Under två dygn utforskade jag Tresticklans nationalpark och alla dess vackra skogar och många sjöar. Känslan av vildmark omslöt oss, trots nationalparkens lilla format.

Kärt återbesök i Tresticklan

Äntligen fick jag möjlighet att utforska Tresticklans Nationalpark lite mer än när jag var där i vintras. Den gången var jag här med min sambo och våra hundar, men vi fick avbryta turen på grund av sjukdom. Nu hade jag med min väninna Helena och vi hade avsatt hela helgen för vårt lilla äventyr.

Så här beskriver Sveriges Nationalparken Tresticklan: ”Naturen präglas av smala och höga bergryggar som sträcker sig i nordsydlig riktning. Mellan dem ligger myrmarker och långsmala sjöar. Den glesa och karga tallskogen med lav- och mossklädda berghällar, tillsammans med det stora antalet sjöar bildar en rofylld miljö där man kan vandra i flera dagar.”

Att övernatta i Tresticklans nationalpark

Resan upp till Tresticklans nationalpark tog drygt två timmar med bil från mitt jobb, och vi parkerade mitt på eftermiddagen. Solen sken från en klarblå himmel, och vi tog våra ryggsäckar och började gå från huvudentrén ut i nationalparken. Målet var att hitta en bra lägerplats för helgen.

Tillåtet att tälta – men inte att elda

Man får övernatta två nätter i Tresticklans nationalpark, men det är ganska svårt att hitta bra tältplatser. Anledningen är terrängen – det finns få platser som är plana, och dessutom växer det mycket blåbärsris, ljung och andra växter överallt. Däremot är det enkelt att hitta fina platser att hänga upp sin hängmatta (hammock)., så jag valde det alternativet, medan Helena höll fast vid tältandet. Observera att man inte får elda i Tresticklan, men man får använda gaskök.

Jakten på bra lägerplats

Eftersom jag har problem med ena menisken, och därför inte ska bära tungt, hade jag gjort upp en plan. Efter mycket kartläsande på hemmaplan hade jag hittat en plats vid sjön Fiskelös, längs rundslingan markerad med gult, som jag trodde skulle kunna fungera som lägerplats för oss. Både för att den såg plan och torr ut, och för att den låg ganska bra till avståndsmässigt från entrén.

Och till min stora glädje funkade platsen! Där bodde vi hela helgen på en avskild udde som inte syntes från leden, vilket gjorde att vi kunde lämna kvar packningen – även när vi gick lördagens tur.

Lederna i nationalparken

Eftersom vi hade vår lägerplats mitt i nationalparken gick vi inte lederna i ett sträck. Jag har ändå valt att beskriva lederna var för sig, istället för att berätta i den ordning vi gick dem.

Det här hade jag på mig på turen: Skor från Icebug, byxor från Fjällräven, merino-tischa från Super.Natural och ryggsäck från Gregory pack. Ryggsäcken stannade i lägret på alla turer utom den mellan sovplatsen och parkeringen.

Halleleden (Bodalsvikenleden), röd markering – 4,5 km

Mellan huvudentrén och stugan vid Budalsvika precis efter norska gränsen går Bodalsvikenleden på 4,5 kilometer. Den är ingen rundslinga, utan man får gå samma väg tillbaka genom storslagen tallskog förbi trolska små sjöar.

Här får man en fin bild av hur Tresticklans nationalpark ser ut längs stigen som skär genom parken i ost-västlig riktning. Tallskog, blåbärsris, små sjöar och skogstjärnar, klipphällar och myrmarker. Stigen är relativt enkel att gå, förutom sista biten ner mot norska gränsen – där är det mer kuperat och tätare skog.

Budalsvika i Norge

Vi passade på att ta med och äta vår frukost utanför stugan i Bodalsviken (Budalsvika). Därefter gick vi korta sträckor av stigarna i Lundneset naturreservat innan vi vände tillbaka till Sverige.

Om man följer den breda stigen till vänster om stugan och sedan tar vänster i nästa korsning kommer man ner till en sjö. Det finns också en rastplats med bord och bänkar lite längra bort längs stigen, och det är betydligt mer avskilt än att sitta vid den populära övernattningsstugan. Sovplats i stugan hyr man hos turistinformationen i Dals-Ed.

Dessutom ägnade vi en liten stund åt att titta på, och läsa informationen om vaktposten som stod vid gränsen under andra världskriget.

Om man bara har tänkt lägga några timmar i Tresticklans nationalpark är detta en trevlig tur att gå.

Bråtaneslingan, gul markering – 4,3 km

Bråtaneslingan, nationalparkens enda rundslinga är 4,3 kilometer och beräknas ta 1,5 timme att gå runt. Leden börjar 1,5 kilometer från huvudentrén, och man kommer till starten genom att följa den röda leden som går till Norge (se ovan). Så om man bara ska gå den gula slingan blir det ungefär 8 kilometer att gå från huvudentrén, ut till rundan, runt och tillbaka till entrén.

Längs Bråtaneslingan möter man många ”breathtaking views” (tycker det säger mer än ”vacker utsikt” som det heter på svenska). Leden går längs den avlånga sjön Tresticklan och man passerar den ena vackra platsen efter den andra. Här finns faktiskt några ytor som skulle fungera som tältplatser, men de ligger väldigt nära leden.

När leden svänger bort från sjön blir det genast lite höjdskillnader när man ”klättrar” uppåt tallskogen. Sedan går man uppåt och neråt, genom skog förbi otaliga små sjöar och tjärnar. Personligen tycker jag att detta är en stig man ska gå sakta på och verkligen njuta av omgivningen, för allt är vackert här.

Tuvullen som vajar på våtmarkerna, sjöarna som glittrar mellan träden, stigen som vindlar fram mellan gamla träd och högt blåbärsris. Känslan av vildmark är stark när man stannar till vid någon av de mindre sjöarna – till exempel Fisklös där vi hade vårt läger.

Den här slingan kan jag verkligen rekommendera, för den är vacker från start till mål.

Mot Orshöjden, orange markering

Mitt på den gula leden kan man svänga av mot södra entrén och följa en stig markerad med orange. Den här leden är precis som den röda en ”tur-och-retur-led”, eftersom det inte går att köra bil fram till södra entrén. Utgår man från huvudentrén är det en mil åt vardera hållet. Från den gula leden bara 6,3 km enkel väg.

Egentligen var min plan att gå så långt jag orkade på denna led och sedan vända tillbaka på söndagsförmiddagen, men eftersom jag kände av knäna redan efter 1,5 kilometer vände vi. Vi tog oss till Orshöjden, som både Helena och jag trodde var en utsiktsplats. Det var det inte. Nu i alla fall. Men ändå en höjd med ett röse, och på ett ställe såg vi en blånande trädrad långt bort.

Strax nedanför Orshöjden låg en av de allra vackraste skogstjärnarna – Ortjärrnet, så det var trots allt värt att gå den här avstickaren. Där såg vi ett tält. Underlaget var inte helt plant, men de hade åtminstone otroligt vacker utsikt.

Eftersom jag inte gick hela leden kan jag tyvärr inte berätta om hur den ser ut närmare den södra entrén.

Tillgänglig led, 180 + 240 meter

Nationalparkens sprickdalslandskap och stigning fram till nationalparksgränsen (700 meter från entrén) gör att tillgängligheten tyvärr är låg/liten för besökare. Vid parkeringen finns två tillgänglighetsanpassade mulltoaletter och sittbänkar. Därifrån leder en 180 meter tillgänglighetsanpassad stig till en informationsplats.

Man kan sedan följa en tillgänglighetsanpassad rundslinga runt en myr (på bred spång). Längs slingan finns ett tillgänglighetsanpassat bänkbord. Jag måste erkänna att jag tyckte att detta nästan är som ett slag i ansiktet på de personer som åkt ända hit (för det är små vägar mitt i skogen för att komma hit) och som sedan inte kan ta sig in i själva nationalparken. Men samtidigt fint att det ändå finns något.

Utanför de markerade lederna

Den absoluta höjdpunkten på vårt helgäventyr var när vi följde en omarkerad stig som jag sett på kartan medan jag planerade turen hemma. Första gången vi gick förbi stigen missade vi den. Men sedan höll vi koll på våra digitala kartor och kunde vika av på rätt ställe.

Stigen var lätt att följa, även om den bitvis var lite övervuxen. Här blev känslan av vildmark många gånger större än när vi gått de markerade lederna. I den här delen av Tresticklans nationalark var det både tystare och vildare. Vi tog en lång paus vid en vacker sjö, gjorde små avstickare för att fota (och klappa torrakor). Tystnaden och lugnet runt oss var oslagbart.

Stiglöst land på bergsryggarna

Jag visste genom mina efterforskningar (och även boken Nationalparker i mellersta Sverige) att det är ganska enkelt att gå ”off-road” om man följer bergryggarna som går i nord-sydlig riktning. Därför hade jag valt ut en lite längre rygg som vi kunde pröva på, strax intill Styggetjärnen. Om vi gjorde rätt skulle vi komma ner på den röda leden (Norge-leden).

Från början var det lätt att gå uppe på ryggen eftersom stenhällarna låg i dagern. Men när det blev mer växtlighet upptäckte vi att det inte var så stor höjdskillnad mellan vissa av ryggarna. Medan det var stup (precis som karta indikerade) på ena sidan, vilket gav oss fantastiska vyer.

Efter mycket skrattande och trixande hade vi tagit oss genom skogen, cirka två kilometer utan stigar, och vi kom ut minde än 100 meter från den plats som jag hade tänkt mig från början. Det var så otroligt roligt att kunna göra så här i helt okänd terräng. Man behöver vara van att vara ute så att man orkar gå i lite svårare terräng, och man måste kunna läsa karta och kompass. Men wow – vilken härlig upplevelse vi fick.

En massa må-bra-tid i lägret

På grund av mitt knä anpassade vi turerna så att vi inte behövde gå så långa eller snabba sträckor. En följd av detta blev att vi fick en massa tid över att spendera i vårt läger. Där lagade vi mat, låg och njöt av solen och all fågelsång, fotade blommor (jag alltså), läste böcker och bara var i största allmänhet.

Avskildheten skapade en illusion av att vara ensamma i hela parken, och det var lätt att gå ner i varv. Det är sällan man känner sig så hemma på en plats på så kort tid som jag gjorde här.

Liten olycka på väg hem från Tresticklan

På vår tredje dag packade vi lägret och gömde våra ryggsäckar under en gran medan vi gick vår morgontur. Därefter hämtade vi packningen och påbörjade vandringen mot bilen. Dessvärre ramlade Helena rätt illa och adrenalinet kickade in för mig. Medan jag skyndade mot bilen för att lämna min ryggsäck (och sedan gå tillbaka och hämta hennes) kände jag inte av mitt skadade knä över huvud taget. Det tempo jag höll har jag inte gått i på två månader.

På tillbakavägen mötte jag Helena tillsammans med ett gäng belgiska ornitologer. De hade burit henne en bit, och en av dem bar hennes ryggsäck ända till parkeringen. Vi fick gå i sakta mak till bilen, men vi var båda tacksamma för att olyckan inträffade med 1,5 kilometer till bilen och inte när vi var ute på vår tur i oledad terräng.

Fraktur och gips

Dessvärre fick Helena en fraktur på foten/underbenet. Det visste vi ju inte då, men hon kommer att få gå med gips i några veckor. Bortsett från detta fick vi en helt fantastiskt, magiskt härlig helg i Tresticklans Nationalpark.

Slutligen mer info

Som vanligt avslutar jag med länkar och annan matnyttig information. Tresticklans nationalpark ligger i Dalsland. Från samhället Ed tar det knappt en halvtimme att köra till Tresticklan. Det går tyvärr ingen kollektivtrafik hit, men det finns bra parkering även för husbilar – inte enbart personbilar. På parkeringarna finns det utedass.

I nationalparken finns inte så många markerade leder. Men parken är vacker och är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige.

Användbara länkar

På nationalparkens egen webbsida kan du hitta mer information. I boken ”Nationalparker i mellersta Sverige – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket kan du läsa både om lederna och om besöksmål i närheten.

Inlägget Två dygn i Tresticklans nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Tänk dig att du varit många gånger på en plats som du tycker om. Kanske vid olika årstider, och du känner stigarna och omgivningarna väl. Men när du kommer dit i sällskap av någon som betyder extra mycket för dig, så blir platsen ännu mer speciell. Den här gången tänker jag på Hassafall-leden.

Vintrig tur längs fallen

Hassafallsleden är en riktig favorit i repris för mig. Förra gången jag var i Småland fick jag en jättefin tur där med två av mina systrar och en av mina systerdöttrar (4 månader gammal).

Jag har gått här många gånger, och även skrivit om leden i bloggen tidigare. Hassafallsleden går genom härlig mossig skog längs Tabergsån, där flera små vattenfall och forsar finns. Det finns också flera eldstäder längs leden, så det här är även ett bra utflyktsmål.

Enklast parkerar man vid hembygdsgården i Hovslätt. Hela rundan, inklusive upp till utsikten på Varekullen är 4,1 kilometer.

Längs Hassafall-leden är det supermysigt året runt. Dessutom kommer marken runt ån snart att vara täckt av vitsippor och blåsippor). Men extra mysigt var det för mig att få så här fin tid tillsammans med mina systrar!

Vill du veta mer om Hassafall-leden?

Avslutningsvis kommer här en länk till Jönköpings kommun och deras beskrivning av leden.

Inlägget Systerträff på Hassafall-leden dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en ganska stillasittande julafton var både jag och min sambo sugna på att komma ut. Så vi bestämde oss för att göra en liten juldagsvandring i (och i närheten av) Herrestadsfjällets naturreservat.

Solen steg

När vi svängde in på parkeringen i Ålslån tidigt på morgonen var det fortfarande halvmörkt ute. Min plan var att vi delvis skulle gå samma slinga som jag gått i Herrestadsfjället med Friluftsfrämjandet någon vecka tidigare. Men den här gången skulle vi gå den i motsatt riktning.

På marken låg ett täcke av snö, och det dröjde inte mer än en halvtimme förrän solen syntes nere mellan trädstammarna. Allt eftersom vi gick längs stigarna i den tysta skogen ljusnade himlen allt mer. Till slut var himlen klarblå och jag kände hur mungiporna åkte upp nästan ända till öronen.

Fikapaus på favoritställe

Eftersom det bara var någon vecka sedan jag gick ungefär samma runda fotade jag inte lika mycket som jag brukar. Men när vi kom fram till fikaplatsen fotade jag desto mer, och detta blev höjdpunkten på vår tur.

Lugnet som la sig över mig där jag satt och såg ut över den isbelagda och snötäckta sjön i solen. Exakt den känsla som jag längtat efter i all jobbstress. Och även den känsla jag valde att bära med mig resten av min julledighet.

Här stannade vi länge. Kokade kaffe och varm choklad, åt vår matsäck. Njöt av att känna solen värma våra ansikten efter veckor av gråväder.

Tillbaka mot bilen med ny energi

Efter att vi hade fått denna härliga paus gick vi vidare i snön och njöt av landskapet. Herrestadsfjället är fantastiskt fint, och jag blir aldrig trött på att gå där. Här kan du läsa mer om naturreservatet som ligger i min grannkommun, Uddevalla.

Avslutningsvis kan jag berätta att turen tog oss nästan fyra timmar, i lugnt tempo. Och vi såg bara tre personer på vår juldagsvandring – det fina vädret till trots. För mig var detta verkligen den perfekta turen.

Juldagsturer från tidigare år

Efter julaftonens matintag, och kanske lite mer stillasittande än vanliga dagar, är det oftast skönt att komma ut. Här är länkar till några av mina tidigare juldagsvandringar. Jag såg just att jag varit på samma ställe 2019 och 2020; men det bjuder jag på:
– Juldagstur – Sundsbyleden, Tjörn (2019)
– Sundsbyleden i solnedgång – Tjörnfavorit i repris (2020)

Och här kan du läsa mer om mina turer i Herrestadsfjällets naturreservat

Nu har det blivit så många besök, turer och övernattningar i Herrestadsfjällets naturreservat att jag har gjort en egen kategori för dem:
– Alla mina inlägg från Herrestad hittar du här

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Härlig juldagsvandring, Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Nyligen fick jag ett recensionsexemplar av boken ”Vandra året om”, skriven av Niklas Kämpargård. Eftersom jag läser rätt mycket blev jag väldigt glad när LB Förlag hörde av sig för att se om jag var intresserad. Men tyvärr tycker jag efter genomläsning att det är lite otydligt vem boken är skriven för.

Jag förväntade mig pepp för sommarvandrare

Både när jag hörde titeln, och när jag läste baksidetexten fick jag känslan av att författaren ville väcka intresse hos personer som vandrar på sommaren. Alltså inspirera dem att ta nästa steg och vandra även övriga årstider.

Trots att jag själv inte är i behov av att få en spark i rumpan för att komma ut under vintern så uppskattar jag alltid inspiration och glädje från andra som delar kärleken till natur och friluftsliv. Så jag såg verkligen fram emot läsningen.

Vem är boken skriven för?

Men när jag började läsa insåg jag rätt snabbt att författaren hade valt en helt annan inriktning än den jag (felaktigt) förväntat mig. För det första verkar stora delar av boken rikta sig till personer som inte vandrat alls. Mycket information är verkligen basic – eller till och med ”under” basic. Till exempel får man veta (i kapitlet om var man kan vandra) att man kan vandra på stigar och löpspår. Och sedan följer ett kapitel om när lederna är öppna och sedan ytterligare ett som beskriver hur ett fåtal namngivna leder är markerade.

När jag förlikat mig med tanken att boken är till för nybörjare läste jag vidare med nya ögon. Snart nådde jag kapitlet om att sova utomhus året om. Men steget från att inte ha vandrat alls och dit är enormt. Verkligen enormt. Så det spädde på min osäkerhet kring vilken målgrupp boken har. Dock är detta kapitel bara en och en halv sida text och två sidor bild, så det tar inte upp någon stor del av boken.

Språklig förvirring

Vidare tycker jag att det är förvirrande att olika pronomen används redan i innehållsförteckningen. Det är oftast enklare för läsaren om författaren konsekvent använder antingen ”man, du eller jag” istället för att blanda. Möjligen är det bara språknördar som jag som ser sånt, men här kommer några exempel ur innehållsförteckningen för att visa vad jag menar:
– Var kan MAN vandra?
– Planera DIN vandring
– Hur långt kan och bör MAN gå?
– Behöver JAG vara rädd under en vandringstur?
– Så rastar DU utan att frysa

Författaren vill förmedla så mycket….

Tyvärr får jag känslan av att målet med boken inte varit tillräckligt tydligt uttalat innan och under tiden som skrivarbetet pågick. Skulle det handla om att få folk att börja vandra (från scratch), eller skulle det handla om att få vandrare att vandra hela året? På grund av det blir den lite spretig, och jag har svårt att känna vem som är den tänkta läsaren av ”Vandra året om”.

Men detta gillar jag

Men det finns givetvis bra saker med boken. Framför allt är den full av bilder som man blir glad av. Förutsett att man gillar vandring förstås. Och att författaren redan i förordet skriver om ”vandring hemomkring” noterade jag såklart stolt.

Den del av boken jag tycker bäst om är tipsen om vandringsleder i olika delar av landet. Visserligen är det väldigt kortfattad information, men jag kan använda det som utgångspunkt och själv googla fram mer information. Egentligen tycker jag att det är mer intressant att få vandringstips av någon som gått den aktuella leden och som beskriver vad hen sett/hört/känt/upplevt, istället för att bara få fakta. Men som sagt, i denna del finns tips om många platser i landet där man kan vandra.

Förresten, vill du köpa en våffla i samband med din vandring finns det 18 sidor med tips om inköpsställen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis så sågar jag inte boken ”Vandra året om” för det ligger ett gediget arbete bakom den. Och jag känner att författaren har en massa information och kunskap som han vill dela med sig av. Tyvärr tycker jag att titeln är lite missvisande eftersom så stor del av boken handlar om vandring rent generellt (packlista, mat, kök och så vidare). Avslutningsvis kan jag bara konstatera att titeln och temat är helt rätt, men att jag hade gjort ett helt annat upplägg om det var jag som skrivit boken.

För dig som vill veta mer om boken ”Vandra året om”

Titel: Vandra året om
Författare: Niklas Kämpargård
Antal sidor: 220
ISBN-nr: 978-91-7799-364-3
Förlag: LB-förlag
Utgiven: 2021
Vill du köpa boken – se här (länken går till PriceRunner)

Inlägget Vandra året om – bokrecension dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som förra helgen blev det en tur till Svartedalen denna helg för att utforska området vidare. Till skillnad mot sist då jag gick ensam hade jag sällskap av Helena. Och vi sov i vindskydd istället för tält. Sjön som vi utgick från var Korsvatten. Faktiskt inte särskilt långt från sjöarna jag gick runt sist.

Redan på fredagskvällen var vi på plats

Eftersom båda jobbade på fredagen hade vi inte möjlighet att ses förrän mörkret hade fallit. Under eftermiddagen hade vindarna tilltagit rejält, så jag gjorde om planerna lite. Jag visste att det finns en presenning att rulla ner för öppningen vid vindskyddet vid Stora Äggdalssjön, så vi åkte dit på kvällen bara för att övernatta.

Men vi var inte först på plats, så efter att ha bytt några ord med killarna som planerade att sova där åkte vi ”tillbaka” några kilometer längs grusvägen. Från parkeringen var det bara något hundratal meter till vindskyddet. Dit gick vi i pannlampornas sken, så det var ett äventyr i sig. När vi hittat fram bäddade vi innan vi gjorde upp en brasa med veden vi burit med oss.

Kvällsbrasa

Månen var full och glittrade i sjön framför vindskyddet. Himlen var beströdd med stjärnor. Men vindarna var kraftiga, och vi hade ofantlig tur att det blåste åt rätt håll. När vi satt i vindskyddets öppning var vi nämligen helt skyddade från vinden. Medan kvällen gick grillade vi korv, åt Wild Chips och torkad frukt. Dessutom pratade vi en massa, och skrattade.

På grund av att det var första gången Helena skulle sova i vindskydd ställde hon en del frågor, och jag var otroligt glad över att jag fick vara med på hennes premiärnatt. Till saken hör att hon brukar ha väldigt svårt att sova när hon är ute, men detta blev faktiskt sömnmässigt hennes bästa utenatt.

Frukost och regnig förmiddag vid Korsvatten

Redan i soluppgången, som inte syntes bakom allt grått, åt vi frukost innan vi packade ihop. Trots att SMHI utlovat uppehåll fram till lunch smådroppade regnet utanför. Men det gjorde det ännu mysigare för oss att sitta under tak.

Därefter gav vi oss ut på den blå leden som utgår från Korsvatten. Mestadels gick vi längs stigar, men en kort bit gick vi på en liten grusväg (vägen som leder fram till parkeringen). Just nu var det väldigt blött i markerna, men vi tog oss runt torrskodda hela rundan. Helena hade både vandringskängor och gaiters på sig. Jag hade bara mina låga skor Rover från Icebug. Men jag var både torr och varm – som vanligt. Det är verkligen svårt att inte älska de skorna.

Lugnt, folkfritt och rogivande

Leden passerar flera sjöar och jag kan tänka mig att området är helt magiskt vackert i solsken. Även i regn var det vackert, men det är svårare att fånga det med kameran. Skog, mossa, småberg – ja, Svartedalen helt enkelt.

Vid Storesjön skulle det enligt kartan finnas en grotta, men om det var den vi hittade var det inte mycket till grotta. Så jag rekommenderar kanske inte just den avstickaren från leden, även om den inte var mer än något hundratal meter.

Däremot fanns många andra platser där man kan stanna. Kanske för att ta ett skogsbad (det verkar vara många som vill göra det), eller varför inte för att leka kurragömma, eller testa om man har ett lika bra vårskrik som Ronja Rövardotter till exempel? Miljön är så underbart mossig och stigarna inte särskilt upptrampade.

Vid sjön Korsvatten finns ett vindskydd med eldstad.

Mig störde det lite att man ser en kraftledning mitt emot vindskyddet. Och även att flera kraftledningar korsar Korsvatten (där man går längs en annan del av sjön som inte syns från vindskyddet). Men förutom det är det naturskönt, och framför allt lugnt och stillsamt. De enda människor som jag och Helena mötte på turen (6 km) var några jägare som satt på pass.

Den här blå leden kommer jag att gå igen, för jag är nyfiken på hur det ser ut när lövträden inte står lika avklädda längre. Och kanske även få se några solstrålar som silar ner på alla sjöarna.

Avslutningsvis – några användbara länkar

Både Korsvatten och Timmervatten ligger i Svartedalens naturreservat. I just den här delen av reservatet är det tillåtet att tälta, men inte att göra upp eld förutom i anvisade eldstäder. Från parkeringen är det bara 300 meter fram till sjön.

Från parkeringen utgår även två andra leder. Den som jag beskriver här är den längsta, 6 km, och markerad med blått. Sedan finns både en grön och en röd som är 3,5 kilometer vardera. Det går alldeles utmärkt att kombinera flera av dem till en längre tur. Vid Timmersvatten går det också att kombinera med lederna som går runt Översjön och Hungsersvatten.

Hos Västsverige/Södra Bohuslän Turism kan du läsa mer om Svartedalens friluftsområde. Personligen har jag med mig orienteringkartan ”Svartedalen-Kungälv, skala 1:25.000” när jag är i området.

Länkar till fler inlägg från Svartedalen

Här finns länkar till fler turer jag gjort i Svartedalen (både i naturreservatet och i området utanför reservatet).

Inlägget Blå led, Korsvatten i Svartedalen – 6 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Inlägget är ett betalt samarbete med Addnature.com

För mig som har en tonåring som – precis som många andra tonåringar – inte alls vill vara i naturen, blev det en riktig nostalgitripp när en bild av oss dök upp i mitt flöde. Jag slungades tillbaka i tiden till de år jag hade lyckan att få vandra med barn varje dag. Och jag känner i varje liten cell i kroppen hur jag saknar det.

Jag saknar den där nyfikenheten

Under flera år hade jag förmånen att kunna vara ute i skog och mark med min dotter i stort sett dagligen. Eftersom jag tycker att det ska vara lustfyllt att vara ute i naturen försökte jag göra varje promenad till ett litet äventyr för henne. Så varje gång vi skulle ut lyste hennes ögon av förväntan och nyfikenhet.

Även om jag själv älskar att vara ute så smittade hennes glädje och iver av sig även på mig. Där jag ”bara” såg en skogsväg såg hon vackra stenar, ovanliga kottar, småkryp, superbra klätterträd och roliga bäckar som vi var tvungna att stanna och leka med. Visserligen blev sträckan sällan mer än några kilometer, men timmarna fylldes av oändligt många gemensamma upplevelser. Vilket är det dyrbaraste som finns enligt mig.

Fjällvandring – ovanlig födelsedagsönskan av en 5-åring?

Redan när min dotter var 4 år gick vi till Slåttdalsskrevan i Höga Kusten, cirka 9 kilometer tur och retur. I och för sig tog det nästan hela dagen, inklusive många fikapauser, men vad gör det? Dotterns humör var på topp och stoltheten över prestationen var i det närmaste gränslös.

Senare samma sommar vandrade jag (utan henne) i Härjedalen några dagar. Tydligen väckte detta min dotters nyfikenhet, för när hon fyllde 5 var hennes enda önskan att få åka och fjällvandra. Och vill mitt barn fjällvandra ska hon självklart få göra det. Det fyllde mig med sådan värme att hon helhjärtat tagit till sig mitt intresse.

Därför åkte hon och jag två somrar i rad till Tärnaby/Hemavan där vi bodde i stuga en vecka och gjorde dagsturer. Lyckan och glädjen som lyste i hennes ögon den dag hon fick ”riktiga vandringsbyxor” inför sin resa till fjällen glömmer jag aldrig. Inte heller hennes förundran över att se renar, dricka rent vatten ur bäckar, känna stänket från stora vattenfall eller kunna ”se hela världen” från en bergstopp.

De följande åren hyrde vi stuga och vandrade i Idre och Sälen, två somrar på varje ställe. Ibland var det bara hon och jag. Men när hon blev äldre fick hon ta med sig en kompis på våra resor.

Vilken utrustning behöver du för att vandra med barn?

Egentligen är det få saker du måste ha för att kunna vandra. Eftersom man använder skor/kängor och ryggsäck på varje tur tycker jag främst att detta är vad du bör investera i – om du inte redan har. Det gäller även barnen, och idag finns många tillverkare som gör vandringskläder och vandringskängor för juniorer.

Något som jag minns att min dotter verkligen uppskattade var när hon fick en termos i sin favoritfärg, och senare även en matchande kåsa och spork. Jag passade på att botanisera bland de vandringsrelaterade produkter som fanns tillgängliga på marknaden inför jul och födelsedagar. Då fick hon sådant som hon hade nytta av på våra turer, samtidigt som hon var stolt över att ha egna saker.

Givetvis beror ditt behov av utrustning på om du har tänkt göra korta utflykter, dagsturer eller turer med övernattning. Ett bra friluftskök kan förgylla minsta lilla tur (vilket barn tycker inte att det är roligt och spännande att laga mat ute?). Planerar du att ni ska övernatta behövs kanske tält, sovsäck, liggunderlag, pannlampa och så vidare. Men mitt råd är att inte köpa mer än du vet att ni behöver. Utan ta det steg för steg allt eftersom behovet uppstår.

Små tips som kan väcka barnens intresse för friluftsliv

För att kunna vandra med barn är det viktigt att de tycker att det är roligt, så steg ett är att få dem dit. I allmänhet är det ganska enkelt att väcka barns intresse för friluftsliv. Åtminstone om man själv är intresserad. Om barnen är riktigt små kan det räcka med att ge utflykten eller turen ett litet uppdrag. Till exempel att man ska se hur många myrstackar man kan hitta, eller jakttorn.

Det kan också vara spännande att leta efter spår eller spillning efter ett speciellt djur. För att inte tala om bär eller svamp. Men det är viktigt att du vet redan innan ni ger er ut att ni kommer att lyckas med ert uppdrag.

Andra sätt att skapa ett större intresse kan vara att utforska en spännande plats eller miljö (vattenfall, slottsruin, grottor, mosse, berg att klättra i, runtstenar och så vidare), att ta med sig maten ut, eller att låta barnen få föreviga det de ser med en kamera eller mobilkamera. Se fler tips längst ner i inlägget.

När barnet blir tonåring

Trots att man är tonåring så har man oftast mycket spring kvar i benen. Finns någon bättre plats än naturen att få utlopp för detta? I ett inlägg från Ekopark Omberg (våren 2020) finns exempel på vad min dotter och hennes kompis hittade på för aktiviteter utöver själva vandrandet.

Nu är det kanske inte lika enkelt att få med sig sitt barn ut när de kommer upp i tonåren. I alla fall är det så i vår familj – min dotter, som alltså tidigare älskat att vara ute, har deklarerat att hon fått nog. Och jag försöker att inte tjata på henne eller tvinga med henne ut.

Förhoppningsvis kommer de frön jag sått att gro…

Men ibland har jag ändå fortfarande turen att få vandra med mitt barn. Om målet för turen är något som lockar. Dock är min förhoppning att hon ska hitta tillbaka till glädjen att vara ute i sinom tid. För jag tror att någonstans därinne fortsätter de frön jag sått under hennes 13 första år att gro.

Avslutningsvis – länkar om att vandra med barn

• 10 råd för dig som ska vandra med barn (Addnature)
• Vad är en spännande miljö – för barn? (inlägg här i bloggen)
• Naturen – världens bästa lekplats (inlägg i bloggen)
• Upptäcktsfärd med kamera (inlägg i bloggen)
• Utefrukost (inlägg om att ta med maten ut)
• Barnkalas i vindskydd (inlägg i bloggen)
• Kasta höstlöv och annat utebus (inlägg i bloggen)
• Fler inlägg i bloggen om att vandra med barn
• Vandringskläder för barn (Addnature)

Inlägget Lätt att vandra med barn – men tonåringar? dök först upp på Hemomkringvandring.

Om du älskar Svartedalen, men inte har möjlighet att gå en längre tur, kan jag verkligen rekommendera stigen runt Översjön. Första gången jag gick där var igår, och jag blev verkligen stormförtjust.

Följ gula markeringar mellan Översjön och sjön Timmervatten

Trots att leden inte är längre än två kilometer får jag känslan av ett Svartedalen i miniatyr. Stigen ringlar fram genom skog där marken är klädd med mossa. Precis som på många andra ställen i naturreservatet känns det som en riktig sagoskog. Eller kanske trollskog?

Dessutom ligger det sjöar på båda sidor om stigen – Översjön på ena sidan och Timmervatten på den andra. Just denna söndagsmorgon försökte solen leta sig fram mellan molnen, och det var gudomligt vackert. De enda människor jag såg var några fiskare som var tidigt på plats.

Det kändes som om tiden stod still

Bredvid stigen fanns outtömliga möjligheter att hitta en vacker fikaplats eller tältplats. Eftersom jag natten innan hade sovit på en betydligt mindre charmig plats – alldeles i närheten – kunde jag inte låta bli att småle där jag gick.

Trots att rundsligan är så kort (2 km) kände jag att jag hade kunnat stanna här hela dagen. Men jag nöjde mig med att bara sitta en stund och se ut över det spegelblanka vattnet i tystnaden.

Just den här delen av leden är gemensam för den gula leden runt Översjön och den röda leden runt Timmervatten. Men jag skulle inte ha något emot att gå båda slingorna och ”behöva” gå här två gånger. Hela området är väldigt njutbart.

När stigen delar sig följde jag de gula markeringarna tillbaka mot Stenstugan som jag även passerat dagen före när jag gick den blå slingan.

Avslutningsvis – några användbara länkar

Både Översjön och Timmervatten ligger i Svartedalens naturreservat. I just den här delen av reservatet är det tillåtet att tälta, men inte att göra upp eld förutom i anvisade eldstäder. Från parkeringen vid Översjön, där denna slinga startar, finns även tre andra leder. Den längsta är den blå som jag gick dagen innan (se blogginlägg från övernattning vid sjön Hungersvatten) på 5 kilometer. Sedan finns både en grön och en röd som är två kilometer vardera. Det går alldeles utmärkt att kombinera flera av dem till en längre tur.

Hos Västsverige/Södra Bohuslän Turism kan du läsa mer om Svartedalens friluftsområde. Personligen har jag med mig orienteringkartan ”Svartedalen-Kungälv, skala 1:25.000” när jag är i området.

Länkar till fler inlägg från Svartedalen

Här finns länkar till fler turer jag gjort i Svartedalen (både i naturreservatet och i området utanför reservatet).

Inlägget Gul slinga runt Översjön, Svartedalen – 2 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag inte varit så mycket i Svartedalen tänkte jag försöka utvidga mina kunskaper om området. Under helgerna är det oftast väldigt mycket folk där, så för min helgövernattning försökte jag hitta något utanför de mest besökta delarna av naturreservatet. När jag hittade information om Stenstugan bestämde jag mig för att det fick bli målet för denna tur.

Mitt val föll på Stenstugan i Svartedalen

Att jag älskar att vara ute i naturen är ingen hemlighet för dig som följer min blogg. Ofta försöker jag utforska vackra platser i min närhet, och lära känna dem. Antingen genom att besöka dem flera gånger eller genom leta upp olika stigar och inte bara följa huvudvägen/stigen. Och nu var det alltså Svartedalen som väckte min nyfikenhet.

Efter att ha studerat min orienteringskarta (finnas att köpa via Södra Bohuslän Turism) över Svartedalen hittade jag Stenstugan. Dessutom noterade jag att det skulle bli relativt enkelt för mig att ta mig dit. Jag kom i bil och parkerade vid Översjön. Därifrån var det inte ens en kilometer att gå fram till Stenstugan.

Förbi stugan längs blå led

Stenstugan är det enda torpet i hela naturreservatet som är bevarat, fick jag veta av skylten som står vid huset. Övriga torp ligger i ruiner. Jag gjorde en liten avstickare från leden ner till sjön Hungersvatten. Sjön är ganska liten, men här finns både en eldstad och sittbänkar.

Jag gick vidare längs stigen och valde den blå leden som är 5 kilometer lång. Den går bland annat runt sjön, men även genom skog. Igår valde jag att gå den motsols, för att kunna svänga in på röd led och gå på insidan av Hungersvatten. Planen var att hitta en bra tältplats där.

En stor del av leden består av skogsväg

Innan jag gav mig ut på denna lilla tur hade jag ingen information om den förutom kartan. Men det visade sig att största delen av slingan bestod av skogsväg som var lätt att gå. Visserligen var den bitvis väldigt blöt, men det är inte så konstigt efter allt regnande. Några korta sträckor gick längs skogsstig.

Det var inte någon hisnande natur vid sidan av leden. Men skön skog vid sidorna. Om det är lugn och ro man vill ha, eller kanske en fin runda att gå och prata med en vän på, så passar det här alldeles utmärkt.

Tältplatsen jag planerat var inte optimal

I slutet av rundan svängde jag in på stigen markerad med rött som ledde mig tillbaka till sjön Hungersvatten. Det var inte mer än en halvtimme kvar till solnedgången, och med tanke på att detta var en gråmulen dag var det redan ganska mörkt. Men jag ville ändå ta mig fram till berget vid sjön Hungersvatten för att slå upp tältet.

Medan det mörknade alltmer gick jag på blöta och slippriga stigar ända fram till sjön. När jag följt leden uppför berget insåg jag att det skulle bli svårt att få upp tältet där. Däremot såg jag en liten vik, tvärsöver sjön, där skogen öppnade sig ner mot vattnet. Eftersom det växte ormbunkar där gissade jag att det inte skulle vara lika blött där som på en del andra ställen jag gått.

Jag hasade nerför berget igen, följde stigen en bit tillbaka. Sedan skuttade jag över en bäck med ryggsäcken skumpande på ryggen, och gick i halvmörkret mot sjön. Där följde jag en stig som jag knappt kunde skönja.

Viken jag sett på håll var inte alls lika optimal som tältplats som jag tänkt mig. Men på grund av att klockslaget för solnedgången redan passerat var jag tvungen att stanna för att få upp tältet. Allting lutade ner mot vattnet (skogen stod ju på ett berg). Så jag valde den planaste ytan bland alla tuvor och håligheter. Jag tänkte att eftersom jag har dubbla liggunderlag löser det sig ändå.

Middag

Trots mörkret runt mig tog det inte många minuter att slå upp tältet. Jag var otroligt tacksam att min sambo indoktrinerat mig att alltid packa saker på samma sätt hela tiden. Därför var det lätt att hitta det jag behövde i ryggsäcken utan att behöva slösa på pannlampans batteri hela tiden.

Jag tog på mig en fleecetröja under skaljackan och tog med mig stormköket (Trangia) till en stor stenhäll jag sett vid vattnet. Där satt jag på mitt liggunderlag och kokade upp vatten till min middag. Vid det här laget var det riktigt mörkt, men över sjön fick jag ett vackert skådespel trots att dagen varit grå.

Efter att jag ätit min mat var jag mätt och varm och jag satt kvar en lång stund och bara njöt av stillheten. Tyvärr nådde en del motorljud hit (något jag störs av) men på avstånd. Egentligen har jag ingen uppfattning om hur länge jag satt där – och det spelar heller ingen roll.

I området saknas mobiltäckning, men precis där, på min stenhäll, hade jag faktiskt sporadisk kontakt med omvärlden. Så jag kunde skicka min position hem till min sambo.

Bokläsning och god nattsömn

Kvällen var ung när jag kröp ner i sovsäcken, så jag fördrev tiden med att ligga och läsa en stund. Sedan låg jag bara i mörkret och lyssnade på naturens alla ljud tills jag somnade. Precis som vanligt sov jag gott. Det enda som störde sömnen var att luften gick ur mitt uppblåsbara liggunderlag (!!) under natten, så jag hade rätt ont i ryggen när jag vaknade.

Morgonen var fin när jag steg upp. När jag packat ihop mina saker valde jag att fortsätta på ”fel” sida av sjön istället för att gå leden tillbaka till Stenstugan. Jag styrde mina steg mot parkeringen för att lägga av mig ryggsäcken och packningen innan jag gick på ytterligare en liten upptäcktsfärd i området.

Slutligen några länkar för dig som vill veta mer om Stenstugan

Stenstugan ligger i naturreservatet Svartedalen. I den här delen av reservatet är det tillåtet att tälta, men inte att elda förutom i de färdiga eldstäder som finns på många håll. Observera att mobiltäckningen på många håll i Svartedalen är i princip obefintlig. Från parkeringen vid Översjön, där jag parkerade, är det bara några hundra meter att gå fram till Stenstugan. Från parkeringen utgår fyra olika leder i längd 2-5 kilometer vardera. De går alldeles utmärkt att kombinera för att få ihop en längre runda. Koordinater till parkeringen vid Översjön hittar du här

Den ideella föreningen Rädda Svartedalens Vildmark har gjort en fantastisk sammanställning över Stenstugans (och dess ägares) historia. Om du är intresserad av historia – grotta ner dig i denna pdf-fil som är 15 sidor lång!

Inlägget Stenstugan och Hungersvatten, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Innan jag flyttade till Orust hade jag en del fördomar om pilgrimsleder. Till exempel trodde jag att de enbart går längs vägar, och att det inte är någon naturupplevelse att gå dem. Tack vare att jag stött på delar av Pilgrimsleden Orust under mitt år här har jag insett att jag hade fel. Pilgrimsleder kan gå längs skogsstigar och i krävande terräng. De kan också bjuda på stora naturupplevelser. Men tyvärr gjorde inte etappen mellan Torp kyrka och Röra kyrka det.

Etappen Torp-Röra bestod mest av väg

Måhända har jag blivit bortskämd efter de fina etapper jag gått den senaste veckan (Långelanda-Myckleby-Torp) för jag blev besviken igår. Då gick jag mellan Torp kyrka och Röra kyrka, och hade förväntat mig fler charmiga, lantliga vägar och stigar. Istället gick jag kilometer efter kilometer längs väg. Först var det grusväg, och jag väntade hela tiden på att den skulle övergå i skogsväg. Men det hände aldrig.

Istället mynnade den ut på en mindre asfalterad väg som passerade några gårdar. Därefter kom vi ut på en ännu större asfaltsväg in mot Henån, och till slut fick vi gå upp emot en kilometer längs Orusts mest trafikerade väg. Nummer 160 som går till fastlandet i Uddevalla, och över grannön Tjörn mot fastlandet (Stenungsund).

Hastighetsbegränsningen säger att man får köra 80 km/h och vägrenen är inte särskilt bred. Även om Balder är en stor och stark hund, så tyckte han det var otäckt med all trafiken. När vi till sist svängde av fortsatte vägen förbi hus och gårdar – på asfalt.

Söker vackra vyer bredvid vägen

Vanligtvis är jag positiv och ser alltid det vackra omkring mig. Men för en gångs skulle tyckte jag att det var svårt. Jag såg inte så mycket som jag upplevde som vackert (och jag ber de boende längs vägen om ursäkt om jag sårar er). Visst är det vackert med odlingslandskap, och med böljande kullar med lövträd, hagar med hästar och får.

Men när vägen går parallellt med den stora vägen och jag hör bilar hela tiden så har jag lite svårt att få den rätta känslan. Med tanke på hur mycket trafik det gick där nu, en vardagseftermiddag i november, så kan jag tänka mig hur det är i semestertider. Vill man ha stillhet och ro är inte den här sträckan optimal.

Inte heller är den snäll mot fötter och knän, om man har problem med lederna. Jag är oerhört tacksam att jag inte gick i vandringskängor på detta hårda underlag.

Äntligen övergick asfalten i grusväg

Till slut svängde vi in på en grusväg som vi skulle följa ändra fram till Röra kyrka. Jag kände förväntan, men tyvärr hände det inte något särskilt spännande de kilometer vi hade kvar. Vi gick och gick, och det kändes mest som en transportsträcka. Men om jag hade hade haft med mig en kompis som jag inte träffat på länge hade jag kanske inte tänkt så. Då hade jag bara pratat och gått, och knappt lagt märke till var vi gick.

Eftersom vi gick på väg hela tiden gick den här etappen ganska snabbt. Ungefär två timmar tog det mig och hunden Balder att gå de 12,8 kilometrarna mellan Torps kyrka och Röra kyrka. När vi kom runt sista kröken och såg kyrkan var det nästan så att jag ropade ”Halleluja”! Äntligen var vi i mål.

Tyvärr tror jag inte att jag kommer att gå denna etapp igen, om det inte blir så att jag ska gå hela Pilgrimsleden Orust i ett svep någon gång framöver.

För dig som vill vet mer om Pilgrimsleden Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Alla delsträckor börjar och slutar vid en kyrka – där man även har möjlighet att fylla på sin vattenflaska och använda toalett. Dessutom ska det finnas en brevlåda med kartor/pilgrimspass och en stämpel vid varje kyrka.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Avslutningsvis: Användbara länkar

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Pilgrimsled Orust: Torp – Röra, 12,8 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att jag inte är en pilgrimsvandrare så är min plan att gå hela Pilgrimsleden Orust. Kanske inte i ett svep – till att börja med i alla fall – men etapp för etapp. Jag tycker ju om att utforska det jag har i mitt hemomkring. Så att pröva på denna led, som passerar så nära som 800 meter från vårt hus, känns naturligt.

Stigar och vägar jag gått tidigare

Från Långelanda kyrka följer man en asfalterad, mindre väg till Angrimseröd där Pilgrimsled Orust svänger av. Här ligger gårdar på båda sidor av grusvägen som sedan övergår till skogsväg. Även den asfalterade vägen omges av hagar, åkrar och gårdar.

För mig är detta välbekanta marker, för både denna skogsväg, och många skogsvägar och stigar runt omkring, ingår i mitt hemomkring. Här har jag gått med hundarna otaliga morgnar. Och även kvällar för den delen.

En liten bit har vi havsutsikt

Efter att man korsat vägen mot Stillingsön följer leden en grusväg förbi små gårdar. Ett kortare parti går man på en kuperad stig där havet skymtar mellan träden. Om man vill ha ett fint ställe att fika på är detta område ett bra alternativ.

Snart kommer man fram till Stillingsön. Trots att leden svänger av åt vänster valde jag att gå några hundra meter åt höger för att komma ner till sundet. Otroligt lugnt och fint, även en grå dag som denna. Även här passar det att ta en fika- eller lunchpaus.

Därefter följde jag den lilla asfaltsvägen som passerar ortens ICA-butik och bensinmack (tapp) innan vi fick svänga av mot skogen igen. Under några kilometer gick vi genom varierad skog. Alltifrån lövskog till mossig granskog.

Bra underlag att gå på – förutom när det har regnat för mycket

Underlaget är i normala fall till största delen enkelt att gå på i form av skogsväg och fin stig. Men den här perioden när det har regnat så mycket var det rätt lerigt och många stora vattenpölar längs vägen.

På fötterna hade jag mina outdoorskor Rover från Icebug och jag var extra nöjd med dem efter den här turen. Trots att jag hade lerstänk ända upp till knäna när jag kom hem var jag helt torr om fötterna. Det var imponerande efter all blöt mossa jag gick igenom, all lera som ”flöt” ovanpå stigen och alla vattenpölar.

Vi hamnade mitt i älgjakten

Dessvärre valde vi en dålig dag att gå här, för helt plötsligt började en jakthund skälla alldeles till vänster om oss. Jag hörde hur den kom åt mitt och Balders håll och jag förväntade mig att älgen som blev jagad skulle hoppa upp rakt framför oss. Men hunden fortsatte springa en bit in. Däremot sköt någon ett skott strax till höger om oss. Så jag bestämde mig för att det fick räcka med en etapp denna dag och satte högsta fart för att komma ut ur skogen.

Strax innan man kommer fram till ”stora vägen” går leden precis utanför Allmags golfbana. Lite annorlunda vyer för en vandrare som mig. Första gången vi gick här tyckte Balder att det var superspännande att titta på gräsklipparen som körde därinne. Men den här gången låg golfbanan tyst och stilla och vi hastade förbi ner mot vägen för att komma ur jaktområdet.

Slutet (eller början) av etappen går sedan på asfalt fram till Myckleby kyrka och där blev vi hämtade av min sambo. Vägen omges av golfbanan och stora åkrar. Sammanfattningsvis kan man säga att man får väldigt många olika naturtyper på denna etapp som är 12,6 km och går mellan Långelanda kyrka och Myckleby kyrka. Eller tvärtom.

För dig som vill vet mer om Pilgrimsleden Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Alla delsträckor börjar och slutar vid en kyrka – där man även har möjlighet att fylla på sin vattenflaska och använda toalett. Men det här sista har jag bara läst – så jag kan inte garantera det. Dessutom ska det finnas en brevlåda med kartor/pilgrimspass och en stämpel vid varje kyrka.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (februari 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (november 2021)

Avslutningsvis: Användbara länkar

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Pilgrimsled Orust: Långelanda-Myckleby 12,6 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Valet föll på Ranebo naturskog när Sofia och jag skulle ses

Äntligen hade både Sofia (länk till Instagram) och jag luckor i våra scheman i helgen, så vi hade bestämt oss för att träffas. Eftersom vi även ville övernatta funderade på var vi skulle vandra, och valet föll på Ranebo naturskog. Vilket är ett otroligt vackert naturreservat – som faktiskt inte har några restriktioner mot tältning. Däremot får man inte elda utanför anvisad plats i reservatet.

Höstvädret var fantastiskt så redan i bilen på väg mot Svartedalen fylldes vi av stor förväntan. När vi kom fram stod inte en enda bil på parkeringen. Stigen som leder in i Ranebo naturskog går brant uppåt genom ömsom lövskog och ömsom barrskog. Redan efter 700 meter (men det känns betydligt längre) når man fram till utsiktsplatsen. Hit är stigen vältrampad, och den verkar vara ett ganska populärt utflyktsmål. Även att vi inte såg till någon annan just denna dag.

Efter att vi hade beundrat utsikten ut över skogar och fält (och klara dagar skymtar man även havet) gick vi vidare. Nu blir landskapet mer trolskt. Både mark, träd och många stenar är täckta av mossa.

Leden passerar många sjöar

Vår plan var att ta oss till bortsidan av den relativt stora sjön Stora Holmevatten och slå läger där.

På vår väg genom Ranebo passerade vi både Hinnevatten och sjön Flesevatten. Vid den senare bjöds vi på vidunderligt vacker utsikt. Ut mot sjön, över de omgivande skogarna ända mot den blånande horisonten.

Dessutom i det vackraste höstljus man kan tänka sig. Här var det läge att stanna en stund och bara njuta av solen.

Välmarkerad led genom Ranebo naturreservat

Leden är lätt att följa och markerad med orange markeringar. Sedan jag var här senast (i våras) hade markeringarna bättrats på och satt även tätare än innan. Vi hade båda varit i Ranebo tidigare, så vi kändes oss bekväma i området och tog ibland ”egna” vägar.

När vi kom fram till området vi planerade att sova i vek vi av från leden. Vi ville hitta en fin plats där vi både kunde sätta upp Sofias tält och hänga upp min hammock (hängmatta). Efter en stunds letande hittade vi en jättefin plats på en udde. Jag hängde upp hammocken och Sofia började sätta upp tältet. Dock var platsen lite för liten så hon fick flytta till en närliggande kulle.

Middag (och månsken) vid lägerplatsen

Medan vi gjorde i ordning våra sovplatser hann det börja skymma. Så när vi värmde vatten till vår frystorkade mat sänkte sig mörkret runt oss. Temperaturen föll också, så några extra lager kläder åkte på. Men till min lycka blåste det nästan inte alls – till skillnad från förra helgen då jag höll på att blåsa bort (se blogginlägg).

Vi njöt av den varma maten och lugnet omkring oss. Allt var tyst och stilla. Vi hörde plasket från fiskar som slog. Någon fågel då och då. Men annars var det som om vi var helt ensamma i detta ljuvliga landskap.

Tanken var att vi skulle lägga oss tidigt, men just när vi var på väg såg vi månen skymta bakom trädtopparna. Den följande halvtimmen var så otroligt vacker när månen steg och speglade sig i sjön. Dessvärre klarade inte min mobilkamera av att fånga detta riktigt. Bilden är från morgonen efter.

Sovdags och test av ny hängmatta

Sedan var det dags för två lyckliga friluftskvinnor att säga godnatt. Fyllda av eftermiddagens alla vackra intryck gick vi åt varsitt håll. Jag skulle testa min nya hängmatta (ENO Double Nest). Självklart är det kallt att sova i hammock den här tiden på året, för det kyler ju oerhört mot ryggen. Därför skulle jag för första gången också använda en underquilt (ENO Blaze). Det är som en sovsäck för hammocken om man säger så.

När jag kommit till ro i sovsäcken sov jag som ett barn. Aldrig har jag sovit så ”lagom varmt”. Trots att temperaturen närmade sig nollan höll jag mig varm. Till och med om ryggen. Men jag hade ett liggunderlag också under sovsäcken jag förlitade mig inte helt på underquilten.

Att ligga där och se ut över sjön och månen var underbart. Och de få gånger jag vaknade under natten såg jag rätt upp på stjärnorna mellan trädtopparna. Det är en av de största anledningarna till att jag tycker om att sova i hammock. Och efter denna natt kan jag verkligen rekommendera även en underquilt. Det ska bli spännande att se i hur låga temperaturer det fungerar. Jag är ju rätt frusen av mig.

Frukost vid Stora Holmevattnet

Solen skulle inte stiga upp förrän klockan 8. Men så länge kunde varken Sofia eller jag sova. När jag steg upp runt klockan 7 var himlen klar och det började ljusna vid horisonten. Sofia värmde vatten till te och varm choklad. Och sedan satt vi och såg ut över den största sjön i Ranebo naturskogs naturreservat medan vi åt.

Vi hade ingen brådska över huvud taget, utan allt fick ta sin tid. Slutligen var allt packat, tänder borstade och platsen kontrollerad så vi inte lämnat något efter oss. Och vi gav oss iväg genom terrängen tillbaka mot leden. På väg dit stannade vi och plockade lite kantareller som lyste frestande gula mot oss.

Utanför reservatet Ranebo för en stund

Ganska snart hade stigen fört oss ut ur naturreservatet och vi följde en grusväg en kilometer. Förra gången jag gick här saknades det helt markeringar utanför reservatets gränser. Nu fanns här orange markeringar. På ett ställe satt dessutom en pil, och vi såg flera stolpar som var förberedda för pilar.

Där jag tappade bort leden förra gången hade man nu röjt, och målat tydliga markeringar på träden. Så nu slapp jag göra en omväg upp på berget och leta mig ner genom raviner för att ta mig tillbaka till leden. Det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i underbara mossiga Ranebo naturskog igen.

Fikapaus vid Bråvatten – och mera mossa

Härifrån var vandringen lika lustfylld som den varit dagen innan. Vi njöt i fulla drag av den kuperade och vackra terrängen. Även att det inte ens hade gått en timme sedan frukost valde vi att stanna för lite fika vid fina Bråvatten. Vi vek av leden när vi såg vattnet glittra i solljuset mellan de krumma små tallarna.

Sedan gick vi backe upp och backe ner i mossig skog – ända tills vi kom fram till en stor udde vid Stora Holmevatten.

Här valde vi att lägga ifrån oss ryggsäckarna, bege oss uppför de mossklädda branterna och gå på upptäcktsfärd. Egentligen letade vi efter en grotta som jag hade läst om: Holmekôrka. Men vi ville också hitta en fin plats för vår lunch så vi kryssade fram mellan småbergen så gott det gick. Fast vi hittade varken grotta eller någon plats som passade in på våra önskemål för lunchställe.

Grottan Holmekôrka i Ranebo naturreservat

Väl tillbaka på stigen mötte vi en man som också var ute med ryggsäck. Sofia frågade honom om han kände till grottan, och han svarade då att han hade koordinaterna till den. När han kontrollerat sa han förvånat: ”Den ska vara precis här” och så pekade han på andra sidan stigen från oss sett. Vi klättrade runt bland de stora stenblocken och hittade flera små grottor och öppningar, men ingen som var så stor som den jag läst om.

Helt plötsligt ropade mannen att han trodde att han såg öppningen. Vi skyndade dit, med pannlamporna på huvudet, och han hade rätt. Där var den. En ganska smal pyramidformad öppning ledde in till ett större rum i berget. Jättespännande att få hitta den, för varken Sofia eller jag hade sett den innan. Inne i grottan fanns en geocache, så den är nog inte helt obesökt.

Lunch vid soligt Svärtevatten

Härifrån var det alldeles för kort bit kvar av vår tur, så vi bestämde oss för att stanna och laga lunch. Vid sjön Svärtevatten hittade vi en fin plats i solen där vi satt och njöt. Medan vi värmde vår mat vandrade ett par förbi oss. Och efter en stund kom en pappa med sin son för att fiska i sjön. Förutom det var allt lugnt.

Min mat (återigen från Lyofood) levde även den här gången upp till förväntningarna och var otroligt välsmakande. Så jag var mätt och glad när vi gav oss ut på den sista lilla etappen som var kvar ner till bilen.

Trots att vi gått i vidunderligt vacker natur i nästan ett dygn upphörde vi inte att glädjas över det vi såg. Gång på gång kom det utrop från någon av oss om naturens skönhet. Den sista biten, från utsiktsplatsen och ner, var densamma som vi gick när vi kom upp. Men nu fick vi se den ur en annan vinkel.

Sammanfattning

Att lägga in ryggsäcken i bilen och sätta sig i framsätet, redo för hemfärd, kändes lite vemodigt. Men samtidigt var jag så otroligt lycklig över detta lugna dygn. Det är en sådan lyx att inte behöva stressa, ha några tider att passa eller ha ansvar för något annat än sig själv. När det dessutom var i en så vacker omgivning, med kanonväder – då blev jag nästan hög på alla intryck. Tacksamhet och glädje är det jag tar med mig från denna fina tur som jag delade med Sofia.

Avslutningsvis: För dig som vill veta mer om Ranebo naturskog

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar – den vi gick är cirka 9 kilometer. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Karta så att du hittar till parkeringen (min egen notering hos Min Karta).

Länk till Sofias instagram (ta gärna en titt)

Vill du läsa om mina tidigare besök i Ranebo?

Ranebo naturskog, naturreservat i Stenungsund (maj 2021)
Regnig utenatt i Svartedalen (maj 2021)

Inlägget Vackert höstdygn i Ranebo, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag brukar aldrig vara rädd när jag sover ute, men förra natten var faktiskt riktigt obehaglig. Men då var det inte ensamheten som störde mig – jag var rädd att tältet skulle blåsa iväg.

Valparna gör att vi måste turas om

Eftersom vi har 9 små hundvalpar hemma får vi under en period turas om att gå ut på tur. Igår var det min tur att ”vara ledig”. Egentligen hade jag inte någon särskild plan, men jag längtade efter havet eftersom jag mest varit i skogen de senaste veckorna.

Valet föll, som någon gång tidigare, på Björshuvudet på grannön Tjörn. SMHI hade utlovat strålande väder, och jag valde att tro på dem även att det mulnade på allt mer under eftermiddagen. När jag gick den sträckan från bilen och ner till ”min” strand (cirka 1,5 kilometer) kom världens regnskur. Då blev det regnjacka på mig och regnskydd till ryggsäcken.

Medan jag gick skymde det snabbt. En kort bit hade jag sällskap av två rådjur. Sedan kom jag fram till havet och himlen rodnade vid horisonten. Om jag skulle hinna slå upp tältet före solnedgången skulle jag vara tvungen att skynda på.

Fick flytta tältet på grund av blåsten

På grund av att jag sovit vid Björshuvudet två gånger tidigare, och även varit där några gånger till, känner jag till området ganska väl. Min tanke var att slå upp tältet i en vik där jag inte sovit tidigare. Vilket jag också gjorde. Men sedan fick jag ta ner tältet i all hast på grund av att det blåste så mycket att tältet höll på att slitas sönder.

Jag valde en mer skyddad plats; en liten strandäng med berg på ena sidan och klippor runtom. Det var nu mörkt medan jag slog upp tältet och till slut tände jag pannlampan. Därefter bäddade jag och lyxade till det med att bara ligga och lyssna på alla ljud inne i tältet innan jag tog en kvällspromenad i pannlampans sken.

Jag är otroligt stolt och glad över att få vara ambassadör för IceBug. Redan 2006 köpte jag mina första dubbade vinterkängor från dem, och sedan dess älskar jag greppet man får med deras skor – som igår på hala klippor till exempel. Ta gärna en titt själv på alla skorna här (länk)!

Framåt klockan 21 kröp jag ner i sovsäcken. Det blåste nu en hel del även i min skyddade ”gryta”, men jag somnade gott efter en stund. Då förväntade jag mig att sova gott ända till morgonen – eftersom jag nästan alltid gör det när jag sover ute.

Vaknade av att tältduken slog mot mig..

Men redan klockan 02 vaknade jag. Anledningen var att tältduken slog på mig och hela tältet skakade. En av tältspikarna hade lossnat, så jag kravlade mig dit i understället (på blött gräs). Tack och lov hittade jag pinnen och kunde inifrån tältet sträcka mig ut och sätta fast den igen.

Sedan var det desto svårare att somna. Visst har jag sovit ensam många gånger – och känt mig helt trygg. Visserligen har jag oftast haft hundar med mig, men den här gången blev jag allvarligt oroad. Inte över själva ensamheten, utan över risken att tältet skulle blåsa iväg. Eller blåsa sönder. För vid det här laget blåste det 14-15 sekundmeter med 20 sekundmeter i byarna (enligt SMHI).

Tältduken fladdrade och slog, och nertill blåste det in i tältet (eftersom tältet saknar golv). Jag vände och vred på mig och många tankar flög genom hjärnan på mig. Efter att jag kollat väderleksprognosen stod det nämligen klart att vindstyrkan skulle ligga kvar på samma nivå ända till nästa kväll. Jag önskade verkligen att jag hade tagit med mig ett tunneltält istället för ett tipitält denna tur.

Tänk om tältet skulle blåsa iväg?

Jag funderade på hur jag skulle bära mig åt om tältet släppte så att jag låg där helt utan tält i blåsten.. på hur jag skulle kunna packa ihop sovsäck, liggunderlag.. och få på mig kläder utan skydd av tältet. Och om tältet stod kvar hur jag skulle lyckas med att packa ihop det på morgonen. Och på ifall det vore smartare att packa direkt – i mörkret – och ta mig till bilen. Hittills har jag inte varit ute ensam i sådant väder – utan Lars har alltid tagit hand om de praktiska bitarna om det blivit besvärligt.

När jag legat vaken i nästan 2 timmar bestämde jag mig för att hälla varmvattnet jag haft med i termos ner i min flaska och lägga ner i sovsäcken. Därefter somnade jag direkt och vaknade inte förrän strax efter klockan 6.
Men då vaknade jag med ett ryck. Vinden hade tilltagit ytterligare och på ena sidan av tältet hade alla tältspikar utom de i hörnen lossnat. Jag slängde på mig kläderna och försökte att hjälpligt få i pinnarna. Sedan packade jag min sovsäck och övriga sovsaker i rekordfart innan jag tog mig ur tältet.

Tältet kom ner ”helskinnat”

Det blåste så mycket att jag vacklade i vinden, men min strategi för att få ner tältet utan att fylla det med vind lyckades. Lättad kunde jag börja njuta av skådespelet omkring mig. Jag hade på mig min favoritpolotröja i merinoull under jackan, och nu åkte även pannband och torgvantar i ull på. Jag njöt av de mäktiga vågorna som slog mot klipporna. Och av Björshuvudets silhuett mot gryningsljuset som kämpade mot molnen.

Till slut gick jag tillbaka mot bilen för att köra hem till Orust. Egentligen var min plan att åka ut till antingen Dyrön eller Härmanö, men med vindstyrkor på runt 19 sekundmeter valde jag att spara just dessa vandringar till andra agar. Istället blev det vandring i mer skyddad terräng. Men det berättar jag mer om en annan gång.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag kände mig väldigt nöjd efter den här natten. Både över att jag behöll lugnet trots oron, och över att jag har gjort nya erfarenheter att ta med mig i framtiden.

Avslutningsvis – länkar till fler inlägg

Under bar himmel vid Björshuvudet
Tälta på Öland – lyxig egentid
Skarsjöleden (eller Stora Skarsjön runt), Ljungskile
Höglandsleden: Ädelfors-Lilla Bjälkerum

Inlägget Jag trodde tältet skulle blåsa iväg dök först upp på Hemomkringvandring.

Vilken vacker oas den är – Herrgårdsparken i Mariannelund. Trots att den ligger mitt i skogen så är den i stort sett belägen inne i samhället. Detta är en fantastisk plats som jag väldigt gärna ville visa för min syster och hennes barn när vi sågs i helgen.

Lite fakta om utflykt nummer 6

När Madickens familj var på utflykt fick de fly upp i träd på grund av att de blev jagade av tjurar. Att klättra i träd passar väldigt bra i Herrgårdsparken, men några tjurar behöver man inte oroa sig för.

Eftersom min syster hade en tid att passa bestämde vi oss för att ta bilen från Filmbyn till Herrgårdsparken istället för att gå. Men jag och hunden Balder hade gått själva promenaden redan på morgonen. Den första biten, följer man olika gång- och cykelbanor. Däremot är det till stor del stig tillbaka till Filmbyn.

Även den här utflykten har ett uppdrag man ska utföra. Den här gången skulle någon av oss sjunga en sång från scenen som finns mitt i Herrgårdsparken för att sprida lite glädje. Nu råkade lotten falla på mig. Trots att jag sjöng Smålandsvisan med mitt bästa vibrato och stora yviga gester finns inget bevis. Anledningen är att min lille systerson som skulle filma spektaklet tyckte att en traktor i närheten var mer spännande än jag. Så det enda man hör av min sång på filmen är några av de högsta tonerna som skär igenom traktorns ljudmatta.

Fritt fram för lek och spring

Oavsett om vi har filmbevis på mitt sjungande eller inte så blev besöket i Herrgårdsparken uppskattat. Det är en plats som gjord för spring och bus. Eftersom vi kom dit mitt under bästa höstperioden var marken täckt av löv, så vi inledde med lövkrig.

Inne i parken finns flera dammar och en å. Över dem alla går en massa broar som knyter ihop alla öarna med parkområdet. Givetvis tyckte barnen att det var väldigt roligt att springa runt längs strövstigen och varva oss där vi gick i lite ”vuxnare” tempo. Den mest kända bron i Herrgårdsparken är Tempelbron som ursprungligen byggdes i början av 1800-talet. Kopian som finns där nu byggdes 1980.

Det känns nästan overkligt att hela den här parken anlades av en generallöjtnant till sin hustrus ära. Hon hette Mariana och parker kallades för Marianalund. Vilken fantastisk kärleksgåva att ge en så vacker plats till någon! Sedan fick hela samhället ärva namnet 1913 och blev då Mariannelund.

Avslutningsvis: Användbara länkar om Herrgårdsparken

Självklart har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Varje utflykt har en egen folder (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Se vad Eksjö kommun skriver om Herrgårdsparken och dess historia (länk)

Mer i bloggen

– Min sammanställning över Filmbyns sju sagolika utflykter

Inlägget Sagolik utflykt 6 – Herrgårdsparken dök först upp på Hemomkringvandring.

Något som i alla fall jag förknippar med Norge är vattenfall. Och jag hade läst att i Utladalen, som för övrigt är Europas djupaste dal, finns Vettisfossen. Vilket är Norges högsta oreglerade vattenfall med en fallhöjd på hela 275 meter.

Serpentinväg på väg till Utladalen

På grund av att denna vackra dal också är belägen i södravästra änden av Jotunheimen ville jag gärna åka dit. Och eftersom resan var min 50-årspresent följde Lars med mig dit. Eller rättare sagt så var det han som körde. Vilket var tur – för jag hade helt missat att man måste åka 1 mil nerför en serpentinväg utanpå ett brant berg för att komma ner till byn Øvre Årdal – i norra delen av den 9 km långa gröna sjön Årdalsvatnet.

Jag var totalt skräckslagen hela vägen ner, men jag glömde bort det när vi började följa glaciärälven Utla in i dalen med samma namn, Utladalen. Från Øvre Årdal är det 5-6 kilometer till parkeringen vid Hjellefossen. Ett vattenfall som kastar sig 240 meter ner från berget, precis bredvid vägen.

Parkering inte tillåten nattetid

När vi skulle parkera bilen drabbades vi av ett bakslag. Vi hade tänkt ta med oss tältet in och försöka hitta något fint ställe att sova på längs älven. Men på parkeringen rådde parkeringsförbud mellan 00.00 och 06.00, så där sprack den planen.

Alltså packade vi om och tog bara med oss en ryggsäck. Däri packade vi mat, vårt Trangia, kåsor och förstärkningsplagg. Sedan började vi gå längs Utladalsvegen – en gammal traktorväg som man kan följa ända fram till Vetti Gard, 5,5 kilometer längre fram. En väg som vi delade med vildrenar vilka vi såg spår av flera gånger under turen.

Turkosblå vatten och vattenbrus

Jag var helt hänförd av att gå längsmed detta turskosgröna vatten. Ibland gick vägen högt ovanför den skummande vattenytan. Men tidvis gick leden nästan vid nere vid älven. Flera broar gjorde det enkelt att korsa älven och följa vägen.

Höga berg reser sig på sidan om dalen och mängder av vattenfall kastar sig ner över branterna. Vissa av dem är bara som större bäckar, medan andra är imponerande stora. Längs hela leden hör man forsande vatten, och det turkosa vattnet lyste i solen när vi var där.

Världens vackraste lunchutsikt?

Efter de senaste dagarnas vandring över stenhav var vi nästan lite väl kaxiga över hur enkelt det var att gå på denna traktorväg, och vi förväntade oss att vara framme vid vattenfallet Vettisfossen efter drygt en timme.
Så blev det dock inte. Delvis för att vi hittade en helt fantastisk plats att äta en sen lunch på. En helt turkosfärgad lagun med ett brett vattenfall mitt emot oss.

Att få sitta och äta på en så här osannolikt vacker plats kändes helt overkligt. Som om man var i en sagovärld. Eller åtminstone i en annan världsdel. Balder passade på att svalka sig i vattnet.

Tips: Vi köpte både maten och Trangiaköket hos The General Prepper (länk). De har ett otroligt brett utbud av frystorkad mat – jämför gärna själv.

Traktorvägen övergick i besvärlig stig

Återstående sträcka borde vara max två kilometer så vi fortsatte sedan raskt uppför. Fortfarande med älven bredvid oss. Men när vi kom till Vetti Gard svängde leden av. Man kunde sedan välja om man ville gå till botten eller till toppen av vattenfallet. Och vi valde att gå till botten, eftersom man oftast ser mer av själva vattenfallet därifrån.

Hjälp, en lång hängbro!

Stigen skulle vara en kilometer. Enligt skylten beräknades den ta cirka 30 minuter att gå så vi förstod att det skulle bli lite knöligare vandring. Och det blev det. Brant så in i bomben. Till slut skymtade vi en hängbro över älven och jag fick nästan panik. Jag visste att jag förmodligen inte skulle ta mig över, och jag visste att vi definitivt inte skulle få över Balder. Med tanke på att han nästan väger 40 kg är det inte heller så enkelt att bära honom över en sådan bro.

Till min lättnad fortsatte stigen bredvid Utla (men Lars sprang såklart över bron, fram och tillbaka).

Vettisfossen i Utladalen

Snart var vi framme vid vattenfallet. Det var inbäddat i grönska och hade jag kunnat ta mig över till andra sidan hade jag haft fantastiska Sagan-om-ringen-liknande bilder att visa här.

Men nu har jag inte det. Det var ett otroligt vackert vattenfall. Vattnet såg nästan ut att hänga i luften på vägen ner. Hela 275 meter föll det. Riktigt, riktigt fin plats. Och självklart passade vi på att dricka vatten när vi ändå pausade – och hade tillgång till denna ofantliga mängd rena, fina vatten.

Tillbakavägen till parkeringen gick betydligt snabbare. Dels fotade vi mindre och dels ville vi hinna köra uppför serpentinvägen innan det blev mörkt. Vi bestämde oss nämligen för att tälta vid sjön Tyin, där vi gått förbi tidigare under dagen. På grund av att vi inte kunde sova inne i Utladalen som vi planerat.

Sammanfattning av vandringen i Utladalen

Vi var tillbaka vid bilen ganska exakt 6 timmar efter att vi gick därifrån. Enligt den information vi sett borde vi ha gått totalt 11 kilometer. Men med tanke på att underlaget var väldigt lättgått en stor del av vägen, och att jag gick runt 26.000 steg på denna tur, så tror vi att det var betydligt längre.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var en helt otrolig upplevelse. Och den vackraste vandring jag någonsin gjort. Det går verkligen inte att beskriva varken i ord eller bild. Utladalen måste upplevas.

Och så några bra länkar

För det första vill jag dela information om Vettisfossen från Store norske leksikon.

Ska man vandra i Norge är webbsidan UT.no den absolut bästa att använda sig av när man planerar. OBS! De förväntade tider en tur ska ta enligt angivelserna hos UT.no är väääldigt snålt tilltagna. Detsamma gäller deras app (som för övrigt är ovärderlig). Om du vill vandra lite längre i Utladalen finns flera olika turer (även några flerdagsturer) i appen. Sök på Utladalen.

Fler inlägg från Norge-resan

• Sammanfattning – och själva resan (kommer snart)
• Fondsbu-Kvitevatnet – Jotunheimen dag 1
• Kvitevatnet – Koldedalsvatnet- Jotunheimen dag 2
• Koldedøla-Fondsbu – Jotunheimen dag 3
• Utladalen och Vettisfossen
• Övernattning vid Trysilelva (kommer snart)

Inlägget Utladalen och Vettisfossen – Jotunheimen dök först upp på Hemomkringvandring.

Planen för vår första vandringsdag var att gå från Fondsbu mot Skogadalsbøen via Sløtafjellet – en sträcka på runt 23 kilometer. Vad vi inte visste då, eftersom vi bara tittat på kartan, var att denna tur är markerad som ”ekstra krevende” hos Ut.no. Däremot hade vi sett att turen skulle ta runt 8 timmar att gå. Eftersom vi inte parkerat bilen vid Fondsbu förrän strax efter klockan 15 planerade vi en övernattning vid Uradalsvatnet.

Ivriga att komma iväg från Fondsbu

Efter vår biltur på runt 7 timmar var vi lyckliga när vi rullade nerför backen och såg den vackra sjön Bygdin och turisthytten i Fondsbu. Där parkerade vi bilen. Och för att vara på säkra sidan betalade vi för tre dygn. Trots att vi beräknade att vara tillbaka efter två. Sedan lånade vi toaletten inne på DNT-stugan innan vi var redo för avmarsch.

Till att börja med följde vi vägen tillbaka mot Tyinholmen. Men efter bara några hundra meter svängde leden av mellan fjällstugorna rakt upp på fjället. Leden följer Sløtabekken och ljudet av forsande vatten följde oss när vi kämpade oss uppåt.

På grund av de sagolikt vackra omgivningarna vände mig och tittade ner mot Bygdin och Fondsbu gång på gång.

Men oj vilket stenskravel!

När vi kommit uppför branten, och lämnat Fondsbu bakom oss, trodde vi att vi skulle få fin vandring på fjället. Vi hade sett framför oss att vi skulle gå längs en stig och bara njuta av de fantastiska vyerna runt oss. Men nu var det inte riktigt så leden såg ut. Istället kom vi till ett gigantiskt fält med stenar som vi skulle navigera över. Redan här försvann all mobiltäckning, och den återkom bara sporadiskt under resten av vandringen. Dock inte denna dag.

På grund av att vi hade solen i ögonen, och den dessutom stod lågt, var det svårt att se ledmarkeringarna. Vilket ledde till att vi ödslade en del tid på att irra runt i onödan. Men jag måste säga att de var väldigt vackra markeringar. Röda T:n målade på stenarna – det måste väl stå för T som i Therése?

Vilket otroligt landskap

Stenhavet framför oss tog inte slut när vi kom upp på nästa höjd. Tvärtom bredde det ut sig åt alla håll runt oss när vi stannade för at ta in omgivningen. Fjälltoppar, sjöar och dessa stenar så långt ögat kunde nå.

Att gå här tog betydligt längre tid än vi hade tänkt oss. Dels fanns ingen stig att följa (svårt att se stigar på sten). Och dels är det svårt att gå i ett jämnt tempo när man måste balansera av avväga varje steg.

Men landskapet var nästan obeskrivligt vackert, och vi fick ha det för oss själva. Denna första dag såg vi bara två personer på hela turen.

Dags att börja leta tältplats

Enligt min plan skulle det vara lagom att sova vid Uradalsvatnet, precis nedanför Uranostinden som Lars hade tänkt bestiga följande dag. Men det dröjde inte länge innan vi insåg att vi inte skulle komma så långt innan mörkret föll.

Tips: Fantastiskt att ha med sig snabb energi ut som tar så lite plats – och knappt väger något alls. WildChips räddade några av mina vandringseftermiddagar när det blev lite för långt mellan lunch och middag.

Så när vi började närma oss Rusteggvatnet mindre än en timme före solnedgången började vi se oss omkring. Vi hade då tagit oss 5 kilometer på ungefär fyra timmar. Sten, sten, sten – vart vi än såg. Slutligen hittade Lars ändå en plats som var någorlunda stenfri, och tillräckligt stor för vårt tält. Då var jag glad att vi hade med vårt tipitält som inte har något golv. Tunneltältet hade nog inte mått så bra av att stå på det underlaget.

En sen middag i skymningen

När vi fått upp tältet i den ogästvänliga terrängen satte vi oss i tältöppningen. I skydd för vinden invigde vi sedan vårt nya Trangia-kök och kokade upp vatten till dagens middag. Vi hade med oss frystorkad mat av flera olika märken, så det gällde att läsa på påsarna så det blev rätt. Det var lite olika mängd vatten som skulle till, och även olika lång tid man skulle vänta innan maten var klar.

Själv var jag stelfrusen om händerna och njöt av att värma dem på den varma matpåsen. När den sedan visade sig vara lika god som hemlagad mat (dillkött och potatis från Lyo Food) kändes det som om livet inte kunde bli bättre. Utanför tältet färgades himlen rosa.

Tips: Vi köpte både maten och Trangiaköket hos The General Prepper (länk). De har ett otroligt brett utbud av frystorkad mat – jämför gärna själv.

Första tältnatten i Norge

Medan det skymde passade vi på att fota runt vår tältplats. Man känner verkligen sin litenhet i dessa omgivningar. Vi såg att paret som passerat oss tidigare slagit upp sitt tält vid nästa sjö, alldeles intill ett snötäckt område. Annars varken syntes eller hördes några spår av liv (förutom några småfåglar som passerade).

Eftersom vi var trötta efter all bilkörning/åkning och trixig vandring kröp vi ner i sovsäckarna tidigt. Jag la en flaska varmvatten i sovsäcken eftersom vindarna var kalla, och det gjorde att jag somnade både gott och snabbt. Men snabbast somnade nog hunden Balder.

Och så några bra länkar

Först ut kommer länken till DNT-hytten Fondsbu som har 100 sängplatser, restaurang, stor parkering och även hundrum.

Sedan kommer länken som beskriver vår planerade rutt för första dagen, och förmiddagen andra dagen – Fra Fondsbu til Skogadalsbøen via Sløtafjellet. OBS! De förväntade tider en tur ska ta enligt angivelserna hos UT.no är väääldigt snålt tilltagna. Detsamma gäller deras app (som för övrigt är ovärderlig).

Observera att det i stort sett bara finns mobiltäckning i närheten av turisthyttena i det här området.

Fler inlägg från Norge-resan

• Sammanfattning – och själva resan (kommer snart)
• Kvitevatnet – Koldedalsvatnet – Jotunheimen dag 2
• Koldedøla-Fondsbu – Jotunheimen dag 3
• Utladalen och Vettisfossen
• Övernattning vid Trysilelva (kommer snart)

Inlägget Fondsbu-Kvitevatnet – Jotunheimen dag 1 dök först upp på Hemomkringvandring.