Om du har följt min blogg kommer det inte som någon överraskning att jag tycker om att sova under bar himmel. Många gånger har jag ändå valt att tälta eftersom det ofta blåst kraftigt, eller varit risk för regn. Kunde lösningen på problemet vara att köpa en bivacksäck?

Mina tankar – bivacksäck eller inte?

Egentligen har jag aldrig sett någon, till exempel på Instagram, som sover i bivacksäck, utan tanken väcktes när jag lånade sambons militära puppa vid en övernattning. Han förstod inte alls min fascination, men jag började googla för att ta reda på mer. Och redan efter en enda övernattning i min nya bivacksäck känner jag att det var rätt beslut att införskaffa en sådan.

Så här kom jag fram till mitt beslut.

Fördelarna

Till att börja med undrar du kanske, precis som Lars, varför jag ens vill sova i en bivacksäck. För det första tycker jag att det bevarar det mesta av känslan man får när man sover under bar himmel. Jag vill kunna se månen och stjärnorna på natten, och verkligen vara mitt i naturen. Och här kommer man ännu närmare än i ett tält. Ytterligare en fördel är att man inte behöver större yta än liggunderlagets storlek för sin lägerplats, vilket gör det betydligt enklare att hitta en plan yta.

Eftersom jag bor på Västkusten är det ganska vanligt att det blåser mycket, och då tycker jag att det blir kallt inne i sovsäcken. Men med en bivybag är man helt skyddad för vind – och förhoppningsvis mot regn också. Packstorlek och vikt är också positiva jämfört med (de flesta) tält.

Anledningen att jag valde just Stratosphere från Snugpak är bågarna uppe vid huvudet. De skapar ett litet utrymme så att det inte bara blir en klaustrofobisk säck

Nackdelarna

Nu finns det en del nackdelar också jämfört med att sova i tält. Först och främst är det utrymmet. I bivacksäcken finns inget utrymme för packning, för att byta om eller för att laga mat eller bara sitta om vädret är dåligt. Den är heller inte särskilt rolig att slå upp och krypa in i om det regnar (gissar jag – har inte testat själv).

Just den modell jag har valt är inte superlätt, utan det finns nog riktigt lätta 1-manstält som väger mindre.

Första övernattningen

När jag skulle beställa min bivacksäck var den slut i lager hos alla leverantörer jag hittade. Till slut la jag upp en bevakning hos The General Prepper, där jag brukar köpa en hel del av min utrustning. Till min glädje kom den in i lager för någon vecka sedan (tack gode gud för påminn-mig-när-varan-finns-i-lager-funktionen som finns i många e-butiker), så då gjorde jag slag i saken.

Testade först i vardagsrummet

För några dagar sedan kom paketet och jag i det närmaste slet upp kartongen. Sedan slog jag upp min Snugpak i vardagsrummet. De övriga här hemma tyckte inte att det behövdes, det var ju bara två små bågar som skulle in i huvudänden. Men för mig var det viktigt (och skönt) att veta vilka kanaler de skulle in i, vilken som skulle fästas bakåt och vilken som skulle fästas framåt. Superenkelt – men jag gillar att ha koll.

Ut och testa trots arbetsdag

Sedan bestämde jag mig för att gå ut i skogen här hemma bara och testa redan samma kväll. Trots att det var arbetsdag kommande dag. Redan när jag kom utanför ytterdörren kände jag att det kom ett lätt duggregn, men jag valde att lita på SMHI. Det skulle inte regna!

Trots det kom det en skur precis när jag kom fram till tjärnen jag hade tänkt övernatta intill. Så då ”kastade” jag upp bivacksäcken där bland allt blåbärsris, och la in sovsäck och kudde så de skulle hålla sig torra.

Bytte plats på grund av solnedgången

Det dröjde dock inte länge förrän skuren var över, och då noterade jag att övre delen av träden lyste som guld. När jag tittade över bergskanten vid tjärnen såg jag att himlen var helt orange. Jag skyndade så gott jag kunde med mitt onda knä runt tjärnen och upp på berget. Solen höll på att sjunka, men det var en av de vackraste solnedgångar jag sett på länge. Så jag skyndade mig ner igen och hämtade hela ”paketet” och bar upp det.

Ifall det skulle komma fler regnskurar valde jag en plats under ett träd. En tall visserligen, så den hade kanske inte skyddat helt och hållet – men bättre än inget alls. Sedan njöt jag av utsikten och kvällshimlen innan jag en timme senare kröp in för att sova.

Underbar nattsömn i min Snugpak

Detta var alltså första gången jag skulle sova i min bivacksäck, så jag försökte att titta noga på alla detaljer. Förutom en rejäl dragkedja som kan stänga igen även vid ”huvudets del” så fanns en mindre dragkedja ifall man bara vill ha myggnät där, och inte den tjockare väven. Dessutom fanns fästen så att man kunde rulla upp myggnätet och ha helt öppet vid ansiktet. Det gillar jag – eftersom jag vill se himlen (även att den syns genom myggnät också). I taket fanns en liten ficka med dragkedja där jag la in en liten tältlampa. Och bakom huvudet finns ventilation.

Tack vare bågarna hade jag ett ordentligt utrymme vid huvudet och axlarna, så det var enkelt att använda telefonen. En bok hade också fungerat. Bivacksäcken är betydligt bredare i den här delen än vid benen. Hur som helst så somnade jag ganska snabbt, och vaknade inte förrän alarmet berättade att det var dags att kliva upp och göra sig klar för jobbet.

Reflektion och sammanfattning

Redan efter den här första natten i min Snugpak Stratosphere kände jag att jag kommer att använda den mycket. Kanske främst på turer med bara en övernattning och när det inte ska tokregna, för det känns som om det kan bli lite blött på grund av att sovsäcken och bivybagens tyg ligger emot varandra. Fast jag har som sagt var inte testat att sova i den i regn ännu, så jag vet inte säkert. Jag kände mig väldigt nära naturen med rådjur som skällde runt mig, och jag upplevde en enorm frihet där jag låg.

OBS! Breda liggunderlag får inte plats

En sak som kan vara värt att notera är att jag upptäckte redan hemma att inget av mina uppblåsbara liggunderlag fick plats inuti bivacksäcken. På grund av att jag ofta vänder mig på natten, och sover på sidan, så köper jag alltid rektangulära liggunderlag – och gärna extra breda för komforten. Därför fick de inte plats – man behöver ett liggunderlag av mummy-modell, eller ett rakt som är runt 52 cm brett hela vägen. Mina är 65. Fast detta löste jag genom att sova på ett hopvikbart liggunderlag.

Snart dags för fler utenätter..

… då jag kan sova i min bivybag. Mysfaktorn är hög, liksom frihetskänslan och enkelhelheten. Jag uppskattar också att man får plats med sovplatsen i stort sett var som helst (där det är tillåtet). Det är så skönt att känna att jag gjorde rätt val – trots att jag inte direkt fick några hejarop från omgivningen när jag införskaffade min Snugpak.

[instagram-feed feed=20]

Inlägget Frihet i en bivacksäck dök först upp på Hemomkringvandring.

”Det är många som har önskat en bra led från Mollösund centrala samhälle till vindkraftverket Molly på Tången. Nästan lika många har gått bet – för det är en svår terräng att ta sig fram i. Men nu finns en led utstakad, och den börjar här!” Så står det på skyltarna vid ledens start- och slutpunkt.

Var börjar leden?

Leden börjar vid Fiskargumman, precis ovanför kyrkan i Mollösund. Det går en stig tvärs över gatan från kyrkan sett. Om du kommer hit under högsäsong behöver du förmodligen parkera bilen vid den första parkeringen, men under den lugnare säsongen finns betalparkering även vid kyrkan.

När du gått hela leden är du framme vid vindkraftverket Molly, som står uppe på Tången, och syns vida omkring. Det går givetvis även att börja där och sluta vid samhället.

Exempel på blå markeringar

Leden är markerad med täta mellanrum, och ganska lätt att följa. Dels är blå prickar målade på marken, men dessutom hänger det blå träklossar i träden här och var.

Vid ledens start i Mollösund, och vid målet, finns informationstavlor.

Hur är terrängen?

Största delen av leden går över klippor. Området är väldigt kuperat. Det finns många små raviner som kan vara besvärliga att själv hitta en väg runt, så jag är tacksam att man gjort en led att följa. På några ställen (som var extra menisk-ovänliga) finns rep till hjälp.

Men det som är genomgående är att det är oerhört vackert – förutsatt att man gillar hav och klippor. Vindkraftverk tycker jag förstör naturbilden, men i och med att den är slutpunkt på leden får man leva med att den finns där tänker jag.

Förutom klipporna passerar man många små fina vattendrag, och en kort passage med lövskog. Därinne råkade jag skrämma ett rådjur när jag gick igår.

Gör det till en rundslinga

Sedan tidigare finns en gammal led som är märkt med röda prickar som utgår från badplatsen i Mollösund. Även den passerar vindkraftverket Molly. Den har jag gått tidigare, så jag tänkte att jag skulle göra en rundslinga istället för att gå samma led tillbaka. Man kan också gå längs vägen åt ena hållet om man vill ta sig fram lite snabbare.

De röda markeringarna är väldigt urblekta, och ibland svåra att se, men den går närmare havet än Gumman till Molly-leden. Dessutom fortsätter den längs havet även bortanför vindkraftverket om man vill ta sig längre från samhället.

Det är en ren njutning att gå här tycker jag (även om inte min menisk höll med riktigt). Vyerna är storslagna och man får verkligen mycket natur för relativt liten insats.

Trots att det var en fin och solig eftermiddag mötte jag inte en människa längs leden. De enda jag såg roade sig vid badplatsen.

Bara-vara-tid på klipporna

Eftersom jag skulle hämta min tonåring efter sommarjobbet klockan 22 hade jag en massa tid kvar när jag gått rundan (blå och röd led) på ungefär två och en halv timmar.

Så jag tog fram min stol, satte mig uppe på en klippa och bara njöt i ytterligare två timmar. Fikade, läste, lät solens kvällsstrålar värma mig. Det är fantastiskt så snabbt man kan tanka energi ute i naturen.

Slutligen fakta och länkar

Leden går i, och strax utanför, Mollösund på Orust. Leden är 1,8 kilometer, på många ställen i kuperad, ganska krävande, terräng. Några passager är lite svårare, men där finns rep till hjälp. Observera att det inte är någon rundslinga, men se lite högre upp i inlägget om du vill ha idéer till lösning.

Föreningen Mollösund ansvarar för leden, och dem når man bland annat via Facebook-gruppen ”Det händer på Mollösund”. Om man vill stödja föreningen och utvecklingen av leden kan man swisha till 123-131 36 75.

Jag har vid två tidigare tillfällen gått röda-prickar-leden från samhället mot vindkraftverket, och en gång i motsatt riktning. Dock har jag hittills inte lyckats gå helt rätt någon av gångerna. Här kan du läsa om mitt första försök.

Inlägget Leden ”Gumman till Molly”, Mollösund dök först upp på Hemomkringvandring.

Här på Orust finns så många vackra platser, men i det här inlägget tänker jag berätta om två riktiga smultronställen: Bokskogen Himlabacken och Härmanö naturreservat. Bilderna är från förra veckan, 17-18 maj.

Planering av turen

Egentligen skulle jag ha åkt till Höga Kusten för en veckovandring, men ställde in resan på grund av meniskskadan. Istället försöker jag nu vila knät, göra mina rehab-övningar och hitta turer som jag faktiskt klarar av.

Eftersom jag verkligen älskar Härmanö, och speciellt nu under våren med alla blommorna, ville jag prioritera att åka dit. Trots att det är ganska krävande vandring. Jag visste att min väninna Sofia också ville dit, så jag frågade om hon ville följa med. När hon tackade ja insåg jag att även hon sover ute mycket, så jag föreslog att vi skulle tälta längs Husebyleden natten innan. Då skulle vi vara på rätt sida av ön och ha nära till färjan på morgonen.

Bokskogen Himlabacken

Vi valde att åka till Himlabacken först på kvällen, eftersom vi båda två hade jobbat under dagen. Från parkeringen är det vandring längs lättgådd skogsväg i några hundra meter innan man kommer fram till stigen mot Himlabacken.

För mig kommer nog bokskog alltid vara ”något speciellt” eftersom jag älskar ljuset och rymden som finns i dem. När vi hade tagit oss uppför backen letade vi upp varsin sovplats där vi slog upp våra tält.

Efter att vi gjort i ordning sovplatserna hämtade vi vatten i bäcken och strosade en stund bland prasslande boklöv. Sedan la vi oss medan myggen surrade utanför tältet.

10 minuters bilfärd till färjan

På morgonen vaknade jag innan alarmet hade ringt och tittade förväntansfullt ut genom tältöppningen. Av den utlovade solen syntes inga spår, men bokskogen var lika vacker ändå. Det gick snabbt för oss att packa, så vi var tillbaka vid bilen före den planerade tiden. Trots att det tog lång tid för mig att gå nerför backen, för det frestade på knät något enormt.

I Tuvesvik packade vi om till små ryggsäckar, med lättare packning, innan vi steg på färjan.

Härmanö naturreservat

Personfärjan går mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen, och turen tar bara några minuter. Även att jag har varit på Härmanö relativt många gånger längtar jag alltid tillbaka och vill se mer av ön. Sofias väninna Linnea som också var med oss upptäckte ön för första gången, och det var underbart att dela hennes glädje.

Blomsterängen Kalvhagen

Från samhället följde vi vägen söderut till första avtagsvägen mot Kalvhagen. Efter bara några hundra meter längs stigen nådde vi blomsterängen och jag blev nästan andlös när jag såg alla gullvivor. Medan de andra satte sig och kokade kaffe gick jag en sväng och tittade på blommor, bland annat getrams och tjärblomster.

Eftersom jag redan här, efter några kilometer av ganska enkel vandring, kände av knät bestämde vi oss för att gå olika vägar. Sofia och Linnea fortsatte stigen ut mot havet (Långekilen) och Svensbo, medan jag tog en enkel skogsväg ut mot vägen. Sedan stämde vi träff vid korsningen vid Myren.

Slingan Stenvik-Skålldalen

Vår tajming var i det närmaste perfekt. Eftersom jag tidigare har gått rundan som de andra gick hade jag ganska bra koll på tidsåtgången. Så jag kunde unna mig att strosa fram, och fota blommor längs vägen. Därför behövde jag inte vänta mer än några minuter på mötesplatsen innan de andra dök upp.

När vi bara några minuter senare kom till korsningen med skylten Stenvik tittade de frågande på mig. Egentligen var min plan att gå raka spåret längs stigen mot Härmanö Huvud, men knät kändes ganska bra. Så vi tog slingan ut mot Stenvik och fick därför extra vyer ut mot havet.

Sista biten går ner mot Skålldalen och där når man även skyltar och stigen vi kommit på om vi inte svängt av. Här gick vi lite fel, trots skyltar, och till min stora lycka hittade jag två exemplar av granspira tack vare det.

Och så höjdpunkten – Härmanö Huvud

Från Skålldalen går man uppe på berget och passerar flera små höjder med rösen. Den markerade leden tar sedan av åt vänster, mot Skållehus.

Men som vanligt ville jag till Härmanö Huvud, som jag tycker är det vackraste på hela Härmanö, så vi tog oss ner mot strandängen. Det var väldigt lite vatten, och därför enkelt att ta sig över.

Lunch och bad

Vi inledde med ett besök på dasset (superlyxigt med ett dass intill stranden). Sedan rundade vi klipporna och satte oss på vår egen strand för att äta lite lunch.

Sofia och Linnea tog även ett bad medan jag kokade upp vatten. Här tillbringade vi sedan en längre stund i solen, medan oreäkneliga makaon-fjärilar svävade runt oss.

Toppbestigning

Innan vi skulle vända tillbaka mot färjan gick jag i sakta mak upp mot toppen, medan de andra tävlade. Utsikten med havet på flera sidor och den karga, steniga Härmanö på ena sidan, är så mäktig.

På tillbakavägen gick jag stigen tills jag kom till vägen, och sedan fortsatte jag den ända upp till hamnen. Sofia och Linnea gick den svårare stigen mot Skållehus, och fick småspringa på slutet för att hinna till färjan. Vi var ute i 8 timmar och på den tiden tog sig de andra ungefär 17 kilometer och jag lite kortare.

En liten sammanfattning

För mig är det i stort sett omöjligt att göra en kort resumé av ett så fantastiskt dygn i bokskog och kust. Så sammanfattningsvis får jag nog bara säga; sagolik natur, otroligt väder och lycka.

Och slutligen lite länkar

• Kartlänk till parkering, Husebyleden/Himlabacken
• Här ligger bokskogen (kartlänk)
• Parkering intill hamnen (ungefärlig punkt, men det är skyltat)
• Västtrafiks tidtabell för färja linje 381 Tuvesvik-Gullholmen (och Härmanö)
• Boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver tur 29 och 30 en del av den sträcka vi gick lite utförligare.
• Och så givetvis mina egna blogginlägg från alla besök på Härmanö

Mina instagrambilder härifrån

[instagram-feed feed=19]

Inlägget Två smultronställen, Orust kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag har prioriterat att vara ute framför att skriva blogg har jag nu fyra övernattningar (och en solnedgång) från den senaste månaden att berätta om. Två av dem var tillsammans med min sambo och våra hundar, och två på egen hand.

Tältning i hemmaskogen

Jag hade varit lite svag efter att ha haft feber och hosta i över en vecka, men längtan ut höll på att göra mig galen. Så jag gick bara ut i hemmaskogen (2023-02-11) och slog upp tältet 1,5 km från huset. Det blev en bra kompromiss mellan mitt behov av natur/friskluft och att ta det så lugnt som kroppen säger att jag behöver.

Eftersom jag hade smittat sambon så var han inte i skick att följa med ut, men själv kände jag mig mycket piggare efter mina 16 lugna timmar i skogen.

Tältning vid Gårdsjön

En liten tur runt Gårdsjön, Stenungsund, blev det igen 2023-02-18 (se länk till inlägg om förra besöket). Den här gången stannade vi och åt mat och tältade längs leden.

Jag, Lars och våra hundar fick en fantastisk stjärnklar kväll vid brasan. När vi kom ut på eftermiddagen var det strålande solsken och 8 plusgrader. När vi vaknade på morgonen låg det is på sjön. Härligt, friskt och vackert! Och när solen steg värmde den underbart!

Jag tycker alla ska unna sig mera vardagsäventyr som det här!

Under bar himmel, Verleskogen

Häromnatten sov jag med bara den stjärnklara himlen som tak. Jag älskar att ligga och titta på månen och stjärnorna – varm och go i min sovsäck. Under natten blev det någon minusgrad, och det blåste lite lätt från sjön, men jag fick en underbar upplevelse att minnas länge. Särskilt med tanke på den magiskt maffiga solnedgång vi fick på kvällen (2023-03-03).

Min sambo Lars och hundarna sov några hundra meter bort under en tarp, men just den här gången kände jag att jag ville sova under bar himmel.

Den vackra platsen är Verleskogens naturreservat i Risveden (Västra Götalands län) och jag hade bara varit där en gång tidigare (länk till mitt inlägg från första besöket). Då regnade det när vi gick vandringsleden genom reservatet. Nu hade vi betydligt mysigare väder.

 Morgonrundan med hundarna runt hela reservatslingan (3,5 km) som jag gick före frukost blev pricken över i. Lyxigt fin start på helgen.

Tältning vid havet, Orust

Eftersom det soliga vädret vi haft sista veckan skulle fortsätta resten av helgen ville jag passa på att sova en natt i mitt eget tält. Så igår eftermiddag (2023-03-04) åkte jag ut mot Hälleviksstrand här på Orust på eftermiddagen.

På grund av starka vindar tog det en bra stund att få upp tältet (bra träning skrev min sambo i SMS), så jag höll på att missa dagens solnedgång. Nu blev den inte lika maffig som den jag fått kvällen innan, men solnedgång över havet är ändå alltid vackert. Dessutom fick jag sällskap av de två planeterna Venus och Jupiter.

Det blev snabbt kallt i vinden, så jag satt i absiden och lagade min mat. Sedan la jag mig i sovsäcken ganska tidigt, och låg där och lyssnade på vinden och på alla gäss, svanar och andra fåglar som flög över tältet.

I morse gick det smidigt att få ner tältet och jag kände mig glad och nöjd när jag gick de 40 minuterna över klipporna tillbaka till bilen.

Fakta om utrustningen

Eftersom det ofta kommer frågor om vilken utrustning jag har så skriver jag det i förväg den här gången.

Observera att man inte behöver köpa en massa dyra prylar om man bara ska vara ute då och då – man klarar sig lätt med enklare utrustning även på vintern (se tips i tidigare blogginlägg).

Inlägget Fyra övernattningar och en solnedgång dök först upp på Hemomkringvandring.

Den underbart vilda ön Härmanö kan jag vandra på hur många gånger som helst utan att bli klar. Igår gick jag för första gången till Nordmannevikarna och till Stenvik.

Tillbaka på favoritön

I vanliga fall planerar jag mina turer i god tid, men igår blev det en helt improviserad tur. Eftersom jag inte planerat i förväg hann jag inte ut med morgonfärjan, men vid lunchtid var både jag och Balder med.

Turen med färjan (Tuvesvik på Orust till Gullholmen, se tidtabell hos Västtrafik) tar knappt 5 minuter. För mig är det alldeles lagom för att lämna ”vardagen” bakom mig och gå in i frihetsläget.

Söderut längs tillgänglig runda

Det var en grå dag, men precis när vi steg av färjan såg vi dagens första solstrålar. Balder var ivrig att ge sig iväg, så vi började med att gå huvudvägen söderut. Vid Höpallen svängde vi in på den mindre vägen, även den en del av den tillgängliga slinga som finns på ön.

Avstickare mot Nordmannevikarna

Från vägen är alla leder tydligt skyltade. När jag kom till skylten ”Nordmannevikarna” och dubbelkollade på kartan såg jag att detta var en avstickare som jag hade planerat att göra. Enligt skylten skulle det bara vara 600 meter att gå (och sedan samma väg tillbaka).

Först korsar man en strandäng innan man går på spång en kort passage mellan några klippor. Därefter öppnar sig landskapet och det är bara klippor och hav. Trots att det egentligen var en lugn dag, med lite vind, slog vågorna mot klipporna.

Härlig plats att spendera tid på

Härute spenderade vi ungefär en halvtimme på att gå, klättra, hoppa, krypa och åka på rumpan. Allt för att försöka komma så nära vattnet som möjligt, och för att kunna se Nordmannevikarna ur alla tänkbara vinklar. Det här var en riktigt härlig, och lagom avskild, plats.

Vidare söderut

Så snart vi var tillbaka på den tillgängliga leden fortsatte vi söderut längs vägen. Vid Myren svängde vi höger där det är skyltat ”Härmanö Huvud”. Den här stigen har jag gått många gånger, för jag älskar verkligen just Härmanö Huvud. Men igår svängde jag av mot Stenvik efter bara några hundra meter istället för att fortsätta rakt fram.

Mot Stenvik (runt Skålldalen)

Stigen mot Stenvik är skyltad, och enligt skylten är det bara 800 meter fram till viken. Nu måste jag poängtera att även att avstånden låter korta så tar det tid att gå härute. Det är inte något plant underlag man tar sig fram på, utan det är till stor del klippor och ljunghed. För att hitta följer man orange markeringar direkt på klipporna eller på stenar.

Landskapet är otroligt häftigt där man går i ett omväxlande landskap. Ibland ser man långt över ön och det ser ofattbart otillgängligt ut. I ravinen som skär genom hela området växer täta buskar, så jag är så glad att det faktiskt finns en stig som gör det enkelt att ta sig fram. Så man slipper leta väg själv om man inte nödvändigtvis vill.

Balansträning i Stenvik

Till slut var vi framme vid Stenvik. Jag är lite osäker på om det heter Stenvik på grund av den hög med sten som ligger uppe på klippan. Eller om viken fått sitt namn av alls sten som man får balansera på nere i ravinen innan man klättrar uppför berget på andra sidan.

Lite balansträning var det i alla fall att ta sig över detta stenfält. Till och med för Balder, men det van nog för att de var hala och slippriga. Själv gick jag med dubbade skor som vanligt (från Icebug såklart).

Genom Skålldalen och uppåt

Sedan följde ganska enkel vandring uppe på bergen och genom Skålldalen. Det är alltså en rundslinga som man följer när man går till Stenvik, man behöver inte gå samma väg fram och tillbaka. När vi kom fram till korsningen nere i Skolldalen valde jag att gå en liten bit mot Härmanö Huvud-hållet, trots att jag tyvärr inte skulle ha tid att gå ända fram.

Vid det här laget var jag ganska hungrig så jag bestämde mig för att stanna på första bästa plats där jag hade utsikt mot havet och äta lite. Det blev vid ett av alla rösen man passerar längs lederna ute på Härmanö.

Här blev det matpaus för mig, och tuggbenspaus för Balder. Han blev både förvånad och lycklig över att jag plockade fram sådana godsaker ur hans egen väska. Medan han låg och gnagde åt jag mig mätt samtidigt som jag njöt av utsikten.

Mot färjan – i solnedgång

Sedan var det redan dags att bege sig norrut igen, för att hinna med färjan. Om vi hade missat den hade det inte varit någon katastrof, för jag hade med mig pannlampa. Men det är inte den optimala terrängen att gå runt i när det är mörkt, och det var nästan två timmar till nästa färja.

Eftersom de sista kilometrarna går på grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, så vi kom fram med en kvarts marginal. Då passade vi på att gå upp till lotsutkiken för att eventuellt få se lite solnedgång. Och det fick vi.

Dessutom exploderade himlen i färg medan vi åkte på färjan den korta turen över till Tuvesvik på Orust. Det var en otroligt intensiv solnedgång. Men kort – för när jag satte mig i bilen var alla färger borta. Därför är jag extra tacksam att jag fick uppleva den.

Sammanfattning

Förra året upptäckte jag Djupvik (se tidigare inlägg), strax innanför Kalvhagen, och den är fortfarande lite av en favorit. Nordmannevikarna passar perfekt som utflyktsmål, för här kan man spendera timmar på klipporna och strandängarna. Jag är också glad att jag tog svängen förbi Stenvik. Det gav mig möjligheten att se mer av Skålldalen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Härmanö är för stort för att bara besöka en dag. Här vill man har massor av tid, men det är tyvärr inte tillåtet att övernatta (tälta, hammock osv) utan man får i så fall hyra rum eller stuga.

Nyfiken på Härmanö?

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket finns två andra turer på Härmanö beskrivna. De har nummer 29 och 30 i boken. Dessutom kan du se Härmanö (dock inte just Nordmannevikarna och Stenvik) andra årstider i mina blogginlägg.

Inlägget Nordmannevikarna och Stenvik, Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

Planen för trettonhelgen var att åka till Gårdsjön i grannkommunen Stenungsund. Där skulle vi gått några turer och jag tänkte också inviga mitt tält. Men när det gick ut allmän uppmaning om att inte ge sig ut på vägarna i onödan ändrade vi planerna. Istället blev det vandring hemomkring på Pilgrimsled Orust, som jag når till fots.

Besvikelse över att inte få testa tältet

Trots att jag är utomhus mycket har jag aldrig haft något eget tält. Tidigare, när jag var ensam med min dotter, övernattade jag oftast i vindskydd eller stugor. Sedan blev jag sambo, och Lars hade redan en massa olika tält, så jag har alltid lånat av honom. Men nu äntligen har jag ett eget tält. Det är ett självstagande kupoltält vilket är väldigt bra när man ska tälta vid kusten där det är svårt att få ner tältpinnar i klipporna. För den som är nyfiken och vill veta mer är det ett Helsport Reinsfjell Superlight 2.

Direkt när jag fick hem tältet i torsdags prövade jag att slå upp det i vardagsrummet så att jag skulle ha koll på hur allt funkade. Se gärna reaktionerna jag fick på detta på Instagram. Där delade även många följare med sig av sina bästa tältminnen. Jag längtade verkligen efter att få inviga tältet, men när det gick ut varningar om att man inte skulle ge sig ut i trafiken ändrade mig mig. Trots besvikelsen jag kände.

Tänk om snabbt för ny plan

Att bara sitta hemma en ledig dag på grund av snöfall och halvstorm är inget alternativ för mig, så jag tänkte om. På bara några minuter hade jag bestämt mig för att klä på mig och gå ut till den närliggande Pilgrimsled Orust (länk till mina tidigare turer på leden).

Jag bestämde mig för att ta med vår hund Balder eftersom han behöver rejält med motion.

Besvikelsen vändes i glädje

Jag måste erkänna att jag bar besvikelsen som ett moln över mig när jag gick ut. Men det dröjde inte länge förrän jag började njuta av vinden i ansiktet och känslan av äventyr när jag knappt såg för all snö som föll. Dessutom smittade Balders iver av sig.

Vi följde pilgrimsleden längs väg, skogsväg och stig, Sträckan vi gick var mellan Långelanda och Stillingsön. Sedan följde vi vägen tillbaka till Långelanda. Snön yrde och vi såg inte en människa under de tre timmar vi var ute.

Härligt med hemomkringvandring

Det jag tycker är så härligt med hemomkringvandring är att även om man har gått på ett ställe många gånger så är det alltid något nytt. Det är olika årstider och olika väder. Olika ljus, olika färger.

Detta hade aldrig gått utan dubbade skor

Väglaget var verkligen uselt denna dag. De sträckor jag gick längs väg var katastrofala. Kvällen innan hade det regnat och sedan frös det på under natten. Därför bildades blankis. Ovanpå den samlades sedan snö som stundtals vräkte ner, och stundtals bara singlade ner – men oftast i sidled på grund av vinden.

Med tanke på att jag även hade 43 kilo hund i kopplet hade jag aldrig kunnat gå utan mina dubbade skor (Torne). Balder själv halkade runt som Bambi på hal is, och de få bilar som vågat sig ut kröp fram. Varje vinter hamnar jag i lägen som detta och känner otrolig tacksamhet varje gång över att gå dubbat.

Ytterligare info om Pilgrimsled Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Länkar där du kan läsa mer

Här kan du läsa om de etapper som jag själv har gått, och hur jag upplevde dem. Du kanske också vill läsa om en annan snöig tur i mitt hemomkring.

Avslutningsvis kommer några användbara länkar där du kan läsa mer om pilgrimsleden som vi har här på Orust:

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Vandring hemomkring i snö dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra sommaren gav jag mig själv en personlig utmaning – att gå leden Orust Tvärs (45 km) på en dag. Då klarade jag utmaningen, men häromdagen funderade jag på hur mycket min ett år äldre kropp skulle orka i år. Skulle jag klara av att gå tvärs över Orust på en dag även nu? Eftersom jag behöver lite ”mängdträning” inför mitt deltagande i Icebug Xperience West Coast Trail om två veckor kändes detta som ett bra test, så igår gav jag mig ut.

Fakta om sträckan

Orust Tvärs är en natur- och kulturstig som går tvärs över Orust. Enligt tillgänglig information ska den vara 44 km, men när jag gick blev det 46. Leden består av fyra delsträckor: Svanesund-Hoga, Hoga-Göksäter, Göksäter-Malö strömmar, Malö strömmar/Flatön-Bryggan Ängön. Man går även kortare delar av natur- och kulturstigarna Kultehamn och Svens Altare. Strax innan man kommer ner till färjan mot Malö kan man göra en avstickare via kulturstigen Albertsholmen. Utöver all natur kan man även se 64 skyltade kultur- och naturminnen längs leden.

Dessutom är Orust Tvärs en del av den längre leden Kuststigen (se de etapper jag gått), och motsvarar Kuststigens etapp 6, 7, 8 och 9. Men igår gick jag i motsatt riktning och började vid Ängö brygga där etapp 9 slutar, och gick i mål vid Svanesunds färjeläge där etapp 6 startar.

Inte rätt led för dig som vill se skärgården

Sammanfattningsvis måste jag säga att Orust Tvärs är en mycket trevlig vandringsled. Den erbjuder varierad natur och mycket lugn och ro. Igår mötte jag bara en enda person, förutom de få personer jag såg som var ute i sina trädgårdar. Men kommer du hit i förhoppningen att få se västkustens skärgård så är inte detta rätt led. Skog och jordbruksmark dominerar.

Ängö, Flatön och Malö – jag inledde vid havet

I år gick jag i motsatt riktning jämfört med i fjol och det var en klar förbättring. I alla fall från början när jag gick på de smala vägarna på Flatön. Härute hade jag gått tidigare, både ensam och med min väninnan Sofia. Leden går nära havet och jag passade på att njuta av att få se det.

Underlaget man går på här är tyvärr till stor del på asfalt, men det finns också passager på grusväg och till och med lite stig. Det är relativt lättgått, men jag missbedömde tiden (för att jag fotade en massa) och kom inte 5 kilometer den första timmen. Tack och lov var det enkelt att ta ikapp det så att jag låg i fas.

Här samsas Kuststigen även med pilgrimsled Orust, och leden passerar Flatöns kyrka.

Den här första etappen är 9 kilometer och det vackraste stället är nog vid Malö strömmar mellan Flatön och Malö. Därifrån gick det snabbt komma ner till linfärjan som just nu går en gång i halvtimmen (hos Trafikverket hittar du tidtabellen).

Linfärja, och vandring längs stig

När jag kom till färjan var det 22 minuter till nästa avgång. Då satte jag mig helt sonika och åt frukost på klipporna bredvid bilkön. Dessutom tog jag av strumpor och skor för att låta fötterna torka. Och innan jag åkte vidare tog på jag rena, torra strumpor. Jag brukar försöka vara noga med att byta varje mil.

Från färjan är det asfalt en liten bit innan man svänger in mot Morlanda naturreservat. Här har jag gått ganska många gånger, både på Kuststigen och på Pilgrimsled Orust. Efter en längre passage på grusväg går man över till vandring på stig och skogsväg.

Hålta trädgård och Svens Altare

Det dröjer inte länge förrän man kommer fram till Svens-Altare-leden (länk till utflykt med dottern) som är markerad med gult, och den följer man sedan fram till utsiktstornet. Här får man både lövskog, barrskog, stenblock och en gammal herrgårdsträdgård (Hålta).

När jag passerade rastplatsen vid Håltasjön hade jag gått ungefär 17 kilometer och började bli lite småhungrig. Jag bestämde mig för att stanna och ordna lunchen vid Svens Altare, förutsatt att jag hade gått minst 19 km när jag kom dit. Nu hade jag inte det, utan bara 18,9, så jag gjorde en kort paus för att fota och fylla på vätska. Sedan gick jag vidare.

En längre lunchpaus vid 21 km

Efter Svens Altare går man på underbar skogsstig i nästan två kilometer. Sedan kommer man ner på en väg, och jag visste sedan tidigare att det ligger en sjö där. Så när jag kom dit svängde jag av ut på en klipphäll och hängde av mig ryggsäcken.

Skor och strumpor åkte av och jag packade upp mitt lilla kök. Lyckan när jag hittade en banan i ryggsäcken var stor och den tryckte jag i mig på bara fyra tuggor. Vattnet till soppan kokade upp på bara några minuter, och jag hade inte ens hunnit besvara alla kommentarer och meddelanden jag fått på Instagram.

Soppan var varm och god, och ostmackan jag också lyxade till det med förgyllde stunden. När jag packat ner allt tog jag på torra strumpor (det blev de blå) och fortsatte min färd.

Mot Göksäter och sedan Hoga

Ett av etappmålen/etappstarterna är Göksäter, men det är knappt så det märks vid leden. Göksäter är ett stort varuhus på landet, och lokalt kallas det för ”Lilla Ullared”. Dock går inte leden exakt förbi varuhuset, utan man måste göra en liten avstickare på något hundratal meter för att komma dit. Enligt karta ska man kunna fylla på vatten där.

Jag fortsatte min färd tvärs över Orust längs grusvägar och skogsvägar förbi gårdar och skogar. Här mötte jag en rävunge som blev lika förvånad som jag när vi möttes på stigen. En hare såg jag också och fyra rådjur. Det enda som störde längs den här delen var de tre vindkraftverken som står intill leden.

All energi försvann efter 33 km

Mitt på denna sträcka hände något konstigt. Visst drog det lite i musklerna i både vaderna och låren, men energinivån kändes helt okej. Helt plötsligt försvann all energi. Inte gradvis, utan det gick ner till 0 från okej på mindre än en minut. Då tog jag fram mitt sittunderlag och satte mig precis där jag var.

Jag skrev meddelande till min sambo som erbjöd sig att hämta mig, men jag ville fortsätta. Vilket jag också kunde göra efter att jag fyllt på vätska, ätit en macka och lite choklad. Dessutom masserade jag fötterna och passade på att byta strumpor igen när jag ändå satt stilla. Efter ytterligare två kilometer passerade jag Hogastenen, Orusts enda runsten.

In på sista etappen – Hoga – Svanesund

Hoga är också etappstart/etappslut. Härifrån och resten av leden är som mina hemmamarker. Jag har gått med våra hundar många, många gånger längs den här sträckan, så det var lättare att gå när jag visste vad som väntade vid varje krök.

Förutom just när jag påbörjat etappen. Jag var nämligen väldigt medveten om att jag skulle upp på den mittersta ”kullen” på bilden här ovanför och det är en rejäl, lång och brant backe upp dit. Men det gick bra – jag klarade till och med av att hålla mitt tempo.

Den här sträckan är ljuvlig och går bara genom skog, så jag njöt trots att vissa delar av kroppen började kännas ordentligt. Jag tycker att det är något visst med att gå på stigar man känner till väl. Som till exempel när jag kom till den delen som följer kulturstig Kultehamn (som startar 2 km från min ytterdörr).

Enda gången jag dippade mentalt några minuter var när jag gått 43 km och jag visste att jag hade minst 2 km kvar till målet. Jag hade varit så inställd på att sträckan skulle vara 43 km.

Slutspurten genom hembyn Svanesund

Snart kom jag ut på asfaltsvägen som leder genom vårt samhälle Svanesund och ner till färjeläget. Jag ringde min sambo som lovade att komma och hämta mig. Trots att jag kände mig rätt mörbultad försökte jag hålla tempo genom samhället.

När jag gick längs gångbanan körde min sambo förbi och ropade några uppmuntrande ord till mig. Sedan gjorde jag mitt bästa för att komma ner till färjeläget så snabbt som möjligt. Jag ville ju inte att han skulle behöva vänta för länge. Och, ärligt talat så längtade mina ben och fötter efter att få vila.

Tider, höjdmeter med mera

Förra året tog det mig 11 timmar och 37 minuter att ta mig tvärs över Orust. I år tog det 10 timmar och 5 minuter. Förmodligen var förbättringen vandringsstavarnas förtjänst. Aktiv ”gå-tid” var 9 timmar och 8 minuter, vilket innebär ett medeltempo på 5,1 km/h. Mitt mål var att kunna hålla 5 km/h hela vägen och jag är otroligt glad och stolt över att det gick vägen. I vanliga fall går jag i njut-tempo så jag är inte van att gå mot klocka.

När jag frågade min sambo hur många höjdmeter han trodde att jag gått sa han: ”Det är ju vid havet, så det är ju rätt platt. Kanske 440 meter?”. Där hade han lite fel. Leden är faktiskt ganska kuperad och innebar 897 meter upp och 938 meter ner. Och sträckan blev 46,28 km.

Länkar för dig som vill läsa mer

– Etapp 7 av Kuststigen (vintern 2021)
– Etapp 8 av Kuststigen (vintern 2021)
– Orust Tvärs på en dag (juli 2021)
– Information om leden hos Västsverige
– Vandringsleden så som Orusts kommun beskriver den

Inlägget Tvärs över Orust på en dag – 46 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag hade vi finbesök av mina svärföräldrar. Dels ville de fira min dotters 15-årsdag (i efterskott), men framför allt skulle vi fira mors dag.

Mot Svanviks naturreservat

Vi inledde med lite morsdagstårta hemma i vårt uterum innan vi åkte till Svanviks naturreservat här på Orust. Det är ett av våra närmaste naturreservat där jag är rätt ofta. Men för mina svärföräldrar var det premiär.

Eftersom min svärfar har besvär att gå långt så valde vi att parkera i hamnen den här gången. Därifrån är det bara något hundratal meter innan man är vid en vacker stenstrand. Visserligen är det en liten besvärlig/brant passage man ska förbi, men vi klarade det utan problem idag.

Efter bara några hundra meter var vi framme

Det dröjde inte länge förrän vi passerat den pyttelilla skogen med krumma tallar och kom fram till havet.

Här strosade vi runt i lugn och ro. Jag tittade på blommor, min svärmor och min sambo letade stenar (de är lite av samlare) och min svärfar var mest bara.. social. Vi fick en härlig stund i solen, trots tidvis ganska bitska vindar.

När vi kände oss nöjda strosade vi tillbaka till hamnen där vi hade bilen. Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Svanviks naturreservat som har otroligt mycket mer att erbjuda än det lilla vi såg idag.

Inlägget Morsdags-utflykt till Svanviks naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår hade jag inget inbokat, så då passade jag på att göra en tur ut till min favoritö Härmanö. Dessutom fick jag sällskap av en annan blomnörd – Nalle Aspdalen.

Vi fick ta en tur till naturmuséet

När vi kom ut med morgonfärjan blev vi mötta av en man som visade sig vara Thorbjörn Hansson. Eftersom hans önskan att få visa oss sitt Naturmuséet på Gullholmsgården framfördes ganska bestämt följde vi med honom när han lovade att det inte skulle ta lång tid.

Vi följde honom genom smala, vindlande gränder, och fick oss en stor portion av Gullholmens historia till livs längs vägen. Det lilla muséet bestod av djur och fåglar från Härmanö som stoppats upp och nu presenterades i ofantligt fina montrar.

Vill du också besöka det lilla fina muséet ligger det på Annikas strand 210 på Gullholmen. Tyvärr kunde vi inte stanna särskilt länge eftersom vi hade ”blomskådning” på vår agenda och ville komma iväg ut i naturen. Men det märktes att Thorbjörn ändå uppskattade vårt besök.

Från Gullholmen längs vägen till Härm

Vi begav oss raskt iväg mot Härmanö och svängde sedan söderut på huvudvägen på den bilfria ön. Strax efter samhället gick vi upp till lotsutsikten där vi hade 360 graders vy.

Därefter fortsatte vi längs den lättgådda (tillgängliga) vägen ända ner till Härm. Medan vi gick njöt vi av vackra trädgårdar, havets glittrande vatten och alla växter i vägkanten.

Mot blomrika Kalvhagen

Det var skönt att vika in på en stig istället för att gå på väg. Den är inte så lång, men väldigt mysig.

Kalvhagen är en helt otrolig blomsteräng som är rena paradiset för blomnördar som oss. Ängen breder ut sig åt alla håll och kanter och omges av små bohusberg. Just nu var ängen täckt av gullvivor.

Här hittade vi också bland annat humleblomster, lundtrav, teveronika, mandelblommor och getrams. Både jag och Nalle kravlade omkring på marken för att titta på, och fota, alla blommor.

Avstickaren mot Djupvik var fantastisk

Vid Kalvhagen pekar en skylt mot Djupvik. Trots att det bara är 0,5 kilometer dit hade jag inte gjort den avstickaren förrän igår. Bättre sent än aldrig får man nog säga, för det var en av turens riktiga höjdpunkter.

Här var stigen inte lika upptrampad, och vi kom snabbt fram till klippor och vi hörde havet dåna. Plötsligt skrek Nalle till och började småspringa rätt ner mot en bäck. Hon hade sett en makaonfjäril (jag såg den också, men hann inte uppfatta vad det var när den fladdrade förbi). Tyvärr ville den inte slå sig ner och låta sig fotas i blåsten.

Lite lättare var det att fota blommorna, även att det blåste rejält. Trift såg vi i massor, lite smällglim, hönsbär på några ställen och även rödblära. Men det som verkligen tog andan ur oss var utsikten över havet och bränningarna som slog mot klipporna under oss.

Veckans vackraste lunchställe

Visserligen var det lite brant att ta sig ner till vattnet i viken, men vi kände oss på lite äventyrligt humör. Det var verkligen värt besväret, för det var obeskrivligt vackert.

Dessutom blev det bekvämare än vi tänkt oss, för någon hade lagt en planka där så vi satt som små drottningar medan vi täcktes av saltstänk.

Långekilen och Svensbo

Vi satt länge och njöt av havets skådespel från första parkett. Därefter klättrade vi runt lite bland klipporna innan vi vände tillbaka till Kalvhagen. Därifrån fortsatte vi leden mot Långekilen. Vi hade inte gått långt innan jag fick ett lyckoutbrott över att hitta vattenklöver.

Att gå längsmed havet är obeskrivligt vackert. Därefter går leden ner i en liten ravin för att sedan passera Svensbo där det finns en gammal ruin och en bäverdamm. Den här slingan bjuder verkligen på många olika naturtyper.

Dags att gå mot färjan

När vi kom fram till Myren svängde vi vänster upp mot Härm där vi hade svängt av vägen tidigare under dagen. Egentligen hade vår plan varit att även gå till Härmanö huvud, men vi insåg redan vid Kalvhagen att vi inte skulle hinna det på de drygt 5 timmar vi hade planerat att vara på ön.

Vid Grindebacken svängde vi av för att känna på vattnet, och vi konstaterade att havet var lite för kallt för vår bad-smak. Men bredvid den härliga sandstranden bredde en gigantisk och härlig gullviveäng ut sig, så vi passade på att fota lite på den också. Och leta rödkämpar, men det hittade vi ingar.

Vägen är ganska rak, och man ser ända till samhället trots att det är några kilometer upp dit. Men vi hade inte tråkigt. Längs vägen prunkade ängar och diken av blommor och det fanns mycket att se på.

En sista avstickare vid Vadet

När vi kom till bron vid Lilla Härmanö insåg vi att vi hade gott om tid att hinna till färjan, så vi bestämde oss för att svänga in mot Vadet. Där gick vi över strandängar, över en bro och fick se mycket mer än om vi bara följt vägen.

Lite spännande var det eftersom vi inte visste exakt hur lång tid det skulle ta att gå över klipporna mot samhället. Vi hann. Men hade det varit lite längre fram på blomsäsongen hade vi nog inte klarat det.

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Mycket information finns i mina tidigare inlägg

Först av allt rekommenderar jag att du läser mitt inlägg från förra våren där jag verkligen beskriver naturreservatet och de leder jag gick. Jag beskrev även lederna vid mitt första besök på ön hösten 2020. Dessutom var jag här för två månader sedan med min bonusson.

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Alla lederna erbjuder något av intresse för blomnördar! Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Blomnördar på Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

När SMHI utlovade en hel helg med sol bestämde jag mig för att passa på att njuta av havet. Vad kan vara vackrare än klippor, solglitter i vattnet och sol från en klarblå himmel? Egentligen hade jag en ”ny” ö i åtanke. Men med tanke på dieselpriserna valde jag en favorit på hemmaplan: Härmanö.

Bonussonen ville följa med till Härmanö

Till min stora förvåning, och givetvis även glädje, sa min bonusson att han ville följa med. Så igår tog vi första färjan ut (information om tidtabell med mera finns längre ner i inlägget), och började gå längs den smala vägen söderut på ön.

Målet för vår tur var Härmanö Huvud. Visserligen finns det många andra fina ställen på ön, men nu ville jag visa det allra finaste. Efter ungefär fyra kilometers lätt promenad på den charmiga lilla vägen svängde vi av på stigen ut mot klipporna.

Vilka stränder vi fick i lågvattnet

Sedan följde två härliga kilometer uppe på berget, med vackra vyer åt alla håll. Visserligen är det lite trixigt att ta sig nerför sista berget och sedan upp mot Härmanö Huvud, men roligt. När vi kom ner mellan bergen var det lågvatten och väldigt enkelt att gå. Och vilka fantastiska sandstränder vi fick njuta av, där det annars varit vatten vid mina besök.

Både jag och min bonusson passade på att strosa runt där på ”havsbotten” en bra stund.

Lunch på stranden nedanför Härmanö Huvud

Därefter fortsatte vi längs klipporna tills vi kom till min lunchstrand från i fjol. Där slog vi oss ner och bestämde oss för att fixa vår lunch, trots att klockan inte var mer än 10.30.

Tydligen tyckte Trangiat (eller gasen) att det var kallt för det tog en evighet att koka upp vattnet. Men vi satt bra där vi satt. Solen värmde härligt i ansiktet, och vi var relativt skyddade för vinden. Dessutom smakade maten ännu bättre när vi fått vänta på den lite.

Den här gången åt vi frystorkad (god) mat från Real Turmat. Som vanligt köper jag maten hos The General Prepper. där jag också köpt mitt stormkök, Trangia. På fötterna har jag mina älskade färgglada strumpor från Happy Hiking och de dubbade kängorna Torne från Icebug. Jackan i merinoull kommer från Super.Natural och byxor och väst från Tuxer. Nu fick jag nog med allt du kan se på bilden.

Härmanö Huvud – en riktig höjdpunkt

Mätta och glada packade vi våra saker och började den korta ”klättringen” upp mot Härmanö Huvud. Medan havet slog mot klipporna kämpade vi oss uppåt i den tilltagande vinden. När vi nådde toppen hade vi fri utsikt åt alla håll. Det blåste så kraftigt att min bonusson höll fast sig i röset på toppen.

Det är otroligt mäktigt att stå däruppe och ha vatten på tre sidor om sig. Och att inse att vi kommit gående över det skrovliga klipplandskapet i bakgrunden. På grund av att vindarna var så kraftiga däruppe blev det inte något långt stopp.

Dags att vandra upp mot hamnen

Till vår stora förvåning fanns inte våra fantastiska sandstränder kvar när vi klättrat ner från berget. Tidvattnet hade nämligen dragit in och vattnet steg otroligt snabbt. Vi skyndade oss till den smala passagen mellan bergen för att försöka ta oss över torrskodda innan vattnet kom även dit. Men det var en liten stund för sent för det upptäckte vi. Fast vi tog oss över på stenarna nästan hela vägen innan de låg dolda under vatten.

För en landkrabba som mig var det oerhört intressant att se hur snabbt vattnet steg, och även vilket tryck det var i vattnet. Resten av turen hände inte så mycket. Vi gick småpratande samma väg tillbaka upp mot hamnen i Gullholmen, som vi gått fem timmar tidigare. Vår tur blev 14,5 kilometer, och gav ofantligt mycket härlig energi!

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till min hemkommun Orust. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Du kan lätt få ihop åtminstone två mil. Det finns även leder som är tillgänglighetsanpassade. En runda på 2,5 kilometer och en som går längs en grusväg i 4 kilometer, men där får man ta samma väg tillbaka. Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381 hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Avslutningsvis några länkar

Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Härmanö naturreservat.

Det finns även inlägg här i bloggen från mina tidigare besök vid Härmanö Huvud:
Härmanö naturreservat och frosseri i blommor (maj 2021)
Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust (oktober 2020)

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Till Härmanö Huvud med bonussonen dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 12 minuter

I lördags kände jag att det var alldeles för längesedan jag gick någon längre sträcka här på Orust. Så jag frågade min sambo Lars om han kunde skjutsa mig till Nösund. Planen för dagen var att gå del två av Pilgrimsled Orust. Etappen är 19 kilometer och går mellan Nösunds kapell och Morlanda kyrka, eller vice versa.

Vandring på kända stigar i Nösund

Eftersom jag har vandrat en del runt Nösund hade jag gått en del av etappen tidigare. Men det gjorde mig ingenting, för stigarna runt Nösund är riktigt mysiga och fina att gå. Efter några hundra meter längs den lilla asfaltsvägen svängde jag in på stigen som leder förbi både Trappbergen och Kvarnberget. Vill du se fler bilder härifrån kan du kolla mitt inlägg från när Lars och jag gick Stora Rösleden förra våren.

Sedan gick Balder och jag vidare på tydligt markerad skogsstig tills vi kom till husen högst upp i samhället. När jag gått nerför en asfalterad backe förbi några hus svängde leden mot havet, och följde sedan strandpromenaden mot Nösund.

Genom Nösund och mot Boxviks Vette

När vi passerade Nösund kikade jag in mot Nösundsgården, men såg inte mina vänner Lisbeth och Stickan. Här kan jag annars rekommendera att man gör ett stopp. De har både vandrarhem, hotell och tidvis även café.

Avstickare till Arekullen

Strax efter Nösundsgården svänger pilgrimsleden in mellan husen. Här har jag gått ganska många gånger, både när jag gick Hjortsbackenleden och när jag gått till Boxviks Vette. Om du har tid tycker jag att du ska göra en avstickare direkt efter samhället upp till Arekullen (se Hjortsbackenleden). Avstickaren är bara några hundra meter tur och retur, men brant och vacker.

Ytterligare en avstickare – till Boxviks Vette

Pilgrimsleden mot Morlanda går genom ett typiskt ”bohuslänskt” landskap med lövskog mellan små västkustberg. Den är tydligt markerad och lätt att gå det här avsnittet. Till största delen går man på skogsväg där det kommer att lysa blått av blåsippor om bara några veckor. Men än så länge såg jag bara blad.

Om du vill titta på en ravin kan du svänga av mot Vargklyftan (se i slutet av detta blogginlägg) och sedan gå tillbaka till leden.

Dessutom kan du göra en riktigt fin avstickare på cirka 700 meter enkel väg för utsikt mot havet och skärgården från Boxviks Vette (se inlägg med bilder).

Först lite asfalt – sedan fika i en glänta

Även efter att jag passerat skylten mot Box Vette gick leden på skogsväg ända tills jag skymtade havet igen, ovanför Röd. Där får man dock gå på asfalt i en lång nerförsbacke innan man svänger av in mot skogen igen.

Helt plötsligt tittade solen fram, precis när vi passerade en underbar glänta i skogen. Därför bestämde jag mig för att det var dags för en liten fikapaus. Både Balder och jag slog oss ner och njöt av sol och fruktsallad (även att han hoppade över apelsinbitarna).

Skyltarna pekade visserligen mot Morlanda.. men…

När vi lämnat vår glänta fortsatte vi på skogsvägen. Omgivningarna var lika rogivande och vackra som de varit i stort sett hela vägen.

Men helt plötsligt kom jag till en korsning där skyltarna sa att jag skulle vända och gå tillbaka för att komma till Morlanda.

Skyltarna pekade fel

Till att börja med tänkte jag att jag kanske blivit snurrig vid fikat och gått åt fel håll. Men i så fall borde jag ha passerat här tidigare, och jag kände inte alls igen mig. Jag bestämde mig dock för att inte följa skyltarnas råd efter att jag tittat på kartan. Och jag hade rätt – om man följde skylten som pekade mot Nösund gick man mot Morlanda. Och tvärtom.

Sedan var vi nästan framme vid väg 178

Snart var vi framme vid väg 178 som går mellan Varekil och Ellös här på Orust. Till min stora glädje slapp vi korsa den trafikerade vägen. Istället gick vi under den genom en tunnel, vilket var mycket bra ordnat av Pilgrimsled Orust.

Detta var i höjd med återvinningscentralen, strax ovanför backen där Husebyledens parkering ligger. Så nu gick jag återigen på välkända stigar där jag gått många gånger.

Gå genom bokskogen Himlabacken istället

Jag skulle rekommendera att du svänger vänster, istället för höger, när du gått in på stigen bredvid återvinningscentralen. Då följer du Husebyleden förbi fornborgen, nerför backen och håller sedan höger nedanför berget. Därefter går du uppför Himlabacken, vår vackra bokskog.

Om du följer stigen genom bokskogen kommer du efter en knapp kilometer fram till Pilgrimsleden och svänger då vänster om du ska fortsätta mot Morlanda.

Innan jag visste ordet av var jag i Morlanda

Jag hade väntat mig en lång och slingrande tur inne i Morlanda naturreservat. Kanske till och med förbi Svens Altare. Men jag insåg sedan att det är etappen mellan Röra och Morlanda som passerar där. Och även leden Orust Tvärs som jag gått några gånger.

Så helt plötsligt hade vi bara en nerförsbacke kvar innan vi skulle gå den korta biten på grusväg fram till Morlanda kyrka. Den allra sista biten på kanske 400 meter går längs asfaltsväg. Balder och jag kom i mål vid kyrkan efter 4 timmar och 38 minuter. Sträckan blev 19,44 km och vi hade även haft en längre fikapaus längs vägen. Och jag var väldigt nöjd efter dagens avkopplande och fina tur.

Sammanfattning och länkar

Vad kan jag säga för att sammanfatta de här 19 kilometerna? Naturskönt i varierade naturtyper , och underlaget består till största delen av skogsväg och stigar. 

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (mars 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Länk till ledens webbsida

Självklart delar jag även med mig av länken till Svenska Kyrkans beskrivning av Pilgrimsled Orust.

Har du också gått etappen, eller är intresserad av att göra det, skriv gärna en kommentar här nedanför.

Inlägget Pilgrimsled Orust: Nösund – Morlanda, 19 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter att vi vaknat under bar himmel i helgen hade jag tänkt gå en del av Pilgrimsleden Orust. Till att börja med etappen mellan Nösunds kapell och Tegneby kyrka. Att etappen är 11,2 kilometer var egentligen det enda jag visste. Det och att en av mina följare på Instagram tipsat om att sträckan skulle vara vacker.

Små små grusvägar, skogsvägar och stigar

När vi packat ihop sovplatserna, ätit frukost och gått tillsammans till bilen fick jag skjuts. Visserligen hade jag kunnat kliva på leden precis nedanför Boxviks Vette, men den delen av pilgrimsleden jag har gått ett flertal gånger. Lars var därför snäll och körde mig till andra sidan av Nösund så att jag kunde kliva på vid etappstarten, Nösunds kapell.

Fint underlag och bra skyltat

Därifrån gick jag iväg genom skogen. Till stor del gick leden på skogsvägar, men även på mycket små grusvägar förbi mysiga hus och gårdar. En del av leden gick också på stig. Gemensamt för hela etappen var att den var mycket lätt att gå. Dessutom var den bra och tydligt skyltad hela vägen.

Tänk alla dessa lövträd när de grönskar

Ganska snart kom jag in i ett helt underbart område. Stigen gick under lövträd som stod i mäktiga backar. Bäckar rann bredvid. Om du har varit vid Sundsby Säteri och Sundsbyleden på Tjörn så vet du vilken slags natur jag pratar om. Medan jag gick där tittade jag förundrat upp mot de höga, nu kala, träden. Jag såg för min inre syn hur vackert det måste vara i dessa backar sommartid.

Jag tror inte att jag gissar fel när jag antar att marken kommer att täckas av blåsippor och vitsippor här i vår. Och när löven slår ut på träden kommer det att vara helt magiskt vackert. Så jag kommer definitivt att gå denna etapp igen.

Även nu, med sina vintriga höstfärger var detta en mycket vacker del av etappen, och jag njöt för fullt av varje steg. Att några talgoxar och blåmesar bestämde sig för att sjunga/prata lite med mig förgyllde stunden.

Kalvöfjorden skymtar

Egentligen hade jag kunnat stanna kvar där länge, men jag hade över två mil kvar att gå denna dag. Så jag nöjde mig med att dra ner på tempot och verkligen njuta. Strax kom jag ut ur skogen och såg en bekant silhuett. Ängholmen där jag ofta varit med hundarna, med sambon för att se på solnedgången och även tältat några gånger. Kalvöfjorden skymtade bortanför strandängarna. Om man går i motsatt riktining ser man mer av havet.

Omgivningarna är i några kilometer präglade av närheten till havet. På några ställen fick jag rentav lite av en Ölandskänsla. Allt längs denna etapp var så vackert och lugnt.

Alldeles för snart var jag framme vid Tegneby kyrka

Sedan genade leden upp mot Tegneby på skogsväg/grusväg. Alldeles för snart var jag uppe vid den större vägen som går mellan Varekil och Ellös. Kyrktornet hade jag sett flera gånger medan jag gick, men nu såg jag nästan hela kyrkan. Här förberedde jag mig för att gå några hundra meter längs asfalt på en ganska starkt trafikerad väg. Men det behövde jag inte. En gigantisk eloge vill jag ge Pilgrimsleden Orust för den lilla gångbanan de ordnat parallellt med asfaltsvägen.

Framme vid kyrkan passade jag på att sätta mig på en bänk och äta lite mellanmål. Det hade gått alldeles för snabbt att komma fram, bara 2 timmar och en kvart. Den här etappen hade gärna fått vara mycket längre, för den var väldigt naturskön.

Sammanfattning och länkar

Vad kan jag säga för att sammanfatta de här 11,2 kilometerna? Naturskönt, lättgått underlag, välmarkerad led i lugn miljö. Jag längtar redan tills jag kan gå här i motsatt riktning och få se naturen grönska.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (mars 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Har du också gått etappen, eller är intresserad av att göra det, skriv gärna en kommentar här nedanför.

Och så var det ju toalettrapporten

Jag höll nästan på att glömma. Enligt information ska det finnas toaletter vid alla kyrkor (etappstart och etappslut). Vid Nösunds kapell glömde jag att se efter, men med tanke på att det knappat syntes någon parkering ens så tvivlar jag på det. Utanför Tegneby kyrka fanns en mindre byggnad där jag trodde toalett fanns. I det ena, märkt med en skylt för hjärtstartare, var det bara ett rörigt förråd. Dörren intill var låst. Kanske fanns toalett inne i församlingshemmet, men jag såg inga skyltar om det. Stämpel och pilgrimspass/karta fanns i alla fall i en låda vid parkeringen.

Inlägget Pilgrimsled Orust: Nösund – Tegneby, 11,2 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att vi, precis som många andra, hade en del att göra dan före dopparedan gav vi oss ut. Den här gången åkte vi till andra sidan ön för att gå Husebyleden. Jag och hundarna har gått den tidigare, men för Lars var det premiär.

Lugnt och stilla längs leden

På marken låg ett tunt lager snö, och temperaturen var runt 0 grader denna muliga dan före dopparedan. När vi följt skogsvägen från parkeringen, genom gångtunneln, svängde vi höger. Uppför Bertils trappor, förbi fornborgen och in i skogen.

Eftersom Husebyleden är en av de kulturstigar som Orust kommun har ordnat finns skyltar längs vägen. Dessa berättar inte bara om byggnaderna som stått på platsen, utan om människorna som slet för att kunna bo här. Och påminner oss om vilka förutsättningar som rådde. Längs denna led fick vi bland annat veta att det funnits både varg och björn här.

Vi varken såg eller hörde någon där vi gick. Helt ensamma fick vi vara hela turen. Bortsett från en massa rådjursspår var snön orörd, och det tycker jag är så vackert. Det fyller mig alltid med en speciell känsla. Varm och vördnadsfull på samma gång, över att få gå på ”ny” mark.

Flera olika naturtyper

Så snart vi kommit förbi återvinningscentralen (ja, leden går precis bakom) kom vi in i barrskogen. Det var inte lika blött som senast jag gick här, men på den del ställen fick man fortfarande göra små omvägar. Men jag njöt i fulla drag av lugnet och av naturen omkring mig. Skog, mossa och små berg runt stigen som slingrar sig fram.

Genom bokskogen

Därefter går stigen nerför, mot bokskogen Uggletofta/Himlabacken. En liten å rinner nere i ravinen och bokar växer på sidorna. På våren är marken översållad av vitsippor, blåsippor och skogsbingel. Och lite senare blommar gullvivorna här. Den här gången roade sig hundarna med att hoppa fram och tillbaka över ån nu när det inte var så mycket vatten. Och Lars klättrade ut på en hal trädstam högt ovanför.. innan han upptäckte att den var hal.

Det var underbart att få ha även bokskogen för oss själva. Härinne finns en rastplats med bord och bänkar. Dessutom kastar sig ett litet vattenfall utför branterna nere i nästa ravin. Den sista biten av leden går i den branta nerförsbacken från Himlabacken. De många lagren boklöv som låg på stigen, och temperaturen, gjorde det halt. Men vi tog oss ner helskinnade.

Dan före dopparedan blev en fin start på julen

Trots att Husebyleden inte är mer än 3,5 km tog den sin lilla tid att gå hela rundan. Inte för att vi skyndade oss, men ändå. Hur som helst blev det en riktigt fin start på julhelgen för oss. Nu blir det lite lugnt med uteliv några dagar, men nästa vecka är jag ledig från jobbet så då…..

Avslutningsvis några länkar

Vill du läsa mer om Husebyleden? I så fall kan du titta på några av mina tidigare blogginlägg från området:
– Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust (oktober 2020)
– Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust (april 2020)
– Hammock-natt på Himlabacken, Orust (maj 2021)

Inlägget Ensamma i skogen dan före dopparedan dök först upp på Hemomkringvandring.

Innan jag flyttade till Orust hade jag en del fördomar om pilgrimsleder. Till exempel trodde jag att de enbart går längs vägar, och att det inte är någon naturupplevelse att gå dem. Tack vare att jag stött på delar av Pilgrimsleden Orust under mitt år här har jag insett att jag hade fel. Pilgrimsleder kan gå längs skogsstigar och i krävande terräng. De kan också bjuda på stora naturupplevelser. Men tyvärr gjorde inte etappen mellan Torp kyrka och Röra kyrka det.

Etappen Torp-Röra bestod mest av väg

Måhända har jag blivit bortskämd efter de fina etapper jag gått den senaste veckan (Långelanda-Myckleby-Torp) för jag blev besviken igår. Då gick jag mellan Torp kyrka och Röra kyrka, och hade förväntat mig fler charmiga, lantliga vägar och stigar. Istället gick jag kilometer efter kilometer längs väg. Först var det grusväg, och jag väntade hela tiden på att den skulle övergå i skogsväg. Men det hände aldrig.

Istället mynnade den ut på en mindre asfalterad väg som passerade några gårdar. Därefter kom vi ut på en ännu större asfaltsväg in mot Henån, och till slut fick vi gå upp emot en kilometer längs Orusts mest trafikerade väg. Nummer 160 som går till fastlandet i Uddevalla, och över grannön Tjörn mot fastlandet (Stenungsund).

Hastighetsbegränsningen säger att man får köra 80 km/h och vägrenen är inte särskilt bred. Även om Balder är en stor och stark hund, så tyckte han det var otäckt med all trafiken. När vi till sist svängde av fortsatte vägen förbi hus och gårdar – på asfalt.

Söker vackra vyer bredvid vägen

Vanligtvis är jag positiv och ser alltid det vackra omkring mig. Men för en gångs skulle tyckte jag att det var svårt. Jag såg inte så mycket som jag upplevde som vackert (och jag ber de boende längs vägen om ursäkt om jag sårar er). Visst är det vackert med odlingslandskap, och med böljande kullar med lövträd, hagar med hästar och får.

Men när vägen går parallellt med den stora vägen och jag hör bilar hela tiden så har jag lite svårt att få den rätta känslan. Med tanke på hur mycket trafik det gick där nu, en vardagseftermiddag i november, så kan jag tänka mig hur det är i semestertider. Vill man ha stillhet och ro är inte den här sträckan optimal.

Inte heller är den snäll mot fötter och knän, om man har problem med lederna. Jag är oerhört tacksam att jag inte gick i vandringskängor på detta hårda underlag.

Äntligen övergick asfalten i grusväg

Till slut svängde vi in på en grusväg som vi skulle följa ändra fram till Röra kyrka. Jag kände förväntan, men tyvärr hände det inte något särskilt spännande de kilometer vi hade kvar. Vi gick och gick, och det kändes mest som en transportsträcka. Men om jag hade hade haft med mig en kompis som jag inte träffat på länge hade jag kanske inte tänkt så. Då hade jag bara pratat och gått, och knappt lagt märke till var vi gick.

Eftersom vi gick på väg hela tiden gick den här etappen ganska snabbt. Ungefär två timmar tog det mig och hunden Balder att gå de 12,8 kilometrarna mellan Torps kyrka och Röra kyrka. När vi kom runt sista kröken och såg kyrkan var det nästan så att jag ropade ”Halleluja”! Äntligen var vi i mål.

Tyvärr tror jag inte att jag kommer att gå denna etapp igen, om det inte blir så att jag ska gå hela Pilgrimsleden Orust i ett svep någon gång framöver.

För dig som vill vet mer om Pilgrimsleden Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Alla delsträckor börjar och slutar vid en kyrka – där man även har möjlighet att fylla på sin vattenflaska och använda toalett. Dessutom ska det finnas en brevlåda med kartor/pilgrimspass och en stämpel vid varje kyrka.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Avslutningsvis: Användbara länkar

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Pilgrimsled Orust: Torp – Röra, 12,8 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Visst kan hösten vara vacker, säger en del, de dagar som solen lyser upp höstlöven. Och menar med detta att hösten inte är vacker de övriga dagarna. Men personligen tycker jag att hösten är en av de mest fantastiska årstiderna. När kan man annars få se landskapet runt sig inbäddat i dimma en hel dag? Som häromdagen när jag gick sträckan Myckleby-Torp på Pilgrimsleden Orust.

Dimma från morgon till kväll

Ibland har man otrolig tur. Precis som jag hade den här gången. Dimman täckte åkrarna och skogen runt vårt hus redan på morgonen, men jag kunde inte ge mig iväg direkt. Därför var jag säker på att dimman skulle hinna lätta. Men det gjorde den inte – dimman låg kvar från morgon till kväll.

Kameler i Myckleby

Den här gången skjutsade min sambo mig till Myckleby kyrka, där vovven Balder och jag steg av pilgrimsleden Orust förra gången. Strax innan vi var framme vid kyrkan var vi tvungna att stanna bilen och hoppa ut för att fota. För där i hagen gick det kameler!

Trots att kameler inte är något naturligt inslag i den Orustska naturen, så känns det fint att se just de här. Du som har följt mig ett tag kanske minns att jag tog med min dotter, syster och syskonbarn på kamelridning i somras (se blogginlägg). Det var här, i Myckleby, 8 kilometer hemifrån. Det är absolut värt att lägga en timme på att besöka Göran och hans kameler.

Jag utgick från kyrkan i Myckleby

Sedan lämnade Lars mig och Balder vid kyrkan innan han åkte hem för att vara med hundvalparna medan jag var ute. Vid varje kyrka (etappstart) finns en låda med pilgrimskarta/pass och en stämpel för att stämpla passet.

Jag gick iväg längs leden som först följer asfaltsväg några hundra meter innan den svänger av på en liten grusväg. Vägen blir smalare och smalare för varje hus man passerar. Och jag varken såg eller hörde en enda bil.

Till slut övergår vägen i stig och går in i skogen. Strax skymtade jag en sjö i dimman mellan träden, en bit nedanför stigen. Eftersom stigen inte gick intill vattnet vände jag och lät Balder få ta sig ett dopp. Han blev så lycklig över att få springa och hoppa runt i sjön.

När han verkade nöjd gick vi vidare längs skogsvägar och stigar. Leden går här i varierande terräng, både genom lövskog, knotig tallskog, barrskog och odlingslandskap, och det är otroligt vackert.

Längs grusväg genom landsbygden

Leden är extremt bra markerad. I varje liten korsning – även där jag inte ens undrat vart jag ska gå – sitter pilar och St Olovsmärken. Det var bara i Krossekärr, där man var tvungen att passera genom en hage och öppna ett elstängsel för att passera en hage, som jag inte såg någon markering. Visserligen kan det ändå har funnits någon, för jag hade fullt sjå att få med mig Balder genom öppningen.

Strax därefter kommer man ner på vägen vid sjön Grindsbyvattnet (den största sjön på Orust). Sedan följer en kort sträcka på asfaltsväg innan leden svänger in på en grusväg igen.

Avstickare till Ålgård

Här kan man välja att istället fortsätta längs landsvägen ytterligare något hundratal meter fram till Ålgård. Där finns en gammal kvarn och även en fin rastplats/grillplats (Friluftsfrämjandets). Det är ingen lång avstickare, men den bjuder på fin utsikt och passar bra om man vill ta en rast.

Dessutom kan man passa på att titta på muralmålningen på kvarnväggen. Mer om konstprojektet MUMA och målningarna av starka Orust-kvinnor kan du läsa på deras webbsida. Leden passerar faktiskt ytterligare en av målningarna i Krossekärr.

Tillbaka i dimman på leden

Tillbaka på leden omger stora hagar med vackra lövträd grusvägen man går på. Och en och annan gård. Dimman både döljer och framhäver naturens skönhet. När jag kom fram till en bro över en å såg jag inte ens sjön Assmunderödvatten även att vassen tydde på att den låg bara en liten bit ifrån vägen.

Där gjorde jag och Balder en liten avstickare. Dels för att titta på en halvmilsten (men texten syntes tyvärr knappt) och dels för att titta på gamla kvarnstallar som varit i drift i 300 år (fram till 1950-talet). Därefter viker pilgrimsleden av asfaltsvägen en kort, och fin, sträcka, för att sedan gå längs asfaltsvägen sista kilometern ner mot kyrkan i Torp.

Den här etappen passar inte dem som ogillar att gå längs vägar eftersom stor del av sträckan gör just det. Själv har jag inte problem med det så länge det är små vägar med lite eller ingen trafik. Men givetvis föredrar jag att gå på skogsvägar och stigar. Här är dock landskapet vackert och varierat, så jag tyckte om etappen trots vägsträckorna.

Tillgång till toalett

Vad gäller toalett så glömde jag (igen) att kolla i Myckleby. Däremot gick jag in i församlingshemmet och frågade när jag kom till Torp, för det enda hus jag såg där var ett bårhus. Det visade sig att toaletten faktiskt finns i just det huset. Men istället för att gå rakt fram så ska man ta dörren till höger. Så vet du ifall du kommer dit…

För dig som vill vet mer om Pilgrimsleden Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Alla delsträckor börjar och slutar vid en kyrka – där man även har möjlighet att fylla på sin vattenflaska och använda toalett. Dessutom ska det finnas en brevlåda med kartor/pilgrimspass och en stämpel vid varje kyrka.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Avslutningsvis: Användbara länkar

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Pilgrimsled Orust: Myckleby-Torp, 9 km dök först upp på Hemomkringvandring.