Jag är så stolt över min moster Gunnel Carlsson som släppte sin bok ”El camino: En modern pilgrims vandring” tidigare i veckan. Gunnel har alltid vandrat och jag minns att jag, när jag växte upp, hade svårt att förstå hur hon hellre kunde ge sig ut på ”jobbig vandring” på en utlandssemester än att ligga på stranden. Nu är jag själv likadan!

Förra sommaren åkte min moster iväg helt ensam för att gå den kända pilgrimsleden ”El camino”. Hon skickade täta rapporter via mejl till oss som följde henne här hemifrån. Vi fick vackra bilder, och korta beskrivningar av både roliga och sorgliga tankar och händelser. En helt ny bild av min moster växte fram, och jag beundrade hennes mod,uthållighet och beslutsamhet under hela vandringen.

Häromdagen damp det ner ett nytt mejl i min inbox. I mejlet avslöjade Gunnel att hon samlat sina intryck i en bok, ”El camino: En modern pilgrims vandring” och att den precis hade släppts. Efter en snabb sökning på webben hittade jag boken hos Bokus. Det väckte många känslor i mig att se min mosters bok där. Jag är så stolt över henne – både för att hon genomförde sin pilgrimsvandring och för boken.

Om du beställer boken via Bokus får du gärna kommentera här, eller skicka mig ett meddelande så att jag kan visa min moster. Det går också bra att kontakta mig via mejl så skickar min moster boken direkt till dig.

Gunnel har skrivit boken för dig som:

• funderar på att gå en pilgrimsvandring. I boken får du läsa om pilgrimslivet och få inspiration till förverkliga dina drömmar.
• har gått en pilgrimsvandring. Hoppas du känner igen dig och längtar tillbaka i boken.
• aldrig tänkt tanken att du ska gå en pilgrimsvandring. Här får du nya argument, för och emot.
• som är nyfiken och intresserad av vad som händer i den värld vi lever i.

Inlägget Min moster – en modern pilgrimsvandrare dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra helgen träffade jag Linda för första gången sedan min flytt från Småland, och vi valde att ge oss ut till Härmanö strax utanför Orust (min nya hemkommun och hemö). På Lindas önskelista stod nämligen hav och klippor.

Första färjan från Tuvesvik gick klockan 08.30, vilket är ganska sent för oss, så vi var där i god tid efter att ha hunnit besöka ett litet naturreservat längs vägen. Vädret var grått och regnet hängde i luften, men vi var lyckliga över att slippa det spöregn som härjat under natten. Färjan mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen på Härmanö tar knappt 5 minuter.

När vi kom i land följde vi Mor Johannas Gata bort från fiskesamhället. Det fanns inga skyltar som pekade ut var de olika lederna gick förrän vi hade kommit en bit längs den lilla väg/gångbana som gatan efter en kort bit hade övergått till. Vår plan var att börja i norr och gå alla rundorna vi stötte på längs vår väg till södra udden Härmanö huvud, och vi började med leden ”Lilla Härmanö”.

Stigen finns med på reservatskartan, men den är inte utmärkt som led, så jag vet inte riktigt hur lång den är. Hur som helst ledde den oss snabbt ut på såphala klippor där vi, eller i alla fall jag, tog oss fram som kärringar med små små steg där vi kände oss för innan vi ”klättrade” vidare.

Omgivningarna var sagolikt vackra och vi gjorde ett stopp för att äta frukost nära havet innan vi gick vidare. Om klipporna hade varit torra tror jag att detta hade varit en otroligt njutbar liten tur. Den här gången gick lite för mycket av vår koncentration åt till att hitta säkra ställen att sätta fötterna på. I slutet av slingan kom vi fram till ängarna som omger insjön ”Vadet” och där blev det genast lättare att gå förbi gårdar som hade helt hänförande utsikt.

Helt plötsligt blev det väldigt lätt att gå, till skillnad från de första två kilometrarna som tog 1 timme och 25 minuter. Vi kom in på promenadväg som ingår i den tillgänglighetsanpassade leden (gul på kartan). Denna del går genom jordbrukslandskap mitt inne på ön och svänger sedan av ut mot den östra kusten. I den korsningen vid Myren svängde vi västerut på blå led ut mot Långekilen och jag var helt överväldigad av naturens skönhet hela denna del av turen. Naturens skiftningar var många och oväntade.

Vi började den lätta stigningen genom lövskog och upp på vidsträckta ljunghedar. Snart skymtade vi havet och överväldigades av storheten och skönheten. Det var fortfarande halt att gå efter nattens regn, men vyerna fyllde oss med vördnad och energi att gå vidare längs havet.

Överallt hade vi klippor runt oss, men inte släta hällar som uppe i Ramsvikslandet, utan det är små hällar och bergsknattar som man får klättra upp och ner ifrån. Mellan hällarna växer ljung, gräs och buskar. Så Linda och jag var helt oförberedda när stigen svängde och gick ner i en ravin som vi inte ens sett eftersom buskarna/träden i den var jämna med marknivån vi nyss gått på. Vi kom in i en helt ny värld – som en djungel även att vi var alldeles bredvid havet.

Vi passerade även små dammar och sjöar där det enligt skyltar på plats finns bävrar sedan 2007. Hur de hamnade härute funderade vi en del på medan vi gick. Det är ju inte så att Orust som är närmast är fastlandet det heller.

Vid Myren fanns det flera stigar att välja mellan. Där gjorde vi valet att inte gå den lilla stigen ut till Stenvik (som vi egentligen tänkt) eftersom det hade tagit längre tid än beräknat att gå den sträcka vi klarat av hittills. Istället svängde vi av den blå slingan och tog in på vit slinga ner mot Skålldalen. Det var en relativt enkel vandring. I Skålldalen svängde vi in på den andra blå slingan istället för att ta genvägen längs vit slinga till Skållehus. Målet för vår tur var ju Härmanö huvud, och det ville vi inte missa.

När vi närmade oss sista toppen mötte vi två par och en hund, men då hade vi varit ute på leden i nästan fyra timmar så det kändes rätt okej med lite ”trafik”. Från toppen och ner i den sista viken innan vi skulle kunna klättra upp mot Härmanö huvud (och ta vår efterlängtade lunchrast vid badplatsen) fanns ledmarkeringar, men mer sporadiskt och inte alltid på ställen som var lätta att passera.

När vi kom ner i dalgången blev jag helt förstörd när jag såg att det var vatten i vägen, och att det inte gick att gå upp på klipporna på andra sidan. När jag är hungrig blir jag nämligen lite… kantig och stingslig. Men Linda lyckades lura med mig genom blöt koskit, vatten och hala stenar ända fram till badplatsen och utedasset vi haft i sikte.

Sällan har en lunch smakat så gott som när vi satt i så mycket lä vi kunde hitta med vinden vinande runt öreonen (som ändå skyddades av en mössa). Det var vidunderligt vackert att få sitta på en så ostörd plats där havet och en massa öar bredde ut sig framför oss. Det var riktigt skönt att och ta igen sig en stund. Vi lämnade packningen i den skyddande viken medan vi letade oss en väg upp till toppen av Härmanö huvud. Vågor slog mot klipporna, och vägen som sett plan och lätt ut bröts av djupa skrevor så att vi ständigt fick leta oss nya vägar.

Men skam den som ger sig. Till toppen skulle vi – och till toppen tog vi oss! Mycket tack vare att det hade hunnit torka upp och inte var lika halt som på förmiddagen. Och vilken belöning vi fick i form av utsikt. Det var fri sikt 360 grader och det var en helt fantastisk plats, även att vinden rev och slet i hår och kläder. Ner gick det betydligt lättare att gå, eftersom vi då hade bättre överblick över området. Något som förbryllade oss var alla komockor vi hittade i denna karga och svårtillgängliga miljö. Vi önskade så att vi fick möta några av korna och fota dem i denna miljö, men de gäckade oss tyvärr under hela turen.

Från Härmanö huvud gick vi samma väg tillbaka upp till toppen där blå led passerar och följde den sedan österut mot Skållehus där vi anslöt till den vita leden igen. Vid Svinegilja delar sig lederna, men vi fortsatte att följa vit led ända till gårdarna vid Klippesvik. Därifrån gick vi vägen upp till Gullholmen. Det tog oss knappt 3 timmar att komma till färjan från Härmanö huvud, mycket tack vare att stor del av leden gick längs vägen på öns östra sida.

Totalt gick vi ungefär 24 kilometer under alla våra kringelikrokar, även att Härmanö inte är längre än 6 kilometer lång. Tyvärr får man inte campa på denna vackra, vilda och spännande ö vilket är synd i och med att man lätt skulle kunna ge sig ut på fler upptäcktsfärder om man hade mer tid till förfogande. Istället tältade vi efter vår heldag på ett ställe vi blivit tipsade om på Orust. En underbar avslutning på en underbar dag. Miljön och sällskapet var underbara!

För dig som vill veta mer om Härmanö

Så här hittar du hit
Till Tuvesvik på Orust tar du dig lätt med bil. Från Svanesund på andra sidan ön (där jag bor) tar det knappt 30 minuter. Det går även att åka buss. Färjan till Gullholmen på Härmanö (Västtrafiks linje 381) tar cirka 5 minuter och kostnaden är 40:- för en vuxen. Enklast är att ladda ner appen Västtrafik To Go – där kan du både köpa biljetter och se tider för avgångar för valfri hållplats.

De olika lederna vi gick
OBS! De olika färgerna finns enbart på kartan. I verkligheten är alla leder markerade med orange.

• Tillgänglighetsanpassad led Höpallen-Lunddalen-Övermyren-Härm-Höpallen, 2,5 km
  Den tillgänglighetsanpassade leden som är 2,5 km och märkt med gula markeringar går på trevlig promenadväg. Leden går genom jordbrukslandskap mitt inne på ön och svänger sedan av ut mot den östra kusten där man följer huvudvägen längs havet upp mot Gullholmen.
• Lilla Härmanö
  En ganska kort, men i alla fall med blött underlag en ganska krävande liten runda. Ligger på norra delen av ön och utgår från samhället och över ön till havet på västra sidan över klippor – sedan över strandängar tillbaka till samhället Gullholmen och färjeläget.
• Härm-Kalvhagen-Långekilen-Svensbo-Myren-Härm, 4 km
  Följer du rundan som är markerad med blå färg på kartan bjuds du på 4 kilometer i varierande terräng, och detta blev nog min favoritsträcka. Rundan är kuperad och går både över klippor med fantastisk havsutsikt och ner i grönskade dalar i små raviner. Sista delen av rundan går längs grusväg och är lättgådd.
• Myren-Skålldalen-Firveletut-Svinegilja-Klippevik-Eken-Myren, 5 km
  Denna led är markerad med vitt på karten. Kuperat, men ändå relativt lätt att gå, förutom en bit på östra sidan. Där fanns en enklare väg att gå upp på ett berg så att man slapp klättring. Här bjuds du på en slående utsikt över havet och de närliggande öarna, t ex Kärringön. Det är lätt att ansluta till vägen som går upp till Gullholmen efter avslutad runda. Vi valde dock att ta en annan väg från Skålldalen till Skållehus.. nämligen
• Skålldalen-Härmanö huvud-Skållehus-Firviletut-Svinegilja-Skålldalen, 3 km
  Fantastiskt fin runda, märkt med blå markeringar på kartan, där man har havet inom synhåll i stort sett hela tiden. På en del ställen var det lite svårframkomligt, i alla fall i halt väglag som det vi hade halva dagen. Tyvärr går inte leden ända fram till högsta toppen på Härmanö huvud, eller ner till badplatsen och dasset nedanför, men det går att komma dit om man är beredd på att bli lite blöt om fötterna.

Mer information om Härmanö

Härmanö finns beskrivet i Orust Naturguide. Det är deras tips nummer 1.

– Länk till mitt nästa besök på Härmanö, våren 2021
– Länk till besök vårvinter 2022
– Länk till blomnördig vandring våren 2022

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hade bara varit i Tivedens nationalpark en enda gång innan jag fick chansen att besöka den igen i helgen. Vid mitt första besök, hösten 2018, hade jag och mitt sällskap varit helt ensamma både på parkeringen och i parken, så jag hade väldigt höga förväntningar, även att jag förstod att det inte skulle vara lika folktomt den här gången.

Eftersom så många svenskar upptäckt naturen i år, tack vare Covid-19, förstod jag att det skulle vara betydligt mer folk på ett så känt ställe än sist jag var där. Därför hade jag planerat min och hundarnas tur väl och valt den led som jag trodde skulle locka minst antal besökare – Trollkyrkorundan som utgår från huvudentrén, men åt motsatt håll jämfört med alla andra leder. På Tivedens webbsida beskrivs den dessutom som krävande, vilket också brukar avskräcka. Den är bara 4,6 kilometer lång, men beräknas ta 3,5 timmar att gå.

Som vanligt var jag på plats tidigt på morgonen, och bara ett fåtal bilar stod på parkeringen vid huvudentrén. De verkade ha stått ett tag, så jag antog att det var personer som övernattade i nationalparken. Lederna är tydligt märkta och jag hittade snabbt den stig vi skulle följa ut i den trolska skogen i Tiveden.

Morgonen var tyst och det var bara jag, hundarna och naturen. Vi gick upp och nerför berg och passerade både Metesjön och Trollkyrkesjön innan jag kände att det skulle vara gott med frukost. Det var svårt att gå snabbt i den kuperade terrängen så det hade tagit oss en stund att komma fram till Lilla Trollkyrkan, ett av bergen. Dessutom inbjuder naturen runt leden till ett lägre tempo. Man vill se, ta in, njuta och fota. När hungern slog till gjorde vi en liten avstickare från leden och hundarna fick sin frukost utspridd i mossan så att de fick leta upp den. Själv slog jag mig ner med ryggen mot berget och en underbar utsikt över den blockiga tallskogen.

Medan vi satt där passerade ett yngre par. Och strax därefter ett till. Från den stunden var det slut på friden och vi mötte folk så fort jag trodde att det var fotoläge med folktom skog framför mig. Hundarna blev stressade av alla människor och hundar vi mötte och själv hade jag fullt sjå att stå på benen i den kuperade terrängen med två hundar som hade bråttom framåt. Jag kände tårarna välla upp i ögonen och för en stund glömde jag den första 1,5 timmen som vi faktiskt fick ha nationalparken helt för oss själva.

När jag närmade mig parkeringen insåg jag att min plan att spendera hela min lediga lyxdag i Tivedens nationalpark spruckit. Det fanns över huvud taget inte i min värld att jag skulle ge mig ut på ännu en runda när lederna i skogen var som rena autobahn. På parkeringen såg jag att det var värre än jag trott. Den var överfull med bilar, och längs vägarna in och ut från nationalparken stod bilarna parkerade som packade sillar, trots förbudsskyltarna som satt där.

I bilen bestämde jag mig för att inte låta invasionen i skogen förstöra min dag, så vid första bästa p-ficka stannade jag bilen, surfade in på Länsstyrelsens sida och kollade upp vilka naturreservat som fanns i närheten. Sedan tog jag helt enkelt med mig hundarna till ett av dem istället och vi fick en helt underbar tur. Men det får nog bli ett eget inlägg

För dig som vill veta mer om Trollkyrkorundan, Tivedens nationalpark

Länk till nationalparkens pdf-fil med karta och info om Trollkyrkorundan

Inlägget Tivedens nationalpark, Trollkyrkorundan dök först upp på Hemomkringvandring.

Att gå 25 kilometer per dag, fyra dagar i rad, låter kanske inte så jobbigt. Men efter att ha deltagit i RESUL Four Day March kan jag säga – det är det! Allt började för några veckor sedan när min sambo, som brukar delta i marscher, hittade information om denna. På grund av covid 19 är de flesta evenemang inställda i år – men RESUL Four Day March kunde man delta i på hemmaplan.

Marschen pågick mellan den 23:e och 26:e juli och man kunde gå 10, 25 eller 40 km per dag. Antingen med ryggsäck som vägde minst 10 kg eller utan. Självklart ville Lars gå i klassen 40 km per dag och bära ryggsäck. När han frågade om jag ville gå med sa jag direkt nej, för jag visste att jag inte skulle klara av det. Men efter lite dividerande sa jag att jag nog skulle kunna klara 25 km. Dels på grund av utmaningen och dels för att det kändes som en kul grej att göra tillsammans.

Dag 1 – I och runt Bredfjällets naturreservat

Inför den första dagen tänkte vi ungefär som inför en vanlig vandring. Min sambo hade kollat kartan över ett område han känner till rätt väl, sjön Store Väktor och Bredfjällets naturreservat. Där måttade han upp en slinga som skulle bli exakt 25 kilometer. Han såg dessutom till så att det skulle bli så naturskönt som möjligt (nära flera sjöar till exempel) för min skull. Han nämnde att det är rätt kuperat i området, men ingen av oss förstod just då hur dumt det var att inleda marschen med denna påfrestande sträcka. Så.. vi gav oss glada i hågen mot Store Väktor i Lilla Edets kommun tidigt på morgonen.

Vi har båda gått i området tidigare och gav oss iväg i den ordentligt kuperade terrängen runt sjön Store Väktor på en gång. Tempot vi höll var ett som för mig lämpar sig på lite ”plattare” mark, men jag kämpade på längs stigarna. Uppför berg och nerför berg. Över stock och över sten. Efter en mil stannade vi för att lufta fötter och äta lite. Och byta strumpor. Något som jag faktiskt aldrig brukar göra förrän jag nått mitt dagsmål, men jag kan säga att det räddade mina fötter de här dagarna.

Rutten som Lars ritat upp gick först runt sjön Store Väktor, och följde sedan både Bohusleden, motionsspår och andra stigar. På ett ställe visade det sig att stigen var ett skidspår, vilket gav oss många skratt medan vi försökte ta oss över en stor våtmark torrskodda.

Vädret var helt fantastiskt. Solen sken från en klarblå himmel, men vindarna var svala så det kändes inte supervarmt. Nu svettades jag visserligen en massa ändå eftersom vi höll ganska gott tempo, men det är en helt annan sak. Jag visste att vi behövde ha en snitthastighet om cirka 5 kilometer per timme hela vägen om vi skulle hinna hem till tänkt middagstid (det är dessutom vi som är kockarna). Det kändes lite ovant för mig att inte kunna stanna och fota blommor, plocka svamp eller njuta av alla detaljer runt mig som jag brukar.

Vid dagens andra paus, som vi tog vid en fin liten sjö, lagade vi lite snabbmat så att vi fick i oss något varmt under vilan. Fötterna fick lufta under tiden. Oerhört skönt med en ordentlig paus innan vi gick vidare.

Omgivningarna vi gick i var oerhört vackra, men till slut hade jag inte energi kvar att njuta av det. Efter 23 km kom vi fram till Bohusleden igen, men vår tänkta rutt gick åt andra hållet. Jag kände att jag hellre ville gå ”raka spåret” mot bilen och sjön Store Väktor där vi startade så vi tog olika vägar ner därifrån. När jag kom fram till bilen hämtade jag mina sandaler och gick ner till stranden där jag la mig för att vänta. 27,28 kilometer fick jag ihop den första dagen på RESUL Four Day March och jag kände mig väldigt nöjd.

När min sambo och hans hund kom ner till stranden där jag gottade mig hade han nästan 15 kilometer kvar att gå och han valde att gå längs väg för att kunna gå lite snabbare. Slingan vi gick under dagen hade inneburit 585 höjdmeter uppåt och 582 höjdmeter neråt, så det var inte lätt att hålla något högre tempo där. Medan sambon gick åkte jag i förväg till en mack och köpte lite korv och bröd och dricka och vände tillbaka så att han fick lite påfyllning av energi under sista etappen.

När vi kom hem fick jag frossa – jag hade förmodligen ansträngt mig lite för mycket. Jag frös så att jag skakade och magen kapsejsade totalt. Det var svårt att äta för jag hade ingen matlust och jag hade ont överallt i hela kroppen kändes det som. Men på kvällen kände jag ändå enbart tacksamhet och glädje över att ha fått dela den här upplevelsen med min sambo. På natten sov jag som en klubbad, förutom de gånger jag i ilfart fick springa till badrummet, och nästa morgon kom alldeles för tidigt.

Dag 2 – Vättlefjällsleden / Vättlefjällsområdet

När alarmet ljöd och jag var tvungen att stiga upp för att hinna gå ut med den hund som är för gammal för att orka med såna här äventyr spöregnade det. Visst hade vi sett på väderleksprognosen att det skulle bli regn – men man hoppas ju ändå in i det sista att de ska ha fel. Tyvärr hade de inte det denna dag. Planen vara att min sambo skulle gå hemifrån mot Dammekärr motionsanläggning (cirka 9 kilometer bort) och att jag skulle ansluta där via bil. Tillsammans skulle vi sedan gå Vättlefjällsleden som är 25 kilometer, och så skulle han ha några kilometer kvar att gå hemåt – så att han skulle uppnå sina 40 km – innan jag plockade upp honom.

Nu blev det inte riktigt så. Vägen till Dammekärr består till största delen av asfalt och min sambo fick en elak blåsa mellan två tår medan han gick där. När jag kom fram satt han och skar bort hud runt såret som sträckte sig längs hela insidan av en tå. Hade det varit jag hade jag plåstrat om tån och sedan åkt hem, men han envisades med att han visst kunde gå ytterligare 3 mil denna dag. Eftersom det fortfarande regnade och vi kände av föregående dags alla höjdmeter i vissa muskler bestämde vi oss för att inte gå den bitvis kuperade Vättlefjällsleden utan istället försöka ta oss fram på grusvägar och skogsvägar. Även att det skulle innebära att vi fick vända och gå vissa sträckor flera gånger.

Vi började gå längs Vättlefjällsleden, men svängde snart ner på en grusväg/skogsväg som vi sedan följde ända till Jennylund. Efter att vi rundat arenan gick vi samma väg tillbaka. Eftersom regnet fortsatte konstant blev det perfekt att äta vår lunch vid Dammekärr. Sambon hade då gått 2 mil och jag drygt 1. Det fanns tak vi kunde sitta under och det var obeskrivligt njutbart att kunna lägga sig på liggunderlaget, äta lite varmt och höra regnet smattra ovanför. Lite omplåstring blev det även av mina fötter på några punkter där jag kände att kängorna tryckte och alltså skulle kunna resultera i skav längre fram.

Till slut gav vi oss motvilligt iväg mot Jennylund igen, den här gången via elljusspåret på Dammekärr. Den här dagen innebar inte särskilt mycket njutning. Dels på grund av det ihållande regnet som gjorde allt dyngsurt såklart, men dessutom värkte musklerna efter all ”klättring” dagen före, Lars hade sina sår på foten och min mage var fortfarande helt ur balans.

Men vi gick vidare. Steg för steg. Den ena foten framför den andra. Steg för steg. Försökte peppa varandra så gott det gick. Trots flera strumpbyten var fötterna konstant blöta och kändes helt svampiga. Och oavsett hur bra kläder man har så blir de blöta om det regnar en hel dag.

Jag har inte mycket mer att skriva om den här dagen än att den inte var så rolig. När jag gått mina 25 km åkte jag iväg och gjorde ett ärende innan jag hämtade upp Lars när han haltat ytterligare 15 km. Jag hann precis i tid för att ta emot honom när han lyckligt gick över målgången. En otrolig prestation att gå över 3 mil med det såret han hade på insidan av tån!

Hemmavid tog matlagning och eldning av badtunna vid och vi fick en lugn kväll tillsammans med ”barnen”.

Dag 3 – Risvedenspåret

Med försiktig optimism såg vi att det inte regnade när vi vaknade dag 3 av RESUL Four Day March, men självklart packade vi våra regnkläder ändå. Efter mindre än en halvtimme i bilen parkerade vi i Risvedenområdet. Den ursprungliga planen var att gå Risvedenspåret (18 kilometer) och sedan bygga på genom att antingen gå ett varv till eller gå längs grusvägarna som går förbi alla naturreservaten.

Redan efter några hundra meters vandring längs grusvägen bestämde vi oss för att utöka Risvedenspårs-svängen genom att hålla yttervarv och gå in på spåret längre fram. På det sättet kunde vi gå längs väg en längre sträcka och därmed hålla ett högre tempo – vilket vi insåg föregående dag var till stor hjälp. Omgivningen var vacker, och den här dagen var jag inte lika sliten i kroppen så jag kunde faktiskt njuta av det som fanns vid sidan av vägen.

Risvedenspåret gick på fina stigar, små grusvägar och skogsvägar och motionsspår. Vi passerade gårdar, ängsmarker, sjöar, skogar. Och på slutet ett berg. Jag önskar att jag hade fotat skylten ”Väggen”, för stigningen efter den gjorde verkligen skäl för namnet. Det var en av de tuffaste stigningarna i icke-fjällmiljö som jag gått i. Extra jobbigt när man gått nästan 2 mil före stigningen med. Men utsikten från Klevsjöloft var värd varje steg uppför den branta backen. Och det tyckte även sambon som gått hela dagen med än värre skav på den onda foten.

Min sambo tog sitt förnuft till fånga (enligt mig som sett honom halta fram i nästan 5 mil med rejäla skavsår) och beslutade att korta ner sträckan de sista två dagarna. Detta för att spara på kroppen till den längre marschen han ska delta i i början av september, Para Endurance Race. Från den vackra utsikten var det ungefär 2 kilometer till bilen. Själv hade jag då runt 3 kilometer kvar att gå. Vi enades om att Lars skulle ta bilen till ett närbeläget vindskydd och ta ett bad medan jag fortsatte en bit längs grusvägen och sedan vände tillbaka mot vindskyddet för att komma upp i 25 kilometer.

Med regnmolnen jagande mig stegade jag iväg längs grusvägen och det var en enorm lättnad när jag såg bilen vid vindskyddet en halvtimme senare. Jag hade klarat även dag 3 utan alltför stora besvär (förutom att jag började få en blåsa mellan två tår, precis som min sambo). 25,63 km fick jag ihop och Lars landade på drygt 22 km denna dag. Kvällen förflöt lugnt hemma och jag sov i stort sett utan att känna av någon träningsvärk eller annan skavank.

Dag 4 – Utanför dörren

Dag 4 vaknade jag inte förrän strax före 07.00. Planen var att jag skulle ta med hundarna på en vanlig morgonpromenad cirka 8 kilometer), stanna hemma och äta frukost och byta strumpor, gå ett varv till, byta strumpor och fylla på energi, och få sällskap av sambon på sista varvet.

Första varvet gick helt enligt plan. Båda hundarna var med och lekte och sprang glatt runt mig. Kroppen kändes lika pigg som vanligt, men den ”dumma” tån kändes mellan varven. När jag kom hem för frukost bar sambon precis ut fruktsallad, vaniljsås och ostmacka gjord på mitt favoritbröd. Dessutom hade han med sig ett vattenglas med Resorb. Det var lyxigt att kunna sitta i sin egen trädgård på strumpbytarpausen. Några tejpbitar hade lossnat, så jag bytte ut dem mot nya. Och lite babypuder fick fötterna också innan jag stack ner dem i de rena strumporna.

Den nya energin gjorde att jag nästan flög fram när jag stack iväg igen. 16 kilometer hade jag kvar då och jag gick på i ganska bra tempo, samma runda som med hundarna, men motsols den här gången. Under ett telefonsamtal med sambon stämde vi träff vid en vändplan och jag hade gått exakt 15 km när han anslöt. Vi fortsatte gå längs hundrundan (en av dem alltså), och när vi kom hem nästa gång hade jag bara 3 km kvar. Trots blåsorna på tårna och hälen gick min sambo på i ett vansinnigt tempo, medan jag själv kroknade även att jag känt på morgonen att jag nog kunde gå bra många mil. Men sambon peppade mig och efter lite kryssande mellan olika skogsvägar och stigar var jag i mål! Jag hade då gått 26,1 km under marschens sista dag. Totalt 104.6 km.

Det var en sådan otrolig lycka att känna att jag hade klarat det. Att VI hade klarat det! Lars fick ju släppa sitt ursprungliga mål på grund av skador, men han släpade sig ändå över 6 mil med blåsorna. Delvis för att jag inte skulle behöva kämpa ensam. Jag är så lycklig över att min hälsporre inte krånglade, att jag hunnit operera mitt ben (i höstas) och att jag slapp blåsor och sår på fötterna – för jag hade inte varit lika ”dum-stark” som min sambo och gått vidare då.

Ett stort tack till Lars för ”inlurande” på denna tokighet, för alla goda råd, för pepp, stöd och uppmuntran. Och främst – för sällskapet kilometer efter kilometer. Det var en rolig och nyttig erfarenhet att göra – att se att kroppen kan mer än jag tror – och även otroligt roligt att få göra det tillsammans med min partner. Men nu längtar jag efter lite långsamt strosande hemomkringvandring med mycket fotande av blommor, svampar, insekter och annat smått.

För dig som vill veta mer om RESUL Four Day March

Länk till marschens egen webbplats

Inlägget Litet uthållighetstest – RESUL four day march dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter flytten tyckte vi att vi var värda ett utedygn och bestämde oss för vandra i naturreservatet Risvedens vildmark i min nya hemkommun Ale.

Risveden med 11 naturreservat

Risveden är ett område som delvis ligger i Ale. I området finns 11 olika naturreservat; Skår, Bergsjön, Slereboåns dalgång, Färdsleskogen, Iglekärr, Ekliden, Kvarnsjöarna, Risvedens vildmark, Kroksjön, Trehörningen och Rammdalen. Egentligen var planen att gå Risvedenspåret på 18 kilometer och hitta någon fin plats att tälta på längs vägen (eller en bit ifrån leden), men eftersom den till stor del går på väg valde vi ett annat alternativ i sista sekunden.

Vi visste inget om naturreservatet Risvedens vildmark innan. Vi hittade ingen information om leder i området, men vi parkerade bilen och följde helt enkelt den stig som utgick därifrån. Någon informationstavla fanns dock inte på plats. Leden vi följde var markerad med blått, men vad det innebar hade vi heller ingen aning om. Med hjälp av kartappen bestämde vi oss för att gå förbi Dysjön, ut ur reservatets norra del förbi Stora Mulsjön, svänga ner och förbi Lilla Mulsjön och sedan tillbaka in i reservatet och hitta en tältplats vid Stora Rullesjön.

Leden var ganska dåligt märkt

Efter en stund övergick leden till att vara märkt med orange prickar, men vi hade fortfarande inte sett någon förklaring till vad de olika markeringarna stod för. Vid flera tillfällen fick vi stanna och titta på kartappen var vi befann oss. Omgivningen bestod av barrskog i kuperad terräng. Stigarna var inte alltid tydliga. Medan vi fotograferade på ett ställe hörde vi en hel hjord med vildsvin skynda iväg. Ett häftigt ljud att höra – som en flock galopperande hästar mitt i skogen.

Det hände inte särskilt mycket längs leden. Den gick inte fram till sjöarna utan gick mitt i skogen. När vi närmade oss Stora Mulsjön svängde vi dock av leden ner mot sjön och tog en längre paus. Hundarna fick bada. Ja, Lars också för den delen. Själv nöjde jag mig med att bada fötterna. Solen sken och jag satt och njöt lutad mot en trädstam medan jag drack en flaska vatten och åt lite choklad. Hundarna lekte i vattnet, och la sig sedan att vila en stund innan vi begav oss vidare.

Björns kvarn

En stund efter att vi börjat gå igen kom vi fram till Björns kvarn som låg oerhört mysigt till. Där fanns bord och bänkar om man ville stanna och ta en paus. Vi nöjde oss med att läsa på skyltarna och att fota innan vi gick vidare.

Stora Rullesjön

Mellan Stora Mulsjön och Stora Rullesjön gick vi fel vid flera tillfällen. Leden försvann för att sedan komma in på vår stig från ett annat håll, även att vi inte sett några korsningar. Det var enbart vid några få skiljen det fanns små skyltar – inte några pilar eller tydliga markeringar om vilken stig man skulle välja. Jag har märkt det sedan flytten att det verkar vara dåligt med sånt överlag.

Tack vare kartapparna (sjukt att man ska behöva använda såna när man är i naturen) hittade vi till Stora Rullesjön och tog oss ut på udden som Lars valt ut som tältplats åt oss. Platsen var magiskt vacker med stenhällar och en vik som nyligen varit full av blommande vattenklöver. Nu stod bara bladen kvar, och en del näckrosor hade börjat blomma.

Underbara timmar i väntan på solnedgång

Vi hade gott om tid på oss före solnedgången. Flera timmar. Så vi passade på att njuta av en god middag. Ta ett kvällsdopp.. eh.. inte jag för jag gillade inte den dyiga bottnen som var på ena sidan av udden (eller den blodigel som jag såg i vattnet), slå upp tältet och gå en liten sväng för att kolla in omgivningarna.

Ju längre solen sjönk, desto fler knott samlades runt oss där vi satt i kvällningen. Hur gärna jag än hade suttit kvar i den lugna tvåsamheten bestämde vi oss för att krypa in i tältet när det var svårt att andas utan att få med sig knott

Jag sov som en prinsessa

Hundarna somnade helt utmattade efter dagen. Tältet var myggfritt tack vare vår Thermacell. Kvällen var lyxigt ljum och det var lätt att somna (jag sover verkligen som en prinsessa på mitt nya liggunderlag). När jag vaknade var det redan långt över min vanliga morgontid och jag släppte ut de ivriga hundarna och gick ut med dem en halvtimme. Sedan tog vi det lite lugnt, åt frukost i lugn och ro, fotade, packade våra saker och tog ner tältet.

Enda gången det blev lite stressigt var när jag skrek ”EN HUGGORM”. Vi hade ju två hundar med oss – och jag är extremt rädd för ormar. Det gick dock bra – ingen kom till skada, utan vi kunde ge oss iväg längs leden mot parkeringen helt enligt plan.

Lättgått till parkeringen

Från vår tältplats var det bara några kilometer ner till parkeringen. Leden var fin och lättgådd, men man får vara uppmärksam så att man inte missar när man ska svänga av det som känns som ”huvudled”.

Liten sammanfattning

För mig som bott i Norrland i över 20 år kändes inte Risvedens vildmark som någon vildmark. Visst fanns nedfallna träd, men de verkade mest vara nedblåsta träd, inte sådana som dött av ålder och ramlat. Vildmarkskänslan minskade också av att där fanns gott om stigar, och en del traktorvägar, som korsade leden. Men, det var oerhört skönt att gå i tystnaden och uppleva en helt ny plats. Och tälplatsen vid Stora Rullesjön var världsklass – om man bortser från molnen av knott.

För dig som vill veta mer om Risvedens vildmark

Risvedens vildmark är 1 av 11 naturreservat i området Risveden. Just detta reservat ligger i Västergötland, Ale kommun, Skepplanda socken, innanför byn Skogstorp. Karta finns hos Länsstyrelsen, se länk nedan. Körtid från min dörr cirka 25 till 30 minuter – på små och krokiga vägar.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatget Risvedens vilmark

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Inlägget Ett dygn i Risvedens vildmark dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid 05-tiden vaknade vi i vindskyddet taggade för en ny dag längs Sevedeleden, som redan dag 1 (27 km) överraskat oss med sin Tiveden-känsla. Vädret var bättre än dagen innan, men vi hade sett i SMHI:s app att det skulle bli regn från klockan 14, så vi ville komma iväg så fort som möjligt.

Natten hade inte varit helt igenom vilsam eftersom vi hade med oss två hundar som inte hade sovit helt lugnt och stillsamt. Men vi var hyfsat utvilade och packade bara ihop våra saker, värmde kaffevatten, hängde på ryggsäckarna och traskade iväg på vår andra dagsetapp av Sevedeleden. Från vindskyddet i Södra Kvill var det inte ens en kilometer till parkeringen vid Kvill naturreservat och Kvilleken (Sveriges äldsta ek). Där fanns även toalett (jippi) men ingen tvättmöjlighet. Det var faktiskt precis här vi bestämde för ett år sedan att vi skulle gå Sevedeleden. Vid eken alltså, inte toaletten.

Vi gick vidare, över stättan och ut i de fina betesmarkerna omkring eken. För tillfället var hagarna fulla av vitsippor och jag fick en idyllisk känsla när jag gick där. Därefter följde en ganska intetsägande större skogsväg och en kort bit på landsväg innan vi svängde av in i skogen igen.

Vi hade inte riktigt samma klipp i stegen som vi hade första dagen. Och vi pratade inte oavbrutet med varandra. Skratten kom heller inte lika tätt. För mig som mest går dagsturer blev jag påmind om vilken skillnad det är att gå med full packning jämfört med att bara ha med sig lite fika i ryggsäcken. Dessutom gjorde mina fötter (eller rättare sagt tår) ont redan från starten den här dagen, och det kändes framför allt när vi gick nedför.

Efter gårdagens fantastiska natur hade vi nog blivit lite bortskämda, så när det inte konstant hände något särskilt längs leden blev jag lite slö och trampade bara på stigen fram. Men så hände något. Vi kom fram till en skylt som signalerade att det skulle finnas en märklig tall i närheten och jag vaknade till. Men när vi tittade åt det håll skylten pekade blev vi båda besvikna. Det var helt igenvuxet och fanns ingen stig att följa – och inte heller kunde vi skymta någon märklig tall. Det är lite tråkigt när man skyltar ut saker och sedan inte håller efter det. Jag ska försöka komma ihåg att påpeka detta till dem som ansvarar för leden.

Efter ungefär en mil hade vi nått vindskyddet vid Övrakull (varifrån det ska vara 16 km från Spilhammar där vi hade bilen). Vindskyddet var beläget cirka 200 meter från leden, i en brant sluttning ner mot ån där paddlingsleden går. Det fanns inget dass vid detta vindskydd heller. Lite ovanligt med en 5-milsled utan ett enda dass tycker jag. Det var väldigt brant att ta sig ner till vattnet, och det fanns inget naturligt ställe att t ex tvätta sig, diska – eller ta iland en kanot om man kom vattenvägen. Men.. det fanns i alla fall en stig ner. Och vi hade ett fint ställe att sitta på och äta där i vindskyddets öppning. Hade man velat sova där fanns britsar, precis som i vindskyddet vid Södra Kvill där vi tillbringat natten. Vi passade på att äta en ordentlig frukost och jag måste säga att sällan har en frukost smakat så bra som denna.

Efter frukost bar det genast av uppåt igen så fort vi hade korsat asfaltsvägen. Där fanns en skylt som sa att ravinen Silvergatan skulle ligga 300 meter längre fram och det kändes spännande att ha den framför sig. Det var tuffa höjdmeter att gå upp, men det gick ganska lätt med all energi vi nyss hade fått i oss. Sedan skulle vi förstås gå lika brant nedåt för att komma in i ravinen. Jag var väldigt glad över att det fanns rep som kunde hjälpa till att ta oss nerför de hala branterna hyfsat säkert.

Nere i ravinen var det som i en sagoskog. Mossa. Tallar. Stora berg. Tystnad. Precis en sådan plats man vill stanna på. Vips hade jag glömt bort den halvtråkiga sträckan vi gått dittills under denna etapp. Nu fanns bara nuet och jag förundrades över naturens skönhet och storhet.

När vi hade tagit oss igenom ravinen och ”klättrat” vidare upp vid sidan av berget närmade vi oss utsiktsplatsen vid Övrakull. Vilken underbar plats det var att komma fram till. Vi var högt över världen och såg ut över åns delta. Dessutom tittade solen fram några minuter, precis när vi närmade oss toppen.

Uppe på toppen blev det fotopaus och justering av antal lager tröjor innan vi gick vidare. Efter en liten stund kom vi fram till en skylt där vi skulle svänga av mot Rumskulla och vi konstaterade att det tagit oss nästan 45 minuter att ta oss 600 meter. Så tuff var terrängen.

Trots att skogsvägen vi nu började följa var lite besvärlig att gå på (stort grus/stenar) gick det betydligt snabbare än den senaste kilometern. Dock var sträckan ner mot Rumskulla (från och med skylt ”Rumskulla 5”) dåligt underhållen. Det var svårt att ta sig fram för alla buskar och sly och det låg många, många nedfallna träd över leden. Det kändes i kroppen att vi var ute på andra dagen med packning och jag kan säga att vi inte var särskilt graciösa när vi tog oss över hindren. Även denna sträcka som var lite svårare att gå på grund av alla hinder var rejält kuperad.

Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt efter en kortare nedstigning i snårig skog kom ut på en plan vacker vitsippeäng som vi fick följa en längre bit. Det var som rena himmelriket för både fötter och själen. När vi svängde av inne i hagen efter kanske en kilometer blickade vi ut över Rumskullas gårdar, kyrka och andra byggnader.

Vid dammen i Rumskulla tog vi en dryckespaus (både tvåbenta och fyrbenta), och samlade kraft inför den sista milen. Vi hade känningar av blåsor under fötterna och ont i tånaglar som var lite för långa. Dessutom var vi allmänt stumma i kroppen. Så när vi gav oss iväg var inte tempot så högt, och pauserna kom ganska tätt. Ändå gick den sista delen förvånansvärt snabbt och lätt och vi skrattade lika mycket som vi gjort första dagen. Efter att vi passerat en sjö och en göl förvandlades omgivningen runt oss till att likna den vi gått i föregående dag, den som gav oss riktig Tiveden-känsla med flyttblock, lavar och tallar överallt runt oss.

Snart kom vi in i skog där vi anade en bergvägg i stort sett intill oss som skymtade fram genom träden som stod tätt intill varandra. Vi gick längs en spång i mörk barrskog. Helt plötsligt öppnades den och vi såg en hög, slät bergvägg bredvid oss. Det visade sig vara Trollegata och Trollevägga. Där fanns bord och bänkar och kändes som ett perfekt ställe för oss att ta ännu en paus innan vi skulle påbörja stigningen upp mot det sista berget på denna etapp. Men Linda kunde som vanligt inte sitta still länge – hon var tvungen att pröva på även Trollevägga.

Nu skulle vi påbörja sista stigningen. Eftersom jag hade sista etappen av höglandsleden (som går på andra sidan ån) i hyfsat färskt minne stålsatte jag mig inför en rejält slitig halvtimme. Döm om min förvåning när vi bara gick uppför några backar och sedan var uppe på toppen. Det var oerhört vackert och jag hade utan problem kunnat göra en utflykt till den här skogen enbart för att strosa runt och ha en picnic med familjen till exempel – skog med otroligt mycket Tiveden-känsla. När vi gick ner genom den glesa skogen, med alla dessa lavbevuxna flyttblock omkring oss kände jag att jag hade kunnat stanna kvar hur länge som helst. Och återigen slogs jag av tanken: ”Varför åka till Tiveden när detta finns??”

Härifrån är det ganska enkel vandring de sista 2 kilometerna. Leden för oss genom tallskogen förbi Runkesten (där vi också var i fjol) och längs skogsvägar ända fram till och genom ett sommarstugeområde precis före parkeringen i Spilhammar.

De sista 200 meterna före parkeringen fick vi lite duggregn på oss, men hela vägen i bilen in till Eksjö (4 mil) var det ösregn och vi var sååå tacksamma att vi slapp regn den här dagen då vi var lite tröttare. Även att jag var trött och sliten i kroppen är jag så lycklig över vårt lilla äventyr.

Liten sammanfattning

Det var riktigt roligt att gå en led som jag inte hade hört något om innan, och jag tycker definitivt att den är värd att gå! Den kuperade terrängen, upplevelsen av att vara långt ifrån civilisationen, de många fina naturfenomen och kulturhistoriska platser man får se och framför allt en härlig, oväntad och stark Tiveden-känsla gör att jag verkligen kan rekommendera Sevedeleden för vandring.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Under vår andra vandringsdag gick vi från vindskyddet i Södra Kvill motsols förbi Rumskulla ner till Spilhammar, Mariannelund (slutet av etapp 2 och hela etapp 1). Sträcka cirka 25 kilometer i ännu mer kuperad terräng än dag 1. Enligt app ska vi ha gått 485 våningar denna sträcka och runt 40.000 steg. Det tog oss 8,5 timmar inklusive en paus för att äta frukost och en lite längre för att fylla på vätska.

Här kan du läsa blogginlägg om vår dag 1 längs Sevedeleden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben. Vi köpte Vimmerby kommuns friluftskarta för att få lite bättre material än det som finns på hemsidan.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Mer om Kvill naturreservat

Här hittar du Länsstyrelsens information om Kvill naturreservat (inklusive Kvilleken)
Blogginlägg om mitt och Lindas besök vid Kvill-eken våren 2019

Inlägget Sevedeleden: en led med Tiveden-känsla, dag 2 dök först upp på Hemomkringvandring.

För ungefär ett år sedan såg Linda och jag skyltar som pekade ut Sevedeleden när vi var och hälsade på Sveriges äldsta ek (Kvilleken / Rumskullaeken – länk till blogginlägg från 2019). Vi bestämde oss för att gå den 50 kilometer långa rundleden, och nu, nästan ett år senare, blev det äntligen av.

I vanliga fall är jag påläst när jag ska ge mig ut, men det finns inte så mycket att läsa om Sevedeleden på webben (länkar till Vimmerby kommuns information och översiktskarta över leden finns längre ner i inlägget), så även att vi köpt in en karta inför turen visste vi inte så mycket mer än var leden går. Vad vi skulle möta längs vägen och om det var lagom med en övernattning hade vi egentligen ingen aning om.

Vi åkte tillsammans till ledstarten vid Spilhammar, Mariannelund, i utkanten av min hemkommun Eksjö. Vi valde att gå leden motsols, alltså i motsatt riktning jämfört med hur leden brukar beskrivas, och vi gick etapp 3 och delar av etapp 2 den första dagen. Leden gick österut längs skogsvägar, in i Vimmerby kommun där i stort sett hela leden går. Efter några kilometer svängde vi över riksväg 40 och började gå norrut. Himlen var mörk och precis när vi passerade en fin timrad stuga började det regna. Vi läste på en skylt att den byggts under en studiecirkel, och vi hoppades att de inte skulle ta illa upp om vi lånade den några minuter för att få i oss vår frukost och slänga på regnkläder. Det kändes oerhört lyxigt att sitta torr och äta – och kränga på sig regnbyxorna – som givetvis INTE gick att dra över kängorna.

Glada i hågen gick vi vidare längs skogsvägar och små grusvägar på den småländska landsbygden. Det är visserligen inte lika kul att gå i regn som att gå i uppehåll eller sol, men det var fortfarande tidigt på dagen och vi var pigga i kroppen eftersom vi bara hade avverkat 5-6 kilometer så regnet påverkade oss inte så mycket.

Snart svängde vi in på stigar i skog fylld av tallar, mossa, lavar och stenblock. Något vi skulle vänja oss vid. Leden gick genom detta trolska landskap och vi la höjdmeter efter höjdmeter bakom oss. Snart var vi uppe på Korpeberget som erbjöd en milsvid utsikt. Vi passade på att lägga ifrån oss ryggsäckarna en stund och satte oss och bara tittade ut över landskapet.

Sedan gick stigen brant nedåt tills vi kom till en å. När vi började följa den nedanför berget möttes vi av ett fantastiskt område av gigantiska block i berget i sagolik miljö. Linda och jag blev som barn av iver för vi älskar båda två den här typen av dramatisk natur. Vi hade ingen aning om att Sevedeleden skulle erbjuda en sådan häftig upplevelse så vi var helt uppspelta där vi gick omkring och tittade upp på klippblocken och håligheterna i berget. Givetvis tog Linda det hela ett steg längre och var tvungen att klättra upp på några av blocken – med hela packningen på.

Vi passerade sedan förbi Försjön dit man kan köra bil. Därifrån är det bara 300 meter till Amaliagrottan och 400 meter till Korpeberget. Vi konstaterade också att den omklädeshytt som finns vid Försjön har britsar och alltså går utmärkt att sova i vid behov. Det finns också en eldstad strax utanför. Sevedeleden går därefter vidare längs stig och skogsväg och bjuder snart på fler sevärdheter. Först ut det före detta pappersbruket Mariedal, där vi passade på att sätta oss och ta en fikapaus. Pappersbruket vid ån var aktivt mellan 1815 och 1895.

Inte långt därifrån ligger ytterligare ett före detta pappersbruk, Bråneholm. På kartan över Sevedeleden är denna vackra plats vid ån märkt som en rastplats. Där finns en eldstad med omgivande sittplatser alldeles intill ån, flera broar över ån, rester av flera husgrunder med mera. Dock ville jag inte fota rastplatsen eftersom det satt en familj där. Det finns en parkering längs en grusväg ett hundratal meter ifrån rastplatsen, så jag förstår vilken pärla till utflyktsmål detta måste vara om man är i närheten. Linda såg en massa vinbergssnäckor på vår väg från ån och upp mot grusvägen och parkeringen.

Vi matades med vackra intryck medan vi vandrade, skrattade och njöt av att regnet upphört efter ungefär två timmar. Till vår förvåning, och barnsliga förtjusning kom vi inte många hundra meter innan det var dags att svänga av leden igen! Redan på håll såg vi en gigantisk sten inne i skogen, och när vi kom närmare såg vi även en skylt med texten Klyvesten. En sådan måste självklart undersökas! Det härliga med just den här stenen var att man inte såg rakt igenom den. Sprickan böljade sig fram och var delvis täckt med mossa. För mig var nog detta dagens höjdpunkt – även att det var svårt att välja ut bara en sådan med tanke på allt fantastiskt vackert som Sevedeleden passerade.

Därefter följer en kortare sträcka på grusväg genom en by innan stigen leder oss genom en vitsippeäng.

Vi invaggades i lite falsk lathet/trygghet under denna sträckan. Leden kändes lätt att gå och vi konstaterade att vi gått en väldigt stor del av dagens etapp vid det här laget. När vi tittade på kartan såg vi att ”hårdare” tider väntade. Och mycket riktigt – snart gick stigen brant uppåt i ofantligt vacker och stenig skog.

Väl uppe på berget njöt jag i fulla drag. Jag tycker det är underbart med knotiga tallar, stenar, lavar. Dessutom fanns där en jättegryta och ett bord med bänkar om man ville ta en paus. Personligen föredrar jag att sätta mig direkt på marken när jag är i sådan miljö – hela området bjöd in till fikapaus! Vid det här laget började det kännas i kroppen att man gått över 2 mil i kuperad terräng – med full packning. Så när vi såg hur brant vägen ner var tog vi det väldigt försiktigt och klamrade oss fast vid repet som fanns till hjälp.

Nu var det inte långt kvar till vindskyddet. Det handlade bara om några kilometer. Vi passerade en bilväg och svängde in på en skogsväg där det var nyröjt/nyavverkat på sidorna så vägen vara ganska sönderkörd. Detta var den ”fulaste” delen av dagsetappen. Jag tappade tillfälligt motivationen, men Linda peppade mig. Mitt ute på ett hygge kom vi fram till ”Diket”. En fantastisk förkastningsspricka som är 100 meter lång, 2-3 meter djup med helt lodräta sidor. Djupt där nere rann vattnet. Det går inte att få fram på bild, men jag måste ju försöka i alla fall.

Härifrån var det bara 1 kilometer kvar till vindskyddet i Södra Kvill och det var vandring över vitsippeprydda, Astrid Lindgren-aktiga ängar. Vindskyddet låg dock lite konstigt till med öppningen mot en åker och baksidan mot ängen. Det fanns heller inget vatten eller något dass vid vindskyddet. Men vi hängde tacksamt av oss våra ryggsäckar på varsin brits (bra med britsar), och Linda skyndade sig att göra upp en eld.

Vi var ganska trötta efter 9 timmars vandring. Och hungriga – så vi började med att laga vår middag. Sedan ägnade jag en stund åt att försöka torka de kläder som fortfarande var blöta efter regnet.

Resten av kvällen förflöt medan vi matade brasan, tittade på våra bilder, myste med hundarna och bara tog det lugnt. Vi hade under denna första dag gått 27 kilometer i ganska kuperad terräng. Enligt min klocka hade vi 468 meters uppstigning och 398 meter nedstigning. Enligt Lindas klocka innebar detta 325 våningar. Antal steg? Ja.. någonstans runt 44.000, så det var skönt med lite vila. Det var inte dumt att kunna hänga för presenningen som låg under en av britsarna för att stänga ute vind på natten – då vi sov mellan varven medan vi trängdes med hundarna i sovsäckarna – och laddade för dag 2 längs Sevedeleden.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Under vår första vandringsdag gick vi från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, motsols upp till vindskyddet i Södra Kvill. Sträcka cirka 27 kilometer i kuperad terräng. Det tog oss 9 timmar inklusive pausar för att äta (dock inte laga mat), fota och stanna upp och njuta av utsikten och utforska intressanta ställen vi passerade.

Länk till inlägg om vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben. Vi köpte Vimmerby kommuns friluftskarta för att få lite bättre material än det som finns på hemsidan.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Inlägget Sevedeleden: en led med Tiveden-känsla, dag 1 dök först upp på Hemomkringvandring.

Under påsken träffade jag Sofia för första gången. När hon skulle visa mig sitt hemomkring tog hon med mig på en spännande vandring runt kulturlederna Husebyleden och Svens Altare. Båda ligger i Storehamn på Orust. Egentligen var ursprungsplanen en helt annan, men den hårda blåsten gjorde att Sofia fick planera om.

Jag och min hund Gemini längs Husebyleden

Det är alltid roligt att få upptäcka nya ställen, och de här två lederna hade jag aldrig hört talas om innan vi kom dit. Mellan lederna är det bara någon kilometer, så vi följde stigar som band ihop turen till en rundslinga. Både början och slutet av turen gick längs Husebyleden – där vi också parkerade bilen. Denna led är endast 3,5 kilometer lång, men enligt ledinformationen beräknas den ta 2 timmar att gå.

Vadringsleden är bekvämt nog en rundslinga som består av skogsstig. Bitvis är stigen mycket brant, men den är ändå inte besvärlig. Längs leden finns tio skyltade sevärdheter som till exempel Huseby fornborg, ett fårhus i sten, torpargrunder och den mäktiga bokskogen (som blev min absoluta favorit) i snäckskalsravinen Uggletoften. Leden är markerad med blå pilar och blå band på träd och stolpar. Personligen hade jag inte behövt informationsskyltarna – för jag hade ju Sofia som var lika påläst och kunnig som en äkta guide!

För mig var det roligt att få se vilka växter som blommade på detta nya ställe – eller som skulle komma att blomma. Till exempel klockljungen som jag inte har hemma i Småland.

När vi hade gått ungefär halva slingan, läst på alla skyltar, oj:at och åh:at åt allt vi såg och fotat två miljoner detaljer längs vägen, vek vi av från leden för att ta en ”genväg” över till kulturleden Svens Altare. Även längs denna led fanns informativa skyltar och delvis följde vi Kuststigen och pilgrimsleden på Orust.

Efter någon kilometer anslöt vi till kultur- och vandringsleden Svens Altare. Den är 6 kilometer lång, och beräknas ta 3-4 timmar. Även detta är en rundslinga, och den är markerad med gula pilar eller markeringar.

Den högsta punkten, som är 105 meter över havet, kallas Svens Altare. Stenhögen på bergstoppen är enligt folksägen rester av det altare Sven använde när han höll predikan för sina får. På berget, där det växer vackert knotiga tallar, finns sedan 2003 ett utsiktstorn som Sofia lurade upp mig i. Det blåste hårda vindar, och jag måste erkänna att det var lite läskigt att klättra upp i det svajiga tornet. Men jag kan tänka mig att utsikten därifrån är hänförande en solig och klar dag!

Det kan hända att platserna kommer i lite fel ordning nu, men vi passerade även Kalvhagen, där det finns rester av en lada/fähus mitt ute i skogen, herrgården Hålta och dess vackra trädgård, Majlyckan, ett gammalt garveri, en milsten, Slottsberget och Galgeberget. Det finns otroligt mycket intressant att läsa om alla dessa ställen (se länk längst ner i inlägget) och det ger verkligen ett mervärde att få med sig platsens historia.

Vi kände att magarna började knorra när vi passerat Hålta. Turligt nog fanns en fin rastplats på andra sidan sjön. Det var faktiskt en sak jag reagerade på – att det fanns så många bord och bänkar. På min hemmaled höglandsleden är jag van vid att det finns ett eller två bord per dagsetapp. Här passerade vi kanske 10 stycken på 16 kilometer!! Det är kanske så här när man är närmare en storstad? Hur som helst var det gudomligt gott, och oerhört vackert att sitta vid sjön och äta. Även att vi höll på att blåsa bort och få fingrarna förfrusna.

När vi tittade på klockan insåg vi att vi skulle behöva öka tempot något för att hinna tillbaka i ungefär planerad tid. Med ny energi i kroppen var det inget problem, och hundarna verkade också glada över den snabbare takten. Egentligen tror jag att största skillnaden var att vi försökte att inte stanna och fota lika mycket som vi gjort från början.

Att dra ner på fotandet klarade jag ganska bra bitvis, men när vi kom fram till bokskogen (som ligger i slutet av Husebyleden) med sina blåsippor, ravinen och vattenfallet – nej, då var det kört! För min del var denna del av leden värt att åka dit för – alltså även om det varit enbart den vi sett/gått. Bokskog är så speciellt. Något extra, som man vanligtvis inte hittar i en bokskog, men gör här, är snäckskal som finns på marken i stor mängd. De samlades där under istiden (tack Sofia även för den informationen). Se och njut av Orusts största bokskog – även att inte löven slagit ut än.

När vi kom tillbaka till bilen (efter att jag även varit tvungen att stanna för att fotografera årets första gullvivor) var jag full av intryck. Och mobiltelefonen av bilder. Turen blev strax över 16 kilometer och den tog oss nästan 5,5 timmar, men man hade utan problem kunnat tillbringa ytterligare några timmar längs Husebyleden och Svens Altare. Jag är tacksam att Sofia tog med mig så att jag fick uppleva detta fina och spännande område.

Länkar för dig som vill veta mer om lederna

Så här hittar du hit

Husebyleden ligger intill väg 178 mellan Varekil och Ellös. Strax före Ellös tar du av mot Hälleviksstrand. Efter 50 meter finns en skylt Fornborg till vänster, där finns en P-plats. Husebyleden startar på andra sidan om väg 178. Du går genom gångtunneln under väg 178 och håller till höger vid den lilla blå träpilen.

Mer från området i bloggen

Läs om min nästa tur på Husebyleden, oktober 2020
Läs om min och sambons tältnatt i decemberrusk längs Husebyleden
Läs om min och tonårsdotterns tur runt Svens Altare-leden januari 2021

Användbara länkar:

Här hittar du Orust kommuns information om Husebyleden, Storehamn, Orust. Alla dess sevärdheter är beskrivna.
Här hittar du all tänkbar information om kulturleden Svens Altare, Storehamn, Orust
Länk till Länsstyrelsens information om Morlanda naturreservat (där leden Svens Altare går)

Inlägget Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Nyårslöfte 2020 – en utenatt i månaden / April: ”Bollemyrstugan på Sotenäs”

Fyllda av äventyrslusta tar vi oss an Sotenäsets lockande leder. Vi studerar kartan, funderar och värderar – väljer utifrån kriterierna mest stig och kringelikrok.

Vi får vårt lystmäte av snirkliga stigar, mellan stenblock och knotiga ekar, mycket uppför och lika mycket nedför. Stigen för oss genom trolsk skog, upp på utsiktsplatser som tar andan ur en, genom hav efter hav av blåsippor. Längs myrar, över släta klippor, utefter skogsängar, invid bäckraviner och genom bokskogar.

Vi stannar när vi är hungriga, vilar i ljungen när vi är trötta. Skyndar på när vi närmar oss kartans första vindskydd, men känner båda två att det inte är rätt. Fortsätter till nästa – som visar sig vara en pärla! En liten raststuga med finfin eldstad, på en underskön plats. Här vill vi bo!

Efter en lugn morgon påbörjar vi vår upptäcktsfärd igen. Gamla torpruiner, hällristningar, flera hundra år gamla ekar. Vi färdas i tid och rum. Ibland stannar vi i tyst förundran över vårfåglarnas fantastisk konsert. Sluter ögonen, njuter.

Temperaturen stiger och vårkänslan griper oss. Vilken underbar årstid det här är! Med alla sinnen tillfredsställda återvänder vi till verkligheten. Vilken helg vi har haft!

Fler inlägg om mitt nyårslöfte om en utenatt per månad 2020

Här kan du läsa om mina andra utenätter 2020

För dig som vill veta mer om Sotenäs

Länk till karta och information om Sote-leden

Inlägget Nyårslöftet en utenatt i månaden – april dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag blir så himla lycklig – bloggen inspirerar verkligen andra att ge sig ut! När jag startade vandringsbloggen i januari 2019 hade jag två huvudsyften med den. Det första var att själv kunna se tillbaka på mina turer, stora som små, och minnas dem om och om igen. Det andra syftet var att inspirera. Till min obeskrivligt stora glädje har det blivit tydligt på sista tiden att bloggen verkligen gör just det – alltså får människor att själva ge sig ut och uppleva naturen. Många hör av sig om vandringar och utflykter de gjort där de följt i bloggens fotspår.

Att bloggen även skulle locka ut andra hade jag inte riktigt vågat tro – bara hoppats. Men på sista tiden har det blivit tydligt att min blogg faktiskt inspirerar människor att gå ut. Både att pröva någon av de turer som jag eller någon av de andra skribenterna delat med oss av, och att upptäcka platser i sin egen närhet. Detta är något som gör mig oerhört glad, men även ödmjukt tacksam.

Madelene och hennes barn följde Höglandsleden från Ädelfors efter att ha läst ett av mina blogginlägg

Bloggen inspirerar – några exempel

Att få respons på det jag skriver är en enorm glädjekick. Helt ofattbart härligt känns det när jag får den här typen av kommentarer och feedback från dig och andra som läser bloggen. Här kommer kommentarer från några som valt att ”gå i mina fotspår”:

Tack för tipset, var där igår. Det är absolut värt ett besök. / Karl-Gustaf Karlsson

Hejsan! I går gick vi samma sträcka från Ingatorp o tillbaka. Vi blev lite nyfikna på sträckan o letade på nätet. Såg då din berättelse och fick veta lite mer. Tack för den upplevelsen! / Gunvor Gentschein

Gick inte att gå dit ut nu. Översvämmat. Vi gjorde ett försök men vi hade inga badbyxor med! / Roger Carlsson (kommentar en månad efter mitt besök vid Säby Kile)

Hej! Jag är imponerad av alla fina bilder du lägger ut och härliga tips om vandring runt Eksjö. Idag i det underbara vädret tar jag med mig Whippet och sambo och går sträckan Ägersryd-Assjön. / Jennie Frid

Jag blev så inspirerad av din runstensrunda att jag och en vän ska åka den (kanske inte hela) på fredag. Vi bor i Linköping så vi har lite extra resväg. Tack för inspirationen. / Leif Dahlberg

Inspirerande! Gick del av leden du tipsade om nyligen (Ädelfors- Ingatorp) med två av barnen igår. Ljuvligt! Vill också gärna se pestskråp (?! Vilket namn!), hur gick du? Bor i Eksjö. / Madelene Hultgren Neese

Har du fått något tips här i bloggen?

Fortsätt gärna berätta om du tycker att bloggen har varit till nytta eller glädje för dig. Det är så roligt att höra och läsa om att det man gör faktiskt inspirerar någon annan. Har du följt något av våra tips får du gärna skicka in några bilder och någon mening om hur du upplevde sträckan eller platsen. Skicka till e-post therese@hemomkringvandring.se Ingen blir gladare än jag om bloggen inspirerar dig!

Här kommer ytterligare några bilder från Jennie Frid och hennes tur längs Anebyleden för några veckor sedan.

Följ på instagram så missar du inga uppdateringar

Instagramkontot uppdateras oftare än bloggen så där kan du få extra inspiration i bildform. Följ gärna! Där aviserar jag också alla blogginlägg – så följer du kontot missar du inga uppdateringar
[instagram-feed]

Inlägget Bloggen inspirerar – läsarna vandrar i våra fotspår dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra helgen hade jag tänkt gå höglandsleden från Ädelfors till Ingatorp, och sovit över i vindskyddet i Bjälkerum. Eftersom min dotter blev sjuk åkte Mari, jag och hundarna bara ner till Ädelfors och gick en liten del av denna sträckan innan vi vände så att jag kunde åka hem (se inlägget här). Jag bestämde mig då för att gå etappen denna helgen istället. Vad jag inte visste när jag fattade det beslutet var att våren skulle begravas under en decimeter snö på fredagen.

Ett av syftena med denna tur var att minnas, och bearbeta sorgen efter, min hund Denniz som jag fick avliva för knappt 2 veckor sedan. Men givetvis skulle turen även vara till för att njuta, fotografera och ta tillvara på tiden med hunden Gemini.

Jag hade glatt mig ända sedan förra helgen åt att få se och fotografera blåsippor. Vi såg ju en del redan för en vecka sedan, men jag tänkte att på en vecka skulle de hinna växa till sig ordentligt. När jag började gå från Ädelfors hade jag inget hopp om att hitta några, men till min glädje hade solen smält en del av snön i det området där blåsipporna växer, så jag fick se några trots allt!

Sträckan Ädelfors – Bjälkerum är 23 kilometer och väldigt fin. Man går först över en mil på skogsväg och stig, och det är först på slutet man går på grusvägar. Och då pratar vi som små grusvägar. Vi var ute i 6,5 timmar och mötte inte en enda bil – bara en traktor – på hela turen.

Anledningarna till att turen tog så lång tid var flera. En av dem var att det är ganska tungt att gå i blötsnö, särskilt i så kuperad terräng som det är längs denna etapp (Ädelfors-Bjälkerum) av höglandsleden i Vetlanda kommun. Eftersom ingen annan hade varit galen nog att gå leden sedan snön föll i fredags var det bitvis svårt att se var leden gick. Många stigar var dolda under snön. Dessutom låg det mängder av nedfallna träd över stigar och skogsvägar, och buskar och smalare träd böjde sig under snötäcket och bildade portaler för oss att gå igenom. Dessvärre var jag lite för lång för att kunna gå under dem, så både jag och min ryggsäck såg ut som snögubbar framåt kvällen.

Något annat som ökade tiden var alla översvämningar. På många ställen gick det inte att gå längs leden eftersom stigen hade förvandlats till bäckar eller små ”sjöar”. På flera ställen fick vi göra långa lovar runt vattensjuka områden. Hade man otur kom man då fram till ett 2-meters dike eller liknande så att man fick leta en ny väg igen (jodå, det hände). Detta tog onekligen lite extra tid, jämfört med att bara gå rakt fram och följa leden, men det håller en i alla fall alert att man behöver hålla lite koll.

Tyvärr fanns det flera stora hyggen under delsträckan. Visserligen ser de inte lika hemska ut med snö på, men det var väldigt dåligt märkt efter avverkning, så det var svårt att hitta vägen utan att rådfråga app (personligen använder jag Lokalsinne och Smålandsleden). Och man ska inte behöva konsultera någon app när man går längs en led. Efter ett av hyggena passerar leden ”Höga punkten” och där finns en bänk att sitta och vila på – vilket inte är helt fel med tanke på alla höjdmeter upp och ner som man går på denna etapp.

På ett ställe strax efter Höga punkten blev det lite dramatiskt. Den incident jag råkade ut för gjorde att jag kom fram mycket senare än beräknat till vindskyddet i Bjälkerum. Efter att ha passerat en väg kom jag snart fram till ravinen Djupaskuran. Den är 200 meter lång och har 20 meter lodräta väggar. Redan när jag och Gemini kommit upp vid kanten av ravinen såg jag att det var vattenfyllt i botten, men efter att ha tittat på kartan konstaterade jag att den enklaste och närmaste vägen ändå var genom ravinen. Jag fick helt enkelt stå ut med att bli lite blöt om fötter och ben.

Gemini var lite tveksam, men när han såg att jag började gå neråt på den branta, leriga stigen, sprang han glatt i förväg. Helt plötsligt halkade jag till och föll handlöst. Jag kanade på sidan neråt i ravinen medan jag försökte få fatt i något som kunde dämpa farten, men allt jag fick tag i gav vika. När jag stannade tittade jag ner på min hand som trots vantar var full av rispor. Där höll jag ett isägg som innehöll en kotte. Runt mig låg en massa isbollar som innehöll stenar. Vackert och i vanliga fall hade jag fotat. Men jag blev ganska skärrad och valde att vända tillbaka uppåt igen.

Ännu ett bakslag fick vi efter att ha gått över och runt berget och hittat till andra ingången av ravinen för att fortsätta följa leden. Där höglandsleden korsar Lillån fanns ingen bro, utan det var ett vad. Och med översvämningarna…. ja, jag valde att vända och gå tillbaka över berget, följa leden ut på en väg, följa den någon kilometer och sedan svänga in på en skogsväg där höglandsleden sedan skulle komma ut. Vi förlorade några kilometer, och en hel del tid på detta, men vi kom fram hela och relativt torra i alla fall.

Det började skymma och eftersom största delen av vägen nu gick på större skogsväg och grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, även att både jag och Gemini var lite slitna i kropparna.

Så snart solen började dala sjönk temperaturen snabbt och jag fick byta från tunna till tjocka vantar. Åkrarna höljdes i dimma och solens sista strålar försvann ned vid horisonten.

Min ursprungliga plan var att vi skulle vara framme i Bjälkerum före solnedgången, tända en brasa vid grillplatsen, grilla lite korv, bädda och ha en lugn och trevlig kväll innan det var sovdags. Nu blev det inte riktigt så. Mörkret föll så vi gick i pannlampans sken den sista timmen. Jag blev alltmer orolig att vindskyddet skulle stå under vatten eftersom jag såg hur översvämmad ån var.

Men när vi hade gått den lilla stigen ner mot ån, och klättrat över ett 10-tal nedfallna snöiga träd, gått en bit upp från vattnet och gått över båda broarna såg jag till min glädje att det bara vara vatten framför halva vindskyddet. Dessutom var det uppbyggt så att det var en bit upp från marken. Men tyvärr fanns inte minsta lilla vedträ i ”förrådet”, så någon brasa blev det inte.

När vi kröp i säng jag och hunden Gemini var det -7 grader. De kläder jag dragit av var ordentlig blöta av all snö som fallit ner på mig, men sovkläderna som låg i ryggsäcken var torra och goa. Efter någon timme märkte jag att Gemini frös, så han fick krypa ner i min sovsäck där han rullade ihop sig vid fotändan och sov gott ända till morgonen.

Jag vaknade till en otroligt vacker morgonvy med ån som passerade strax utanför vindskyddet, snön på träden och solen som så sakteliga höll på att stiga upp.

Vi åt vår frukost (det som inte var fruset) liggande i sovsäcken innan jag med fingrar som blev alltmer frusna försökte packa ihop våra saker för att fortsätta upp mot Ingatorp. Efter bara någon kilometer värmde solen gott, så vi stannade i en glänta och åt en lite mer ordentlig frukost innan vi glada i hågen, mätta och betydligt varmare, fortsatte vår vandring.

Den här sträckan (Bjälkerum – Ingatorp som jag gick för en månad sedan) är väldigt fin, och framför allt lugn. Att det är sådan blötsnö och en massa översvämningar hör ju inte till vanligheterna. Jag och Gemini fick ett fint dygn tillsammans och jag hade gärna gått här även när det är lite varmare ute någon gång. Och jag hade gärna velat passera Djupaskuran någon gång i framtiden.

För dig som vill veta mer

Läs mitt inlägg om sträckan Bjälkerum – Ingatorp som jag gick för en månad sedan (idag gick vi inte ända till Ingatorp – mossarna på slutet är förmodligen väldigt blöta nu)

Vetlanda kommuns information om höglandsleden, etappen mellan Ädelfors och Bjälkerum

Inlägget Höglandsleden: Ädelfors-Lilla Bjälkerum dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår gick jag sträckan Ingatorp-Mariannelund längs höglandsleden. Det betyder att jag nu har gått de delar av leden som går mellan Nässjö och Mariannelund (82 km – bara 320 km kvar ) . Många av sträckorna har jag gått eller sprungit otaliga gånger, men för just denna del, 19 km, var det premiär.

Väderleksprognosen var inte god

Väderleksprognosen bådade inte gott. Det skulle både regna och blåsa relativt hårt hela dagen. De 1-2 plusgraderna skulle enligt SMHI kännas som -5 till -6 grader i blåsten. Skulle jag verkligen dra med mig Mari och alla fyra hundarna ut på en tur i det vädret? Att ställa in är inte riktigt min grej så jag tänkte att om vi startar i Ingatorp istället för tvärtom som vi planerat så skulle vi i alla fall slippa motvind hela vägen.

Sagt och gjort. Vi träffades på parkeringen i Spilhammar, strax öster om Mariannelund, där vi lämnade min bil. Därifrån åkte vi i Maris bil till Valbacken, Ingatorp och började vår tur längs skogsvägar och stigar i den kuperade terrängen. (Det går att åka buss både till Mariannelund och Ingatorp – se info längst ner i inlägget).

Det är ganska brant från början där man går i gammal skog, passerar över lite småberg och sedan upp rejält brant i tallskog. Är man inte rejält vältränad får man ordentlig puls här, men det är värt vartenda steg man tar. Omgivningen är så vacker att man fylls av ny energi för varje steg.

Väg, väg, väg

Och tur är väl att man kan lagra vackra minnen, för efter några kilometer passerar leden en gård och kommer sedan ut på grusväg som man sedan följer i ett antal kilometer. Visserligen var det ganska trevlig skog vid sidan om vägen, och leden passerar några gårdar, men det är ändå inte så särskilt upplyftande att gå på grusväg eller bred skogsväg långa sträckor tycker jag.

Silveråns naturreservat – så vackert

Till slut övergår vägarna till stig och vi är då framme vid Silveråns naturreservat. Det är ett av de smalaste reservaten jag har sett i hela mitt liv. En stor del av det avlånga området innefattar verkligen bara ån. Till och med höglandsleden som går en liten, liten bit från ån ligger till största delen utanför Silveråns naturreservat som ingår i Emåns vattensystem. Silverån utgör också en naturlig gräns mellan Jönköpings och Östergötlands län.

Här ska man kunna se både mård och spillkråka, men jag gissar att vi pratade och skrattade för mycket för att ha chansen till sådant. En älg såg vi dock korsa skogsvägen framför oss och våra hundar blev nog helt chockade för de tittade bara på det stora djurets framfart.

En av de mest kuperade stigarna jag gått

Stigen man följer i och strax utanför reservatet är oerhört mysig, men alldeles för snabbt leder stigen oss upp till skogsvägen igen och vi får följa den strax utanför reservatet där ån skymtar mellan träden. Helt plötsligt visar skyltar att vi ska svänga av på en stig som enligt oss går åt helt fel håll – vi vill ju fortsätta följa ån, men det är bara att göra som skyltarna säger. Här kom den mest krävande delen av gårdagens tur. Det går uppåt, och uppåt, och uppåt. Nästan 100 meters stigning på relativt kort sträcka. Vi svettades och till och med hundarna hängde med tungorna av ansträngning. Det kändes som om backarna aldrig skulle ta slut.

Men det var värt det! Efter en stund kom vi upp till Stubbaberg där vi hade vacker utsikt över Åsjön, Mariannelund. Detta hade vi inte väntat oss, så det blev en riktig bonus. Uppe på högsta toppen fanns en bänk att sitta och ta in platsen och stunden på, och någon hade även byggt en eldstad strax bakom.

Mot vindskydd vid Åsjön

En bit fortsätter leden uppe på berget innan den går ner mot Åsjön. När man korsat en väg är man framme vid sjön och vindskyddet som ligger en bit från vattnet, men ändå med utsikt ner mot sjön, mitt i en sänka med tallar runt omkring.

Tyvärr finns viss skadegörelse på vindskyddet och jag rekommenderar inte till övernattning här eftersom det är väldigt lätt att nå vindskyddet om man kommer med bil (vilket det se ut som om många gör med tanke på skräpet, klottret och övrig skadegörelse). Det finns också en större grillplats med utsikt mot sjön med bänkar runt om. Det fanns en förvaring för ved, men den innehöll tyvärr ingen ved.

Från vindskyddet tog det nog inte mer än 10 minuter för oss att gå längs leden, som går genom fin natur med sjön vid sidan av, till parkeringen i Spilhammar där min bil stod. Vi var ute i 4 timmar och 30 minuter och sträckan var cirka 19 kilometer. Trots att det var en längre sträcka mitt under etappen som gick på grusväg, så fick jag mycket behållning av övriga intryck!

För dig som vill veta mer

Kommunikationer

Det går bra att åka buss för att ta sig till och från denna etapp. Parkeringen i Spilhammar ligger alldeles intill riksväg 40. Från Valbacken i Mariannelund är det cirka 1 km ner till Ingatorp och busshållplatsen. Det är buss mot Vimmerby eller Västervik man åker här om man kommer från Eksjö. Mer info kan du hitta hos Jönköpings Länstrafik (www.jlt.se) eller i deras app.

Karta

Länk till karta över etapp 4 – Ingatorp-Mariannelund, Eksjö, Höglandsleden

Tillgänglighet

Av etappens 19 kilometer är en stor del väldigt kuperad och ganska krävande. I mitten av sträckan går leden längs mindre grusväg och större skogsväg i kanske 5-6 kilometer, och den sträckan fungerar det bra att gå med barnvagn. Den sträckan kan förlängas ytterligare någon kilometer om du väljer att inte svänga ner i Silveråns naturreservat och följa stigarna utan istället fortsätta längs skogbilsvägen.

Inlägget Höglandsleden: Ingatorp-Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Innan jag drabbades av hälsporre (och sedan även två stukningar och blodproppar på samma fot/ben) våren 2018 bestämde jag mig för att jag skulle gå Anebyleden som ligger i min grannkommun. Under 2017 hade jag trampat så många mil längs Höglandsleden att jag kände det som att jag kunde varje stig och kurva några mil runt Eksjö i sömnen. Alltså tyckte jag att det var dags att testa något nytt.

Anebyleden är 78 km lång och är precis som Höglandsleden en del av Smålandsleden. I början av januari startade jag från slutet av leden vid sjön Västra Lägern, där den ansluter till både Höglandsleden och Östgötaleden. Därifrån gick jag till vattenkällan före L. Lönhult och vände sedan tillbaka till sjön (eftersom jag var tvungen att gå tillbaka till min bil).

Det tar bara 15-20 minuter för mig att köra från Eksjö till sjön Västra Lägern som ligger längs väg 134 mot Kisa. Den del av leden jag gick går längs skogsvägar och små grusvägar förbi bondgårdar. Den går genom typiskt småländskt landskap med ängsmark och stora skogar. Lite idyllisk bullerby-känsla.

Jag kan förvarna om att det är rejält brant första biten från sjön och tills man korsar vägen och går vidare förbi några bondgårdar upp mot skogen. Så fort man kommit uppför första backen som går längs ett hygge, där man har fin utsikt över Västra Lägern som ligger vackert inbäddat i det kulliga landskapet, så är det riktigt fina skogsvägar med mysig skog på båda sidor man går igenom.

Så här på vintern är det perfekt att gå på lite bredare ”lättgådda” vägar, men på sommaren skulle jag nog bli lite uttråkad av att gå så, timme efter timme. Om man går med ett större gäng och vill kunna gå i bredd och prata med varandra medan man går är det dock perfekt. Eller.. om man har med hundar som jag hade. Tyvärr gjorde jag ingen notering vid det tillfället om tid eller sträcka, men jag gissar att jag var ute cirka 3 timmar.

Min plan var att allt eftersom åka till olika punkter längs leden och ansluta där jag vänt gången så att jag hade gått de 78 km innan sommaren kom. Hur det gick får du se här i bloggen längre fram.

En avstickare från leden som jag rekommenderar

Den här sträckan tyckte jag i alla fall så mycket om att jag gick den tre gånger till under vintern. En av gångerna hade jag med mig en väninna från Schweiz och då valde vi att göra en liten avstickare för att få gå lite mer bredvid (och på) sjön Västra Lägern istället för att enbart gå i skogen. Efter att vi tagit oss förbi uppförsbackarna, gått över väg 134, passerat gårdarna i Brevikenoch kom till korsningen där anebyleden svänger tvärt till vänster valde vi att gå rakt fram mot Spinkhemmet. Där följde vi smal väg och passerade en liten stuga och sökte oss sedan ner mot sjön. Sedan gick vi på isen längs kanten på tillbakavägen mot parkeringen där bilen stod, men jag inbillar mig att det är lika vackert här nere vid sjön sommartid. Bitvis finns det stig längs med sjökanten.

För dig som vill veta mer om Anebyleden

Länk till folder från Aneby kommun om vandringsleden

Länk till fler inlägg i bloggen om Anebyleden

Inlägget Anebyleden: Västra Lägern-L. Lönhult (t.o.r) dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har länge velat gå höglandsleden mellan Nässjö och Eksjö, men på grund av trassel med ena foten/benet (hälsporre, stukning, blodproppar och operation) så har det inte varit möjligt de senaste två åren. Senaste veckorna har kroppen känts lite ”snällare” så jag hade planerat in att gå den sträckan, 29 kilometer, med mina hundar igår. Så blev det också, men dessutom fick jag i sista stund med mig min väninna Linda (Björk, som också skriver här på bloggen) som kom körande två timmar i bilen för en trevlig ”tjejdag” i vandrandets tecken.

Vi möttes på min parkering klockan 07.00 och Linda och hennes hund Vittra hoppade in i min bil för transporten till Lövhults friluftsområde utanför Nässjö. Vi fick konsultera en karta över området för att ta reda på var leden gick, och sedan bar det av. Först några hundratal meter på asfalt, sedan grusväg som strax övergick i skogsväg. Efter mindre än en kilometer stötte vi på en fin övernattningsstuga som varken fanns med på kartan över höglandsleden eller smålandsleden. Förmodligen är den ny, eller under renovering, för det var nytt grus och plattor utanför ingången. Stugan har också en ny skorsten, men ännu ingen eldstad.

Stora delar av sträckan vi skulle gå hade jag gått innan – och en större del av den har jag till och med gått och sprungit många gånger. Dessutom hade både Linda och jag gått hela sträckan en gång under vår barndom eller ungdom, men ingen av oss mindes så mycket av själva leden, så det kändes ändå som en premiärtur. Den första delen från Lövhult går längs skogsvägar, som dagen till ära var blöta och kladdiga, och stigar. Temperaturen låg på cirka 6 plusgrader, så den lilla snö som låg kvar från dagen innan smälte snart.

Fram till det att höglandsleden passerar riksväg 40 (man börjar på norra sidan och går sedan över till södra sidan en stund) består leden av skogsväg och stig. Man passerar någon enstaka gård, men annars händer det inte så mycket längs vägen. Men i sällskapet jag hade spelade det ingen roll. Vi hade fullt med saker att prata om ändå. Strax efter att vi hade passerat RV40 gick vi förbi en skylt som pekade ut vägen för Svartåns källa. Just idag gjorde vi dock inte den avstickaren eftersom vi ändå hade runt 3 mil att gå.

Enligt mig fanns det inte så mycket att se så länge vi var kvar i Nässjö kommun, så jag blev glad när vi kom fram till kommungränsen till min hemkommun Eksjö. Nu var vi också på en del av leden som jag har gått ganska många gånger.

Leden fortsätter på skogsvägar genom hyggen som är på uppväxt och jag kan tipsa om att det brukar vara gott om hallon på dessa hyggen framåt högsommaren. Hundarna njöt av lite frispring eftersom jag visste att det var en bit kvar till nästa gård vi skulle passera. Framme vid gården Älgstorp tråcklade vi oss förbi elstängslet med 3 trådar, och det var superlyxigt att någon annan kunde hålla hundkopplen medan man öppnade. Linda fick dessutom se sitt eget namn stå på stalldörren. Efter att vi passerat över gårdsplanen, gått några hundra meter på grusväg så svängde vi ner på den nya dragningen av höglandsleden som gör att man passerar Hackareviken, ett av mina favoritnaturreservat.

För mig är naturreservatet Hackareviken speciellt eftersom jag växte upp bara någon kilometer därifrån, och har varit på söndagsutflykt där för att titta på blåsippor några gånger varje vår under min uppväxt. Och i vuxen ålder har jag gjort samma sak med min dotter, hennes kompisar eller någon av mina systrar och deras barn.

Även att detta väldigt lilla och relativt okända naturreservat mer är ”känt” på grund av de lite mer ovanliga arter som finns här på grund av Hackareviksbäcken (gulplister, olika mossor och lavar – och en ovanlig art av fladdermus) så är det för mig ett blåsippeställe. Självklart bad jag Linda att vi skulle stanna just här för att äta vår frukost – och hon nekade mig inte den glädjen.

Eftersom vintern är så mild, och jag hört andra som redan sett blåsippeknoppar i kommunen, höll vi ögonen öppna efter blåsippor även här. Men vi såg bara några enstaka blåsippeblad. Vackra, vintergröna gulplisterblad (Lamiastrum galeobdolon) såg vi däremot gott om där de lyste upp bland höstens fallna löv.

Efter en skön paus gick vi vidare nerför den branta backen i det lilla naturreservatet. Om man ska se på blåsippor om våren gör det sig bättre att gå nerifrån och upp, men det var väldigt bekvämt att gå nerför istället för uppför. Nedanför backen följer höglandsleden den gamla landsvägen som idag är en charmig gräsbevuxen skogsväg. Där finns också ett bord med bänkar alldeles intill bäcken om man vill sitta lite bekvämare medan man tar en fikapaus.

Höglandsleden går nu ganska nära riksväg 128 i några kilometer, så om man är känslig kan man uppleva det störande med motorljuden därifrån. Längs sträckan mellan Hackareviken (som ligger vid Paradis) ser man utsikt mot sjön Södra Vixen, en milsten från 1779, Paradis pensionat och ett hjorthägn. Själv har jag svårt för att njuta riktigt när jag hör trafikljud, så jag var glad när vi korsat väg 128, gått några hundra meter på mindre väg och korsat RV40 igen och kommit in på grusvägen upp mot Rottnaby. Strax efter att man korsat RV40 finns möjlighet att göra en avstickare på 300 meter enkel väg, ut till ett vindskydd på Ärnanäs, en udde i sjön Norra Vixen, som ligger i en otroligt vacker lövskogsäng. Detta var dock så nära inpå vår frukost att vi bara fortsatte gå leden fram längs grusvägen.

Grusvägen övergår efter några ordentliga uppförsbackar i skogsväg, och jag hade sett fram emot att få visa Linda den charmiga mossiga skogen och skogsvägen. Skogen var visserligen lika charmig, men vi hade inte riktigt tid att njuta av den. Vi hade fullt sjå att hålla koll på var vi satte fötterna, för så här såg skogsvägen ut igår (och jag kom inte på att jag skulle fota förrän vi redan passerat de fina partierna):

Tack och lov var vi snart ute på en liten grusväg som vindlar sig genom typisk småländsk landsbygd. Dessvärre fotade jag inte något längs vägen här igår eftersom jag har gått och sprungit här otaliga gånger, men jag länkar till andra inlägg från denna sträcka längst ner på sidan om du vill se hur det ser ut. Det ligger små gårdar längs vägen, och i hagarna kan man sommartid se både hästar, kor och får. Igår såg vi bara får. Här finns också några riktigt maffiga ekar, och ene-ängar.

Sedan går leden in i en stor hage som består av kullar och ängar med massor av stora lövträd. Detta är ett perfekt ställe om man vill ta med någon på utflykt. På våren och sommaren är det fullt av blommor här och utsikten ner mot sjöarna (det ligger en på varje sida) ökar mysighetsfaktorn. Igår var det dock lite blött på leden, så vid några tillfällen gjorde vi små omvägar.

Efter hagen ligger två vindskydd med eldstad alldeles intill sjön (fortfarande Stora Vixen). Det finns vedförvaring, men denna är oftast tom. Det är enkelt att ta sig till hit även med bil, eftersom det går en liten grusväg som slutar i en vändplan vid vindskydden. Där kan man även parkera om man vill gör en utflykt inne i den stora hagen. Knappt en kilometer bort längs leden ligger Borgmästarängen (utmärkt plats för tältning) som är en badplats med toalett, grillplats under tak, och en liten låghöjdsbana som brukar vara uppskattad av barn i alla åldrar. Från Borgmästarängen följer man sedan en stig upp på en ås alldeles bredvid vattnet.

Från åsen svänger leden av åt vänster, men om man fortsätter framåt ytterligare 150 meter finns ett mysigt ställe att stanna till på, längst ut på udden där åsen tar slut. Där finns även bord och bänkar.

Givetvis stannade vi här för att äta lite lunch innan vi med nya krafter gick vidare längs stigar och små, små grusvägar förbi Skedhults golfbana och fram till Hyttens kvarn där det blev ett stopp för lite utforskande och fotande. Hur skulle man kunna gå förbi ett sånt ställe? Även här finns bord och bänkar om man vill slå sig ner och ta en paus medan man njuter av vattnets forsande eller känner in historiens vingslag.

Efter kvarnen följde vi inte ledens dragning längs skogsväg ner till Persö, utan följde andra stigar som jag känner till, och som jag tycker är vackrare. Dels är det mysigt att gå på stig, och dels är det vackrare omgivning med tallmo och en liten skogstjärn. Sträckan var nog ungefär densamma, och vi anslöt till Höglandsleden efter någon kilometer igen, strax före stallet i Persö.

Efter stallet blev det nya vägar för mig. Jag brukar alltid vika av leden och snedda genom skogen hem. Det tar mig knappt en timme från ridhuset. Men igår skulle vi följa leden, så vi gick längs den breda grusgångbanan fram till, och förbi ett bostadsområde, längs Gysjön. Även att husen ligger ganska nära känns de inte påträngande nära och leden är vältrampad och lättgådd, vilket är skönt när kroppen börjar känna av dagens kilometer.

När leden svänger av finns möjlighet att göra en avstickare till ett vindskydd drygt 100 meter bort. Vi gick fram dit för att dokumentera, men eftersom det låg någon och sov där vände vi hänsynsfullt. Jag skulle nog inte rekommendera att man sover där, för det är alldeles bredvid bostadsområdet och vi misstänkte att risken är stor att det inte enbart används av vandrare, utan kanske oftare av ”festare”.

Efter en kort, brant stigning slutar stigen vid en gångbana av asfalt som går längs en väg in till Eksjö. Leden svänger av mot Ränneslätt efter ungefär en kilometer, men det var övning på skjutfältet och det gick inte att få mina hundar att gå rakt mot smattrandet från vapnen, så vi valde att fortsätta längs gångbanan, förbi sjukhuset och in i centrala Eksjö. Först tänkte vi ansluta till leden och därefter vika av på gångbana mot mitt bostadsområde, men jag insåg att det skulle bli så kort stund på leden, så vi tog en gångbana från centrum och ut till Kvarnarp där jag bor.

När vi kom hem till mig hade vi gått 30,5 kilometer på 7 timmar och 20 minuter. Vi lämnade in hundarna, gick till Lindas bil, och åkte till Nässjö där jag stapplande tog mig över till min egen bil. Jag hade hunnit bli rejält stel den lilla stund jag satt stilla. Men… idag.. dagen efter.. mår både Linda och jag bra, även att vi både hade ont av våra hälsporrar igår. Efter vår tur lyxade vi till det med middag inomhus och filmkväll i soffan, och vi fick en riktigt härlig dag!

För dig som vill veta mer

För dig som vandrar med hund

Alla passager längs den här delen av höglandsleden är inte hundvänliga. Stättorna är branta och stegpinnarna smala, så det finns inget för hundarna att sätta tassarna på – särskilt inte när de ska ner. Vid Älgstorp var det 3 eltrådar över leden, vilket kan vara bökigt att öppna samtidigt som man håller i hund/hundar.

Tillgänglighet

Största delen av leden är inte tillgänglig för barnvagn/rullstol.

Information om höglandsleden

Länk till inlägg från del Broarp – Älgstorp tur och retur 2019-11-17
Länk till inlägg från del Rottnaby-Eksjö 2019-08-02
Länk till inlägg från del Rottnaby-Eksjö 2019-04-04

Höglandsleden är en 44 mil lång naturupplevelse som sträcker sig över hela det Småländska höglandet. Leden bjuder på vacker natur, men man får avverka många höjdmeter både upp och ner. Man möter ingen egentlig vildmark längs leden, utan det är odlingslandskapet som dominerar de flesta sträckningar.

Länk till karta delsträcka 1, Eksjö kommun

Inlägget Höglandsleden: Lövhult-Eksjö dök först upp på Hemomkringvandring.

I mars 2019 vandrade jag Skåneleden SL 1 Kust-kust ”Bjärehalvön runt”.

Dag 1 Ängelholm-Vejbystrand 13 km

Ställer bilen i Ängelholm (eller ja i utkanten eftersom den ska stå några dagar). Tar mig ner till leden och börjar gå mot Vejbystrand. Leden går här längs med stranden och mest hus in mot land. Passerar Vejbystrand och det blir lite mer ”strandängar”. Efter Vejbystrand in i en skogsdunge ligger vindskyddet för natten. Här finns även dricksvatten i en brunn och trevligt fräscht utedass.

Halvtaskigt väder, lätt duggregn och blåst. Somnar och sover till havets ljud.

Dag 2 Vejbystrand-Torekov 20 km

Vaknar upp i den lilla dungen, öppningen i vindskyddet öppet mot väst. Inte jättebra då det varit lite dragigt i natt. Packar ihop och går vidare längs stranden. Här är lite glesare med byarna/husen nu även om de ligger tätt i Skåne. Strandängarna är fina trots tidig vårvinter. Denna dag ska jag nå Torekov. Stannar för en fika på sträckan gör lite kaffe.

Men när jag når Torekov är jag ordentligt hungrig. Jag har på denna tur bestämt att köpa middag under turen eftersom jag passerar byar hela tiden. (Packningen är därmed lättare bara frukost och kvällsmat med) Så här i stan svänger jag in på den lokala pizzerian (passar på att gå på toa och även fylla på dricksvatten) och slänger ner en kebabrulle i ryggan. Vindskyddet jag ska övernatta i ligger strax i utkanten av stan utmed en fantastisk strand.

Aldrig har kall kebabrulle smakat så gott. Jag får i gång lite brasa. Njuter av en fantastisk solnedgång på en kvällsrunda ute på stranden. Toaletterna här är tyvärr stängda/låsta för säsongen.

Dag 3 Torekov-Hovshallar 8 km + Hovshallar – Båstad 16 km ”svår tärräng”

Jag startar tidig, vet att jag har långt att gå och betydligt tuffare terräng. Redan efter Torekov blir kusten vackert ”dramatisk” mer sten och klippor. Jag börjar redan bli lätt oroad för min hund om hennes tassar kommer hålla denna vandring (de höll alla dagar).

Mycket vackra strandängar med havet brusande mot klipporna längs kusten. Jag når fram till Hovshallar (hotell) här finns jättefina toaletter med rinnande varmt vatten . Passar på att göra hel toalett. Dvs tvätta av mig, byta strumpor och tvätta ”kläder” fylla på vatten med mera.

Nu väntar tuffaste passet idag. Jag ska ner i Hovshallar (klippor) och sen upp från stranden till Skåneleden igen några kilometer längre bort. Vilken magisk natur – helt sanslöst och verkligen värt omvägen ner och upp. Dramatiska klippor, havet vräker sig in

Den första scenen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet där riddaren Antonius Block spelar schack med Döden, spelades in vid Hovs hallar. Man kan förstå varför Ingmar valt platsen.

Ja trött sliten lämnar jag området klättrades upp på klipporna. Nu på fin stig med enorm utsikt högt över strandremsan nedanför.

Leden lämnar sen stranden upp över en höjd ”Knösen” och går mer inne på Bjärehalvön. När jag närmar mig Båstad går leden på cykel- och gångväg längs havet. Jag ser sälar ute i havet solandes på stenar. Väl inne i Båstad är jag trött. Jag letar upp Turistbyrån. Binder min hund Vittra i en stolpe utanför ihop med ryggsäcken och vatten. Går in å ber om nån timmes ström för att ladda mobilen.

Mobilen på laddning, tjejerna på turistbyrån bjuder på kaffe och det blir ett stunds prat om Skåneleden. Å välbehövd vila för ömmande fötter. När mobilen, jag och hunden fått ny energi går vi vidare. Passerar även här en butik, får med grillad kyckling och potatissallad som åker ner i ryggsäcken (dagens middag/kvällsmat vid vindskyddet). På andra sidan stan högt upp på en höjd över ett villakvarter ligger nattens vindskydd.

Först lite oroad över närheten till stan. Men när solen går ner är här magiskt. Över mitt huvud breder stjärnhimlen ut sig, bokstavligen nedanför mina dinglande fötter glittrar stadens ljus. En kattugglas hoande somnar jag till. Trött sliten men så tacksam för en riktigt bra vandringsdag.

Dag 4 Båstad – Brammarp (går inte ända fram till Brammarp då leden delar sig) 10 km + Örlid – Hålehall 9km

Denna sträcka går en stund genom bruten betesmark sen över spångade mossar för att vidare ta mig längst mindre vägar och stigar i skogsmarker. Betydligt mer lättgången sträcka mot dagen innan.

Hålehall är ett vindskydd i ett område med motionsspår. Bra vindskydd med närhet till utedass. Ligger vackert i bokskog.

Dag 5 Hålehall-Vejbystrand 11 km + Vejbystrand- Ängelholm 13 km

Lättgånget men första delsträckan är extremt tråkig skulle jag säga. Långa delar går på väg, till och med asfalterad bilväg med rätt högt tryck ända till man kommer ner på stranden igen strax utanför Vejbystrand. Sen har jag ju en retursträcka mot Ängelholm som jag startade med. Vackrare nu längs kusten. Så var jag framme i Ängelholm igen.

Ja nu har du fått följa mig en del av Skåneleden SL 1 Kust-Kust. Bjärehalvön runt är verkligen att rekommendera – jag har valt en årstid vårvintern då det är mindre med folk här. Men naturen är nog lika fin oavsett årstid. SL 1 Kust – Kust sträcker sig ända till Sölvesborg. Jag går hela sträckan etappvis så mer berättelser kommer.

Hoppas du fått lite inspiration för lite längre vandringar!

För dig som vill veta mer

Länk: Skåneleden
Länk: Upplev Bjärehalvön

Inlägget Bjärehalvön runt, Skåneleden SL1 dök först upp på Hemomkringvandring.