Under två dygn utforskade jag Tresticklans nationalpark och alla dess vackra skogar och många sjöar. Känslan av vildmark omslöt oss, trots nationalparkens lilla format.
Innehållsförteckning
- Kärt återbesök i Tresticklan
- Att övernatta i Tresticklans nationalpark
- Lederna i nationalparken
- Halleleden (Bodalsvikenleden), röd markering – 4,5 km
- Bråtaneslingan, gul markering – 4,3 km
- Mot Orshöjden, orange markering
- Tillgänglig led, 180 + 240 meter
- Utanför de markerade lederna
- En massa må-bra-tid i lägret
- Liten olycka på väg hem från Tresticklan
- Slutligen mer info
Kärt återbesök i Tresticklan
Äntligen fick jag möjlighet att utforska Tresticklans Nationalpark lite mer än när jag var där i vintras. Den gången var jag här med min sambo och våra hundar, men vi fick avbryta turen på grund av sjukdom. Nu hade jag med min väninna Helena och vi hade avsatt hela helgen för vårt lilla äventyr.
Så här beskriver Sveriges Nationalparken Tresticklan: ”Naturen präglas av smala och höga bergryggar som sträcker sig i nordsydlig riktning. Mellan dem ligger myrmarker och långsmala sjöar. Den glesa och karga tallskogen med lav- och mossklädda berghällar, tillsammans med det stora antalet sjöar bildar en rofylld miljö där man kan vandra i flera dagar.”
Att övernatta i Tresticklans nationalpark
Resan upp till Tresticklans nationalpark tog drygt två timmar med bil från mitt jobb, och vi parkerade mitt på eftermiddagen. Solen sken från en klarblå himmel, och vi tog våra ryggsäckar och började gå från huvudentrén ut i nationalparken. Målet var att hitta en bra lägerplats för helgen.
Tillåtet att tälta – men inte att elda
Man får övernatta två nätter i Tresticklans nationalpark, men det är ganska svårt att hitta bra tältplatser. Anledningen är terrängen – det finns få platser som är plana, och dessutom växer det mycket blåbärsris, ljung och andra växter överallt. Däremot är det enkelt att hitta fina platser att hänga upp sin hängmatta (hammock)., så jag valde det alternativet, medan Helena höll fast vid tältandet. Observera att man inte får elda i Tresticklan, men man får använda gaskök.
Jakten på bra lägerplats
Eftersom jag har problem med ena menisken, och därför inte ska bära tungt, hade jag gjort upp en plan. Efter mycket kartläsande på hemmaplan hade jag hittat en plats vid sjön Fiskelös, längs rundslingan markerad med gult, som jag trodde skulle kunna fungera som lägerplats för oss. Både för att den såg plan och torr ut, och för att den låg ganska bra till avståndsmässigt från entrén.
Och till min stora glädje funkade platsen! Där bodde vi hela helgen på en avskild udde som inte syntes från leden, vilket gjorde att vi kunde lämna kvar packningen – även när vi gick lördagens tur.
Lederna i nationalparken
Eftersom vi hade vår lägerplats mitt i nationalparken gick vi inte lederna i ett sträck. Jag har ändå valt att beskriva lederna var för sig, istället för att berätta i den ordning vi gick dem.
Det här hade jag på mig på turen: Skor från Icebug, byxor från Fjällräven, merino-tischa från Super.Natural och ryggsäck från Gregory pack. Ryggsäcken stannade i lägret på alla turer utom den mellan sovplatsen och parkeringen.
Halleleden (Bodalsvikenleden), röd markering – 4,5 km
Mellan huvudentrén och stugan vid Budalsvika precis efter norska gränsen går Bodalsvikenleden på 4,5 kilometer. Den är ingen rundslinga, utan man får gå samma väg tillbaka genom storslagen tallskog förbi trolska små sjöar.
Här får man en fin bild av hur Tresticklans nationalpark ser ut längs stigen som skär genom parken i ost-västlig riktning. Tallskog, blåbärsris, små sjöar och skogstjärnar, klipphällar och myrmarker. Stigen är relativt enkel att gå, förutom sista biten ner mot norska gränsen – där är det mer kuperat och tätare skog.
Budalsvika i Norge
Vi passade på att ta med och äta vår frukost utanför stugan i Bodalsviken (Budalsvika). Därefter gick vi korta sträckor av stigarna i Lundneset naturreservat innan vi vände tillbaka till Sverige.
Om man följer den breda stigen till vänster om stugan och sedan tar vänster i nästa korsning kommer man ner till en sjö. Det finns också en rastplats med bord och bänkar lite längra bort längs stigen, och det är betydligt mer avskilt än att sitta vid den populära övernattningsstugan. Sovplats i stugan hyr man hos turistinformationen i Dals-Ed.
Dessutom ägnade vi en liten stund åt att titta på, och läsa informationen om vaktposten som stod vid gränsen under andra världskriget.
Om man bara har tänkt lägga några timmar i Tresticklans nationalpark är detta en trevlig tur att gå.
Bråtaneslingan, gul markering – 4,3 km
Bråtaneslingan, nationalparkens enda rundslinga är 4,3 kilometer och beräknas ta 1,5 timme att gå runt. Leden börjar 1,5 kilometer från huvudentrén, och man kommer till starten genom att följa den röda leden som går till Norge (se ovan). Så om man bara ska gå den gula slingan blir det ungefär 8 kilometer att gå från huvudentrén, ut till rundan, runt och tillbaka till entrén.
Längs Bråtaneslingan möter man många ”breathtaking views” (tycker det säger mer än ”vacker utsikt” som det heter på svenska). Leden går längs den avlånga sjön Tresticklan och man passerar den ena vackra platsen efter den andra. Här finns faktiskt några ytor som skulle fungera som tältplatser, men de ligger väldigt nära leden.
När leden svänger bort från sjön blir det genast lite höjdskillnader när man ”klättrar” uppåt tallskogen. Sedan går man uppåt och neråt, genom skog förbi otaliga små sjöar och tjärnar. Personligen tycker jag att detta är en stig man ska gå sakta på och verkligen njuta av omgivningen, för allt är vackert här.
Tuvullen som vajar på våtmarkerna, sjöarna som glittrar mellan träden, stigen som vindlar fram mellan gamla träd och högt blåbärsris. Känslan av vildmark är stark när man stannar till vid någon av de mindre sjöarna – till exempel Fisklös där vi hade vårt läger.
Den här slingan kan jag verkligen rekommendera, för den är vacker från start till mål.
Mot Orshöjden, orange markering
Mitt på den gula leden kan man svänga av mot södra entrén och följa en stig markerad med orange. Den här leden är precis som den röda en ”tur-och-retur-led”, eftersom det inte går att köra bil fram till södra entrén. Utgår man från huvudentrén är det en mil åt vardera hållet. Från den gula leden bara 6,3 km enkel väg.
Egentligen var min plan att gå så långt jag orkade på denna led och sedan vända tillbaka på söndagsförmiddagen, men eftersom jag kände av knäna redan efter 1,5 kilometer vände vi. Vi tog oss till Orshöjden, som både Helena och jag trodde var en utsiktsplats. Det var det inte. Nu i alla fall. Men ändå en höjd med ett röse, och på ett ställe såg vi en blånande trädrad långt bort.
Strax nedanför Orshöjden låg en av de allra vackraste skogstjärnarna – Ortjärrnet, så det var trots allt värt att gå den här avstickaren. Där såg vi ett tält. Underlaget var inte helt plant, men de hade åtminstone otroligt vacker utsikt.
Eftersom jag inte gick hela leden kan jag tyvärr inte berätta om hur den ser ut närmare den södra entrén.
Tillgänglig led, 180 + 240 meter
Nationalparkens sprickdalslandskap och stigning fram till nationalparksgränsen (700 meter från entrén) gör att tillgängligheten tyvärr är låg/liten för besökare. Vid parkeringen finns två tillgänglighetsanpassade mulltoaletter och sittbänkar. Därifrån leder en 180 meter tillgänglighetsanpassad stig till en informationsplats.
Man kan sedan följa en tillgänglighetsanpassad rundslinga runt en myr (på bred spång). Längs slingan finns ett tillgänglighetsanpassat bänkbord. Jag måste erkänna att jag tyckte att detta nästan är som ett slag i ansiktet på de personer som åkt ända hit (för det är små vägar mitt i skogen för att komma hit) och som sedan inte kan ta sig in i själva nationalparken. Men samtidigt fint att det ändå finns något.
Utanför de markerade lederna
Den absoluta höjdpunkten på vårt helgäventyr var när vi följde en omarkerad stig som jag sett på kartan medan jag planerade turen hemma. Första gången vi gick förbi stigen missade vi den. Men sedan höll vi koll på våra digitala kartor och kunde vika av på rätt ställe.
Stigen var lätt att följa, även om den bitvis var lite övervuxen. Här blev känslan av vildmark många gånger större än när vi gått de markerade lederna. I den här delen av Tresticklans nationalark var det både tystare och vildare. Vi tog en lång paus vid en vacker sjö, gjorde små avstickare för att fota (och klappa torrakor). Tystnaden och lugnet runt oss var oslagbart.
Stiglöst land på bergsryggarna
Jag visste genom mina efterforskningar (och även boken Nationalparker i mellersta Sverige) att det är ganska enkelt att gå ”off-road” om man följer bergryggarna som går i nord-sydlig riktning. Därför hade jag valt ut en lite längre rygg som vi kunde pröva på, strax intill Styggetjärnen. Om vi gjorde rätt skulle vi komma ner på den röda leden (Norge-leden).
Från början var det lätt att gå uppe på ryggen eftersom stenhällarna låg i dagern. Men när det blev mer växtlighet upptäckte vi att det inte var så stor höjdskillnad mellan vissa av ryggarna. Medan det var stup (precis som karta indikerade) på ena sidan, vilket gav oss fantastiska vyer.
Efter mycket skrattande och trixande hade vi tagit oss genom skogen, cirka två kilometer utan stigar, och vi kom ut minde än 100 meter från den plats som jag hade tänkt mig från början. Det var så otroligt roligt att kunna göra så här i helt okänd terräng. Man behöver vara van att vara ute så att man orkar gå i lite svårare terräng, och man måste kunna läsa karta och kompass. Men wow – vilken härlig upplevelse vi fick.
En massa må-bra-tid i lägret
På grund av mitt knä anpassade vi turerna så att vi inte behövde gå så långa eller snabba sträckor. En följd av detta blev att vi fick en massa tid över att spendera i vårt läger. Där lagade vi mat, låg och njöt av solen och all fågelsång, fotade blommor (jag alltså), läste böcker och bara var i största allmänhet.
Avskildheten skapade en illusion av att vara ensamma i hela parken, och det var lätt att gå ner i varv. Det är sällan man känner sig så hemma på en plats på så kort tid som jag gjorde här.
Liten olycka på väg hem från Tresticklan
På vår tredje dag packade vi lägret och gömde våra ryggsäckar under en gran medan vi gick vår morgontur. Därefter hämtade vi packningen och påbörjade vandringen mot bilen. Dessvärre ramlade Helena rätt illa och adrenalinet kickade in för mig. Medan jag skyndade mot bilen för att lämna min ryggsäck (och sedan gå tillbaka och hämta hennes) kände jag inte av mitt skadade knä över huvud taget. Det tempo jag höll har jag inte gått i på två månader.
På tillbakavägen mötte jag Helena tillsammans med ett gäng belgiska ornitologer. De hade burit henne en bit, och en av dem bar hennes ryggsäck ända till parkeringen. Vi fick gå i sakta mak till bilen, men vi var båda tacksamma för att olyckan inträffade med 1,5 kilometer till bilen och inte när vi var ute på vår tur i oledad terräng.
Fraktur och gips
Dessvärre fick Helena en fraktur på foten/underbenet. Det visste vi ju inte då, men hon kommer att få gå med gips i några veckor. Bortsett från detta fick vi en helt fantastiskt, magiskt härlig helg i Tresticklans Nationalpark.
Slutligen mer info
Som vanligt avslutar jag med länkar och annan matnyttig information. Tresticklans nationalpark ligger i Dalsland. Från samhället Ed tar det knappt en halvtimme att köra till Tresticklan. Det går tyvärr ingen kollektivtrafik hit, men det finns bra parkering även för husbilar – inte enbart personbilar. På parkeringarna finns det utedass.
I nationalparken finns inte så många markerade leder. Men parken är vacker och är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige.
Användbara länkar
På nationalparkens egen webbsida kan du hitta mer information. I boken ”Nationalparker i mellersta Sverige – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket kan du läsa både om lederna och om besöksmål i närheten.
Namn: Therese Freid
Landskap: Småland, Ångermanland, Bohuslän
Dagsturer/utflykter, ibland med övernattningar (året om)
Bloggare, naturälskare och blomnörd som bor i en liten lägenhet på vackra Tjörn. Tonåringen pluggar i Småland. Mestadels vandrar jag i närområdet, men när jag är på resande fot passar jag alltid på att utforska mitt tillfälliga hemomkring. Vandringsleder, utflyktsmål och friluftsliv är saker som jag delar av mig kring här i bloggen.
Tack för en inspirerande skildring av er vandring! Hade ni en fysisk karta med er eller förlitade ni er på digitala kartor?
Vi funderar på att vandra Halleleden. ☺️
Jag brukar alltid köpa papperskartor för de områden jag ska vandra i, men jag hittade tyvärr inte kartan jag hade köpt från turistbyrån i vintras. MEN.. ska ni enbart vandra Halleleden kommer ni inte att behöva någon karta. Nationalparkens slingor är väldigt tydligt markerade, och stigen är ganska trampad och lätt att se hela vägen. I entrén finns Tresticklans folder, och om man viker upp den så finns en riktigt bra karta över hela nationalparken.