tror jag att allt ska vara klart.

Klicka på det du är intresserad av så får du mer information om de småländska runstenar och andra fornminnen vi besökte under denna lilla utflykt. Om du besöker dem i den ordning de står här nedanför blir det en naturlig rundtur att göra, med Eksjö som utgångspunkt. Vägbeskrivningar finns för varje fornminne.

Klicka på det fornminne du vill veta mer om:

• Stenvalvsbro Torsjö (Eksjö)

  

• Runsten Sm 141, Mellby (Eksjö)

  

• Runsten Sm 142, Värnelätt, Mellby (Eksjö)

  

• Runsten Sm 143, Värneslätt (Eksjö)

  

• Runsten Sm 111, Fageräng (Vetlanda)

  

• Runsten Sm 113 Tångerda (Vetlanda)

  

• Slottsruin, Hultaby (Vetlanda)

  

• Runsten Sm 99, Myresjö (Vetlanda)

  

• Runsten Sm 100, Nävelsjö (Vetlanda)

  

• Runsten Sm 101, Nöbbesholm, Nävelsjö (Vetlanda)

  

• Runsten Sm 80, Vallsjöstenen (Sävsjö)

  

• Runsten Sm 78, Uppåkra (Sävsjö)

  

• Slottsruin, Eksjö hovgård (Sävsjö) körde vi förbi eftersom vi varit där innan

  

• Runsten Sm 77 + Västragård gravfält (Sävsjö)

  

• Gravfält, Västragård + runsten Sm 77 (Sävsjö)

  

• Runsten Sm 76 (halv), Komstad (Sävsjö)

  

• Stenvalvsbro Kistegården (Sävsjö)
  
• Runsten Sm 71, Norra Sandsjö körde vi förbi eftersom vi varit där innan

  

• Stenvalvsbro, Gäddeforsabron

  

• Runsten Sm 93, Nömme

  

Hela turen tog oss ungefär 6,5 timmar, men den hade lätt kunnat ta ytterligare några timmar om vädret hade varit lite mindre bistert och lockat till längre utevistelse vid stoppen.

Liknande rutter som du kan följa

Länk till inlägg ”Gravfält och runstenar” 2020-01-05  (Eksjö-Nässjö-Aneby-Eksjö)

Inlägget Småländska runstenar, gravfält och stenvalvsbroar dök först upp på Hemomkringvandring.

Veckans fredagslyx blev att fortsätta utforska en gammal banvall strax utanför Eksjö. Jag hade gått där en gång tidigare, hösten 2019, men den gången fick jag vända på grund av tidsbrist. Idag ”steg jag på” nämnda banvall några kilometer längre fram än förra gången för att hinna få lite nya vyer. Jag hade ingen aning om vilka överraskningar som väntade vid sidan av det gamla järnvägsspåret mellan Eksjö och Österbymo.

Jag parkerade bilen vid Kvänsåsasjön och följde den en bit på den gamla banvallen för att fota isen – även att jag egentligen skulle gå åt andra hållet.

Isen hade en speciell ton, och när jag kom närmare såg jag att det var stjärnformade hål på flera ställen i isen. Det visade sig senare, när jag rådfrågat min mentor Tord som också hade varit vid precis samma sjö, förmodligen bero på bubblor av sumpgas som fryser när de bubblar upp från botten. Oavsett vad det var så tyckte jag att det var vackert.

Efter att jag fotat sjön vände jag och Gemini sprang lyckligt framför mig på det raka före detta järnvägsspåret. Och raka vägar skulle vi få se mer av under de drygt två timmar vi var ute.

Men bara för att vägen var rak var det inte tråkigt. Det dök upp flera överraskningar för mig. Först kom vi till ett gravfält.

Självklart var jag tvungen att svänga av för att titta – och fota. Kanske som lite förberedelse inför dagens runstensturné.

Efter ytterligare någon kilometer hade vi just passerat en korsning vid en hästgård när jag hörde ett porlande ljud och sänkte blicken ner från den branta banvallen ner mot den mossiga skogen. Där nere låg en liten bäck och jag kände att jag måste fota även den. Så min stackars hund fick lov att hasa sig ner där han med, även att han inte riktigt förstod vitsen med det.

Medan jag gick runt i den blöta mossan längs bäcken och fotade ringde mitt alarm som sa mig att det var dags att vända. Det började dessutom att skymma så vi höll ett något högre tempo på tillbakavägen. När vi kom till bilen hade vi gått ungefär en mil. Men vi har fortfarande en hel del kvar att utforska längs denna banvall. Så vem vet? Vi kanske snart är tillbaka för att utforska resten!.

För dig som vill veta mer

Underlaget man går på när man följer denna banvall är mycket skiftande. Det är allt från gräsbevuxen väg genom djup skog till skogsväg förbi byggen och mindre grusvägar. Banvallen går parallellt med riksväg 134 som går mellan Eksjö och Kisa, och jag var plågsamt medveten om trafikljuden i stort sett hela tiden. Men det är för att jag är van vid att gå där det är helt tyst.

Länk till information om cykling (funkar alltså även med vandring) på Eksjö-Österbymo järnväg

Inlägget Överraskningar längs gammal banvall dök först upp på Hemomkringvandring.

Sverige är ett otroligt vackert land och jag kan inte få nog av vår natur. Kan varken sluta fascineras av årstidernas skiften, eller alla fantastiska naturtyper som finns omkring mig. Den här veckan har vi haft några dygn med snö efter en mild, grå och regnig höst/vinter, och jag har verkligen njutit av det nya sagolandskap som trätt fram. Även att det bara varade några dagar.

Här kommer några blandade bilder från veckan, och de är av ganska olika karaktär. Och tänk – bara halva veckan har gått så jag kommer att hinna fota många, många mer bilder före söndag kväll!

Direkt när jag kom hem från jobbet i måndags lämnade jag av mina hundar hemma, kollade om min dotter ville följa med (det ville hon tyvärr inte), greppade pannlampan och körde i full fart till naturreservatet Kvänsås bokar strax utanför Eksjö. På dagen hade det varit helt fantastisk håris där, och jag hade tur att trots smältandet under dagen, och mörkret jag gick i, kunna hitta håris. Det gjorde mig lycklig resten av den kvällen.

De gröna bilderna här ovanför är också från i måndags. Då gick hundarna och jag en helt ny stig i Bodafors (samhället jag jobbar i) på vår lunch. Riktigt fin var den, även att den låg nära bebyggelsen. Bilderna där det snöar är från tisdag morgon (Eksjö), och de snöiga bilderna där det är uppehåll är från onsdag morgon (Bodafors).

Igår var det -7 grader och det blev, för en gångs skull, precis enligt SMHI:s prognos sol under dagen. Jag hade sett ut ett fint ställe för mig och hundarna där de skulle kunna springa fritt och jag skulle ha möjlighet att fota Storesjön; Näsudden i Grimstorp. Även detta var en helt ny plats där jag inte hade varit innan. Det tog ungefär 10 minuter att köra dit från kontoret och sedan gick vi där i ungefär 55 minuter. Minnet av den gnistrande snön, knarret under kängorna och solens värmande strålar kommer jag att bära med mig länge. En riktig vinterdag fick jag i alla fall i vinter och det kändes som om jag gick omkring i ett sagolandskap.

Igår kväll började det töa. Även att det kylde på lite under natten så har det mesta av vår snö nu smält bort. Så på lunchen idag valde jag att gå en invand runda längs Emån i Bodafors. Och det var fint det med. Bara inte lika vinterlikt.

Inlägget Vintrigt sagolandskap på hemmaplan dök först upp på Hemomkringvandring.