I mitten av april förra året åkte jag för att träffa min bästa vän, Linda Björk, och gå i ett av ”hennes” hemomkring: Eriksbergs naturreservat i Blekinge. Nu, ett år senare, har vi varit tillbaka, och vilken tur det blev.

Vad bjuder Allböleleden på?

Allböleleden i Karlshamns kommun är en av de leder som vi gick både förra våren och nu i helgen. Den är 8,8 kilometer lång och ligger i Eriksbergs Stränders naturreservat.

Nästan all slags natur

Längs Allböleleden känns det som om man får allt: Kust- och skärgårdslandskap med ädellövskog, tallskog, lövsumpskog, hällmarksskog, enbuskmark, hagmark, gräsmark, havsstrandäng, hällmark, hav, öar och skär.

Upprustat med stolpar och skyltar

Från början är leden ganska lätt att gå, men bitvis är den lite knölig. Förra året var den inte supertydligt märkt, men vi noterade då att leden höll på att fräschas upp med nya trappor och spänger. Vi såg att det även var nya ledstolpar och skyltar på väg. Därför var det extra roligt att komma tillbaka i år och se hur fint det blivit.

Sova i ett skyttevärn?

Förra året tältade vi så långt ut man kan komma längs leden. Men i år hade vi än ännu mer spännande sovplats; vi sov i ett skyttevärn. Tipset fick vi från personal på Eriksbergs Hotell & Safaripark där vi också tillbringade ett dygn under vår långhelg.

Spännande att ta sig in

Efter några kilometers vandring tänkte vi varje gång vi kom upp på en höjd: ”Nästa höjd – där ligger skyttevärnet”. Vi hade fel några gånger, men till slut var vi där. Först kom vi till dörren som är på bilden här, men vi kom inte på hur vi skulle ta oss in, så vi gick runt till andra sidan.

Där var det enklare att ta sig in, men dörrarna är ganska tunga. Det kan vara bra att veta, så det är bara att ta i om man tycker det går trögt. Känslan när man stod här på berget vid havet och öppnade portarna var rätt mäktig.

Så genomtänkt i varje detalj

Både Linda och jag blev imponerade av interiören. Man har byggt breda bänkar runt hela väggen och de är tillräckligt breda att sova på. Det finns en kamin, men man får nog bära med sig ved om man vill elda. Just när vi var där fanns lite rester av byggmaterial, men vi hade burit med en liten påse ved ut.

Men det fanns några saker härinne som verkligen imponerade på oss och det var att det fanns både brandsläckare, nödutgångsskylt och brandvarnare. Och ”bra-att-ha-saker” som sopborste, skyffel och askhink. Otroligt genomtänkt.

Inte ETT skyttevärn, utan två

Vi upptäckte också att det fanns ett nästan identiskt skyttevärn bara några hundra meter ifrån detta. Tack vare skorstenarna som stack upp såg vi det, för det hade vi ingen aning om innan att det fanns. Tänk att man kan använda gamla militära anläggningar på ett så här bra sätt. En stor eloge till dem som ordnat detta (tyvärr har jag inte information om vem/vilka det är).

Minnesvärd kväll och natt i skyttevärn

Eftersom vi kom fram till skyttevärnet redan under eftermiddagen hann vi både njuta av omgivningarna och äta middag. På grund av att Lindas hund Vittra mår bättre i ett mindre utrymme slog vi upp deras tält inne i värnet. Lite speciellt, men inget konstigt tycker jag som själv levt med hund många år.

Själv använde jag skyttevärnet ungefär som man använder ett vindskydd. Det var väldigt skönt att sova därinne. Helt vindstilla, mysigt med marschallerna tända och jag kände mig trygg eftersom vi inte stängde dörrarna helt. Jag sov som en stock och vaknade pigg och glad tidigt på morgonen.

Packning och städning före ”avfärd”

Det var lätt att lämna skyttevärnet i fint skick till nästa gäng som ska rasta eller övernatta där. Både borste och skyffel fanns på plats.

Extra fina naturupplevelser

Det var många saker som gjorde den här turen väldigt speciell för mig. Dels övernattningen i skyttevärnet förstås, för det var något helt nytt för mig, men även att jag gjorde turen med Linda.

Men vi fick flera andra upplevelser som också blev minnesvärda. Den vackra sandödlan vi fick beundra en långstund innan vi smög vidare för att inte skrämma den till exempel. Vildsvinet vi såg kasta sig ut i havet och simma i flera minuter innan han tog sig upp på en udde och sprang vidare var även det något vi kommer att minnas för alltid.

Och för mig var det superroligt att få se årets första gullviva här – bara några hundra meter ifrån platsen jag såg förra årets första. Dessutom såg vi en hel dikesren full med pestskråp (petasites hybridus) på den lilla bilvägen in till naturreservatets parkering. Sådant värmer självklart en blomnörds hjärta.

En sammanfattning av Allböleleden

Om någon skulle be mig att göra en kort sammanfattning av Allböleleden skulle kunna vara: Vackert, vackert, vackert!

Lite fakta om leden

Allböleleden är en vacker vandringsled som är 8,8 kilometer lång. Den ligger i Blekinge (Karlshamns kommun). Vi utgick från parkeringen vid Björnahemmet.

• Observera att detta inte är en rundslinga.
• Närmaste busshållplats heter Matvik och ligger i Karlshamn.
• I hela naturreservatet får man tälta två nätter. Det finns även markerad tältplats om man inte hittar någon egen. Där finns även grillstad och dass.
• Leden går strax intill Eriksbergs Vilt & Safaripark – så nära att man ibland går exakt utanför stängslet och chansen att se djur finns.

Mina andra vandringar vid Eriksberg

I samma naturreservat, Eriksbergs stränder, finns även Kohageleden som Linda och jag gick tillsammans i april förra våren (alltså 2023).

Dessutom gick vi en kortare tur i Järnaviks naturreservat samma helg. Här kan du läsa mina beskrivningar om de leder och slingor som jag gått vid Eriksberg (scrolla längst ner i inlägget).

Länkar till leder och naturreservat

• Naturkartans beskrivning av Allböleleden 8 km (Eriksbergs stränders naturreservat)
• Naturkartans beskrivning av Kohageleden 4,4 km (Eriksbergs stränders naturreservat)
• Kulturstig Kyrkesta 1 km, rundslinga (Eriksbergs Hotell & Viltpark)
• Länsstyrelsens information om naturreservat Järnavik
• Och slutligen Länsstyrelsens information om naturreservat Eriksbergs stränder

Mina bilder från Allböleleden 2023

Även förra våren gick Linda och jag Allböleleden. Den gången tältade vi så långt ut men kan komma längs leden och jag bjuder på några bilder från den turen. Det var superhärligt att få gå denna led igen.

Inlägget Allböleleden och natt i skyttevärn dök först upp på Hemomkringvandring.

Över midsommar hyrde jag och min sambo Hällerstugan i Herrestadsfjällets naturreservat från torsdag till lördag. Vädret var helt otroligt, och det kändes nästan som en utlandssemester.

Stugan ligger vid en vacker sjö mitt i skogen. Bohusledens etapp 14 (Bjursjön-Metsjö) passerar bokstavligen över gårdsplanen. Från stugan når man också flera andra vandringsleder i och genom naturreservatet.

Många leder genom det vackra reservatet

Bohusleden är märkt med orange markeringar och lederna inne i reservatet är markerade med gult. Det finns leder mellan alla stugorna, och även kortare rundslingor som utgår från varje stuga. Jag rekommenderar papperskartan över Herrestadsfjället (som man kan köpa från Uddevalla orienteringsklubb).

Övernattning både ute och inne

Den här gången sov vi tillsammans en natt inne i Hällerstugan. Sedan sov jag en natt i hammock så att sambon och hans kusin fick ha lite ”egentid”.

Dessutom kunde jag passa på att inviga min nya hammock.

Kvällarna ägnade vi åt att sitta ute på altanen och njuta, och åt att grilla lite korv och marshmallows. Njuta i all enkelhet med andra ord – precis vad vi behövde.

Vacker morgondimma över sjöarna

En helt ljuvligt dimmig sommarmorgon fick jag på midsommarafton då jag följde lederna mellan Hällerstugan, Kölnestugan, Krokestugan, kåtan och Hällerstugan. Det blev en lite kortare variant (13 km) av rundan jag gick förra året, då jag även passerade Kärrestugan.

6-7 sjöar passerade jag längs vägen och hundarna har lyckligt svalkat sig i varje sjö de kunnat dessa sommarheta dagar.

Midsommarmat och släktingar i skogen

På midsommarafton kom flera släktingar och gjorde oss sällskap för mat och bad i Hällerstugan. Resten av tiden blev ren rekreation då vi bara mådde bra i den underbara naturen runt oss. Ibland är livet bättre än bra!

Lite mer om Hällerstugan

Hällerstugan är en stor stuga där det finns plats för många att sitta och äta och umgås. Där finns ett litet kök (gasol), diskbänk och den nödvändigaste köksutrustningen. Stugan har inte el eller vatten, men på gården finns en pump för dricksvatten. Det finns också utedass, badplats och en kanot (med tillhörande flytvästar förstås) för den som hyr stugan.

Herrestadsfjället är ett underbart naturreservat i vår grannkommun Uddevalla, och vi är där så ofta vi kan. Här kan du läsa om alla turer jag gjort i Herrestadsfjället.

Friluftsfrämjandet i Uddevalla hyr ut stugorna

Det är Friluftsfrämjandet i Uddevalla som förvaltar och hyr ut Hällerstugan. Vi har även tidigare hyrt stuga av dem inne i Herrestadsfjällets naturreservat; Kärrestugan har vi hyrt två gånger och Krokestugan en gång. Vi har även övernattat i kåtan som står öppen året runt vid två tillfällen. Kontakta Friluftsfrämjandet om du är intresserad av att hyra någon av stugorna.

Mina Instagrambilder från Herrestadsfjället

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Midsommarfirande i Hällerstugan dök först upp på Hemomkringvandring.

Vissa helger är bättre än andra – som den här till exempel. Först och främst fick jag gå två fina rundslingor i Herrestadsfjällets naturreservat. Och som grädde på moset hyrde vi den mysiga Kärrestugan för övernattning i reservatet.

Från parkeringen till stugan med packningen

Tack vare att det är nära från parkeringen (bara 700 meter) kunde vi ta gå två gånger med vår packning. Främst var det veden som vägde ”bly”, så vi delade upp den i flera säckar. Först hade vi problem att få upp låset till Kärrestugan. Men så fort det var löst ställde vi ifrån oss packningen därinne och gav oss ut på en liten upptäcktsfärd.

Vi hann en kort runda innan det mörknade

Eftersom jag hade gått en fin stig i somras, medan Lars låg på sjukhus, ville jag visa honom den. Det var i samband med att jag gick mellan alla stugorna i Herrestadsfjället. Enligt kartan skulle vi kunna fortsätta leden förbi Kärrestugan och på det sättet ta oss till den goa platsen jag ville visa.

En go plats – vid Torsvattnet

Till att börja med följde vi skyltar mot Klämman och passerade sjöarna Byrevattnet och Furuvattnet. Därefter gick vi ett hundratal meter längs ett löpspår, innan vi svängde vänster igen vid skylt märkt Kärrestugan.

Strax var vi framme vid den lilla sjön Torsvattnet. På sjön låg is och vi mötte en familj som precis var på väg av den. På andra sidan sjön finns både bänkar, bord och grillplats. Och en av de söta skyltarna ”En go plats”.

Omväxlande rundslinga på 3 kilometer

Härifrån var det en kort vandring tillbaka till stugan, men naturen bjöd på stor variation. Allt från barrskog, myrmark, små sjöar i kuperad terräng. Totalt var rundan runt 3 kilometer och väldigt mysig. När vi kom till vårt hem för ett dygn hade det börjat skymma.

Kallt inomhus – men det var i alla fall lä

Visa av erfarenheten från första gången vi hyrde Kärrestugan visste vi att det tar tid att värma upp den. Dessutom mindes vi att kaminen och spisen formligen åt ved. Så den här gången tänkte vi hushålla lite med veden och inte elda förrän framåt kvällen. Det mörknade ju redan klockan 16.

Utomhus låg temperaturen på runt 0 grader, men inomhus kändes det kallare. Medan vi pysslade på iförda våra förstärkningsplagg (och våra varmaste mössor) konstaterade vi att det i alla fall var lä.

Thaimiddag på stormkök

Till att börja med plockade vi fram stormköken och middagen. Vi lagade lite thaimat i form av nudlar med kyckling och en massa gott. Som vattenkastanjer, bambuskott, grön curry och så vidare. Snart spred sig doften av mat i hela stugan.

Sällan har en måltid smakat så gott tror jag. Vi hade inte ätit någon lunch, så magarna skrek. Och omgivningen gjorde måltiden supermysig – stormlyktorna spred sitt mjuka sken inne i timmerstugan.

Värme från kamin – och mysbrasa i öppen spis

Därefter tog vi det lugnt någon timme. Satt och tittade på, och pratade om, fotona från dagens tur. Vi tände brasan i öppna spisen och kände förvånat hur det snabbt blev varmt i stugan. Sedan insåg vi att det ju var 15 minusgrader sist vi sov i stugan. Vilket förklarar varför vi tyckte det blev varmt supersnabbt den här gången.

Kex- och ostmys före läggdags

Som avslutning på en fin eftermiddag och kväll lyxade vi till det med lite ost, kex och goda korvar. Tala om att man var supermätt när man kröp ner i sovsäcken (på golvet framför öppna spisen). Stugan höll sig den här gången varm hela natten. Så det var inte ens otrevligt att byta kläder på morgonen när jag skulle ut på ännu en upptäcktsfärd.

Superfin rundslinga i gryningen

Redan före gryningen steg jag upp för att gå med hundarna. En otroligt fin rundslinga på cirka 7 km fick jag i Herrestadsfjällets naturreservat. Visserligen tycker jag att allt är fint i Herrestad, men denna rundslinga är nog favoriten hittills. Kanske blev det extra vackert för att jag gick redan i gryningen?

Exakt var gick ”min” rundslinga?

Jag utgick från Kärrestugan, eftersom vi sov där, men det är enklare att starta och sluta vid parkeringen vid Grågåsvattnet.

Från Kärrestugan gick jag ut mot vägen och korsade den precis i nederkant av sjön Vrångevatten. Därifrån följde jag stig skyltad mot Krokestugan. Vid nästa markerade korsning svängde jag höger mot Kölnestugan, och vid ännu nästa gick jag höger mot Grågåsvattnet. Där fick jag traska hela 150 meter på grusvägen innan jag svängde av mot Kärrestugan (och passerade ”en go plats” från dagen innan).

Vem passar rundslingan för?

Leden är exemplariskt märkt med gula markeringar, och det finns tydliga skyltar i alla större korsningar.

Observera att denna tur inte är tillgänglig för barnvagn, och den passar heller inte för den som har svårt att ta sig fram i riktigt kuperad terräng. Vid flera ställen behöver man ta hjälp av rep i extra branta passager. Dock är stigarna väldigt fina (om än blöta på en del ställen).

Några av anledningarna till att jag gillar Herrestadsfjället

Något jag verkligen gillar med Herrestadsfjällets naturreservat är att det finns flera alternativa vägar till varje stuga, så man kan kombinera sin tur helt efter dagsform och lust.

På just denna tur passerade jag två vindskydd (och det fanns ett till bara ett hundratal meter från leden), och båda dessa var upptagna. Trots att det är ett populärt område är det lätt att få vildmarkskänsla och uppleva ron och lugnet!

Frukost i stugan före hemgång

Lyxigt nog stod frukosten färdig i stugan när hundarna och jag kom dit. Lars hade kokat upp vatten till min choklad, tänt en brasa i kaminen, och dukat upp både bröd, kex och pålägg. Det blev en fin avslutning på vårt dygn i Kärrestugan. När vi städade ur stugan kändes det nästan lite vemodigt, men vi kommer säkerligen att hyra den igen. Och just det ja – stugan hyr man hos Friluftsfrämjandet i Uddevalla.

Slutligen karta och tips om andra rundslingor i området

Herrestadsfjällets naturreservat ligger i Uddevalla kommun, Bohuslän. Läs gärna mer om reservatet hos Länsstyrelsen.

Klicka här om du vill se på kartan var Kärrestugan ligger, eller hur du ska navigera dit.

Här kan du läsa om fler fina och härliga rundor i Herrestadsfjällets naturreservat.

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Fina rundslingor på Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en ganska stillasittande julafton var både jag och min sambo sugna på att komma ut. Så vi bestämde oss för att göra en liten juldagsvandring i (och i närheten av) Herrestadsfjällets naturreservat.

Solen steg

När vi svängde in på parkeringen i Ålslån tidigt på morgonen var det fortfarande halvmörkt ute. Min plan var att vi delvis skulle gå samma slinga som jag gått i Herrestadsfjället med Friluftsfrämjandet någon vecka tidigare. Men den här gången skulle vi gå den i motsatt riktning.

På marken låg ett täcke av snö, och det dröjde inte mer än en halvtimme förrän solen syntes nere mellan trädstammarna. Allt eftersom vi gick längs stigarna i den tysta skogen ljusnade himlen allt mer. Till slut var himlen klarblå och jag kände hur mungiporna åkte upp nästan ända till öronen.

Fikapaus på favoritställe

Eftersom det bara var någon vecka sedan jag gick ungefär samma runda fotade jag inte lika mycket som jag brukar. Men när vi kom fram till fikaplatsen fotade jag desto mer, och detta blev höjdpunkten på vår tur.

Lugnet som la sig över mig där jag satt och såg ut över den isbelagda och snötäckta sjön i solen. Exakt den känsla som jag längtat efter i all jobbstress. Och även den känsla jag valde att bära med mig resten av min julledighet.

Här stannade vi länge. Kokade kaffe och varm choklad, åt vår matsäck. Njöt av att känna solen värma våra ansikten efter veckor av gråväder.

Tillbaka mot bilen med ny energi

Efter att vi hade fått denna härliga paus gick vi vidare i snön och njöt av landskapet. Herrestadsfjället är fantastiskt fint, och jag blir aldrig trött på att gå där. Här kan du läsa mer om naturreservatet som ligger i min grannkommun, Uddevalla.

Avslutningsvis kan jag berätta att turen tog oss nästan fyra timmar, i lugnt tempo. Och vi såg bara tre personer på vår juldagsvandring – det fina vädret till trots. För mig var detta verkligen den perfekta turen.

Juldagsturer från tidigare år

Efter julaftonens matintag, och kanske lite mer stillasittande än vanliga dagar, är det oftast skönt att komma ut. Här är länkar till några av mina tidigare juldagsvandringar. Jag såg just att jag varit på samma ställe 2019 och 2020; men det bjuder jag på:
– Juldagstur – Sundsbyleden, Tjörn (2019)
– Sundsbyleden i solnedgång – Tjörnfavorit i repris (2020)

Och här kan du läsa mer om mina turer i Herrestadsfjällets naturreservat

Nu har det blivit så många besök, turer och övernattningar i Herrestadsfjällets naturreservat att jag har gjort en egen kategori för dem:
– Alla mina inlägg från Herrestad hittar du här

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Härlig juldagsvandring, Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Ibland är det lätt att dagar och kvällar bara rinner iväg. Att den lediga tiden på arbetsdagarna blir till slentrian. Så kände jag tidigare i veckan, så i onsdags frågade jag Lars om han ville följa med på en mitt-i-veckan-tur med övernattning. Till min glädje ville han det (jag hade gått ut själv annars, men det är mysigt med sällskap).

Först en kort vandring

Eftersom jag hade en plan sa jag att platsen var en överraskning. Och att han inte behövde packa tält eller hammock. Planen var att vi skulle sova i ett vindskydd som Helena och jag passerade på etapp 9, bohusleden, förra helgen. Men försäkerhets skulle tog vi med en tarp. Trots att det var onsdag så kunde ju fler ha lust att göra en mitt-i-veckan-tur.

Vi parkerade bilen vid Bottenstugan i Svartedalen. Vilken är startpunkten för etapp 9. Därifrån följde vi bohusleden uppför en backig grusväg och sedan kuperad stig genom mossig skog. Efter bara 1,5 kilometer var vi framme vid målet för dagens tur – vindskyddet som ligger på en smal landremsa mellan sjöarna Lilla och Stora Iglekärr. Vandringsleden passerar precis utanför det mysiga vindskyddet med gräs på taket.

Eftermiddagsbad i skogssjö

Visserligen var himlen mörkgrå och molnen hopade sig, men precis när vi kom fram till vindskyddet sken solen. Både Lars och hundarna hoppade glatt ner i sjön för ett bad. Själv är jag en badkruka så jag höll mig på land, men agerade handdukshållare och pepp. För vattnet var visst inte lika varmt som det såg ut när solen sken.

Efter en stund var det färdigbadat och Lars klädde på sig för att slippa både de hårda vindarna och myggen. Vi hade med oss ved och gjorde upp en brasa i eldstaden.

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Gäller till och med 2021-09-30.

Härlig brasa och lyxig kvällsmat

Till att börja med gjorde vi bara en brasa som vi genast lät bli till glöd. Orsaken var att vi hade med oss lite rådjurskött som vi tänkte grilla. Till det lyxigt goda skivade köttet åt vi sallad och mangodressing i pitabröd.

Så fort vi grillat klart matade vi elden med mera ved så att vi kunde njuta av sprakandet. Regnet hängde i luften så det var extra härligt med värmen från brasan. Vi satt länge så. Sida vid sida. Täljde lite. Pratade lite. Filosoferade i tysthet. Allt medan det skymde runt oss.

Mitt-i-veckan-turens övernattning

Hösten närmar sig med stormsteg nu. Och det märks framför allt på att det mörknar så tidigt på kvällen. Redan runt 21.30 kröp vi ner i sovsäckarna inne i vindskyddet. Hundarna snarkade i stort sett innan de hunnit lägga ner huvudet på sina bäddar. Och likaså jag, men Lars är kvällsmänniska och var vaken lite längre.

När mitt alarm ljöd klockan 05.15 krånglade jag mig ur sovsäcken och hoppade i kängorna. Dessutom hängde jag på mig en jacka medan jag tog med mig hundarna uppför en kulle. Medan jag ringde för att väcka min bonusson så han inte skulle komma för sent till jobbet passade hundarna på att uträtta sina morgonbehov.

Anledningen till att jag gick upp på kullen var att det inte fanns något som helst nät nere vid vindskyddet, så jag var helt enkelt tvungen för att få kontakt med omvärlden. Även att jag hellre hade stannat kvar i sovsäcken.

45 minuter senare var det dags att upprepa proceduren för att se till att min dotter kom upp i tid för att hinna till skolan. Egentligen skulle jag själv varit uppe vid den här tiden om jag varit hemma, men jag valde att ta ut flextid några timmar den här torsdagsmorgonen.

Upptäcktsfärd och utefrukost

Eftersom jag ändå var uppe bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde gå på en morgontur med hundarna. Först följde vi bohusleden. Men när vi var på väg tillbaka till vindskyddet följde jag ett infall att försöka gå runt en av sjöarna. Det tog oss ungefär en halvtimme att gå runt Lilla Iglekärr och var bitvis lite trixigt. Men det var roligt, och vi fick en del fina vyer (hundarna och jag).

Tillbaka vid vindskyddet väckte jag Lars. Det började bli dags att packa ihop våra sovsaker och börja med frukosten. Morgonen var riktigt mulen, men det var underbart att sitta sida vid sida i vindskyddet och äta tillsammans. Kaffe, varm choklad, söta hjärtformade mackor. Tänk att kunna göra så här en helt vanlig arbetsdag.

När vi var klara packade vi ihop vår lägerplats och gick den korta promenaden genom skogen ner till bilen vid Bottenstugan. De första dropparna regn kom mindre än 2 minuter efter att vi hade börjat köra hemåt. Och regnet tilltog ju längre vi kom. Jag var oerhört tacksam att vi hade uppehåll hela vår mitt-i-veckan-tur. Det gör upplevelsen till något helt annat än när man går i regn och blåst.

Sammanfattningsvis…

Idén med att ta en mitt-i-veckan-tur var riktigt bra. Om jag får säga det själv. I och med att man inte har hunnit få så höga förväntningar så blir glädjen och upplevelsen så mycket större. Vi brukar försöka gå ut och grilla korv i skogen med tonåringarna mitt i veckan. Eller åka iväg till havet och se på solnedgången. Men att hinna med en övernattning mellan två arbetsdagar kändes som en oerhörd frihet.

Så min tanke med detta inlägg är inte att tipsa om en exakt plats (men du kan läsa om bohusleden etapp 9 i mitt tidigare inlägg, eller på Bohusledens egen webbsida). Utan att få dig att hitta energi och vardagsglädje i att själv skapa tillfällen att vara ute oftare. Att ta vara på de där vardagarna och göra en mitt-i-veckan-tur av något slag med jämna mellanrum. Och faktiskt använda den där tiden som annars bara rinner mellan fingarna. Det behövs så lite för att göra en vanlig dag till en dag värd att minnas!

Inlägget Mitt-i-veckan-tur med övernattning dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hade fått tips från Lisbeth på Nösundsgården om lite olika vandringsleder. I morse prövade jag och hunden Wilma en av dem – rundslingan Hjortsbackenleden. Leden är 7,5 kilometer lång, men jag valde att även göra några små avstickare. Därför blev det ungefär en mil för oss att gå.

Varför Hjortsbackenleden?

Att få förslag till nya vandringsturer var oerhört roligt. Till och med så roligt att det nästan var svårt att välja vilken jag skulle gå. Gemensamt för alla lederna är att de utgår från hamnplanen i Nösund och är rundslingor. Av flera anledningar föll valet på Hjortsbackenleden:

1. Underlaget verkade trevligt = väldigt lite asfalt
2. Längden på leden kändes perfekt!
3. Leden går väldigt nära flera utsiktspunkter (så att jag kunde göra avstickare dit)

Arekullen, 75 möh

Från hamnplanen i Nösund följde vi pilgrimsleden i riktning mot Box Vette. Direkt efter att vi passerat samhällets sista hus kom vi in i en vacker lövskog längs en bäck. Efter några hundra meter svängde vi av leden mot Arekullen. Stigen till utsiktspunkten är skyltad. Och brant. Tack och lov fanns där både rep och en del trappsteg till vår hjälp. Efter nattens minusgrader var det nämligen ganska halt.

Det var absolut värt att gå upp för att njuta av utsikten här innan vi fortsatte längs pilgrimsleden. Solen steg, fåglarna kvittrade och porlandet från bäcken följde oss. Allt detta gjorde att jag fylldes av riktig vårkänsla där jag gick. Hjortsbackenleden är inte markerad. Däremot hade jag fått med mig en detaljerad beskrivning så jag behövde aldrig oroa mig för att gå fel.

Boxviks Vette, 116 möh

Sedan dök den efterlängtade skylten mot Box Vette upp. Egentligen går inte leden förbi där, men detta är en avstickare du bara inte får missa! Förmodligen är det inte längre än max 500 meter upp till högsta punkten från skylten.

I kontrast till lövskogen vi nyss passerat öppnades snart ett landskap likt en fjällhed framför oss. Vi följde stigen genom ljungen och över klipporna mot vetten. Åt vilket håll jag än såg skymtade jag havet.

På bergets högsta topp, 116 meter över havet, finns ett bronsåldersröse. Där finns även en informationsskylt (på marken dock) som säger att det bara finns två punkter på hela Orust som är högre belägna än denna. Jag och Wilma njöt av landskapet medan jag strosade runt och letade efter en bra plats att äta min frukost på. Och det var inte svårt.

Några kilometer längs grusväg

Efter en rofylld paus vände vi tillbaka ner på leden. Ganska snart kom vi ut på en grusväg som vi följde i några kilometer. Vanligtvis kan jag tycka att det är tråkigt att gå längre sträckor längs vägar, men det gjorde jag inte idag. Förmodligen på grund av att vi varken såg eller hörde några bilar. Å andra sidan kan det bero på att jag gick idag, en söndagsförmiddag i februari – inte under sommarens högsäsong. Oavsett anledning så tyckte jag att vandringen längs denna sträcka var meditativ där den gick genom odlingslandskap och förbi vårdade sommarstugor.

Sista biten följde vi en mindre grusväg genom ett sommarstugeområde där stugorna låg oerhört glest. Det var flera hundra meter mellan varje stuga. Därefter följde vi en stig ut mot ”stora vägen”.

Stigen går därefter parallellt med den smala asfaltsvägen. När stigen tar slut får man gå på vägkanten ett hundratal meter innan leden svänger in på gamla vägen. Det är en lite smalare väg förbi några hus, där man går nerför backen mot havet och hamnplanen.

Jag är SÅ nöjd!

Jag var oerhört nöjd efter min tur och känner redan längtan efter att få gå denna runda igen. Kanske med familjen så att de också får se vackra Boxviks Vette? Eller med Sofia och hundarna? Eller med någon blomnörd som kan krypa runt på alla fyra och fota blommor tillsammans med mig? Här i området kommer snart blåsipporna, och därefter gullvivorna, och det vore fantastiskt att kunna gå här igen under den vackra tiden!

För dig som vill veta mer

Här kan du läsa mer om utsiktspunkten Boxviks Vette i Orust naturguide (se tips 8)
Och så måste jag ju såklart lägga ut en länk till Lisbeth och hennes Nösundsgården

Inlägget Hjortsbackenleden, Nösund, och Boxviks Vette dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en veckas lugn hemma hos oss var det dags för valpen Balder att följa med oss på sin första utenatt. Eftersom han är så liten kan vi inte gå mer än någon kilometer med honom, så det krävde en viss planering. På grund av min födelsedag, och dotterns sportlov, är jag ledig hela veckan. Jag ville väldigt gärna åka upp till Sotenäs och vandra lite. Valet av sovplats föll på Bollemyrstugan.

Tanken var att Wilma och jag skulle gå etapp 19 av Kuststigen följande dag och den går mellan Anneröd och Bovallstrand. När vi studerade kartan såg vi att det skulle ligga en stuga, Bollemyrstugan, en dryg kilometer från etappstarten. För att få en uppfattning om ifall stugan kunde vara aktuell gjorde jag som vanligt en sökning på webben. Det var ganska kul att det första Google-resultatet på stugan visade ett inlogg härifrån bloggen – från när Sofia sov där i april. Hur som helst var det både lätt och spännande för en valp att gå från bilen till stugan.

Sofia hade förvarnat att stugan var liten, men vi hade inte förstått exakt hur liten, förrän vi såg den. Dörren var så låg att jag fick krypa när jag skulle in i stugan. Allt som rymdes därinne (vilket i och för sig också var allt som behövdes) var egentligen två britsar. Det fanns också ett litet väggfast bord och några små hyllor därinne. Och en stång i taket – vi önskade på kvällen att vi hade haft med galgar så vi kunde hängt upp klädena på tork.

Precis utanför stugan finns en grillplats med sittbänkar runtom. Just igår låg den mitt i en sjö som gjorde det svårt att vistas runt eldstaden. Vi försökte därför leda vattnet ut från ”ringen” runt eldstaden och ner mot myren. Först tog vi pinnar till hjälp, men sedan tog vi varsin tegelpanna som låg under trappan för att kunna skjutsa på vattnet lite snabbare.

Jag hade handskar på mig, men jag upptäckte strax att min sambo inte hade det. Han skar sig nämligen illa i ett finger, men som vanligt vägrade han uppsöka vård och försökte få ihop det djupa såret själv. Trots detta gjorde vi upp en eld i eldstaden och grillade lite hamburgare i mörkret innan vi kröp in i vår lilla stuga.

I stugan fanns två väldigt smala britsar. Vi valde att flytta ut dem en bit från väggen och lägga våra liggunderlag på dem. På det sättet blev det helt okej sovplatser. Hundarna hade sina bäddar på golvet, och eftersom det var första gången Balder var med var vi lite oroliga över att det skulle bli en jobbig natt. Det blev det inte. Han somnade direkt och behövde bara gå ut en gång på hela natten.

Det var längesedan vi sov ute när det var så här varmt. På dagen några plusgrader, och på natten några minusgrader. Så det var riktigt bekvämt i sovsäcken och jag sov som en prinsessa ända tills hundarna sa att det var morgon. Då steg jag upp och gick en liten runda med dem runt Bollemyrstugan och gav dem deras mat.

Därefter packade jag mina grejer, pussade sambon och valpen Balder hejdå, innan Wilma och jag gick vidare längs Soteleden för att ansluta till Kuststigen etapp 19 drygt en kilometer bort.

Inlägget Valpens första utenatt – ministugan Bollemyrstugan dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår var det dags för mig att gå ytterligare en sträcka av Kuststigen. Den här gången valde jag etapp 5 som går mellan Ljungskile och Kolhättans färjeläge, men jag gick den i motsatt riktning eftersom jag har så nära ner till färjan.

I stort sett varje gång vi lämnar ön tar vi färjan från Svanesund till Kolhättan, med bil. Idag åkte jag och hunden Wilma (valpen Balder är för liten för långa turer än) över sundet ”till fots” till etappstarten. Detta är en vägfärja (Västtrafik linje 387), så den är kostnadsfri och ingen biljett behövs.

Vädret var grått och temperaturen låg på några plusgrader när vi påbörjade vår 16 kilometer långa vandring mot Ljungskile. Efter flera veckors snö och kyla var det väldigt halt när smältvatten rann på snö och is, och jag ångrade snabbt att jag inte hade tagit mina vinterkängor från Icebug som har inbyggda dubbar. Att hålla i ett hundkoppel när man går på isigt underlag är inte det roligaste. Men jag får erkänna att det i alla fall är en fördel med draghjälp i hala uppförsbackar.

Från färjeläget går man först någon kilometer längs brant grusväg, som just nu var väldigt hal. Därefter kommer man ut på en asfalterad väg som i stort sett saknar vägren. Den är starkt trafikerad i samband med färjeavgångarna, var 20:e till var 30:e minut. Sedan följer leden i huvudsak olika grusvägar resten av sträckan. Jag är inte en person som går igång på vandring längs väg. Skogsvägar älskar jag, och stigar, men längre sträckor längs grus- och asfalt tycker jag är mindre tilltalande. Trots detta bjöds jag på vackra vyer vid sidan av leden.

När jag passerade en mindre bro drogs mina ögon in mot skogen. Bron gick över en bäck som rann mellan granarna – i en smal ravin. Nu var bergväggarna täckta av is och jag kände att jag bara måste försöka fota. Det var en smal ravin, och djup, men när jag gick fram för att binda fast hunden vid ett träd såg jag att det fanns en stege till hjälp. Trots det var det rätt otäckt, men jag tog mig ner så långt jag kunde och tog några bilder.

Strax efter denna lilla avstickare började det duggregna en liten stund, men efter en kvart blev det uppehåll igen. Det var lätt att följa leden. På denna etapp var det i stort sett enbart i korsningar det fanns markeringar. Rakt fram gäller tills man ser en pil som visar annat. I en enda korsning saknades skyltning, och det har jag meddelat till Kuststigen. Innan jag visste ordet av kom vi fram till havet, vid campingplatsen vid Sparreviken, strax söder om Ljungskile.

De sista kilometerna följer man havet. Jag är otroligt svag för havet och tycker att det är vackert i alla väder och alla former. Husen står trångt och jag förstår att alla vill ha denna utsikt från sitt eget fönster. Strandpromenaden förbi kallbadhus, gästhamn och småbåtshamn är förmodligen ofantligt vacker i sommarskrud. Idag var det moddigt och grått. Men ändå vackert!

För dig som vill veta mer om etapp 5 mellan Kolhättan och Ljungskile

Etapp 5 går mellan Ljungskile och Kolhättans färjeläge och är 16 kilometer. Största delen av leden går längs väg.

Jag är inte en person som går igång på vandring längs väg. Skogsvägar älskar jag, och stigar, men längre sträckor längs grus- och asfalt tycker jag är mindre tilltalande. Trots detta bjuds man på vackra vyer vid sidan av leden. Odlingslandskap. Små berg. Hästar i hagar. Och havet såklart! Självklart fick inte etapp 5 visa sig från sin bästa sida – vem kan göra det en mulen och småregnig dag i februari? Men jag kan tänka mig hur det ser ut här under våren och sommaren. Eller vilken solig dag som helst!

Här hittar du en länk till Kuststigens information om etapp 5

Inlägget Kolhättan-Ljungskile 16 km – Kuststigen etapp 5 dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra helgen träffade jag Linda för första gången sedan min flytt från Småland, och vi valde att ge oss ut till Härmanö strax utanför Orust (min nya hemkommun och hemö). På Lindas önskelista stod nämligen hav och klippor.

Första färjan från Tuvesvik gick klockan 08.30, vilket är ganska sent för oss, så vi var där i god tid efter att ha hunnit besöka ett litet naturreservat längs vägen. Vädret var grått och regnet hängde i luften, men vi var lyckliga över att slippa det spöregn som härjat under natten. Färjan mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen på Härmanö tar knappt 5 minuter.

När vi kom i land följde vi Mor Johannas Gata bort från fiskesamhället. Det fanns inga skyltar som pekade ut var de olika lederna gick förrän vi hade kommit en bit längs den lilla väg/gångbana som gatan efter en kort bit hade övergått till. Vår plan var att börja i norr och gå alla rundorna vi stötte på längs vår väg till södra udden Härmanö huvud, och vi började med leden ”Lilla Härmanö”.

Stigen finns med på reservatskartan, men den är inte utmärkt som led, så jag vet inte riktigt hur lång den är. Hur som helst ledde den oss snabbt ut på såphala klippor där vi, eller i alla fall jag, tog oss fram som kärringar med små små steg där vi kände oss för innan vi ”klättrade” vidare.

Omgivningarna var sagolikt vackra och vi gjorde ett stopp för att äta frukost nära havet innan vi gick vidare. Om klipporna hade varit torra tror jag att detta hade varit en otroligt njutbar liten tur. Den här gången gick lite för mycket av vår koncentration åt till att hitta säkra ställen att sätta fötterna på. I slutet av slingan kom vi fram till ängarna som omger insjön ”Vadet” och där blev det genast lättare att gå förbi gårdar som hade helt hänförande utsikt.

Helt plötsligt blev det väldigt lätt att gå, till skillnad från de första två kilometrarna som tog 1 timme och 25 minuter. Vi kom in på promenadväg som ingår i den tillgänglighetsanpassade leden (gul på kartan). Denna del går genom jordbrukslandskap mitt inne på ön och svänger sedan av ut mot den östra kusten. I den korsningen vid Myren svängde vi västerut på blå led ut mot Långekilen och jag var helt överväldigad av naturens skönhet hela denna del av turen. Naturens skiftningar var många och oväntade.

Vi började den lätta stigningen genom lövskog och upp på vidsträckta ljunghedar. Snart skymtade vi havet och överväldigades av storheten och skönheten. Det var fortfarande halt att gå efter nattens regn, men vyerna fyllde oss med vördnad och energi att gå vidare längs havet.

Överallt hade vi klippor runt oss, men inte släta hällar som uppe i Ramsvikslandet, utan det är små hällar och bergsknattar som man får klättra upp och ner ifrån. Mellan hällarna växer ljung, gräs och buskar. Så Linda och jag var helt oförberedda när stigen svängde och gick ner i en ravin som vi inte ens sett eftersom buskarna/träden i den var jämna med marknivån vi nyss gått på. Vi kom in i en helt ny värld – som en djungel även att vi var alldeles bredvid havet.

Vi passerade även små dammar och sjöar där det enligt skyltar på plats finns bävrar sedan 2007. Hur de hamnade härute funderade vi en del på medan vi gick. Det är ju inte så att Orust som är närmast är fastlandet det heller.

Vid Myren fanns det flera stigar att välja mellan. Där gjorde vi valet att inte gå den lilla stigen ut till Stenvik (som vi egentligen tänkt) eftersom det hade tagit längre tid än beräknat att gå den sträcka vi klarat av hittills. Istället svängde vi av den blå slingan och tog in på vit slinga ner mot Skålldalen. Det var en relativt enkel vandring. I Skålldalen svängde vi in på den andra blå slingan istället för att ta genvägen längs vit slinga till Skållehus. Målet för vår tur var ju Härmanö huvud, och det ville vi inte missa.

När vi närmade oss sista toppen mötte vi två par och en hund, men då hade vi varit ute på leden i nästan fyra timmar så det kändes rätt okej med lite ”trafik”. Från toppen och ner i den sista viken innan vi skulle kunna klättra upp mot Härmanö huvud (och ta vår efterlängtade lunchrast vid badplatsen) fanns ledmarkeringar, men mer sporadiskt och inte alltid på ställen som var lätta att passera.

När vi kom ner i dalgången blev jag helt förstörd när jag såg att det var vatten i vägen, och att det inte gick att gå upp på klipporna på andra sidan. När jag är hungrig blir jag nämligen lite… kantig och stingslig. Men Linda lyckades lura med mig genom blöt koskit, vatten och hala stenar ända fram till badplatsen och utedasset vi haft i sikte.

Sällan har en lunch smakat så gott som när vi satt i så mycket lä vi kunde hitta med vinden vinande runt öreonen (som ändå skyddades av en mössa). Det var vidunderligt vackert att få sitta på en så ostörd plats där havet och en massa öar bredde ut sig framför oss. Det var riktigt skönt att och ta igen sig en stund. Vi lämnade packningen i den skyddande viken medan vi letade oss en väg upp till toppen av Härmanö huvud. Vågor slog mot klipporna, och vägen som sett plan och lätt ut bröts av djupa skrevor så att vi ständigt fick leta oss nya vägar.

Men skam den som ger sig. Till toppen skulle vi – och till toppen tog vi oss! Mycket tack vare att det hade hunnit torka upp och inte var lika halt som på förmiddagen. Och vilken belöning vi fick i form av utsikt. Det var fri sikt 360 grader och det var en helt fantastisk plats, även att vinden rev och slet i hår och kläder. Ner gick det betydligt lättare att gå, eftersom vi då hade bättre överblick över området. Något som förbryllade oss var alla komockor vi hittade i denna karga och svårtillgängliga miljö. Vi önskade så att vi fick möta några av korna och fota dem i denna miljö, men de gäckade oss tyvärr under hela turen.

Från Härmanö huvud gick vi samma väg tillbaka upp till toppen där blå led passerar och följde den sedan österut mot Skållehus där vi anslöt till den vita leden igen. Vid Svinegilja delar sig lederna, men vi fortsatte att följa vit led ända till gårdarna vid Klippesvik. Därifrån gick vi vägen upp till Gullholmen. Det tog oss knappt 3 timmar att komma till färjan från Härmanö huvud, mycket tack vare att stor del av leden gick längs vägen på öns östra sida.

Totalt gick vi ungefär 24 kilometer under alla våra kringelikrokar, även att Härmanö inte är längre än 6 kilometer lång. Tyvärr får man inte campa på denna vackra, vilda och spännande ö vilket är synd i och med att man lätt skulle kunna ge sig ut på fler upptäcktsfärder om man hade mer tid till förfogande. Istället tältade vi efter vår heldag på ett ställe vi blivit tipsade om på Orust. En underbar avslutning på en underbar dag. Miljön och sällskapet var underbara!

För dig som vill veta mer om Härmanö

Så här hittar du hit
Till Tuvesvik på Orust tar du dig lätt med bil. Från Svanesund på andra sidan ön (där jag bor) tar det knappt 30 minuter. Det går även att åka buss. Färjan till Gullholmen på Härmanö (Västtrafiks linje 381) tar cirka 5 minuter och kostnaden är 40:- för en vuxen. Enklast är att ladda ner appen Västtrafik To Go – där kan du både köpa biljetter och se tider för avgångar för valfri hållplats.

De olika lederna vi gick
OBS! De olika färgerna finns enbart på kartan. I verkligheten är alla leder markerade med orange.

• Tillgänglighetsanpassad led Höpallen-Lunddalen-Övermyren-Härm-Höpallen, 2,5 km
  Den tillgänglighetsanpassade leden som är 2,5 km och märkt med gula markeringar går på trevlig promenadväg. Leden går genom jordbrukslandskap mitt inne på ön och svänger sedan av ut mot den östra kusten där man följer huvudvägen längs havet upp mot Gullholmen.
• Lilla Härmanö
  En ganska kort, men i alla fall med blött underlag en ganska krävande liten runda. Ligger på norra delen av ön och utgår från samhället och över ön till havet på västra sidan över klippor – sedan över strandängar tillbaka till samhället Gullholmen och färjeläget.
• Härm-Kalvhagen-Långekilen-Svensbo-Myren-Härm, 4 km
  Följer du rundan som är markerad med blå färg på kartan bjuds du på 4 kilometer i varierande terräng, och detta blev nog min favoritsträcka. Rundan är kuperad och går både över klippor med fantastisk havsutsikt och ner i grönskade dalar i små raviner. Sista delen av rundan går längs grusväg och är lättgådd.
• Myren-Skålldalen-Firveletut-Svinegilja-Klippevik-Eken-Myren, 5 km
  Denna led är markerad med vitt på karten. Kuperat, men ändå relativt lätt att gå, förutom en bit på östra sidan. Där fanns en enklare väg att gå upp på ett berg så att man slapp klättring. Här bjuds du på en slående utsikt över havet och de närliggande öarna, t ex Kärringön. Det är lätt att ansluta till vägen som går upp till Gullholmen efter avslutad runda. Vi valde dock att ta en annan väg från Skålldalen till Skållehus.. nämligen
• Skålldalen-Härmanö huvud-Skållehus-Firviletut-Svinegilja-Skålldalen, 3 km
  Fantastiskt fin runda, märkt med blå markeringar på kartan, där man har havet inom synhåll i stort sett hela tiden. På en del ställen var det lite svårframkomligt, i alla fall i halt väglag som det vi hade halva dagen. Tyvärr går inte leden ända fram till högsta toppen på Härmanö huvud, eller ner till badplatsen och dasset nedanför, men det går att komma dit om man är beredd på att bli lite blöt om fötterna.

Mer information om Härmanö

Härmanö finns beskrivet i Orust Naturguide. Det är deras tips nummer 1.

– Länk till mitt nästa besök på Härmanö, våren 2021
– Länk till besök vårvinter 2022
– Länk till blomnördig vandring våren 2022

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra veckan var det riktig sommarhetta. Då brukar jag försöka gå lite längre med hundarna innan det börjar bli för varmt på morgonen. Just denna morgon var min plan att utgå från Dammekärr. Därifrån tänkte jag snirkla mig till sjön Lysevattnet via Lysevattensleden och sedan följa Vättlefjällsleden tillbaka till Dammekärr.

Strax efter kl 05 var jag ute på Lysevattensleden

Strax efter 05 åkte jag iväg hemifrån så vi kom iväg enligt plan. Enligt plan gick det också att gå den första biten längs Vättlefjällsleden ända tills jag kom till en vändplan/grusväg. Där brukar jag gå snett höger för att komma vidare mot Stora Mettjärnen. Men den här gången hade jag tänkt gå Lysevattensleden istället. Första gången jag var här i april stod denna led med på skyltarna i korsningen, men nu gjorde den inte det. Dock hittade jag den i appen Naturkartan, så jag stod fast vid mitt val. Åtminstone en stund innan jag började vackla i mitt beslut.

Där Naturkartan visade att leden gick fanns ingen stig

När jag kom till en kraftledningsgata skulle leden svänga av (enligt Naturkartan). Men jag såg ingen annan stig än den jag gick på, och den fortsatte rakt fram. För att göra en lång historia kort: Jag försökte följa leden som kartan visade, men oftast fanns ingen stig att följa. På vissa ställen fanns igenvuxen stig under högt gräs och buskar, så det har säkerligen funnits en led här tidigare. Jag gick bredvid en stor mosse runt Hållsdammen och Nödsjön, i kanten av två mindre berg (Hållsdammsberget och Råseberget). Dessutom var det svårt att hålla något tempo på grund av att all tid gick åt till att hålla koll på var på kartan jag befann mig och åt att försöka hitta någon stig eller plats att sätta ner foten där det inte var för blött eller för brant.

Efter en dryg timme var jag trött, besviken och redo att försöka gena över bergen mot närmaste skogsväg och åka hem, för det kändes oerhört tröstlöst. Men så såg jag att jag skulle uppåt mot en liten bergsplatå och tänkte att jag går upp dit och ser hur det ser ut. När jag var på väg upp mot den passerade jag flera fläcknycklar och humöret steg flera grader.

Uppdatering om Lysevattensleden, 2020-06-30

Idag gick jag och Lars samma sträcka men medsols. När vi kom till toppen fanns en väldigt tydlig stig – vilket gjorde det betydligt lättare att gå på än nere vid moss-kanten – där det inte fanns någon stig.. förutom på kartan. Stigen ledde raka vägen fram till vändplanen – förbi platsen där jag svängde av förra gången. Det visade sig att jag hade förlängt turen med cirka 3 kilometer med mitt irrande i jakt på Lysevattensleden. Så.. ska du gena till/från Lysevattnet – gör det medsols!

När jag kommit upp på platån (sista biten dit gick lätt att gå) såg jag på kartan att det inte alls var långt kvar till Lysevattnet, så jag valde att fortsätta framåt efter att ha tittat på utsikten. Till min stora glädje och överraskning kunde jag följa en tydlig stig ner från berget, genom skogen och ända fram till den vackra sjön. Stegen var lätta och lyckan bubblade i bröstet.

Vid Lysevattnet fick jag en av mina finaste frukoststunder

När jag kom fram till Lysevattnet glittrade solen i vattenytan. Hunden Wilma hoppade lyckligt i för att bada och jag fastnade totalt längs strandkanten, där det kryllade av notblomster (lobelia dortmanna) och småsileshår (drosera intermedia). Jag ägnade en lång stund åt att fota alla blommor.

En liten bit ut i Lysevattnet ligger en liten ö som jag lätt kunde nå genom att hoppa på stenar. Därute satt jag sedan i lugn och ro och njöt av min frukost medan hunden lekte i vattnet runt mig.

Omväxlande natur längs Vättlefjällsleden

Efter en av de mest vilsamma frukoststunderna på länge packade jag ihop och gick vidare längs Vättlefjällseden/Lysevattensleden mot Dammekärr. Stigen var lätt att gå och naturen varierande. Trots att den delvis går bredvid och över en kraftledningsgata en längre sträcka så är den fin.

Blomnörden i mig blev också glad av turen, för sträckan längs kraftledningsgatan var leden kantad av klockljung (erica tetralix). Dessutom såg jag både bergglim (silene rupestris) och en del fläcknycklar. Vad mer kan man önska?

Sammanfattning av min morgontur

De sista kilometrarna går leden genom lummiga lundar och förbi myrmark där jag gått en gång tidigare då jag gick Buråsleden (8,5 km) som också utgår från Dammekärr. Det kändes skönt att gå på bekant mark som kontrast mot den första timmens kämpande i obanad terräng.

Totalt harmonisk inombords var jag när jag nådde bilen efter 3,5 timmar. Sträckan jag gick var ungefär 14 kilometer och i tiden ingick även min långa frukostpaus. Att kunna göra så här på morgonen då och då utan att ha en enda tid att passa är rena himmelriket! Jag är tacksam mot min familj som låter mig!

För dig som vill veta mer

Dammekärr friluftsområde ligger i Ale kommun, Västergötland, cirka 20 minuters bilresa från Göteborg. Avfart från E45 i Nödinge direkt norr Mc Donalds (22 km norr Göteborg). Kör mot Ryd. Sedan är det skyltat Dammekärr i korsningen cirka 5 kilometer från E45.

Alla mina inlägg från Vättlefjäll samlade på ett ställe

Nu har jag samlat alla mina turer i Vättlefjällsområdet på en och samma sida. Ta gärna en titt!

Länk till spårkarta för Dammekärr och Vättlefjällsområdet

Inlägget Lysevattensleden i Vättlefjäll dök först upp på Hemomkringvandring.

I morse bestämde jag mig för att pröva Hållsdammsleden som ligger i mitt nya hemomkring. Vid ett tidigare tillfälle när jag varit här över helgen har jag gått Mettjärnsleden som till stora delar sammanfaller med Hållsdammsleden, men jag var nyfiken på den återstående delen.

Jag utgick precis som förra gången från Dammekärr och anslöt till Hållsdammsleden via Vättlefjällsleden. Leden utgår annars från Jennylund. Jag valde att gå leden motsols och stigarna ledde mig snart in i härligt grönskande lövskog i kuperad terräng.

Än gick jag och hundarna uppför små berg och än gick vi ner – för att sedan runda samma berg längs dess fot. Leden passerar en bäckravin, många mossar och små berg, några tjärnar och skogssjöar. Stigarna var lätta att följa, men inte överdrivet söndertrampade.

Det som verkligen tilltalade mig var att naturen jag passerade var så omväxlande. Ena stunden gick jag genom grön och lummig lövskog, för att i nästa stund passera tallmo. Liksom bergen och tallmon trängdes med mossar och annan våtmark. Efter varje backkrön och varje kurva på stigen väntade nya härliga vyer.

Skyltning saknas vid korsningar

Precis som övriga leder jag gått runt Dammekärr (Mettjärnsleden och Buråsleden) så var leden mycket välmarkerad. Röda romber satt tätt längs leden. Men tyvärr verkar de ansvariga ta för givet att alla känner till även denna led, för det saknas pilar eller annan hänvisning vid varje korsning. Man behöver alltså hålla koll på en karta eller app för att veta att man är på rätt väg. Här kommer ett exempel.

Förutom detta, och passagen förbi Alekrossen (idag svängde jag av där mot Stora Mettjärn eftersom jag en gång tidigare rundat den stora bergtäkten – och det var ingen favoritsträcka) är hela leden väldigt vacker. Ljudet från krossen kan dock vara lite störande om man går förbi under arbetstid.

Blomnörden fick sitt längs leden

Avslutningsvis måste jag få bjuda på några bilder av växter som gjorde mig väldigt glad. Dels såg jag en hel massa hönsbär, något jag inte alls haft hemma i Småland utan bara sett norröver i vårt avlånga land.

Och sist, men inte minst, så hittade jag en massa rundsileshår vid Videtjärnen. Det var lite svårt att fota med två glada hundar i sällskapet, men jag planerar att åka tillbaka ensam för att försöka ta några fler bilder. Jag gillar verkligen de små köttätarna.

Rundan som jag och hundarna gick idag var knappt 12 km.

Uppdatering efter vandring här 2022-06-22: Leden är omdragen och markeringar och skyltar är uppdaterade!

Inlägget Hållsdammsleden, Vättlefjällsområdet dök först upp på Hemomkringvandring.

Skurugata, Skrôle hie och Hulegata är några raviner i Eksjö kommun som jag är förtjust i. Jag har flera gånger snuddat vid tanken att även besöka Korphålorna i grannkommunen Ydre, men det har inte blivit av. Förrän häromdagen när Mari och jag passerade Svinhult i ett annat ärende. Vi kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att svänga av vid skylten ”Naturreservat Korphålorna, 3 km”.

Medan vi körde längs den lilla smala grusvägen fram mot Korphålornas parkering läste jag på Länsstyrelsens webb om naturreservatet. Jag såg där att det fanns en liten vandringsled och vi bestämde oss på en gång för att gå den. Det var enkelt att hitta fram till naturreservatet, och parkeringen var väl tilltagen. Själva vandringsleden utgår direkt från parkeringen, där det även finns en informationstavla om Korphålorna. Hundarna blev eld och lågor när vi började gå längs stigen i den mossiga skogen full av stora stenblock.

Länsstyrelsen beskriver naturreservatet som ett stort skogsområde som inbjuder till strövtåg – en blivande urskog med rikt växt- och djurliv. Själv hann jag inte vara särskilt uppmärksam på växter och djur den här gången. Jag hade fullt upp att hålla koll på de orange markeringarna och snirkla mig fram mellan stenblocken och runda nedfallna träd.

Efter 600 meter, som känns betydligt längre, delar sig stigen i en rundslinga. Vi valde den vänstra stigen och gick medsols. Den småkuperade marken var täckt av mossa. Överallt dessa stenblock. Skogen kändes trolsk.

Snart såg vi ravinen där en bäck rinner fram längs botten. Till skillnad från de raviner jag nämnde i början av inlägget går man inte nere i ravinen här i Korphålorna, utan längs ena kanten på den sida som är mindre brant. På andra sidan ser man den betydligt högre bergväggen resa sig lodrätt. Självklart var vi tvungna att försöka ta oss ner för att se hur det såg ut nere i själva skuran – även att inte leden gick där.

När vi tagit oss upp igen konstaterade vi att det fanns många fina ställen att stanna och fika på. Och att det måste vara ett väldigt bra utflyktsmål för barn. En massa spännande att utforska – god sikt för föräldrarna – överkomlig sträcka att gå (2,4 km) och inte särskilt brant förutom en väldigt kort bit vid ravinen.

Efter att vi lämnat skuran bakom oss var det en längre sträcka där det inte hände lika mycket som på vägen ”upp”. Här var det bara att följa stigen genom det höga blåbärsriset som växte i stor mängd. Vi passerade en liten bit ifrån Strängmossen, men gjorde ingen avstickare dit. Jag tyckte mycket om att vandringsleden var så smal och ”otrampad” – det ökar känslan av vildmark och trollskog.

Vid stigskiljet där vi gick ut på rundslingan svängde vi av samma stig som vi kommit på tidigare – den mot parkeringen. Den sista biten gick snabbt och lätt och den trolska skogen fortsätter ända ner till parkeringen. Hela leden är markerad med orange ringar runt träden och man behöver aldrig undra om man gått fel.

Strax innan man kommer fram till parkeringen öppnar sig skogen och man hamnar vid en liten damm. Hundarna fick gå ner och svalka sig en stund innan vi skulle sätta oss i bilen igen. Jag föll pladask för detta vattenhål och kan verkligen rekommendera platsen för fika eller annan paus. Hela leden är bara 2,4 kilometer, men det tog oss över en timme att gå runt. Och jag hade kunnat spendera mycket längre tid här – både genom att stanna och utenjuta och genom att leta och fota växter, till exempel trolldruva eller dvärghäxört. Det ska också finnas många olika svampar, lavar och mossor här.

För dig som vill veta mer om Korphålorna

Så här beskriver Länsstyrelsen naturreservatet: ”En bäck rinner på botten av en ravin med en fantastisk artrikedom av mossor, lavar och svampar. Här kan du ströva i trolsk gammelskog men terrängen är bitvis svårtillgänglig. Är du rädd för Näcken eller Huldran bör du hålla dig till den markerade vandringsleden.” Se mer på naturreservatets webb.

Så här hittar du hit

Inlägget Naturreservatet Korphålorna, Ydre dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter frukosten ville jag tillbaka till Dammekärr för att reka lite. Jag hade nämligen blivit nyfiken på Vättlefjällsleden som alltså utgår från samma ställe som Buråsleden. Den här gången fick jag sällskap och vi tänkte gå en liten sväng längs leden och planera kommande turer.

Vädret var vackert och vi var långt ifrån ensamma i skogen. Det var många som var ute och spatserade, vandrade eller cyklade längs spåren runt Dammekärr. Inte så att vi behövde trängas, men betydligt fler än vad jag är van vid från de djupa småländska skogarna – där jag faktiskt sällan träffar någon alls.

Vättlefjällsleden går under den korta sträcka vi prövade, längs stigar, förutom en kort bit då vi fick gå på en mindre grusväg. Min lycka var total när vi kom fram till Stora Mettjärn. Eftersom detta var en helt oplanerad tur hade jag inte tittat så noga på kartan så det blev en superbonus att se vattnet mellan trädstammarna och den blå himlen i bakgrunden. Jag kan nog aldrig få nog av att se på vatten!

Alla lederna på skylten (Vättlefjällsleden 25 km, Mettjärnsleden 6 km och Hållsdammsleden 10 km – de två senare utgår från Jennylund) går runt sjön längs en fin stig i vacker miljö. Just den här dagen blåste det ganska rejält, men samtidigt värmde solen. På många av klipphällarna runt sjön satt människor och fikade, eller bara njöt av solen medan vi gick förbi. Och det är inte svårt att förstå, för det är en miljö som inger känslan av att vara långt ifrån civilisationen.

På grund av att vi bara skulle ut en liten sväng valde vi att vända tillbaka till Dammekärr när vi hade rundat sjön. Sträckan blev ungefär 8 kilometer, men det lilla jag såg gav verkligen mersmak. Nu längtar jag tills jag får möjlighet att gå hela Vättlefjällsleden (25 kilometer). Håll tummarna för att det blir snart.

För dig som vill veta mer

Vättlefjällsleden är 25 kilometer lång. Leden ligger nära Göteborg och du kan ta dig hit genom att åka kollektivtrafik. Du kan till exempel ”stiga på” leden vid Vättlestugan, Jennylynd, Dammekärr (där jag började uppe i norra delen) eller Björsjöås. Man följer orange markeringar. På kartan är det den streckade orange markeringen som avser Vättlefjällsleden. Den prickade orange är Bohusleden som också passerar genom området.
Länk till Naturkartans information om Vättlefjällsområdet
Länk till spårkarta, Vättlefjällsområdet

Inlägget Vättlefjällsleden: Dammekärr-Stora Mettjärn t.o.r. dök först upp på Hemomkringvandring.

Under påsken träffade jag Sofia för första gången. När hon skulle visa mig sitt hemomkring tog hon med mig på en spännande vandring runt kulturlederna Husebyleden och Svens Altare. Båda ligger i Storehamn på Orust. Egentligen var ursprungsplanen en helt annan, men den hårda blåsten gjorde att Sofia fick planera om.

Jag och min hund Gemini längs Husebyleden

Det är alltid roligt att få upptäcka nya ställen, och de här två lederna hade jag aldrig hört talas om innan vi kom dit. Mellan lederna är det bara någon kilometer, så vi följde stigar som band ihop turen till en rundslinga. Både början och slutet av turen gick längs Husebyleden – där vi också parkerade bilen. Denna led är endast 3,5 kilometer lång, men enligt ledinformationen beräknas den ta 2 timmar att gå.

Vadringsleden är bekvämt nog en rundslinga som består av skogsstig. Bitvis är stigen mycket brant, men den är ändå inte besvärlig. Längs leden finns tio skyltade sevärdheter som till exempel Huseby fornborg, ett fårhus i sten, torpargrunder och den mäktiga bokskogen (som blev min absoluta favorit) i snäckskalsravinen Uggletoften. Leden är markerad med blå pilar och blå band på träd och stolpar. Personligen hade jag inte behövt informationsskyltarna – för jag hade ju Sofia som var lika påläst och kunnig som en äkta guide!

För mig var det roligt att få se vilka växter som blommade på detta nya ställe – eller som skulle komma att blomma. Till exempel klockljungen som jag inte har hemma i Småland.

När vi hade gått ungefär halva slingan, läst på alla skyltar, oj:at och åh:at åt allt vi såg och fotat två miljoner detaljer längs vägen, vek vi av från leden för att ta en ”genväg” över till kulturleden Svens Altare. Även längs denna led fanns informativa skyltar och delvis följde vi Kuststigen och pilgrimsleden på Orust.

Efter någon kilometer anslöt vi till kultur- och vandringsleden Svens Altare. Den är 6 kilometer lång, och beräknas ta 3-4 timmar. Även detta är en rundslinga, och den är markerad med gula pilar eller markeringar.

Den högsta punkten, som är 105 meter över havet, kallas Svens Altare. Stenhögen på bergstoppen är enligt folksägen rester av det altare Sven använde när han höll predikan för sina får. På berget, där det växer vackert knotiga tallar, finns sedan 2003 ett utsiktstorn som Sofia lurade upp mig i. Det blåste hårda vindar, och jag måste erkänna att det var lite läskigt att klättra upp i det svajiga tornet. Men jag kan tänka mig att utsikten därifrån är hänförande en solig och klar dag!

Det kan hända att platserna kommer i lite fel ordning nu, men vi passerade även Kalvhagen, där det finns rester av en lada/fähus mitt ute i skogen, herrgården Hålta och dess vackra trädgård, Majlyckan, ett gammalt garveri, en milsten, Slottsberget och Galgeberget. Det finns otroligt mycket intressant att läsa om alla dessa ställen (se länk längst ner i inlägget) och det ger verkligen ett mervärde att få med sig platsens historia.

Vi kände att magarna började knorra när vi passerat Hålta. Turligt nog fanns en fin rastplats på andra sidan sjön. Det var faktiskt en sak jag reagerade på – att det fanns så många bord och bänkar. På min hemmaled höglandsleden är jag van vid att det finns ett eller två bord per dagsetapp. Här passerade vi kanske 10 stycken på 16 kilometer!! Det är kanske så här när man är närmare en storstad? Hur som helst var det gudomligt gott, och oerhört vackert att sitta vid sjön och äta. Även att vi höll på att blåsa bort och få fingrarna förfrusna.

När vi tittade på klockan insåg vi att vi skulle behöva öka tempot något för att hinna tillbaka i ungefär planerad tid. Med ny energi i kroppen var det inget problem, och hundarna verkade också glada över den snabbare takten. Egentligen tror jag att största skillnaden var att vi försökte att inte stanna och fota lika mycket som vi gjort från början.

Att dra ner på fotandet klarade jag ganska bra bitvis, men när vi kom fram till bokskogen (som ligger i slutet av Husebyleden) med sina blåsippor, ravinen och vattenfallet – nej, då var det kört! För min del var denna del av leden värt att åka dit för – alltså även om det varit enbart den vi sett/gått. Bokskog är så speciellt. Något extra, som man vanligtvis inte hittar i en bokskog, men gör här, är snäckskal som finns på marken i stor mängd. De samlades där under istiden (tack Sofia även för den informationen). Se och njut av Orusts största bokskog – även att inte löven slagit ut än.

När vi kom tillbaka till bilen (efter att jag även varit tvungen att stanna för att fotografera årets första gullvivor) var jag full av intryck. Och mobiltelefonen av bilder. Turen blev strax över 16 kilometer och den tog oss nästan 5,5 timmar, men man hade utan problem kunnat tillbringa ytterligare några timmar längs Husebyleden och Svens Altare. Jag är tacksam att Sofia tog med mig så att jag fick uppleva detta fina och spännande område.

Länkar för dig som vill veta mer om lederna

Så här hittar du hit

Husebyleden ligger intill väg 178 mellan Varekil och Ellös. Strax före Ellös tar du av mot Hälleviksstrand. Efter 50 meter finns en skylt Fornborg till vänster, där finns en P-plats. Husebyleden startar på andra sidan om väg 178. Du går genom gångtunneln under väg 178 och håller till höger vid den lilla blå träpilen.

Mer från området i bloggen

Läs om min nästa tur på Husebyleden, oktober 2020
Läs om min och sambons tältnatt i decemberrusk längs Husebyleden
Läs om min och tonårsdotterns tur runt Svens Altare-leden januari 2021

Användbara länkar:

Här hittar du Orust kommuns information om Husebyleden, Storehamn, Orust. Alla dess sevärdheter är beskrivna.
Här hittar du all tänkbar information om kulturleden Svens Altare, Storehamn, Orust
Länk till Länsstyrelsens information om Morlanda naturreservat (där leden Svens Altare går)

Inlägget Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag blir så himla lycklig – bloggen inspirerar verkligen andra att ge sig ut! När jag startade vandringsbloggen i januari 2019 hade jag två huvudsyften med den. Det första var att själv kunna se tillbaka på mina turer, stora som små, och minnas dem om och om igen. Det andra syftet var att inspirera. Till min obeskrivligt stora glädje har det blivit tydligt på sista tiden att bloggen verkligen gör just det – alltså får människor att själva ge sig ut och uppleva naturen. Många hör av sig om vandringar och utflykter de gjort där de följt i bloggens fotspår.

Att bloggen även skulle locka ut andra hade jag inte riktigt vågat tro – bara hoppats. Men på sista tiden har det blivit tydligt att min blogg faktiskt inspirerar människor att gå ut. Både att pröva någon av de turer som jag eller någon av de andra skribenterna delat med oss av, och att upptäcka platser i sin egen närhet. Detta är något som gör mig oerhört glad, men även ödmjukt tacksam.

Madelene och hennes barn följde Höglandsleden från Ädelfors efter att ha läst ett av mina blogginlägg

Bloggen inspirerar – några exempel

Att få respons på det jag skriver är en enorm glädjekick. Helt ofattbart härligt känns det när jag får den här typen av kommentarer och feedback från dig och andra som läser bloggen. Här kommer kommentarer från några som valt att ”gå i mina fotspår”:

Tack för tipset, var där igår. Det är absolut värt ett besök. / Karl-Gustaf Karlsson

Hejsan! I går gick vi samma sträcka från Ingatorp o tillbaka. Vi blev lite nyfikna på sträckan o letade på nätet. Såg då din berättelse och fick veta lite mer. Tack för den upplevelsen! / Gunvor Gentschein

Gick inte att gå dit ut nu. Översvämmat. Vi gjorde ett försök men vi hade inga badbyxor med! / Roger Carlsson (kommentar en månad efter mitt besök vid Säby Kile)

Hej! Jag är imponerad av alla fina bilder du lägger ut och härliga tips om vandring runt Eksjö. Idag i det underbara vädret tar jag med mig Whippet och sambo och går sträckan Ägersryd-Assjön. / Jennie Frid

Jag blev så inspirerad av din runstensrunda att jag och en vän ska åka den (kanske inte hela) på fredag. Vi bor i Linköping så vi har lite extra resväg. Tack för inspirationen. / Leif Dahlberg

Inspirerande! Gick del av leden du tipsade om nyligen (Ädelfors- Ingatorp) med två av barnen igår. Ljuvligt! Vill också gärna se pestskråp (?! Vilket namn!), hur gick du? Bor i Eksjö. / Madelene Hultgren Neese

Har du fått något tips här i bloggen?

Fortsätt gärna berätta om du tycker att bloggen har varit till nytta eller glädje för dig. Det är så roligt att höra och läsa om att det man gör faktiskt inspirerar någon annan. Har du följt något av våra tips får du gärna skicka in några bilder och någon mening om hur du upplevde sträckan eller platsen. Skicka till e-post therese@hemomkringvandring.se Ingen blir gladare än jag om bloggen inspirerar dig!

Här kommer ytterligare några bilder från Jennie Frid och hennes tur längs Anebyleden för några veckor sedan.

Följ på instagram så missar du inga uppdateringar

Instagramkontot uppdateras oftare än bloggen så där kan du få extra inspiration i bildform. Följ gärna! Där aviserar jag också alla blogginlägg – så följer du kontot missar du inga uppdateringar
[instagram-feed]

Inlägget Bloggen inspirerar – läsarna vandrar i våra fotspår dök först upp på Hemomkringvandring.