Etapp 3 av Billingeleden går mellan underbara Högsböla ängar och Silverfallet. Det är en kort (3,5 kilometer) men vacker sträcka som är lätt att gå.

Etapp 3, Billingeleden (tur och retur)

I helgen gick min vandringsväninna från Skövde och jag etapp 3 av Billingeleden. Valet föll på just den här etappen för att hon ville visa mig orkidéerna på Högsböla ängar, och även för att ramslöken blommade i Melldala.

Vi fick en helt fantastisk dag, med omväxlande natur, perfekt vandringsväder och tre naturreservat. Dessutom fick vi uppleva allt två gånger, eftersom vi gick etappen tur och retur för att komma tillbaka till bilen.

Naturreservatet Högsböla ängar

Tack vare mitt intresse för blommor hade jag läst om naturreservatet Högsböla ängar flera gånger. Den finns med i min bok om botaniska utflyktsmål i Västergötland, och jag har även sett att Västkuststiftelsen ordnar blomstervandringar i naturreservatet.

Trots det var jag inte förberedd på hur idylliskt vackert det skulle vara i Högsböla ängar. Billingeleden följer en gammal skogsväg in i hagmark in i en lummig lövskog. En bit bort mellan träde skymtade kor som betade i hagen. Strax öppnade skogen upp sig och ängsmarken breder ut sig åt alla håll runt den mysiga stigen. Midsommarblomster, smörbollar, hundkex, smörblommor, aklejor och käringtand blommade i mängd. Och fågelsången runt oss var överväldigande.

Orkidéer, ängs- och hagmark

Min väninna hade varit i reservatet tidigare under veckan och ledde mig en liten bit bort från stigen rakt in i ett område där orkidén Sankt Pers nycklar blommade. Dem hade jag inte sett om jag bara följt leden, så jag var extra tacksam för den här lilla ”omvägen”.

Högsböla ängar är ett flackt område och utsikten mot sjön Lången är vacker. Ute på ängen finns flera fikabord där man kan rasta (om man inte vill sitta på marken). När jag gick där omgiven av alla blommor, hamlade träd och den blånande horisonten framför mig kändes det som om jag befann mig i en saga. Så otroligt idylliskt.

Melldala naturreservat

När vi hade passerat ängen gick vi igenom en grind och befann oss direkt i nästa naturreservat, Melldala. Personligen hade jag aldrig hört tala som det innan, men nu sedan jag varit där kommer jag aldrig att glömma det.

Billingeleden går även här på skogsstig. Här var det lite blötare i marken (och viss risk för mygg) och flera små bäckar sprang fram ur marken. Snart hade vi nått det som min väninna ville visa mig: Havet av ramslök. Redan innan vi kom fram till det gigantiska området som var täckt av de vackra vita blommorna slog den behagliga doften mot oss.

Hav av ramslök

Att få uppleva ramslök på det här sättet är något jag önskar alla, för det är något alldeles speciellt. Just detta att se de vita blommorna breda ut sig mellan träden åt alla håll, uppför backar, nerför backar, utan slut, samtidigt som den milda lökdoften fyller luften. Slutet på maj brukar vara den tid då ramslöken blommar.

Jag vill uppmana alla som har förmånen att besöka områden med mycket ramslök att inte klampa runt bland blommorna, utan lämna det vackert även för nästa person.

Silverfallet Karlsfors naturreservat

Snart hade vi gått igenom även Melldala naturreservat och kom in i naturreservatet Silverfallet-Karlsfors. Jag hade varit vid Silverfallet flera gånger tidigare (se blogginlägg), men då parkerat på reservatets parkering. Nu kom vi på leden från andra sidan vägen. En väldigt kort sträcka, max 100 meter, går man på väg innan man fortsätter på stigen som går från reservatets översta parkering.

Här är stigen mera trampad och området är vanligtvis väldigt välbesökt, till exempel av familjer på utflykt. Nu var det inte mycket vatten i bäcken, det mer sipprade fram än forsade. Men vi satte oss på rastplatsen ovanför fallet och åt en sen frukost i morgonsolen. Vi häpnade över att vi fortfarande var omgivna av sjungande fåglar.

Några bilder från i vintras

Eftersom vi fotat mycket längs vägen hade den korta sträckan, cirka 4 kilometer, tagit längre tid än beräknat, så vi vände här utan att passera själva fallen.

Billingen Trail

När vi kom ut på vägen några hundra meter från fikaplatsen satt några personer på parkeringen. De berättade att de var funktionärer i tävlingen Billingen Trail och att vi snart skulle bli omsprungna av första gänget löpare. Dessutom skulle vi snart även möta ett gäng. Detta gjorde att vandringen tillbaka inte blev lika lugn och harmonisk som när vi gick ut. Visserligen var alla tävlande glada och trevliga när de passerade, men det blir inte samma sak att vandra när man måste hålla uppsikt bakåt och flytta sig från stigen när det kommer löpare.

Just detta med tävlingen var lite dålig tajming, men vi gladdes åt att vi fick ha leden för oss själva hela morgonen. Och det är stillheten, fågelsången, grönskan, mängden blommor och doften av ramslök jag tar med mig från den här etappen av Billingeleden som jag alltså gick tur och retur. Totalt blev det 8 otroligt vackra kilometer.

Avslutningsvis några länkar

Hos Länsstyrelsen hittar du mer information om de tre naturreservaten som etappen passerar: Högsböla ängar (ängsmark/blommor), Melldala (ramslök) och Silverfallet-Karlsfors (vattenfall). Här kan du läsa mer om tävlingen Billingen Trail, och här i bloggen kan du läsa om mitt och min väninnas förra äventyr runt Skövde.

Inlägget Billingeleden etapp 3, Högsböla ängar – Silverfallet dök först upp på Hemomkringvandring.

Vi började den soliga vårdagen i naturreservatet Rånna Ryd i Skövde, där min väninna visade mig flera kända (och vackra) ställen. Därefter åkte vi en bit utanför stan till ett relativt nytt, och för mig okänt, naturreservat; Borgundaberget.

Två vandringsstigar på berget

Borgundaberget är ett litet platåberg omslutet av frodig grönska. Berget reser sig 285 meter över havet och erbjuder vandring längs två olika stigar. Den röda är 2,5 kilometer och den blå är 3,3, men det går att kombinera dem till en lite längre tur.

Bitvis följer de samma stigar, men den röda leden håller sig på den södra sidan av naturreservatet, medan den blå går runt hela platån. Vi valde att hålla vänster och sedan svänga av på den röda leden när vi kommit upp på platån. Därefter fortsatte vi på den blå slingan där den rödmarkerade stigen svänger ner mot parkeringen.

Lederna är tydligt markerade och dessutom finns fyra markerade rastplatser med bänkar där man kan njuta av den fantastiska utsikten.

Naturtyper längs vandringsstigarna

När vi började vår vandring följde vi stigen uppåt genom skog som vi upplevde som ”risig”, för att sedan fortsätta i artrik ängsmark. Man kan, precis som vi, uppleva skogen som lite risig eftersom den lämnas som den är, och därför innehåller mycket död ved. Vi konstaterade förvånat att körsbärsträden inte kommit i blom här ännu.

Efter den relativt branta klättringen nådde vi platån där vandringen blev enklare, utan höjdskillnader, längs smala, fina stigar. Leden slingrar sig därefter längs branterna, genom lövskogar där marken är täckt av grönska, genom mossiga barrskogar och förbi små våtmarker.

Vitsippor så långt ögat når

På Borgundaberget växer både kattfot, jungfrulin och backsippa, men just nu – just där vi gick – såg vi ingen av dem. Däremot såg vi vitsippor i sådan otrolig mängd att jag fortfarande ser blommorna svepa förbi när jag blundar.

Enligt mig var detta den ultimata rundslingan att gå nu i vitsippetider. Jag kan även tipsa om att liljekonvaljen kommer att blomma här i mängd om några veckor.

Platåbergen i Västergötland

Jag hade inte träffat min väninna på 11 månader, men tack vare hennes planering fick vi en sagolik dag på två av de 15 platåbergen i Västergötland; Borgundaberget och Billingen. Hos Platåbergens Geopark kan du läsa mer om dem.

Med sin unika lagerföljd av olika bergarter staplade på varandra berättar platåbergen om jordens historia under 150 miljoner års tid. Som en gammal bok med sina sidor bevarade kan vi ”läsa” berättelserna från en svunnen tid. Men det vi främst ser idag är den otroligt varierande naturen som geologin gett upphov till.

Platåbergens Geopark

Mer om Borgundaberget

Reservatet ligger längs väg 26 och väg 49, halvvägs mellan Skultorp och Stenstorp (i både Falköping och Skövde kommun). Drygt 150 meter söder om rondellen där väg 49 möter väg 26 svänger man vänster. Tyvärr finns ingen skylt vid vägen, så man får hålla koll på karta. Parkeringsplats finns precis nedanför berget, och båda vandringsstigarna utgår därifrån.

Hos Länsstyrelsen hittar du mer information om naturreservatet.

Fler blogginlägg från samma dag

Vi besökte även naturreservatet Rånna Ryd i Skövde (se blogginlägget här) denna dag.

Inlägget Borgundaberget och miljoner vitsippor dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har vandrat på många ställen, men Stenshuvuds nationalpark är förmodligen ett av de vackraste. Hav, bokskog, mattor av vitsippor, en lång vacker sandstrand, stigar i kuperat landskap, och när jag var där bredde mina favorit-vårblommor backsipporna ut sig på heden.

Stenshuvud – ett drömresmål för mig

Under 2018 hade jag en resa inplanerad till Stenshuvuds nationalpark, men den blev inställd. Ända sedan dess har jag försökt hitta ett tillfälle att åka hit, och i slutet av april blev det äntligen av. Den 30 april var jag här med min sambo och den 1 maj anslöt några av mina systrar.

Eftersom vi kom fram till Österlen runt lunchtid passade vi på att köpa med oss pizza från pizzerian i Kivik och ta med ut till nationalparken. Vi parkerade vid Naturum och slog oss ner i lugnet bland vitsipporna en bit därifrån.

Stenshuvudslingan, 2,2 km (röd)

Förmodligen tänkte vi precis som alla andra besökare: när vi är här måste vi upp på toppen av Stenshuvud. Sagt och gjort så gick vi iväg längs den röda leden när vi hade vilat efter lunchen. Stigen var bred och vältrampad där den ledde oss fram genom vacker ädellövskog och mattor av vitsippor.

Flera toppar på Stenshuvud

Strax innan man kommer fram till topparna (den södra, östra och norra) blir det brantare, så där får man nog lämna barnvagnen om man har med sig en sådan. Utsikten från topparna ner mot resten av nationalparken är verkligen magnifik. Det är också därifrån man förstår hur lång sandstranden verkligen är.

Tips 1: Gå gul led tillbaka istället för röd

Stenshvudslingan är en tur- och returslinga med en liten ögla just runt utsikterna, men det finns alternativ. Det finns nämligen också möjlighet att svänga nerför en brant trappa och ansluta till Hällevikssslingan, den gula leden. Följ Skåneledens orange markeringar från norra toppen så hittar du.

Om du väljer att gå denna väg tillbaka kommer du att passera ett fint alkärr på nybyggd spång. I kärret ska det finnas långbensgrodor, men vi såg inte till dem den här gången i alla fall.

Tips 2 : Vik av stigen mot havet

Innan man kommer tillbaka till Naturum finns en tydlig stig åt vänster nedanför en backe. När man följer den kommer man över ljungheden ner till stranden. Vi valde att strosa denna vackra stig och därefter följa strandlinjen tills vi kom till den blå slingan nedanför Naturum.

Arboretumslingan, 0,5 km (grön)

Eftersom arboretumslingan, med utländska träd, startar precis bredvid nationalparkens tältplats valde jag att gå den på kvällen medan min sambo tog ett bad i havet. Jag passerade även dagen därpå, för den gula slingan går också igenom här. Bilderna är alltså från två dagar efter varandra. Denna korta led är tillgänglig även med barnvagn eller rullstol. Leden börjar cirka 300 meter från parkeringen.

Hälleviksslingan, 4,2 km (gul)

På kvällen slog vi upp våra tält på nationalparkens tältplats (se mer info längre ner på sidan), men vi steg upp redan klockan 5 och packade våra saker. Anledningen var att min sambo skulle vidare till ett annat område för vandring.

På egen hand i den tidiga morgonen

Eftersom min sambo skulle iväg tidigt, och jag själv hade ont i knät, så skjutsade han mig från Hällevik till Naturum där jag gömde min packning under en stor lövhög. Sedan gav jag mig ut i njuttempo på den gula rundslingan som bland annat skulle föra mig förbi tältplatsen jag nyss lämnat med bil.

Men första biten av leden sammanfaller med den blå, tillgängliga leden. När man kommit ner till havet går stigen en liten bit ifrån vattnet som skymtar mellan träden i stort sett hela vägen upp till Hällevik. Eftersom mina systrar inte skulle dyka upp förrän framåt lunch unnade jag mig att gå länge längs vattnet och bara njuta av havet och tystnaden.

På några ställen var det riktigt trixigt att gå med trasigt knä (till exempel över klapperstensfältet) men jag hade ingen brådska så jag kunde ta det väldigt lugnt.

Det var en riktigt mäktig känsla att vara ensam i hela nationalparken (det stod åtminstone inga bilar på parkeringen). Stigen passerar Stenshuvuds fyr som var värd en liten avstickare.

Hålnunneörten gladde blomnörden i mig

När man närmar sig Hällevik övergår stigen till skogsväg och jag gick återigen på arboretumslingan tills jag passerat tältplatsen. Sedan är det bred och lätt stig att gå nästan ända tills man är framme vid spången vid Alkärret (se tips 1 på den röda leden).

Till in lycka fick jag se en massa hålnunneört – både lila och vit. Eftersom växten är väldigt ovanlig utanför Skåne (och jag ju inte är från Skåne) så jag fotade allt jag kunde.

Till sist vill jag nämna att jag satt ner en lång stund på en nedfallen trädstam mitt bland alla vitsippor och åt min frukost. Eftersom mitt knä krånglade tog det lång tid att gå denna runda. Men den var otroligt vacker och jag kunde inte önskat mig en finare start på dagen.

Havsslingan, 1,1 km (blå) – tillgänglig

Från naturum utgår den även blå slingan som är en tillgänglig led på 1,1 kilometer. Den går ner till havet och rundar fuktängen där och kommer tillbaka på andra sidan.

Eftersom våren var lite sen i år blommade inte alla växter som vanligtvis gör det, men på fuktängen ska det finnas gott om orkidéer till exempel. Men den här gången såg jag i alla fall en massa gullvivor med dagg, och havet i gryningsljus är ljuvligt.

Kortelslingan, 3,2 km (lila)

När jag hade kommit tillbka till Naturum efter min härliga morgontur på egen hand fortsatte jag söderut i nationalparken, ut på Kortelslingan.

Vila och njuta av utsikten

Den går genom bokskog och (vid den tidpunkten) vitsippemattor upp till en otroligt vacker utsikt; Kortelshuvud. Däruppe valde jag att bara sitta i tystnaden och solen – länge!

Sedan kom en man förbi som berättade att han hunnit ta ett dopp i havet och sedan vila i sin nyinköpta hammock på en vacker plats närmare havet. Egentligen hade jag tänkt vända tillbaka till Naturum (bara 700-800 meter), men när han sa att han sett vackra blommor lite längre ner var jag ju tvungen att fortsätta längs stigen. Och det är jag oerhört tacksam över att jag gjorde.

Orkidéer och blomsterprakt

Trots att den här leden inte är särskilt lång så blev den en favorit för mig. Den bit som följde efter utsikten var hänförande vacker. Vitsippor så långt ögat nådde och 100 ställen där man hade kunnat stanna för en fikapaus. Ju längre ner jag kom från berget, desto fler växter såg jag; Vitsippor, svalört, jordreva, skogviol och gullvivor.

Och sedan, precis när stigen svängde ner på ängen, orkidén Sankt Pers Nycklar. Visserligen var de flesta bara i knopp, men det var en massa av dem på gång, och jag var så lycklig över att få se dem.

Dalgången vid Rörums norra å

Härifrån följer man ett kort stycke en skogsväg, och om man känner sig nöjd kan man fortsätta den och ta en genväg tills man kommer ut på lila led, bara en bit från naturum. Själv fortsatte jag på leden som följer Rörums norra å (och även passerar Entré Rörum som är den entré jag själv kommer att använda nästa gång jag åker hit).

Härifrån var stigen mycket lätt att gå och jag kunde lägga all min tid och energi på att bara ta in allt det vackra runt mig, till exempel gullpudran intill spången, och grönskan runt ån. När den lila leden svängde vänster valde jag att istället följa skyltar mot ”Badplats”.

Den nya stigen ledde mig över Sandarna fulla med backsippor, och ner till havet. Där gick jag på stranden hela vägen tillbaka till den blå/gula leden och följde den upp till naturum. Men medan ajg väntade på mina systrar tog jag en halvtimmes solpaus vid havet.

Fler turer/utflykter under resan

• Systerträff med spa i Brösarp (och utflykt till Brösarps backar)
• Hjortsprångsrundan och övernattning i Söderåsens nationalpark (kommer snart)

Avslutningsvis: info och länkar

Stenshuvuds nationalpark kallas av Sverige Nationalparker för ”Mångfaldens pärla på Österlen”, och jag kan förstå dem. Här i sydöstra Skåne, i Kiviks kommun, hittar man denna paradisiskt vackra park där man får både klippstrand, sandstrand, hav, alkärr, mosse, torräng, ljunghed, sandhed, bokskog och fuktäng.. Det finns tre entréer där man kan parkera: Huvudentrén vid naturum, Entré Rörum och Entré Hällevik.

För den som vill vandra långt är inte Stenshuvuds Nationalpark rätt plats, men här finns flera kortare slingor, och är en perfekt plats för utflykter och dagsturer.

Tältplatsen det enda negativa på Stenshuvud

Något hundratal meter från parkeringen i Hällevik finns den enda plats i hela nationalparken där det är tillåtet att övernatta, vare sig det är i tält, hammock eller på annat sätt. Tyvärr är det på en allt annat än naturskön plats, så här har nationalparken en läxa att göra. Observera att man tidigast får slå upp tältet klockan 16, och att det måste vara borta senast klockan 10.00.

Tältytan är i vad som kallas en ”glänta”. Visserligen är ytan omgiven av träd, men inte sådan vacker skog som man åker till nationalparken för att få se. Ytan består tillplattat grus och det är så hårt att vi fick slå ner våra tältpinnar med hjälp av en yxa. Lite antiklimax att få en sådan sovplats när man gått i gudomligt vackra omgivningar hela dagen.

Viktigt att följa föreskrifterna

Tyvärr blev vi också vittne till två personer som helt öppet läste på skylten vid tältplatsens gräns, tittade på varandra, flinade, och sedan gick in i den grönskande lövskogen och slog upp sitt tält. Det är så viktigt att vi som är ute respekterar de regler som finns – annars kommer begränsningarna att bli ännu större. Alla vill övernatta på en vacker plats, men vi måste vara solidariska och följa reglerna.

Toa, eldstad och sopor

Vid parkeringen, som ligger bara några hundra meter från tältplatsen vid Hällevik, finns toaletter (torrdass) och dessutom sopsortering. En eldstad finns vid själva tältplatsen, men man måste ha med egen ved – man får inte plocka i nationalparken. Det finns inte heller något vatten vid tältplatsen. Man kan gå ner till havet för att tvätta sig (några hundra meter bort), men man kan inte ta dricksvatten där.

Läs mer om Stenshuvud

Avslutningsvis kommer – som vanligt – några användbara länkar:

• Stenshuvuds nationalpark – den officiella webbsidan
• Dessutom kan du läsa om alla dessa turer, och flera olika varianter av dem, i boken Nationalparker i södra Sverige från Vildmarksbiblioteket. Den är kanon!

Inlägget Stenshuvuds nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Västanåleden är en rundslinga på 7,4 km som startar och slutar i Röttle by strax söder om Gränna. Byn är nog annars mest känd för sitt stora, vackra vattenfall. Parkering finns några hundra meter ifrån vattenfallet.

Från Röttle by längs Vättern

 Leden går söderut på stig längs Vättern, och man passerar genom bokskog och vattnet är hela tiden närvarande, oftast djupt nedanför eftersom det lutar brant ner mot vattnet.

Den här delen av leden är ganska lättvandrad genom lövskogen. När man tittar ut över Vättern är det Visingsö man ser.

Möjlighet att ta ”genväg” mot Röttle by

 Efter 2,2 kilometer kommer man till ett vindskydd, där även Fransiscusleden och John Bauerleden ansluter. Vill man ha en kortare runda kan man svänga upp här och sedan följa skogsväg tillbaka till Röttle by. Annars fortsätter man ytterligare någon kilometer innan leden svänger tvärt av och upp på berget.

Den sista biten längs Vättern var marken täckt av ramslöksblad när jag och Johanna gick där idag. Doften som slog emot oss var underbar och grönskan en mer än välkommen syn i allt det bruna och grå. Vi såg också några vårblommor i form av vårlök (Gagea lutea), tibast (Daphne mezereum) och gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), förutom den stora mängden blåsippor som blommade i alla backar.

Kuperat tillbaka mot Röttle by

Därefter blir vandringen kuperad och det tar betydligt längre tid att gå häruppe. På en del ställen finns rep och trappor till vandrares hjälp för att ta sig fram. Skogen övergår därefter till barrskog och Vättern skymtar långt bort.

Vi fick också njuta av ett magiskt fint vattenfall mitt i den mossiga skogen. Tidpunkten var dock inte optimal idag, då det både låg snö längs stigarna varvat med vatten och lera.

Sammanfattning

Wow säger jag bara om denna slinga! Naturen längs leden var helt fantastisk och jag kan tänka mig hur vackert det kommer att bli här när det grönskar och boken slår ut.

Jag rekommenderar den verkligen. Åk inte bara och titta på vattenfallet – ta dig tid att gå den vackra leden längs Vättern. Du kan läsa mer om Västanåleden och Röttle på Jönköpings kommuns webbsida.

Inlägget Västanåleden, Röttle – 7,4 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag gick vi en tur i Kalvöns naturreservat som ligger i grannkommunen Uddevalla. För mig var det tredje besöket i reservatet, men för sambon var det premiär.

Flera stigar att välja mellan

Vi gick till scoutängen, Skänklinge uddar, Säleskär, Djupvik, Storebukt och sedan tillbaka mot fastlandet via spången. Rundan blev ungefär 9 kilometer, men man kan gå både längre och kortare – det finns många stigar att utforska här.

Kalvöns naturreservat bjuder på varierad natur

På Kalvön får man hav och klippor, krumma tallar och bokskog, hästar som betar fritt på ön och en massa växter. Idag såg jag till exempel rödmire, sylnarv, björkpyrola, frossört, bohusmarrisp, nysört, åkermynta, kustarun och rundsileshår.

Gammelskog och mossa

I ett område med gammelskog stannade vi och tog en lång rast. Om man tycker om gammal skog, mark täckt av mossa och harsyra och dessutom är svag för kustnära vandring så är det här naturreservatet absolut värt ett besök.

Kustmiljö – där övernattning är tillåten

Vid scoutängen finns både vindskydd med eldplats, dass, vedförråd, brygga och en liten strand. Det är en underbar plats som verkligen inbjuder till ett längre stopp.

Enligt skylt i anslutning till scoutängen får man inte tälta här, men på Länsstyrelsens webbplats finns inte övernattning med i föreskrifterna. Efter att ha mejlat dem har jag fått bekräftat från Västkuststiftelsen att Länsstyrelsens information är korrekt, och att man får övernatta i Kalvöns naturreservat.

Info för dig som vandrar med hund

Det finns några övriga punkter som jag skulle vilja lyfta fram, särskilt för dig som vandrar med hund.

Lösgående hästar i Kalvöns naturreservat

I Kalvöns naturreservat går det hästar sommartid. De är inte inhägnade, men de verkar väldigt lugna och vana vid både människor och hundar.

Brant trappa

Alldeles intill Storebukt finns en brant trappa till hjälp för att ta sig upp och ut på klipporna längs havet om man vill gå vidare mot Djupvik eller Scoutängen just den här vägen. Trappan är byggd i trä och är stabil. En del hundar, dock inte våra, kan ha problem med trappan.

Avslutning på min semester

Vi fick en jättefin tur i perfekt vandringsväder – en värdig avslutning på mina tre semesterveckor. Sträckan blev ungefär 9 kilometer och det tog oss 3 timmar och 15 minuter i behagligt ”se-oss-omkring-tempo”.

Uppdatering 2022-07-28: Om blommor

Några dagar efter mitt och sambons besök åkte jag tillbaka till Kalvön tidigt på morgonen – jag var där redan runt 05. Anledningen var att jag fått höra från Nalle Aspdalen att hon såg ryl därute dagen innan, och även knärot. Detta ville jag självklart inte missa.

Redan 350 meter från parkeringen fick jag se den första rylen. Precis där det kommer en en skogsväg från vänster sida växer rylen på höger sida om stigen. Bladen påminner om lingon, lika blanka, men har lite flikiga blad.

Det fanns också mängder av ryl till höger om stigen strax innan man kommer fram till spången. Till min stora glädje hittade även jag orkidén knärot, men inte på samma ställe som Nalle. Det är ju en av mina sommarfavoriter som jag alltid blir glad över att se.

Efter nästan två timmars strosande och fotograferande återvände jag till bilen – redo för en arbetsdag.

För dig som vill veta mer om Kalvöns naturreservat

Kalvön ligger i Uddevalla kommun. Lederna i reservatet är väl markerade och skyltade. Reservatskarta finns att hämta i små lådor både på parkeringen och vid scoutängen.

Så här hittar du till Kalvön

Längs väg 160 mellan Uddevalla och Henån (På Orust) svänger du mot Eriksberg och följer vägen tills du ser skyltning mot Kalvöns naturreservat. Följ skyltningen och parkera på den stora grusytan före bommen ner mot vattnet. Koordinater till parkeringen: 58°16.254’N 11°38.396’E

Här kan du läsa mer

– Mitt inlägg från favoritleden på Kalvön (gul) inklusive tältnatt
– Mitt blogginlägg från första besöket i Kalvöns naturreservat

I boken ”Bohuslän vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket var det tur 36 (Kalvön runt, norra slingan, röd markering) och tur 37 (Kalvön runt, södra slingan, blå markering) som vi gick den här gången.

– Länk till Uddevalla kommuns fina beskrivning av Kalvön och vad du kan uppleva där
– Mer information om naturreservatet hittar du på Länsstyrelsens webb

Och här är ett Instagraminlägg från mitt förra besök, som jag ännu inte hunnit skriva om i bloggen.

Inlägget Kalvöns naturreservat, Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår hade jag inget inbokat, så då passade jag på att göra en tur ut till min favoritö Härmanö. Dessutom fick jag sällskap av en annan blomnörd – Nalle Aspdalen.

Vi fick ta en tur till naturmuséet

När vi kom ut med morgonfärjan blev vi mötta av en man som visade sig vara Thorbjörn Hansson. Eftersom hans önskan att få visa oss sitt Naturmuséet på Gullholmsgården framfördes ganska bestämt följde vi med honom när han lovade att det inte skulle ta lång tid.

Vi följde honom genom smala, vindlande gränder, och fick oss en stor portion av Gullholmens historia till livs längs vägen. Det lilla muséet bestod av djur och fåglar från Härmanö som stoppats upp och nu presenterades i ofantligt fina montrar.

Vill du också besöka det lilla fina muséet ligger det på Annikas strand 210 på Gullholmen. Tyvärr kunde vi inte stanna särskilt länge eftersom vi hade ”blomskådning” på vår agenda och ville komma iväg ut i naturen. Men det märktes att Thorbjörn ändå uppskattade vårt besök.

Från Gullholmen längs vägen till Härm

Vi begav oss raskt iväg mot Härmanö och svängde sedan söderut på huvudvägen på den bilfria ön. Strax efter samhället gick vi upp till lotsutsikten där vi hade 360 graders vy.

Därefter fortsatte vi längs den lättgådda (tillgängliga) vägen ända ner till Härm. Medan vi gick njöt vi av vackra trädgårdar, havets glittrande vatten och alla växter i vägkanten.

Mot blomrika Kalvhagen

Det var skönt att vika in på en stig istället för att gå på väg. Den är inte så lång, men väldigt mysig.

Kalvhagen är en helt otrolig blomsteräng som är rena paradiset för blomnördar som oss. Ängen breder ut sig åt alla håll och kanter och omges av små bohusberg. Just nu var ängen täckt av gullvivor.

Här hittade vi också bland annat humleblomster, lundtrav, teveronika, mandelblommor och getrams. Både jag och Nalle kravlade omkring på marken för att titta på, och fota, alla blommor.

Avstickaren mot Djupvik var fantastisk

Vid Kalvhagen pekar en skylt mot Djupvik. Trots att det bara är 0,5 kilometer dit hade jag inte gjort den avstickaren förrän igår. Bättre sent än aldrig får man nog säga, för det var en av turens riktiga höjdpunkter.

Här var stigen inte lika upptrampad, och vi kom snabbt fram till klippor och vi hörde havet dåna. Plötsligt skrek Nalle till och började småspringa rätt ner mot en bäck. Hon hade sett en makaonfjäril (jag såg den också, men hann inte uppfatta vad det var när den fladdrade förbi). Tyvärr ville den inte slå sig ner och låta sig fotas i blåsten.

Lite lättare var det att fota blommorna, även att det blåste rejält. Trift såg vi i massor, lite smällglim, hönsbär på några ställen och även rödblära. Men det som verkligen tog andan ur oss var utsikten över havet och bränningarna som slog mot klipporna under oss.

Veckans vackraste lunchställe

Visserligen var det lite brant att ta sig ner till vattnet i viken, men vi kände oss på lite äventyrligt humör. Det var verkligen värt besväret, för det var obeskrivligt vackert.

Dessutom blev det bekvämare än vi tänkt oss, för någon hade lagt en planka där så vi satt som små drottningar medan vi täcktes av saltstänk.

Långekilen och Svensbo

Vi satt länge och njöt av havets skådespel från första parkett. Därefter klättrade vi runt lite bland klipporna innan vi vände tillbaka till Kalvhagen. Därifrån fortsatte vi leden mot Långekilen. Vi hade inte gått långt innan jag fick ett lyckoutbrott över att hitta vattenklöver.

Att gå längsmed havet är obeskrivligt vackert. Därefter går leden ner i en liten ravin för att sedan passera Svensbo där det finns en gammal ruin och en bäverdamm. Den här slingan bjuder verkligen på många olika naturtyper.

Dags att gå mot färjan

När vi kom fram till Myren svängde vi vänster upp mot Härm där vi hade svängt av vägen tidigare under dagen. Egentligen hade vår plan varit att även gå till Härmanö huvud, men vi insåg redan vid Kalvhagen att vi inte skulle hinna det på de drygt 5 timmar vi hade planerat att vara på ön.

Vid Grindebacken svängde vi av för att känna på vattnet, och vi konstaterade att havet var lite för kallt för vår bad-smak. Men bredvid den härliga sandstranden bredde en gigantisk och härlig gullviveäng ut sig, så vi passade på att fota lite på den också. Och leta rödkämpar, men det hittade vi ingar.

Vägen är ganska rak, och man ser ända till samhället trots att det är några kilometer upp dit. Men vi hade inte tråkigt. Längs vägen prunkade ängar och diken av blommor och det fanns mycket att se på.

En sista avstickare vid Vadet

När vi kom till bron vid Lilla Härmanö insåg vi att vi hade gott om tid att hinna till färjan, så vi bestämde oss för att svänga in mot Vadet. Där gick vi över strandängar, över en bro och fick se mycket mer än om vi bara följt vägen.

Lite spännande var det eftersom vi inte visste exakt hur lång tid det skulle ta att gå över klipporna mot samhället. Vi hann. Men hade det varit lite längre fram på blomsäsongen hade vi nog inte klarat det.

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Mycket information finns i mina tidigare inlägg

Först av allt rekommenderar jag att du läser mitt inlägg från förra våren där jag verkligen beskriver naturreservatet och de leder jag gick. Jag beskrev även lederna vid mitt första besök på ön hösten 2020. Dessutom var jag här för två månader sedan med min bonusson.

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Alla lederna erbjuder något av intresse för blomnördar! Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Blomnördar på Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

När vi vaknade efter vår första tältnatt i Norge konstaterade vi att det blåste rejält i dalen där sjön Kvitevatnet ligger. Därmed konstaterade vi snabbt att det var ytterst olämpligt att göra en toppbestigning i området denna dag. Särskilt som tanken var att Lars skulle gått själv eftersom jag är så höjdrädd. Istället gjorde vi om planen och bestämde oss för att gå tillsammans vidare mot Skogadalsbøen. Vi visste inte då att vi skulle hamna på ett helt annat ställe: Koldedalsvatnet.

Nya planer på grund av vädret

Trots att det blåste såg det ut att bli en riktig fin dag. Väderleksprognosen hade utlovat grått väder för hela vår Norge-vecka, så vi var otroligt tacksamma över solen. Efter vad vi förstod borde det vara runt 18 kilometer till Skogadalsbøen. Med tanke på att vi lätt borde hinna det på en dag kände vi ingen stress.

Så efter frukosten gick vi bara några hundra meter innan vi tog av ryggsäckarna. Sedan gick vi upp på närmaste topp för att se på utsikten. Landskapet var lika kargt som dagen innan, men så otroligt storslaget. Vi såg glaciären och Uranostindens två ryggar tydligt rakt framför oss.

Solen steg och jag fick till och med njuta av en liten stjärnbräcka innan vi gick ner för att trampa vidare i stenskravlet. Först längs sjön Kvitevatnet. Sedan uppför en bergssida – där stenen till slut täcktes av snö. Lars och Balder tog sig upp hyfsat enkelt, så Lars stod på kanten och skrattade åt mina lite mer misslyckade försök. Till slut kom jag upp i alla fall. Och det var värt varje svettdroppe.

Vilken himmelsk plats!

Uppe på höjden där vi hamnat, 1.459 meter över havet, låg en liten tjärn. Bakom oss glittrade Kvitevattnet blågrönt omgärdad av berg. Och framför oss reste sig flera fjälltoppar med snö – med molnen svävande som slöjor i dalgångarna.

Här stannade vi en lång stund. Vi passade på att fylla våra vattenflaskor, byta strumpor, låta solen värma ansiktet, fylla på med lite energi (återigen Wild Chips – superbra eftersom det inte smälter i fickan som choklad som jag vanligtvis vill ha med mig) och att bara vara. Det var verkligen en helt himmelsk plats.

Till och med 2021-09-30 får du 33 % rabatt på vandringsstrumpor från Happy Hiking Dk om du anger rabattkoden ”hemomkringvandring”.

Lättare att följa leden när solen lyser från rätt sida

Därifrån följde vi leden ner från berget och mot en bro. Det turkosa vattnet från sjön Kvitevatnet forsade fram under bron. Balder vågade inte gå över, men kunde tack och lov korsa vattnet en bit upp närmare sjön. Medan mitt hjärta satt som en stor klump i halsen på mig.

Även om vi fortfarande gick i stenig terräng kändes den något lättare att gå i än där vi gått kvällen före.

Efter en stund kom vi fram högt över sjön Uradalsvatnet. Stigen sligrade sig därifrån brant ner mot vattnet. För att kunna fortsätta fick vi gå på stenar över en forsande passage. Lars gav mig en gren som någon lämnat kvar som jag använde som vandringsstav.

När vi kom upp på en höjd på andra sidan sjön konstaterade vi att det var lika stenigt runt hela Uradalsvatnet. Även att vi nu gått 3 timmar, alltså totalt 8 timmar från bilen, så hade vi bara kommit till platsen där vi hade tänkt sova första naten.

Lunch – och dagens andra omplanering

Vi lagade mat med grym utsikt åt alla håll, och åt en riktigt smakrik kebabgryta från Real Turmat. Sedan började vi diskutera vår planerade rutt. Om underlaget skulle fortsätta vara lika besvärligt skulle vi inte komma tillbaka till bilen förrän efter en vecka – inte 3 dagar. För från Skogadalsbøen (dit vi nu hade 15 km) är det minst ytterligare 30 km ner till Fondsbu.

Tips: Vi köpte både maten och Trangiaköket hos The General Prepper (länk). De har ett otroligt brett utbud av frystorkad mat – jämför gärna själv.

Då tog vi helt sonika fram papperskartan. Om vi istället gick tillbaka en kort bit och svängde av mot Koldedalsvatnet så borde vi hinna. Oavsett om underlaget skulle fortsätta vara lika stenigt. Sagt och gjort så vände vi tillbaka några hundra meter (till dagens första korsning) och svängde in på den kortare vägen tillbaka mot Fondsbu.

Vilken himmelsk plats – igen – x 2

Till vår stora lycka fick vi nu gå på stig och vi var tacksamma varje steg vi gick. Vandringen blev precis som vi föreställt oss innan väldigt njutbar. Strax öppnade sig nya vyer framför oss med nya fjäll och en smaragdgrön sjö långt bort. När vi tittade bakom oss såg vi de fjäll vi rundat – ständigt ur nya perspektiv.

Stigen ledde oss nu nedåt, mot sjön Koldedalsvatnet. Eftersom det var så oerhört vackert sa Lars att han ville stanna för natten, men jag tyckte det var för tidigt. Det hade inte ens gått 45 minuter sedan vi åt vår lunch. I efterhand ångrade jag faktiskt att jag var så gnidig. Hade jag vetat då vad jag visste en timme senare hade vi stannat.

Men innan dess kom vi till en forsande älv där vi tog en längre paus. Vi drack vatten, brände oss i solen, och låg och vilade med vattenbruset i öronen. Ärligt talat tror jag att vi sov en stund alla tre.

Men.. stigen blev grusväg

Runt oss lyste landskapet allt mer i rött och orange. Långt framme såg vi stigen slingra sig längs Koldedalsvatnet – men så insåg vi att det var en väg. Ingen stig. Här ifrån var det knappt en mil på grusväg ner till Fondsbu (enligt våra beräkningar), så vi bestämde oss för att stanna till någonstans längs den vackra sjön till dagen efter.

Andra tältnatten i Norge, längs Koldedalsvatnet

Det slutade med att vi hittade en plan – och förvånansvärt torr – plats en bit nedströms i Koldedøla. Vi fick många timmar att bara vila, vara, laga mat, äta, se på solnedgången.. och lägga oss tidigt. När vi kröp till sängs låg det frost över hela området, och våra saker. Och det blåste lika mycket som föregående kväll. Men även denna dag hade vi fått njuta av solen från morgon till kväll.

Och så en bra länk

Ska man vandra i Norge är webbsidan UT.no den absolut bästa att använda sig av när man planerar. OBS! De förväntade tider en tur ska ta enligt angivelserna hos UT.no är väääldigt snålt tilltagna. Detsamma gäller deras app (som för övrigt är ovärderlig).

Observera att det i stort sett bara finns mobiltäckning i närheten av turisthyttena i det här området (vi sov denna natt i Koldedøla).

Fler inlägg från Norge-resan

• Sammanfattning – och själva resan (kommer snart)
• Fondsbu-Kvitevatnet – Jotunheimen dag 1
• Koldedøla-Fondsbu – Jotunheimen dag 3
• Utladalen och Vettisfossen
• Övernattning vid Trysilelva (kommer snart)

Inlägget Kvitevatnet-Koldedalsvatnet – Jotunheimen dag 2 dök först upp på Hemomkringvandring.

På grund av hälsoskäl ställde jag och Lars in vårt sova-ute-fredagsmys den här veckan. Men på lördagen kände i alla fall jag mig pigg nog att ta mig ut. Först och främst så längtade jag efter att få sova ute igen (trots utenatt tidigare i veckan). Men jag ville även vandra – så jag letade efter en lämplig rundslinga och valde Skarsjöleden i Ljungskile.

Har sneglat på Skarsjöleden i över ett år

Förra sommaren gick vi en liten del av Skarsjöleden första dagen av RESUL Four Day March. Och jag har sneglat på den sedan dess. Visserligen är den inte mer än 8,5 kilometer, men jag hade läst att den är kuperad och förväntas ta 3-4 timmar att gå. Så jag tyckte den kändes som ett ”lagom” val nu när jag är lite seg av borrelian och antibiotikan.

Till Stora Skarsjön utanför Ljungskile är det bara 16 kilometer från mig på Orust, så det tog inte lång tid att köra dit. Jag parkerade vid vattenverket och gick upp mot sjön och det första vindskyddet. Där svängde jag höger in på Skarsjöleden (följ röda markeringar) och gick alltså leden motsols.

Härlig natur längs hela Skarsjöleden

Den här leden är fantastiskt härlig att gå. Precis som jag läst är den kuperad, vilket gör att man ständigt går uppför eller nerför. Man får se upp var man sätter fötterna, för det är fullt av rötter och stenar längs stigen. Bredvid växer granskog. Eller lövskog. Beroende på var längs leden du är.

Dessutom finns trappor och spänger på flera platser. Och mossig skog, bergväggar och bäckar. Vill man ta god tid på sig och stanna och äta eller laga mat finns två vindskydd med ordentliga eldstäder längs sjön. På många uddar och utsiktsplatser finns även mer provisoriska eldstäder.

Medan jag gick runt sjön njöt jag i fulla drag. Ömsom gick man vid strandlinjen och ömsom högt ovanför längs någon bergskant. Slutligen måste jag säga att man verkligen har lycktas med dragningen av Skarsjöleden. Den går exakt hela vägen bredvid vattnet och det är så härligt att konstant få skymtar av sjön.

Övernattning nästan under bar himmel

Jag hade lovat att ta med mig vovven Balder så att han skulle få göra av med lite energi. Det var faktiskt första gången som jag skulle övernatta själv med honom, men det gick jättebra. Eftersom vårt grannland i väst igår hade sin #nattinaturen som anordnas av Norsk Friluftsliv tänkte jag att vi kunde hänga på härifrån Sverige.

Längs Skarsjöleden finns många uddar att utforska och en av dem valde jag och Balder ut till sovplats. Det var en udde där leden inte svängde ut. Så vi fick ett eget litet universum där vi kunde tillbringa några timmar i lugn och ro innan det blev sovdags i mörkret.

Själv sov jag i vindsäck på marken, vilket jag tycker är helt underbart. Dock bara lånad, tyvärr. Balder sov på sin hoprullbara bädd intill mig, och med långlina fäst i ett träd. Han var superduktig och sov hela natten. Förutom 3 gånger när han väckte mig för att få lite gos. Vilket han fick innan jag drog in armen igen för att undvika alla mygg.

När vi steg upp klockan 05.30 var jag helt utvilad och pigg på att fortsätta utforska Skarsjöleden. Vi gick bara 1,5 kilometer på kvällen, så vi hade det mesta kvar. Till att börja med fick jag ha pannlampan på för att inte snubbla i mörkret. Men ganska snart var morgonljuset denna grå morgon tillräckligt för att navigera i.

Sammanfattning av Skarsjöleden

För mig och Balder tog det 3 timmar att gå själva Skarsjöleden. Men då hade vi inga fikapauser eller liknande. Detta är en led som jag verkligen kan rekommendera, för den var vacker hela vägen. Men den verkar vara populär, och det brukar alltid generera minuspoäng från min sida om det är mycket folk. När vi kom ut igår kväll satt en familj och grillade vid det första vindskyddet, i en vik fanns både ett tält och en hängmatta och vid det andra vindskyddet var det också folk.

Men som vanligt gäller att det finns tider på dygnet då det är mer, respektive mindre, folk. Så man kan ju själv välja lite när man går ut. På den sträcka vi gick i morse såg vi inte en enda människa. Och den enda vi hörde var någon som låg och sov i vindskyddet och snarkade högljutt.

Slutligen lite länkar

Som vanligt avslutar jag med lite användbara länkar. Först ut är en beskrivning av Skarsjöleden i Ljungskile (Uddevalla kommuns webb). Där finns även en bra karta över leden och information om parkeringsplatser. Här parkerade jag (vid vattenverket).

Mina instagraminlägg från Skarsjöleden

[instagram-feed feed=5]

Inlägget Skarsjöleden (eller Stora Skarsjön runt), Ljungskile dök först upp på Hemomkringvandring.

Andersborgturen, Funäsfjällen, är en 6 km lättgådd led på fjällhed, med utsikt över grönskande fjäll åt alla håll. Lägger du till 2 km får du även en topptur upp på Lill-Skarven, 1224 möh. Dessutom, som grädden på moset, passerar du Andersborgs våffelstuga längs vägen.

Mot Andersborgs våffelstuga

Eftersom våra tonåringar är inne i en period då de knappt vill vara ute krävs en del planering. När jag fick tips om Andersborgs Våffelstuga kändes det som en klockren tur för oss att gå. I och med att man utgår från fjällparkeringen är man ovanför trädgränsen redan när man startare. När jag upptäckte att det även fanns möjlighet att gå vidare upp på fjället därifrån bestämde jag mig direkt. Och det var ingen i familjen som invände mot att gå och äta våfflor.

Vägen upp till fjällparkeringen utanför Tänndalen är betalväg (betala med Swish enligt instruktion och sätt lapp i rutan). När vi kom fram var parkeringen fullpackad. Men Lars, som är en bättre bilförare än jag, lyckades klämma in bilen i en lucka. Sedan gav vi oss ut på den korta turen mot våffelstugan. Vandringen är bara 1,6 kilometer, och går till stor del på spång. Utsikten längs den vältrampade stigen är storslagen.

När vi kom fram till Andersborgs våffelstuga (länk) slog vi oss ner vid ett bord i utkanten av ”uteserveringen” så att vi kunde binda fast hundarna i några buskar bredvid oss. Med tanke på alla människor vi mötte var jag rädd att vi skulle få vänta evighetslänge på våra våfflor, men det gick väldigt snabbt att få dem.

Alla var mätta och belåtna efter varsin rejäl våffla. Det var våfflor med grädde och sylt, våfflor utan grädde, våffla med grädde och hjortron.. Och så min då – våffla med västerbottensost och hjortron. Ljuvliga smaker, men så mycket fyllning att jag knappt orkade en våffla!

Jag fortsatte längs Andersborgturen

Eftersom ingen annan kände sig sugen på att fortsätta leden vände de andra tillbaka till bilen när vi ätit. Det var bara hunden Wilma som följde med mig när jag gick för att leta efter växter. Och jag behövde inte gå långt. I stort sett på baksidan av våffelstugan såg jag årets första vitpyrola.

Ett lugn infann sig snabbt hos mig när jag gick vidare längs Andersborgturen. Tack vare de vidsträckta vyerna kände jag hur mitt leende blev bredare och bredare. Trots att jag mötte en hel del människor längs leden kändes det inte överbefolkat. Dessutom var leden i mycket fint skick – vilket jag tyckte att alla leder i Funäsdalen var. Inte söndercyklade eller söndertrampade. Längs vägen såg jag många blommor som jag sett tidigare i fjällen, men gullbräckan, som växte i överflöd runt bäckarna, var en vacker nyhet.

På några ställen satt glada familjer och fikade tillsammans. Molntäcket sprack upp och solen tittade fram genom fluffigt vita moln. På håll såg jag vandrare gående uppe på bergskammen. Och innan jag visste ordet av var jag framme vid vägskälet där jag var tvungen att göra mitt val. Skulle jag fortsätta följa Andersborgturen (6 km) eller göra en avstickare upp på Lill-Skarven (8 km totalt)?

Upp på Lill-Skarven

Självklart kunde jag inte motstå att gå upp på den vackra Lill-Skarven när jag ändå redan stod vid dess fot. Och det är ett beslut jag är väldigt tacksam över. Så fort jag vek av från leden såg jag knappt till en människa. Berget Lill-Skarven är grönt och vackert med mjukt rundade former.

När jag valde att gå en bit ut på fjällheden fick jag se en massa underbara blommor: Fjällvedel, ormrot, tvåblad, fjällnejlika, kung Karls spira (igen), rosenbinka, tätört, slåtterblomma, dvärgvide med mera.

På Lill-Skarven finns flera platåer, så det var lätt att sicksacka uppåt och flandera fram medan jag njöt av utsikten. Och kravlade runt och såg på alla blommor.

Och så ner genom fjällbjörkskogen

Uppe på toppen av Lill-Skarven blåste det än värre än det gjort tidigare under dagen. Där fanns ett röse, men också ett par som höll på att fotografera. Så jag vände strax innan jag kom fram – nöjd med att ändå ha nått kalfjället och ha 360-graders utsikt. Sedan började nedstigningen som, precis som vanligt, gick mycket snabbare.

När vi kom ner på Andersborgturen igen gick det ännu raskare framåt. Fin spång och stig över fjällheden. Där den övergick i fjällbjörkskog vidgades vägen till en vacker skogsväg i grönskande miljö. De sista kilometerna ner mot parkeringen gick raskt och lätt – även nu med grönskande fjäll i blickfånget.

Forfarande blommade många orkidéer i våtmarkerna på nervägen. Och utsikten var bedövande vacker. Leden är, liksom övriga turer som presenteras av Funäsjällen, mycket tydligt markerad. Sammanfattningsvis kan jag bara säga att det var en underbart avkopplande vandring med mycket fjällkänsla!

Länkar för dig som vill veta mer om Andersborgturen

Andersborgturen i Tänndalen, Funäsfjällen, är en 6 km härlig vandring. Mestadels på fjällhed, men en liten del även i fjällbjörkskog. Om man lägger till ytterligare två kilometer får man en fin topptur upp till Lill-Skarven också. Leden startar från parkeringen vid Tänndalens Arena – alternativt från Fjällparkeringen.

– Läs om Andersborgturen, tur 552, hos Funäsfjällen
– Länk till Andersborgs våffelstugas instagramkonto

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen?

Här hittar du alla mina blogginlägg från Härjedalen

Inlägget Andersborgturen, våffelstuga och Lill-Skarven dök först upp på Hemomkringvandring.

Den näst sista morgonen i Funäsfjällen satte jag mig i bilen. Helt utan sällskap, vilket kändes lite ovant, men lyxigt. Varken hundar, barn eller sambo var med. Eftersom målet för min morgontur var Tänndalens natur- och blomsterstig blev det en kort bilresa på 10 minuter.

Blomsterstigen startar vid skiduthyrningen

Efter vad jag hade läst mig till skulle det vara enklast att parkera vid Tänndalens Skiduthyrning som ligger alldeles bredvid RV84. Tydligen skulle man inte göra som jag och parkera bredvid huset. Utan man ska svänga av, köra förbi bakom och parkera på grusparkering ovanför skiduthyrningen. Därifrån är leden tydligt markerad med orange stolpar.

Myrmarker och fjällbjörkskog

Till största delen går leden över öppna myrmarker och genom fjällbjörkskog. Vyerna är storslagna och man ser berg i bakgrunden åt alla håll. På flera ställen finns sittbänkar utställda. Dessa passar bra om du vill ta en kopp kaffe – eller bara njuta av omgivningen.

Informationsskyltar längs blomsterstigen

Längs leden står ett 50-tal skyltar som talar om vad man kan se precis där man står. Givetvis förutsatt att man är där vid rätt tidpunkt. Bästa tiden att gå blomsterstigen är mitten av juli, men det fanns mängder av blommor även att månaden började närma sig sitt slut.

Visserligen fick jag inte se något nytt den här gången, men hade jag varit här första dagen på mitt besök i Funäsfjällen hade jag lärt mig en massa. Men det var fantastiskt lyxigt att få både namnet på blommorna och intressant information om dem direkt på plats. Utan att behöva söka upp den själv.

De här blommorna såg jag (och några fler)

Här kommer en lista över en stor del av de blommor jag såg medan jag gick rundan. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

Dessvärre har jag inte bild på alla. Men här är en förteckning på övriga blommor jag såg (men jag har förmodligen glömt en del). Björkpyrola, blodrot, daggkåpa, hjortron, humleblomster, kråkklöver, kärrspira, liten blåklocka, midsommarblomster, mjölkört, prästkrage, ripbär, rödblära, rödklöver, smörblomma, vitmåra och älggräs.

Planera in en tur här första dagen i Funäsjällen

Slutligen: Är du intresserad av blommor, och har planer på att besöka Funäsfjällen? I så fall tycker jag att du ska planera in en tur här på blomsterstigen den första dagen på din resa. Det kommer du att ha stor nytta av resten av vistelsen.

PS. Jag bör kanske tillägga att leden inte går upp på fjällheden, så det är en hel del fjällväxter som du inte ser under turen. Men i stort sett alla av de mest förekommande i våtare marker har du chans att se här. DS.

Mer information om blomsterstigen

Längs Tänndalens natur- och blomsterstig, som är 2,5 kilometer kort, finns inga branta partier. Eftersom stora delar av leden är spängad är den tyvärr ändå inte tillgänglig för barnvagn eller rullstol.

Användbara länkar

Ett stort tack till Tänndalens Byalag som har gjort i ordning blomsterstigen. På deras webbsida kan du läsa mer om leden.
Funäsfjällen har valt ut blomsterstigen i Tänndalen som en av sina guldturer även att den är så kort. Så här presenterar de leden.

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen?

Här hittar du alla mina blogginlägg från Härjedalen

Inlägget Blomsterstig – fin introduktion till fjällväxter dök först upp på Hemomkringvandring.

Havsutsikt, klipphällar, strandväxter och vågbrus – det är vad jag vill ha ut av en kustnära vandring. Därför föll jag pladask för Härön – en ö utanför Tjörn som erbjuder precis allt detta och mer därtill.

Jag hade längtat till Härön i ett och ett halvt år

I söndags åkte jag till Kyrkesund på Tjörn för att ta färjan över till lilla Härön. Vilket jag såg fram emot väldigt mycket. För det första skulle jag få sällskap av Helena (länk) som följt mig på Instagram ett tag.

Dessutom hade jag faktiskt längtat efter att få återse ön ända sedan jag var där i januari 2020. Den gången var både sambon och tonåringarna med, och det blev inte så mycket vandrat. Däremot fick vi en mysig utflykt med korvgrillning och fin tid tillsammans.

Lite knölig start

Eftersom det var första gången jag och Helena träffades var det lite extra spännande. Hur skulle det gå? Men vi skrattade och pratade från det att vi träffades i Kyrkesund. Färjeturen gick på ett kick (eller 3 minuter) och vi började glada i hågen gå när vi stigit av färjan. Enligt naturreservatets karta skulle vi svänga till vänster. Men jag sa efter mindre än 100 meter att vi inte hade gått där när vi gick med familjen.

På grund av det vände vi och gick istället norrut. Efter bara ett hundratal meter såg vi Häröns lilla räddningstjänst och då utbrast jag: Här gick vi förra gången! Men snabbt byttes min iver i förvirring. För att sedan övergå i förtvivlan. Jag kände inte igen mig alls. På grund av att området bredvid vandringsleden var en enda stor byggplats. Det såg ut som om man håller på att bygga en väg rakt in över ön.

Mot havet

Så snart leden vek av från vägarbetet lämnade vi samhället bakom oss. Framför oss öppnade sig underbara vyer; Havet, vindpinade träd, små öar, klipphällar att ta sig fram över.

Stigen slingrade sig fram i det kuperade landskapet. Mellan klipphällarna fanns strandängar och våtmarker. Dessutom förundrades vi gång på gång över de stenmurar (stengärdesgårdar) som går spikrakt uppför och nerför bergen. Dessa har förmodligen fungerat som gränsmarkeringar. Men vilket jobb människorna som bodde här har lagt ner på att anlägga dem.

Och mellan bergen finns en äng..

Stigen är markerad med stolpar med gröna romber på. Dessa markeringar står med ganska täta mellanrum så det var bara att hålla utkik där vi gick. Vi gick uppför och nerför små berg, med våtmarker vid sidan av stigen.

När vi hade passerat en andra grind (det går betande djur på ön) var vi redan framme vid Änga som jag hade läst om. Men att läsa om en sak är inte alls detsamma som att se den i verkligheten. Det är svårt att beskriva hur otroligt vackert det var – och samtidigt kändes det helt malplacerat. Hur kan det vara så bördigt mitt i denna karga miljö?

Änga på Härön – vilket ställe

Förundrade gick vi längs stigen strax bredvid en åker. I kanten av åkern växte vallmo och enstaka blåklintar. Och stigen kantades av skogslök (Allium scorodoprasum).

Ända fram till 1980-talet brukades gården på ett traditionellt ålderdomligt sätt, vilket har bidragit till att bevara det vackra skärgårdslandskapet med betade strandängar, små åkrar och slåtterängar.

Vid gården finns bord och bänkar för den som vill ta en paus. Där finns även ett dass. Dessutom vatten och tvål i ett handfat utanför. Några hundra meter längre bort finns ett vindskydd med eldstad, och på en liten äng strax bakom ytterligare fikabord. Här valde även vi att stanna och njuta av platsen.

Och jag passade på att zippa av benen på vandringsbyxorna medan Helena bytte till shorts. Den utlovade solen hade nämligen hittat fram till oss vid det här laget, och vi var alldeles för varmt klädda. Efter en längre paus för frukost och att ta in platsen valde vi att gå vidare söderut, istället för att följa rundslingan/Kuststigen norrut. Rundslingan är 6 kilometer.

Utsiktsberg, brygga och orkidékärr

Eftersom både Helena och jag kände oss nyfikna och pigga följde vi först en stig upp på ett utsiktsberg bredvid Änga. Härifrån såg vi ut över havet både på öns västra och östra sida.

Sedan fortsatte vi söderut. Bredvid stigen löpte ett dike där enstaka fläcknycklar (orkidéer) blommade. Och det fanns mängder av vissnade blommor. Jag konstaterade att vi borde ha varit på Härön några veckor tidigare så hade vi fått se blomsterprakten. Snart var vi framme vid en informationstavla och jag insåg till min förvåning att vi redan var vid det som kallas Bryggan. Självklart gjorde vi en liten avstickare för att titta på bryggan, där det också fanns en grillplats med fikabord och mäktig utsikt över Rörviken.

Därefter vände vi tillbaka till korsningen – som vi upptäckte kallades ”Orkidékärret” på kartan. Och där fanns mycket riktigt en massa fläcknycklar. Men tyvärr inga spår av kärrknipprot som stod nämnd i broschyren – och faktiskt är en av mina favoriter.

Att sedan ta sig upp på utsiktsberget tog inte många minuter. Där passade vi på att vila en stund på en bänk, medan korna som betade på strandängen nedanför tittade undrande på oss. Avstånden är inte särskilt långa någonstans på Härön, vilket jag tycker är väldigt charmigt. I och med att naturen är så otroligt skiftande känns det ändå som om man har förflyttat sig långt. Så är det i och för sig rätt ofta på kustnära vandring.

Dags för lite off-road-vandring

Här hade vi kunnat vända norrut och börja gå mot färjeläget igen. Men vi kände oss inte redo, utan fortsatte stigen framåt mot havet. När vi passerade mellan två hus blev marken allt blötare. Till slut var det som om vi gick mitt i havet. Vi ville otroligt gärna komma närmare bränningarna en bit ut och såg några klippor som borde ge oss bättre utsikt. Därför valde vi att gå tillbaka en liten bit och gå över det blöta området där det var som smalast. Sedan följde vi klipporna så gott det gick. Men mycket zick-zack-gående blev det för att komma runt våtmarker, vattendrag och småraviner.

Efter lite ”klättring”/halkning nerför nådde vi en av klipporna vi sett på avstånd. Solen värmde oss medan vi såg bränningarna framför oss. Havet glittrade och vi fick ibland salta stänk på oss. Jag fotade lyckligt både strandaster, fackelblomster och hampflockel runt oss innan jag satte mig för att äta en macka. Sådant man kan få njuta av vid kustnära vandring. Både Helena och jag var otroligt nöjda med platsen och sprudlade av glädje.

Dags att tänka på refrängen

Hur härligt det än var så har vi båda familjer, så vi fick motvilligt börja tänka på att vända tillbaka mot färjan. Givetvis ville vi helst undvika att gå i det blöta området igen så vi försökte hitta en annan väg tillbaka till leden. Vilket ledde till en ganska spännande stigletning. Inklusive ett parti rumpåkande nerför ett berg, för att ta oss tillbaka till leden. Bildbevis saknas dock.

När vi kommit helskinnade tillbaka till leden följde vi samma stig som vi kommit till Änga. Därefter gick vi längs Kuststigen norrut – den del som vi inte gick på nervägen. Här var det annat än klippor som dominerade. Nämligen ljunghedar. Leden passerar även mängder av vindkrumma träd, en stor våtmark och strandängar där vi hörde kor en bit ifrån oss. Jag bör nog även nämna att den här delen av leden är enklare att gå, och vi mötte ganska många familjer här.

Alldeles för snart var vi ute vid havet på öns östra sida. Härifrån följer man en smal asfalterad väg mellan söta små (och en del större) hus med prunkande trädgårdar. I kanalen mellan Härön och Tjörn, som vi skymtade mellan husen, passerade otaliga båtar.

En liten sammanfattning

Efter ganska exakt 5 timmar, och 11 kilometer, kom vi nöjda och glada tillbaka till färjan. Jättegrytorna och den stora stenen formad som en hund som ska finnas på öns södra sida hann vi dock inte leta upp denna gång. Men vi hade en otroligt rolig, fin och varierad tur om man tycker om kustnära vandring. Det här är en mycket trevlig vandringsled som passar de flesta som kan röra sig i terräng. Däremot går det inte att köra barnvagn längs denna runda – förutom de bitar som går längs vägen. Det finns dock fina platser att gå till även via vägen söderut från färjeläget – bland annat badplatsen. Med största sannolikhet kommer jag att besöka Härön fler gånger.

Information för dig som vill veta mer om Härön

Härön ligger i Tjörn kommun, och du kommer hit med färja som trafikeras av Västtrafik (linje 362 mellan Kyrkesund och Härön).

Länk till mitt förra inlägg om Härön (januari 2020)
Om att vandra på Härön: Länk till Västsverige.coms information
Allt om Härön (inklusive vandringslederna): Länk till Härön.se
Länsstyrelsens information om naturreservatet Härön

Inlägget Härön – kustnära vandring på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har mitt liv varit ovanligt hektiskt – på alla fronter. Därför kände jag ett extra stort behov av att komma ut i helgen. Från början var min plan att jag skulle gå några etapper av Kuststigen, som ligger i närheten. Men vid närmare eftertanke vore det smartare att gå en rundslinga (så att jag kommer tillbaka till bilen). Efter att ha granskat kartan ordentligt bestämde jag mig för att åka till Lilla Edet och gå Store Väktor runt.

Utgångspunkt Backamo lägerplats

Visserligen har jag gått runt den vackra sjön några gånger tidigare, men den är värd att se igen. Jag insåg att jag skulle spara mycket kör-tid om jag parkerade bilen vid Backamo lägerplats. I vanliga fall brukar vi tråckla oss in på småvägarna från Hjärtum-hållet. Så jag och Balder utgick från Backamo och följde Bohusleden upp mot Bredfjällets naturreservat.

Denna sträcka går längs en grusväg och det händer inte speciellt mycket längs vägen under dessa 4,6 kilometer. Om man inte är blomnörd som jag förstås, för i kanten växte mängder av blommor blommor. Prästkragar i massor, johannesört, brunört, kärringtand. Och orkidén nattviol förgyllde sträckan med jämna mellanrum. Jag såg nog ett 30-tal exemplar utan att stanna och leta. Det enda negativa var att alla bäckar var uttorkade, så jag kunde inte erbjuda Balder något vatten.

Framme vid leden Store Väktor runt

När vi kommit upp till etapp 11 av Bohusleden svängde vi höger mot Store Väktor. Och snart var vi inne på spåret som leder runt hela sjön. Denna led går delvis längs Bohusleden, men är markerad med gula prickar på träden. Snart fick vi en första glimt av Store Väktors glittrande vatten mellan lövträden. Och Balder fick ta ett dopp och svalka sig innan vi gick vidare.

Leden, som är 8,1 km, går genom mossig granskog, lövskog med rik grönska på marken och karg tallmark. Bitvis är leden runt Store Väktor rejält kuperad, och man passerar flera platser med vacker utsikt. Det är inte svårt att hitta ställen för en paus om man vill äta något, lufta fötterna eller helt enkelt bara sitta och njuta av omgivningen.

Badplatser och möjligheter till tältning

Längs leden finns två badplatser. En med sandstrand och en med klippor. Vid sandstranden är det även populärt att tälta. Eftersom den andra stranden ligger inne i naturreservatet (Bredfjället) är det inte tillåtet att tälta där (även att jag såg igår att någon missat just den informationen). Men det finns ett vindskydd med eldstad ifall man vill övernatta där. Dock tycker jag inte att det ligger så vackert till för de har vänt öppningen bort från sjön.

Oslagbart vacker natur

Kombinationen sol, blå himmel, vatten och grönskande träd är i stort sett oslagbar tycker jag.

Så igår hade jag fullt upp att ta in alla härliga synintryck, och gick med ett stort leende i ansiktet. Fast med svetten rinnande i ögonen. Som vanligt stämde inte SMHI:s prognos riktigt, så vi hade närmare 30 grader. Vilket inte är optimalt för en alaskan malamutes första lite längre tur. Men det var tur att det fanns många tillfällen för honom att få skutta ut i Store Väktor och svalka sig innan kopplet åkte på igen.

Jag kommer tillbaka till Store Väktor igen

Vi hade en helt fantastisk dag, och jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan jag är tillbaka i området. Men om jag kommer att parkera vid Backamo även nästa gång tvivlar jag på. Det blev nästan en mil (tur och retur) på relativt intetsägande grusväg. Totalt gick vi 21 kilometer och jag var så stolt över Balder som knatade på vid min sida i över fem timmar.

Och han överlevde sin första huggormstrampning. Jag har nog aldrig i hela mitt liv fått ur mig ett så gällt skrik som det som flög ur min mun när jag såg honom kliva rakt på ormen. Huggormen tog dock det hela med ro. Låg kvar tills Balder passerat, lyfte sedan på huvudet och ringlade lojt in under några buskar.

Om du, precis som jag, tycker om sjöutsikt, och inte har något emot kuperad terräng; gå leden Store Väktor runt. Skulle du tycka att 8,1 kilometer är för kort är det enkelt att bygga på med någon rundslinga inne i Bredfjällets naturreservat. Leden går annars bara lite i utkanten av reservatet.

För dig som vill veta mer:

Användbara länkar om du vill veta mer

• Litet uthållighetstest – RESUL four day march 2020
• Lyseberg och Store Väktor – en övernattningstur 2019

Länk till Lilla Edets kommun om Väktorsjöområdet

Så här hittar du till Store Väktor-leden

Store Väktor ligger i Lilla Edets kommun, strax utanför byn Hjärtum. Här hittar du länk karta som visar parkeringsplatsen vid ledens början. Som du kanske vet använder jag appen Min karta (den är gratis) för mina turer. Om du också har den öppnas länken i appen, annars i webbläsare.

Inlägget Store Väktor runt – och till Backamo dök först upp på Hemomkringvandring.

… ska jag göra nästa gång. Definitivt. Men den här gången fanns inte tidsutrymme för det, så jag fick nöja mig med att åka bil längs den mäktiga Stenkusten. Jag kan verkligen rekommendera det här området för dig som söker ett utflyktstips som levererar maximalt i kategorin vackra intryck.

Stenkusten – en mysigare väg helt enkelt

Sista dagen å Öland skulle jag åka med tåg från Kalmar redan vid lunchtid. Trots det ville vi hinna se något innan dess. Och det var då Tord fick den biljanta idén att köra vägen längs Stenkusten (kustvägen mellan Äleklinta och Sandvik) istället för att köra den stora landsvägen ner över ön.

Tack vare detta fick jag se några vackra blommor som jag inte sett tidigare: klipplin, lammöron, färgreseda, färgkulla och pipört bland annat. Och jag är så tacksam mot Tord för den här extra lilla visningen. Sedan var det ju inte bara blommorna som var fantastiska – hela landskapet fick genast en plats i mitt hjärta.

Stentorn och Bruddesta fiskeläge

Förutom de stopp vi gjorde för att beundra och fota blommor gjorde vi ytterligare två stopp. För det första stannade vi vid en plats där det ligger en massa ”skräpsten” från stenbrottet. Där har förbipasserande byggt stentorn. Och inte bara enkla torn, utan även den del ganska avancerade skapelser.

Att gå mellan dem kändes nästan lite overkligt – det kändes som om det inte fanns något slut. Sedan stannade vi bara på ett ställe till. Men vilket ställe: Bruddesta fiskeläge. Där fanns fint bevarade sjöbodar och miljön vid havet är obeskrivligt vacker. Så jag låter bilderna tala för sig själva.

Vi fortsatte sedan i sakta mak söderöver och tog bron över till Kalmar. Det här blev en otroligt fin avslutning på min Ölandsvecka som jag fick av Tord i 50-årspresent.

Och så länkarna

Du kan själv läsa mer om stenkusten hos Allt om Öland (länk). Och de har även samlat information om det idylliska Bruddesta fiskeläge.

Mera från min Ölandsresa i juni 2021

– Lyckad orkidéresa till Öland
– Tälta på Öland – lyxig egentid
– Varm vandring på öländska alvaret

Inlägget Vandra längs Stenkusten på Öland dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter min tältnatt längs västra Ölandskusten var det dags för vår andra blomletardag – i 30-gradig värme. Tord hade planerat allt in i minsta detalj och styrde bilen söderut – mot det öländska alvaret. Som jag älskar detta landskap. Och jag hade inte varit där sedan jag vandrade på Stora Alvarleden med hundarna för nästan två år sedan så jag förundrades över landskapet vi körde igenom.

Längs det platta vidsträckta landskapet såg vi åkrar där sedan redan började bli gul. Vi såg flera fält där vallmon lyste röd. Och vi svängde in i Karlevi för att jag skulle få se på Ölands vackraste runsten, Karlevistenen. Allt på vår väg ner mot Penåsa och Mörbylångaleden.

Dagens överraskning – vi skulle leta efter stor sandlilja

Även att jag lever för att vandra, så är det inte något som min vän, guide och mentor Tord är lika intresserad av. Men vi delar kärleken till vackra blommor. Så jag borde såklart ha listat ut redan innan att vi inte åkte till Penåsa bara för att vandra längs Mörbylångaleden. Självklart hade Tord nosat fram att man just denna vecka skulle ha chansen att se den ovanliga blomman stor sandlilja i området. En växt som ingen av oss hade sett.

Enligt uppgiftskulle vi gå ungefär 3,5 kilometer längs det gamla järnvägsspåret innan vi svängde av rätt ut på alvaret. Från början växte buskar vid sidan av Mörbylångaleden som vi gick på. Och en del blommor. Men strax efter att vi hade passerat rastplatsen i Penåsa, och ödebyn, var vi ute på det torra, öppna, vidsträckta alvaret. Vi förundrades över allt som trots allt kunde växta där. Och över två orädda rådjur som kom skuttande rakt emot oss.

Tord hade koordinater till sandliljans växtplats, så när vi det blev dags att svänga tog vi sikte på en gran i rätt riktning. Den använde vi sedan som ”kompass” när vi gick ute på alvaret. Temperaturen låg runt 30 grader, och det fanns inte skugga någonstans på alvaret. Så det gällde att vara försiktig och stanna ofta för att fylla på med vätska.

Det hade inte regnat på länge och det knastrade där man gick. Därför blev jag mäkta förvånad när vi på små oaser hittade flera växter som i vanliga fall växer i våta miljöer. Bland annat frossört, svärdslilja och en del orkidéer.

Svettig blomjakt

När vi svängde av leden och gick in i Lilla Dalby och Bjärby alvar naturreservat skulle det vara ungefär 400 meter kvar till området där den stora sandliljan växte. Och nu avslöjade Tord att enligt Artportalen hade någon sett runt 3000 blommor där bara några dagar tidigare, så vi väntade oss att få se ett vitt hav. Men när vi hade rundat några ”öar” ute på alvaret konstaterade vi att vi inte såg något blomsterhav. Oavsett vilken riktning vi tittade i. Runt oss fanns bara torr, karg mark, som bara bröts av en del låga enbuskar. Men plötsligt såg jag något litet vitt inne i en enbuske. Där är något, sa jag och pekade. Och så skyndade vi med ny energi i stegen fram mot buskarna.

Och där stod den: Stor sandlilja. Den första jag sett i hela mitt liv. Ja, den första Tord sett också för den delen. När vi såg oss omkring såg vi en massa blommor, även att de inte växte tillsammans. De verkade söka skydd hos till exempel enar. Och jag förstår dem. Med sina sköra stjälkar behövde de allt skydd mot vinden som bara tänkas kunde. Fortfarande trodde vi att vi skulle hitta ett sandlilje-hav så vi gick mot granen och gick sedan åt varsitt håll därifrån. Kors och tvärs gick vi, ivrigt spanande. Vi hittade flera av den vackra, fridlysta växten, men ingenstans växte den i någon större mängd. Vi var ändå otroligt nöjda och tacksamma över att ha fått se blomman vi kom dit för.

Dags att leta sig tillbaka till Mörbylångaleden

På grund av värmen blev vi trötta snabbare än vanligt. Dessutom var det svårt att se något när man skulle fota när det rann ner svett i ögonen hela tiden. Nivån i våra vattenflaskor sjönk snabbt. Och vi insåg att det vore klokt att vända tillbaka ut mot vandringsleden och börja gå tillbaka mot bilen där vi hade mera vatten. Istället för att kryssa fram mellan taggar och snår valde vi att gå mot mittmuren och Millerstenen. Och helt enkelt följa muren ut till järnvägsspåret.

Nu gick det snabbare och enklare att gå och det dröjde inte länge förrän vi kunde klättra över stättan i utkanten av naturreservatet. Vi läste lite på informationstavlorna medan vi pustade ut en stund. Sedan följde vi leden tillbaka mot parkeringen – samma väg som vi gått ut på några timmar tidigare.

Efter någon kilometer ökade växtligheten vid sidan av vägen och vi uppskattade verkligen svalkan. Vid Penåsa rastplats finns flera vindskydd, toalett, bord, bänkar och eldstäder. Där passade vi på att sitta ner i skuggan och äta vår medhavda lunch. Därifrån var det bara 400-500 meter till parkeringen, där det också finns toalett. Från parkeringen utgår flera vandringsleder. Bland annat en sen rundslinga på 7 kilometer genom Stora Dalby naturreservat (det var där vi letade efter stor sandlilja). Och det är definitivt en slinga jag kan tänka mig att gå – nästa gång jag kommer till Öland.

Mera från min Ölandsresa i juni 2021

– Lyckad orkidéresa till Öland
– Tälta på Öland – lyxig egentid
– En tur längs Stenkusten, Öland

Och så lite fakta

En bra länk om du ska besöka området är Länsstyrelsens information om naturreservatet Lilla Dalby och Björby alvar
Vill du veta mer om den 83 kilometer långa Mörbylångaleden är det bara att klicka här

Inlägget Varm vandring på öländska alvaret dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen var det äntligen dags för min efterlängtade orkidéresa till Öland. Den hade jag fått i 50-årspresent av min vän och mentor Tord. Han hämtade mig på tågstationen i Kalmar i torsdags kväll. Och från fredag morgon till söndag lunch följde sedan ett underbart späckat schema som gjorde att jag fick se hela 16 olika sorters orkidéer.

Var var vi någonstans?

Eftersom Tord bor på Öland ungefär halva året, sedan många år tillbaka, har han god kännedom om vilka orkidéer som finns. Och var de finns och när de blommar. Utifrån den kunskapen hade han satt ihop ett ”program” där han körde mig från plats till plats – och även guidade mig på dessa platser. Jag var i rena himmelriket.

Däremot kan jag tyvärr inte säga exakt var vi varit, för jag var inte så uppmärksam på det. Dessutom växer en av orkidéerna på hemlig plats, så den kan jag ändå inte avslöja. Men de platser och naturreservat som jag vet att vi besökte (för att hitta blommorna i detta inlägg) var:

• Högenäs orde naturreservat
• Lilla Horns lövängs naturreservat
• Persnäsvik
• Klovstenskärr
• Vargeslättens naturreservat
• Och en massa ställen där Tord bara stannade till på någon parkering längs vägen

Några av orkidéerna vi såg

I just detta inlägg blir det inte så mycket text, utan jag låter de vackra blommorna tala för sig själva:

Andra blommor

Självklart såg vi en massa vackra blommor som inte är orkidéer också. Här kommer några av dem:

Sammanfattning

För att få se dessa orkidéer och andra växter var vi ute/iväg två dagar i rad, cirka 11 timmar per dag. Temperaturen låg strax under 30 grader så vi har verkligen svettats för att ta de här bilderna. Men vilken upplevelse detta var!

Jag är helt överväldigad över alla olika sorters blommor som finns på Öland. Men ännu mer överväldigad av att de finns i sådan mängd! Det är knappt att det går att ta in. Jag kommer definitivt att försöka tajma in så att jag kan åka till Öland på våren eller försommaren fler år. Vilken dunder-boost denna tripp gav mig!

Mera från min Ölandsresa

– Tältnatt på Öland
– Blomstervandring på alvaret
– En tur längs Stenkusten, Öland

Flera inlägg med mycket blommor

– Blomsterstig – fin introduktion till fjällväxter
– Guckusko – orkidén jag höll på att missa
– Härmanö naturreservat och frosseri i blommor
– En av de coolaste växter jag sett – Flugtrumpet
– Vätteros (lathraea squamaria) i hundratals
– Ångermanländsk blomsterprakt
– Jag fick se var orkidén knärot växer
– Ekopark Omberg: Ellen Key-leden med barn
– Familjeutflykt till Marstrand

Vill du läsa mer om blommorna?

Besök Virtuella floran (länk) och sök efter den växt du vill veta mer om. De är bäst på webben tycker jag.
Du kan också köpa boken ”En guide till Ölands växtvärld” så hittar du vägbeskrivningar till många av dessa platser – och många fler.

Inlägget Lyckad orkidéresa till Öland dök först upp på Hemomkringvandring.