Är du en av dem som fascineras av utsiktsplatser? I så fall kan jag tipsa om en riktigt fin plats som jag hamnade på idag – Tjörnehuvud i Rönnäng på Tjörn.

Sluta-tidigt-från-jobbet-tur

Redan tidigare hade jag sett på kartan att det fanns ett litet berg bortom kyrkan. Hur man skulle ta sig upp på Tjörnehuvud hade jag dock inte listat ut, så jag tänkte försöka leta mig upp framåt våren. Men förra helgen såg jag en trappa från kanalsidan, när Göran, Silver och jag passerade på färjan. Självklart blev jag så nyfiken att jag bara måste ta mig dit snarast möjligt.

Eftersom det är fredag slutade jag tidigt idag. Min vana trogen att försöka göra något extra av de lediga timmarna steg jag av bussen vid Rönnängs Brygga. Därifrån visade det sig vara bara 900 meter upp till utsiktsplatsen, men det visste jag ju inte då.

Brygga, trappor och kuperad terräng

Det är alltid spännande att gå på nya ställen, att inte veta exakt hur stigen ser ut eller vad som väntar efter nästa krök. Dessutom ökade det isiga underlaget spänningen ytterligare. Stigen går uppåt i ganska brant terräng, och det är dramatiskt med branta berg och havet intill.

Förvånansvärt snabbt kom jag fram till platsen märkt ”Utsikten”, och den gjorde verkligen skäl för sitt namn. Härifrån njöt jag av vyer över havet, öarna Tjörnekalv, Åstol, Dyrön och Marstrandsön och såklart samhället Rönnäng. Västkustidyll deluxe!

Vid utsikten fanns även två bord med bänkar, så frukost, lunch eller middag kommer jag nog att äta här någon gång framöver (särskilt om jag har besökare som inte är vana vid att sitta på marken och äta).

Jag tog mig inte ända till toppen

Sedan fortsatte jag på stigen mot Kyrkvägen. Vid trappan upp mot Tjörnehuvud tvekade jag först lite, för trappan bestod både av stenar och trä – och ingen hade gått där sedan snön föll. Det var extremt brant, men jag kunde inte motstå frestelsen. Fyra trappor gick jag uppför och jag klarade av många höjdmeter på kort tid. Men jag valde ändå att vända.

Det blev en väldigt lyckad ”sluta-tidigt-från-jobbet-lyx-tur” trots att jag inte lyckades ta mig ända upp till toppen. Anledningen var det snöiga och isiga underlaget. Visserligen hade jag dubbade skor på mig, men det var svårt att se underlaget under snön, ingen hade gått före mig och det hade börjat skymma. Därför valde jag att ta det sära före det osäkra.

Men jag tröstar mig med de otroligt vackra vyerna jag fick från ”Utsikten”.

Var går leden till Tjörnehuvud?

Jag utgick från Rönnängs brygga och följde skyltar mot kanalbryggan. Därifrån är det skyltat mot utsikten, Tjörnehuvud och Kyrkvägen. Man kan även gå upp på berget från Kyrkvägen, via trappan nedanför Tjörns Havspensionat (och där gick jag ner idag).

Den här turen är som gjord för en riktig njut-tur i njut-tempo. Självklart kommer jag tillbaka hit när snön har smält så att jag vågar mig upp på den riktiga toppen med.

Samlar du på utsiktsplatser kan jag säga att Tjörnehuvud är en du INTE vill missa!

Fakta om Tjörnehuvud

Tjörnehuvud är ett litet berg som ligger i samhället Rönnäng på Tjörn – höjden har jag inte sett någon notering om än. Vandringsleden över berget går att gå som en rundslinga (Rönnängs brygga – Kanalbryggan – Utsikten – Kyrkvägen – Rönnängs brygga) och den blir då runt 2 kilometer. Leden är ganska kuperad, men det finns trappor på de brantaste partierna. Du kan läsa mer om Tjörnehuvud hos Tjörns kommun .

Så här hittar du hit

Om du kommer med bil kör du väg 169 mot Rönnäng. Kör igenom Bleket och parkera vid Tjörns Ishall (åtminstone sommartid, för då finns sällan lediga parkeringar i samhället). Därifrån är det drygt en kilometers promenad till Rönnängs brygga. Man kan även åka buss med Västtrafik (linje TEXP från Göteborg eller Stenungsund, se tidtabell). Då kommer man ända fram till bryggan. Hållplatsen heter ”Rönnängs brygga”.

Inlägget Tjörnehuvud – vilken utsiktsplats dök först upp på Hemomkringvandring.

Egentligen hade jag och Elin planerat en annan vandring, men jag är glad att vi ändrade oss. I Herrestadsfjällets naturreservat utanför Uddevalla fick vi en mysig övernattning, vandring i vacker natur och en massa snö som bonus.

Kort promenad i snöfall

Efter att ha kört på en slingrig liten grusväg parkerade vi på Kärrestugans parkering i Herrestadsfjällets naturreservat. Därifrån var det bara 1,1 kilometer att gå fram till stugan som vi hade hyrt för natten. Vi tog våra ryggsäckar och gick iväg i det mysiga snöfallet.

Det var bara några få minusgrader, och snön dansade framför oss i pannlampornas sken. Vi njöt i fulla drag och kände oss som om vi var i en sagovärld. Man behöver ha med sig egen ved så vi gick mellan bilen och stugan två gånger (eftersom vi inte orkade bära allt på en gång).

Myskväll i Kärrestugan

Inne i stugan var det riktigt kallt så vi gjorde upp en brasa i öppna spisen det första vi gjorde. Visserligen värmde inte brasan upp stugan särskilt mycket, om man inte satt precis intill. Men den spred ett mysigt sken och sprakade hemtrevligt.

Vi satt och småpratade och insöp atmosfären en stund innan vi bäddade med våra liggunderlag och sovsäckar på stugans golv. När vi kröp ner för natten var temperaturen i stugan 0 grader.

Blå timmen i Herrestadsfjällets naturreservat

På morgonen vaknade jag nyfiken och glad och steg upp lite före Elin. Jag passade på att gå till bilen och hämta den sista veden, och möttes av sagolik snöklädd natur i blå timmen.

Frukostmys i timmerstuga

Sedan tände vi en brasa, och visa efter gårdagens försiktiga brasa matade vi på med lite mera ved och värmen spred sig sakta runt oss. Vi lyfte fram några bänkar och ställde framför brasan. På den ena la vi renfällen så att vi kunde sitta gott och varmt. Och skorna ställde vi vid öppna spisen för torkning efter promenaden i blötsnö.

På en pall ställde jag upp Trangia-köket och där stekte vi ägg och korv till våra frukostmackor. Lite frukt och juice hade vi också. Tack och lov var det inte så kallt i stugan att juicen hade frusit – det hade varit lite snopet. Mjukt tunnbröd var toppen till frukostmackorna eftersom det blev både mjukt och varmt så fort vi lagt i våra stekta ägg och korvar. Kaffe fick Elin såklart till sin frukost.

Efter en lugn morgon packade vi ihop det sista av våra saker och gick mot bilen för att lämna merparten av packningen.

Vandring i snöigt landskap

Från bilen korsade vi vägen och tog stig bredvid Vrångevattnet mot Krokestugan. 2,7 kilometer skulle det vara. Men redan efter några hundra meter insåg vi skrattande att det nog skulle ta ett tag att komma fram. Stigen går i kuperad terräng. Visserligen är den tydligt markerad med gula märken/ringar på träden, men när man går i snö där ingen gått är det ibland svårt att veta exakt var leden går.

Jag hade gått här några gånger tidigare, så jag hade i alla fall ett ungefärligt hum om ifall vi gick åt rätt håll eller inte. Snön tyngde trädens grenar och det kändes som om vi hade hamnat i ett ”winter wonderland” på riktigt. Det var svårt för hjärnan att förstå att jag verkligen var där, för kontrasten mot vintern hemma, bara några mil bort, var för enorm.

Förundran och glädje

Upp och nerför små berg gick vi, genom fantastisk skog i total tystnad. Snabbt gick det inte, men i gengäld fick vi se desto mer av den fina naturen. På marken låg cirka 10-15 centimeter blöt och tung snö, så efter ett tag blev tungt för mitt lite knä att pulsa fram här. Men samtidigt förundrades jag över att kunna gå så här, kilometer efter kilometer, utan att se ett enda fotspår från någon annan än några vilda djur då och då. Och Elin förstås.

Jag kände mig som ett barn på julafton av att få gå i denna sagovärld. Kontrasten mot snömängden hemma gav mig nästan en overklighetskänsla, men också en begynnande julstämning.

Lunch vid kåtan

Långt efter den beräknade tidplanen kom vi fram till kåtan i Herrestadsfjällets naturreservat. Därinne mötte vi de enda personer vi såg på hela dagen, och det råkade vara paret som är stugvärdar för Kärrestugan där vi övernattat. De lagade mat inne i kåtan, så vi satte oss ute vid grillplatsen och stekte vår kyckling på Trangiat.

När de andra lämnade kåtan sa de att det fortfarande brann i kaminen ifall vi ville gå in. Eftersom mina fingrar var stelfrusna av allt fixande tackade vi för erbjudandet. Därefter bar vi in alla våra grejer i kåtan och satt och värmde oss där en stund.

Bohusleden etapp 14, tillbaka mot bilen

Min ursprungliga plan var att vi skulle passera alla fyra stugorna i reservatet, men när vi lämnade kåtan var det bara 1,5 timme kvar till solnedgången. Därför valde vi ett snabbare alternativ och gick Bohusleden mot Metsjön och följde sedan vägen tillbaka till parkeringen. Detta var dessutom snällare mot mina knän än att pulsa fram i snö i kuperad terräng. Trots att vi gick längs väg fick vi en fin naturupplevelse, och vi varken såg eller hörde en enda bil. Det blev en bra avslutning på ett väldigt härligt och sagolikt snöigt dygn.

Avslutningsvis lite fakta

Herrestadsfjällets naturreservat ligger strax utanför Uddevalla. Det består av skog, sjöar och små berg med riktig vildmarkskänsla. Det finns tydligt märkta stigar som leder runt i reservatet, och det är lätt att koppla ihop flera av de kortare lederna till en längre. Dessutom passerar Bohusleden etapp 14 i kanten av Herrestadsfjället.

Via Friluftsfrämjandet Uddevalla kan man hyra Kärrestugan, Krokestugan och Hällerstugan. Det finns även en öppen stuga, Kölnestugan, och en kåta där man kan rasta eller övernatta. Dessa går inte att boka.

Parkeringar finns på många ställen, se mer information på Länsstyrelsens webbsida om naturreservatet. Det är tyvärr inte så lätt att nå naturreservatet med kollektivtrafik.

Mer att läsa i blogg och på Instagram

Vill du läsa mer om vandring i Herretadsfjällets naturreservat kan du kika på mina tidigare blogginlägg härifrån. Och här kan du läsa om Elins och mitt förra äventyr, med packraft i Tiveden.

Du kan också läsa Elins berättelse om den här turen på hennes Instagram. Så fint beskrivet!

Instagrambilder från Herrestadsfjället

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Snöigt dygn utanför Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som vanligt slutade jag tidigare på jobbet igår, men de kraftiga isande vindarna fick mig nästan att avstå från fredagsutflykt. Fast nu fick jag ett spännande strövtåg fullt med vackra intryck – tack vare att jag trotsade den känslan.

Jag kollade kartor i bussen

Under dagen var jag riktigt taggad, och längtade ut efter en hel vecka på kontoret. Så medan jag satt på bussen hemåt tittade jag i appen ”Min karta” för att få inspiration.  Eftersom jag inte har tillgång till bil behöver det vara inom gångavstånd från min lägenhet. Eller bussavstånd, men nu mörknar det ju tidigare, och det begränsar området jag kan röra mig i efter jobbet.

Relativt snabbt bestämde jag mig för att gå en ”ny” väg/stig till mitt närmaste naturreservat Tuveslätt. Rundan skulle inte bli så lång, kanske 4 kilometer, men som det såg ut på kartan skulle en del av sträckan vara i oledad terräng. Alltså tänkte jag att det kunde bli lagom.

Skulle jag verkligen ”orka” ut?

Ända tills jag steg av bussen var jag glad, men vindarna som slog emot mig då kylde snabbt ner mig. Både fysiskt och känslomässigt. Skulle jag verkligen ge mig ut i det här vädret – det verkade inte särskilt njutningsfullt? Men under den korta promenaden bestämde jag mig för att ändå byta om och gå den korta rundan jag tänkt. För frisk luft behövde jag oavsett väder. Och det är ett beslut jag verkligen inte ångrar.

Skogsstig ledde till Håltets vindskydd

Först gick jag på gångbana genom bostadsområdet, och sedan kanske 200 meter längs vägen, innan jag svängde upp på en skogsväg precis före gårdsbutiken vid Lyckorna. Precis före bostadshusen valde jag en stig som ledde upp till skogen, helt enligt plan.

Till min stora förvåning kom jag efter bara några minuter fram till ett vindskydd med en fin grillplats. Och förvåningen ökade när jag insåg att det var Håltets vindskydd som jag följt på Instagram något år. Jag hade inte den blekaste aning om att detta låg på gångavstånd från mitt nya hem. Men nu vet jag, så hit blir det nog någon utflykt med mina syskonbarn i framtiden.

Vidare mot Tuveslätts naturreservat

Sedan fortsatte jag längs skogsväg, som blev stig, längs fälten mitt emot Håltet och in i skogen. Här stod vackra tallar och trängdes med stenar och berg, och här och var fick de samsas med buskar och mindre lövträd som lyste i höstfärger.

På marken speglades solen (som tittade fram då och då) i vattenpölar. Flera mindre stigar gick här åt olika håll, och jag kände upptäckarlusten och nyfikenheten i mig vakna till. Då och då kontrollerade jag på kartan så att jag inte skulle komma alltför långt ifrån min tänkta rutt.

Vid ett stigskilje skymtade jag ett hustak, och insåg att jag nu var framme vid Tåsskärr. Eftersom det var här jag planerat att vika av mot Tuveslätts naturreservat började jag se mig omkring för att hitta en stig som inte ledde över trädgård/privat mark.

Upptäcktsfärd på berget vid Tåsskärr

En tydlig skylt stod en bit från stigen och jag var självklart tvungen att gå fram och läsa på den. Just här har det funnits en boplats redan på äldre stenålder, alltså för ungefär 10.000 år sedan.

Men jag såg också att det verkade finnas en stig upp på berget. Så jag gick upp där för att se om jag kunde få lite utsikt efter min promenad inne i skogen. Såna här gånger är jag glad att jag inte kan låta bli nya stigar, för här bredde bergen och klipporna ut sig åt alla håll. Här och var stod en upprest sten för att visa var stigen gick och jag följde den allt längre bort från min planerade rutt.

Små tjärnar, våtmarker och raviner bröt av allt det grå och hårda berget. Strax skymtade också havet framför mig, och när stigen började leda nedåt bestämde jag mig för att fortsätta följa den. Trots att jag nu började hamna ganska långt hemifrån, och med ett helt berg att runda för att komma hem.

Genom samhället Bleket

Till slut kom stigen fram vid en gata i grannsamhället Bleket. Jag följde gatan nerför berget, och gick sedan några hundra meter längs huvudvägen. Trots att det inte är så roligt att gå på asfalt så såg jag just då inga alternativ. Vid skolan svängde jag av mot berget igen, för jag såg på kartan att det verkade finas en stig där bakom. Mycket riktigt fanns där en gångbana som ledde mig hemåt, mot Tuveslätts naturreservat.

Avstickare upp mot mast

Bara några minuter senare passerade jag nedanför ett berg, och såg att det fanns trappor upp på det. Givetvis kunde jag inte motstå frestelsen att gå upp här (har inte hittat något namn på berget). Jag kom högre och högre upp och vindarna var nästan otäckt kraftiga när jag kom upp till masten.

Men utsikten ut mot Klädesholmen och Rönnäng var värd både trappstegen och rädslan. När jag huttrande beundrat utsikten en stund, med håret piskande runt huvudet, gick jag ner samma väg som jag kom.

Trollstigen mot Tuveslätt

Från kyrkogården som ligger precis nedanför berget var Trollstigen skyltad. Eftersom jag sett skyltar om den några gånger när jag gått i naturreservatet visste jag nu att jag var på rätt väg och behövde inte kolla på kartan fler gånger. Känslan när jag kom fram till stigen från Tuveslätts naturreservat var riktigt go. Det är något speciellt med att gå nya stigar på nya platser – men lika speciellt att gå på välkänd mark. Härifrån gick jag gångväg och grusväg hela vägen hem.

Sammanfattning av mitt strövtåg

Hur kan man ens sammanfatta en så här härlig tur? Det som bara skulle vara en runda för att få lite frisk luft blev en riktig upptäcktsfärd på över en mil. Tre timmar gick jag i omväxlande och vackra omgivningar. Och det bästa av allt är att det fortfarande finns en massa kvar att utforska längs samma rutt. Stigar och klippor som bara väntar på att jag ska komma tillbaka. Tjörn är fantastiskt – jag kan inte säga mycket mer än så.

Du behöver inte gå i MINA fotspår…

Med detta inlägg vill jag inte få dig att gå exakt samma väg som jag gjorde. Men väldigt gärna inspirera dig att gå ut på en EGEN upptäcktsfärd i närheten av dig och ditt. Ut och njut – oavsett väder och plats!

Men om du blev nyfiken på just Tjörn kan du ta en titt på Tjörns kommuns webbsida. Eller gotta dig i några av alla mina andra inlägg härifrån ön.

Inlägget På strövtåg en blåsig fredag dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag inte hade sovit ute sedan nyårsafton började jag nästan klättra på väggarna i veckan. Vi bestämde oss för att sova ute på fredagen, och på grund av att det skulle fortsätta regna blev det vindskydd den här gången.

Ut i regnet efter jobbet

Som vanligt slutade jag tidigt på fredagen och vårt mål var Kroksjön i Risveden. Jag och min sambo Lars hade kommit fram till att vi skulle hinna dit innan det blev mörkt. Bilfärden till Risveden tar knappt en timme (sträckan är inte lång, men vägarna små). Dessutom valde vi ett vindskydd som inte krävde någon lång vandring.

Leden går genom mysig skog, och är väl markerad med blå ”pluttar” så det är lätt att hitta. Från parkeringen är det bara 700 meter fram till sjön. Därefter är det runt 500 meter till det vindskydd vi skulle sova i, så det blev en kort vandring.

Till vedförrådet för att hämta ved

På parkeringen stod inte en enda bil, så när vi kom till vindskyddet vågade vi lämna våra ryggsäckar där. Vår plan var nämligen att fortsätta längs sjön och ut till en liten väg där det skulle finnas ett vedförråd.

Vi följde leden och passerade den lilla bron och dasset som ligger ”längst ner” vid sjön. Därifrån var det knappt 100 meter fram till vedförrådet. Till vår besvikelse, men inte förvåning, var det helt tomt. Vi fick vända tillbaka tomhänta till vindskyddet, men vi stod ändå inte helt utan ved, för Lars hade burit med sig en del hemifrån.

Middag under vindskyddstak

När vi kom tillbaka hade det börjat skymma rejält, och magarna kurrade. Den här gången skulle vi bara värma färdigmat, så vi kokade upp vatten på varsitt kök.

Utanför regnade det rejält, så jag var tacksam över att vindskyddets tak stack ut ordentligt från själva skyddet. Och att det fanns bra fotstöd när man satt på kanten. Där satt vi gott på liggunderlagen (och sedan tog vi även fram renskinnen för den goa värmens skull) och bara lyssnade på smattrandet från regnet. Men torra och varma.

Jag måste nästan nämna att förra gången vi övernattade vid Kroksjön, men då i ett annat vindskydd, så regnade det ocskå – och dessutom åskade det (se i bloggen).

Kvällsbrasa i regnet

Vinterkvällar kan bli väldigt långa när man är ute. Det finns inte så mycket att göra mer än att prata och att elda. Just i regnet var det senare inte särskilt lockande, men till slut kunde inte Lars sitta still längre. Han späntade lite av veden vi haft med oss och lyckades tända en liten brasa trots vätan.

Medan det hemtrevliga sprakandet från brasan blandades med regnets smatter åt vi lite snacks. Även hundarna. Mellan varven gick jag ut och värmde händerna framför brasan, innan jag skyndade in under taket igen. Man blir otroligt kall av fukt/väta, så jag var tacksam över renfällen som jag satt på.

Tidig kväll

Mörkret, tystnaden och regnet gjorde oss avslappnade och trötta, så vi började göra oss i ordning för natten ganska tidigt. Hundarna sover i sina egna sovsäckar och vi lyxade till det med både liggunderlag och renfällar (våra kommer från Dalum) till oss själva igen. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att vilja sova utan renskinn på vintrarna igen, för de är verkligen outstanding för att hålla värmen.

Efter 11 (elva!!!) timmar vaknade jag förvånad över att ha kunnat sova så länge. Trots busvädret hade jag sovit gott och ombonat och inte vaknat mer än någon enstaka gång när Balder stack in nosen i min sovsäck för att bli klappad lite innan han gick tillbaka till sin egen bädd. Min julklappssovsäck Rago Lady X-Tream från Helsport är verkligen fantastiskt fluffig och varm och jag är otroligt förtjust i den. Än har jag tyvärr inte haft möjlighet att testa den i riktigt låga temperaturer.

Efter regn kommer (nästan) sol

Till min glädje upptäckte jag att de hade slutat regna under natten. Visserligen droppade det fortfarande från de omgivande träden, och allting utanför vindskyddet var dyngsurt. Men vi hade det torrt och gott, och kunde njuta av en go frukost med fin utsikt.

Det fanns ingen stress utan vi tog oss god tid på morgonen. Efter en timme ungefär hörde vi röster över vattnet och jag såg några personer vid ett annat vindskydd. Förmodligen några som skulle ut och fiska.

Mot vidare äventyr

Själva hade vi packat våra saker, och var redo att ge oss av mot bilen. Promenaden var inte särskilt lång, men marken var blöt och hal, och från grenarna rann gårdagens regndroppar ner i n nacken medan vi gick.

Till vår förvåning stod vår bil helt ensam på parkeringen även när vi kom dit vid 11-tiden på förmiddagen. Vid våra tidigare besök vid Kroksjön har det i stort sett varit fullt här. När vi lastat in hundar och packning i bilen körde vi vidare för några fler stopp i vackra Risveden innan vi skulle åka hem.

Skönt att hundarna bär packningen själva

En sista reflektion från mig är att det är oerhört skönt nu när våra hundar bär sin egen packning. Tidigare har jag och Lars fått bära deras bäddar, mat, vatten, matskålar och Wilmas sov-overall i våra ryggsäckar. Det har tagit mycket plats.

Nu är Balder så gammal att han kan bära sin egen utrustning. Både han och Wilma har fått klövjeväskor från Nonstop Dogwear. De verkar stolta över att få bära sina väskor, och jag är tacksam över allt utrymme jag får i min egen ryggsäck.

Vill du veta mer om Kroksjön?

Kroksjön är en av alla sjöar som finns i området Risveden (se alla mina inlägg från området). I Risveden finns över 10 olika naturreservat, så det är ett eldorado om man vill upptäcka vacker natur. Runt Kroksjön, som är en populär sjö bland fiskare, finns fyra olika vindskydd. Det vindskydd vi sov i denna gång ligger på en udde i sjöns södra del. OBS! Det är mycket dålig mobiltäckning i Risveden.

Vägbeskrivning

Slutligen kommer såklart en vägbeskrivning: Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat ”Risveden”. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset. Från parkeringen är det bara 700 meter tills man når sjön.

Och så den obligatoriska faktalänken som den här gången går till till Risvedens sida om Kroksjön

Inlägget Regnigt i vindskydd, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra fredagen tog jag färjan från Kyrkesund på Tjörn ut till Härön. När jag var här för en månad sedan hittade jag den blå leden som inte fanns med på kartan. Eftersom jag blev nyfiken passade jag på att utforska den lite den här gången. Därför vet jag nu att Härön har mycket mer att erbjuda än det man får se längs den gröna rundslingan.

Raka spåret mot Änga

Markeringarna för den blå leden hade jag sett vid vindskyddet på Änga, så det var dit jag styrde stegen. Vanligtvis går jag den södra stigen ut dit, och den norra tillbaka. Den södra stigen är 1,7 kilometer och går över klipporna, medan den norra (som är 3 km) går över ljunghed. Dessa leder är markerade med gröna romber på stolpar längs stigen.

Den här gången gick jag i motsatt riktning. På grund av att det är lättare att gå över ljunghed bedömde jag att det inte skulle ta längre tid att gå norra stigen ut. Och det ångrar jag verkligen inte. När jag var där lyste klipporna rosalila av all ljung som blommade och det var extra vackert.

Vid Änga efter knappt en timme

Trots att jag hade sett norra stigen som en transportsträcka var det svårt att gå snabbt när allt var så vackert. Jag stannade och fotade betydligt mer än jag planerat, men till slut kom jag fram till Änga. De vackra sädesfälten stod vajande redo för skörd, och linet lyste blått.

För att komma till vindskyddet rundar man fältet (precis intill husen). Och för den som inte varit här kan jag nämna att här finns ett utedass där man kan tvätta händerna i rinnande vatten efteråt.

Ut på blå leden – äventyret börjar

Vid vindskyddet står en skylt med texten Sandbacken, och på den finns en blå romb. Eftersom den här leden inte finns med på naturreservatets karta (och inte heller i min kartapp) kändes det som ett äventyr att ge sig iväg längs stigen.

Den blå leden är tydligt markerad hela vägen, och vid varje stigskilje står skyltar som upplyser om vart man kommer om man svänger. Däremot kände jag inte till några av namnen, så jag hade ingen aning om vad de olika platserna innebar. Istället följde jag strategin att hela tiden välja den högra/yttre stigen.

Längs klippor vid havet

Från det att jag började gå längs den blå leden följde drygt tre kilometers total njutning. Den blå leden förde mig upp- och nerför berg, hela tiden med havet tätt intill. Stigarna ledde mig till bland annat till Jungfruviken, Rockevik, Rockenabben och Rörberget.

Mestadels följde jag leden, men flera gånger gick jag ut på klipporna och tog mina egna vägar. På flera ställen fanns bänkar utplacerade om man ville sitta ner och se på utsikten. Den ena platsen vackra platsen avlöstes av en annan, så jag låter bilderna tala för sig själva:

Jag mötte inte en enda människa

Under den tid jag var ute längs den blå leden, vilket var runt 1,5 timme, mötte jag inte en enda människa. Det märktes också att det inte är lika många som använder den här stigen eftersom den var mindre trampad, och även lite svårare att ”se”.

Egentligen är det inte särskilt konstigt, för man måste ju gå även den gröna leden (5 km) för att komma fram dit. Förutsatt att man inte kommer i kajak eller egen båt förstås. Jag hade kunnat stanna här mycket längre, men jag hade en färja att passa. Så på slutet fick jag öka takten lite tillbaka mot Änga. Därifrån gick jag den kortare, södra, stigen mot färjan.

Man kan gå blå leden som rundslinga

Om man bortser från Rörberget (som är en avstickare på kanske 250 meter) kan man gå den blå leden som en rundslinga. Men det finns också flera vägskäl där man kan korta av rundan genom att gå mot Änga.

Jag upplevde en enorm frihetskänsla

Kanske låter det konstigt, men för mig kändes detta som ett riktigt äventyr. Trots att den blå leden är inte mer än 3,2 kilometer. Anledningen tror jag är att jag gick ensam och inte hade någon att luta mig mot. Alla beslut fattade jag på egen hand, utan att rådfråga någon annan. Givetvis kändes det också lite större i och med att stigarna inte fanns med på någon karta, så jag visste ju inte vart de skulle leda.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Härön har mycket mer att erbjuda än det jag sett vid mina tidigare besök då jag gått den gröna rundslingan.

Mer information om Härön

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter.

Böcker, länkar och blogginlägg

Och här kan du läsa om mina tidigare besök på Härön:

• Eftermiddagstur på Härön (med Madeleine, juli 2022)
• Härön – en vandringspärla på Tjörn (med Helena, juni 2021)
• Naturreservatet Härön, Tjörn (med sambo, hundar och barn januari 2020)

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är den grönmarkerade slingan tur nummer 25. Författaren informerar sakligt om hur man går i varje korsning. Dessutom är rundslingan, som är 5 kilometer lång, en del av Kuststigen (här hittar du info från West Sweden Trails). Den blå leden jag gick finns dock varken med i boken eller på naturreservatets karta.

Inlägget Den blå leden på Härön dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har jag skrivit flera inlägg om Kalvön, och det blir lätt så när man håller på med hemomkringvandring. Att man går många gånger på samma ställe. Men det finns alltid något nytt att se. Just idag vill jag berätta om gul led, som enligt mig är den finaste leden på Kalvön.

Fredagsmys med tältnatt

Redan på fredagskvällen åkte jag, min sambo och hundarna till Kalvöns parkering och bar ut vår packning till udden som ligger till höger om spången (om man följer stenstranden en bit). Där slog vi upp tältet och gjorde oss hemmastadda för natten.

Solen sken, luften var varm och skön och platsen, på fastlandet mitt emot Kalvön, var otroligt lugn och vacker. De enda vi såg var två ungdomar som var ute med sina SUP:ar (i några timmar).

Eftersom det var flera timmar kvar till solnedgången bestämde vi oss för att gå en sväng på Kalvön. Gul led ville jag spara till morgonen efter, men alla övriga kryssade vi runt på medan solen började dala.

Kväll vid Kalvön

När vi kom tillbaka tog vi ett av liggunderlagen och la ut på klipporna. Sedan bara satt vi där tillsammans. Såg himlen skifta i rosa för att sedan mörkna. Lars tog ett kvällsbad innan vi åt kvällsmat på klipporna.

Eftersom vi hade åkt ut i stort sett direkt när jag slutade jobba var jag ganska trött, så framåt klockan 22.30 ville jag gå och lägga mig. Jag somnade direkt och sov som en stock inne i tältet. Gissa om jag var tacksam över att hundarna låg i lugn och ro och inte väckte mig förrän strax före kl. 06!

Ut på gul led i morgonljuset

På morgonen vaknade jag glad och nyfiken på vad som skulle möta mig längs gul led. Jag lämnade Lars och hundarna sovande i tältet och gick iväg i morgonsolen, över spången och ut på Kalvön.

Direkt efter spången står en informationstavla. Varken på den eller i reservatsfoldern finns gul led med. Men om man lyfter blicken så ser man att det går markeringar både ner till höger, mot havet, och rakt fram längs blå och röd led. Jag valde att gå rakt fram, och gå gul led medsols.

Efter 830 meter svänger gul led

Från början går man på ganska upptrampad stig, eftersom det är samma väg som blå led (mot Djupvik). Men efter 830 meter visar gula markeringar att det är dags att vika av. In i skogen, nerför berget och mot en havsvik.

Stigen går längs stenstranden innan den letar sig uppför nästa lilla berg. Förra våren gick jag här med Sofia, men då var inte gul led färdigställd, så det var lite oklart vissa sträckor hur det var tänkt att man skulle gå. Nu var leden tydligt markerad med gula band och romber.

Berg, skog och havsvyer längs gul led

Jag älskade att gå här. Det är en stig i ordets rätta bemärkelse man går på. Skogen vid sidan om mig var ömsom lövskog och ömsom barrskog. Leden är kuperad, och med jämna mellanrum skymtar havet mellan trädgrenarna.

Att gå här fyllde mig med sådan otrolig glädje. Allt, precis allt, var vackert. Och jag hade kunnat stanna för att bara se på utsikten, eller ligga och läsa en bok, eller spendera hela dagen var som helst här. Det finns flera platser där man kan göra en avstickare på mindre än 100 meter och få en avskild klippa med vacker havsutsikt.

Nu bär det av nerför

Efter att ha fyllt sinnena med vackra intryck fortsatte jag stigen som ett kort stycke går brant ner i gammelskog. Härinne kryllade det av orkidén knärot. OBS! Alla orkidéer i Sverige är fridlysta!

Härifrån svänger stigen så vid nästa utsiktspunkt såg jag rakt över vattnet mot vår tältplats.

Ner mot vattnet – sista biten av gul led

Stigen passerar sedan genom skogen, tätt intill en brant bergvägg. Nedanför den väntar fotovänliga vyer ut över vattnet genom lövträden som växer intill vattnet.

Jag ropade till Lars över vattnet och vinkade, innan jag dröjande gick den sista vackra delen av leden.

Bara 2,5 km kort – men så vacker

Strax var jag tillbaka vid informationstavlan strax före spången på Kalvön. Då hade jag varit ute i ungefär 50 minuter och gått 2,5 kilometer. En viss höjdskillnad är det, även om den inte är supertuff. 104 meter uppstigning och 113 meter nedstigning sa min klocka att det var.

Frukost vid tältplatsen – fin avslutning

När jag kom tillbaka till tältplatsen hade Lars både hunnit packa sina sovsaker och koka kaffe. Så det var bara för mig att slå mig ner och hugga in på frukosten. Det blev en fin, och ostressad morgon, och vi hann gå de 600 meterna till parkeringen innan det började komma vandrare och utflyktare till Kalvön.

För dig som vill veta mer om Kalvön

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, mellan Orust och Bokenäset. Du hittar hit via väg 160. Mellan Uddevalla och Henån (På Orust) svänger du mot Eriksberg och följer vägen tills du ser skyltning mot Kalvöns naturreservat. Följ skyltarna och parkera på den stora grusytan före bommen ner mot vattnet. Koordinater till parkeringen: 58°16.254’N 11°38.396’E

Se mitt inlägg från förra helgen här på Kalvön

Några av mina instagrambilder från Kalvön

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Gul led på Kalvön, och tältnatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Kanske är det tjatigt att jag alltid skriver att det behövs så mycket för att skapa minnesvärda dagar i vardagen, men jag tycker att det är viktig. Därför kommer jag nog att fortsätta tjata.

Igår fick jag en riktig paradisupplevelse tillsammans med en väninna. Då gick vi från jobbet 2 timmar tidigare än vanligt, och fick tack vare det en upplevelse som vi kommer att minnas länge.

Vi gjorde en liten upptäcktsfärd, värmde god hemlagad mat, njöt av solen och därefter av den stjärnklara himlen framför en värmande brasa.

När vi satt där kändes det helt ofattbart att vi faktiskt hade jobbat – samma dag. Det kändes som mitt i semestern!

Efter natten, som vi tillbringade i tält vid havet, steg vi upp tidigt, packade – och åkte till jobbet. Helt sanslöst så mycket glädje, lugn och underbar energi vi hade med oss efter detta lilla äventyr.

Skapa din egen paradisupplevelse

Så kom ihåg att ta alla tillfällen du kan att njuta av det som finns runt dig. Alla ”måsten” är kanske inte måsten? Unna dig såna här guldstunder och fånga dagen så ofta du kan

Avslutningsvis en liten påminnelse om att det är första dagen på min stegutmaning #10000hemomkring – läs mer och häng på! Utmaningen pågår till 30 april 2022. DS.

Även förra gången jag och O var ute fick vi en helt fantastisk tur och övernattning.

Inlägget Paradisupplevelse mitt i veckan dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 5 minuter

Eftersom jag hade tagit ledigt från jobbet ville jag göra något som skulle fylla oss med glädje och energi denna lyxfredag. Det var längesedan vi vandrade på de vidsträckta bohusklipporna i Ramsvikslandet, så valde vi att göra just det.

Vilket sceneri havet bjöd på

Jag njöt verkligen i fulla drag av dagens vandring längs Kuststigen/Soteleden tillsammans med sambo och hundar. För det första älskar jag området med de släta röda hällarna som sträcker ut sig så långt ögat når. Dessutom bjöd havet på ett riktigt skådespel med mäktiga bränningar som slog mot klipporna.

Havet låg turkosblått vid våra fötter. Ibland är det svårt att ta in hur otroligt vacker naturen är.

Eftersom det var ordentligt halt på klipporna var mina Rover från Icebug var även den här gången det perfekta skovalet.

Rullen på ryggen är en renfäll

Uppdatering: Eftersom jag har fått flera frågor om vad det är jag har på ryggen så förtydligar jag här. Det är min vackra renfäll som är helt oslagbart mysigt och varm att sitta på såna här kalla dagar.

Delad glädje är dubbel glädje

Tala om att få en fantastisk start på helgen. Både ljudet och åsynen av de dånande vågorna är vad jag kommer att ta med mig från den här turen. Ännu roligare var det att jag kan dela minnena med Lars.

Karta och vägbeskrivning

Om du klickar på den här länken får du upp en karta till parkeringen i Haby där vi lämnade bilen. Du är då vid vandringsledens södra spets. Via länken kan du även få fram en vägbeskrivning från valfri punkt. Klippornas rike är beläget utanför Hunnebostrand, Bohuslän.

Se på kartan var vi gick

Från Haby följde vi Kuststigen medsols och gick över klipporna till Sote huvud, Sote bonde och Fykan. Därefter tog vi den svartmarkerade stigen ner till Soteskogsmyren. Slutligen går leden längs stamma stig till Haby som vi gick på ”utvägen”. Trots att rundan inte var mer än 6 km tog den drygt 3 timmar att gå.

Länkar till Länsstyrelsen och vandringsleden Kuststigen

Här hittar du Länsstyrelsens information om Ramsvikslandets naturreservat, klippornas rike
Länk till Kuststigens information om delsträckan ”Ramsvikslandet runt”

Avslutningsvis – fler blogginlägg

Mitt första besök i Ramsvikslandet blev onödigt spännande, augusti 2020
Kort tur i Ramsvikslandet med familjen, december 2020

Inlägget Blåsig halvdag i Ramsvikslandet dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 15 minuter

Ibland inser man hur otroligt mycket det finns att utforska runt omkring en. Till exempel när man får reda på platser eller aktiviteter i närheten som man inte hade minsta aning om. Exakt en sådan aha-upplevelse blev det för mig när jag för ett tag sedan fick reda på att man kan boka plats i trädtält. I Vättlefjäll!

Såklart vi måste boka en natt i trädtält

Eftersom jag visste att Lars (min sambo) tidigare har tittat på att köpa in ett trädtält tänkte jag direkt att vi måste pröva detta. Anledningen till att han på den tiden (ett antal år sedan) valde att istället köpa en hammock var vikten. Men vi har sett att det finns lättare varianter nu. Hur som helst så blev han eld och lågor när jag berättade om trädtälten som man kan hyra in sig i hos Pevon Ecoturism.

Lyxigt att komma till en färdig lägerplats

I vanliga fall är vi vana vid att bära med oss all utrustning, inklusive tält och mat. Men den här helgen blev vi ordentligt bortskämda då det paket vi hade valt innehöll både en färdig lägerplats och mat. I hagen där tältet var uppspänt fanns stolar med sköna fårskinnsfällar, ett bord, en eldstad under tarp, ved med mera. Och i tältet fanns redan rejäla liggunderlag.

Eftermiddagstur före middag

På grund av att vi kom fram redan klockan 14 hade vi tid att gå en tur innan vi skulle få vår middag levererad (ja, du ser ju hur lyxigt!). Knappt en kilometer från Björsjöås Vildmark ligger inte mindre än tre olika sjöar: Stora Björsjön, Lysevattnet och Trollsjön. Eftersom vi har gått runt de två första bestämde vi oss för att gå runt Trollsjön denna gång (se inlägg om turen runt Trollsjön).

Det beslutet ångrar vi verkligen inte. Det var 5,6 kilometer ren vandrings-njutning längs vackra stigar.

Middagslådan levererades

När vi kom tillbaka till lägerplatsen en liten bit ifrån gården kom snart ägarna, Yvonne och Peter, med vår middag. Det kändes så lyxigt att få allt levererat – och jag blev glad redan av att se den fina trälådan och de små burkarna i den.

Lådan var fylld med närproducerad mat; hamburgare, bacon och coleslaw. Dessutom fanns olja, ost, hamburgerdressing, tomater, lök, bordsvatten – och till och med kola till dessert. Och, inte att förglömma, stekspade, tallrikar, servetter och bestick.

Middagsdags vid brasan – ”under tak”

Sedan följde en eftermiddag och kväll vi sent kommer att glömma. Vi tände brasan under presenningen som hängts upp som tak och satt på ”våra” stolar i värmen. Lars stekte hamburgare och bacon som vi sedan njöt av medan det mörknade allt mer.

Innan tänkte jag att jag aldrig kulle orka en 200 grams hamburgare, för det brukar jag inte. Men 200 g rent kött (från en närliggande gård dessutom) var så gudomligt gott att det bara slank ner. Det var nätt och jämnt att jag kom ihåg att spara sista tuggan och ge till vovven Balder.

Vi bodde mitt i en hage

”Vårt” trädtält hängde mitt i en hage, nära själva gården. Runt oss gick får, ponnys och kor i godan ro. Balder fick vara lös i den stora fårnätsklädda hagen hela tiden förutom när vi åt. annars hade vi inte fått äta i fred. Och han skötte sig exemplariskt.

Djurgrannar

Eftersom jag älskar djur tyckte jag att det var extra mysigt med deras närvaro. Däremot visade de inte något större intresse för oss, varken när vi var vid trädtältet eller när jag gick till boningshuset för att använda toaletten. Egentligen en lyx som jag brukar klara mig utan när vi sover ute, men när det nu ändå fanns toalett och rinnande vatten så…

Sovdags i det svävande tältet

Till slut blev det dags att göra i ordning sovplatserna i trädtältet. Och att ta oss in i det. Eftersom jag inte är världens smidigaste hade jag oroat mig lite för den biten. Men det var inget problem. Man kunde ta sig in från alla sidor (och även via ett hål i tältets golv).

Mysig upplevelse att sova i trädtält

Det var en stjärnklar natt då även månen lyste över oss. Så vi valde att sova med bara myggnätet uppe så vi kunde ligga och titta ut. Långa stunder glömde jag att vi ”svävade i luften”, men så fort någon av oss gjorde en större rörelse blev jag påmind. Då gungade tältet till, lite som i en hammock, men många gånger mer stabilt. Den ombonade känslan var densamma som i ett vanligt tält.

Balder (vår 42 kg stora alaskan malamute) sov givetvis inte med oss, utan på sin egen bädd direkt under trädtältet. Han älskar att sova ute och är van vid att inte alltid få sova intill oss på våra turer.

Morgontur runt Stora Björsjön

När jag vaknade på morgonen – jag är lite mer morgonpigg än min sambo – hade jag sovit gott. Och jag inledde dagen med att ta med Balder på en morgontur. Eftersom rundan runt Stora Björsjön är en som jag har väldigt fina minnen ifrån valde jag den. Dessutom var det smidigt eftersom den passerar runt 200 meter från tältet.

Rundan är tydligt markerat med gult, och passerar precis utanför hagen som trädtältet hänger i. Det är en rundslinga på 6,7 km.

Avslutning med lyxfrukost

När vi kom tillbaka var Balder glad at få se husse igen – och även Peter och Yvonne från Pevon Ecoturism. Han hälsade dem glatt där de kom med vår frukost – som också ingick i vårt övernattningspaket.

Eftersom vi fann varandra under pratstunden då de kom med middagen bjöd vi in dem att äta frukost med oss. Och vilken frukost de dukade upp medan Lars gjorde upp en mysbrasa åt oss. Nykokta ägg (fortfarande varma), varma frallor, ost, närproducerad rostbiff, fina smörpaket, yoghurt, grönsaker, kaffe och juice.

Långfrukost i trevligt sällskap

Samtalsämnena flödade medan vi åt vår frukost. Och våra ”gäster”, eller egentligen var vi ju deras gäster, berömde Balder om och om igen. De tyckte han var fin, duktig och väluppfostrad – vilket vi själva kanske inte tycker. Men han charmade dem så till den milda grad att de till och med matade honom med rostbiff.

Det fanns så mycket att prata om att vi blev sittande tillsammans i två timmar. Riktigt trevligt, och det är inte alls omöjligt att vi kommer att hitta någon slags samarbete framöver. När vi åkte hemåt vid lunchtid kände viss oss glada, utvilade och bortskämt avslappnade.

Länkar och bra-att-ha-info

Övernattningen i trädtält bokade vi alltså hos Pevon Ecotursim, som håller till på gården Björsjöås Vildmark i Vättlefjäll. För dig som inte är bekant med Vättlefjäll så ligger det cirka 30 minuters bilfärd från centrala Göteborg. Mer information om Vättlefjälls naturreservat finns hos Länsstyrelsen.

Runt, och i närheten av Björsjöås finns många olika vandringsleder, både korta och långa. Här hittar du alla turer och utflykter jag gjort i Vättlefjäll.

Inlägget Trädtält – och vandring i Vättlefjäll dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 7 minuter

Oftast skriver jag om specifika vandringsleder jag gått eller platser som jag besökt. Men idag vill jag bara ge dig inspiration att sova under bar himmel. Vare sig du gjort det innan eller inte. Det är alltså inte själva platsen som är viktig i inlägget.

Vi passade på när vädret såg bra ut

Igår lovade SMHI att det skulle vara soligt på eftermiddagen – och dessutom uppehåll på natten. Då bestämde vi oss för att åka till Box Vette här på Orust. Sist vi var där såg vi nämligen en riktigt cool tall, precis intill stigen. Den var nästan som en koja, och vi sa direkt att vi måste sova där någon gång.

Eftersom solen går ner strax före kl. 16.00 fick vi åka hemifrån relativt tidigt. Men vi hann gå runt en stund uppe på berget och se när solen sjönk i havet. Därefter gick vi tillbaka till tallen som vi passerat på väg upp.

Jag såg fram emot att sova under bar himmel

För min sambo Lars är det vardagsmat att sova under bar himmel. Eftersom jag själv inte gjort det så många gånger tycker jag att det är riktigt spännande – och härligt. För min skull tänkte han hänga upp en tarp, men jag bad honom att låta bli. Jag ville mycket hellre ligga och titta på månen mellan grenarna.

Vi hade med oss lite ved för att kunna göra en brasa i vinterkylan. Dessutom samlade vi ihop en massa kvistar som fallit till marken i närheten. Eftersom vi inte hade någon riktig eldstad byggde Lars en botten som vi sedan byggde upp brasan på. Underbart att kunna sitta där i mörkret sedan och bara underhålla elden. Höra knastrandet, känna värmen och se på de förtrollande lågorna.

Kvällen gick snabbt

Vi åt lite kvällsmat, njöt av månen och den stjärnklara himlen, och varvade ner efter veckan. Till slut var det dags att bädda och göra oss klara för att krypa ner. Vi la ut liggunderlagen direkt på marken och sovsäckarna på. Båda två hade dessutom en fleeceliner inuti sovsäcken. Eftersom jag är så frusen hade jag såklart varmvattenflaska också – som vanligt.

Vår hund Balder har sin egen lilla sovplats när vi är ute och han hade krupit ihop på sin plats långt innan vi la oss.

Gott att sova under bar himmel

På grund av att det är många som har svårt att sova ute skäms jag nästan för att säga att jag sover superbra utomhus. Jag somnar nästan direkt, och sover oftast mycket längre på morgonen än jag gör hemma. Inatt var inget undantag. Innan jag visste ordet av var det morgon.

Strumporna är av mohair, inte merinoull, och från mitt favoritmärke Happy Hiking.

I vanliga fall är jag alltid snabbare upp på morgonen än Lars, men inte idag. Det tog emot att kliva ur den varma sovsäcken för att byta om och packa ihop sakerna. Men till sist var jag tvungen. När jag gick för att uträtta morgonbehoven möttes jag av en helt fantastisk soluppgång.

Den gav ny energi så sedan var det enklare att göra klart. Lars hade redan hunnit koka upp vatten till kaffe och choklad och vi åt en lätt frukost innan vi lämnade vår tall.

Efter en snabb sväng upp på berget igen gick vi till bilen. Lars för att åka hemåt, och jag för att vandra längs Pilgrimsleden Orust.

Hitta en egen fantastisk plats!

Syftet med det här inlägget är inte att du ska gå till Boxvik Vette och sova under ”vår” tall. Istället vill jag inspirera dig. Påminna om att det är härligt ute året om. Det som skulle göra mig gladast av allt är om du blir inspirerad att hitta en egen fin plats att sova under bar himmel på. Skulle det bli så; Skriv i kommentarsrutan här nedanför så kan du inspirera fler!

Länkar till inlägg om nätter jag valt att sova under bar himmel

• 50-årsfirande med övernattning under bar himmel
• Under bar himmel vid Björshuvudet
• Skarsjöleden (eller Stora Skarsjön runt), Ljungskile

Inlägget Sova under bar himmel – eller en tall dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som förra helgen blev det en tur till Svartedalen denna helg för att utforska området vidare. Till skillnad mot sist då jag gick ensam hade jag sällskap av Helena. Och vi sov i vindskydd istället för tält. Sjön som vi utgick från var Korsvatten. Faktiskt inte särskilt långt från sjöarna jag gick runt sist.

Redan på fredagskvällen var vi på plats

Eftersom båda jobbade på fredagen hade vi inte möjlighet att ses förrän mörkret hade fallit. Under eftermiddagen hade vindarna tilltagit rejält, så jag gjorde om planerna lite. Jag visste att det finns en presenning att rulla ner för öppningen vid vindskyddet vid Stora Äggdalssjön, så vi åkte dit på kvällen bara för att övernatta.

Men vi var inte först på plats, så efter att ha bytt några ord med killarna som planerade att sova där åkte vi ”tillbaka” några kilometer längs grusvägen. Från parkeringen var det bara något hundratal meter till vindskyddet. Dit gick vi i pannlampornas sken, så det var ett äventyr i sig. När vi hittat fram bäddade vi innan vi gjorde upp en brasa med veden vi burit med oss.

Kvällsbrasa

Månen var full och glittrade i sjön framför vindskyddet. Himlen var beströdd med stjärnor. Men vindarna var kraftiga, och vi hade ofantlig tur att det blåste åt rätt håll. När vi satt i vindskyddets öppning var vi nämligen helt skyddade från vinden. Medan kvällen gick grillade vi korv, åt Wild Chips och torkad frukt. Dessutom pratade vi en massa, och skrattade.

På grund av att det var första gången Helena skulle sova i vindskydd ställde hon en del frågor, och jag var otroligt glad över att jag fick vara med på hennes premiärnatt. Till saken hör att hon brukar ha väldigt svårt att sova när hon är ute, men detta blev faktiskt sömnmässigt hennes bästa utenatt.

Frukost och regnig förmiddag vid Korsvatten

Redan i soluppgången, som inte syntes bakom allt grått, åt vi frukost innan vi packade ihop. Trots att SMHI utlovat uppehåll fram till lunch smådroppade regnet utanför. Men det gjorde det ännu mysigare för oss att sitta under tak.

Därefter gav vi oss ut på den blå leden som utgår från Korsvatten. Mestadels gick vi längs stigar, men en kort bit gick vi på en liten grusväg (vägen som leder fram till parkeringen). Just nu var det väldigt blött i markerna, men vi tog oss runt torrskodda hela rundan. Helena hade både vandringskängor och gaiters på sig. Jag hade bara mina låga skor Rover från Icebug. Men jag var både torr och varm – som vanligt. Det är verkligen svårt att inte älska de skorna.

Lugnt, folkfritt och rogivande

Leden passerar flera sjöar och jag kan tänka mig att området är helt magiskt vackert i solsken. Även i regn var det vackert, men det är svårare att fånga det med kameran. Skog, mossa, småberg – ja, Svartedalen helt enkelt.

Vid Storesjön skulle det enligt kartan finnas en grotta, men om det var den vi hittade var det inte mycket till grotta. Så jag rekommenderar kanske inte just den avstickaren från leden, även om den inte var mer än något hundratal meter.

Däremot fanns många andra platser där man kan stanna. Kanske för att ta ett skogsbad (det verkar vara många som vill göra det), eller varför inte för att leka kurragömma, eller testa om man har ett lika bra vårskrik som Ronja Rövardotter till exempel? Miljön är så underbart mossig och stigarna inte särskilt upptrampade.

Vid sjön Korsvatten finns ett vindskydd med eldstad.

Mig störde det lite att man ser en kraftledning mitt emot vindskyddet. Och även att flera kraftledningar korsar Korsvatten (där man går längs en annan del av sjön som inte syns från vindskyddet). Men förutom det är det naturskönt, och framför allt lugnt och stillsamt. De enda människor som jag och Helena mötte på turen (6 km) var några jägare som satt på pass.

Den här blå leden kommer jag att gå igen, för jag är nyfiken på hur det ser ut när lövträden inte står lika avklädda längre. Och kanske även få se några solstrålar som silar ner på alla sjöarna.

Avslutningsvis – några användbara länkar

Både Korsvatten och Timmervatten ligger i Svartedalens naturreservat. I just den här delen av reservatet är det tillåtet att tälta, men inte att göra upp eld förutom i anvisade eldstäder. Från parkeringen är det bara 300 meter fram till sjön.

Från parkeringen utgår även två andra leder. Den som jag beskriver här är den längsta, 6 km, och markerad med blått. Sedan finns både en grön och en röd som är 3,5 kilometer vardera. Det går alldeles utmärkt att kombinera flera av dem till en längre tur. Vid Timmersvatten går det också att kombinera med lederna som går runt Översjön och Hungsersvatten.

Hos Västsverige/Södra Bohuslän Turism kan du läsa mer om Svartedalens friluftsområde. Personligen har jag med mig orienteringkartan ”Svartedalen-Kungälv, skala 1:25.000” när jag är i området.

Länkar till fler inlägg från Svartedalen

Här finns länkar till fler turer jag gjort i Svartedalen (både i naturreservatet och i området utanför reservatet).

Inlägget Blå led, Korsvatten i Svartedalen – 6 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Valet föll på Ranebo naturskog när Sofia och jag skulle ses

Äntligen hade både Sofia (länk till Instagram) och jag luckor i våra scheman i helgen, så vi hade bestämt oss för att träffas. Eftersom vi även ville övernatta funderade på var vi skulle vandra, och valet föll på Ranebo naturskog. Vilket är ett otroligt vackert naturreservat – som faktiskt inte har några restriktioner mot tältning. Däremot får man inte elda utanför anvisad plats i reservatet.

Höstvädret var fantastiskt så redan i bilen på väg mot Svartedalen fylldes vi av stor förväntan. När vi kom fram stod inte en enda bil på parkeringen. Stigen som leder in i Ranebo naturskog går brant uppåt genom ömsom lövskog och ömsom barrskog. Redan efter 700 meter (men det känns betydligt längre) når man fram till utsiktsplatsen. Hit är stigen vältrampad, och den verkar vara ett ganska populärt utflyktsmål. Även att vi inte såg till någon annan just denna dag.

Efter att vi hade beundrat utsikten ut över skogar och fält (och klara dagar skymtar man även havet) gick vi vidare. Nu blir landskapet mer trolskt. Både mark, träd och många stenar är täckta av mossa.

Leden passerar många sjöar

Vår plan var att ta oss till bortsidan av den relativt stora sjön Stora Holmevatten och slå läger där.

På vår väg genom Ranebo passerade vi både Hinnevatten och sjön Flesevatten. Vid den senare bjöds vi på vidunderligt vacker utsikt. Ut mot sjön, över de omgivande skogarna ända mot den blånande horisonten.

Dessutom i det vackraste höstljus man kan tänka sig. Här var det läge att stanna en stund och bara njuta av solen.

Välmarkerad led genom Ranebo naturreservat

Leden är lätt att följa och markerad med orange markeringar. Sedan jag var här senast (i våras) hade markeringarna bättrats på och satt även tätare än innan. Vi hade båda varit i Ranebo tidigare, så vi kändes oss bekväma i området och tog ibland ”egna” vägar.

När vi kom fram till området vi planerade att sova i vek vi av från leden. Vi ville hitta en fin plats där vi både kunde sätta upp Sofias tält och hänga upp min hammock (hängmatta). Efter en stunds letande hittade vi en jättefin plats på en udde. Jag hängde upp hammocken och Sofia började sätta upp tältet. Dock var platsen lite för liten så hon fick flytta till en närliggande kulle.

Middag (och månsken) vid lägerplatsen

Medan vi gjorde i ordning våra sovplatser hann det börja skymma. Så när vi värmde vatten till vår frystorkade mat sänkte sig mörkret runt oss. Temperaturen föll också, så några extra lager kläder åkte på. Men till min lycka blåste det nästan inte alls – till skillnad från förra helgen då jag höll på att blåsa bort (se blogginlägg).

Vi njöt av den varma maten och lugnet omkring oss. Allt var tyst och stilla. Vi hörde plasket från fiskar som slog. Någon fågel då och då. Men annars var det som om vi var helt ensamma i detta ljuvliga landskap.

Tanken var att vi skulle lägga oss tidigt, men just när vi var på väg såg vi månen skymta bakom trädtopparna. Den följande halvtimmen var så otroligt vacker när månen steg och speglade sig i sjön. Dessvärre klarade inte min mobilkamera av att fånga detta riktigt. Bilden är från morgonen efter.

Sovdags och test av ny hängmatta

Sedan var det dags för två lyckliga friluftskvinnor att säga godnatt. Fyllda av eftermiddagens alla vackra intryck gick vi åt varsitt håll. Jag skulle testa min nya hängmatta (ENO Double Nest). Självklart är det kallt att sova i hammock den här tiden på året, för det kyler ju oerhört mot ryggen. Därför skulle jag för första gången också använda en underquilt (ENO Blaze). Det är som en sovsäck för hammocken om man säger så.

När jag kommit till ro i sovsäcken sov jag som ett barn. Aldrig har jag sovit så ”lagom varmt”. Trots att temperaturen närmade sig nollan höll jag mig varm. Till och med om ryggen. Men jag hade ett liggunderlag också under sovsäcken jag förlitade mig inte helt på underquilten.

Att ligga där och se ut över sjön och månen var underbart. Och de få gånger jag vaknade under natten såg jag rätt upp på stjärnorna mellan trädtopparna. Det är en av de största anledningarna till att jag tycker om att sova i hammock. Och efter denna natt kan jag verkligen rekommendera även en underquilt. Det ska bli spännande att se i hur låga temperaturer det fungerar. Jag är ju rätt frusen av mig.

Frukost vid Stora Holmevattnet

Solen skulle inte stiga upp förrän klockan 8. Men så länge kunde varken Sofia eller jag sova. När jag steg upp runt klockan 7 var himlen klar och det började ljusna vid horisonten. Sofia värmde vatten till te och varm choklad. Och sedan satt vi och såg ut över den största sjön i Ranebo naturskogs naturreservat medan vi åt.

Vi hade ingen brådska över huvud taget, utan allt fick ta sin tid. Slutligen var allt packat, tänder borstade och platsen kontrollerad så vi inte lämnat något efter oss. Och vi gav oss iväg genom terrängen tillbaka mot leden. På väg dit stannade vi och plockade lite kantareller som lyste frestande gula mot oss.

Utanför reservatet Ranebo för en stund

Ganska snart hade stigen fört oss ut ur naturreservatet och vi följde en grusväg en kilometer. Förra gången jag gick här saknades det helt markeringar utanför reservatets gränser. Nu fanns här orange markeringar. På ett ställe satt dessutom en pil, och vi såg flera stolpar som var förberedda för pilar.

Där jag tappade bort leden förra gången hade man nu röjt, och målat tydliga markeringar på träden. Så nu slapp jag göra en omväg upp på berget och leta mig ner genom raviner för att ta mig tillbaka till leden. Det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i underbara mossiga Ranebo naturskog igen.

Fikapaus vid Bråvatten – och mera mossa

Härifrån var vandringen lika lustfylld som den varit dagen innan. Vi njöt i fulla drag av den kuperade och vackra terrängen. Även att det inte ens hade gått en timme sedan frukost valde vi att stanna för lite fika vid fina Bråvatten. Vi vek av leden när vi såg vattnet glittra i solljuset mellan de krumma små tallarna.

Sedan gick vi backe upp och backe ner i mossig skog – ända tills vi kom fram till en stor udde vid Stora Holmevatten.

Här valde vi att lägga ifrån oss ryggsäckarna, bege oss uppför de mossklädda branterna och gå på upptäcktsfärd. Egentligen letade vi efter en grotta som jag hade läst om: Holmekôrka. Men vi ville också hitta en fin plats för vår lunch så vi kryssade fram mellan småbergen så gott det gick. Fast vi hittade varken grotta eller någon plats som passade in på våra önskemål för lunchställe.

Grottan Holmekôrka i Ranebo naturreservat

Väl tillbaka på stigen mötte vi en man som också var ute med ryggsäck. Sofia frågade honom om han kände till grottan, och han svarade då att han hade koordinaterna till den. När han kontrollerat sa han förvånat: ”Den ska vara precis här” och så pekade han på andra sidan stigen från oss sett. Vi klättrade runt bland de stora stenblocken och hittade flera små grottor och öppningar, men ingen som var så stor som den jag läst om.

Helt plötsligt ropade mannen att han trodde att han såg öppningen. Vi skyndade dit, med pannlamporna på huvudet, och han hade rätt. Där var den. En ganska smal pyramidformad öppning ledde in till ett större rum i berget. Jättespännande att få hitta den, för varken Sofia eller jag hade sett den innan. Inne i grottan fanns en geocache, så den är nog inte helt obesökt.

Lunch vid soligt Svärtevatten

Härifrån var det alldeles för kort bit kvar av vår tur, så vi bestämde oss för att stanna och laga lunch. Vid sjön Svärtevatten hittade vi en fin plats i solen där vi satt och njöt. Medan vi värmde vår mat vandrade ett par förbi oss. Och efter en stund kom en pappa med sin son för att fiska i sjön. Förutom det var allt lugnt.

Min mat (återigen från Lyofood) levde även den här gången upp till förväntningarna och var otroligt välsmakande. Så jag var mätt och glad när vi gav oss ut på den sista lilla etappen som var kvar ner till bilen.

Trots att vi gått i vidunderligt vacker natur i nästan ett dygn upphörde vi inte att glädjas över det vi såg. Gång på gång kom det utrop från någon av oss om naturens skönhet. Den sista biten, från utsiktsplatsen och ner, var densamma som vi gick när vi kom upp. Men nu fick vi se den ur en annan vinkel.

Sammanfattning

Att lägga in ryggsäcken i bilen och sätta sig i framsätet, redo för hemfärd, kändes lite vemodigt. Men samtidigt var jag så otroligt lycklig över detta lugna dygn. Det är en sådan lyx att inte behöva stressa, ha några tider att passa eller ha ansvar för något annat än sig själv. När det dessutom var i en så vacker omgivning, med kanonväder – då blev jag nästan hög på alla intryck. Tacksamhet och glädje är det jag tar med mig från denna fina tur som jag delade med Sofia.

Avslutningsvis: För dig som vill veta mer om Ranebo naturskog

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar – den vi gick är cirka 9 kilometer. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Karta så att du hittar till parkeringen (min egen notering hos Min Karta).

Länk till Sofias instagram (ta gärna en titt)

Vill du läsa om mina tidigare besök i Ranebo?

Ranebo naturskog, naturreservat i Stenungsund (maj 2021)
Regnig utenatt i Svartedalen (maj 2021)

Inlägget Vackert höstdygn i Ranebo, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag brukar aldrig vara rädd när jag sover ute, men förra natten var faktiskt riktigt obehaglig. Men då var det inte ensamheten som störde mig – jag var rädd att tältet skulle blåsa iväg.

Valparna gör att vi måste turas om

Eftersom vi har 9 små hundvalpar hemma får vi under en period turas om att gå ut på tur. Igår var det min tur att ”vara ledig”. Egentligen hade jag inte någon särskild plan, men jag längtade efter havet eftersom jag mest varit i skogen de senaste veckorna.

Valet föll, som någon gång tidigare, på Björshuvudet på grannön Tjörn. SMHI hade utlovat strålande väder, och jag valde att tro på dem även att det mulnade på allt mer under eftermiddagen. När jag gick den sträckan från bilen och ner till ”min” strand (cirka 1,5 kilometer) kom världens regnskur. Då blev det regnjacka på mig och regnskydd till ryggsäcken.

Medan jag gick skymde det snabbt. En kort bit hade jag sällskap av två rådjur. Sedan kom jag fram till havet och himlen rodnade vid horisonten. Om jag skulle hinna slå upp tältet före solnedgången skulle jag vara tvungen att skynda på.

Fick flytta tältet på grund av blåsten

På grund av att jag sovit vid Björshuvudet två gånger tidigare, och även varit där några gånger till, känner jag till området ganska väl. Min tanke var att slå upp tältet i en vik där jag inte sovit tidigare. Vilket jag också gjorde. Men sedan fick jag ta ner tältet i all hast på grund av att det blåste så mycket att tältet höll på att slitas sönder.

Jag valde en mer skyddad plats; en liten strandäng med berg på ena sidan och klippor runtom. Det var nu mörkt medan jag slog upp tältet och till slut tände jag pannlampan. Därefter bäddade jag och lyxade till det med att bara ligga och lyssna på alla ljud inne i tältet innan jag tog en kvällspromenad i pannlampans sken.

Jag är otroligt stolt och glad över att få vara ambassadör för IceBug. Redan 2006 köpte jag mina första dubbade vinterkängor från dem, och sedan dess älskar jag greppet man får med deras skor – som igår på hala klippor till exempel. Ta gärna en titt själv på alla skorna här (länk)!

Framåt klockan 21 kröp jag ner i sovsäcken. Det blåste nu en hel del även i min skyddade ”gryta”, men jag somnade gott efter en stund. Då förväntade jag mig att sova gott ända till morgonen – eftersom jag nästan alltid gör det när jag sover ute.

Vaknade av att tältduken slog mot mig..

Men redan klockan 02 vaknade jag. Anledningen var att tältduken slog på mig och hela tältet skakade. En av tältspikarna hade lossnat, så jag kravlade mig dit i understället (på blött gräs). Tack och lov hittade jag pinnen och kunde inifrån tältet sträcka mig ut och sätta fast den igen.

Sedan var det desto svårare att somna. Visst har jag sovit ensam många gånger – och känt mig helt trygg. Visserligen har jag oftast haft hundar med mig, men den här gången blev jag allvarligt oroad. Inte över själva ensamheten, utan över risken att tältet skulle blåsa iväg. Eller blåsa sönder. För vid det här laget blåste det 14-15 sekundmeter med 20 sekundmeter i byarna (enligt SMHI).

Tältduken fladdrade och slog, och nertill blåste det in i tältet (eftersom tältet saknar golv). Jag vände och vred på mig och många tankar flög genom hjärnan på mig. Efter att jag kollat väderleksprognosen stod det nämligen klart att vindstyrkan skulle ligga kvar på samma nivå ända till nästa kväll. Jag önskade verkligen att jag hade tagit med mig ett tunneltält istället för ett tipitält denna tur.

Tänk om tältet skulle blåsa iväg?

Jag funderade på hur jag skulle bära mig åt om tältet släppte så att jag låg där helt utan tält i blåsten.. på hur jag skulle kunna packa ihop sovsäck, liggunderlag.. och få på mig kläder utan skydd av tältet. Och om tältet stod kvar hur jag skulle lyckas med att packa ihop det på morgonen. Och på ifall det vore smartare att packa direkt – i mörkret – och ta mig till bilen. Hittills har jag inte varit ute ensam i sådant väder – utan Lars har alltid tagit hand om de praktiska bitarna om det blivit besvärligt.

När jag legat vaken i nästan 2 timmar bestämde jag mig för att hälla varmvattnet jag haft med i termos ner i min flaska och lägga ner i sovsäcken. Därefter somnade jag direkt och vaknade inte förrän strax efter klockan 6.
Men då vaknade jag med ett ryck. Vinden hade tilltagit ytterligare och på ena sidan av tältet hade alla tältspikar utom de i hörnen lossnat. Jag slängde på mig kläderna och försökte att hjälpligt få i pinnarna. Sedan packade jag min sovsäck och övriga sovsaker i rekordfart innan jag tog mig ur tältet.

Tältet kom ner ”helskinnat”

Det blåste så mycket att jag vacklade i vinden, men min strategi för att få ner tältet utan att fylla det med vind lyckades. Lättad kunde jag börja njuta av skådespelet omkring mig. Jag hade på mig min favoritpolotröja i merinoull under jackan, och nu åkte även pannband och torgvantar i ull på. Jag njöt av de mäktiga vågorna som slog mot klipporna. Och av Björshuvudets silhuett mot gryningsljuset som kämpade mot molnen.

Till slut gick jag tillbaka mot bilen för att köra hem till Orust. Egentligen var min plan att åka ut till antingen Dyrön eller Härmanö, men med vindstyrkor på runt 19 sekundmeter valde jag att spara just dessa vandringar till andra agar. Istället blev det vandring i mer skyddad terräng. Men det berättar jag mer om en annan gång.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag kände mig väldigt nöjd efter den här natten. Både över att jag behöll lugnet trots oron, och över att jag har gjort nya erfarenheter att ta med mig i framtiden.

Avslutningsvis – länkar till fler inlägg

Under bar himmel vid Björshuvudet
Tälta på Öland – lyxig egentid
Skarsjöleden (eller Stora Skarsjön runt), Ljungskile
Höglandsleden: Ädelfors-Lilla Bjälkerum

Inlägget Jag trodde tältet skulle blåsa iväg dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter förra helgens fredagsmys, som vi fick avnjuta i regn och åska, blev vi glada över helgens väderleksprognos. Enligt SMHI skulle det nämligen vara sol hela eftermiddagen igår, och dessutom vara klart hela natten och idag. Vi bestämde oss för att åka till en favorit i repris: Gårdsjön i grannkommunen Stenungsund.

Eftersom vi kom iväg sent fick vi prioritera

Tack vare att vi åt middag med tonåringarna innan vi åkte hemifrån behövde vi inte tänka på att laga mat. Utan vi tog bara våra ryggsäckar med vår standardpackning, och la till hammockar och tarpar. Trots det kom vi iväg ganska sent, för jag hade jobbat nere i Göteborg under dagen. Bilresan från Orust till Gårdsjön tar inte mycket mer än en halvtimme.

När vi kom fram gick vi iväg motsols längs leden som går runt hela Gårdsjön. Stigen är markerad med blått på träden, men är tydligt trampad. Landskapet är kuperat, men vackert med sjön skymtande mellan träden nästan hela tiden. I sjön finns flera uddar där det är möjligt att slå upp ett tält och vi hade en plan. Men när vi närmade oss den planerade platsen såg vi att den var upptagen och vi tog då till plan B och fortsatte en bit till.

Innan vi kommit fram till vår sovplats började solen sjunka. Egentligen hade jag velat fota en massa, men vi fick prioritera. Det som var viktigast var att få upp sovplatserna och samla ved till vår brasa innan det mörknade. Så vi satte genast igång att hänga upp våra hammockar (jag efter instruktioner och vissa hjälpinsatser från Lars). När det var klart gick vi runt i området och samlade in ”ved”. Alltså torra kvistar, pinnar och grenar som låg på marken. Och fjolårets torkade ljung i de fall den fanns kvar.

Någon timme framför brasan

Det hade inte hunnit mörkna helt innan det brann en härligt sprakande och värmande brasa i eldstaden på udden. Visserligen fick vi mata den med ny ”ved” ofta eftersom den var så klen. Det tog en liten stund där i lugnet. Men sedan kom den över oss. Den där känslan av att allt annat rinner av en. Vi bara satt där tillsammans och njöt av den fina kvällen och av lite gott att äta och dricka. Snart såg vi månen stiga över trädtopparna och spegla sig i Gårdsjön.

Temperaturen sjönk snabbt, och när det blev läggdags tog jag på mig mitt merinounderställ, mina Happy Hiking-strumpor, mössa och buff. Hunden Balder var lite orolig eftersom han inte fick sova med oss i hammockarna som han gör när vi tältar eller sover i vindskydd. Men han fick en egen tarp, madrass och nattlampa en bit ovanför oss. Och han både såg och hörde oss, så han kom snabbt till ro och både Lars och jag somnade därefter snabbt.

Dimmig morgon över Gårdsjön

Drömvärlden som mötte mig när Balder väckte oss vid 5-tiden var fantastisk. Dimman flög lätt över sjön och solen var på väg upp och gjorde ljuset nästan sagolikt vackert.

Medan Balder och jag gick runt lite på udden och fotade tog Lars det lugnt och fotade inifrån hammocken. Eftersom vi insåg att Balder inte skulle somna om erbjöd jag mig att gå några kilometer med honom – även att jag hade kunnat tänka mig att krypa ner i sovsäcken en stund till. Och bara titta upp på himlen och ut över sjön.

Vi gick tillbaka ut på leden som går runt Gårdsjön och fortsatte följa den. Vi fortsatte där vi vikit av kvällen före. Uppför berg och nerför berg gick vi. Och leden tog oss över en liten bro, under ett nedfallet träd, nerför en brant där jag återigen fick ta hjälp av ett rep för att enklare ta mig fram. Allt medan solen steg och jagade bort dimman från de öppna ytorna.

Mysfrukost i lugn och ro

När vi kom tillbaka till udden hade Lars stigit upp han också. Då hängde vi ut sovsäckar och annat som blivit fuktigt under natten (vi sov ju precis invid sjön) så att de fick torka. Själva satte vi oss i solen och åt vår frukost i lugn och ro. Vi hade inga tider att passa förrän på eftermiddagen.

Egentligen hade vi tänkt åka hem efter frukosten, men nu kom vi fram till att vi skulle försöka hitta ett vattenfall som vi hört talas om några gånger: Lysegården i Kungälv (se eget inlägg). Så när vi hade packat klart och kontrollerat att vi inte glömt något gick vi mot bilen för ännu en liten utflykt.

Även att vi är ute i alla väder var vi tacksamma för dessa ofantligt vackra timmar vi fick tillsammans. Hur vi än hade gjort hade vi inte kunnat önska oss något vackrare väder. Allt var perfekt, och jag kommer att bära med mig minnet av övernattningen och förmiddagen länge.

För dig som vill veta mer om Gårdsjön

Vägbeskrivning

Gårdsjön ligger i Stenungsunds kommun i södra Bohuslän, strax norr om Svartedalen. Hit tar du dig lättast genom att åka gamla E6:an till Ucklum och därifrån köra vägen österut mot Västerlanda. Efter ca 4 kilometer står det Gårdsjön på en skylt som pekar åt höger. Följ den fram till parkeringen, som ligger på vänster hand. Via den här kartlänken hittar du både koordinater och vägbeskrivning för att ta dig till Gårdsjön.

Jag kommer inte att svara på frågan om exakt vilken udde vi sov på. Alla uddarna är vackra, och jag vill gärna att du ska göra egna upptäckter – inte bara kopiera mina. Men jag är oerhört glad om du hittar inspiration genom det jag skriver och visar i bild – och jag önskar dig många fina ute-upplevelser.

Länkar till mer information om Gårdsjön

Hos Stenungsunds kommun kan du läsa om forskningen som bedrivs runt Gårdsjön, och om naturstigarna (länk) som går där. Om man går runt hela sjön beräknas det ta 2-3 timmar.
Även Västsverige skriver om de vandringsleder/stigar som finns runt Gårdsjön (länk)

Inlägget Gårdsjön i dimma efter hammocknatt dök först upp på Hemomkringvandring.

På grund av sjukdom och sjukhusvistelser (min sambo Lars) har vi inte kunnat sova ute så mycket som vi velat. Och vår tradition med sova-ute-fredagsmys kom helt av sig i början av sommaren. Men nu blev det äntligen av igen, och vi begav oss till Stora Kroksjöns naturreservat i Risveden.

Runt Kroksjön finns fyra vindskydd

Eftersom vi gav oss ut redan tidigt på eftermiddagen hade vi egentligen gott om tid. Men den olycksbådande blåsvarta himlen fick oss ändå att öka på stegen längs stigen från parkeringen. Förra sommaren besökte vi Kroksjön vid två tillfällen (läs mer i länkarna nertill), så vi visste att där finns fyra vindskydd.

Vi planerade att sova i det sista (eller första, beroende på vilket håll man går runt sjön förstås). Ett vindskydd som ligger högt upp, med sjöutsikt, men ändå en bit in bland skyddande tallar. Om det skulle vara upptaget skulle vi gå vidare mot nästa.

Full fart längs stigen

Från parkeringen är det ungefär 700 meter längs en skogsstig som ger ordentlig skogskänsla. När vi kom fram till Kroksjön valde vi att gå till vänster, eftersom det skulle bli närmare till den tänkta sovplatsen.

Stigen följer här sjökanten, om än uppe på berget. Stigen är kuperad, men väl märkt. Efter att vi hade tagit oss förbi några uddar nådde vi vindskyddet precis när de första regndropparna föll. Och till vår lycka var det ledigt.

Torra trots regn och åska

Till att börja med var det bara ett lätt duggregn som föll. Men av de mörka tunga molnen förstod vi att ett rejält regnväder strax skulle vara över oss. Därför ställde vi bara in ryggsäckarna i vindskyddet och gick ut i den omgivande skogen för att plocka pinnar, kvistar och annat brännbart från marken. Visserligen hade vi med oss egen ved, men vi behövde något som är lättare att tända med.

Snart öste regnet ner, och på håll hörde vi åskan. Vi skyndade tillbaka till vindskyddet och gjorde i ordning sovplatserna. Där satt vi sedan och pratade och gosade med hundarna medan det smattrade mot taket. Vi kunde konstatera att vindskyddet var välbyggt och tätt, för inte en regndroppe kom in på oss. Dessutom sticker taket ut en bit på framsidan och skyddar även det. Åskan passerade oss och drog snabbt vidare. Men regnet höll i sig en timme ungefär.

Härlig brasa förgyllde kvällen

Så snart regnet avtog gjorde vi i ordning för att tända brasan i eldstaden utanför vindskyddet. Tyvärr var eldstaden så långt ifrån att vi inte kunde dra nytta av värmen inne i skyddet. Inte heller fanns några sittplatser runt den. Men brasan gav snart ifrån sig värme i den ruggiga kvällen (när man stod bredvid). Och när mörkret sänkte sig njöt vi av knastrandet och det varma ljuset.

På grund av brandrök som kom till oss över sjön under kvällen, och även en del ljud, förstod vi att även de andra vindskydden var bebodda. Dessvärre verkade inte övriga gäng haft med sig egen ved. Dels hörde vi långvarigt yxhuggande (jag hoppas att de inte högg ner träd som vi sett att folk gjort på många ställen runt vindskydd). Och dels fortsatte det ryka surrök länge.

Kvällen tillbringade vi med att strosa runt på vårt ”berg”, leka med hundarna, äta kladdkaka, och att bara vara. Till min förvåning upptäckte att jag suttit rakt upp och ner i vindskyddet en hel timme utan att bli rastlös eller ens känna att så lång tid förflutit. Naturen är underbart rogivande.

God sömn före tur runt Kroksjön

Som vanligt sov både jag och Lars väldigt gott i friskluften på natten. Så när hundarna väckte mig strax efter klockan 06 kändes det inte alls svårt att stiga upp. Tvärtom kände jag mig full av energi och livslust. Ännu bättre blev det när jag kikade ut och såg att alla moln var som bortblåsta.

Glad i hågen tog jag med mig hundarna och gick stigen runt Kroksjön. Den är ungefär 4 kilometer lång och vi gick här även förra sommaren. Stigen är fin förutom en liten vid sjöns södra sida där det är väldigt blött. Och gräset där är högt och var givetvis väldigt blött efter föregående kvällsregnande.

Men jag är glad över dessa våtmarker, för där längs spången fick jag se mitt livs första klockgentiania. Den var visserligen bara i knopp, men åh så vacker. Sedan fick blomnörden i mig nästan hjärtstillestånd, för längs stigen trängdes gentianorna. Sist jag gick här var det myrliljorna som fick mig mitt hjärta att klappa snabbare.

Frukost och byte till torra kläder

Efter en och en halv timme var vi tillbaka vid vindskyddet. Vi väckte Lars för jag började bli sugen på frukost. Dessutom frös jag lite eftersom jag blev blöt både om fötter och ända upp på låren på byxorna när jag gick genom allt gräs. Som tur var hade jag med mig extra byxor. Och extra strumpor har jag ju alltid med mig.

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Gäller till och med 2021-09-30.

Frukosten åt vi sittande inne i vindskyddet, medan vi njöt av det vackra landskapet utanför. Solen kämpade mot molnen som började samlas, så vi bestämde oss för att gå raka spåret till bilen när vi hade ätit klart.

Med lätta steg gick vi, med glada trötta hundar bakom oss, mot parkeringen. Vi hann inte köra långt innan regnet studsade mot vindrutan, och vi var tacksamma över att vi även fick avsluta höstens första fredagsmys-tur torra.

Länkar till tidigare inlägg om Kroksjön

– Utflykt till naturreservatet Kroksjön, Risveden (2020)
– Stigen runt Stora Kroksjön, Risveden

Och länk till ett senare inlägg – då det regnade när vi övernattade i ett av de andra vindskydden runt Kroksjön.

Ärligt talat så är hela Risveden ett av mina favoritområden. Så åker du till Kroksjön rekommenderar jag att du även besöker något av de andra reservaten där. Här hittar du alla inlägg som jag skrivit om Risveden.

Och så en liten vägbeskrivning

Slutligen kommer såklart en vägbeskrivning: Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat ”Risveden”. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset.

Och så den obligatoriska faktalänken som den här gången går till till Risvedens sida om Kroksjön

Några av mina Instagrambilder från Risveden

[instagram-feed feed=15]

Inlägget Åska i vindskydd – Kroksjön, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.