De senaste veckorna hade jag och Lars planerat för ett litet äventyr som vi skulle ta med våra tonåringar på. Även att de inte tycker att friluftsliv ligger på topp-100-listan så köpte de idén vi la fram för dem: Ett dygn i en stuga på Herrestadsfjället, med fiske, fredagsmys, täljkurs, kortspel och sovsäckssovande (om de fick ta med sina mobiltelefoner!).
För några veckor sedan var jag i Herrestadsfjällets naturreservat för första gången (se blogginlägg) och jag föll som en fura för området. Vi var då vid Kärrestugan och jag såg att att den ägdes av Friluftsfrämjandet. Så fort vi kom hem kollade jag upp det och sedan dess har jag hunnit bli medlem i Friluftsfrämjandet i Uddevalla (grannkommunen), hyra en av stugorna för inatt, köpa en underbar karta (som jag ivrigt studerat) från orienteringsklubben, och vi har köpt 1 års fiskekort, Uddevallakortet. Idag flexade jag ut vid lunch, och så fort dotterns distanslektioner var slut för dagen satte vi oss i vår fullpackade bil – redo för ett dygns äventyr med hela familjen.
När vi åkte hemifrån huset på Orust regnade det lätt. Vägarna var bara och temperaturen några plusgrader. Till Uddevalla tar det runt en halvtimme att köra och där svängde vi av mot Herrestadsfjället. Det vi trodde skulle bli 15-20 minuter på grusväg blev… över 4 timmar. Vägen var som en isgata och jag körde väldigt försiktigt. Efter 5-6 km lyckades jag trots det inte hålla bilen kvar på vägen utan vi gled sakta ner i ett dike efter 2 mjuka sladdar, med fronten in mot berget och bakänden uppe på vägen. Min sambo är envis så han lyckades gasa sig snett bakåt, medan vi andra supportade med granris och knuffande, så att bilen stod längsmed vägen istället för tvärs över. Vägen var så hal att vi inte ens kunde korsa den till fots utan att åka nerför backen i sidled. Medan vi försökte få upp bilen kom en kvinna körande nerifrån backen – och blev fast mitt på vägen.
Min dotter fick dra på sig en reflexväst och gå uppför backen för att stoppa eventuella bilar så att inte de också kom nerför backen där det redan stod två bilar. Min bonusson gav sig av åt samma håll för att sätta ut varningstriangeln. För att göra en lång historia kort lyckades vi få upp vår bil uppför backen (genom att gasa oss fram nere i diket, putta på och bli helt nerskvätta med lera, sparka ut grus och flytta granruskor). Sedan gjorde vi samma sak för att hjälpa kvinnan och hennes 3 små barn uppför. Medan vi gjorde det kom ytterligare en bil körande och stannade precis ovanför backen. Killarna i bilen hoppade ur och hjälpte till att putta kvinnans bil uppför. När de skulle åka vidare gled deras bil ner i diket… Som du förstår valde vi att vända och försöka köra hemåt istället. Hur mycket vi än hade sett fram emot ett litet äventyr med hela familjen. Man får inte vara dumdristig, och med facit i hand borde jag ha vänt tidigare.
Jag var i kontakt med Friluftsfrämjandet som vi hyrt stugan av och de var otroligt tillmötesgående. De sa genast att vi ska kontakta dem när vi kommit hem för att boka ett nytt datum, de la upp information på sin webbsida om ishalkan för att varna andra på väg till naturreservatet, och de ringde kommunen och bad dem skicka ut en sandbil till oss.
Vi krypkörde sedan tillbaka mot Uddevalla och jag hade andan i halsen varenda sekund. Trots den låga hastigheten fick vi några sladdar och gled mot en bergvägg i en nerförsbacke, men klarade oss. I en uppförsbacke såg vi att bilen vi knuffat på tidigare hade fastnat så vi parkerade nedanför. Turligt nog fanns det en p-ficka där som inte var helt isig – där fanns små områden med grus. Vi puttade tillsammans med kvinnans sambo som nu anslutit, men det gick inte att få bilen uppför den isiga backen. Till slut ringde de efter bärgare och vi värmde oss i bilen. Efter knappt en timme kom bärgaren. Jag och min dotter gick uppför backen och gjorde upp med honom att han skulle vänta när han hjälpt den första bilen upp. Att han skulle se om vi klarade backen innan han åkte. Lars tog fart och lyckades ta sig upp utan incidenter.
Därifrån hade vi bärgningsbilen i kölvattnet hela vägen ner till Uddevalla och det kändes tryggt. Någon sandbil mötte vi inte, men vi såg att det blivit sandat/grusat från en korsning och ner mot stan. Däremot hade den inte kört in på vägen mot naturreservatet. Vi andades lättat ut när vi kom fram till isfria vägar. Nu kunde vi slappna av och på väg hem unnade vi oss varsin hämtpizza. Att vara med om så här spännande saker tar mycket energi, så vi åt med god aptit.
När vi kom hem gladdes vi (i efterhand i alla fall) åt vårt spännande äventyr. Även att det inte alls blev den sorts äventyr vi hade tänkt oss så kommer vi förmodligen aldrig att glömma det. Gladast av alla var nog jag – över att vi alla klarade oss oskadda! Den familjesamvaro vi tänkt oss i stugan får vi ta vid ett annat tillfälle – när det är bättre väglag! Lite snöpligt när jag slutat tidigt på jobbet och allt – men den som spar han har! 🙂
Länkar för dig som vill veta mer om Herrestadsfjället
Stugorna ägs av Friluftsfrämjandet, Uddevallas lokalavdelning
Karta kan du köpa från Uddevalla OK
Fiskekort för området köper du hos Uddevalla Sportfiskeförening
Namn: Therese Freid
Landskap: Småland, Ångermanland, Bohuslän
Dagsturer/utflykter, ibland med övernattningar (året om)
Bloggare, naturälskare och blomnörd som bor i en liten lägenhet på vackra Tjörn. Tonåringen pluggar i Småland. Mestadels vandrar jag i närområdet, men när jag är på resande fot passar jag alltid på att utforska mitt tillfälliga hemomkring. Vandringsleder, utflyktsmål och friluftsliv är saker som jag delar av mig kring här i bloggen.
Vilken maximal otur ni hade! Naturens krafter är oss övermäktiga ibland. Så här i efterskott och med facit i hand att äventyret slutade lyckligt så har ni nog ändå fått ett oförglömligt minne.
Vi hör av oss med förhoppning att vi hittar ett nytt övernattningstillfälle.
hälsningar Birgitta o Anita Friluftsfrämjandet Uddevalla
Tack så mycket för att vi fick boka om stugan! Nu har vi ett spännande äventyr att se fram emot i alla fall! Och tack för ert stöd via SMS, telefon och mejl igår.