Eftersom jag och Sofia inte haft möjlighet att ses på ett tag bestämde vi oss för att inviga påsken med en gemensam utenatt. Det blev en tältnatt vi sent kommer att glömma.

Mot skogen efter jobbet

Så fort vi slutat jobba på skärtorsdagen mötte Sofia upp mig på busshållplatsen Myggenäs Korsväg på Tjörn. Där flyttade jag över min packning till hennes bil och så åkte vi mot Gårdsjön, som ligger strax utanför Svartedalens naturreservat.

Hinner vi få upp tälten före regnet?

Gårdsjön är en plats jag både övernattat och vandrat på vid flera tillfällen tidigare, så det var ett kärt återseende för mig. Eftersom regnet hängde i luften redan när vi steg ur bilen på parkeringen ville vi ta oss till den tänkta tältplatsen så fort som möjligt.

Leden runt Gårdsjön är en fin skogsstig som går i kuperad terräng, genom mossig barrskog precis intill sjön (se min beskrivning av leden här).

Trots att vi skyndade på stegen så gott vi kunde fick vi slå upp tälten i duggregn. Men vilken tajming vi hade ändå – bara några minuter senare smattrade regnet intensivt mot tältduken.

Lite osocialt – men avkopplande

Där satt/låg vi sedan i varsitt tält, en liten bit ifrån varandra. Det kan ha varit min mest osociala ”tillsammans-övernattning” någonsin. Samtidigt hade vi det lugnt och skönt – på var sitt håll.

Att ligga och lyssna på regnets smattrande mot tältduken kan vara ett av de mest avkopplande ljud som finns. Efter någon timme minskade regnet i styrka, för att sedan övergå i ett stilla droppande. Då passade jag på att tassa ut ur tältet för lite kvälls-kissning och fotande. Även Sofia kom utkrypande från sitt tält. Efter en kort stunds pratande sa vi god natt och gick och la oss.

Lång och skön tältnatt

Bara några minuter senare smattrade regnet mot tältduken igen och jag var oerhört tacksam för uppehållet vi haft. Det var som vanligt härligt att krypa ner i den fluffiga sovsäcken. Efter att ha sovit så gott att jag inte ens hörde mitt eget alarm var det dags för en ny dag.

Långfredagen började med att jag lyckligt konstaterade att det hade slutat regna. Glädjen blev inte mindre när jag kikade ut och möttes av ljus, trots att klockan inte var mycket mer än 5 på morgonen. Dessutom gladde det mig att temperaturen var så behaglig att jag utan att frysa kunde byta om från underställ till vanliga vandringskläder.

Tänk att man kan bli så glad över ljus och plusgrader! När man sover ute regelbundet året om uppskattar man verkligen den tid av året när det är så mycket enklare än mitt i vintern.

Bitvis svårframkomligt vid Gårdsjön

När vi hade packat vår utrustning började vi vår lilla vandring tillbaka mot parkeringen. Stigen, som i vanliga fall är ”top-of-the-line”, är just nu svårframkomlig under ett kortare avsnitt. Anledningen är att det blåst ner en större mängd träd som man behöver klättra över eller krypa under. De delar också frikostigt med sig av kåda när man kravlar över dem. Men det är bara under en kort sträcka.

Sammanfattning

Detta blev en tältnatt som jag tror att varken jag eller Sofia kommer att glömma, eftersom vi knappt pratade med varandra förutom när vi gick. Men regnet ramade in hela upplevelsen som för mig blev både fin, mjuk och lugn. Det var oerhört skönt att få inleda påskhelgen ute.

Mer om Gårdsjön

Hos Västsverige kan du läsa mer om vandringsleden runt Gårdsjön som ligger i Stenungsunds kommun. Och här i bloggen finns bland annat en beskrivning av själva leden och ett inlägg från en magisk natt i hammock på just den här udden.

Inlägget Regnig tältnatt inledde påskhelgen dök först upp på Hemomkringvandring.

Man pratar ofta om vardagsäventyr. För mig är nog det bästa att sova ute mitt i veckan, eftersom jag tycker att det är otroligt härligt att få en utenatt mellan två arbetsdagar.

Efter-jobbet-övernattning

Egentligen är nog efter-jobbet-övernattningar ett ”konststycke” som är enklare att genomföra under årets ljusare årstider. Ändå var det just en sådan övernattning ihop med Sofia som blev 2024 års första utenatt för mig. Vi hade bestämt oss för att gå till Katrinevik på grund av att det ligger på gångavstånd från min lägenhet.

Sagolika snögnistrande klippor

Först följde vi en väg, men fortsatte sedan genom en liten stugby och följde en bred stig neråt mot havet. Efter att vi hade passerat en liten tallskog svängde vi ner mot havsviken jag hade sett ut i förväg. Nu var det bedövande vackert eftersom hela landskapet var täckt av pudersnö, frostrosor och is.

Försiktigt tog vi oss över ett isfält (lättare för mig som hade dubbade skor) mot talldungen vi tänkte slå upp tälten i.

Tält på årets första utenatt

Här var marken helt snöfri, men ofantligt kott-rik. Vi flyttade undan så mycket kottar vi kunde innan vi slog upp våra tält på så plana ytor vi kunde hitta. Mörkret hade redan sänkt sig, så till sist fick vi slå på våra pannlampor för att bli klara.

På en klippa strax bortom Sofias tältplats tände jag en marschall för att lysa upp i vintermörkret. Tack vare det upptäckte jag att det fanns en liten jättegryta strax intill. Lite charmigt, men oväntat.

Middag och 3 timmar på klipporna

Eftersom vi började bli hungriga vid det här laget tog jag med mig renfällen ut på klipporna. Där letade vi upp en bra plats att sitta och laga vår middag på. Därefter fortsatte jag elda i min bushbox flera timmar, med medhavda pinnar och plockade kottar.

Eftersom molnen sprack upp ovanför våra huvuden var himlen snart helt beströdd med stjärnor. Vi njöt av hur det mörknade helt runt oss och medan havet skvalpade mot klipporna nedanför. När vi till slut började känna oss lite kylslagna reste vi på oss och gick runt lite för att få upp värmen före läggdags.

Sovdags årets första utenatt

Eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon (mitt alarm stod på 04.00) gick vi i säng ganska tidigt. Som vanligt sov jag som en prinsessa i tältet, så jag kände inte en enda av de cirka 200 kottar som förmodligen låg under liggunderlaget.

På morgonen försökte jag packa min utrustning så tyst som möjligt eftersom jag inte ville väcka Sofia. Jag började jobba två timmar tidigare än hon, och hade bestämt mig för att gå hem och duscha innan jag åkte till jobbet. Det var med lätta steg (trots tung ryggsäck) som jag gick hemåt efter årets första utenatt – här hemma på Tjörn. Hit kommer jag att gå fler gånger!

Länkar till nyårsblogginlägg

2023 Årets första utenatt – Svartedalen
2022 Årets första övernattning – Risveden x 3
2021 – Årets första utenatt – Halle/Hunneberg

Inlägget Årets första utenatt 2024 dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en helt otrolig vandringsdag runt Evagraven och Fiskehålsgraven bestämde vi oss för att ta en tältnatt istället för att åka tillbaka till stugan. Vi valde därför att köra till Flatruet och gå upp till Gaske Miesjehkentjahke.

Från Flatruets parkering utöver slätten

Vi körde upp till parkeringen vid Flatruet, Sveriges högst belägna väg. Därifrån var det ”bara” att följa den väl synliga gångvägen ut mot fjällen. Nu var det inte så bara, utan på en del ställen fick man trixa sig ordentligt för att komma torrskodd genom våtmarkerna.

Tältplats på Gaske Miesjehkentjahke

Men när vi kom upp på Gaske, efter ungefär 3,5 kilometers vandring, öppnade sig världen framför oss. Sjön Stentjärnarna bredde ut sig nedanför oss, och dessutom reste fjällen på sig runt omkring oss i alla riktningar.

Uppifrån berget hade vi utsikt bakåt (utöver det stora Flatruet) och åt alla andra håll. Vi höll litetill vänster, och valde sedan varsin plats för att slå upp våra tält.

Lugn kväll och natt på fjället

När allt var klart slog vi oss ner i våra stolar (nej, de är inte otympliga utan bara överdrag som vi trär över våra liggunderlag – Exped Chair Kit heter det) och bara njöt av hur solen sjönk bakom bergen. Men temperaturen sjönk snabbt den med, så vi gjorde tidig kväll och kröp in i våra tält.

Här sitter vi i lugnet – tack Linda för den superfina drönarfilmen.

Kylig morgon – och renar

När vi vaknade på morgonen var det riktigt kallt – det hade till och med varit minusgrader under natten. Linda drack sitt morgonkaffe, och därefter gick vi en liten runda för att få upp värmen i kroppen. Påpälsade med vantar och flera lager kläder packade vi sedan ihop våra saker och tält, medan renar gick nedanför och runt oss.

Vägen tillbaka till parkeringen gick i skönt avslappnat tempo. Vi hann njuta både av att solen då och då försökte skina igenom molnen, och av alla renar som stod, gick och sprang på sidorna om oss.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var ett helt underbart sätt att inleda vår vecka uppe i Härjedalen/Jämtland på.

Avslutningsvis lite länkar

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke är cirka 7 kilometer tur och retur, om man utgår från parkeringen på Flatruet.

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke beskrivs i boken ”Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – Vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, och är tur nummer 40.

Här i bloggen kan du läsa om min förra tur på Flatruet, då jag även gick ner till Stentjärnarna.

Inlägget Tältnatt på Gaske Miesjehkentjahke dök först upp på Hemomkringvandring.

Första veckan på min semester bad jag min sambo följa med till mina gamla hemtrakter i Småland. Anledningen var att jag ville visa honom Sevedeleden – en rundslinga på 50 kilometer som utgår från Mariannelund.

Dag 1 – 14,71 km

Framme i Mariannelund

Efter några timmars bilkörning var vi framme vid parkeringen i Spilhammar, Mariannelund. Vi hade kommit fram till att vi skulle gå leden medsols denna gång. Förra gången jag gick här (våren 2020 med Linda) gick jag motsols. På detta sätt skulle allt bli lite nytt för mig också. Tänkte vi. Men med facit i hand vet vi att man får se mer av det fina leden har att erbjuda om man går i motsatt riktning (tips).

En kort avstickare till Runkestenen

Till att börja med går leden på skogsväg tills den korsar riksväg 40. Därefter följer man skogsväg genom fin tallskog. Strax kommer man till en korsning med en skylt som signalerar att det finns en fornlämning till höger. Dit är det inte mer än 200 meter och det är Runkestenen (se Filmbyns sagolika utflykt nummer 1) som står där.

Lite fakta om Runkestenen

När inlandsisen smälte för 10 000 år sedan lämnade den efter sig stora klippblock. Några av dem landade på sin spets på en plan berghäll och kallas runkestenar. Eftersom man kan få dem att gunga (det fornsvenska ordet för ”gunga” var ”runka”).

Stenblocket är cirka 5 meter högt, 4 meter brett och 10 meter långt. Vikten är.. håll i dig… 260 ton. . Runkesten är sedan 1956 ett skyddat naturminne och har RAÄ-nummer Rumskulla 51:1. Du hittar mer information hos Fornsök (länk).

Den naturliga klätterväggen Trollevägg

Efter ytterligare någon kilometer genom tallskog (bitvis riktigt kuperat) övergick terrängen i lövskog och lite blötare omgivningar som bara skrek ”myggvarning”. En spång passerar genom Trullegata, tätt intill den naturliga klätterväggen Trollevägg.

Den måste givetvis testas av den äventyrlige i vårt sällskap. För mig och andra som nöjer sig med att bara se på omgivningen finns två bänkar och bord här att vila vid.

Skog, sjöar och smultron

Därefter fortsatte vi längs stigen genom skog och förbi små skogssjöar. På något ställe låg nedfallna träd som inte fanns här förra gången jag gick leden. När vi rundade Toregöl blev jag överlycklig av all skvattram som växte här. Doften av deras blad är bland det bästa jag vet.

Hundarna fick ett välbehövligt bad i värmen innan vi gick vidare längs skogsstigen.

Fotvilarpaus vid sjö och smultron

När vi hade gått förbi nästan hela Stora Holmsjön stannade vi på en höjd med vacker utsikt ner mot sjön. Här unnade vi oss en första paus efter starten i Mariannelund, då vi både luftade fötterna en stund och fyllde på med lite snacks. Därefter följde relativt enkel vandring nästan ända upp till Rumskulla.

Men där fick vi göra ett långt stopp, för luften var fylld av smultrondoft. Så vi stannade en lång stund och plockade varsin kåsa med smultron. Det kan inte finnas mycket som är godare än solvarma smultron (om du frågar mig).

Knöligt att ta sig förbi Rumskulla

Strax efter vår smultronpaus försvann stigen i högt gräs. Och nässlor. Eftersom jag hade gått där tidigare visste jag att vi skulle gå just där, bredvid dammen, och på några ställen skymtade vi också orange markeringar. Så det var bara att gå på, trots att vi blev brända av nässlorna där vi kom i våra shorts.

När vi korsat vägen och skulle in i en hage så var stättan fortfarande inte lagad (den var trasig redan 2020) och dessutom fanns en eltråd längst upp. Här hade vi lite svårt att få över våra stora hundar, men till slut löste det sig.

Sedan följde en kort och skön sträcka genom hagen innan vi kom ut på en mindre väg vid en gård. Enligt kartan skulle vi gå igenom en fårhage, men det fanns ingen passage. Vi såg också på kartan att vi kunde följa en skogsväg och sedan ansluta till leden efter något hundratal meter, men då fick vi gå genom en hage med kor. Här var leden väldigt dåligt markerad, och det slutade med att vi gick genom kohagen.

Fortsatt dåligt underhåll – och dalande humör

Kohagen var egentligen väldigt vacker med stora pampiga ekar. Men när vi skulle ut ur hagen (nu på leden igen) så hade ägaren dragit en taggtråd längst upp över stättan, så återigen blev det svårt att få över hundarna. Även livsfarligt för oss vandrare. Tänk om man snubblar på taggtråden längst upp när man kommer med tung ryggsäck som vi gjorde?

Det var uppenbart att denna markägare inte uppskattade att ha en vandringsled som passerade ägorna för leden var i bedrövligt skick här. Ris och träd över stigen. Trasig spång. Hyggen där det var svårt att se var leden sedan tog vägen. Omarkerat från ett berg med branta stup åt flera håll. Så jag skriver inte så mycket om denna sträcka, eftersom humöret dalade mer och mer.

Oväntad tältplats dök upp

Min plan var att vi skulle försöka gå fram till Björnhagskullen och slå upp vårt tält där. Det var en av de platser jag mindes från förra gången tack vare den vackra utsikten därifrån. Men strax innan vi var framme såg jag en åker mitt i skogen. Den var nyslagen och vi skulle alltså inte förstöra något om vi tältade i kanten en natt.

Sagt och gjort så vek vi av från leden och gick ner till åkern. Eftersom vi hade påbörjat vår vandring på eftermiddagen började det bli hög tid att hitta en sovplats. Vi slog upp tältet på lyxigt slätt och plant underlag (det är man ju inte van vid). Sedan la vi oss utanför och vilade och tog in omgivningen.

Till middag kokade vi bara lite korv. Det är inte fel att äta enkelt och snabbt. Hundarna var spekulanter på att få det som blev över. Efter lite prat och mys blev det läggdags och jag somnade som en stock på bara några minuter.

Första dagens etapp blev 14,71 kilometer och tog oss 5 timmar och 28 minuter att gå. Men då hade vi flera längre pauser.

Dag 2 – 27,04 km

Vi vaknade båda två ganska tidigt och bestämde oss för att stiga upp och komma iväg medan det fortfarande var svalt. Lars åt frukost medan jag, som oftast inte äter förrän jag varit uppe några timmar, tog ner tältet.

Björnhagskullen och Silvergatan

Himlen var grå, men SMHI hade förvarnat om en soligare och varmare dag. Strax var vi uppe på Björnhagskullen och utsikten var precis lika fin som jag mindes den.

Däremot var inte ravinen vid Silvergatan alls lika vacker som i mitt minne. Då, för två år sedan, var den som en grön sagoskog. Nu var den en torkad dal fylld med traktorspår. Men berget var fortfarande mäktigt och vackert.

Problem att få tag i vatten

På grund av att sommaren har varit torr var alla naturliga vattendrag torrlagda, så hundarna hade ingenstans att dricka. Det betydde att de var tvungna att dricka av det vatten vi bar med oss. Så redan på morgon/tidig förmiddag dag två stod vi med bara en liter vatten kvar av de sju vi burit med oss ut från Mariannelund.

Min tanke var att vi skulle ta vatten i Stångån, men det var så brunt att vi inte kände oss sugna på att rena det. Under denna dag skulle vi passera ytterligare några vattendrag, men vi hade tur och fick fylla på vatten i ett hus vid Kulla kvarn. Därefter kändes det lite lugnare och vi vågade dricka större mängder utan tanke på ransonera.

I sammanhanget bör jag nämna, även att det inte blir kronologiskt, att det finns en vattenkran i en trädgård, bara några hundra meter från leden i närheten av Kvilleken. Det var tydligt skyltat, men det kändes lite konstigt att gå in in en privat trädgård och hämta vatten.

Badpaus och vandring längs väg

Sedan vi fått vatten vid Kulla kvarn gick vi längs mysig skogsväg och skogsstig. Vid en av de små sjöar vi passerade svängde vi av och tog en paus. Lars och hundarna badade innan vi åt en lätt lunch i skogens tystnad.

Därefter gick vi vidare genom skogen och passerade både en å och den sista sjön innan vi började gå längs vägen. I vägrenen prunkade blommorna, och jag har aldrig sett så mycket fjärilar som jag gjorde under de här dagarna. Ofta satt det 2-3 fjärilar på varje blomma.

Kvilleken – en riktig höjdpunkt

Efter att ha gått på skogsväg en längre sträcka i gassande sol kom vi äntligen in i skugga och mäktig lövskog. Vi närmade oss naturreservatet Kvill (länk till Länsstyrelsen), där Sveriges äldsta ek står, Kvilleken med sin omkrets på 14 meter.

Jag, som bott i Småland i många år, har besökt det gamla trädet många gånger. Både med min dotter och hennes kompisar, och med mina egna vänner (länk till besök 2019). Men för Lars blev det första mötet, och han föll pladask för det gamla, vackra och uthålliga trädet.

På väg ut från naturreservatet passade vi på att använda toaletten vid parkeringen, och sedan gjorde vi avstickaren för att fylla på vattenflaskorna i korsningen några hundra meter bort.

Middag vid jättegryta

Efter några kilometer, och rejäl stigning uppför ett berg med hjälp av rep, slog vi läger vid ett färdigt fikabord intill en jättegryta. Där stannade vi länge; fotade, lagade mat, vilade. Som tur var hade det också samlats regnvatten i håligheter i berget, så hundarna drack sig otörstiga utan att vi behövde använda det dyrbara medburna vattnet.

Både fötter och strumpor hann torka under vår paus. Vi hade en massa att prata om och tiden bara flög iväg. Till sist var det ändå dags att ge sig iväg över klippor klädda i lav, med krumma tallar växande på sig.

Nästa anhalt var Klyvesten

Därefter följde en lång sträcka som den här gången kändes som transportsträcka innan vi kom fram till Klyvesten. Den hade jag verkligen sett fram emot att få återse, för den var lite av en favorit efter min tur här 2020.

Ett tag var tanken att vi skulle försöka hitta en tältplats i närheten, för omgivningen är fin. Dessutom är det ganska nära ner till ån så att vi kunde gått dit och badat hundarna. Men vi ville ta oss så långt som möjligt för att ha en kortare vandring den sista dagen.

Ruiner längs ån

Alltså gick vi vidare och var snart framme vid ruinerna efter pappersbruket vid Bråneholm. Bron över ån är vackert inbäddad i grönska. En liten bit längre ner ligger även ruinerna från Mariedalspappersbruk och kvarn.

Vid det här laget hade vi ganska ont i fötterna och kände ”blås-varning”. Vi bestämde oss därför att bara passera närmaste hus, gå upp på en höjd och sedan slå upp tältet. Det var den absolut fulaste tältplats jag någonsin haft, och jag bemödade mig inte ens om att fota där.

Kvällen ägnade vi åt att pyssla om fötterna, mata hundarna, kolla på våra bilder – och att lägga oss tidigt efter vår långa dag. Andra dagens etapp blev 27,04 kilometer och det tog oss 10 timmar och 21 minuter att gå. Vi fotade mycket och stannade även både för att äta lunch och middag längs vägen.

Dag 3 – 15,77 km

Eftersom vi skulle köra hem till Orust efter att vi hade kommit i mål försökte vi komma iväg i rimlig tid på morgonen. Till vår glädje mådde fötterna efter omständigheterna väl, och det hjälpte att den första delen av dagens etapp gick längs skogsväg bredvid Stångån.

När vi kom ner till Försjön fick hundarna dricka och svalka sig ordentligt. Längs hela sjön stod husbilar och husvagnar uppställda – vi som hade känt oss helt ensamma i skogen. Bara några hundra meter från vägen finns Amaliagrottan (trots att det är lite oklart exakt vilken håla som är den grottan).

Sista biten var lätt att gå

Därefter hade vi en enormt tung klättring upp till Korpberget, för det låg träd huller om buller över den redan branta stigen. Men resten av vägen var lätt att gå. I stort sett Sveaskogs-vägar hela vägen.

Den sista biten, sedan vi korsat riksväg 40, passerade små hus och gårdar. Längs kanterna blommade blåklockor, johannesört, åkervädd och fibblor i mängd. Men det som gjorde mig allra gladast att se var lundkovallen, också känd som natt och dag.

Det kändes oerhört skönt när vi närmade oss målgång vid bilen i Spilhammar. Sista dagen gick vi 15,77 kilometer och vi ”landade” i Mariannelund efter 3 timmar och 54 minuter längs leden. Den här dagen var det enklare vandring till stor del på skogsvägar och Sveaskogs-vägar.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Sevedleden är 50 kilometer lång (om vi räknar själv rundslingan, etapp 1-3), men den har även några etapper som går åt andra håll. Riksväg 40 passerar precis utanför starten så det är lätt att ta sig hit med bil. Även med buss från Eksjö mot Mariannelund eller Västervik passerar här. Vi utgick från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, och gick leden medsols.

Länkar till tidigare inlägg om leden

Länkar till inlägg från min förra tur här 2020, då jag gick den med Linda hittar du här:
Vår vandringsdag nr 1 längs Sevedeleden
Vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Nedfallna träd och dåligt underhåll

På de drygt två år som gått sedan jag gick här senast har kvaliteten på leden tyvärr förfallit rejält. Det ligger träd och ris över stigen på många ställen, och det är tröttsamt när man går med full packning.

OBS! På flera ställen var leden svårframkomlig på grund av träd och ris som låg tvärs över stigen.

Dessutom doldes stigen av all växtlighet (läs nässlor) på en del ställen, så vi fick själv göra oss väg där vi gick i shorts i sommarvärmen. Jag har mejlat till Vimmerby kommun om detta. Jag vill betona att inte hela leden är sådan här, men det är tröttsamt eftersom det dyker upp med jämna mellanrum.

Officiell information om leden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Inlägget Lång rundslinga i Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

För några veckor sedan fick jag en inbjudan från Rotary Orust om att vandra med dem. Igår var det dags och vi gick då Hasslebacksslingan i Edshultshall.

Vandring med guide

Det hör inte till vanligheterna att jag vandrar med guide, men det var trevligt med någon som kunde berätta mer än det man såg om det vi passerade. Till att börja med gick vi längs havet i Edshultshall. Därefter svängde vi av på en liten grusväg, upp över ett litet utsiktsberg, och så ner mot havet på andra sidan.

Olika naturtyper längs Hasslebacksslingan

På rundslingan som är 4,5 kilometer (om man inte gör en avstickare till Sollids fyr) möter man många av Orusts olika naturtyper. Framför allt havet, och klipporna runt, men även ljunghed och vackra lövskogsängar.

Leden är lättvandrad och jag skulle nog säga att man även kan gå här med barnvagn. Hasslebacksslingan är märkt med blå markeringar med täta mellanrum, så man kan unna sig att gå och njuta av naturen. Man behöver inte hålla koll på ledmarkeringarna hela tiden.

Tillbaka till havet på andra sidan kilen

Vi gick mitt emot Boxvik kile och svängde sedan upp mot Sollid där vi fick njuta av havet igen. Trots att solen sken så underbart på oss blåste det rejält kalla vindar. Men havet var otroligt vackert, och jag kan aldrig få nog av att se ut över vattnet.

Avslutning med gemensam grillning

Hasslebacksslingan går via Barrevik, Hasslebacken, Sollid och Halla. När vi var tillbaka i Edshultshall samlades vi vid piren för lunchgrillning. Supertrevlig avslutning på en fin promenad.

Självklart passade jag på att se mig om lite när jag ändå var där. Till exempel kikade jag på den vackra tremastade skonaren T/S Westkust som fyller 90 år i år. Helt nyligen fick jag kännedom om att man kan åka på dagsturer med segelbåten, eller boka in den för egna arrangemang, så det var kul att få se den.

Tack Rotary Orust för att jag fick vara med på er fina vandring! Och tack för alla trevliga samtal jag fick längs leden.

Sammanfattning av Hasslebacksslingan

Detta är alltså en rundslinga som utgår från Edshultshall på ”min” ö Orust. Leden är 4,5 kilometer (alternativt 5,2 km om man gör en avstickare till Sollids fyr). Underlaget är lättgått och man bjuds på många olika naturtyper längs vandringen.

Här får du förslag till var du kan parkera bilen och här är byföreningens beskrivning av Hasslebacksslingan.

Inlägget Hasslebacksslingan, Edshultshall, med Rotary dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 7 minuter

”Fånga dagen” ska man ju göra – och jag brukar (om jag får säg det själv) vara ganska bra på det. Så när vi vaknade med snö häromdagen kände jag att den ska vi njuta av. Arbetsdag eller ej.

Hur gör man för att fånga dagen?

Att fånga dagen är för mig att använda mina sinnen och ta in det jag har runt mig. Till exempel genom att ta tillvara på nuet och fokusera på det jag ser eller hör. Jag tror att om man tillåter sig att känna glädje – även åt det lilla – så genererar det automatiskt positiva känslor. Glädje såklart, men även tacksamhet, lycka, ro.

Men vänta lite nu. Helt plötsligt inser jag att min beskrivning av att fånga dagen är exakt hur jag brukar definiera hemomkringvandring.

Varifrån kommer uttrycket?

Carpe diem! Alltså att fånga dagen. Ett av våra mest kända citat.

Frasen kommer från poeten Horatius från Romerska riket och skrevs runt år 20 f. Kr. Frasen är egentligen ett talesätt som uppmanar oss till att måttfullt njuta av nuet.

Dags för en snöig lunchutflykt

När snön föll hos oss under natten här på Orust visste vi att det var en tidsfråga innan den skulle smälta bort. Enligt SMHI skulle det regna drygt ett dygn senare så jag bestämde mig för att passa på. Alltså att fånga dagen.

Biltur på 5 minuter

Efter att jag hade packat ryggsäcken tog vi bilen till Moltemyren (cirka 5 minuters bilfärd). Vi hade med en termos varm choklad, några goda mackor och en påse Wildchips (och tuggben till hundarna). Svårare än så behöver det inte vara.

Vi hittade en härlig plats

Efter att ha följt stigen mot Moltemyren, under snötyngda trädgrenar, hittade vi en fin utsiktsplats. Där fanns också ett härligt träd som lätt kunde använts som övernattningsskydd. Men den här gången var vi bara här för att fika och ”vara”.

Visserligen hade vi begränsat med tid (vi hade ungefär två timmar till vårt förfogande), men som jag njöt. Av utsikten över snötäckta träd och kullar, tystnaden, hundarnas glada busande i snön, sällskapet. Och min mugg med varm choklad förstås.

Två ljuvliga timmar i detta vintriga sagoland

Förmodligen var vi mindre än två kilometer hemifrån om man mäter fågelvägen. Tänk att man kan uppleva det som att man är i en helt annan värld, trots att man nästan är hemma.

Till slut var det ändå dags för oss att vända tillbaka till bilen. Även om jag hade kunnat stanna här hur länge som helst. Plikten kallade – men jag tycker att jag ändå hade fångat dagen på ett härligt sätt. Minnena från denna lunchutflykt kommer att ge mig energi och glädje många gånger.

Fler tips för att fånga dagen

Ofta innefattar mina spontana utfärder något ätbart. Till exempel förra veckan när vi tog långlunch vid havet, eller en kväll när vi bara gick ut för att grilla korv uppe i skogen.

Råd och tips

Mina råd är att du då och då släpper några saker som din inre röst säger att du ”måste” göra. Istället byter du ut dem mot något som ger dig glädje i nuet. Var här och nu!

Har du något tips för hur man kan göra för att fånga dagen? Skriv i kommentarerna här nedanför!

Några av mina Instagrambilder från området

[instagram-feed feed=6]

Inlägget Fånga dagen – kanske med en snöutflykt? dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som förra helgen blev det en tur till Svartedalen denna helg för att utforska området vidare. Till skillnad mot sist då jag gick ensam hade jag sällskap av Helena. Och vi sov i vindskydd istället för tält. Sjön som vi utgick från var Korsvatten. Faktiskt inte särskilt långt från sjöarna jag gick runt sist.

Redan på fredagskvällen var vi på plats

Eftersom båda jobbade på fredagen hade vi inte möjlighet att ses förrän mörkret hade fallit. Under eftermiddagen hade vindarna tilltagit rejält, så jag gjorde om planerna lite. Jag visste att det finns en presenning att rulla ner för öppningen vid vindskyddet vid Stora Äggdalssjön, så vi åkte dit på kvällen bara för att övernatta.

Men vi var inte först på plats, så efter att ha bytt några ord med killarna som planerade att sova där åkte vi ”tillbaka” några kilometer längs grusvägen. Från parkeringen var det bara något hundratal meter till vindskyddet. Dit gick vi i pannlampornas sken, så det var ett äventyr i sig. När vi hittat fram bäddade vi innan vi gjorde upp en brasa med veden vi burit med oss.

Kvällsbrasa

Månen var full och glittrade i sjön framför vindskyddet. Himlen var beströdd med stjärnor. Men vindarna var kraftiga, och vi hade ofantlig tur att det blåste åt rätt håll. När vi satt i vindskyddets öppning var vi nämligen helt skyddade från vinden. Medan kvällen gick grillade vi korv, åt Wild Chips och torkad frukt. Dessutom pratade vi en massa, och skrattade.

På grund av att det var första gången Helena skulle sova i vindskydd ställde hon en del frågor, och jag var otroligt glad över att jag fick vara med på hennes premiärnatt. Till saken hör att hon brukar ha väldigt svårt att sova när hon är ute, men detta blev faktiskt sömnmässigt hennes bästa utenatt.

Frukost och regnig förmiddag vid Korsvatten

Redan i soluppgången, som inte syntes bakom allt grått, åt vi frukost innan vi packade ihop. Trots att SMHI utlovat uppehåll fram till lunch smådroppade regnet utanför. Men det gjorde det ännu mysigare för oss att sitta under tak.

Därefter gav vi oss ut på den blå leden som utgår från Korsvatten. Mestadels gick vi längs stigar, men en kort bit gick vi på en liten grusväg (vägen som leder fram till parkeringen). Just nu var det väldigt blött i markerna, men vi tog oss runt torrskodda hela rundan. Helena hade både vandringskängor och gaiters på sig. Jag hade bara mina låga skor Rover från Icebug. Men jag var både torr och varm – som vanligt. Det är verkligen svårt att inte älska de skorna.

Lugnt, folkfritt och rogivande

Leden passerar flera sjöar och jag kan tänka mig att området är helt magiskt vackert i solsken. Även i regn var det vackert, men det är svårare att fånga det med kameran. Skog, mossa, småberg – ja, Svartedalen helt enkelt.

Vid Storesjön skulle det enligt kartan finnas en grotta, men om det var den vi hittade var det inte mycket till grotta. Så jag rekommenderar kanske inte just den avstickaren från leden, även om den inte var mer än något hundratal meter.

Däremot fanns många andra platser där man kan stanna. Kanske för att ta ett skogsbad (det verkar vara många som vill göra det), eller varför inte för att leka kurragömma, eller testa om man har ett lika bra vårskrik som Ronja Rövardotter till exempel? Miljön är så underbart mossig och stigarna inte särskilt upptrampade.

Vid sjön Korsvatten finns ett vindskydd med eldstad.

Mig störde det lite att man ser en kraftledning mitt emot vindskyddet. Och även att flera kraftledningar korsar Korsvatten (där man går längs en annan del av sjön som inte syns från vindskyddet). Men förutom det är det naturskönt, och framför allt lugnt och stillsamt. De enda människor som jag och Helena mötte på turen (6 km) var några jägare som satt på pass.

Den här blå leden kommer jag att gå igen, för jag är nyfiken på hur det ser ut när lövträden inte står lika avklädda längre. Och kanske även få se några solstrålar som silar ner på alla sjöarna.

Avslutningsvis – några användbara länkar

Både Korsvatten och Timmervatten ligger i Svartedalens naturreservat. I just den här delen av reservatet är det tillåtet att tälta, men inte att göra upp eld förutom i anvisade eldstäder. Från parkeringen är det bara 300 meter fram till sjön.

Från parkeringen utgår även två andra leder. Den som jag beskriver här är den längsta, 6 km, och markerad med blått. Sedan finns både en grön och en röd som är 3,5 kilometer vardera. Det går alldeles utmärkt att kombinera flera av dem till en längre tur. Vid Timmersvatten går det också att kombinera med lederna som går runt Översjön och Hungsersvatten.

Hos Västsverige/Södra Bohuslän Turism kan du läsa mer om Svartedalens friluftsområde. Personligen har jag med mig orienteringkartan ”Svartedalen-Kungälv, skala 1:25.000” när jag är i området.

Länkar till fler inlägg från Svartedalen

Här finns länkar till fler turer jag gjort i Svartedalen (både i naturreservatet och i området utanför reservatet).

Inlägget Blå led, Korsvatten i Svartedalen – 6 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Om du älskar Svartedalen, men inte har möjlighet att gå en längre tur, kan jag verkligen rekommendera stigen runt Översjön. Första gången jag gick där var igår, och jag blev verkligen stormförtjust.

Följ gula markeringar mellan Översjön och sjön Timmervatten

Trots att leden inte är längre än två kilometer får jag känslan av ett Svartedalen i miniatyr. Stigen ringlar fram genom skog där marken är klädd med mossa. Precis som på många andra ställen i naturreservatet känns det som en riktig sagoskog. Eller kanske trollskog?

Dessutom ligger det sjöar på båda sidor om stigen – Översjön på ena sidan och Timmervatten på den andra. Just denna söndagsmorgon försökte solen leta sig fram mellan molnen, och det var gudomligt vackert. De enda människor jag såg var några fiskare som var tidigt på plats.

Det kändes som om tiden stod still

Bredvid stigen fanns outtömliga möjligheter att hitta en vacker fikaplats eller tältplats. Eftersom jag natten innan hade sovit på en betydligt mindre charmig plats – alldeles i närheten – kunde jag inte låta bli att småle där jag gick.

Trots att rundsligan är så kort (2 km) kände jag att jag hade kunnat stanna här hela dagen. Men jag nöjde mig med att bara sitta en stund och se ut över det spegelblanka vattnet i tystnaden.

Just den här delen av leden är gemensam för den gula leden runt Översjön och den röda leden runt Timmervatten. Men jag skulle inte ha något emot att gå båda slingorna och ”behöva” gå här två gånger. Hela området är väldigt njutbart.

När stigen delar sig följde jag de gula markeringarna tillbaka mot Stenstugan som jag även passerat dagen före när jag gick den blå slingan.

Avslutningsvis – några användbara länkar

Både Översjön och Timmervatten ligger i Svartedalens naturreservat. I just den här delen av reservatet är det tillåtet att tälta, men inte att göra upp eld förutom i anvisade eldstäder. Från parkeringen vid Översjön, där denna slinga startar, finns även tre andra leder. Den längsta är den blå som jag gick dagen innan (se blogginlägg från övernattning vid sjön Hungersvatten) på 5 kilometer. Sedan finns både en grön och en röd som är två kilometer vardera. Det går alldeles utmärkt att kombinera flera av dem till en längre tur.

Hos Västsverige/Södra Bohuslän Turism kan du läsa mer om Svartedalens friluftsområde. Personligen har jag med mig orienteringkartan ”Svartedalen-Kungälv, skala 1:25.000” när jag är i området.

Länkar till fler inlägg från Svartedalen

Här finns länkar till fler turer jag gjort i Svartedalen (både i naturreservatet och i området utanför reservatet).

Inlägget Gul slinga runt Översjön, Svartedalen – 2 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har sagt det många gånger och säger det igen: Det behövs så lite för att göra en vanlig dag till en minnesvärd dag. Som den där eftermiddagen förra veckan när min sambo Lars föreslog att vi skulle gå ut och grilla korv i hemmaskogen. Istället för att äta middag hemma.

Grilla korv uppe i skogen

Just den här gången blev det visserligen lite mer än bara den enklaste formen av korvgrillning. Medan jag jobbade hade Lars nämligen rekat lite och hittat en fin plats där vi kunde sätta upp en tarp. Så han byggde en ställning att hänga den på. Dessutom gjorde han i ordning en eldstad och byggde en reflektor bredvid den.

När jag hade jobbat klart gick vi tillsammans upp i höstskogen. Det var så avslappnat och härligt att bara gå iväg hemifrån, inte behöver ställa sig vid spisen och greja. Inte ens någon ryggsäck behövde jag ha med ut. Platsen som Lars valt ut låg jättefint i den typ av kuperad terräng som är så vanlig här på Orust.

Sprakandet från en brasa i tystnaden

På något konstigt sätt försvinner all stress så fort jag kommer ut i skogen. När jag satte mig på liggunderlaget under tarpen kände jag bara lugn och glädje. Brasan sprakade framför mig och spred både myskänsla och värme. Ovanför sträckte en gigantisk gammal ek ut sina grenar, och bortanför den skymtade jag flera granar och småberg.

Strax var det dags att börja grilla vår korv, och vi satt där en lång stund och bara var.

Knappt 2 timmar – och så var energinivån på topp

På grund av att vi har nio hundvalpar hemma är det för närvarande svårt för oss att vara iväg hemifrån samtidigt. Men just den här eftermiddagen unnade vi oss det. Efter mindre än två timmar var vi hemma men glada och med en massa ny och härlig energi.

På bilden har jag på mig ett av mina favoritplagg just nu – den paddade skjortan Dina från Tuxer – (även västen Tindra och byxorna Flow kommer från samma butik).

Och bäst av allt – det blev ännu en fin eftermiddag att minnas tillsammans med Lars. Om vi hade ätit maten hemma – som vanligt – så hade det bara blivit en eftermiddag i mängden. Ärligt talat tycker jag att alla bör tänka på att få så få ”dagar som är en i mängden” som möjligt! Ibland behövs det så lite för att förvandla en vanlig dag till en underbar!

Fler bilder från ”gå-ut-i-skogen-bara-för-att-äta”-tillfällen

– Korvgrillning
– Utelunch under tarp
– Frukosttur med syskonbarn
– Överraskningsmiddag under tarp
– Frukost ute

Inlägget Att bara gå ut och grilla korv dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter förra helgens fredagsmys, som vi fick avnjuta i regn och åska, blev vi glada över helgens väderleksprognos. Enligt SMHI skulle det nämligen vara sol hela eftermiddagen igår, och dessutom vara klart hela natten och idag. Vi bestämde oss för att åka till en favorit i repris: Gårdsjön i grannkommunen Stenungsund.

Eftersom vi kom iväg sent fick vi prioritera

Tack vare att vi åt middag med tonåringarna innan vi åkte hemifrån behövde vi inte tänka på att laga mat. Utan vi tog bara våra ryggsäckar med vår standardpackning, och la till hammockar och tarpar. Trots det kom vi iväg ganska sent, för jag hade jobbat nere i Göteborg under dagen. Bilresan från Orust till Gårdsjön tar inte mycket mer än en halvtimme.

När vi kom fram gick vi iväg motsols längs leden som går runt hela Gårdsjön. Stigen är markerad med blått på träden, men är tydligt trampad. Landskapet är kuperat, men vackert med sjön skymtande mellan träden nästan hela tiden. I sjön finns flera uddar där det är möjligt att slå upp ett tält och vi hade en plan. Men när vi närmade oss den planerade platsen såg vi att den var upptagen och vi tog då till plan B och fortsatte en bit till.

Innan vi kommit fram till vår sovplats började solen sjunka. Egentligen hade jag velat fota en massa, men vi fick prioritera. Det som var viktigast var att få upp sovplatserna och samla ved till vår brasa innan det mörknade. Så vi satte genast igång att hänga upp våra hammockar (jag efter instruktioner och vissa hjälpinsatser från Lars). När det var klart gick vi runt i området och samlade in ”ved”. Alltså torra kvistar, pinnar och grenar som låg på marken. Och fjolårets torkade ljung i de fall den fanns kvar.

Någon timme framför brasan

Det hade inte hunnit mörkna helt innan det brann en härligt sprakande och värmande brasa i eldstaden på udden. Visserligen fick vi mata den med ny ”ved” ofta eftersom den var så klen. Det tog en liten stund där i lugnet. Men sedan kom den över oss. Den där känslan av att allt annat rinner av en. Vi bara satt där tillsammans och njöt av den fina kvällen och av lite gott att äta och dricka. Snart såg vi månen stiga över trädtopparna och spegla sig i Gårdsjön.

Temperaturen sjönk snabbt, och när det blev läggdags tog jag på mig mitt merinounderställ, mina Happy Hiking-strumpor, mössa och buff. Hunden Balder var lite orolig eftersom han inte fick sova med oss i hammockarna som han gör när vi tältar eller sover i vindskydd. Men han fick en egen tarp, madrass och nattlampa en bit ovanför oss. Och han både såg och hörde oss, så han kom snabbt till ro och både Lars och jag somnade därefter snabbt.

Dimmig morgon över Gårdsjön

Drömvärlden som mötte mig när Balder väckte oss vid 5-tiden var fantastisk. Dimman flög lätt över sjön och solen var på väg upp och gjorde ljuset nästan sagolikt vackert.

Medan Balder och jag gick runt lite på udden och fotade tog Lars det lugnt och fotade inifrån hammocken. Eftersom vi insåg att Balder inte skulle somna om erbjöd jag mig att gå några kilometer med honom – även att jag hade kunnat tänka mig att krypa ner i sovsäcken en stund till. Och bara titta upp på himlen och ut över sjön.

Vi gick tillbaka ut på leden som går runt Gårdsjön och fortsatte följa den. Vi fortsatte där vi vikit av kvällen före. Uppför berg och nerför berg gick vi. Och leden tog oss över en liten bro, under ett nedfallet träd, nerför en brant där jag återigen fick ta hjälp av ett rep för att enklare ta mig fram. Allt medan solen steg och jagade bort dimman från de öppna ytorna.

Mysfrukost i lugn och ro

När vi kom tillbaka till udden hade Lars stigit upp han också. Då hängde vi ut sovsäckar och annat som blivit fuktigt under natten (vi sov ju precis invid sjön) så att de fick torka. Själva satte vi oss i solen och åt vår frukost i lugn och ro. Vi hade inga tider att passa förrän på eftermiddagen.

Egentligen hade vi tänkt åka hem efter frukosten, men nu kom vi fram till att vi skulle försöka hitta ett vattenfall som vi hört talas om några gånger: Lysegården i Kungälv (se eget inlägg). Så när vi hade packat klart och kontrollerat att vi inte glömt något gick vi mot bilen för ännu en liten utflykt.

Även att vi är ute i alla väder var vi tacksamma för dessa ofantligt vackra timmar vi fick tillsammans. Hur vi än hade gjort hade vi inte kunnat önska oss något vackrare väder. Allt var perfekt, och jag kommer att bära med mig minnet av övernattningen och förmiddagen länge.

För dig som vill veta mer om Gårdsjön

Vägbeskrivning

Gårdsjön ligger i Stenungsunds kommun i södra Bohuslän, strax norr om Svartedalen. Hit tar du dig lättast genom att åka gamla E6:an till Ucklum och därifrån köra vägen österut mot Västerlanda. Efter ca 4 kilometer står det Gårdsjön på en skylt som pekar åt höger. Följ den fram till parkeringen, som ligger på vänster hand. Via den här kartlänken hittar du både koordinater och vägbeskrivning för att ta dig till Gårdsjön.

Jag kommer inte att svara på frågan om exakt vilken udde vi sov på. Alla uddarna är vackra, och jag vill gärna att du ska göra egna upptäckter – inte bara kopiera mina. Men jag är oerhört glad om du hittar inspiration genom det jag skriver och visar i bild – och jag önskar dig många fina ute-upplevelser.

Länkar till mer information om Gårdsjön

Hos Stenungsunds kommun kan du läsa om forskningen som bedrivs runt Gårdsjön, och om naturstigarna (länk) som går där. Om man går runt hela sjön beräknas det ta 2-3 timmar.
Även Västsverige skriver om de vandringsleder/stigar som finns runt Gårdsjön (länk)

Inlägget Gårdsjön i dimma efter hammocknatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast är jag ute för att njuta av naturen. För att se allt det vackra som finns omkring mig. Men under gårdagens personliga lilla utmaning – att gå hela leden Orust Tvärs på en dag – var mitt fokus mest på att försöka hålla ett lite högre tempo än när jag fotar blommor. Och att faktiskt klara av sträckan på 45 kilometer.

Hur uppstod tanken på att gå Orust Tvärs på en enda dag?

Redan i höstas, strax efter vår flytt till Orust, var jag redo att utforska vandringsmöjligheterna här på ön. För det första läste jag på om vilka leder och slingor som finns här. Därefter började jag gå dem, en efter en. Eftersom vandringsleden Orust Tvärs passerar någon kilometer från vårt hus blev den en av de första att testa. Vid det tillfället gick jag bara en etapp i taget. Därefter prövade jag några av de fina natur- och kulturstigar som också finns här.

Sedan kläckte min sambo Lars idén om att vi skulle gå hela leden på en och samma dag. Så det var vår plan – att vi skulle göra det tillsammans. På grund av operationen han genomgick vid midsommar kan han inte göra så långa turer just nu. Så jag bestämde mig för att gå själv.

Så här gick själva genomförandet

I förrgår kväll spöregnade det och åskade det hos oss på Orust. Och när jag såg att det skulle bli gråväder och små regnskurar även igår bestämde jag mig för att passa på. Strax efter klockan 06 fick jag skjuts av Lars ner till färjan i Svanesund där Orust Tvärs startar. Ett stilla duggregn föll, och jag hade shorts och regnjacka på mig.

Direkt när jag blivit avsläppt började jag gå längs trottoaren upp genom samhället Svanesund. Underlaget är asfalt, men det gick snabbt och lätt att gå två kilometer längs gångbanan innan jag skulle svänga av mot skogen. Och regnet hade redan upphört. Eftersom jag har gått den här etappen många gånger med hundarna är den välbekant för mig.

Jag passerade förbi en massa hagar. Där fanns hästar, kor, får, getter. Och givetvis en massa vilda djur – harar och rådjur var de jag såg igår. Den enda hage som leden passerar igenom innehöll hästar. Om man går med hund finns några stättor som inte är riktigt hundvänliga. De är lite för branta och har väldigt smala stegpinnar. Men jag gör bedömningen att man kan ta sig igenom på annat sätt vid dessa ställen.

Sommarens blötaste dag – rekord i strumpbyten

Trots att det varit oerhört torrt på Orust de senaste veckorna så gällde det inte just igår. Efter nattens åskregn var allt blött. Både gräset, ormbunkarna, buskarna och träden. Så fort jag nuddade en buske så ”regnade” det ner på mig. Vatten sipprade även in i kängorna så fort jag svängt av den asfalterade gångbanan. Med tanke på att det var nästan 20 grader varmt ute så frös jag inte om fötterna. Men det är ändå obehagligt att gå längre sträckor med blöta fötter.

Eftersom jag vet att det är viktigt att hålla fötterna torra bestämde jag mig för att byta strumpor varje mil. Och det höll jag fast vid hela dagen. Fem par strumpor använde jag. De flesta av favoritmärket Happy Hiking. Sedan jag hittade dem i våras har vi utökat vår strumpgarderob enormt. Hur kan man inte vilja ha färgglada strumpor på sig?

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Och dessutom får du fri frakt.

Igår började jag med denimblå, bytte till gyllengula, rokokoblå, chokladbrun och sedan ljusbrun. Underbart att låta fötterna lufttorka medan jag fikade, uppdaterade Instagramkontot eller bara satt och njöt. För att sedan ta på mig varma strumpor i go mohair. Fast de blev visserligen blöta snabbt igen eftersom kängorna var dyngsura. Jag tror det börjar bli dags för nya kängor. Mina Hanwag har jag haft i drygt två år och de är helt utslitna i sulan – på insidan.

Skulle kroppen hålla och hjärnan ”orka”?

Tidigare har jag rört mycket på mig, men jag har inte varit så snäll mot kroppen det senaste året. Därför visste jag inte säkert om kroppen skulle hålla för en tur på 45 kilometer. Dessutom kan det vara lite trögare att gå ensam. För det första har man ingen som peppar en och för det andra är man ensam om att hålla uppe tempot. Men det gick vägen. Även att jag fick ont i min hälsporrefot. Trots att tempot sänktes något allt eftersom kilometer lades till kilometer.

Efter 11 timmar och 37 minuter var jag framme vid Ängö brygga. Då hade jag gått drygt 45 kilometer, och det kändes i kroppen. Men på något sätt tror jag att jag hade kunnat fortsätta nöta i några timmar till. Bara jag hade haft med mig mer vatten att dricka. Jag var otroligt nöjd och stolt över mig själv när Lars kom och hämtade upp mig vid färjan.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis måste jag säga att Orust Tvärs är en mycket trevlig vandringsled. Den erbjuder varierad natur och mycket lugn och ro. Enda gången jag mötte människor igår var på vägen/stigen mellan Svens Altare och Hålta. Men kommer du hit i förhoppningen att få se västkustens skärgård så är inte detta rätt led. Skog och jordbruksmark dominerar.

Vad jag personligen önskar vore annorlunda är de längre passager på väg (även asfalt) som leden innehåller. När man kommer över till Malö till exempel så går man längs smal asfaltsväg i 3 kilometer innan man svänger av på en mindre väg. Samma sak starten i Svanesund, men där finns åtminstone en gångbana att gå på. Asfalt får mig inte glad inuti över huvud taget.

Det finns heller inga vindskydd (vilket jag lämnat in ett medborgarförslag om till Orust kommun). Det skulle också varit bra om det fanns någonstans att fylla sin vattenflaska. Och kanske kunde det funnits något dass längs vägen också, så hade man sluppit se allt toapapper som låg slängt runt ”vackra” platser. Men nu är vi inne på överkurs.

Och för dig som vill veta mer om leden Orust Tvärs

Lite om själva vandringsleden

Orust Tvärs är en natur- och kulturstig på 44 kilometer, som går tvärs över Orust. Den består av fyra delsträckor: Svanesund-Hoga, Hoga-Göksäter, Göksäter-Malö strömmar, Malö strömmar/Flatön-Bryggan Ängön. Man går även kortare delar av natur- och kulturstigarna Kultehamn och Svens Altare. Strax innan man kommer ner till färjan mot Malö kan man göra en avstickare via kulturstigen Albertsholmen. Utöver all natur man får se finns 64 skyltade kultur- och naturminnen på stigen.

Dessutom är Orust Tvärs en del av den längre leden Kuststigen, och motsvarar Kuststigens etapp 6, 7, 8 och 9.

Egentligen är det bara den sista etappen, den som går över Malö/Flatön/Ängön, som är vandring vid kust. Till största delen går leden genom skog och jordbrukslandskap. En del av leden går längs grusväg och asfaltsväg. Avslutningsvis kan jag upplysa om att leden är mycket tydligt markerad med blå märkning och pilar hela vägen.

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Och dessutom får du fri frakt.

Länkar för dig som vill läsa mer

– Etapp 7 av Kuststigen (när jag gick den i vintras)
– Etapp 8 av Kuststigen (när jag gick den i vintras)
– Information om leden hos Västsverige
– Vandringsleden så som Orusts kommun beskriver den

Inlägget Orust Tvärs på en dag – 45 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Ibland snurrar livet på alldeles för snabbt. Och även att vi försöker tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus så är det inte alltid nog. Trots att vi fick ett superhärligt dygn i Nösund kastade sig vardagen över mig när jag kom hem. Så jag föreslag att jag skulle få en helt egen utenatt. I så fall ville jag göra mitt premiärbesök till Björshuvudet.

Egentligen var jag sugen på att bara gå. Och att gå riktigt långt. Men när jag parkerat vid vägens slut, hängt på mig ryggsäcken och nått fram till havet rann det behovet av mig. Istället satte jag mig på en klippa, denna vårens första varma dag, och bara satt där. Länge.

Så underbart att faktiskt bara VARA

Under de timmar jag hade till förfogande innan det var läggdags kravlade jag runt och fotade blommor, och samlade nedfallna kvistar och pinnar till en brasa. Dessutom gjorde jag i ordning min sovplats. Vilket gick snabbt eftersom jag valt att sova under bar himmel. Och så njöt jag av den fantastiska solnedgången och min middag sittande i tystnaden framför brasan.

Till slut var det dags för mig att byta om och krypa ner i sovsäcken. Temperaturen hade sjunkit, men himlen var fortfarande klar. Där jag låg i sovsäcken hade jag himlen till tak, och månen och stjärnorna som lampor. Månljuset glittrade i vattnet och det enda jag hörde var vindens brus – och ibland vattnets kluckande.

Eftersom jag skulle börja jobba klockan 07.00 hade jag ställt ett alarm på 04.15. Jag snoozade lite innan jag steg upp, packade mina saker, kollade så att jag fått med mig allt och… nej, jag gick inte mot bilen. Innan jag tog på mig ryggsäcken passade jag på att fota lite i gryningen. Ljuset var lika fantastiskt som kvällen innan och jag var helt tagen av den vackra platsen!

För dig som vill veta mer om Björshuvudet

I själva verket är det svårt att ge dig ytterligare information om Björshuvudet. Anledningen till detta är att det inte verkar finnas mycket skrivet om platsen. För det första står det på några ställen att det är ett eget naturreservat. Men det är inte märkt så på kartan, och jag hittar heller inte information om det hos Länsstyrelsen. För det andra verkar det vara vanligare att stava platsens namn med ett n i mitten, alltså Björnshuvudet. Hur som helst så gör jag en länk till Naturskyddsföreningen på Tjörn, eftersom det är de som skyltat området.

Inlägget Under bar himmel vid Björshuvudet dök först upp på Hemomkringvandring.

Min sambo har länge önskat bilder på ett av våra tipi-tält. Vi har i och för sig redan en massa bilder på tälten, men nu var det inte vilka bilder som helst han ville ha. Det var nämligen inte bara tältet som skulle vara med – stjärnor var en precis lika viktig ingrediens.

Vi hade rekat tidigare i veckan och hittat en fin plats på Orust-sidan av Stigfjordens naturreservat med mycket himmel, och utan hus eller gatubelysningar som skulle störa stjärnljuset. Dessutom är Stigfjorden ett av få kustnära naturreservat där det inte är förbjudet att tälta eller campa. Vi bestämde oss för att åka dit så snart det skulle bli en klar natt. I fredags kväll stämde SMHI:s rapport (för en gångs skull) så vi åkte dit. Till vår lycka var himlen fortfarande klar – och beströdd med stjärnor – när vi hade rest tältet.

Temperaturen låg på cirka -12 grader (årets hittills kallaste natt), så jag fotade inte lika länge som jag skulle gjort i vanliga fall. Att fota med enbart mobiltelefon och utan stativ (jag prövade stativet också, men blev irriterad då det inte alls gjorde som jag ville) var en utmaning. Till slut lyckades jag i alla fall få en bild som jag kände mig nöjd med och då åkte vantarna på direkt igen. Jag är lite frusen av mig, så medan jag väntade på Lars – som ivrigt fotade den vackra stjärnhimlen – stod jag och studsade och gjorde åkarbrasor bredvid.

Till slut var även Lars nöjd med sina bilder. Vi kröp vi ner i sovsäckarna, och det var helt ljuvligt. Jag fyllde kokande vatten i en flaska som jag virade in i en filt och stoppade ner vid fotändan och snart spred sig en behaglig värme i sovsäcken. Men inte utanför. Där var natten bister, vilket jag blev varse runt 05.30 när jag var tvungen att gå ut och uträtta mina morgonbehov Jag hade väldigt bråttom ner i sovsäcken igen efter det.

En halvtimme före soluppgången steg vi upp och började packa ihop våra saker. Vi visste det inte då, men vi skulle få en helt fantastiskt vacker vintermorgon med nyis på fjorden. Att se solen stiga över klipporna och blänka i havet är en obeskrivlig känsla. Det spelar ingen roll hur många soluppgångar och solnedgångar man är med om, varenda en är unik. Och den vi fick efter vår tältnatt var helt otrolig.

Det blev en väldigt lyckad tur. Det var inte någon lång vandring, men vi vi fick så mycket mer än det vi gick ut för. Till vår lycka var det inte bara stjärnor vi fångade på våra bilder denna tur, utan även den vackra platsen i fantastiskt vintermorgon-ljus. Man kan inte annat än att känna sig rik!

Utenätter de senaste månaderna då vi INTE sett några stjärnor

Länkar till inlägg här i bloggen:
Äventyr i grottor med middag och övernattning
Vi firade in julen med en tältnatt (här var det stjärnklart när vi anlände, men inte när vi och tältet var på plats)
Tältnatt i decemberrusk
Höstig utenatt i Svartedalen

Inlägget Fota stjärnor och tälta på årets kallaste natt dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är inte så ofta tonåringarna vill följa med ut. Men idag fick jag med mig min glada 13-åriga dotter. Vi valde att gå en av de fina natur- och kulturstigarna i vårt närområde. Svens Altareleden är 6,5 km lång (7,5 om du även går upp till utsiktstornet) och går genom ett varierat och kuperat landskap.

Sven Altare-leden går i Morlanda naturreservat på Orust. Den består korta bitar av grusväg, men mest går den längs stigar. Vi fick njuta där vi gick genom luftiga lövskogar och vi passerade många, många vackra martallar. Hela området är kuperat och går upp- och nerför berget.

Längs leden finns vackra, tydliga och informativa tavlor om platser som är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Följande sevärdheter beskrivs på tavlorna, och på Orust kommuns webb (se länk längst ner i inlägget):

• Morlanda Säteri
• Galgeberget
• Skogen
• Kalvhagen
• Hålta
• Majlyckan
• Lugneborg
• Hulténs skorpor
• Milstenen
• Svens altare

Temperaturen låg på minus sju grader, marken var täckt av ett tunt lager snö och solen sken från en klarblå himmel så vi kunde inte önskat bättre väder. Vi kastade nysnö upp i luften, prövade om is på vattenpölar höll att gå på, klättrade i träd (eh.. bara dottern, inte jag) och gick på darrande ben uppför trapporna i tornet. Det var absolut värt att göra det för utsikten däruppifrån var otrolig idag när det var klart väder.

Trots att leden inte är längre än 6 kilometer tog det oss drygt två timmar att gå hela rundan. Och det hade kunnat ta ännu längre tid om vi hade stannat för att fika också. Vi tyckte båda om den och jag tror att dottern kan tänka sig att i alla fall åka tillbaka för att få gå upp i tornet på högsta punkten igen.

För dig som vill veta mer om Svens Altare-leden

I bloggen

Läs gärna blogginlägget från min första tur längs leden (med Sofia och hundarna, april 2020). Där beskriver jag leden mer ingående än i detta inlägg.
Blogginlägg om förra helgens utflykt till Albertsholmen som också ligger i Morlanda naturreservat

Så här hittar du hit

Koordinater till parkeringen:
WGS 84 (lat, lon): N 58° 11.890′, E 11° 32.051′
WGS 84 decimal (lat, lon): 58.19817, 11.53419
RT90: 6460685, 1248942
SWEREF99 TM: 6456011, 29632

Externa länkar till informativa guldgruvor

Länk till Orust kommuns information om Sven Altare-leden. Varje sevärdhet presenteras på webbbsidan
Länk till Länsstyrelsens information om Morlanda naturreservat (där leden går)

Inlägget Svens Altare-leden, Orust – med tonårsdotter dök först upp på Hemomkringvandring.

Om omständigheterna hade varit annorlunda hade vi förmodligen tillbringat hela julhelgen utomhus. Men som läget är behöver vi ta hänsyn både till andra människor och till vår fysiska hälsa. Därför nöjde vi oss med att fira in julen med en utenatt. Och den blev helt magisk!

Efter fyra veckor av mörker (moln, grått och regn, utan en enda solstråle) visade prognosen att det fanns chans till klart väder under natten och morgonen. Redan när vi parkerade bilen i Svartedalen noterade vi lyckligt att stjärnorna lyste klart omkring oss på kvällshimlen. Vi tog på oss våra ryggsäckar och började gå över berg och dal för att komma till platsen som Lars hade föreslagit som tältplats.

Temperaturen låg strax över 0-strecket, så vi hade till och med tagit med vår kamin. Vi slog upp tältet, gjorde i ordning våra sovplatser, och tände en brasa i kaminen med vår medhavda ved. Därefter gick vi på en liten upptäcktsfärd på udden – i mörkret.

Vinden friskade i ordentligt under kvällen, så det var extra mysigt att krypa in i tältet och värma sig vid kaminen. Kvällen bjöd på god kvällsmat och många skratt. När vi väl kröp ner i sovsäckarna somnade vi direkt och fick sova gott hela natten båda två.

I vanliga fall är jag rätt morgonpigg, men den här gången var jag så avslappnad och avstressad att jag inte vaknade förrän efter klockan 08. När jag öppnade tältet och kikade ut såg jag till min förvåning, och överväldigande glädje, att himlen var klar. Då var det lätt för oss att stiga upp och göra klart för frukost – som vi såklart åt utomhus! Jag passade på att inviga min nya kåsa som jag fick häromdagen. Den är handgjord och tillverkad för just mig – av min svärfar.

Efter frukosten, som vi satt i lugn och ro och åt med underbar utsikt över sjön, packade vi ihop våra saker och gick lyckliga och fulla av energi tillbaka till bilen. När vi kom hem efter vår utenatt var det lätt att ta itu med de sista julbestyren.

För dig som vill veta mer

Just det här inlägget tipsar inte om någon speciell plats, utan jag vill bara påminna om att även en kort vistelse ute kan göra under för ens mående. När kroppen inte klarar av långa vandringar går det lika bra att bara gå ut och äta. Eller sova. Eller ta en kortare promenad i samband med en lunch, middag eller utenatt.

Just den här gången befann vi oss i Svartedalen som är ett omtyckt friluftsområde i Bohuslän. Där finns också två naturreservat, en massa sjöar, vandringsleder och möjlighet till paddling och fiske. Läs mer hos ”VästSverige”.

Mer om Svartedalen i bloggen

Du kan också läsa ett inlägg från bloggen om när vi sov i vindskydd i Svartedalen för någon månad sedan, eller från i somras då vi paddlade och tältade i Svartedalen.

Inlägget Vi firade in julen med en utenatt dök först upp på Hemomkringvandring.