Förmodligen har du läst det tidigare (om du inte är ny här): Jag tycker om att ta med maten ut. Det blir så mycket mer kvalitetstid, och minnesvärd tid, än om man äter hemma. Så fick vi det nu i mellandagarna. Då kom min sambo Lars nämligen hem med ett nytt mackjärn med fint viltmotiv.

Till havet för att inviga vårt mackjärn

Eftersom vi inte hade några tider att passa på hela veckan bestämde vi oss för att åka iväg redan samma eftermiddag för att göra varma mackor ute. Vi valde en av våra favoritplatser här på Orust – en plats vid havet. Det blåste rejält och marken var täckt av ett tunt lager is när vi kom dit. Tack vare att jag går i dubbade skor vintertid behöver jag inte oroa mig så mycket för halkan längre, men vinden var inte så mysig.

Därför hade jag helst stannat så snart som möjligt, men man kan inte elda direkt på klipporna. Alltså fick vi (till hundarnas stora glädje) leta oss neråt. Till slut hade vi tagit oss ner till en skyddad vik där vi la ifrån oss ryggsäck och vedsäck. Innan jag visste ordet av hade Lars hunnit göra upp en brasa på stranden. Medan jag själv ägnat mig åt at njuta av det vackra skymningsljuset.

Premiär för ute-varma-mackor

Redan därhemma hade vi brett, och lagt ihop, mackorna. Så nu var det bara att lägga i dem och börja ”grilla”. Eftersom det är ett dubbelsmörgåsjärn kunde vi göra varsin macka åt gången, vilket kändes ganska lyxigt.

Vi hade ingen aning om hur länge mackorna skulle ligga i järnet, men Lars var noga med att vända på dem ofta. Vid något tillfälle tjuvkikade vi också på mackorna – och de var så fina med märkena av ett älghuvud och en björntass. Eller vargtass, eller hundtass.

Enkel, njutbar måltid

Sällan har något smakat så gott som dessa ljuvliga varma mackor där vid havet. Det var absolut värt att trotsa kylan och vinden för att få den här upplevelsen tillsammans.

Vad är väl lite frusenhet någon timme mot att få dela magisk tid tillsammans med sin sambo – och dessutom äta gott (om än lite onyttigt)? Trots sin enkelhet kommer kvällen att bli ett minne för livet för oss!

Den här turen hade jag inte kunnat göra utan mina dubbade skor Adak från Icebug (länk till butik). Vi gick längs branta stigar på istäckta bohusklippor, men jag behövde inte oroa mig eftersom skorna har så bra grepp.

Sammanfattning

När vi tagit oss tillbaka uppför klipporna och gick tillsammans mot bilen kände jag bara en total tacksamhet över att vi tog oss tiden för denna lilla utflykt. En sak är säker – detta mackjärn har inte använts för sista gången! För en gångs skull skällde jag inte på min sambo för att han är lite prylgalen

Inlägget Invigning av mackjärn vid havet dök först upp på Hemomkringvandring.

I ganska exakt ett år har jag längtat efter att få sova i hammock i vårgrön bokskog *. Och min sambo är aldrig svårövertalad när det gäller ute-tid. Så igår kväll åkte vi till bokskogen på Himlabacken här på Orust.

Upp mot Himlabacken

När vi kom fram parkerade vi på Husebyledens parkering, strax utanför Ellös. Därifrån gick vi leden mot Himlabacken. Eftersom Husebyleden följer en gammal, numera gräsbevuxen, väg är det lätt att gå ända fram till Himlabackens fot.

Sedan viker leden av in på stigen som går rakt uppåt på Himlabacken – som faktiskt vilar på en skalbank. Vilket även Kuröd som vi besökte för någon vecka sedan gör. Stigen är vältrampad, men det är riktigt brant. Eftersom underlaget består av grus/småsten kan det vara lite lurigt att gå här – särskilt med packning på. Bredvid stigen slingrar sig en porlande bäck fram. Och i ravinen på stigens vänstra sida kastar sig ett litet vattenfall ner över stenarna.

Dags att ordna sovplatserna på Himlabacken

När vi kom fram till vår tilltänkta sovplats var det bara en timme kvar till solnedgången. Därför satte vi igång direkt med att hänga upp våra hammockar. Och att bädda. På grund av att väderleksprognosen sa att det inte var risk för regn valde vi att hoppa över våra tarpar den här gången. Och det var jag lycklig över, för jag ville otroligt gärna kunna ligga i hammocken och se upp mot trädtopparna och njuta av bokarnas gröna löv.

Därefter kunde vi i lugn och ro gå en liten sväng i området på Himlabacken. Vi fotade bokträd, lät hundarna dricka vatten i bäcken och jag gick bort till bron och tittade på blommor i slänten. Än blommade mängder av vitsippor och gullvivor där, en del blåsippor, och där fanns en hel skog av skogsbingel. Så blomnörden i mig var väldigt nöjd när vi gick tillbaka mot vårt läger.

Hammock-natten bjöd på god sömn

Efter vår lilla runda låg vi i hammockarna och småpratade medan det mörknade runt oss. Att byta om till sovkläderna var inte lika otrevligt som i helgen då det var minusgrader. Det var till och med så varmt att jag kunde ligga i sovsäcken och titta på bilder en stund utan att förfrysa handen. Men är jag la bort telefonen och sa god natt somnade jag på studs. Och sov som en drottning! Ända tills hundarna (som sov på egna bäddar under en tarp bredvid oss, fastsatta i trädet med långlinor) väckte mig klockan 04.30 då de uppenbarligen tyckte att det var morgon.

Egentligen hade min plan varit att gå Husebyleden med hundarna innan Lars vaknade. Men när jag blev väckt innan jag sovit klart, och jag dessutom såg att det var gråväder, ångrade jag mig. Och till min stora lättnad kom hundarna snart till ro igen under sin tarp.

Frukost på Himlabacken före hemfärd

Några timmar senare vaknade vi och steg upp och ordnade frukost. Det var oerhört skönt att bara sitta där i lugn och ro. Hundarna var visserligen sugna på vår frukost och gjorde oss närgånget sällskap. Trots att de fått sitt eget foder utstrött bland torra boklöv på marken. Men de fann sig i att bara vara med i gemenskapen.

Slutligen hade vi inte något mer att göra än att packa ner våra sovplatser och hundarnas tarp och bege oss ner från Himlabacken och tillbaka till bilen. Vi fick en otroligt fin tid, även att det inte blev någon lång vandring. Det enda som jag kunde önskat utöver allt fint jag fick med mig var några solstrålar som hade förvandlat omgivningen från vacker till sagolik. Men – det kommer att komma fler dagar!

För dig som vill veta mer

Bokskogen Himlabacken ligger på Orust i Bohuslän. Parkeringen ligger intill väg 178 mellan Varekil och Ellös. Strax före Ellös tar du av mot Hälleviksstrand. Efter 50 meter finns en skylt Fornborg till vänster, där finns en P-plats. Husebyleden startar på andra sidan om väg 178. Du går genom gångtunneln under väg 178 och svänger vänster. Följ sedan blå pilar tills du är vid Himlabacken.

Val av plats: Inspirerad av instakontot Southern Forest Adventures

* Anledningen till att jag fick en sådan längtan efter att sova hammock i vårgrön bokskog var de otroligt vackra bilderna som Southern Forest Adventures har på sitt instagramkonto (länk här). Följ honom gärna!

Länkar till tidigare inlägg från platsen

Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust (oktober 2020)
Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust (april 2020)
Kuststigen etapp 8 – Malö strömmar-Göksäter (januari 2021)
Tältnatt i decemberrusk (december 2020)

Inlägget Hammock-natt på Himlabacken, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Helgens utenatt blev inte exakt som vi planerade den. Men vi fick en många gånger vackrare tältnatt än vi hade förväntat oss. Eftersom vi både åkte och tittade på ett ställe med mängder av vitsippor och tog en sväng förbi vår bokskog så hann det bli lite sent. Vi valde därför att åka till en av våra favoritplatser i Stigfjordens naturreservat här på Orust – bara en kvarts bilväg hemifrån – och slå upp tältet där.

Den här gången hade vi vårt lätta tipi-tält med oss, så det behövdes bara några pinnar så var tältet uppe. Och några stenar till linorna.

Efter att vi hade bäddat och gjort klart fick vi tid att njuta av solnedgången medan temperaturen sjönk ner mot 0:an. Det blev riktigt kallt även att det bara blåste lätta vindar från havet uppe på berget där vi var. Jag fick faktiskt till och med ta på mig vantar. Det var otroligt skönt att bara sitta där och titta ut över fjorden och glädjas över himlens alla färger.

När det mörknade kröp vi ner i sovsäckarna, pratade en stund och somnade sedan snabbt. Jag sov som ett barn ända tills alarmet väckte mig klockan 05.00. Vi skulle åka och fota hjortar och ville komma iväg tidigt. Lars var snabbare än jag ut ur tältet, och så fort han kommit ut ropade han att himlen brann. Själv behövde jag ytterligare några minuter på mig för att bli klar, så jag missade de starkaste färgerna i soluppgången. Men jag fick ändå se en otroligt vacker morgon utanför tältet!

Efter lite fotande packade vi ihop våra saker och gick mot bilen för att åka vidare mot hjorthägnet vi skulle besöka. Och jag var nästan hög efter både kvällens och morgonens vackra intryck!

Här hittar du länkar till fler utenätter / tältnätter

Länkar till fler av mina tältnätter och andra utenätter (de flesta i samband med vandring och inte som här enbart en övernattning)

Inlägget Magiskt vacker tältnatt på Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Etapp 19 av kuststigen som går mellan Anneröd och Bovallstrand är en av de kortaste med sina 6 kilometer. Men med tanke på hur mycket man får på denna sträcka måste jag säga att det ändå är en av de ”större”. Omgivningen var vacker, men kuperad. Och i motsats till den senaste etappen vi prövade, som i stort sett enbart gick längs väg, gick vi nu nästan uteslutande på skogsstigar.

Anneröd-Hogsäm natturreservat och bokskog

Efter en natt i ministugan vid Store Bollemyren gick Wilma och jag iväg strax före soluppgången. Drygt en kilometer senare kom vi fram till punkten där Kuststigen ansluter till Soteleden. Stigen ledde oss in i Anneröd Hogsäm naturreservat som till stor del består av bokskog. När jag vände mig om såg jag att solen just börjat stiga. Det var ren njutning att gå i det kuperade landskapet.

Efter att vi gått igenom Anneröd-Hogsäm följde vi en skogsväg som delvis var snöig, delvis isig och delvis bar. Jag upplevde att jag gick långsamt, för jag skulle passera ett vindskydd (Stenbrottskojan) men det dök aldrig upp. Döm om min förvåning när jag kollade i Kuststigen-appen och upptäckte att jag passerat vindskyddet för länge sedan. Jag hade varken sett vindskyddet eller någon skylt som hänvisade till det. Nu var jag inte i behov av något vindskydd just då, men jag hade tänkt fota vindskyddet eftersom det inte fanns någon beskrivning av det i Kuststigen-appen.

Sedan bar det av uppåt

När jag följt skogsvägen en stund passerade jag ett par hus och sedan korsade vi en väg. Där stod några informationstavlor om de olika lederna som knöts ihop i korsningen. Granitrundan på 19 kilometer till exempel lät spännande tycker jag. Men jag fortsatte såklart på den planerade rutten. Leden förde mig in i granskogen där stigen snart steg brant uppåt. Det är svårt att få med på bild, men på några ställen gick stigen i zick-zack för att man över huvud taget skulle kunna ta sig upp. Det var längesedan jag gick en så kuperad led – även att detta bara var en kortare sträcka.

Pustande, stånkande och med svetten skvättande åt alla håll tog jag mig upp. Tack och lov hade jag på mig mina Icebug-kängor, annars hade det varit betydligt besvärligare. Vissa passager var väldigt isiga och hala. Väl uppe gjorde stigen en liten kringgående rörelse in i skogen. Där låg omkullfallna träd till höger och vänster, så det var lite trixigt att ta sig igenom när man hade en stor ryggsäck på ryggen. Men det var värt varje steg. Framför mig hade jag helt plötslig massiva berg och en liten passage jag skulle igenom. På andra sidan skymtade jag fler berg.. och havet.

Häftig passage längs leden

Jag kan se havet!!

Härifrån går stigen ut över ljungklädda berg, och utsikten mot havet är ofantligt vacker. Jag kände hur jag gick med ett stort leende i ansiktet hela vägen.

Nu var det ju inte så att etappslutet låg mitt uppe på berget, utan lite mer lättillgängligt till nere i Bovallstrand, så till slut ledde stigen neråt. En passage var väldigt isig, så jag rekommenderar att du väntar någon vecka innan du går den här etappen.

Den sista halvkilometern delade vi stig med några motionsslingor, och det är väldigt lätt att gå ner till etappslutet. Jag gick nästan som på små moln efter allt jag fått se längs etapp 19 av Kuststigen. Otroligt vackert. Det enda jag saknade var skyltning till de 2 vindskydden och övernattningsstugan längs leden. Det fanns skylt till en stuga, men det stod dock inte vilken stuga det var, eller hur långt det var dit.

Lite familjelyx efter vandringen

I Bovallstrand blev jag och Wilma upphämtade av min sambo Lars och valpen Balder. Därifrån tog vi bilen ner till marinan. Kuststigen passerar även där. Lite frukost blev det på bryggan innan vi åkte hemåt.

Tanken var att vi skulle ha åkt till Ramsvikslandet och tagit en kortare gemensam tur där, men Lars skada från gårdagskvällen gjorde att vi istället fick åka hemåt och uppsöka vård. Ett kort fotostopp unnade vi oss trots det i vackra Bärfendal, längs väg 174 mellan Bovallstrand och E6.

För dig som vill veta mer om etappen Anneröd-Bovallstrand

På den här etappen får du vacker och omväxlande natur. Leden går uppför berg, nerför berg. Genom bokskog och genom barrskog. Genom trånga bergspassager. Trots att den bara är 6 km lång är det en etapp som bjuder på minnesvärda upplevelser.

Här kan du läsa mer om etapp 19 på Kuststigens webb

Inlägget Anneröd-Bovallstrand, Kuststigen etapp 19 dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen hade vi bokat Kärrestugan i Herrestadsfjället för lite må-bra-tid. Till vår stora glädje meddelade Friluftsfrämjandet att vägen skulle vara körbar – vilket den inte var när vi skulle övernatta i en annan stuga med barnen för några veckor sedan. Därför kunde vi köra ganska nära, och behövde bara dra den tunga pulkan med vedsäckarna i knappt en kilometer.

Underbart vinterväder

Den senaste veckan har vi haft minusgrader dygnet runt, och till och med ganska många. Hemma hade vi drygt en decimeter snö när vi åkte och snömängden i Herrestadsfjällets naturreservat var ungefär densamma. Temperaturen låg på 10-12 minusgrader och solen sken från en klarblå himmel. När vi kom fram till sjön där Kärrestugan ligger på en egen udde glittrade snön helt orörd på sjön. Jag tycker att det är bland det vackraste som finns, så vi försökte hålla oss nära kanterna för att låta så mycket snö som möjligt ligga orörd till dem som skulle komma dit efter oss.

Framme vid Kärrestugan

Ryggsäckarna ställde vi in i stugan och pulkan lastade vi av innan vi gav oss ner på isen. Vi ville hitta en plats i lä där vi kunde slå oss ner och bara njuta av solen och de vackra omgivningarna. Vi behövde inte gå långt – vackra platser fanns överallt. Det var underbart att låta sig fyllas av all den glädje och energi som solen ger. Sällskapet (min sambo och vår hund Wilma), tystnaden, solen och snön gjorde stunden oerhört värdefull. Medan vi satt på ett liggunderlag och åt lite mellanmål började snöflingor sakta dala ner över oss. Allt var obeskrivligt rogivande och vackert.

Vi hade inga tider att passa utan kunde sitta kvar där så länge vi hade lust. När magarna började kurra drog vi oss tillbaka till Kärrestugan och tände en brasa i kaminen. Temperaturen i stugan var cirka -7 så vi var fullt påpälsade medan vi stekte vår lax och kokade potatis på våra kök. Maten smakade helt gudomligt gott.

Brasmys i vinterkvällen

Efter middagen gick vi ut och tittade på skymningen. Vi hade då fått sällskap vid vindskyddet på andra sidan sjön av ett sällskap, men de försvann senare på kvällen. Kylan ute gjorde att vi drog oss in i stugvärmen – med outdoormått mätt – ganska snabbt igen. Kvällen ägnades åt att prata, elda, skratta, tälja och fika. Att tälja är så oerhört avkopplande – även att jag ännu inte får mina träbitar och min kniv att göra exakt som jag tänkt mig. Den här gången satt vi tillsammans i brasvärmen och ömsom täljde, ömsom bara pratade. Riktig kvalitetstid!

Till slut blev det dags att göra klart våra sängplatser. Vi valde att lägga ut våra liggunderlag och sovsäckar mitt framför öppna spisen. De senaste 2 gångerna vi sovit i sovsäck har vi tältat och haft -13 grader så detta kändes oerhört lyxigt.

Morgonpromenad i Herrestadsfjällets naturreservat

I morse steg jag och Wilma upp före soluppgången för att gå på upptäcktsfärd i Herrestads naturreservat. Temperaturen hade stigit så den låg runt -7. Himlen var molnig, så även att allt var snöigt och otroligt vackert fick jag inte många bilder som såg lika inbjudande ut som verkligheten. Dock gick vi leden upp mot Krokestugan och sedan längs Bohusleden tillbaka ner till Kärrestugan. Turen blev ungefär 9 kilometer och tog oss lite mer än 2,5 timmar. Jag kan tänka mig hur oerhört vackert det måste vara att gå stigen mellan alla sjöar i solsken, eller på sommaren.

Det bästa med vår tur var dels att vi bitvis var helt ensamma om att ha gått på stigen sedan snön föll. Att gå i helt ”ren” snö ger en speciell känsla. En annan sak som gjorde mig varm om hjärtat var att få se den fina långfärdsskridskobana på 5 km som plogats av Kroppskultur och Friluftsfrämjandet på sjön Vrångevattnet.

Frukosten väntade i Kärrestugan

När vi kom tillbaka till stugan hade Lars tänt i öppna spisen och ordnat frukost. Det var så mysigt att bara kränga av sig ytterkläderna och krypa upp på en bänk i timmerstugan. Fylla en stor kåsa med varm choklad och sitta där och värma händerna på den. Småprata om turen och den gångna natten. Känna att det inte finns någon stress i hela världen!

Strax efter lunchtid hade vi packat ihop alla våra saker och gick tillbaka till bilen. Vi konstaterade att man inte behöver åka långt för att få känslan av att vara på semester. Vi fick definitivt den må-bra-tid som vi hade förväntat oss. Med råge!

För dig som vill veta mer om Herrestadsfjället

Herrestadsfjällets naturreservat ligger i min grannkommun Uddevalla. I området finns många stigar och vandringsleder, till exempel passerar Bohusleden. Friluftsfrämjandet Uddevalla har flera stugor i området. En del för uthyrning och en del som alltid står öppna för rast och övernattning. I Kärrestugan (hyrstuga och i icke-coronatider värmestuga vissa dagar) där vi var finns både kamin och öppen spis, men man får ta med egen ved. Där finns också fikabord ute, en grillplats och ett fräscht dass.

• Länk till alla mina blogginlägg från Herrestadsfjällets naturreservat
• Friluftsfrämjandet i Uddevalla äger stugorna i Herrestadsfjället. Vill du hyra någon av stugorna gör du det hos dem.

Inlägget Må-bra-tid i Kärrestugan, Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid några tillfällen har jag gått till Moltemyrsområdet några kilometer från vårt hus, men den här gången valde jag att ta bilen istället. Den parkerade jag vid vattentornet i Svanesund och när jag gick Moltemyrstigen från det hållet sprang jag på en fornlämning jag inte sett innan.

Det lilla jag sett av Moltemyrsområdet tidigare har tilltalat mig. Myrmark, knotiga tallar, berg och mossa. Jag hade läst mig till att rundan egentligen utgår från vattentornet i Svanesund, men som nyinflyttad visste jag inte var jag kunde hitta det. Igår följde dock en av mina snälla grannar med mig och visade vägen.

Slingan runt Moltemyrsområdet är inte lång, bara runt 3 kilometer. Men så många vackra platser man får se. Vi gick rundan motsols och kom först till utsiktsplats (med fikabord och eldstad) mot Svanesundsbukten, sedan till Danskens Tjärn och Moltemyren (även vid dessa finns fikabord). Stigen går genom vindpinad kustpräglad skog och berget syns på många ställen bland ljung, barr och mossa. Mellan träden skymtar man havet på sina ställen.

När vi var på väg mot bilen igen passerade stigen strax nedanför en höjd. Jag tittade upp på den och såg en massa stenar som såg ut att ligga väldigt annorlunda. Självklart vek jag av från stigen för att titta närmare på vad det var. Det var en stor fylld stencirkel, cirka 13 meter bred och 70 cm hög. Jag hade inte sett något liknande, men tänkte direkt att det måste vara någon slags fornlämning. Min granne visste inte heller vad det var.

Min nyfikenhet var stor, så när jag kom hem letade jag upp platsen i Fornsök för att läsa mer om röset vi hittat. Dessvärre fanns inte så mycket att läsa, mer än måtten. Denna fornlämning (RAÄ-nummer Långelanda 103:1) har inte ens något namn. Synd tyckte jag, för det var verkligen annorlunda med sin helt cirkelrunda form.

För dig som vill veta mer (länkar med mera)

Läs inläggen från mina andra turer i Moltemyrsområdet

Moltemyrsområdet – Svanesund, Orust
Moltemyren – ett nytt ställe jag hittat på Orust

Läs vad Fornsök skriver om den fornlämning vi ”hittade”

Länk till Fornsöks information om fornlämning L1968:861 Röse, RAÄ-nummer: Långelanda 103:1

Karta / koordinater

Här hittar du platsen där jag parkerade bilen. Stigen utgår därifrån.

Inlägget Annorlunda fornlämning längs Moltemyrspåret dök först upp på Hemomkringvandring.

Om omständigheterna hade varit annorlunda hade vi förmodligen tillbringat hela julhelgen utomhus. Men som läget är behöver vi ta hänsyn både till andra människor och till vår fysiska hälsa. Därför nöjde vi oss med att fira in julen med en utenatt. Och den blev helt magisk!

Efter fyra veckor av mörker (moln, grått och regn, utan en enda solstråle) visade prognosen att det fanns chans till klart väder under natten och morgonen. Redan när vi parkerade bilen i Svartedalen noterade vi lyckligt att stjärnorna lyste klart omkring oss på kvällshimlen. Vi tog på oss våra ryggsäckar och började gå över berg och dal för att komma till platsen som Lars hade föreslagit som tältplats.

Temperaturen låg strax över 0-strecket, så vi hade till och med tagit med vår kamin. Vi slog upp tältet, gjorde i ordning våra sovplatser, och tände en brasa i kaminen med vår medhavda ved. Därefter gick vi på en liten upptäcktsfärd på udden – i mörkret.

Vinden friskade i ordentligt under kvällen, så det var extra mysigt att krypa in i tältet och värma sig vid kaminen. Kvällen bjöd på god kvällsmat och många skratt. När vi väl kröp ner i sovsäckarna somnade vi direkt och fick sova gott hela natten båda två.

I vanliga fall är jag rätt morgonpigg, men den här gången var jag så avslappnad och avstressad att jag inte vaknade förrän efter klockan 08. När jag öppnade tältet och kikade ut såg jag till min förvåning, och överväldigande glädje, att himlen var klar. Då var det lätt för oss att stiga upp och göra klart för frukost – som vi såklart åt utomhus! Jag passade på att inviga min nya kåsa som jag fick häromdagen. Den är handgjord och tillverkad för just mig – av min svärfar.

Efter frukosten, som vi satt i lugn och ro och åt med underbar utsikt över sjön, packade vi ihop våra saker och gick lyckliga och fulla av energi tillbaka till bilen. När vi kom hem efter vår utenatt var det lätt att ta itu med de sista julbestyren.

För dig som vill veta mer

Just det här inlägget tipsar inte om någon speciell plats, utan jag vill bara påminna om att även en kort vistelse ute kan göra under för ens mående. När kroppen inte klarar av långa vandringar går det lika bra att bara gå ut och äta. Eller sova. Eller ta en kortare promenad i samband med en lunch, middag eller utenatt.

Just den här gången befann vi oss i Svartedalen som är ett omtyckt friluftsområde i Bohuslän. Där finns också två naturreservat, en massa sjöar, vandringsleder och möjlighet till paddling och fiske. Läs mer hos ”VästSverige”.

Mer om Svartedalen i bloggen

Du kan också läsa ett inlägg från bloggen om när vi sov i vindskydd i Svartedalen för någon månad sedan, eller från i somras då vi paddlade och tältade i Svartedalen.

Inlägget Vi firade in julen med en utenatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Så här på årets mörkaste dag, vintersolståndet, vill jag passa på att hylla en av mina mest använda uteprylar: Pannlampan! Utan den hade jag gått miste om många fina upplevelser som jag fått vara med om i år.

Förutom att jag har glädje av pannlampan varje dag när jag går mina tidiga hundrundor så har den fått hänga med på alla mina utenätter, och det har det blivit en hel del av i år. Dessutom en paddeltur i mörker, en upptäcktsfärd längs höglandsleden som tog längre tid än beräknat, fotat håris en kall kväll och några andra upplevelser som jag helt hade missat utan pannlampan.

Ta vara på årets mörkaste dag – och lys upp den med din egen pannlampa medan du gör en hemomkringvandring.

Information om pannlampan som jag själv använder

OBS! Jag är inte sponsrad på något sätt. Detta är bara en beskrivning av just den pannlampa jag råkar äga. Jag är oerhört nöjd med pannlampan jag har, en Sunmatic Lava 1000 lumen. Det finns de som är mer avancerade, men det finns också många, många lampor som lyser betydligt sämre än min. Det jag gillar bäst är att den har kraftigt ljus, klarar sig länge på en laddning och sitter bekvämt på huvudet. Pannlampan är en av de bästa julklappar jag fått – och förmodligen den utepryl jag använder mest.

Inlägget En hyllning till pannlampan på årets mörkaste dag dök först upp på Hemomkringvandring.

Just nu gör flera omständigheter att inte jag och min sambo har möjlighet att vara ute så ofta, länge eller på de sätt vi skulle önska. Därför uppskattade jag hans överraskning till mig idag extra mycket – en middag under tarp.

En av våra utmaningar för närvarande är att hitta riktigt lättillgängliga platser – något som vi aldrig behövt ta hänsyn till tidigare när vi varit ute. Nu hade Lars kommit på att vi kunde köra nästan ända fram till ett vindskydd vid Djupevatten längs Bohusleden och laga lite middag där. Ute var det grått och vindarna starka, men vi packade det vi behövde och åkte iväg.

Redan på väg längs den smala skogsvägen misstänkte vi att vindarna kunde blåsa från fel håll för att det skulle vara bekvämt i vindskyddet, och misstankarna bekräftades när vi kom fram. Stormvindarna blåste rakt in i skyddet, så vi sökte oss några hundra meter in i skogen. Tack och lov hade vi med oss en tarp som vi spände upp på en plats där vi dels fick lite skydd av träden och dels lä av en liten bergknalle.

Lyxigt nog hade Lars även tagit med vår kamin – och ved. Efter att han hade tänt i kaminen började han steka rådjurskött och ställde in en rotfruktsgratäng i ugnen. Snart spred sig en hel ljuvlig doft. Själv behövde jag inte göra något alls, utan satt bara på liggunderlagen i lä under tarpen.

Maten blev oerhört god och under tiden Lars lagade den hade vi mycket tid att prata. Och skratta. Det är så befriande härligt att vara utomhus – tillsammans!

När vi packade ihop våra saker, strax efter att solen gått ner, kände jag mig totalt avslappnad och full av glädje och energi. Tänk att det kan göra så stor skillnad att komma ut några timmar. Man behöver inte alltid gå långa sträckor, eller prestera. Man kan bara ”vara”.

Inlägget Överraskningsmiddag under tarp dök först upp på Hemomkringvandring.

Det har varit ont om inlägg här i bloggen på slutet, och det beror på att jag flyttat. Vi har nämligen köpt hus på Orust. Flytten har tagit en del tid, och även den pågående renoveringen av vårt hus. Trots detta försöker jag att unna mig tid utomhus och mitt mål är att lägga upp inlägg i efterhand för att dela med mig av mina upptäckter. Först ut blir Svanvik här på Orust, eller rättare sagt naturreservatet Svanvik kile, som blivit lite av en favorit.

Eftersom jag gillar att vara påläst skaffade jag genast boken Orust Naturguide och fastnade direkt för det närbelägna naturreservatet Svanvik kile (naturtips nummer 17). Hav och klippor – vad mer kan man som före detta smålänning önska sig? Hittills har jag gått tre kvällsrundor där med hundarna, den ena kvällen vackrare än den andra.

Svanvik kile är ett relativt litet naturreservat och det tar mindre än en timme att gå runt det. Om man inte stannar för att njuta av utsikten, ljudet från vågorna, vinden i ansiktet, solen eller alla blommor förstås.

Det finns flera stigar och skogsvägar att följa genom naturreservatet vilket gör det enkelt att bara ta en kort liten tur till en vacker utflyktsplats om man inte vill ta en längre promenad. Omgivningarna är varierande med lövskog på små berg, branta klippor vid havet, krokiga tallar, mysiga stigar och strandängar.

Svanvik naturreservat är lätt att nå med bil. Det finns en parkering direkt efter samhället Svanvik, vid naturreservatsskylten. Ytterligare an parkering finns vid vägskäl där en skogsväg leder in i naturreservatet och vägen svänger mot småbåtshamnen. Den tredje parkeringen jag passerat ligger just vid småbåtshamen. Den sista parkeringen rekommenderar jag om man bara vill komma ut på klipporna och sedan gå tillbaka.

Som jag nämnde finns flera olika stigar i naturreservatet, men man kan också välja att gå och klättra på klipporna. Det man ska tänka på är att det ofta är blåsigt i området och att vattennivån inte är densamma hela tiden – så hur svårt eller lätt det är att ta sig fram beror lite på väder, vind och tidpunkt. Men vackert är det ändå. Varje gång!

För dig som vill veta mer om Svanvik kile

Svanvik finns beskrivet i Orust Naturguide. Det är deras tips nummer 17.
Här hittar du en länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länk till inlägg om Svanvik i vinterskrud, februari 2021

Inlägget Flytten till Orust – och kvällsturer i Svanvik dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom vi deltog i marschen förra veckan fanns varken tid eller ork över till någon avkopplande utenatt som vi annars brukar unna oss med jämna mellanrum. Igår stod vi inte ut längre, utan bestämde oss hastigt och lustigt för att åka till Klevsjöloft som vi passerat en av marschdagarna och fastnat för.

Utsiktspunkten Klevsjöloft ligger i Risvedenområdet – men utanför de 11 naturreservaten som finns där. Klevsjöloft är 184 meter högt och ger besökaren milsvid utsikt över delar av Risveden och Klevsjöarna i sydost och Matbrunn och Skäfthultssjön i sydväst. Vi passerade här när vi gick Risvedenspåret (18 km) förra veckan och föll pladask för utsiktspunkten. Sjöar, skog och ”småberg” åt alla håll så långt ögat når.

Igår kväll kom vi fram ganska sent. Trots det började vi med att återbekanta oss med utsikten innan vi fick upp våra sovplatser i form av hammockar (och tarpar som skydd för blåsten). Runt klockan 22, när solen redan gått ner även att den förstås varit dold bakom moln hela dagen, var vi klara och kunde sätta oss ner på bergskanten och bara njuta av kvällen, lugnet och sällskapet.

Tacksamma över den fina kvällen vi fått kröp vi till sist ner i varsin hammock och jag vaggades snabbt till sömns i min varma, mysiga kokong. En gång vaknade jag under natten, men somnade om snabbt igen. Men strax före 05 slog jag upp ögonen pigg och nyfiken. Och lycklig över att se ljuset ute och notera att det nog skulle bli en solig och vacker dag.

Eftersom jag är lite mer morgonpigg än Lars kröp jag ner i sovsäcken igen efter ungefär 50 minuters fotograferande och smygande runt i området. Bara jag och storlommen var vaken tror jag, för den hörde jag gång på gång nerifrån sjöarna. Medan jag väntade på att sambon skulle vakna njöt jag av utsikten från min sovplats – och efter en stund även av att läsa några kapitel i boken jag hade med mig.

Några timmar efter att jag vaknat gjorde även sambon det. Hans sovplats var då lite väl varm eftersom den låg mitt i solen och han steg snart upp och gjorde mig sällskap till frukosten.

Dagens frukostvy var otroligt vacker där vi satt i morgonsolen. Skogen, sjöarna och lagren av kullar/berg bredde ut sig framför oss. Fåglarna kvittrade – i övrigt var allt tyst. Bilderna vi tog blev tyvärr inte något att ha då en solstråle skar igenom varenda bild. Men du får ta mig på orden när jag säger att det var fint.

Det var lite bökigt att få upp två hammockar på toppen på grund av trädens placering och alla buskar som fanns emellan. Men vill man så går det. Vi kommer definitivt att återvända till denna plats – med eller utan övernattning. Förresten: Här fanns bra mobiltäckning – något som annars är en bristvara i Risveden-området.

För dig som vill veta mer

Hitta hit: Klevsjöloft ligger i Risvedenområdet (Ale, Lerum och Alingsås kommuner), men utanför naturreservaten. GPS-koordinater: GPS:57°58’27.4″N 12°21’21.3″E
Länk: Läs mer om Klevsjöloft hos ”Pärlor i Göteborgs insjörike”

Inlägget Fin övernattning på Klevsjöloft dök först upp på Hemomkringvandring.

Nyårslöftet en utenatt i månaden / Juli: I havsbandet med Spexa

I ett landskap av vädernötta bohuslänska klippor följer vi havskanten helt tills vi står på yttersta klippan. Det blåser styv kuling och det är vackert så att det gör ont.

Ett litet stycke tillbaka hittar vi en gräsplätt hyfsat i lä. Det är bara precis att tältet får plats – men det är allt vi behöver. Vi tar ett salt bad tillsammans som är ljuvligt och låter sedan solen torka oss på de varma klipporna.

Kvällen går till filosoferande, upptäcktsfärder, en god bok, matlagning och mys. Det blåser hårt när det är dags att sova och det blir inte mycket sömn för någon av oss. Men vad gör det när gryningen kommer och gör allt sådär överjordiskt vackert?

Fler inlägg om mitt nyårslöfte om en utenatt per månad 2020

Här kan du läsa om mina (Sofias) andra utenätter 2020

Inlägget Nyårslöftet en utenatt i månaden – juli dök först upp på Hemomkringvandring.

Att gå 25 kilometer per dag, fyra dagar i rad, låter kanske inte så jobbigt. Men efter att ha deltagit i RESUL Four Day March kan jag säga – det är det! Allt började för några veckor sedan när min sambo, som brukar delta i marscher, hittade information om denna. På grund av covid 19 är de flesta evenemang inställda i år – men RESUL Four Day March kunde man delta i på hemmaplan.

Marschen pågick mellan den 23:e och 26:e juli och man kunde gå 10, 25 eller 40 km per dag. Antingen med ryggsäck som vägde minst 10 kg eller utan. Självklart ville Lars gå i klassen 40 km per dag och bära ryggsäck. När han frågade om jag ville gå med sa jag direkt nej, för jag visste att jag inte skulle klara av det. Men efter lite dividerande sa jag att jag nog skulle kunna klara 25 km. Dels på grund av utmaningen och dels för att det kändes som en kul grej att göra tillsammans.

Dag 1 – I och runt Bredfjällets naturreservat

Inför den första dagen tänkte vi ungefär som inför en vanlig vandring. Min sambo hade kollat kartan över ett område han känner till rätt väl, sjön Store Väktor och Bredfjällets naturreservat. Där måttade han upp en slinga som skulle bli exakt 25 kilometer. Han såg dessutom till så att det skulle bli så naturskönt som möjligt (nära flera sjöar till exempel) för min skull. Han nämnde att det är rätt kuperat i området, men ingen av oss förstod just då hur dumt det var att inleda marschen med denna påfrestande sträcka. Så.. vi gav oss glada i hågen mot Store Väktor i Lilla Edets kommun tidigt på morgonen.

Vi har båda gått i området tidigare och gav oss iväg i den ordentligt kuperade terrängen runt sjön Store Väktor på en gång. Tempot vi höll var ett som för mig lämpar sig på lite ”plattare” mark, men jag kämpade på längs stigarna. Uppför berg och nerför berg. Över stock och över sten. Efter en mil stannade vi för att lufta fötter och äta lite. Och byta strumpor. Något som jag faktiskt aldrig brukar göra förrän jag nått mitt dagsmål, men jag kan säga att det räddade mina fötter de här dagarna.

Rutten som Lars ritat upp gick först runt sjön Store Väktor, och följde sedan både Bohusleden, motionsspår och andra stigar. På ett ställe visade det sig att stigen var ett skidspår, vilket gav oss många skratt medan vi försökte ta oss över en stor våtmark torrskodda.

Vädret var helt fantastiskt. Solen sken från en klarblå himmel, men vindarna var svala så det kändes inte supervarmt. Nu svettades jag visserligen en massa ändå eftersom vi höll ganska gott tempo, men det är en helt annan sak. Jag visste att vi behövde ha en snitthastighet om cirka 5 kilometer per timme hela vägen om vi skulle hinna hem till tänkt middagstid (det är dessutom vi som är kockarna). Det kändes lite ovant för mig att inte kunna stanna och fota blommor, plocka svamp eller njuta av alla detaljer runt mig som jag brukar.

Vid dagens andra paus, som vi tog vid en fin liten sjö, lagade vi lite snabbmat så att vi fick i oss något varmt under vilan. Fötterna fick lufta under tiden. Oerhört skönt med en ordentlig paus innan vi gick vidare.

Omgivningarna vi gick i var oerhört vackra, men till slut hade jag inte energi kvar att njuta av det. Efter 23 km kom vi fram till Bohusleden igen, men vår tänkta rutt gick åt andra hållet. Jag kände att jag hellre ville gå ”raka spåret” mot bilen och sjön Store Väktor där vi startade så vi tog olika vägar ner därifrån. När jag kom fram till bilen hämtade jag mina sandaler och gick ner till stranden där jag la mig för att vänta. 27,28 kilometer fick jag ihop den första dagen på RESUL Four Day March och jag kände mig väldigt nöjd.

När min sambo och hans hund kom ner till stranden där jag gottade mig hade han nästan 15 kilometer kvar att gå och han valde att gå längs väg för att kunna gå lite snabbare. Slingan vi gick under dagen hade inneburit 585 höjdmeter uppåt och 582 höjdmeter neråt, så det var inte lätt att hålla något högre tempo där. Medan sambon gick åkte jag i förväg till en mack och köpte lite korv och bröd och dricka och vände tillbaka så att han fick lite påfyllning av energi under sista etappen.

När vi kom hem fick jag frossa – jag hade förmodligen ansträngt mig lite för mycket. Jag frös så att jag skakade och magen kapsejsade totalt. Det var svårt att äta för jag hade ingen matlust och jag hade ont överallt i hela kroppen kändes det som. Men på kvällen kände jag ändå enbart tacksamhet och glädje över att ha fått dela den här upplevelsen med min sambo. På natten sov jag som en klubbad, förutom de gånger jag i ilfart fick springa till badrummet, och nästa morgon kom alldeles för tidigt.

Dag 2 – Vättlefjällsleden / Vättlefjällsområdet

När alarmet ljöd och jag var tvungen att stiga upp för att hinna gå ut med den hund som är för gammal för att orka med såna här äventyr spöregnade det. Visst hade vi sett på väderleksprognosen att det skulle bli regn – men man hoppas ju ändå in i det sista att de ska ha fel. Tyvärr hade de inte det denna dag. Planen vara att min sambo skulle gå hemifrån mot Dammekärr motionsanläggning (cirka 9 kilometer bort) och att jag skulle ansluta där via bil. Tillsammans skulle vi sedan gå Vättlefjällsleden som är 25 kilometer, och så skulle han ha några kilometer kvar att gå hemåt – så att han skulle uppnå sina 40 km – innan jag plockade upp honom.

Nu blev det inte riktigt så. Vägen till Dammekärr består till största delen av asfalt och min sambo fick en elak blåsa mellan två tår medan han gick där. När jag kom fram satt han och skar bort hud runt såret som sträckte sig längs hela insidan av en tå. Hade det varit jag hade jag plåstrat om tån och sedan åkt hem, men han envisades med att han visst kunde gå ytterligare 3 mil denna dag. Eftersom det fortfarande regnade och vi kände av föregående dags alla höjdmeter i vissa muskler bestämde vi oss för att inte gå den bitvis kuperade Vättlefjällsleden utan istället försöka ta oss fram på grusvägar och skogsvägar. Även att det skulle innebära att vi fick vända och gå vissa sträckor flera gånger.

Vi började gå längs Vättlefjällsleden, men svängde snart ner på en grusväg/skogsväg som vi sedan följde ända till Jennylund. Efter att vi rundat arenan gick vi samma väg tillbaka. Eftersom regnet fortsatte konstant blev det perfekt att äta vår lunch vid Dammekärr. Sambon hade då gått 2 mil och jag drygt 1. Det fanns tak vi kunde sitta under och det var obeskrivligt njutbart att kunna lägga sig på liggunderlaget, äta lite varmt och höra regnet smattra ovanför. Lite omplåstring blev det även av mina fötter på några punkter där jag kände att kängorna tryckte och alltså skulle kunna resultera i skav längre fram.

Till slut gav vi oss motvilligt iväg mot Jennylund igen, den här gången via elljusspåret på Dammekärr. Den här dagen innebar inte särskilt mycket njutning. Dels på grund av det ihållande regnet som gjorde allt dyngsurt såklart, men dessutom värkte musklerna efter all ”klättring” dagen före, Lars hade sina sår på foten och min mage var fortfarande helt ur balans.

Men vi gick vidare. Steg för steg. Den ena foten framför den andra. Steg för steg. Försökte peppa varandra så gott det gick. Trots flera strumpbyten var fötterna konstant blöta och kändes helt svampiga. Och oavsett hur bra kläder man har så blir de blöta om det regnar en hel dag.

Jag har inte mycket mer att skriva om den här dagen än att den inte var så rolig. När jag gått mina 25 km åkte jag iväg och gjorde ett ärende innan jag hämtade upp Lars när han haltat ytterligare 15 km. Jag hann precis i tid för att ta emot honom när han lyckligt gick över målgången. En otrolig prestation att gå över 3 mil med det såret han hade på insidan av tån!

Hemmavid tog matlagning och eldning av badtunna vid och vi fick en lugn kväll tillsammans med ”barnen”.

Dag 3 – Risvedenspåret

Med försiktig optimism såg vi att det inte regnade när vi vaknade dag 3 av RESUL Four Day March, men självklart packade vi våra regnkläder ändå. Efter mindre än en halvtimme i bilen parkerade vi i Risvedenområdet. Den ursprungliga planen var att gå Risvedenspåret (18 kilometer) och sedan bygga på genom att antingen gå ett varv till eller gå längs grusvägarna som går förbi alla naturreservaten.

Redan efter några hundra meters vandring längs grusvägen bestämde vi oss för att utöka Risvedenspårs-svängen genom att hålla yttervarv och gå in på spåret längre fram. På det sättet kunde vi gå längs väg en längre sträcka och därmed hålla ett högre tempo – vilket vi insåg föregående dag var till stor hjälp. Omgivningen var vacker, och den här dagen var jag inte lika sliten i kroppen så jag kunde faktiskt njuta av det som fanns vid sidan av vägen.

Risvedenspåret gick på fina stigar, små grusvägar och skogsvägar och motionsspår. Vi passerade gårdar, ängsmarker, sjöar, skogar. Och på slutet ett berg. Jag önskar att jag hade fotat skylten ”Väggen”, för stigningen efter den gjorde verkligen skäl för namnet. Det var en av de tuffaste stigningarna i icke-fjällmiljö som jag gått i. Extra jobbigt när man gått nästan 2 mil före stigningen med. Men utsikten från Klevsjöloft var värd varje steg uppför den branta backen. Och det tyckte även sambon som gått hela dagen med än värre skav på den onda foten.

Min sambo tog sitt förnuft till fånga (enligt mig som sett honom halta fram i nästan 5 mil med rejäla skavsår) och beslutade att korta ner sträckan de sista två dagarna. Detta för att spara på kroppen till den längre marschen han ska delta i i början av september, Para Endurance Race. Från den vackra utsikten var det ungefär 2 kilometer till bilen. Själv hade jag då runt 3 kilometer kvar att gå. Vi enades om att Lars skulle ta bilen till ett närbeläget vindskydd och ta ett bad medan jag fortsatte en bit längs grusvägen och sedan vände tillbaka mot vindskyddet för att komma upp i 25 kilometer.

Med regnmolnen jagande mig stegade jag iväg längs grusvägen och det var en enorm lättnad när jag såg bilen vid vindskyddet en halvtimme senare. Jag hade klarat även dag 3 utan alltför stora besvär (förutom att jag började få en blåsa mellan två tår, precis som min sambo). 25,63 km fick jag ihop och Lars landade på drygt 22 km denna dag. Kvällen förflöt lugnt hemma och jag sov i stort sett utan att känna av någon träningsvärk eller annan skavank.

Dag 4 – Utanför dörren

Dag 4 vaknade jag inte förrän strax före 07.00. Planen var att jag skulle ta med hundarna på en vanlig morgonpromenad cirka 8 kilometer), stanna hemma och äta frukost och byta strumpor, gå ett varv till, byta strumpor och fylla på energi, och få sällskap av sambon på sista varvet.

Första varvet gick helt enligt plan. Båda hundarna var med och lekte och sprang glatt runt mig. Kroppen kändes lika pigg som vanligt, men den ”dumma” tån kändes mellan varven. När jag kom hem för frukost bar sambon precis ut fruktsallad, vaniljsås och ostmacka gjord på mitt favoritbröd. Dessutom hade han med sig ett vattenglas med Resorb. Det var lyxigt att kunna sitta i sin egen trädgård på strumpbytarpausen. Några tejpbitar hade lossnat, så jag bytte ut dem mot nya. Och lite babypuder fick fötterna också innan jag stack ner dem i de rena strumporna.

Den nya energin gjorde att jag nästan flög fram när jag stack iväg igen. 16 kilometer hade jag kvar då och jag gick på i ganska bra tempo, samma runda som med hundarna, men motsols den här gången. Under ett telefonsamtal med sambon stämde vi träff vid en vändplan och jag hade gått exakt 15 km när han anslöt. Vi fortsatte gå längs hundrundan (en av dem alltså), och när vi kom hem nästa gång hade jag bara 3 km kvar. Trots blåsorna på tårna och hälen gick min sambo på i ett vansinnigt tempo, medan jag själv kroknade även att jag känt på morgonen att jag nog kunde gå bra många mil. Men sambon peppade mig och efter lite kryssande mellan olika skogsvägar och stigar var jag i mål! Jag hade då gått 26,1 km under marschens sista dag. Totalt 104.6 km.

Det var en sådan otrolig lycka att känna att jag hade klarat det. Att VI hade klarat det! Lars fick ju släppa sitt ursprungliga mål på grund av skador, men han släpade sig ändå över 6 mil med blåsorna. Delvis för att jag inte skulle behöva kämpa ensam. Jag är så lycklig över att min hälsporre inte krånglade, att jag hunnit operera mitt ben (i höstas) och att jag slapp blåsor och sår på fötterna – för jag hade inte varit lika ”dum-stark” som min sambo och gått vidare då.

Ett stort tack till Lars för ”inlurande” på denna tokighet, för alla goda råd, för pepp, stöd och uppmuntran. Och främst – för sällskapet kilometer efter kilometer. Det var en rolig och nyttig erfarenhet att göra – att se att kroppen kan mer än jag tror – och även otroligt roligt att få göra det tillsammans med min partner. Men nu längtar jag efter lite långsamt strosande hemomkringvandring med mycket fotande av blommor, svampar, insekter och annat smått.

För dig som vill veta mer om RESUL Four Day March

Länk till marschens egen webbplats

Inlägget Litet uthållighetstest – RESUL four day march dök först upp på Hemomkringvandring.

Risveden med sina 11 naturreservat är verkligen en pärla. Idag besökte vi det lilla reservatet Bergsjön som gränsar till Slereboåns dalgång som vi redan hunnit besöka två gånger. Tanken var att vi skulle ta en träningstur i lite högre tempo – men så blev det inte riktigt.

Som tidigare körde vi till parkeringen i Röserna. Drygt 100 meter in på leden i Slereboåns dalgång tog vi av på stigen mot Bergsjön. Den första biten av leden är rejält kuperad. Skogen ger en stark känsla av vildmark och orördhet och det var en fröjd att gå där. Man ska kunna se linneor längs stigen, men idag såg jag enbart skogsbingel där.

När vi kommit uppför de första branterna ledde stigen oss genom en underbar skog där marken var helt klädd i blåbärsris. På ett ställe såg vi ett rådjur skutta i branten. Mellan 800 och 900 meter från parkeringen delar sig stigen och man kan välja att gå till Bergsjön mot norr eller mot söder. Vi valde att gå medsols, och svängde alltså vänster mot norra stigen – som fortsatte gå genom kuperad terräng.

Efter att ha passerat ett lite våtare område fullt av odon kom vi upp på ett berg med knotiga tallar. Bergsjön skymtade mellan grenarna och det var lätt att förstå hur den fått sitt namn. På den sida vi kom in stupade berget nämligen brant ner mot den lilla skogssjön.

Det var svårt att hålla träningstempo när vi kom upp hit. Inte för att det var svårgått på något sätt, utan på grund av naturens skönhet där vi gick längs stigen på berget. Vi kunde inte låta bli att stanna och beundra utsikten gång på gång.

I de brantaste partierna finns trappor för att underlätta. Efter trapporna var det vacker blandskog med gräs runt stigen. Vi hittade en perfekt liten badklippa så både min sambo och en av hundarna passade på att ta sig ett litet uppfriskande bad i Bergsjön. Själv är jag inte riktigt lika förtjust i att bada i kalla sjöar…

Efter pausen rundade vi den vackra lilla sjön och gick i blandad terräng som bjöd på mängder av blåbär, blandskog och orörd barrskog innan vi kom tillbaka till korsningen där vi tidigare valde att gå mot norr. Totalt hade vi då bara gått 3,2 kilometer, så vi bestämde oss för att inte gå tillbaka till parkeringen redan där, utan försöka bygga på rundan lite.

Hittills har slingorna i naturreservaten i Risveden varit märkta med blå markeringar. På sina ställen har vi dock även sett markeringar i gul-orange och börjar misstänka att det är en stig som leder över hela norra delen av Risveden. Hur som helst så valde vi att följa den från korsningen i förhoppning att komma bort till vattenfallen i naturreservatet Slereboåns dalgång. Nu försvann ledmarkeringarna efter ett tag, men vi lirkade oss på olika stigar fram till vattenfallet där Lars passade på att dricka lite vatten.

Från vattenfallet är det 1,6 kilometer till parkeringen (vet vi eftersom vi mätt tidigare). Den sträckan gick väldigt snabbt att gå. Dels för att vi ”kan” vägen och dels för att det började regna när vi hade några hundra meter kvar till bilen. Hur som helst var vi väldigt nöjda med vår tur som blev knappt 8 kilometer. Den bjöd på mycket många olika naturtyper – den ena vackrare än den andra.

Risveden är otroligt fint och känslan av vildmark förvånansvärt stor med tanke på att området bara ligger 4 mil från Göteborg. Det enda reservatet hittills där vi saknat vildmarkskänslan är ironiskt nog i just det reservat som heter ”Risvedens vildmark”.

För dig som vill veta mer om Bergsjön och Risveden

Så här hittar du hit: Reservatet ligger i Ale kommun 5 km norr om Skepplanda. Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

Länkar:
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Inlägget Liten tur till Bergsjön, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att vi hade varit ute några timmar på en familjeutflykt kände vi suget efter att få sova ute, så vi bestämde att det var dags för mig att få göra min premiärnatt i hammock. Tidigare har jag oftast sovit i vindskydd och övernattningsstugor när jag övernattat i naturen. Men sedan jag träffade min sambo har det mest blivit tältnätter.

Det hade redan hunnit bli kväll innan vi hade möjlighet att komma iväg, så vi kunde inte bege oss så långt. Min sambo som känner närområdet bättre än jag gör föreslog en sjö han trodde att jag skulle tycka om – och när vi kom fram efter en kortare bilfärd visade det sig att han hade rätt. Jag älskar klippor och klipphällar, och den här insjön bjöd verkligen på kustkänsla.

Vi följde en stig som gick i skogen. Mellan träden skymtade vattnet och klipphällarna längs dess kant. Vi passerade det ena stället vackrare än det andra. Efter en kort promenad var vi framme vid platsen som Lars tänkt sig som vår sovplats för kvällen. Medan jag njöt av omgivningen, och då och då försökte hjälpa till så gott jag kunde, hängde Lars upp hammockarna och tarpen.

När vi var klara satte vi oss och lutade oss mot några stenar vid vattnet, njöt av solen som snabbt dalade mot trädtopparna och av måsarnas skrin.

Trots att solen sjönk var det tillräckligt ljust att gå på en liten upptäcktsfärd runt den närmaste viken. Jag var givetvis på jakt efter blommor. Det kryllade av notblomster och småsileshår. Den vackra frossörten som jag bara sett två gånger i mitt liv hoppades jag också på att hitta. Både miljön och tiden på året var nämligen perfekt, men jag hittade tyvärr ingen. Det gjorde däremot Lars – till min stora glädje – så jag fick se några i alla fall.

Tiden gick snabbt och till slut kände vi att det var dags att gå och lägga oss och jag tyckte det var spännande att få krypa in i den lilla kokong som min hammock utgjorde.

Vindarna var ganska friska, men vi låg helt skyddade under tarpen. Känslan av närheten till naturen var större än när man sover i tält. Från början var det lite gungigt och ostadigt när jag skulle röra mig eller vända mig. Det dröjde dock inte länge innan jag fick kläm på hur jag skulle bära mig åt för att inte uppleva att hammocken skulle tippa ut mig… Sedan somnade jag på ett kick och sov som en prinsessa hela natten.

Jag vaknade pigg och glad och låg och drog mig i sovsäckens värme en timme. Solen strålar svepte över tarpen och jag hade förstklassig utsikt mot sjön. Måsarna skränade där de flög runt de små öarna och vinden ven. Till slut kunde jag inte låta bli att stiga upp och gå en liten morgonrunda innan jag väckte min sambo.

Att få äta frukost tillsammans på en klipphäll i solskenet efter en utenatt – det måste vara bland det härligaste som finns! Det var underbart att sitta där i lugnet och bara njuta innan vi packade ihop vår sovplats och gick tillbaka till bilen efter min första natt i hammock. Även små turer gör under för själen!

Inlägget Premiär för mig att sova i hammock dök först upp på Hemomkringvandring.