Tycker du om havsutsikt, klippor, och fjällkänsla? Då är vandringsleden upp till Vetteberget på Tjörn en perfekt tur.

Efterlängtat återseende

I oktober 2022 var jag uppe på Vetteberget med min vän och kollega Mari. Sedan dess har jag velat tillbaka, men inte förrän nu, ett och ett halvt år senare blev det av. När det gäller den här turen kan jag säga ”bättre sent än aldrig”, för den är verkligen härlig.

Lätt bergsterräng att gå i

Visserligen går leden mestadels över klippor upp på berget, men den är väldigt ”snäll” för att vara ett berg. Förutom backen upp från parkeringen, och första backen sedan man svängt av mot berget, är det inga branter.

Leden är en tur-och-retur-stig på cirka 2 kilometer enkel väg. Eftersom man får havsutsikten i ryggen när man går upp brukar jag stanna ofta, vända mig om och njuta. Även att jag ska gå tillbaka samma väg sedan. Då kan det ju vara ett helt annat ljus. Dessutom kan jag aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Följ bara ledkryssen

Ofta brukar jag, som är uppvuxen i de djupa skogarna i Småland, tycka att det kan vara svårt att se var leder över klippor går. Därför är jag tacksam över de små söta ledkryssen som tydligt markerar vandringsleden upp mot Vetteberget.

Bronsåldersröse och utsikt

På toppen av Vetteberget (hela 119 meter över havet) ligger ett bronsåldersröse daterat till cirka 1 000 år före Kristus. Det ska vara ett av de största rösena i hela Bohuslän. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat en grav med spännen, en rakkniv och ett bronssvärd.

Utsikten är ofantligt vacker åt alla håll., både uppifrån toppen och under tillbakavägen. Jag blev andlös gång på gång, och det är nästan svårt att ta in att jag bor bara några kilometer från detta vackra berg.

Man ska kunna gå runt…

Trots att kartan visar en tur-och-retur-stig så ska det finnas möjligheter att göra det till en rundslinga. För det första ska man kunna fortsätta stigen rakt fram, istället för att svänga av där kryssmarkeringarna börjar. Då ska man komma upp vid bronsåldersröset på Vetteberget och därefter följa leden ner.

Ytterligare ett alternativ är att gå nerför Vetteberget mot Kuballe, och därefter följa byvägen genom Tolleby tillbaka mot parkeringen i Aröd. Båda dessa alternativ har jag fått tips om efter lördagens tur, och jag ska undersöka dem så snart jag kan.

För dig som vill veta mer

Så här hittar du hit

Vetteberget ligger i Aröd, strax utanför Bleket på Tjörn (Bohuslän).

Med bil: Följ väg 169 mot Rönnäng, och sväng vänster in på en liten grusväg vid korsningen i Aröd (skylt med vandringssymbol). Grusvägen slutar vid en skyltad parkeringsplats, som dock bara har ett fåtal platser.

Med buss: Stig av bussen mot Rönnäng vid hållplats Aröd – därefter är det knappt 500 meter längs Vettebergsvägen till ledens början (följ skyltning). Länk till Västtrafiks tidtabell (linje Tjörn Express som du kan åka från Göteborg eller Stenungsund).

Om du vill läsa mer

Eftersom jag beskrivit leden ingående i mitt förra inlägg om Vetteberget, så finns mycket information där.

Läs även gärna vad Tjörns kommun skriver om Vettebergets vandringsled. Leden är också beskriven i boken Bohuslän – vandringsturer och utflykter – Vildmarksbiblioteket, tur nummer 12 ”Tjörns högsta berg”.

Inlägget Vårvintertur till Vetteberget dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen fick jag äntligen se Västanå naturreservat i full grönska – något jag längtat efter ända sedan jag var här i Röttle tidigt i våras. Eftersom våren var sen var det ganska grått den gången, men jag föreställde mig hur vackert det skulle bli.

Enklare variant av Västanåleden

På grund av att den del av Västanåleden som går uppe på berget är ganska krävande valde jag att göra en egen variant. Anledningen till det var att spara lite på mitt onda knä. Jag gick först ner mot hamnen, förbi vattenfallet, och sedan följde jag stigen längs Vättern. Genom bokskog och annan lummig grönska med sjön och Visingsö i bakgrunden.

Vid vindskyddet fortsatte jag rakt fram (där vek jag av på stig upp mot berget förra gången). Därefter var stigen längs vattnet lite mindre trampad ända tills det var dags att vika av uppåt berget. Här slog doften av ramslök mot mig för varje steg, trots att den var överblommad sedan länge.

På kartan hade jag sett att det gick en skogsväg parallellt med både stigen vid vattnet och stigen på berget så den tänkte jag gå. Men jag fick gå 400-500 meter rätt genom skogen för att komma till skogsvägens start. Tidigare verkar det ha funnits en stig där, så det var inte supersvårt att ta sig fram, men den försvann då och då i växtligheten.

Rundan var en jakt på tältplats

Ett av syftena med min tur var att hitta en fin plats för tältet för (halleluja) man får övernatta i Västanå naturreservat. Så när jag kom tillbaka till bilen hämtade jag min packning och gick ut till en av platserna jag hittat.

Där spenderade jag kvällen och natten i lugn och ro i tältet. Det var oerhört avkopplande att lyssna till skvalpet från Vättern – och till regnet som smattrade mot tältet.

Slingan jag gick var mellan 9,5 och 10 kilometer (eftersom jag startade på Röttlestigens parkering, inte naturreservatets parkering). Men jag har alltså fortfarande inte gått hela den riktiga Västanåleden. Det ska jag göra när knät är bra igen, så jag kan skutta runt som en bergsget längs den kuperade stigen.

Tillåtet att tälta i Västanå naturreservat

Givetvis kontrollerade jag vilka föreskrifter som gäller i naturreservatet redan när jag planerade min tur. Och denna kontroll gjorde mig väldigt glad. Numera är det nämligen, enligt Länsstyrelsens informationssida, tillåtet både att tälta och att elda (förutsatt att man använder medhavd ved) var man vill i naturreservatet.

Mer att se i Röttle utanför Gränna

Vattenfallet i Röttleån

Här är själva vattenfallet i Röttle by. Det ligger bara några hundra meter från Västanåleden. Vid vattenfallet står Jerusalems kvarn som innehåller medeltida delar.

Det går stigar och trappor som gör att man kan se vattenfallet både från foten och ovanifrån. När jag var här i april var det betydligt mer vatten i fallet.

Parkera på parkering märkt Röttle by i Google Maps. Därifrån utgår stig mot vattenfallet (bara några hundra meter att gå) och den passerar också mysiga Röttle hamn.

Röttle hamn och Visingsö

Från parkeringen går stigen nerför trappor mot Röttlehamn. Där finns även en badplats om du vill bada i vackra Vättern och en grillplats. Utsikten härifrån är ut över Vättern, och mot Visingsö.

Rasmus kvarn i Röttle

Nej, jag måste visa ytterligare en sak från Röttle: Rasmus kvarn. Den är så otroligt vacker. Visserligen passerar inte Västanåleden kvarnen, men den ligger bara några hundra meter från parkeringen.

Stannar man för att titta på vattenfallet i Röttle (nedanför Jerusalems kvarn som är från medeltiden) tycker jag att man även ska upp till Rasmus kvarn. Det är bara 300 meter på lätt underlag (smal väg). Annars kan man även följa den mysiga Röttlestigen som tar en både förbi vattenfallet och de två kvarnarna.

På just den här platsen har det funnits kvarnar (några olika) ända sedan 1650-talet, men redan 1270 fanns det kvarnar i Röttleån. Jag älskar verkligen historiska platser.

Vill du veta mer om Röttle?

Tack och lov finns det en massa att läsa om Röttle och Västanå naturreservat. Som vanligt börjar jag med en länk till Länsstyrelsens sida om naturreservatet. Även hos Jönköpings Läns Museum finns en massa att läsa om Röttle by. Om du ska gå Västanåleden är det enklast att parkera vid naturreservatets parkering (länk till Google Maps).

Inlägget Röttle och Västanå naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Risveden är ett område som jag gärna besöker om och om igen på grund av all vacker natur. Här finns många fina naturreservat, och igår var det premiär för mig att besöka naturreservatet Rapenskårs lövskogar.

Leden går längs Grönån

Rundslingan i Rapenskår, som bara ska vara 2,2 km men blev betydligt längre för mig, går genom en djungel av grönskande träd och buskar. Marken är i det närmaste helt täckt av växter, vilket gjorde att jag fullkomligt älskade att gå där.

Just nu var det liljekonvaljen som var på väg, men jag kunde se att det nyligen varit mattor av vitsippor här. Dessutom har jag läst på flera ställen att Rapenskår är känt för sin mängd av blåsippor.

Den nedre delen av stigen slingrar sig fram bredvid ån. Eftersom den enda bilen på parkeringen var den jag kom dit i, så kunde jag njuta fullt ut av lugnet och av att hela tiden höra vattnets porlande och fåglarnas sång.

Rastplats uppe på berget

På tillbakavägen går stigen uppe på berget. Där finns en rastplats som jag stannade på 15-20 minuter för lite frukt och vatten som jag tagit från ån. Det är ovärderligt med vattenfilter nu när jag inte ska bära tungt (har du läst min vattenreningsskola?). Därefter fortsatte jag ner mot parkeringen.

Skor, stavar och knästöd

Idag var jag extra tacksam för mina knästöd, vandringsstavar och att jag hade Icebug på fötterna. När knäna är så instabila är det skönt att lita på både grepp och stabilitet i skorna, så här får de lite utrymme de med:

Slutligen länkar om Rapenskår

Risveden är fantastiskt område som är beläget ca 4,5 mil norr om Göteborg. Det finns en superfin webbsida som handlar om Risveden, och där kan du läsa vad de skriver om just Rapenskår lövskogar. SEdan finns ju också Länsstyrelsens officiella sida om naturreservatet.

Besök fler platser när du är i Risveden

Alla mina besök i Risveden är samlade i en egen kategori här i bloggen, så där kan du få tips om du vill besöka fler platser när du ändå är i närheten.

Mina Risvedenbilder på Instagram

[instagram-feed feed=15]

Inlägget Rapenskårs lövskogar, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har vandrat på många ställen, men Stenshuvuds nationalpark är förmodligen ett av de vackraste. Hav, bokskog, mattor av vitsippor, en lång vacker sandstrand, stigar i kuperat landskap, och när jag var där bredde mina favorit-vårblommor backsipporna ut sig på heden.

Stenshuvud – ett drömresmål för mig

Under 2018 hade jag en resa inplanerad till Stenshuvuds nationalpark, men den blev inställd. Ända sedan dess har jag försökt hitta ett tillfälle att åka hit, och i slutet av april blev det äntligen av. Den 30 april var jag här med min sambo och den 1 maj anslöt några av mina systrar.

Eftersom vi kom fram till Österlen runt lunchtid passade vi på att köpa med oss pizza från pizzerian i Kivik och ta med ut till nationalparken. Vi parkerade vid Naturum och slog oss ner i lugnet bland vitsipporna en bit därifrån.

Stenshuvudslingan, 2,2 km (röd)

Förmodligen tänkte vi precis som alla andra besökare: när vi är här måste vi upp på toppen av Stenshuvud. Sagt och gjort så gick vi iväg längs den röda leden när vi hade vilat efter lunchen. Stigen var bred och vältrampad där den ledde oss fram genom vacker ädellövskog och mattor av vitsippor.

Flera toppar på Stenshuvud

Strax innan man kommer fram till topparna (den södra, östra och norra) blir det brantare, så där får man nog lämna barnvagnen om man har med sig en sådan. Utsikten från topparna ner mot resten av nationalparken är verkligen magnifik. Det är också därifrån man förstår hur lång sandstranden verkligen är.

Tips 1: Gå gul led tillbaka istället för röd

Stenshvudslingan är en tur- och returslinga med en liten ögla just runt utsikterna, men det finns alternativ. Det finns nämligen också möjlighet att svänga nerför en brant trappa och ansluta till Hällevikssslingan, den gula leden. Följ Skåneledens orange markeringar från norra toppen så hittar du.

Om du väljer att gå denna väg tillbaka kommer du att passera ett fint alkärr på nybyggd spång. I kärret ska det finnas långbensgrodor, men vi såg inte till dem den här gången i alla fall.

Tips 2 : Vik av stigen mot havet

Innan man kommer tillbaka till Naturum finns en tydlig stig åt vänster nedanför en backe. När man följer den kommer man över ljungheden ner till stranden. Vi valde att strosa denna vackra stig och därefter följa strandlinjen tills vi kom till den blå slingan nedanför Naturum.

Arboretumslingan, 0,5 km (grön)

Eftersom arboretumslingan, med utländska träd, startar precis bredvid nationalparkens tältplats valde jag att gå den på kvällen medan min sambo tog ett bad i havet. Jag passerade även dagen därpå, för den gula slingan går också igenom här. Bilderna är alltså från två dagar efter varandra. Denna korta led är tillgänglig även med barnvagn eller rullstol. Leden börjar cirka 300 meter från parkeringen.

Hälleviksslingan, 4,2 km (gul)

På kvällen slog vi upp våra tält på nationalparkens tältplats (se mer info längre ner på sidan), men vi steg upp redan klockan 5 och packade våra saker. Anledningen var att min sambo skulle vidare till ett annat område för vandring.

På egen hand i den tidiga morgonen

Eftersom min sambo skulle iväg tidigt, och jag själv hade ont i knät, så skjutsade han mig från Hällevik till Naturum där jag gömde min packning under en stor lövhög. Sedan gav jag mig ut i njuttempo på den gula rundslingan som bland annat skulle föra mig förbi tältplatsen jag nyss lämnat med bil.

Men första biten av leden sammanfaller med den blå, tillgängliga leden. När man kommit ner till havet går stigen en liten bit ifrån vattnet som skymtar mellan träden i stort sett hela vägen upp till Hällevik. Eftersom mina systrar inte skulle dyka upp förrän framåt lunch unnade jag mig att gå länge längs vattnet och bara njuta av havet och tystnaden.

På några ställen var det riktigt trixigt att gå med trasigt knä (till exempel över klapperstensfältet) men jag hade ingen brådska så jag kunde ta det väldigt lugnt.

Det var en riktigt mäktig känsla att vara ensam i hela nationalparken (det stod åtminstone inga bilar på parkeringen). Stigen passerar Stenshuvuds fyr som var värd en liten avstickare.

Hålnunneörten gladde blomnörden i mig

När man närmar sig Hällevik övergår stigen till skogsväg och jag gick återigen på arboretumslingan tills jag passerat tältplatsen. Sedan är det bred och lätt stig att gå nästan ända tills man är framme vid spången vid Alkärret (se tips 1 på den röda leden).

Till in lycka fick jag se en massa hålnunneört – både lila och vit. Eftersom växten är väldigt ovanlig utanför Skåne (och jag ju inte är från Skåne) så jag fotade allt jag kunde.

Till sist vill jag nämna att jag satt ner en lång stund på en nedfallen trädstam mitt bland alla vitsippor och åt min frukost. Eftersom mitt knä krånglade tog det lång tid att gå denna runda. Men den var otroligt vacker och jag kunde inte önskat mig en finare start på dagen.

Havsslingan, 1,1 km (blå) – tillgänglig

Från naturum utgår den även blå slingan som är en tillgänglig led på 1,1 kilometer. Den går ner till havet och rundar fuktängen där och kommer tillbaka på andra sidan.

Eftersom våren var lite sen i år blommade inte alla växter som vanligtvis gör det, men på fuktängen ska det finnas gott om orkidéer till exempel. Men den här gången såg jag i alla fall en massa gullvivor med dagg, och havet i gryningsljus är ljuvligt.

Kortelslingan, 3,2 km (lila)

När jag hade kommit tillbka till Naturum efter min härliga morgontur på egen hand fortsatte jag söderut i nationalparken, ut på Kortelslingan.

Vila och njuta av utsikten

Den går genom bokskog och (vid den tidpunkten) vitsippemattor upp till en otroligt vacker utsikt; Kortelshuvud. Däruppe valde jag att bara sitta i tystnaden och solen – länge!

Sedan kom en man förbi som berättade att han hunnit ta ett dopp i havet och sedan vila i sin nyinköpta hammock på en vacker plats närmare havet. Egentligen hade jag tänkt vända tillbaka till Naturum (bara 700-800 meter), men när han sa att han sett vackra blommor lite längre ner var jag ju tvungen att fortsätta längs stigen. Och det är jag oerhört tacksam över att jag gjorde.

Orkidéer och blomsterprakt

Trots att den här leden inte är särskilt lång så blev den en favorit för mig. Den bit som följde efter utsikten var hänförande vacker. Vitsippor så långt ögat nådde och 100 ställen där man hade kunnat stanna för en fikapaus. Ju längre ner jag kom från berget, desto fler växter såg jag; Vitsippor, svalört, jordreva, skogviol och gullvivor.

Och sedan, precis när stigen svängde ner på ängen, orkidén Sankt Pers Nycklar. Visserligen var de flesta bara i knopp, men det var en massa av dem på gång, och jag var så lycklig över att få se dem.

Dalgången vid Rörums norra å

Härifrån följer man ett kort stycke en skogsväg, och om man känner sig nöjd kan man fortsätta den och ta en genväg tills man kommer ut på lila led, bara en bit från naturum. Själv fortsatte jag på leden som följer Rörums norra å (och även passerar Entré Rörum som är den entré jag själv kommer att använda nästa gång jag åker hit).

Härifrån var stigen mycket lätt att gå och jag kunde lägga all min tid och energi på att bara ta in allt det vackra runt mig, till exempel gullpudran intill spången, och grönskan runt ån. När den lila leden svängde vänster valde jag att istället följa skyltar mot ”Badplats”.

Den nya stigen ledde mig över Sandarna fulla med backsippor, och ner till havet. Där gick jag på stranden hela vägen tillbaka till den blå/gula leden och följde den upp till naturum. Men medan ajg väntade på mina systrar tog jag en halvtimmes solpaus vid havet.

Fler turer/utflykter under resan

• Systerträff med spa i Brösarp (och utflykt till Brösarps backar)
• Hjortsprångsrundan och övernattning i Söderåsens nationalpark (kommer snart)

Avslutningsvis: info och länkar

Stenshuvuds nationalpark kallas av Sverige Nationalparker för ”Mångfaldens pärla på Österlen”, och jag kan förstå dem. Här i sydöstra Skåne, i Kiviks kommun, hittar man denna paradisiskt vackra park där man får både klippstrand, sandstrand, hav, alkärr, mosse, torräng, ljunghed, sandhed, bokskog och fuktäng.. Det finns tre entréer där man kan parkera: Huvudentrén vid naturum, Entré Rörum och Entré Hällevik.

För den som vill vandra långt är inte Stenshuvuds Nationalpark rätt plats, men här finns flera kortare slingor, och är en perfekt plats för utflykter och dagsturer.

Tältplatsen det enda negativa på Stenshuvud

Något hundratal meter från parkeringen i Hällevik finns den enda plats i hela nationalparken där det är tillåtet att övernatta, vare sig det är i tält, hammock eller på annat sätt. Tyvärr är det på en allt annat än naturskön plats, så här har nationalparken en läxa att göra. Observera att man tidigast får slå upp tältet klockan 16, och att det måste vara borta senast klockan 10.00.

Tältytan är i vad som kallas en ”glänta”. Visserligen är ytan omgiven av träd, men inte sådan vacker skog som man åker till nationalparken för att få se. Ytan består tillplattat grus och det är så hårt att vi fick slå ner våra tältpinnar med hjälp av en yxa. Lite antiklimax att få en sådan sovplats när man gått i gudomligt vackra omgivningar hela dagen.

Viktigt att följa föreskrifterna

Tyvärr blev vi också vittne till två personer som helt öppet läste på skylten vid tältplatsens gräns, tittade på varandra, flinade, och sedan gick in i den grönskande lövskogen och slog upp sitt tält. Det är så viktigt att vi som är ute respekterar de regler som finns – annars kommer begränsningarna att bli ännu större. Alla vill övernatta på en vacker plats, men vi måste vara solidariska och följa reglerna.

Toa, eldstad och sopor

Vid parkeringen, som ligger bara några hundra meter från tältplatsen vid Hällevik, finns toaletter (torrdass) och dessutom sopsortering. En eldstad finns vid själva tältplatsen, men man måste ha med egen ved – man får inte plocka i nationalparken. Det finns inte heller något vatten vid tältplatsen. Man kan gå ner till havet för att tvätta sig (några hundra meter bort), men man kan inte ta dricksvatten där.

Läs mer om Stenshuvud

Avslutningsvis kommer – som vanligt – några användbara länkar:

• Stenshuvuds nationalpark – den officiella webbsidan
• Dessutom kan du läsa om alla dessa turer, och flera olika varianter av dem, i boken Nationalparker i södra Sverige från Vildmarksbiblioteket. Den är kanon!

Inlägget Stenshuvuds nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Västanåleden är en rundslinga på 7,4 km som startar och slutar i Röttle by strax söder om Gränna. Byn är nog annars mest känd för sitt stora, vackra vattenfall. Parkering finns några hundra meter ifrån vattenfallet.

Från Röttle by längs Vättern

 Leden går söderut på stig längs Vättern, och man passerar genom bokskog och vattnet är hela tiden närvarande, oftast djupt nedanför eftersom det lutar brant ner mot vattnet.

Den här delen av leden är ganska lättvandrad genom lövskogen. När man tittar ut över Vättern är det Visingsö man ser.

Möjlighet att ta ”genväg” mot Röttle by

 Efter 2,2 kilometer kommer man till ett vindskydd, där även Fransiscusleden och John Bauerleden ansluter. Vill man ha en kortare runda kan man svänga upp här och sedan följa skogsväg tillbaka till Röttle by. Annars fortsätter man ytterligare någon kilometer innan leden svänger tvärt av och upp på berget.

Den sista biten längs Vättern var marken täckt av ramslöksblad när jag och Johanna gick där idag. Doften som slog emot oss var underbar och grönskan en mer än välkommen syn i allt det bruna och grå. Vi såg också några vårblommor i form av vårlök (Gagea lutea), tibast (Daphne mezereum) och gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), förutom den stora mängden blåsippor som blommade i alla backar.

Kuperat tillbaka mot Röttle by

Därefter blir vandringen kuperad och det tar betydligt längre tid att gå häruppe. På en del ställen finns rep och trappor till vandrares hjälp för att ta sig fram. Skogen övergår därefter till barrskog och Vättern skymtar långt bort.

Vi fick också njuta av ett magiskt fint vattenfall mitt i den mossiga skogen. Tidpunkten var dock inte optimal idag, då det både låg snö längs stigarna varvat med vatten och lera.

Sammanfattning

Wow säger jag bara om denna slinga! Naturen längs leden var helt fantastisk och jag kan tänka mig hur vackert det kommer att bli här när det grönskar och boken slår ut.

Jag rekommenderar den verkligen. Åk inte bara och titta på vattenfallet – ta dig tid att gå den vackra leden längs Vättern. Du kan läsa mer om Västanåleden och Röttle på Jönköpings kommuns webbsida.

Inlägget Västanåleden, Röttle – 7,4 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Trots att jag är relativt ny i området har jag sett ganska mycket av både Orust och Tjörn. Men det finns ändå oändligt mycket kvar att utforska. Nu i veckan blev det premiär att gå upp på Vetteberget, Tjörns högsta punkt med sina 116 meter över havet.

Utforska en vandringsled på Tjörn varje vecka

Sedan några veckor tillbaka går jag på en walk-and-talk-lunch med en kollega från en av kommunens andra skolor. Vår plan är att gå alla vandringsleder (länk till Tjörns kommun) som man kan hitta på komunens webbsida. Hittills har vi varit vid Säby kile, Sundsby och även gått en del av Skärhamnsvandringen samtidigt som vi fått både natur och kollegialt stöd och lärande.

Inledningen av turen mot Vetteberget var lätt

Den här veckan kom vi med bil (se vägbeskrivning längst ner i inlägget) och parkerade på den lilla skyltade parkeringen. Därifrån följde vi en smal grusväg genom grönskande bokskog i några hundra meter innan den övergick i stenig stig.

Innan dess hade vi passerat ett boningshus. När vi gick längs stigen njöt vi av porlandet från en liten bäck, och vi kunde bara föreställa oss vilken fågelsång man förmodligen möts av här på våren.

Tydliga ledkryss att följa

Strax delade sig stigen, men där valde vi att svänga vänster och följa de fina ledkryssen som man har satt upp. Trots att stigen konstant leder uppåt är stigningen ganska behaglig. Dessutom är den lätt att följa tack vare alla kryssen.

Runt oss stod lövträd och buskar i höstens alla nyanser, och himlen speglade sig i tjärnar och vattensamlingar längs stigen. Och ju högre vi kom, desto mer såg vi av havet. Tack vare att stigen ledde oss förbi raviner och andra hinder, så var det en väldigt behaglig tur upp mot toppen av Vetteberget.

Historiskt röse uppe på Vetteberget

Enligt informationen vi hade läst skulle det vara 2 kilometer till toppen, men vi var framme när vi gått 1,5 kilometer från parkeringen. Så jag gissar att man har mätt från vägen när man har angivit att det ska vara två kilometer.

När vi nådde högsta punkten stod vi vid ett bronsåldersröse som är daterat till cirka 1000 år före Kristus. Efter vad vi kunde läsa på en skylt intill är det ett av de största i Bohuslän (19 meter i diameter). och här har man hittat bland annat ett svärd vid utgrävningar.

I den miljön är det i stort sett omöjligt att inte låta tankarna löpa till de människor som levt här i gångna tider.

Vackra vyer på tillbakavägen

Efter en kort paus på toppen valde vi att gå samma väg tillbaka som vi kommit, alltså att följa ledkryssen. Men vi såg flera andra stigar som gick ner från Vetteberget. Det är inte omöjligt att vi kommer tillbaka längre fram för att utforska även dem.

Av någon anledning känns det alltid som om stigarna är kortare när man går tillbaka. Så var det även den här gången och innan vi visste ordet av var vi nere i skogen igen.

Totalt blev det tre kilometer att gå när man gick stigen tur och retur upp på Vetteberget. Stigen är inte tillgänglig, då den mestadels går över berget, men med ”bergsmått” mätt är den ganska lätt att gå. Vi var väldigt nöjda efter turen, både på grund av våra fina naturupplevelser och den nya kunskap som vi hunnit förmedla till varandra under vårt möte.

För dig som vill veta mer om Vetteberget

Så här hittar du hit

Vetteberget ligger strax utanför Rönnäng på Tjörn (Bohuslän).

Med bil: Följ väg 169 mot Rönnäng, och sväng vänster in på en liten grusväg i korsningen där man kan vika av mot Skärhamn (om man svänger höger). Grusvägen slutar vid en skyltad parkeringsplats, som dock bara har ett fåtal platser.

Med buss: Stig av bussen mot Rönnäng vid hållplats Aröd, varifrån det är knappt 500 meter längs Vettebergsvägen till ledens början (följ skyltning). Länk till Västtrafiks tidtabell (linje Tjörn Express som du kan åka från Göteborg eller Stenungsund).

Om du vill läsa mer

Läs gärna vad Tjörns kommun skriver om Vettebergets vandringsled. Leden är även beskriven i boken Bohuslän – vandringsturer och utflykter – Vildmarksbiblioteket, tur nummer 12 ”Tjörns högsta berg”.

Inlägget Vetteberget, Tjörns högsta punkt dök först upp på Hemomkringvandring.

När Anette föreslog att vi skulle åka till Evagraven och Fiskhålsgraven kände jag att det var helt rätt för min sista heldag uppe i Funäsfjällen. Redan förra sommaren fick jag en fin tur till Evagraven med min sambo, och det gav mersmak.

Hällmålningsrundan, guldtur 250

Förra sommaren gick vi en av Funäsfjällens guldturer, nummer 250. Den kallas för hällmålningsrundan och startar på parkeringen vid Ruvallens fäbodar utanför Messlingen. På grund av att min sambo inte mådde särskilt bra (efter en operation) gick vi en kortare variant av rundslingan (se inlägg från i fjol). Vi gjorde nämligen så att vi gick upp till hällmålningarna och så genade vi tillbaka till parkeringen via kanten av Evagraven.

Från fäbodarna till Evagraven

Även Anette hade gått rundan tidigare, så hon föreslog att vi skulle ta den kortaste vägen upp till Evagraven. Stigen är markerad med orangefärgade guldtursstolpar och ledde oss stegvis uppåt. Först genom granskog och därefter genom fjällbjörkskog i ett landskap fyllt av skiffersten och lavar.

Vi passerade en liten bäck, fotade mossor och lavar, och oh:ade åt alla höstfärger på björkarna som lyste upp hela landskapet. Dessutom såg vi mängder av färska renspår och såg oss nyfiket omkring medan vi gick.

Evagraven – en 800 meter lång kanjon

Efter ungefär en och en halv kilometers vandring nådde vi fram till Evagraven som är en 800 meter lång kanjon. Den uppkom för över 10.000 år sedan och den är riktigt mäktig.

Enligt sägen har Evagraven fått sitt namn efter en sameflicka som hette Eva och råkade köra ner över kanten med sin ren och akkja.

Trots att både jag och Anette ”har respekt för” höjder, valde vi att gå så nära kanten det bara var möjligt. Det blev som vanligt många småpausar för oss eftersom vi ville fota. Och det blev även ett trum-stopp.

Ut över fjället mot Fiskhålsgraven

När vi sett oss mätta (som om det skulle gå) på Evagraven följde vi stigen ut över fjället för att gå vidare mot Fiskhålsgraven. Vidderna öppnade sig framför oss och vi njöt av sträckan som var ny för oss båda.

Möten med både renar och människor

På långt håll såg vi renar, och snart såg vi också en liten grupp människor på stigen. Det var fyra människor och två hundar som kom gående mot oss – de första vi såg denna vandringsdag. De var trevliga och stannade till och bytta några ord med oss innan vi gick vidare åt varsitt håll.

Strax efter mötet såg vi att det kom en liten rengjord gående längs stigen, så vi stannade för att titta på dem. Till vår förvåning kom de närmare och passerade oss på ganska nära håll. Trots att jag hade gårdagens stora upplevelse i färskt minne var detta mäktigt.

Fiskhålsgraven tog mig med storm

Det var bara några hundra meter kvar till Fiskhålsgraven, men jag var helt oförberedd på hur vacker denna kanjon skulle vara. Visserligen var den betydligt kortare än Evagraven, men här fanns många saker som gjorde den både vackrare och mer spännande.

Först och främst kan man inte se hela kanjonen på en gång, utan den är uppdelad i två olika grenar. Sedan blev jag helt överväldigad av att varje liten klipphylla var täckt av växter som lyste i alla möjliga eldiga färger. Dessutom rinner en bäck på botten. Jag kan bara sammanfatta det med att säga att Fiskhålsgraven är oerhört vacker.

Fikastund, fotostund och trumstund

Jag hittade en plats som kändes som en stor grön sal mellan klippväggarna och bad Anette om att få sitta där på vår fikapaus. Till min stora glädje tyckte hon också om platsen.

Efter att vi bara tagit det lugnt en stund utforskade vi den spännande platsen, och Anette trummade även här.

Ingen dvärgröding – men vacker fjällskog

Som om det inte vore nog att platsen i sig är så vacker och känns som något från Thor och Odens tid så ska det även finnas en fridlyst fiskart i dammen nedanför kanjonen. På grund av att det satt ett par och åt lunch under den utstickande klippan så gick vi inte så nära.

Istället styrde vi kosan ner genom fjällskogen mot parkeringen. Skogen var vacker, stigen lätt att gå, och vi fick även här njuta av renmöte.

På parkeringen fick vi se lavskrika

Trots att rundan vi gick inte blev längre än 7,5 kilometer tog den oss fyra timmar att gå. Hela turen var ren njutning, från start till mål. Och belöningen, efter målgång, blev att vi fick se två lavskrikor som flög fram och tillbaka mellan några stolpar och granar. Det var premiär för mig så jag blev jättelycklig.

På väg ut mot stora vägen fick vi också stanna bilen, för där kom en enorm hjord med renar. De vällde fram över myren, från alla håll och kanter. Både framför och bakom oss passerade de vägen. En otroligt mäktig upplevelse, som blev en värdig avslutning på Anettes och min gemensamma tur.

För dig som vill veta mer om turen

Vägbeskrivning

Med bil tar det ungefär 45 minuter att köra från Funäsdalen till parkeringen på Ruvallens fäbod. Först kör du mot Mittådalen (cirka 22 km) och svänger där höger mot Messlingen. Därifrån följer en sträcka med fin asfalt i 11 km. Efter byn kör du ytterligare 2 km innan du svänger vänster in på en betalväg mot Ruvallen (betala 40:- med Swish). Parkera vid parkering/vindskydd nedanför fäbodarna, där lederna startar.

Länkar

Slutligen vill jag tipsa om boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, där tur nummer 39 beskriver den tur vi gick.

Du kan även läsa hos Funäsfjällen om guldtur 250 ”Hällmålningsrundan”

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du alla min blogginlägg som är från Härjedalen

Inlägget Fiskhålsgraven och Evagraven dök först upp på Hemomkringvandring.

För två veckor sedan kom min yngsta syster på besök från Småland. Hon hade med sig delar av familjen, och de hade önskemål om korvgrillning och utflykter vid havet. Det blev en intensiv barnhelg, som vi till största delen tillbringade på grannön Tjörn.

Dag 1 – Korvgrillning vid havet

Barnen kom ihåg att vi hade varit vid havet och grillat korv mitt i vintern, så de ville åka till samma ställe. Därför bad jag min syster Tina att åka direkt dit på fredagskvällen så möttes vi på utflyktsplatsen. Dessutom fick jag med mig både min dotter och min bonusson ut.

Vi kom ut ganska sent, så det började snart skymma. Därför gjorde jag upp eld direkt. Tack vare att vi varit där och grillat en gång tidigare visste jag att det fanns en plats det där det inte var klippor, så man kunde elda. Alla grillade och åt sedan glatt både korvar och marshmallows.

Förutom att alla hade ofantligt mycket att prata om ägnade vi oss åt att kasta macka i havet, gå på upptäcktsfärd, och att hitta den perfekta platta stenen att lägga på ett av de stentorn som var byggda en bit bort.

Dag 2 – Utflykt med bad

En annan sak som mina syskonbarn alltid tycker ska ingå när man hälsar på mig är att få sova i tält. Den här gången sov de med sin mamma och sin bonuspappa i vårt stora tipi-tält ute i trädgården. När vi hade ätit frukost och packat lite fika i ryggsäcken åkte vi mot Tjörn och ett av mina favoritställen där; Björshuvudet.

Alla utom min dotter och syrrans sambo hade varit där förut, så barnen sprang glatt i förväg. Över klippor och spänger, strandängar och små berg. Det låg några båtar förtöjda intill ena viken, men vi tog sikte på sandstranden. Där packade vi upp våra liggunderlag och strandmadrasser i skuggan.

Och lite bergsbestigning

Vi fikade, badade och gick på en liten upptäcktsfärd. Sedan föreslog jag för barnen att vi skulle försöka ”bestiga” berget Björshuvudet som ligger i nästa vik. De blev eld och lågor, och även David, min systers sambo, ville följa med.

Det blev en spännande utflykt där vi tillsammans letade efter den bästa vägen upp till toppen och den fina utsikten. Barnen vinkade till sin mamma som låg kvar i skuggan och vilade, men det är oklart om hon såg de små figurerna uppe på toppen.

Sedan följde även min dotter med sina kusiner på en liten upptäcktsfärd längs stränder och små havsvikar.

Efter några härliga timmar denna supervarma augustidag packade vi ihop våra saker för att gå tillbaka mot bilarna. Alla var nöjda med utflykten och magarna ropade att de behövde pizza, så det var hög tid.

Dag 2 – Pilane Skulpturpark

När vi hade mellanlandat i Kållekärr och fyllt magarna med pizza åkte vi till Pilane Skulpturpark. Vi hade passerat avtagsvägen tidigare under dagen, men nu var vi tillbaka. Alla såg fram emot att få gå på konstutställning ute i naturen.

Konstverk och vila

Därefter följde vi efter min dotter och hennes yngsta kusin som guidade oss vidare mellan konstverken. Mina syskonbarn tyckte det var spännande att jämföra bilderna i informationsfoldern med verkligheten, och att försöka hitta nästa konstverk.

Stigen i parken är nog bara 1,5 kilometer, men man hinner se en massa – både skulpturer och fin natur. Självklart passade vi också på att fika lite när vi hamnade i skugga. Och min dotter tog med sin kusin på trädklättring.

Dag 3 – Frukosttur till Sundsby, Tjörn

Frukost på Solklinten och grottäventyr

En annan tradition när Tina och hennes familj hälsar på hos mig är att vi äter frukosten ute. Den här gången hade jag planerat att vi skulle äta frukosten vid den fina utsikten på Solklinten vid Sundsby Säteri. Tyvärr blev det lite för ansträngande för min syster i hennes tillstånd, men hon tog sig dit i alla fall.

Se eget inlägg från dag 3

Se eget inlägg om frukosten med underbar utsikt och spännande grottäventyr.

Länkar till andra träffar med syrran

• Sju sagolika utflykter i Mariannelund (oktober 2021)
• Naturen är världens bästa lekplats (augusti 2021)
• Kamelridning i Myckleby, Orust (augusti 2021)
• Liten ute-släktträff i covid-tider (februari 2021)
• Familjeutflykt till Marstrand (juli 2020)
• Stadsnära grillning (augusti 2019)
• Trollskogen, Hundfjället (juni 2019)
• Lill-Nipen (Idre) med 5 barn (juni 2019)
• Hassafallsleden (april 2019)
• Upptäcktsfärd med kamera (april 2019)

Inlägget Intensiv barnhelg på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

På den här rundan går man upp mot Solklinten med utsikt över landskapet och vidare till grottorna i Sundsby. En kort men varierad tur där stigen bjuder på både klippor, skog och upptäckarlust. Särskilt med barn i sällskapet, som den här gången.

Frukost på Solklinten

En annan tradition när Tina och hennes familj hälsar på hos mig är att vi äter frukosten ute. Den här gången hade jag planerat att vi skulle äta frukosten vid den fina utsikten på Solklinten vid Sundsby Säteri. Tyvärr blev det lite för ansträngande för min syster i hennes tillstånd, men hon tog sig dit i alla fall.

Vägen upp dit är inte så lång, runt en kilometer från parkeringen. Men den är riktigt kuperad, vilket är jobbigt när man är gravid (jag minns själv). Leden är i alla fall bra markerad och bjuder på både vackra lövskogar, krumma tallar, berg och havsutsikt. Och oräkneliga pyttesmå grodor som skuttade över stigen.

Mot grottorna

När vi hade ätit frukost till den vackraste av utsikter lämnade vi min syster med en bok, sittande på ett liggunderlag i skuggan på toppen. Vi övriga skulle nu ut på en spännande tur för att utforska grottorna i Sundsby.

Vägen från Solklinten och ner mot grottorna är inte den lättaste att gå. Det är stora höjdskillnader på stigen på så sätt att man måste upp över och under klippblock. Det finns dock andra vägar till grottorna, till exempel om man går Rådjursstigen. Men självklart tog vi den mest spännande vägen när jag skulle visa syskonbarnen.

Grottor, blåbär och utsikt

Vi kom alla helskinnade, och med gott humör, igenom alla passager och fram till grottan. Den är ganska mäktig den med – men är man här med barn bör man se till att de är nära. Här finns nämligen djupa passager som det är svårt att komma upp ur utan rep och klätterutrustning.

Till min stora förvåning verkade barnen tycka att det var minst lika spännande att få stanna och plocka blåbär runt stigen, som att gå in i grottan.

Från grottan följde vi Rådjursstigen (åt vänster från grottan sett) och vek sedan av mot Solklinten vid skylt.

Tillbaka till min syster på toppen

Den sista lilla biten upp mot Solklinten, där min syster satt och läste, är brant, men fin att gå. Barnen hade superroligt hela rundan, och faktiskt vi vuxna med. När barnen träffade sin mamma hade de en massa att berätta.

Bland annat sa ett av barnen: ”Det var tur att du inte var med mamma, för din mage hade fastnat”. Som avslutning, innan vi gick nerför berget, tog vi ytterligare en fikapaus uppe på Solklinten.

Därefter gick vi tillsammans ner till parkeringen där vi sa hejdå för den här gången. Jag åkte hem till Orust, och min syster åkte med sin familj hem till Småland. Det här var avslutningen på en fin helg, och vi hann göra en massa roligt tillsammans som jag tror att vi alla kommer att minnas länge!

Fler turer på Sundsby

Rådjursstigen, 3,5 km (min favorit)
Ivers Skogspromenad, 1,8 km (extra rolig för barn)
Karpstigen, 1 km tillgänglighetsanpassad led (inte rundslinga)
Sundsbyleden, 5 km

Inlägget Utsikt Solklinten och grottor vid Sundsby dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast är det de enklaste sakerna man minns mest. Till exempel ett besök vid något av alla de smultronställen man ramlar över och samlar på sig. Eller tid tillsammans med människor man tycker om.

Utflykt med svärföräldrarna

Denna härligt varma sommardag blev det ingen långtur för mig och min sambo. Istället bjöd vi med mina svärföräldrarna på en utflykt till en av alla vackra platser som finns här på Orust. Där fick vi några lugna, fina timmar tillsammans i solen med prat, kaffe och gofika.

På jakt efter nya smultronställen

Jag är ständigt på jakt efter lättillgängliga platser där man får en fin naturupplevelse. Detta på grund av att min svärfar, som har svårt att gå, ska kunna följa med. Detta tips hade jag fått från @marjahammarstrand och jag är glad att vi fick njuta av hennes smultronställe.

Fler tips mottages tacksamt

Om du har något smultronställe du vill dela med dig av, helst i södra Bohuslän, får du jättegärna skriva i kommentarsfältet nedanför. Om du hellre vill att det ska vara ”hemligt” kan du skicka ett mejl till mig på therese@hemomkringvandring.se

Detta gäller både tillgängliga tips dit jag kan ta med svärfar, men även tips på utflyktsmål eller stigar som jag kan gå på egen hand – såna jag kanske inte hittar i guideböckerna.

Hitta ditt eget fina ställe

Trots att min tanke med bloggen är att inspirera dig att hitta vackra platser i ditt eget hemomkring brukar jag oftast ange var jag varit. Anledningen är att jag märkt att många uppskattar att få konkreta tips på var de kan vandra eller göra sina utflykter.

På grund av att man kör över en privat gårdsplan för att komma just hit vill jag inte dela exakt plats denna gång. Men om du är på någon av öarna här på Västkusten, ta fram en karta så kommer du att se att många många småvägar leder ner till havet. Testa någon av dem – du kommer garanterat att hitta vackra platser!

Inlägget Sommarutflykt till smultronställe dök först upp på Hemomkringvandring.

Trots att Linda och jag hade bestämt att vi skulle ses tidigt på söndagsmorgonen för att göra en liten tur till Anudden var det nära att det inte blev av. Vi var nämligen ganska trötta när våra alarm ljöd, men så fort vi kom ut piggnade vi till.

Anudden är en liten udde (med betoning på liten) intill en otroligt vacker stenstrand vid Vättern. Linda hade varit här tidigare, men för mig var det första besöket.

Efter en kort vandring längs vägen svängde vi ner på stigen som leder ner till Vättern och udden. En lätt vind blåste, så vågorna slog in både mot stenstranden och bergväggarna.

Skönt att bara strosa runt

Eftersom Linda och jag känner varandra sedan flera år tillbaka är det lätt att vara i hennes sällskap. Det finns varken prestige eller måsten. Vi bara strosade omkring på stranden och i den närliggande terrängen, ibland tillsammans, ibland med våra hundar. Trots att vi inte var ute mer än en och en halv timme så blev det en riktig energi-boost före frukost.

Så här hittar du till Anudden

Vi utgick från vandrarhemmet Borghamn Strand och turen blev, tur och retur, 4,4 kilometer. En del av vägen går på smal asfaltsväg men det mesta går längs stig i rejält kuperad terräng. Den branta stigen ner till Anudden är också skyltad från den enkelriktade Norra Sjövägen på Omberg som utgår från Stocklycke.

Vi fick tips om en ”hemlig” stig till Anudden

När ägarna till vandrarhemmet/hotellet hörde om vår tur berättade de om en hemlig stig. Visserligen är den brant, men man slipper gå längs den asfalterade vägen om man går denna stig. Med största sannolikhet kommer jag att gå den stigen nästa gång jag är i området.

Slutligen vill jag bara säga att jag definitivt tycker att denna vackra plats var värd att besöka.

Ska du köpa friluftskläder från Beyond Nordic, t ex sådana byxor eller fleece som jag har på mig i inlägget? Använd koden HOV15 så får du 15 % rabatt. Gäller t.o.m. 2022-08-06.

Inlägget Mysig morgontur till Anudden, Omberg dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 9 minuter

Häromdagen fick jag ett utflyktstips från en av mina följare på Instagram, jockeoak. Han föreslog att jag skulle gå till Halse Nabb som ligger i utkanten av Svanesund här på Orust. Eftersom jag älskar havet passade det riktigt bra. Så jag begav jag mig av med hundarna redan i gryningen för en liten upptäcktsfärd.

Lång ”transportsträcka” för oss

Förmodligen hade jag i vanliga fall tagit bilen de 6-7 kilometer som det är från hemifrån till Halse Nabb. Men den här helgen är Lars på ett eget ute-äventyr, och bilen var med honom. Så jag, Balder och Wilma traskade iväg på grusvägen, och gick sedan längs skogs- och grusvägar ända fram till Svanesund.

Vi passerar till andra sidan av Svanesund

Efter 2,5 kilometer kom vi fram till utkanten av Svanesund och följde därifrån gångbanan ner mot badplatsen. Sedan följde vi vägen mot färjan och korsade den för att följa Skogslyckevägen som skulle gå nästan ända fram till Hals.

Trots att det nu följde ytterligare 2 kilometer på asfalt så var det otroligt vackert vid sidan av vägen. Massor av fint underhållna hus, med havet skymtande i bakgrunden. I slutet av gatan (som är en återvändsgränd) går man en kort sträcka på stig och går sedan mot Stora Halsvägen.

Jag svängde in på stig längs havet

Från Stora Halsvägen går en stig in i den vackra skogen bredvid havet. Överallt är det lätt att svänga av stigen och istället följa havet om man så vill. På vänstra sidan har man ett lövskogsklätt berg – varpå det ligger ett litet bostadsområde. Men det märker man inte alls av där man går.

Hundarna fick glädjefnatt

Självklart kunde jag inte låta bli att genast svänga av stigen när det fanns möjlighet att gå ner till strandlinjen. Men det var inte bara jag som gladdes – hundarna fick totalt glädjefnatt när jag släppte dem lösa. De badade, jagade varandra och sprang i cirklar runt mig.

Havsutsikt åt flera håll

Medan hundarna lekte runt mig strosade jag stigen framåt. Flera gånger stannade jag för att fota, och i en liten ”bukt” tog jag en paus för att äta frukost. Trots att vi fått en så fin soluppgång var det nu ganska grått, och det blåste friskt. Men jag njöt i fulla drag.

Efter att jag ätit gick vi uppför berget längs ut – och jag gissar att det är just det som är ”Halse Nabb”. Härifrån hade jag utsikt åt flera håll, och det var andlöst vackert. Även att man även kan se skorstenarna i Stenungsund till exempel (jag föredrar ju natur där man inte ser någon bebyggelse). Men jag såg också en liten fyr som jag inte visste fanns. Egentligen hade jag ingen aning om att området fanns heller. Vare sig man åker färja eller bil upplever man att hela kusten är bebyggd.

Dags att vända hemåt

Till slut kände jag att det var bäst att börja gå hemåt. Först mötte vi en annan badsugen hund (och två medföljande personer). Därefter mötte vi, otroligt nog, just Jocke som tipsat mig om den här rundan. Jättekul, för vi hade aldrig träffats innan.

Sammanfattning

Jag kan med säkerhet säga att jag kommer att planera in fler utflykter och hundrundor här. Men nästa gång parkerar jag nog inne i Svanesund, eller på pendelparkeringen strax ovanför färjeläget. För även att jag tyckte att jag fick en underbar upptäcktsfärd idag så är jag inte så förtjust i att gå längre sträckor på asfalt. Gäller min transportsträcka för att ta mig hemifrån och tillbaka – inte själva naturstigen.

Så här hittar du till Halse Nabb

Halse Nabb ligger i Hals, strax utanför Svanesund på Orust. Här hittar du en länk till en karta som visar både platsen och som kan hjälpa dig att navigera. Stigen är inte märkt på de kartor jag sett, men gå längs vägen ner mot vattnet så ser du var den går in. Även att området inte är stort finns det många ställen du kan stanna till på och bara vara.

Vandringsmöjligheter i närheten

Här på Orust finns många olika vandringsleder av olika längd. Här är exempel på några som finns precis i närheten, men det finns många fler om du söker på ”Orust” i sökfältet.

Orust Tvärs / Kuststigen /Pilgrimsleden utgår från färjan, ca 2 km bort
Kulturstigen Kultehamn, cirka 5 km bort
Pilgrimsleden Orust, etapp Långelanda-Myckleby, ca 4 km bort

Inlägget Till Halse Nabb på upptäcktsfärd dök först upp på Hemomkringvandring.

Filmbyn Småland har skapat sju sagolika utflykter i anslutning till utställningen i Mariannelund. Den första av dem heter ”världens starkaste”. Självklart tänker jag direkt på Pippi Långstrump när jag ser det. Utflykten leder till något så konstigt som Runkestenen.

Lite fakta om Runkestenen

Målet för den här rundan, som är 5 kilometer lång, är Runkestenen. Vad är då detta för konstig sten kan man fråga sig? Jo, när inlandsisen smälte för 10 000 år sedan lämnade den efter sig stora klippblock. Några av dem landade på sin spets på en plan berghäll och kallas runkestenar. Eftersom man kan få dem att gunga (det fornsvenska ordet för ”gunga” var ”runka”).

Flyttblocket vi skulle gå till ligger i Vimmerby kommun. Precis utanför Eksjös kommungräns. Detta ska vara en av världens största runkestenar. Stenblocket är cirka 5 meter högt, 4 meter brett och 10 meter långt. Vikten är.. håll i dig… 260 ton. Tyvärr hade älgjakten börjat tidigare än vanligt så det var inte så lämpligt att just hit. Istället visar jag bilder från några av mina tidigare besök här.

Sagan om jättekvinnan och Runkesten

Enligt en sägen var det jättekvinnan Kåra, som kastade en sten från ”Harekulla höjd” i Pelarne socken mot Rumskulla kyrka sedan hon blev störd av kyrkklockornas ljud. Stenen sprack och den ena halvan hamnade vid Krogstorp i Pelarne och den andra halvan, Runkesten, i Rumskulladalen. Enligt sägnen skall Kåra en gång komma tillbaka och förgöra den som välter Runkesten från sin plats.

Avslutningsvis: Användbara länkar

Givetvis har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Det finns en folder för varje utflykt (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Runkesten är sedan 1956 ett skyddat naturminne och har RAÄ-nummer Rumskulla 51:1. Du hittar mer information hos Fornsök (länk):

Mer i bloggen

– Sevedeleden (50 km) som passerar Runkestenen gick jag förra våren
– Min sammanställning över Filmbyns sju sagolika utflykter

Inlägget Sagolik utflykt nr 1 går till Runkestenen dök först upp på Hemomkringvandring.

Sista morgonen i Funäsfjällen valde jag att stiga upp medan de andra sov. På grund av att jag ville ta en närmare titt på Anderssjöåfallet åkte jag till Tänndalen, 14 kilometer från Fjällkällan där vi bodde. Och eftersom Balder är en väldigt aktiv hund fick han göra mig sällskap.

Stigen utgår från naturrastplatsen

Strax efter att jag hade passerat Tänndalen på väg 86 började jag hålla ögonen öppna efter naturrastplatsen som skulle ligga på höger sida. Redan första dagen vi var uppe passerade vi den när vi skulle upp till Svansjökläppen, så jag hade ändå lite koll. Parkeringen var stor och rymlig – i alla fall när man kommer dit tidigt på morgonen som jag gjorde. Så fort jag öppnade bildörren möttes jag av dånet från vattenfallet.

Tydliga skyltar visar vägen till leden som följer ån och vattenfallet. Vid fallets fot finns vindskydd och fler bord för dem som vill ta en fika- eller matpaus i fint vattenstänk. Just denna morgon stod även ett tält uppslaget precis intill vattnet.

Uppför trappan längs Anderssjöåfallet

Dessutom befann jag mig vid foten av en trappa som följer ån upp på berget. I själva verket är det en riktigt lång trappa som består av hela 303 steg. Jag och Balder började ivrigt ta oss uppåt. Både vid plattformarna och däremellan stannade vi med jämna mellanrum. För min del var det mest för att beundra utsikten. Balder tyckte nog mest att det var skönt att slippa gå i den otäcka trappan. Och för att det var roligt att plaska i vattnet.

Vyerna förändrades hela tiden. Vilket även karaktären på Anderssjöåfallet gjorde. Jag älskade verkligen att gå här. Ljudet från det forsande vattnet, grönskan, alla små fall längs vägen, bergen i bakgrunden. Dessutom fanns möjlighet att gå ner till vattnet – och även ut i det via stenar – på flera ställen. Helt fantastiskt att kunna stå torrskodd mitt ute i ån. Och jag förundrades över att vattenfallet bara fortsatte – trots flera hundra meters vandring uppåt.

Från vattenfall mot fjäll

När vi kom fram till bron fanns flera vägval att göra, beroende på hur lång eller krävande tur man ville göra. Vi sa hejdå till Anderssjöåfallet och svängde höger, längs det turförslag som jag sett hos Funäsfjällen (se längre ner).

Därefter går leden längs en smal väg och mellan träden skymtar grönklädda berg fram. Lugnet omgav oss och det var otroligt vackert denna soliga dag (vår enda soliga dag faktiskt).

På min vänstra sida öppnade sig heden och i fjärran såg jag snöklädda fjälltoppar. Dessutom fanns där otaliga tjärnar och sjöar. Och efter bara en kort stund insåg jag att jag hellre ville gå dit än följa den tänkta rutten. Alltså svängde jag helt sonika av. Fjälluften fyllde mina lungor och jag gick med lättare steg än på länge.

Sedan fick vi en helt ljuvlig stund

Frihetskänslan var total när jag inte hade ett bestämt mål att gå mot. Och inte heller någon särskild tid att passa (även att jag behövde vara hemma runt lunchtid). Balder och jag njöt båda av omgivningen. När han drog mot en tjärn en bit från stigen ryckte jag bara på axlarna och följde med honom.

Efter att han tagit sig några uppfriskande bad insåg jag att han faktiskt visat mig den perfekta platsen att rasta på. Trots att vi var nära stigen var vi dolda i en slänt. Dessutom satt vi i lä för den starka vinden, med solen rakt på oss. Dock var det bara 13 grader, så det var inte heller för varmt. Här stannade vi och njöt länge.

Helt fantastiskt att stanna upp och bara vara. Jag hittade en massa vackra blommor (Kung Karls spira, fjällgentiania, slåtterblomma och ett flertal orkidéer). Och Balder badade flera gånger, och hann även äta sin lunch som jag spred ut åt honom inom linans räckhåll så han kunde gå runt och knapra.

Till slut kände jag ändå att det var bäst att vi reste på oss och började gå tillbaka ner mot bilen på Anderssjöåfallets naturparkering. Men vi gick i ett ostressat tempo och jag njöt verkligen av varje stund uppe på heden.

Nervägen går genom fjällbjörkskog

Efter att vi vänt följde vi samma stigar och små vägar tillbaka mot Anderssjöåfallets naturparkering. Men istället för att gå nerför alla trappor (och möta alla som var på väg upp) gick vi stigen ner mot parkeringen genom ljuvligt grönskade fjällbjörkskog.

Denna tur, även utan vår utflykt ut på fjällheden, är en som jag verkligen rekommenderar till alla som någon gång befinner sig i området. Och den passar både gammal och ung.

Och så lite länkar

Till sist kan jag tipsa om en av Funäsfjällens guldturer (länk) som jag gick delar av denna dag. Den kallas kort och gott Anderssjöåfallet, har nummer 558 och är 6 km lång. Dessutom tycker jag att en länk till Tänndalens webbsida är på sin plats. Och såklart mitt eget inlägg om Anderssjöåfallet vid tre olika årstider.

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen?

Här hittar du alla mina blogginlägg från Härjedalen

Inlägget Anderssjöåfallet, Tänndalen – utflyktstips dök först upp på Hemomkringvandring.

… ska jag göra nästa gång. Definitivt. Men den här gången fanns inte tidsutrymme för det, så jag fick nöja mig med att åka bil längs den mäktiga Stenkusten. Jag kan verkligen rekommendera det här området för dig som söker ett utflyktstips som levererar maximalt i kategorin vackra intryck.

Stenkusten – en mysigare väg helt enkelt

Sista dagen å Öland skulle jag åka med tåg från Kalmar redan vid lunchtid. Trots det ville vi hinna se något innan dess. Och det var då Tord fick den biljanta idén att köra vägen längs Stenkusten (kustvägen mellan Äleklinta och Sandvik) istället för att köra den stora landsvägen ner över ön.

Tack vare detta fick jag se några vackra blommor som jag inte sett tidigare: klipplin, lammöron, färgreseda, färgkulla och pipört bland annat. Och jag är så tacksam mot Tord för den här extra lilla visningen. Sedan var det ju inte bara blommorna som var fantastiska – hela landskapet fick genast en plats i mitt hjärta.

Stentorn och Bruddesta fiskeläge

Förutom de stopp vi gjorde för att beundra och fota blommor gjorde vi ytterligare två stopp. För det första stannade vi vid en plats där det ligger en massa ”skräpsten” från stenbrottet. Där har förbipasserande byggt stentorn. Och inte bara enkla torn, utan även den del ganska avancerade skapelser.

Att gå mellan dem kändes nästan lite overkligt – det kändes som om det inte fanns något slut. Sedan stannade vi bara på ett ställe till. Men vilket ställe: Bruddesta fiskeläge. Där fanns fint bevarade sjöbodar och miljön vid havet är obeskrivligt vacker. Så jag låter bilderna tala för sig själva.

Vi fortsatte sedan i sakta mak söderöver och tog bron över till Kalmar. Det här blev en otroligt fin avslutning på min Ölandsvecka som jag fick av Tord i 50-årspresent.

Och så länkarna

Du kan själv läsa mer om stenkusten hos Allt om Öland (länk). Och de har även samlat information om det idylliska Bruddesta fiskeläge.

Mera från min Ölandsresa i juni 2021

– Lyckad orkidéresa till Öland
– Tälta på Öland – lyxig egentid
– Varm vandring på öländska alvaret

Inlägget Vandra längs Stenkusten på Öland dök först upp på Hemomkringvandring.