Det är inte alltid de största, längsta eller mest välkända lederna som gör störst intryck, något jag blev påmind om igår när jag gick i Falekvarna.

Lederna i Falekvarna

Igår gick vi två korta natur- och kulturstigar i Falekvarna tidigt på morgonen. Den östra leden var 2 kilometer och den västra fanns i två olika varianter. Där gick vi den kortare (1,2 km) som var markerad med blått, men det finns även en led på 4 kilometer som är markerad med gult.

Östra leden in på min topplista

Den östra leden klättrade direkt upp på årets topp-3-lista även att den är kort. Man går på en smal stig längs Kvarnabäcken, genom frodig lövskog. Längs stigen passerar man flera gamla kvarnruiner (det fanns minst elva kvarnar längs bäcken). Förutom den mysiga omgivningen uppskattade jag informationsskyltarna där man kan läsa om varje kvarns historia.

Att promenera här med bäckens porlande och fåglarnas kvittrande i morgonsolens strålar (och att hinna tillbaka till bilen innan regnet började) var en perfekt start på dagen.

Underhålls av Slöta Natur & Hembygdsförening

Den östra leden är välmarkerad med rött (se bilden här nedanför) och det finns flera spänger och trappor längs leden. Slöta Natur & Hembygdsförening har både skapat och underhåller lederna i Falekvarna. Självklart bidrog vi med en liten Swish-donation innan vi lämnade detta lilla paradis..

Mer information om Falekvarna

Hos föreningen kan du läsa mer om vandringslederna, och även hos Västsverige som skriver så här: ”Falekvarna var en utpräglad kvarnby där det funnits sammanlagt tretton kvarnar på en sträcka av 2 km. Idag återstår sex kvarnbyggnader i varierande skick.”

Så här hittar du hit

Falekvarna ligger i Falköpings kommun. Vandringslederna når du från Väg 47 där skylt med texten KVARNMILJÖ leder dig rätt. Omkring 500 meter in på denna väg ligger parkeringen, och där finns även en informationstavla. 

Inlägget Falekvarna natur- och kulturstig dök först upp på Hemomkringvandring.

Om man stiger ur bilen på en parkering strax intill ett stort sjukhus förväntar man sig inte någon stor naturupplevelse. Men i Skövde, i naturreservatet Rånna Ryd på platåberget Billingen, får man faktiskt det.

Många stigar att välja mellan

Min väninna som bor i Skövde hade så mycket hon ville visa mig, och hon hade planerat vår tur väl. Vi följde till största delen Trollstigen (som är 12,4 kilometer), men enligt hennes ”egen” variant. Genom naturreservatet Rånna Ryd går även Billingeleden och många andra stigar och mindre vägar.

Överväldigande vårgrönska

Strax efter att vi lämnade parkeringen, vandrade vi in i en frodig lövskog där vitsippor, lungört och vårärt tävlade om utrymmet i sluttningarna.

Stigen följer sedan Åsenbäcken och dess sprickdal. Här var det svalare och våren var därför lite senare, så vi såg både blåsippor och vätteros längs stigen. I bäcken finns flera grott- och raukbildningar som man kan gå ner och titta på när det är mindre vatten i bäcken. Det sägs att man även ska kunna se fossil här.

Upp mot Ymsingsborg

Vår vandring längs Trollstigen förde oss genom en lövskog där marken var täckt av ramslöksblad och knoppar. Vi passerade också böljande ängar som bjöd på en fantastisk utsikt över blomstrande körsbärsträd på sluttningarna.

Vid ett tillfälle stötte vi på träd med helt kritvita blommor som vi inte kände till, men efter att ha rådfrågat min växtapp, identifierade vi dem som körsbärsplommon. Dem vill vi definitivt återvända för att se i slutet av sommaren.

Fika vid fornborgen Ymsingsborg

Den slingrande stigen ledde oss till den Ymsingsborg, en av fornborgarna i Skövde kommun. Borgen sträckte sig 150 meter i längd och 85 meter i bredd, omgiven av branta stup. Även om inte mycket återstår av borgen, kan man fortfarande känna historiens vingslag där.

Häruppe står det fikabord på några ställen, men vi valde att sätta oss direkt på berget och titta ut över vyerna medan vi mumsade på nybakta muffins. Grönskan var enorm, och utsikten milsvid.

Till att börja med stördes jag lite av att man såg så många byggnader när man tittade ut över vidderna, men min väninna påminde mig om att det faktiskt ligger en stad precis nedanför Billingen.

Populära Ryds grottor – inga grottor

Efter pausen fortsatte vi vår vandring längs stigen. Efter bara några hundra meter nådde vi en mindre grusväg som ledde oss direkt till Ryds Grottor, en plats jag ofta sett på sociala medier. Överraskande nog går det att köra bil hela vägen fram till de imponerande diabaspelarna, vilket inte alls krävde någon lång vandring som jag hade förväntat mig.

Eftersom jag och min väninna är två nyfikna tanter nöjde vi oss inte med att gå längs kanten av branten, utan vi försökte ta oss runt till andra sidan för att se närmare på stenformationerna. Det blev många skratt och glada utrop från oss när vi försiktigt klättrade runt och åkte på rumpan för att ta oss tillbaka igen. Mitt ibland solande ungdomar.

Jag bör nämna att Ryds Grottor inte är en grotta, men den är imponerande ändå. ”Grottan” är nämligen flera diabaspelare som spruckit och bildat en djup klyfta mellan sig. Även här tog vi en längre paus – den här gången vid ett av fikaborden.

Körsbärsträd på Ryds ängar

Härifrån leder stigen nedåt, vilket gjorde vandringen enkel. Grönskan var obeskrivlig, och solstrålarna dansade vackert genom trädens grenverk. När vi kom ner till stora öppna ängar lyste flera körsbärsträd vita i all grönska. Sjukhuset syns ibland i bakgrunden och det känns helt overkligt att det ligger där så nära. Ryds ängar är stora och omgivna av lummig grönska.

Just nu blommar främst gullvivor och körsbärsträd här. Platsen verkade perfekt för en familjepicknick, ändå var det nästan inga människor här, trots det fina vädret. Från parkeringen är det bara några hundra meter till Ryds ängar. Själva hade vi vandrat ungefär 8 kilometer innan vi kom fram.

Fina skyltar längs den välmarkerade leden

Längs hela vandringsleden finns fina och informativa skyltar som beskriver sevärdheter eller ger nyttig information som berikar upplevelsen för oss vandrare. Den här typen av skyltar är något jag har börjat värdesätta allt mer under mina turer eftersom jag tycker de ger ett mervärde.

Avslutningsvis fakta om Rånna Ryd

Naturreservatet Rånna Ryd är 5 kilometer långt, så vi gick bara i en del av reservatet. Utöver de platser vi besökte ingår bland annat även Rånna, Mölltorps hage och Kulaboda rikkärr i reservatet. Dessutom finns här runt 20 fornlämningar. Mer information om reservatet hittar du hos Länsstyrelsen.

Det finns flera parkeringar för dig som vill besöka Rånna Ryd. Naturreservatet ligger läns Billingens sluttning och nås enklast från vägen mellan Ulveket och Rånna, Skövde.

Liten sammanfattning

Jag blev glatt överraskad av att upptäcka så mycket vacker natur nästan mitt i stan, och min väninna hade verkligen valt ut några pärlor åt oss. Det väckte min nyfikenhet, och jag längtar tills jag kan utforska fler stigar i Rånna Ryd. Det verkar nämligen finnas mycket mer att upptäcka här.

Mer i bloggen från samma dag

Läs gärna i bloggen om platåberget Borgundaberget som vi också besökte den här dagen.

Inlägget Rånna Ryd naturreservat, Skövde dök först upp på Hemomkringvandring.

Tycker du om havsutsikt, klippor, och fjällkänsla? Då är vandringsleden upp till Vetteberget på Tjörn en perfekt tur.

Efterlängtat återseende

I oktober 2022 var jag uppe på Vetteberget med min vän och kollega Mari. Sedan dess har jag velat tillbaka, men inte förrän nu, ett och ett halvt år senare blev det av. När det gäller den här turen kan jag säga ”bättre sent än aldrig”, för den är verkligen härlig.

Lätt bergsterräng att gå i

Visserligen går leden mestadels över klippor upp på berget, men den är väldigt ”snäll” för att vara ett berg. Förutom backen upp från parkeringen, och första backen sedan man svängt av mot berget, är det inga branter.

Leden är en tur-och-retur-stig på cirka 2 kilometer enkel väg. Eftersom man får havsutsikten i ryggen när man går upp brukar jag stanna ofta, vända mig om och njuta. Även att jag ska gå tillbaka samma väg sedan. Då kan det ju vara ett helt annat ljus. Dessutom kan jag aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Följ bara ledkryssen

Ofta brukar jag, som är uppvuxen i de djupa skogarna i Småland, tycka att det kan vara svårt att se var leder över klippor går. Därför är jag tacksam över de små söta ledkryssen som tydligt markerar vandringsleden upp mot Vetteberget.

Bronsåldersröse och utsikt

På toppen av Vetteberget (hela 119 meter över havet) ligger ett bronsåldersröse daterat till cirka 1 000 år före Kristus. Det ska vara ett av de största rösena i hela Bohuslän. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat en grav med spännen, en rakkniv och ett bronssvärd.

Utsikten är ofantligt vacker åt alla håll., både uppifrån toppen och under tillbakavägen. Jag blev andlös gång på gång, och det är nästan svårt att ta in att jag bor bara några kilometer från detta vackra berg.

Man ska kunna gå runt…

Trots att kartan visar en tur-och-retur-stig så ska det finnas möjligheter att göra det till en rundslinga. För det första ska man kunna fortsätta stigen rakt fram, istället för att svänga av där kryssmarkeringarna börjar. Då ska man komma upp vid bronsåldersröset på Vetteberget och därefter följa leden ner.

Ytterligare ett alternativ är att gå nerför Vetteberget mot Kuballe, och därefter följa byvägen genom Tolleby tillbaka mot parkeringen i Aröd. Båda dessa alternativ har jag fått tips om efter lördagens tur, och jag ska undersöka dem så snart jag kan.

För dig som vill veta mer

Så här hittar du hit

Vetteberget ligger i Aröd, strax utanför Bleket på Tjörn (Bohuslän).

Med bil: Följ väg 169 mot Rönnäng, och sväng vänster in på en liten grusväg vid korsningen i Aröd (skylt med vandringssymbol). Grusvägen slutar vid en skyltad parkeringsplats, som dock bara har ett fåtal platser.

Med buss: Stig av bussen mot Rönnäng vid hållplats Aröd – därefter är det knappt 500 meter längs Vettebergsvägen till ledens början (följ skyltning). Länk till Västtrafiks tidtabell (linje Tjörn Express som du kan åka från Göteborg eller Stenungsund).

Om du vill läsa mer

Eftersom jag beskrivit leden ingående i mitt förra inlägg om Vetteberget, så finns mycket information där.

Läs även gärna vad Tjörns kommun skriver om Vettebergets vandringsled. Leden är också beskriven i boken Bohuslän – vandringsturer och utflykter – Vildmarksbiblioteket, tur nummer 12 ”Tjörns högsta berg”.

Inlägget Vårvintertur till Vetteberget dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom vi är här i Härjedalen under en begränsad tid måste vi tyvärr välja bland allt man kan se och uppleva. Även att jag helst hade stannat i detta underbara landskap i minst en månad. Men att gå till kanjonen Evagraven var ett lätt val. I alla fall för de vuxna i familjen.

Leden startar vid Ruvallens fäbodar, Messlingen

Jag, Lars och hunden Balder tog bilen till Ruvallens fäbodar, strax utanför byn Messlingen. Därifrån följde vi orange markering förbi fäboden. Efter ungefär 500 meter delar sig stigen. Det är 1 kilometer upp till Evagraven från korsningen, men vi valde att gå till höger. Mot hällmålningarna.

Uppåt över myrmarker

Stigen är mycket vältrampad och leder svagt uppåt. Snart kommer man fram till myrmarker där man går på spång. Något som jag älskar, men Lars ogillar. Helt plötsligt fastnade jag. Bredvid spången växte nämligen något som jag trodde kunde vara blomman Kung Karls spira. Och då var jag självklart tvungen att stanna och fota.

Till min glädje hade jag rätt, och skyndade efter fotandet ifatt Lars och Balder. Vilket inte tog så lång tid, för de hade också stannat och fotat. Men inte blommor, utan utsikten. Vi hade kommit högre, och genom trädtopparna skymtade blånande bergstoppar och sjöar längre bort.

Hällmålningarna vid trädgränsen

Sedan följde en kort passage genom lövskog där stigen gick brantare uppåt. Helt plötsligt var vi framme vid skylten som beskrev hällmålningarna, som alltså är 4.000 år gamla. De finns på en otroligt vacker plats, precis vid trädgränsen. Vi kunde fortfarande skönja målningarnas röda färg på bergväggen. Dessutom fanns informativa skyltar på platsen.

Upp på fjällheden

Efter ett kort stopp vid hällmålningarna gick vi stigen vidare mot Evagraven. Den gick brant uppåt en kort bit. Sedan planade den ut och vi gick uppe på fjället med utsikt åt alla håll. Underlaget var lättgådd fjällhed.

Det fanns många ställen som inbjöd till en paus. Som vanligt satte Lars sig ute på en kant och dinglade med benen. Själv vågade jag inte.. hur jag än försökte.

Evagraven – turens höjdpunkt

Ungefär 1,5 kilometers relativt enkel vandring från hällmålningarna skymtade vi Evagraven. En 800 meter lång kanjon/förkastningsspricka. Jag måste säga att det var rätt mäktigt att stå där vid kanten.

Kanjonen har många likheter med Stockholmsgata naturreservat i Örnsköldsviks kommun där jag gick för två år sedan. Hur som helst så var Lars som vanligt tvungen att springa runt och klättra upp och ut på olika stenar och uthängande saker så att jag får små hjärtattacker. Men jag och Balder gick uppe på stigen som följer kanjonens kant.

Vid en av sina små utflykter klättrade Lars ner, gick på snö och kramade en snöboll som han glatt tog med sig upp. Och Balder glatt åt upp.

Tillbaka mot bilen

Stigen längs Evagraven var lätt att gå. Jag hade andan i halsen vid flera tillfällen, men samtidigt njöt jag. Vacker och mäktig plats. När kanjonen tog slut gick det snabbt och lätt att gå tillbaka ner genom skogen till fäbodarna och parkeringen där vi hade bilen.

Sammanfattning

Den här versionen av Evagravsslinga blev knappt 7 kilometer och den tog oss över två timmar att gå. Tack vare allt som hände längs leden (hällmålningar, vackra blommor, milsvid utsikt, mäktig ravin) så var vi fulla av intryck. Och vi var otroligt nöjda att vi valde att åka längs den knaggliga, dåliga vägen – för det var värt varje kilometer.

För dig som vill veta mer om Eva-graven

Evagraven är en kanjon/förkastningsspricka som uppkom för över 10.000 år sedan. Kanjonen är 800 meter lång och det är mäktigt att vandra på stigen längs kanten.

Vägbeskrivning

Från Funäsdalen tar det ungefär 45 minuter med bil till parkeringen på Ruvallens fäbod. Från Funäsdalen kör du mot Mittådalen (cirka 22 km) och svänger där höger mot Messlingen. Här följer en sträcka med fin asfalt i 11 km. Efter byn kör du ytterligare 2 km innan du svänger vänster in på en betalväg mot Ruvallen. Betala med Swish (40 kr). Parkera vid parkering/vindskydd nedanför fäbodarna. Leden utgår från parkeringen. I boken ”Fjällvandra i Härjedalen” är detta turförslag nummer 23. Vi hoppade dock över att gå till Fiskehålsgraven eftersom min sambo inte är helt återställd efter operationen ännu. Slingan hade då blivit drygt en mil.

Länkar

Läs hos Funäsdalen om ”Hällmålningsrundan”

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du alla inlägg här i bloggen som är från Härjedalen

Inlägget Evagraven och hällmålningar, Härjedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen var det äntligen dags för min efterlängtade orkidéresa till Öland. Den hade jag fått i 50-årspresent av min vän och mentor Tord. Han hämtade mig på tågstationen i Kalmar i torsdags kväll. Och från fredag morgon till söndag lunch följde sedan ett underbart späckat schema som gjorde att jag fick se hela 16 olika sorters orkidéer.

Var var vi någonstans?

Eftersom Tord bor på Öland ungefär halva året, sedan många år tillbaka, har han god kännedom om vilka orkidéer som finns. Och var de finns och när de blommar. Utifrån den kunskapen hade han satt ihop ett ”program” där han körde mig från plats till plats – och även guidade mig på dessa platser. Jag var i rena himmelriket.

Däremot kan jag tyvärr inte säga exakt var vi varit, för jag var inte så uppmärksam på det. Dessutom växer en av orkidéerna på hemlig plats, så den kan jag ändå inte avslöja. Men de platser och naturreservat som jag vet att vi besökte (för att hitta blommorna i detta inlägg) var:

• Högenäs orde naturreservat
• Lilla Horns lövängs naturreservat
• Persnäsvik
• Klovstenskärr
• Vargeslättens naturreservat
• Och en massa ställen där Tord bara stannade till på någon parkering längs vägen

Några av orkidéerna vi såg

I just detta inlägg blir det inte så mycket text, utan jag låter de vackra blommorna tala för sig själva:

Andra blommor

Självklart såg vi en massa vackra blommor som inte är orkidéer också. Här kommer några av dem:

Sammanfattning

För att få se dessa orkidéer och andra växter var vi ute/iväg två dagar i rad, cirka 11 timmar per dag. Temperaturen låg strax under 30 grader så vi har verkligen svettats för att ta de här bilderna. Men vilken upplevelse detta var!

Jag är helt överväldigad över alla olika sorters blommor som finns på Öland. Men ännu mer överväldigad av att de finns i sådan mängd! Det är knappt att det går att ta in. Jag kommer definitivt att försöka tajma in så att jag kan åka till Öland på våren eller försommaren fler år. Vilken dunder-boost denna tripp gav mig!

Mera från min Ölandsresa

– Tältnatt på Öland
– Blomstervandring på alvaret
– En tur längs Stenkusten, Öland

Flera inlägg med mycket blommor

– Blomsterstig – fin introduktion till fjällväxter
– Guckusko – orkidén jag höll på att missa
– Härmanö naturreservat och frosseri i blommor
– En av de coolaste växter jag sett – Flugtrumpet
– Vätteros (lathraea squamaria) i hundratals
– Ångermanländsk blomsterprakt
– Jag fick se var orkidén knärot växer
– Ekopark Omberg: Ellen Key-leden med barn
– Familjeutflykt till Marstrand

Vill du läsa mer om blommorna?

Besök Virtuella floran (länk) och sök efter den växt du vill veta mer om. De är bäst på webben tycker jag.
Du kan också köpa boken ”En guide till Ölands växtvärld” så hittar du vägbeskrivningar till många av dessa platser – och många fler.

Inlägget Lyckad orkidéresa till Öland dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är få saker som gör sådant intryck på mig som mäktig natur. Eller platser som påminner om svunna tider och dem som levde då. I helgen fick jag vara med om en spännande upplevelse som uppfyllde båda dessa kriterier. Nämligen att gå en guidad visning i Qvarnstensgruvan i Lugnås – Europas enda kvarnstensgruva som är öppen för publik.

Ljuvligt vacker stig att gå fram till Qvarnstensgruvan

Parkeringen ligger ungefär 700 meter från själva Qvarnstensgruvan. Stigen därifrån var en av de vackraste jag gått på. Det syntes att marken nyligen varit täckt av vitsippor. Nu grönskade det av ormbunkar av olika slag. Dessutom nådde doften av ramslök fram till oss och det fanns gott om gamla sittbänkar utplacerade i skogen en bit från stigen. Sammantaget gav detta ett oerhört lugnt intryck. Att cisterciensermunkar kom hit redan på 1100-talet för att undersöka om platsen passade för ett kloster förvånar mig inte alls.

Vår guide Pia är oerhört engagerad

Pia, som även är en av delägarna till STF Lugnåsberget Ekohotell (där vi sov när vi vandrat etapp 7 av Biosfärleden – länk till mitt inlägg), var vår guide under visningen. Och hon var så otroligt engagerad och kunnig att denna guidning blev ett minne för livet. Redan innan vi kom in berättade hon uppbragt att det var kvinnorna och barnen som fick bära ut allt ”skräp” som männen högg bort när de tillverkade kvarnstenarna. I sina förkläden.

Guidningen inne i Qvarnstensgruvan

Pia berättar att det finns ungefär 600 dagbrott och 55 gruvor i området. Men den vi går in i är den enda som är öppen för besök. Vatten droppar från taket och stöttor säkrar så att taket inte ska rasa in på oss. Det känns skönt att ha fått låna en hjälm. Även när jag tänker på alla fladdermöss som bor här.

Det var fantastiskt att lyssna till guidens berättelse om det mödosamma arbetet i gamla tider. Vilket slitigt liv de levde, både män, kvinnor och barn. Dessutom dog många före 30-årsåldern på grund av allt stendamm de andades in. Vi fick också lära oss att det tog ungefär två veckor att hacka ut en kvarnsten. Och hur känsligt momentet att få loss den ur berget var. Förutom allt annat spännande som Pia berättade och visade för oss.

Gå gärna på en visning

Visserligen skulle jag kunna berätta en massa fakta och anekdoter, för detta var en oerhört fascinerande visning. Men jag ser hellre att du själv åker dit och stöttar föreningen som driver verksamheten genom att gå på en visning (det kostar 100:- för vuxna och 40:- för barn), köpa lite fika i deras café eller bli medlem i föreningen. Så får du all information direkt från källan.

När du besöker gruvan kan du pröva på ett av de smarta verktygen som man använde för att få ut kvarnstenarna ur gruvan: En krafta. Tack vare den kunde man förvånansvärt lätt få ut stenarna som vägde mellan 1 och 2 ton. På bilden ser du en liten sten som väger ungefär 100 kilo, men den kan till och med en skolflicka förflytta enkelt genom att snurra på ”pinnen”.

Vandring i Qvarnstensgruvans naturreservat

Området kring Qvarnstensgruvan är ett naturreservat. Och det ingår både i Platåbergens Geopark och Biosfärområdet Vänerskärgården med Kinnekulle. Här finns goda förutsättningar för dig som vill vandra. Förutom den vackra stigen mellan gruvan och parkeringen (700 meter) håller Länsstyrelsen på att skapa nya stigar inne i själva naturreservatet. Bland annat i området strax ovanför gruvan där ramslöken trängdes mellan buskarna och på ängarna när vi var där. Dessutom går etapp 8 av Biosfärleden (länk till etappens informationssida), och pilgrimsleden, rakt igenom området.

Kvarnstensgruvans naturreservat är oerhört vackert. Både naturen i sig och de gamla byggnaderna som står i det. Jag är oerhört glad att jag tack vare vandringen på Biosfärleden hörde talas om Qvarnstensgruvan. Detta är ett ställe jag verkligen kan rekommendera. Det är som att gå in i en annan värld. Och man kommer ut fascinerad och med en massa kunskap man inte hade när man gick in. Besök dem!

För dig som vill veta mer

Lugnås är beläget i Mariestads kommun, Västergötland. Mer information om hur du hittar hit finns på gruvans webbplats (se länk här nedanför).
– Läs mitt inlägg om etapp 8 på Biosfärleden
– Länk till Qvarnstensgruvan i Lugnås, Minnesfjället

Inlägget Qvarnstensgruvan i Lugnås – spännande plats dök först upp på Hemomkringvandring.

Att få med sig tonåringarna ut är inte det enklaste. Därför bokade vi snabbt biljetter till djurparken Nordens Ark när de sa att de kunde tänka sig att åka dit. Runt lunchtid i söndags parkerade vi bilen och gick glada och förväntansfulla mot entrén.

På grund av att man inte får ta med hunden in på Nordens Ark…

… fick jag helt enkelt hitta på något med hundarna. Och då blev det att gå ekoparksleden med dem, medan familjen gick in på djurparken. Sedan skulle jag ansluta till dem när hundarna låg och sov i bilen, trötta efter sin tur. I alla fall var det tanken när jag började gå längs leden.

Leden utgår från parkeringen och går en kort bit längs den otroligt vackra Åbyfjorden. Längs vägen står stolpar som berättar om platserna man passerar. Till att börja med går leden förbi en strandäng, på en skogsväg mellan gamla ekar. Därefter korsar leden vägen och går genom ett landskap fullt av underbara kullar klädda med lövskog. Jag kan tänka mig att den här leden är oerhört vacker att gå när löven spruckit ut på träden.

Utsiktspunkten Varpet

Efter knappt en kilometer valde jag att göra en liten avstickare upp till utsikten vid Varpet. Dit är det väl skyltat från ekoparksleden. Dessutom är underlaget väldigt lätt att gå på, då det är en skogsväg i bra skick. Att gå de extra 500 meter det blir enkel väg var absolut värt det. Eller vad säger du?

Förutom den vackra utsikten och de rejäla sittbänkarna fanns även en grillplats strax nedanför utsiktsplatsen.

Bäckravinen

Sedan jag (nästan) sett mig mätt på utsikten vände vi tillbaka ner till ekoparksleden. Stigen ledde oss då genom ett varierande, men kuperat landskap. Vi fick gå genom barrskog och lövskog, förbi odlingsmark, nerför backar (där det nog kommer att komma blåsippor snart). Till och med en gravdös fick vi se.

Vi passerade ett klätterberg och så var vi framme vid bäckravinen som jag läst om att stigen skulle följa. Till att börja med följer stigen kanten ovanför ravinen. Därefter går den brant neråt genom skogen. Medan man går hör man porlandet från bäcken, och jag kan tänka mig att det lilla, lilla vattenfallet varit betydligt större för bara några veckor sedan. Nu var det mest en stril.

Härifrån följer stigen bäcken några kilometer, där den slingrar sig fram genom landskapet. Tack och lov så finns det många, många broar att passera bäcken över. Just nu var marken i det här området hal och geggig. Så ska du gå här inom den närmaste tiden rekommenderar jag gummistövlar eller kängor. Jag önskar att jag hade gått här när träden var gröna och lummiga, för jag ser framför mig hur mysigt det kommer att vara då.

Tidsresan – vilken superbra grej

På många ställen längs leden såg jag skyltar med texten ”Tidsresan”. Det visade sig vara informativa, otroligt vackert målade, skyltar som visade hur det sett ut på platserna vi passerade. Till att börja med visade de platsen som den kan ha sett ut på stenåldern. Sedan följde skyltar för varje tidsepok fram till nutid. På varje skylt fanns också QR-koder till olika saker. Filmer. Information. Svar på frågan på föregående skylt och så vidare.

Det fanns också uppdrag vid varje stopp. Till exempel att räkna jätteekar, att känna på mossor och lavar, gissa vilken sten en skogsödla skulle gilla bäst att ligga och vila på och så vidare. Nu skriver jag inte fler av uppdragen för jag vill ju inte förstöra nöjet och spänningen. Men jag blev otroligt glad av den här tidsresan. Skyltarna i sig var vackra, och hade jag haft lite mindre barn hade jag varit så tacksam mot Nordens Ark för att de hjälpt till att göra vandringen roligare för dem. Och även för mig i förlängningen. Dessutom är det lärorikt även för oss vuxna att repetera kunskapen om Sveriges historia.

Grädden på moset – Åbyristningen

Bäst av allt på hela rundan var för mig den fina hällristningen som ligger strax utanför själva djurparken Nordens Ark; Åbyristningen. Man får göra en liten, liten avstickare från leden för att komma fram till den, men det handlar bara om några hundratal meter. När jag var där i söndags hade jag förmånen att få ha platsen helt för mig själv. Bara jag och hundarna var där så jag kunde verkligen ta in platsen och känna historiens vingslag. Se och njut:

Efter att jag slitit mig från hällristningen gick jag mot djurparkens parkering – samtidigt som jag fick ett telefonsamtal från Lars. Han och tonåringarna var redan klara inne på Nordens Ark. Och jag som inte ens hann dit! Visserligen gick jag miste om alla djuren, men jag fick se en fin och mysig vandringsled tillsammans med hundarna istället. Och för mig var det en stor upplevelse att få se hällristningen som jag velat stanna vid varje gång vi passerat djurparken.

För dig som vill veta mer om Nordens Ark – och ekoparksleden

Nordens Arks syfte är att bevara utrotningshotade djur och biologisk mångfald. På deras egen webbsida kan du läsa mer På deras sida kan du även läsa om vandringsleden i ekoparken. Ekoparksleden är 4,5 kilometer lång, men med avstickarna till utsiktplatsen, gravdösen och hällristningen blev den ungefär 6,5 kilometer. För mig och hundarna tog det knappt två timmar att gå runt hela slingan.

Inlägget Ekoparksleden, Nordens Ark dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har en viss förkärlek för gamla platser. Runstenar, domarringar, gamla byggnader. Spår av dem som levt före oss. Ett flertal gånger har jag snubblat över bilder på sjöbodarna i Valsäng på grannön Tjörn och tänkt att jag måste åka dit. Igår tog jag mig äntligen i kragen.

Byggnaderna intresserade även ena tonåringen

Till min stora glädje fick jag med mig min 19-årige bonusson är intresserad av den här typen av byggnader. Vi letade oss med hjälp av GPS:n fram på de små vägarna. På grund av att den sista delen av vägen är privat fick vi parkera en bit ifrån havet. Från bilen gick vi runt en kilometer in i Stigfjordens naturreservat, förbi några sommarhus som låg utströdda mellan de små bergsknallarna. Vägen var lätt att följa och snart skymtade vi de fem sjöbodarna mellan trädens grenar.

300 år gamla byggnader

Som vanligt hade jag läst på i förväg. Jag visste därför att fyra av de fem åldriga sjöbodarna vid Valsäng Strand är knuttimrade, även att två av dem sedan klätts in i brädor. Man blir en smula vördnadsfull när man ser, och till och med får röra vid, byggnader som utstått det otroligt hårda kustvädret i 300 år. Sjöbodarna i Valsäng är inventerade av Riksantikvarieämbetet och daterade till 1700-talet. Sedan 1990 är de dessutom skyddade som byggnadsminnen.

Valsäng är ett superfint utflyktsmål

Jag, min bonusson och hunden strosade runt byggnaderna, gick ner till isen/vattnet, klättrade upp på klipporna bakom. Njöt av skönheten i allt omkring oss. De enda som störde min bonusson var att han såg ”moderna grejer” när han kikade in i bodarna. Jag visste det inte då, men har nu läst mig till att sjöbodarna fortfarande fyller sin gamla uppgift som förvaringsplats för fiskeredskap och båtutrustning.

Att gå från vägen fram till sjöbodarna blir ingen lång vandring. Däremot kan jag verkligen rekommendera denna vackra, och stämningsfulla plats som utflyktsmål (men invadera nu inte stället – jag vill hinna ha lite mystid med familjen här också framåt våren/sommaren). Vägen är lätt att gå även med barnvagn.

För dig som vill veta mer om sjöbodarna i Valsäng

Sjöbodarna ligger på udden vid Valsäng Strand på norra delen av Tjörn i Bohuslän. Här hittar du karta för koordinater och vägbeskrivning. I bebyggelseregistret från Riksantikvarieämbetet hittar du en del fakta om sjöbodarna.

Några Valsäng-bilder från mitt Instagram

Inlägget Sjöbodarna i Valsäng, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra helgen gick jag etapp 8 av Kuststigen mellan Malö strömmar och Göksäter. Nu i helgen var det dags igen, och min sambo var snäll och och körde mig till punkten i Göksäter där han hämtade mig och hunden Wilma efter förra delsträckan. Den här gången skulle vi gå från Göksäter till Hoga, en sträcka av 11 kilometer.

På den här etappen ser man inte havet, men jag måste säga att jag blev allt annat än besviken även att jag älskar havet. Sträckan går genom vidsträckta odlingslandskap och typisk ”kustskog”. Det var underbart tyst och relativt enkelt att gå (i alla fall sommartid skulle jag tro) där leden följer skogsvägar, stigar och några kortare sträckor längs grusväg. Där jag startade i Göksäter låg det bara ett tunt lager pudersnö på marken. Ju längre vi gick, desto mera snö blev det. På grund av att hela Orust ligger på berggrund var det fläckvis ganska isigt och halt, men tack vare mina Icebug-kängor kunde jag ändå gå i stort sett obehindrat.

Jag vet inte om det var dimman som svepte in allt i ett magiskt ljus och dämpade alla ljud, eller om det alltid är så vackert här. Hur som helst blev jag väldigt förtjust i den här delen av leden. När himlen sprack upp och blev sådär riktigt blå som den bara blir på vintern när det är några minusgrader ute tyckte jag till och med att de tre vindkraftverken/snurrorna var vackra på sitt sätt.

Som vanligt är leden markerad med blå markeringar med täta mellanrum. I alla korsningar var det också tydligt märkt åt vilket håll leden gick. Dock var det vid något tillfälle där jag följde en grusväg där det inte fanns några markeringar förrän man skulle svänga av på en stig. Där hann jag börja fundera på om jag hade gått för långt. Något annat jag tycker mycket om längs denna delsträcka (som går längs leden Orust Tvärs) är alla informationstavlor som inte bara upplyser om att ”här låg ett torp under den eller den tidsperioden”. Nej, här är det ingående personskildringar som gör att man verkligen känner med dem som kämpade i den karga miljön här på ön. Den mest makabra platsen man passerar är avrättningsplatsen där den sista halshuggningen på Orust ägde rum 1857. Många spännande (och otäcka) detaljer om detta och mycket annat kan man läsa om längs leden om man är intresserad.

Jag njöt av hela turen och alldeles för snabbt hade jag och hunden Wilma tagit oss de 11 kilometerna vi skulle gå fram till Hoga. Där passade jag på att stanna och titta på Orust enda runsten. Hogastenen är registrerad av Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och har nummer: Stala 2:1. Tyvärr syns inristningarna inte så tydligt. Jag är bortskämd efter alla vackra runstenar jag såg i Småland förra året.

Eftersom det inte hade tagit oss mycket mer än 2 timmar att gå från Göksäter bestämde jag mig för att fortsätta hemåt mot Svanesund och alltså även gå etapp 6, ytterligare 11 kilometer. Men den etappen får ett eget inlägg.

För dig som vandrar med hund

Stättorna (5-6 stycken längs denna etapp) man ska ta sig över när man ska in i och ut ur hagar är tyvärr inte så hundvänliga. De är lite branta och pinnarna är vända åt ”fel” håll, så det finns inget för hundarna att sätta tassarna på. När jag gick där i helgen var det ingen el påslagen i stängslen, så då kunde Wilma ändå passera, men på sommaren får man nog lyfta sin hund i dessa passager. Detta är rapporterat till Orust kommun.

Mer om Kuststigen – Göksäter-Hoga / Orust Tvärs

Etappen är 11 kilometer och relativt lätt att gå. Man passerar främst odlingslandskap och västkustskog. Ingen kust i sikte på denna etapp. Länk till Kuststigens egen sida om etapp 7. Och här kan du läsa mer om leden Orust Tvärs.

Fler inlägg från Kuststigen här i bloggen

Här hittar du inlägg från de delar av Kuststigen som jag har gått

Här kan du läsa om Hoga-stenen

Länk till Orust kommun och deras information om Hoga-stenen

Inlägget Kuststigen etapp 7 – Göksäter-Hoga dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är inte så ofta tonåringarna vill följa med ut. Men idag fick jag med mig min glada 13-åriga dotter. Vi valde att gå en av de fina natur- och kulturstigarna i vårt närområde. Svens Altareleden är 6,5 km lång (7,5 om du även går upp till utsiktstornet) och går genom ett varierat och kuperat landskap.

Sven Altare-leden går i Morlanda naturreservat på Orust. Den består korta bitar av grusväg, men mest går den längs stigar. Vi fick njuta där vi gick genom luftiga lövskogar och vi passerade många, många vackra martallar. Hela området är kuperat och går upp- och nerför berget.

Längs leden finns vackra, tydliga och informativa tavlor om platser som är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Följande sevärdheter beskrivs på tavlorna, och på Orust kommuns webb (se länk längst ner i inlägget):

• Morlanda Säteri
• Galgeberget
• Skogen
• Kalvhagen
• Hålta
• Majlyckan
• Lugneborg
• Hulténs skorpor
• Milstenen
• Svens altare

Temperaturen låg på minus sju grader, marken var täckt av ett tunt lager snö och solen sken från en klarblå himmel så vi kunde inte önskat bättre väder. Vi kastade nysnö upp i luften, prövade om is på vattenpölar höll att gå på, klättrade i träd (eh.. bara dottern, inte jag) och gick på darrande ben uppför trapporna i tornet. Det var absolut värt att göra det för utsikten däruppifrån var otrolig idag när det var klart väder.

Trots att leden inte är längre än 6 kilometer tog det oss drygt två timmar att gå hela rundan. Och det hade kunnat ta ännu längre tid om vi hade stannat för att fika också. Vi tyckte båda om den och jag tror att dottern kan tänka sig att i alla fall åka tillbaka för att få gå upp i tornet på högsta punkten igen.

För dig som vill veta mer om Svens Altare-leden

I bloggen

Läs gärna blogginlägget från min första tur längs leden (med Sofia och hundarna, april 2020). Där beskriver jag leden mer ingående än i detta inlägg.
Blogginlägg om förra helgens utflykt till Albertsholmen som också ligger i Morlanda naturreservat

Så här hittar du hit

Koordinater till parkeringen:
WGS 84 (lat, lon): N 58° 11.890′, E 11° 32.051′
WGS 84 decimal (lat, lon): 58.19817, 11.53419
RT90: 6460685, 1248942
SWEREF99 TM: 6456011, 29632

Externa länkar till informativa guldgruvor

Länk till Orust kommuns information om Sven Altare-leden. Varje sevärdhet presenteras på webbbsidan
Länk till Länsstyrelsens information om Morlanda naturreservat (där leden går)

Inlägget Svens Altare-leden, Orust – med tonårsdotter dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid några tillfällen har jag gått till Moltemyrsområdet några kilometer från vårt hus, men den här gången valde jag att ta bilen istället. Den parkerade jag vid vattentornet i Svanesund och när jag gick Moltemyrstigen från det hållet sprang jag på en fornlämning jag inte sett innan.

Det lilla jag sett av Moltemyrsområdet tidigare har tilltalat mig. Myrmark, knotiga tallar, berg och mossa. Jag hade läst mig till att rundan egentligen utgår från vattentornet i Svanesund, men som nyinflyttad visste jag inte var jag kunde hitta det. Igår följde dock en av mina snälla grannar med mig och visade vägen.

Slingan runt Moltemyrsområdet är inte lång, bara runt 3 kilometer. Men så många vackra platser man får se. Vi gick rundan motsols och kom först till utsiktsplats (med fikabord och eldstad) mot Svanesundsbukten, sedan till Danskens Tjärn och Moltemyren (även vid dessa finns fikabord). Stigen går genom vindpinad kustpräglad skog och berget syns på många ställen bland ljung, barr och mossa. Mellan träden skymtar man havet på sina ställen.

När vi var på väg mot bilen igen passerade stigen strax nedanför en höjd. Jag tittade upp på den och såg en massa stenar som såg ut att ligga väldigt annorlunda. Självklart vek jag av från stigen för att titta närmare på vad det var. Det var en stor fylld stencirkel, cirka 13 meter bred och 70 cm hög. Jag hade inte sett något liknande, men tänkte direkt att det måste vara någon slags fornlämning. Min granne visste inte heller vad det var.

Min nyfikenhet var stor, så när jag kom hem letade jag upp platsen i Fornsök för att läsa mer om röset vi hittat. Dessvärre fanns inte så mycket att läsa, mer än måtten. Denna fornlämning (RAÄ-nummer Långelanda 103:1) har inte ens något namn. Synd tyckte jag, för det var verkligen annorlunda med sin helt cirkelrunda form.

För dig som vill veta mer (länkar med mera)

Läs inläggen från mina andra turer i Moltemyrsområdet

Moltemyrsområdet – Svanesund, Orust
Moltemyren – ett nytt ställe jag hittat på Orust

Läs vad Fornsök skriver om den fornlämning vi ”hittade”

Länk till Fornsöks information om fornlämning L1968:861 Röse, RAÄ-nummer: Långelanda 103:1

Karta / koordinater

Här hittar du platsen där jag parkerade bilen. Stigen utgår därifrån.

Inlägget Annorlunda fornlämning längs Moltemyrspåret dök först upp på Hemomkringvandring.

Trots att Kultehamn kulturstig börjar så nära som två kilometer från min ytterdörr tog det mig hela tre månader från flytten till Orust innan jag gick den. Men idag blev det äntligen av.

Eftersom jag jobbade hemifrån hade jag möjlighet att ta en lunchrunda och valde då att gå just Kulteby kulturstig. Jag tog bilen till parkeringen där jag hade stämt träff med en granne och hennes hund. På första skylten informerades vi om att det finns hela 7 rastplatser med bänkar och bord längs leden.

Vi gick iväg längs en bred stig som ledde oss genom landskapets bergiga kullar och passerar en mängd övergivna torpruiner. Vid varje ruin fanns skyltar som berättade om byggnadens historia, både på svenska och engelska. Dessutom var det på varje skylt tydligt märkt på en karta var längs leden man befann sig.

På ett ställe kan man välja att gå den enkla eller den svåra vägen. Självklart valde vi den svåra vägen. Den är alltså inte svår, men det går inte att köra barnvagn eller rullstol längs denna del som förlänger leden med ungefär en kilometer. Vid Ransberg går Kultehamn kulturstig ihop med Kuststigen en kortare sträcka, så om man går Kuststigen går det alldeles utmärkt att göra en avstickare längs kulturstigen i och med att den är en rundslinga.

Längs den lite svårare delen är stigen lite knaggligare och smalare, och där finns även trappor. När vi gått den extra slingan kom vi fram till den vackra lilla sjön Kultevatten det det givetvis också fanns en liten rastplats. Överallt längs stigen stannade vi och läste på skyltarna och förundrades över de starka människor som levt i dessa små torp under så svåra förhållanden.

I och med att vi gick den lite längre rundan blev denna tur ungefär 5 kilometer och den tog oss drygt en timme att gå i normalt ”prata och läsa-på-skyltar-tempo”.

För dig som vill veta mer om kulturstigen Kultehamn

Kultehamn kulturstig ligger mellan Svanesund och Vräland på Orust. Här hittar du en karta som visar dig till parkeringen där leden börjar.

Längs stigen finns fjorton ruiner och byggnader som presenteras på skyltar med torpens historia. Området förklarades 1987 som kulturminne och skyddas av kulturminneslagen. Orust kommun har en föredömligt bra sida (länk till sidan) där de beskriver de 14 ruinerna och byggnaderna var för sig. Vandringsleden ligger mellan Svanesund och Vräland på Orust och den är till klassad som promenadvänlig.

Tillgänglighet längs stigen

Det går alldeles utmärkt att köra barnvagn hela rundan som är 4 kilometer lång. Väljer man den svårare vägen blir rundan 5 kilometer och man går då en bit längs Kuststigen.

På kartan kan du se hur tillgängligt det är på en tregradig skala grön, gul och röd. Grönt är fullt tillgängligt för alla medan gult är tillgängligt för många men kan innebära problem för några. Rött är otillgängligt för rullstolsburna men ändå ganska lättvandrat. Blått markerar anslutning till Kuststigen, delsträckan Orust Tvärs. Kartan kommer från Orust kommuns information om Kultehamn.

Tips om andra kulturleder på Orust som jag gått

Husebyleden och leden Svens altare
Albertsholmen och Stora Björnholmen, Morlanda
Svens Altare-leden
Husebyleden

Inlägget Kultehamn kulturstig – tillgänglig vandring på Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Du som har följt bloggen en tid vet att jag vid några tillfällen har åkt runt på lite runstensletarrundor. Där jag bor nu finns inga runstenar, men jag hade hittat information om att det skulle finnas en hällristning här i Ale kommun och bestämde mig för att leta upp den.

Enligt den info jag hade lyckats läsa mig till skulle den finnas på Stugåsberget strax utanför Skepplanda. Strax intill en väg som jag faktiskt både kör och åker ganska ofta. En dag när jag skulle till Risveden bestämde jag mig för att svänga av vid den där skylten med texten ”Hällristning”.

Jag hade läst mig till att det inte skulle vara mer än några hundra meters promenad från parkeringen och fram till ristningen, och det stämde. Från parkeringen följer man en stig som går i kanten av en åker. Stigen ingår i Pilgrimsled Göta Älv, etapp 5 (Starrkärr-Skepplanda). På stigens andra sida passerar man några hus bakom en stenmur och ett buskage. Helt plötsligt står träden tätare – tills det öppnas upp för en liten stig in mellan dem. Och där, rakt fram, finns den. Den hällristning jag kommit för att titta på. Inristad i en i stort sett lodrät bergvägg – hela 3 meter lång!

I gläntan framför Stugåsberget står en bänk så att man kan stanna och njuta av den lugna, historiska platsen innan man antingen vänder tillbaka till parkeringen eller fortsätter längs pilgrimsleden. Jag tyckte det var en mäktig känsla att få se en så pass stor ristning. Så nära mitt hem dessutom. Det enda som var lite synd var att den färg man använt vid restaueringen av ristningen nästan var försvunnen på partiet längst till höger. På foton jag sett som bara är några år gamla har hela ristningen varit röd.

Men summa summarum – självklart är denna hällristning värd ett besök! Att vistas på så ”gamla” platser ger alltid en mäktig känsla.

För dig som vill veta mer

Länk till Ale kommuns information om Stugåsbergets hällristning
Länk till Pilgrimsled Göta Älv, etapp 5

Inlägget Hällristning på Stugåsberget, Skepplanda dök först upp på Hemomkringvandring.

En dag under min första vecka i mitt nya hemomkring förvandlades en vanligt morgontur med hundarna till en spännande upptäcktsfärd. På grund av, eller tack vare, appen Naturkartan som lurade ut oss på lite avvägar.

Min tanke var att ta med hundarna och pröva en stig vi passerat när vi gått till min favoritsjö som ligger en dryg kilometer från huset. Dagen till ära bestämde jag mig även för att kolla avstånden mellan olika platser jag brukar gå till här. Till den närmaste sjön visade det sig vara 610 meter. Därifrån till stigen vi skulle utforska var det inte mer än 460 meter.

Tyvärr har jag inga bilder från stigen som gick genom barrskog över ett litet berg. Jag kände ganska snart att den svängde mot min favoritsjö och anade att jag skulle komma fram vid det enda hus jag sett längs sjöns kant. Det visade sig att jag hade rätt – och vi var framme vid det redan efter en knapp kilometer på stigen. Stigen kom ut på en skogsväg jag gått 2-3 gånger och jag tänkte att då får jag väl bara ta den hem, men det kändes lite snöpligt med en så kort upptäcktsfärd!

Tidigare hade jag sett en tjärn skymta mellan träden där jag gått längs skogsvägen. Nu hade jag ju extra mycket tid på mig eftersom turen hittills varit så kort, så jag bestämde mig för att svänga av skogsvägen och ta mig ner till den. Jag öppnade appen Naturkartan och såg att det skulle finnas en tjärn till innanför den andra. Och dessutom hittade jag något annat spännande. En bit fram längs skogsvägen – och en bra bit in i skogen förbi en mosse – skulle det finnas en övernattningsstuga och två fornlämningar. Jag bestämde mig genast för att försöka hitta dem också.

Det var lätt att ta sig ner till den första tjärnen eftersom den låg inom synhåll. Jag gick fram genom högt gräs, ormbunkar och sedan pors, tranbär och mossa. Hundarna var lyckliga över att få bada och dricka vatten. Under mitt försök att hitta till den mindre tjärnen ramlade jag över en liten stig som ledde mig raka spåret till det vackra lilla vattendraget. Efter en kort stund där vände vi tillbaka till skogsvägen och följde den tills det var dags att svänga av rakt ut i terrängen för att försöka hitta övernattningsstugan.

Terrängen var kuperad – och omväxlande ”bergig” och mossig, så det var svårt att ta ut en kurs och gå rakt fram. Men med hjälp av Naturkartan slingrade jag mig fram med hundarna förvånat springande i hasorna. De är vana vid att följa stiga och skogsvägar, men nu hade de ingen aning om vad jag höll på med. Omgivningarna var otroligt vackra med stora ormbunkar, högt böljande gräs och solen som sken mellan träden. När jag närmade mig platsen där övernattningsstugan skulle finnas öppnade sig en stor mosse med bara några enstaka låga träd här och där framför mig. Jag såg också några jakttorn. Men ingen övernattningsstuga eller vindskydd. Jag gav mig försiktigt ut på mossen och tänkte att stugan kanske låg i skydd av någon svacka. Mitt ute på mossen ramlade jag över årets första blommande klockljung, erica tetralix.

Efter att ha fotat de för mig exotiska blommorna (de finns inte på småländska höglandet där jag bott fram till för några veckor sedan) lyfte jag blicken och såg en liten koja en bit längre fram. Det måste vara övernattningsstugan jag letat efter, tänkte jag, och styrde stegen ditåt så snabbt jag kunde över tuvorna. När jag kom fram brast jag i skratt. Tanken på att någon skulle ha lust att övernatta just här kändes inte så trolig…

Efter att vi hittat stugan var det inte långt till fornlämningarna. Tyvärr fanns inga skyltar så jag har ingen aning om vad det handlade om, men jag var där i alla fall :). Sedan letade vi oss tillbaka ut mot skogsvägen och även nu fick vi gå i kringelikrokar för att ta oss runt små berg och våtmarker.

Vi kom ut välbehållna på skogsvägen som jag gått några gånger innan. Idag kantades den här och var av orkidén fläcknycklar (dactylorhiza maculata). Sjön som finns i slutet av skogsvägen, och ligger nära vårt hem, var nu bitvis översållad av vita näckrosor (nymphaea alba), så det blev några fotostopp även längs den sjön.

Från sjön är det bara 500 meter hem, och där möttes jag av en härlig frukost uppdukad i trädgården. Bättre start på dagen kan man knappast få. Även att naturkartan lurade ut mig på en liten upptäcktsfärd – och äkta hemomkringvandring – som inte gav mig det utlovade (övernattningsstugan) – men en massa underbar blomsterprakt.

Detta inlägg är enbart till för att inspirera

Detta inlägg är inte skrivet för att inspirera till ett besök på exakt samma plats som jag varit på. Min tanke med inlägget är att väcka din nyfikenhet att utforska det DU har i närheten av platsen där DU just nu befinner dig.

Inlägget Morgonturen förvandlades till upptäcktsfärd dök först upp på Hemomkringvandring.

Under påsken träffade jag Sofia för första gången. När hon skulle visa mig sitt hemomkring tog hon med mig på en spännande vandring runt kulturlederna Husebyleden och Svens Altare. Båda ligger i Storehamn på Orust. Egentligen var ursprungsplanen en helt annan, men den hårda blåsten gjorde att Sofia fick planera om.

Jag och min hund Gemini längs Husebyleden

Det är alltid roligt att få upptäcka nya ställen, och de här två lederna hade jag aldrig hört talas om innan vi kom dit. Mellan lederna är det bara någon kilometer, så vi följde stigar som band ihop turen till en rundslinga. Både början och slutet av turen gick längs Husebyleden – där vi också parkerade bilen. Denna led är endast 3,5 kilometer lång, men enligt ledinformationen beräknas den ta 2 timmar att gå.

Vadringsleden är bekvämt nog en rundslinga som består av skogsstig. Bitvis är stigen mycket brant, men den är ändå inte besvärlig. Längs leden finns tio skyltade sevärdheter som till exempel Huseby fornborg, ett fårhus i sten, torpargrunder och den mäktiga bokskogen (som blev min absoluta favorit) i snäckskalsravinen Uggletoften. Leden är markerad med blå pilar och blå band på träd och stolpar. Personligen hade jag inte behövt informationsskyltarna – för jag hade ju Sofia som var lika påläst och kunnig som en äkta guide!

För mig var det roligt att få se vilka växter som blommade på detta nya ställe – eller som skulle komma att blomma. Till exempel klockljungen som jag inte har hemma i Småland.

När vi hade gått ungefär halva slingan, läst på alla skyltar, oj:at och åh:at åt allt vi såg och fotat två miljoner detaljer längs vägen, vek vi av från leden för att ta en ”genväg” över till kulturleden Svens Altare. Även längs denna led fanns informativa skyltar och delvis följde vi Kuststigen och pilgrimsleden på Orust.

Efter någon kilometer anslöt vi till kultur- och vandringsleden Svens Altare. Den är 6 kilometer lång, och beräknas ta 3-4 timmar. Även detta är en rundslinga, och den är markerad med gula pilar eller markeringar.

Den högsta punkten, som är 105 meter över havet, kallas Svens Altare. Stenhögen på bergstoppen är enligt folksägen rester av det altare Sven använde när han höll predikan för sina får. På berget, där det växer vackert knotiga tallar, finns sedan 2003 ett utsiktstorn som Sofia lurade upp mig i. Det blåste hårda vindar, och jag måste erkänna att det var lite läskigt att klättra upp i det svajiga tornet. Men jag kan tänka mig att utsikten därifrån är hänförande en solig och klar dag!

Det kan hända att platserna kommer i lite fel ordning nu, men vi passerade även Kalvhagen, där det finns rester av en lada/fähus mitt ute i skogen, herrgården Hålta och dess vackra trädgård, Majlyckan, ett gammalt garveri, en milsten, Slottsberget och Galgeberget. Det finns otroligt mycket intressant att läsa om alla dessa ställen (se länk längst ner i inlägget) och det ger verkligen ett mervärde att få med sig platsens historia.

Vi kände att magarna började knorra när vi passerat Hålta. Turligt nog fanns en fin rastplats på andra sidan sjön. Det var faktiskt en sak jag reagerade på – att det fanns så många bord och bänkar. På min hemmaled höglandsleden är jag van vid att det finns ett eller två bord per dagsetapp. Här passerade vi kanske 10 stycken på 16 kilometer!! Det är kanske så här när man är närmare en storstad? Hur som helst var det gudomligt gott, och oerhört vackert att sitta vid sjön och äta. Även att vi höll på att blåsa bort och få fingrarna förfrusna.

När vi tittade på klockan insåg vi att vi skulle behöva öka tempot något för att hinna tillbaka i ungefär planerad tid. Med ny energi i kroppen var det inget problem, och hundarna verkade också glada över den snabbare takten. Egentligen tror jag att största skillnaden var att vi försökte att inte stanna och fota lika mycket som vi gjort från början.

Att dra ner på fotandet klarade jag ganska bra bitvis, men när vi kom fram till bokskogen (som ligger i slutet av Husebyleden) med sina blåsippor, ravinen och vattenfallet – nej, då var det kört! För min del var denna del av leden värt att åka dit för – alltså även om det varit enbart den vi sett/gått. Bokskog är så speciellt. Något extra, som man vanligtvis inte hittar i en bokskog, men gör här, är snäckskal som finns på marken i stor mängd. De samlades där under istiden (tack Sofia även för den informationen). Se och njut av Orusts största bokskog – även att inte löven slagit ut än.

När vi kom tillbaka till bilen (efter att jag även varit tvungen att stanna för att fotografera årets första gullvivor) var jag full av intryck. Och mobiltelefonen av bilder. Turen blev strax över 16 kilometer och den tog oss nästan 5,5 timmar, men man hade utan problem kunnat tillbringa ytterligare några timmar längs Husebyleden och Svens Altare. Jag är tacksam att Sofia tog med mig så att jag fick uppleva detta fina och spännande område.

Länkar för dig som vill veta mer om lederna

Så här hittar du hit

Husebyleden ligger intill väg 178 mellan Varekil och Ellös. Strax före Ellös tar du av mot Hälleviksstrand. Efter 50 meter finns en skylt Fornborg till vänster, där finns en P-plats. Husebyleden startar på andra sidan om väg 178. Du går genom gångtunneln under väg 178 och håller till höger vid den lilla blå träpilen.

Mer från området i bloggen

Läs om min nästa tur på Husebyleden, oktober 2020
Läs om min och sambons tältnatt i decemberrusk längs Husebyleden
Läs om min och tonårsdotterns tur runt Svens Altare-leden januari 2021

Användbara länkar:

Här hittar du Orust kommuns information om Husebyleden, Storehamn, Orust. Alla dess sevärdheter är beskrivna.
Här hittar du all tänkbar information om kulturleden Svens Altare, Storehamn, Orust
Länk till Länsstyrelsens information om Morlanda naturreservat (där leden Svens Altare går)

Inlägget Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.