Jag har haft ont i knät länge, men för en månad sedan blev det så illa att jag inte hade något annat val än att söka vård (jag hade skjutit på det i det längsta). Efter en massa tester konstaterade man att menisken ”lagt av” och att jag hade en lång rehabilitering framför mig. Detta ställde mitt liv, och även mina vandringsplaner, på ända.

Är det slut med vandrandet?

”Du får inte gå långt och absolut inte bära tungt” sa fysioterapeuten. Min första tanke var: ”Är det kört för mig nu med vandrandet?”, och jag sjönk ner i ett mörker. Att gå långt, och dessutom med ryggsäck på, är ju det jag gör. När jag kom tillbaka till jobbet försökte min chef peppa mig genom att säga ”Men det är ju skönt att i alla fall vet vad det är”. Fast just där och då kände jag inte så. Jag såg bara alla planerade vandringar som inte skulle bli av. Till exempel veckovandringen på egen hand i Höga Kusten, som jag egentligen skulle åkt på nästa vecka. Och att resten av livet skulle bli så.

Nej, jag ska ut även om menisken krånglar

Men efter någon timme ställde jag mig frågan: ”Hur ska jag göra för att kunna vandra trots trasigt knä?” och jag brainstormade fram en massa idéer till hur jag ska kunna komma ut. På något sätt behöver jag nästan tänka tvärtemot mitt vanliga sätt kom jag fram till.

Istället för att komma så långt ifrån bebyggelse och människor som möjligt behöver jag hitta platser som ligger relativt nära vägar. Och det blir inte fråga om att gå 2-3 etapper av Kuststigen eller Bohusleden samma dag, utan snarare en slinga i ett naturreservat. Det är inte mitt vanliga jag, men… det kändes helt okej när jag hade landat i det. Så nu pågår planering för fullt.

De förändringar jag gjort hittills

Redan innan jag kontaktade vården hade jag vidtagit en del åtgärder eftersom jag hade ont för varje steg jag tog, för att inte tala om när jag försökte gå i trappor. De här sakerna ändrade jag direkt när smärtan ökade till en högre nivå:

• Nu sitter jag vid skrivbordet på jobbet istället för att stå
• Och så tar jag hissen istället för trapporna på jobbet
• Jag har köpt knästöd som jag har på mig när jag går
• Vandringsstavarna är med så fort jag ska ut
• Jag vilar benen/knäna/fötterna så mycket jag kan
  
• Varje dag gör jag de övningar jag fått från fysioterapeuten, och jag upplever redan stor skillnad.
• Även att jag tycker det är tråkigt att gå på väg, och synnerligen asfalt, så är det just nu det som funkar bäst för mig. På plant underlag känner jag mig nästan som vanligt.
• På platser där det finns flera alternativ att gå så väljer jag det enklare – i motsats till hur jag alltid gjort innan.
• Jag försöker vila knät 1-2 dagar efter varje tur.

Skön tältnatt i hemmaskogen

Eftersom jag är van att vara utomhus så mycket, och röra mig en hel del, blir jag ganska rastlös nu. Så igår packade jag tält och övernattningsprylar och gick någon kilometer ut i skogen häromkring bara. Där tillbringade jag eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen i lugnet. Tack vare att jag tog med mig en bok kunde jag ägna mig åt en annan aktivitet jag gillar, samtidigt som jag var ute.

Lugna aktiviteter som är snälla mot knät

I vanliga fall stiger jag upp relativt tidigt när jag är ute, för jag vill komma iväg längs leden innan det blir för mycket folk. Här fanns inte ens någon led, jag skulle ju bara gå några km hem på skogsvägen, så jag passade på att ligga och läsa i morse också. Med tältdörren öppen, solen som sken in på mig och med bara fåglarnas sång som bröt tystnaden. Otroligt, men underbart, att jag hade ro till detta. Jag känner att jag även skulle kunna ägna mig mer åt till exempel matlagning nu under mina turer, eftersom jag kommer att spendera mer tid på lägerplatserna.

Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig den här våren, men jag inser att den kommer att bli bra ändå. Jag kommer att få vara i naturen, och jag kommer att kunna sprida min glädje och entusiasm till andra. Just nu är jag oerhört tacksam över min tältnatt – över att jag kunde ta mig fram i terrängen (kort bit, men ändå). Vandringsstavar, knästöd och stabila skor (Rover mid från Icebug) är mina bästa vänner just nu.

Mina mål just nu

För närvarande har jag två mål för mitt knä: Det första är att jag ska kunna genomföra mitt deltagande i Icebug Xperience West Coast Trail i september, och det andra att jag göra min veckovandring i Höga Kusten nästa vår. Så detta är vad jag siktar mot – förutom alla härliga vardagsupplevelser som jag får längs vägen mot målet.

Länkar till produkter

Jag får ofta frågor om vad jag använder, till exempel vilket tält jag har och så vidare. Så här kommer svaren: Det är ett Reinsfjell Superlight 2 från Helsport (länk till produkten) som du ser på alla bilderna här. Sovsäcken kommer från Mammut (modellen Nordic Down Spring), och kudden från Sea to Summit och heter Aeros Ultralight. Tröjorna kommer från Super.Natural (den gula) och Aclima (den svarta, från serien Designwool Glitre). Avslutningsvis skorna då, och de kommer som vanligt från Icebug, och den här gången har jag Rover med lite högre skaft eftersom jag uppskattar extra stöd när knät är lite instabilt.

Inlägget Vila av menisken – och tältnatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår prövade jag lite nya stigar här på Orust. Till min förvåning (och lycka) hittade jag en underbar bäck med ett litet vattenfall i. Bara 2 kilometer från min dörr.

Definitionen av hemomkringvandring?

När någon frågar mig vad hemomkringvandring är brukar jag säga att det är att gå i samma område gång på gång, och ändå upptäcka nya eller vackra saker varje gång.

En del tycker att det är tråkigt att besöka en plats mer än en gång (”där har vi ju redan varit”), men det tycker inte jag. Tvärtom ger det mig en massa glädje! Först och främst ser alla platser olika ut under olika årstider och olika väderförhållanden, så det är som nytt varje gång. Dessutom ser man nya möjligheter till rundor/slingor om man lär känna ett område bättre.

Hur går det till?

Första gången följer man kanske en skogsväg. När man har gått den några gånger upptäcker man helt plötsligt att det finns stigar som korsar skogsvägen, och så testar man några av dem.

Till slut har man gått alla stigar som man hittat i området och då börjar man kanske gena mellan dem. För i det läget har man koll på hur terrängen ser ut, var olika platser och stigar ligger i förhållande till varandra, och man vet även ungefär hur långa avstånden är.

Lycklig av att upptäcka nytt

Att kunna gå på det här sättet fyller mig med en otrolig glädje. Igår till exempel prövade jag nya stigar och ramlade över ett fint vattenfall i en bäck bara någon kilometer hemifrån.

Och den glädjen och upptäckarlusten vill jag så gärna sprida vidare, smitta ner alla er som läser mina inlägg! Så att ni också går ut och upptäcker ERT hemomkring! Inte bara drömmer om att besöka de platser som jag besöker eller vandrar på.

Vackra platser finns överallt! Bara man ser med rätt ögon!

Ett exempel är gårdagens tur

Alla bilder i detta inlägg är från gårdagens hemomkringvandring här på Orust. Då utgick jag från en väg jag brukar gå, fortsatte på en mindre. När den tog slut följde jag en stig.. som även den tog slut, så då blev det lite off-road. Efter att jag hittat vattenfallet kollade jag på en karta och följde olika stigar tillbaka. Det blev en liten 2-timmars upptäcktsfärd på hemmaplan.

Inlägget Lycka är – att hitta ett litet vattenfall dök först upp på Hemomkringvandring.

Äntligen, äntligen, äntligen har jag fått sova i mitt tält! Efter att ha dreglat över en massa tältsidor på webben hela förra året är jag nu ägare till ett alldeles eget Reinsfjell Superlight 2 från Helsport.

För tidigt att skriva en recension

Givetvis kan man inte göra någon seriös recension efter bara en natts användning. Så här kommer jag bara att berätta några saker som jag reagerat på spontant efter första natten.

Till havet direkt efter jobbet

Efter jobbet igår åkte jag bara kilometer från arbetsplatsen och parkerade bilen vid havet. Därifrån gick jag en kortare sträcka (runt 2 km) för att komma till viken där jag tänkt slå upp mitt tält. Det var redan tidig skymning, och jag ville hinna få upp tältet innan det blev mörkt.

Att vilja slå upp tältet i dagsljus hör till vanligheterna, men det blir än viktigare när man har ett nytt tält. Visserligen hade jag tränat en gång, hemma i vardagsrummet (se Instagraminlägg), men ändå.

Det tog en stund att få upp tältet

Trots att strandängarna var väldigt våta hittade jag en bra plats som låg lite högre och därför var torr. Det gick riktigt smidigt att få i 2 av de 3 bågarna i tältet. Kanalerna går på insidan av yttertältet och är generösa i bredd. På vissa tält som jag har prövat tidigare har smala kanaler dessvärre varit ett problem.

Den 3:e bågen ska liksom korsa de andra två, och det var lite knöligt att komma på hur jag skulle göra detta på bästa sätt. Det var lite trängre att få igenom denna båge – men skam den som ger sig. Och nästa gång kommer det att gå lättare och snabbare eftersom jag nu har bättre koll på läget.

Jag gillar även att man bara behöver trilskas med koppar som bågen ska ploppas in i på den ena sidan. På andra sidan är det en hållare inne i själva kanalen, så det är bara att trycka i den. Superbra!

Samla ved, såga och elda

När mitt Reinsfjell var uppe var det nästan mörkt och jag fokuserade då på att samla ved. Redan på väg ut hade jag passat jag på att bära med mig lite brännbart material som låg på marken längs stigen. Men att kalla det för ved vore nog att överdriva.

Nu gick jag tillbaka upp i skogen och samlade mer. Sedan ställde jag mig vid eldstaden som finns på plats och sågade upp grenarna i lämpliga längder (jag fattar inte hur jag kunde tycka att en hopfällbar såg var en killgrej! Det är helt klart en tjej-grej! Min kommer från The General Prepper och heter Silky Pocketboy.

Även tid att njuta såklart

När jag hade en stor vedhög och en massa småkvistar lagade jag lite mat på mitt kök innan jag tände brasan. Det var inte helt lätt med de blöta grenarna, men det gick!! Sedan låg jag på liggunderlag och renfäll och njöt av lugnet, eldens sprakande (hehe och vedens fräsande) och någon enstaka sjöfågels ljud.

Dags att inviga tältet

Min prinsessan-på-ärten-säng

I mörkret finns inte mycket att göra, så redan 20.30 gick jag och la mig i min ”prinsessan-på-ärten-säng”. Liggunderlag, uppblåsbart rektangulärt liggunderlag 10 cm (Sea to Summit Etherlight), renfäll, fluffig sovsäck (Helsport Rago Lady Xtreme) och en skön kudde (också den från Sea to Summit). Ärligt talat känns det omöjligt att frysa – eller ligga obekvämt – på denna bädd.

Några saker som jag gillar med Reinsfjell

När det kommer till själva tältet så gillade jag det stora utrymmet (hehe, det är ju ett 2-mannatält men jag var ensam) och framför allt takhöjden. Jag kunde sitta rak i mitten och ändå ha en decimeter kvar upp till taket. Kanske bör jag tillägga att jag är 168 cm lång så du får en uppfattning om utrymmet.

Tältet är bra ventilerat och det fanns inte en ens tillstymmelse till någon kondens på insidan av tältet i morse – trots att jag sov intill havet på strandäng som var väldigt blöt.

Morgonpromenad och sol-jakt

När jag vaknade i morse gick jag en liten tur på cirka 1,5 kilometer längs havet för att vänta på soluppgången. Men det blev ingen soluppgång – bara mera grått.

Lätt att ta ner tältet

Sedan tog jag ner mitt Reinsfjell Superlight 2 och det gick på ett kick. Jag gillar att det fanns så gott om plats i packpåsarna. Superbra för mig som har kalla händer. Det är nämligen svårt att packa ner saker i trånga påsar när man fryser.

Det enda som var svårt var att vika ihop tältet footprint i vinden. Till slut struntade jag i att följa vikmärkena och vek på mitten, på mitten igen osv tills det var en liten rektangel. Och tro det eller ej – men den gick ner i sin lilla förpackning.

Riktigt nöjd med första natten

Jag är så nöjd med min första natt i mitt alldeles egna tält! Och med lugnet, glädjen och friheten jag fick under min egentid ute.

Mer info om tältet Reinsfjell Superlight 2

Reinsfjell Superlight 2 är ett självstående kupoltält som kommer från norska Helsport. Vikten är 2,2 kg och måtten 120x230x105 cm. Mer fakta om tältet hittar du hos Helsport

Inlägget Invigning av tält – Helsport Reinsfjell dök först upp på Hemomkringvandring.

När jag såg solen skina in genom kontorsfönstret vid 11-tiden bestämde jag mig för att försöka ta långlunch. Tack vare min snälla chef (som släppte iväg mig) lyckades jag ta mig ut.

Säbyleden ligger nära jobbet

Eftersom den vackra vandringsleden Säbyledenara ligger bara några minuters bilfärd från mitt jobb valde jag att åka dit. Närheten var inte enda anledningen till mitt val, utan även att leden går längs havet. Kombinationen hav och solsken är alltid härlig.

Sammanfattningsvis ka man säga att Säbyleden är en lättgången, 6 kilometer lång, kustnära led på Tjörn. Liksom Sundsbyleden som jag gick på lunchen häromdagen är den här rundslingan en del av Kuststigen (läs om alla delleder på deras sida).

Avstickare till Stenstugan

Jag har gått Säbyleden, och delar av den, många gånger. Både på egen hand, med min sambo, med våra hundar och tillsammans med vänner. Detta är ett område som jag gärna kommer tillbaka till.

Som vanligt gjorde jag avstickaren ut på Säby ö och Stenstugan, trots att det blir några kilometer mer att gå. Stenstugan är så vacker, och även naturen på väg ut dit.

I nästan en och en halv timme strosade jag runt vid havet och insöp så mycket sol jag bara kunde!

Ett litet blomsterparadis

Eftersom jag är blomnörd är jag extra svag för de tre naturreservaten som man går igenom längs Säbyleden. Under våren trängs triften längs klipporna, och strandängarna är fulla av gullvivor och mandelblom. På försommaren blommar strandängarna för fullt, med stor artrikedom, som till exempel växterna här nedanför (mitten av juni 2022).

Vill du veta mer om Säbyleden?

Så här hittar du till Säbyleden som ligger på Tjörn i södra Bohuslän: Med bil: Kör väg 169 mot Skärhamn. Ta höger mot Kållekärr. Passera Kållekärr. Efter rondellen vid Hoga, ta höger mot Säby. Parkering finns vid Säbygården. Med buss: Ta buss mot hållplats Hoga på Tjörn.

Här kan du läsa ett inlägg från en höstig tur jag gjort till Stenstugan.

[instagram-feed feed=17]

Inlägget Lunchjakt på solsken, Säby dök först upp på Hemomkringvandring.

I och med att det är mörkt både morgon och kväll känns decemberdagarna alldeles för korta. Därför brukar jag försöka använda mina lunchraster till att tanka så mycket dagsljus jag kan.

Ta långlunch om du har möjlighet

Alla har olika livssituationer, så därför passar inte mitt sätt för alla. Men jag hoppas att jag ändå kan inspirera dig att hitta något sätt att komma ut. Jag försöker att ta en lite längre lunch åtminstone en gång per vecka så att jag kan komma ut i naturen. I onsdags fick jag till och med med mig en kollega på turen.

Vi besökte Björshuvudet på Tjörn, men vädret var inte så snällt mot oss. Temperaturerna var låga, och vindarna kraftiga, så det blev inget stopp på denna tur. Men så vackert det var, med de mörka snömolnen som jagade åt vårt håll. När vi kom tillbaka till jobbet upplevde vi båda två att vi hade varit lediga, inte bara ute på en långlunch. Helt ljuvligt!

Möjlighet att sluta tidigare någon dag?

På fredagarna slutar jag tidigt, och då brukar jag försöka hinna med en liten utflykt. Den här veckan arbetade jag hemma just på fredagen, så jag bad sambon följa med mig upp i skogen när jag slutade. Självklart tog vi även med oss hundarna. Just när vi kom ut tittade solen fram en liten stund.

Snön låg tung på trädens grenar, och marken knarrade under skorna. Solen glittrade i snön på de högsta träden, medan hundarna lyckligt sprang runt oss. Det blev verkligen en kickstart på helgen för mig!

Ibland räcker det med bara en liten stunds dagsljus för att mungiporna ska åka upp och kroppen fyllas av glädje och energi.

Andra förslag för att få mer dagsljus

Vi mår alla bra av dagsljus, så försök att ta vara på ljuset nu när vi inte har så mycket av det. Använd till exempel din lunch precis som jag gör. Här kommer några fler förslag:

• Om du har möjlighet på morgonen – försök att vara ute vid soluppgången (den infaller inte förrän runt klockan 08 eller 09 den här tiden på året beroende på var du bor – titta till exempel i en väderapp om du inte vet riktig vilken tid det är soluppgång eller solnedgång på din ort) – så har du fått en liten boost som räcker en lång bit in på dagen.
• Använd den ljusa tiden på helgerna till att vara ute – och gör dina ”måste-grejer” inomhus efter skymningen istället för att slösa bort ljuset genom att göra det du tycker att du ”måste” och sedan inte kunna gå ut alls.
• Gör upp en eld ute och sitt kvar efter solnedgången – i skogen, vid en sjö, eller på ett berg – bara för att se ljuset jaga bort mörkret och få med dig en härlig upplevelse  hem.
• Ta med lunchen och ät den ute. Eller någon annan måltid, exempel från min blogg här:
  • Långlunch vid havet
  • Invigning av mackjärn vid havet
  • Att bara gå ut och grilla korv
  • Överraskningsmiddag under tarp

Det blir kanske inte lika långa vandringar som på sommaren, men jag lovar att varje tur du tar nu under den här mörka årstiden kommer att lysa upp ditt inre och få dig att le, minst lika mycket som en sommarvandring!

Har du fler tips?

Kommentera gärna om du har fler tips på hur man kan få så mycket dagsljus som möjligt under den mörka årstiden!

Inlägget Ta vara på allt dagsljus du kan dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är nästan så att jag börjar känna mig smått schizofren. Ena stunden är det barmark, och i nästa är det snö. Just nu har jag snö i mitt hemomkring. I alla fall för ett dygn. Och då tänker jag njuta av den – fullt ut!

Jag kunde knappt bärga mig tills familjen vaknade

När jag tittade ut genom fönstret i morse var hela världen vit. Visserligen tycktes himlen vara grå, och temperaturen låg precis runt 0. Så jag insåg att det bara var en tidsfråga innan snön skulle börja smälta igen.

Men så fort det ljusnade såg jag att det började spricka upp, och jag kunde knappt bärga mig tills min sambo och min dotter vaknade. Självklart hoppades jag att de också skulle vilja följa med ut. Men det slutade med att jag fick gå ut själv. Eller helt ensam var jag inte – hunden Balder följde med.

Lycklig polarhund i snön

Vi följde grusvägen som passerar vårt hus. Efter några hundra meter övergår den i skogsväg. Och efter ytterligare några hundra meter till svängde jag och Balder av på en liten stig. Jag såg hur solen lyste på trädtopparna uppe på höjderna, och visste ett perfekt ställe vi kunde gå till.

Balder var verkligen överlycklig, och han kändes mer vild än tam. Trots att han är van att springa i vårt hemomkring regelbundet så är det något särskilt med snö. Han grävde, rullade sig, jagade snö som jag kastade och sprang runt runt.

Jag njöt av mitt hemomkring i fulla drag

Egentligen finns det inte så mycket att säga. Sol, snöklädda barrträd och snö som knarrar under fötterna. Vad mer kan man önska? Det var verkligen precis sådär som jag tänker mig en vacker vinterdag.

Önska dig inte till andra tider eller platser

Precis som rubriken säger brukar jag uppmana till att försöka att inte önska sig till andra platser eller tider. För om man gör det är risken stor att man missar det som händer här och nu. Istället försöker jag att alltid glädjas åt det som jag har runt mig där jag är just nu.

Det är så otroligt mycket roligare att nyfiket utforska något oväntat – än att lägga energi på att klaga på det. Nu fick jag snö inatt – vilket inte alls var vad jag hade planerat. Men jag gjorde om mina planer och fick en superfin upplevelse. Jag tänker att genom att försöka uppskatta även det oplanerade så får man oftast många saker att glädjas åt.

Andra snöiga dagar i mitt hemomkring

Här kan du läsa om en lunchutflykt som jag och sambon gjorde i vårt hemomkring för någon vecka sedan. Den gången var vi också ute efter att passa på att njuta av kortvarig snö.

Inlägget Snö i mitt hemomkring dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 7 minuter

”Fånga dagen” ska man ju göra – och jag brukar (om jag får säg det själv) vara ganska bra på det. Så när vi vaknade med snö häromdagen kände jag att den ska vi njuta av. Arbetsdag eller ej.

Hur gör man för att fånga dagen?

Att fånga dagen är för mig att använda mina sinnen och ta in det jag har runt mig. Till exempel genom att ta tillvara på nuet och fokusera på det jag ser eller hör. Jag tror att om man tillåter sig att känna glädje – även åt det lilla – så genererar det automatiskt positiva känslor. Glädje såklart, men även tacksamhet, lycka, ro.

Men vänta lite nu. Helt plötsligt inser jag att min beskrivning av att fånga dagen är exakt hur jag brukar definiera hemomkringvandring.

Varifrån kommer uttrycket?

Carpe diem! Alltså att fånga dagen. Ett av våra mest kända citat.

Frasen kommer från poeten Horatius från Romerska riket och skrevs runt år 20 f. Kr. Frasen är egentligen ett talesätt som uppmanar oss till att måttfullt njuta av nuet.

Dags för en snöig lunchutflykt

När snön föll hos oss under natten här på Orust visste vi att det var en tidsfråga innan den skulle smälta bort. Enligt SMHI skulle det regna drygt ett dygn senare så jag bestämde mig för att passa på. Alltså att fånga dagen.

Biltur på 5 minuter

Efter att jag hade packat ryggsäcken tog vi bilen till Moltemyren (cirka 5 minuters bilfärd). Vi hade med en termos varm choklad, några goda mackor och en påse Wildchips (och tuggben till hundarna). Svårare än så behöver det inte vara.

Vi hittade en härlig plats

Efter att ha följt stigen mot Moltemyren, under snötyngda trädgrenar, hittade vi en fin utsiktsplats. Där fanns också ett härligt träd som lätt kunde använts som övernattningsskydd. Men den här gången var vi bara här för att fika och ”vara”.

Visserligen hade vi begränsat med tid (vi hade ungefär två timmar till vårt förfogande), men som jag njöt. Av utsikten över snötäckta träd och kullar, tystnaden, hundarnas glada busande i snön, sällskapet. Och min mugg med varm choklad förstås.

Två ljuvliga timmar i detta vintriga sagoland

Förmodligen var vi mindre än två kilometer hemifrån om man mäter fågelvägen. Tänk att man kan uppleva det som att man är i en helt annan värld, trots att man nästan är hemma.

Till slut var det ändå dags för oss att vända tillbaka till bilen. Även om jag hade kunnat stanna här hur länge som helst. Plikten kallade – men jag tycker att jag ändå hade fångat dagen på ett härligt sätt. Minnena från denna lunchutflykt kommer att ge mig energi och glädje många gånger.

Fler tips för att fånga dagen

Ofta innefattar mina spontana utfärder något ätbart. Till exempel förra veckan när vi tog långlunch vid havet, eller en kväll när vi bara gick ut för att grilla korv uppe i skogen.

Råd och tips

Mina råd är att du då och då släpper några saker som din inre röst säger att du ”måste” göra. Istället byter du ut dem mot något som ger dig glädje i nuet. Var här och nu!

Har du något tips för hur man kan göra för att fånga dagen? Skriv i kommentarerna här nedanför!

Några av mina Instagrambilder från området

[instagram-feed feed=6]

Inlägget Fånga dagen – kanske med en snöutflykt? dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 6 minuter

Som du säkert vet älskar jag att vara ute – året om. Men jag får erkänna att jag tycker det enklare på sommaren än på vintern. Många tycker att det är jobbigt att vara ute när det är kallt, men för min del är det faktiskt inte kylan som varit det största problemet. Utan det är halkan som har begränsat mig.

I betalt samarbete med Icebug

Kyla kan man gardera sig mot, men halka?

Visserligen är jag en frusen person, men oftast kan man gardera sig mot kylan. I alla fall så länge man ska vara i rörelse. Man kommer långt genom att klä sig lager-på-lager och ha rätt material närmast kroppen. Men denna halka – som dessutom har en förmåga att återkomma många gånger under vinterhalvåret. Den tycker jag är jobbigare.

Eftersom jag har hund behöver jag komma ut varje dag året runt, oavsett väder. Även om jag har (och har haft) snälla hundar, så kan de bli ivriga och dra. De har ju ”fyrhjulsdrift” och bryr sig inte alls lika mycket om halkan som jag gör.

När jag var gravid ville jag ha bättre grepp

Tidigare accepterade jag i stort sett att det var halt ibland och att jag fick gå försiktigt. Men när jag väntade min dotter blev jag lite nojig. Jag var otroligt rädd för att ramla och att skada barnet därinne i magen.

Broddar är bara för pensionärer, tänkte jag, men i smyg köpte jag och testade. Jag prövade både modeller som var som en halvsula man stack in foten i och såna som man fäst med remmar. Men de var väldigt svåra att gå med så fort man vek av från vägarna.

Därför Googlade jag efter andra lösningar. Detta var 2006, och utbudet går inte att jämföra med det som finns idag. MEN… jag hittade Icebug! Rejäla, varma vinterkängor med höga skaft – och inbyggda dubbar.

Icebug blev räddningen

Självklart beställde jag ett par, och sedan den dagen bodde jag i dem vintertid. Känslan att kunna gå tryggt, trots halka och hund i kopplet, var som en uppenbarelse. Att skorna dessutom var så varma var ett extra plus under de norrländska vintrarna.

I många år gick jag i mina dubbade Icebug varje vinterpromenad. Ända tills jag hade slitit ut fodret inuti – men utsidan, inklusive dubbar, var som nya. Då beställde jag ytterligare ett par, av motsvarande modell. Nu, 16 år senare, är jag inne på mitt tredje par, och det är tack vare dem jag kan gå många av mina turer vintertid. Särskilt de som är kustnära.

Bra grepp även med odubbade skor

Sedan hösten 2021 är jag ambassadör för Icebug. Tack vare det har jag lärt mig mycket om skor som ger bra grepp i halka. Det var en uppenbarelse för mig att inse att även skor utan dubb kan ge bra grepp. Icebug har ett särskilt gummi i sina sulor som gör att man till exempel kan gå på hala klippor utan att halka. Vilket jag ofta har nytta av på mina turer.

Min absoluta favorit är outdoorskon Rover med BOA-snörning. Den är superlätt, men ändå stabil. Hittills har den hållit mig torr även när jag gått i blöt terräng, och när jag går på hala stenar känns det nästan som om jag har sugproppar under fötterna. Jag har den odubbade varianten, men den finns även med dubb.

Låt inte halka begränsa dig

Med tanke på utbudet av skor (med bra grepp) finns inte längre någon anledning att stanna inne på vintern. Vill du vara ute och promenera eller vandra på vintern – gör det. Och vill du fortsätta springa trots vinterväglag – gör det. Låt inte halka begränsa dig. På med bra skor och ut och njut istället!

Avslutningsvis några länkar

Inspiration om vinterlöpning

Inspiration om vinterlöpning (Icebug) – och glöm inte rabattkoden HEMOMKRING15NEW om du ska köpa Newrun den 27-30 januari.

Se Icebugs utbud av skor som är bra vid halka

Några blogginlägg om när jag behövt bra grepp

– Pilgrimsled Orust: Långelanda-Myckleby 12,6 km
– Anneröd-Bovallstrand, Kuststigen etapp 19
– Blå led, Korsvatten i Svartedalen – 6 km
– Kuststigen etapp 7 – Göksäter-Hoga
– Kolhättan-Ljungskile 16 km – Kuststigen etapp 5

Inlägget Låt inte halka begränsa dig dök först upp på Hemomkringvandring.

Nyligen fick jag ett recensionsexemplar av boken ”Vandra året om”, skriven av Niklas Kämpargård. Eftersom jag läser rätt mycket blev jag väldigt glad när LB Förlag hörde av sig för att se om jag var intresserad. Men tyvärr tycker jag efter genomläsning att det är lite otydligt vem boken är skriven för.

Jag förväntade mig pepp för sommarvandrare

Både när jag hörde titeln, och när jag läste baksidetexten fick jag känslan av att författaren ville väcka intresse hos personer som vandrar på sommaren. Alltså inspirera dem att ta nästa steg och vandra även övriga årstider.

Trots att jag själv inte är i behov av att få en spark i rumpan för att komma ut under vintern så uppskattar jag alltid inspiration och glädje från andra som delar kärleken till natur och friluftsliv. Så jag såg verkligen fram emot läsningen.

Vem är boken skriven för?

Men när jag började läsa insåg jag rätt snabbt att författaren hade valt en helt annan inriktning än den jag (felaktigt) förväntat mig. För det första verkar stora delar av boken rikta sig till personer som inte vandrat alls. Mycket information är verkligen basic – eller till och med ”under” basic. Till exempel får man veta (i kapitlet om var man kan vandra) att man kan vandra på stigar och löpspår. Och sedan följer ett kapitel om när lederna är öppna och sedan ytterligare ett som beskriver hur ett fåtal namngivna leder är markerade.

När jag förlikat mig med tanken att boken är till för nybörjare läste jag vidare med nya ögon. Snart nådde jag kapitlet om att sova utomhus året om. Men steget från att inte ha vandrat alls och dit är enormt. Verkligen enormt. Så det spädde på min osäkerhet kring vilken målgrupp boken har. Dock är detta kapitel bara en och en halv sida text och två sidor bild, så det tar inte upp någon stor del av boken.

Språklig förvirring

Vidare tycker jag att det är förvirrande att olika pronomen används redan i innehållsförteckningen. Det är oftast enklare för läsaren om författaren konsekvent använder antingen ”man, du eller jag” istället för att blanda. Möjligen är det bara språknördar som jag som ser sånt, men här kommer några exempel ur innehållsförteckningen för att visa vad jag menar:
– Var kan MAN vandra?
– Planera DIN vandring
– Hur långt kan och bör MAN gå?
– Behöver JAG vara rädd under en vandringstur?
– Så rastar DU utan att frysa

Författaren vill förmedla så mycket….

Tyvärr får jag känslan av att målet med boken inte varit tillräckligt tydligt uttalat innan och under tiden som skrivarbetet pågick. Skulle det handla om att få folk att börja vandra (från scratch), eller skulle det handla om att få vandrare att vandra hela året? På grund av det blir den lite spretig, och jag har svårt att känna vem som är den tänkta läsaren av ”Vandra året om”.

Men detta gillar jag

Men det finns givetvis bra saker med boken. Framför allt är den full av bilder som man blir glad av. Förutsett att man gillar vandring förstås. Och att författaren redan i förordet skriver om ”vandring hemomkring” noterade jag såklart stolt.

Den del av boken jag tycker bäst om är tipsen om vandringsleder i olika delar av landet. Visserligen är det väldigt kortfattad information, men jag kan använda det som utgångspunkt och själv googla fram mer information. Egentligen tycker jag att det är mer intressant att få vandringstips av någon som gått den aktuella leden och som beskriver vad hen sett/hört/känt/upplevt, istället för att bara få fakta. Men som sagt, i denna del finns tips om många platser i landet där man kan vandra.

Förresten, vill du köpa en våffla i samband med din vandring finns det 18 sidor med tips om inköpsställen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis så sågar jag inte boken ”Vandra året om” för det ligger ett gediget arbete bakom den. Och jag känner att författaren har en massa information och kunskap som han vill dela med sig av. Tyvärr tycker jag att titeln är lite missvisande eftersom så stor del av boken handlar om vandring rent generellt (packlista, mat, kök och så vidare). Avslutningsvis kan jag bara konstatera att titeln och temat är helt rätt, men att jag hade gjort ett helt annat upplägg om det var jag som skrivit boken.

För dig som vill veta mer om boken ”Vandra året om”

Titel: Vandra året om
Författare: Niklas Kämpargård
Antal sidor: 220
ISBN-nr: 978-91-7799-364-3
Förlag: LB-förlag
Utgiven: 2021
Vill du köpa boken – se här (länken går till PriceRunner)

Inlägget Vandra året om – bokrecension dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som ordspråket säger så finns det inget dåligt väder. Däremot finns det aktiviteter som lämpar sig bättre och sämre vid olika väder. Vilket jag lärde mig av dagens lite överambitiösa plan.

Eftersom vi inte har så många långa vandringsleder på Orust så har jag tänkt att jag ska gå dem i sin helhet. Nu har turen kommit till pilgrimsleden Orust och jag hade tänkt gå del 2, Morlanda kyrka till Nösunds kapell idag. Sträckan är 19 kilometer, men jag hade även tänkt göra en avstickare till kyrkan i Hälleviksstrand.

Inte skulle dåligt väder stoppa mig!

Visserligen hade jag sett på prognosen att det skulle regna, men inte i någon större mängd. Så jag tyckte att det var löjligt att stanna hemma på grund av vädret. Alltså bad jag Lars skjutsa mig och Balder till Morlanda kyrka när han hade ätit sin frukost. Själv fick han vara hemma sedan ifall valparna skulle få för sig att titta ut just idag.

Redan medan vi satt i bilen häpnade vi över hur mycket vatten det stod i diken och ute på åkrar. På ett ställe blev det nästan tvärstopp när vi körde – på grund av en översvämning i en svacka. Skämtsamt sa jag till Lars att jag kanske skulle behöva göra något vad under turen. Men då visste jag inte hur nära sanningen jag var.

Ofantligt mycket vatten – överallt

Så fort vo vinkat hejdå till Lars började Balder och jag gå längs pilgrimsleden Orust. Leden är tydlig märkt med Sankt Olofs-märken och det satt skyltar som pekade ut riktningen redan vid kyrkan. Efter några hundra meter kom vi fram till den första stora vattenpölen som inte gick att runda på grund av diken och våtmark runt om. Efter ytterligare några hundra meter var det dags att ta sig över nästa passage med 15-20 cm vattendjup.

Visserligen såg det ut som om man kunde gå på en grässträng i mitten. Fast jag insåg snabbt att det bara var en synvilla. Marken var helt blöt, så även där det såg ut som gräs eller annan fast mark stod det vatten. Vid de första pölarna försökte jag hoppa,parera och leta bra vägar för att ta mig förbi. Men efter några kilometer gav jag upp och plumsade bara rätt fram i vattenfårorna.

Gemensam led med Kuststigen och Orust Tvärs

Början av etappen går på samma vägar och stigar som Orust Tvärs och Kuststigen så där kände jag igen mig från tidigare turer. Den här gången slapp jag gå fel, för nu fanns tydliga skyltar där det var dags att börja gå uppför berget. Otroligt smidigt att gå längs skogsväg istället för att göra egna stigar som jag gjort två gånger tidigare. Bredvid mig forsade vatten fram i något som förmodligen knappt är en rännil till bäck i vanliga fall.

Det regnade fortfarande medan jag gick, men jag njöt av bäckens skummande virvlar och små fall. Längs skogsvägen kom vi fram till ännu ett ställe där vägen var översvämmad. Balder tyckte mest att det var kul med allt vatten – själv försökte jag fortfarande hålla mig torr.

Stigen var helt översvämmad

När vi svängt av från de andra lederna blev det bara blötare och blötare i marken. När hela stigen var som ett dike försökte jag vid något tillfälle gå runt. Men här på Orust är det vanligt med kombinationen berg och våtmark, så det var i stort sett omöjligt på flera av ställena. Dessutom rinner vattnet undan liten dåligt när det är berg under överallt.

Till slut kände jag att jag måste sluta irritera mig på att det var så blött – och så började jag gå rakt fram i vattenfårorna. Och på en gång blev det lättare att se tjusningen i naturens krafter. Jag kunde inte säga annat än att det var både vackert och fascinerande med allt vatten som vällde fram i skogen.

Jag bestämde mig för att avbryta

Vid det här laget var jag ganska blöt om fötter, ben och huvud (jag hade fällt ner luvan eftersom det blev så varmt). Och jag kände att det inte gav mig någon vidare njutning att gå på det här sättet i vattenspåren. Dessutom var det svårt att fota eftersom jag fick lägga tid på att parera så jag inte halkade när allt var så blött. Jag ville ju gärna dokumentera leden också. Så jag bestämde mig helt enkelt för att avbryta, och fortsätta ”pilgrimsprojektet” när det är lite torrare i markerna.

För mig är det ingen prestige att jag måste gå exakt den planerade sträckan. Tvärtom. En fin upplevelse är viktigare än sträckan. Så jag skickade meddelande till Lars och kollade om det var okej att hämta upp oss vid bokskogen i Huseby. Det var det, och vi kom överens om att jag skulle höra av mig när det var dags för honom att åka. Balder och jag hade fortfarande en bra bit kvar att gå innan vi var där, och det var svårt att beräkna hur lång tid det skulle ta när allt var så översvämmat.

Bokskogen Himlabacken – och ännu mer vatten

När vi kom in i bokskogen forsade ån fram i ravinen bredvid oss. För ett ögonblick trodde jag att vi skulle behöva vada över det strömmande vattnet, men sedan såg jag till min lättnad att bron stod kvar. Men vattnet nådde nästan ända upp till bron, och vatten vällde in från flera håll.

Grönskan omkring mig gjorde mig lyckligt förstummad. Det var en sådan kontrast till allt grått och brunt jag sett under dagen. Men marken var lika vattensjuk här som längs resten av leden.

Vattnet kastade sig fram i ravinen och ut i vattenfallet. Även från de små bäckar som normalt rinner i området anslöt nu kaskader av vatten. Jag har aldrig sett ett sådant flöde där. Oerhört mäktigt!

Avslutning och sammanfattning

Efter att vi försiktigt tagit oss nerför den hala stigen till bergets fot gick vi knappt en kilometer ut till asfaltsvägen där vi väntade på Lars. Regnet piskade på oss, Balder såg dränkt ut och byxorna satt som klistrade mot mina ben. Men jag kände mig bara glad och nöjd. Även att jag inte alls gått den sträcka som jag först tänkt mig. Jag fick ju se en massa annat istället. Och nästa gång kliver jag på pilgrimsleden i Huseby och fortsätter mot Hälleviksstrand och Nösund därifrån. Det finns inget dåligt väder. Bara dåligt omdöme. Tur att man kan ändra sig.

Information om Pilgrimsleden och området

Slutligen kommer en länk till pilgrimsleden Orusts webbsida.

Länkar till inlägg från andra turer jag gjort i samma område

– Hammock-natt på Himlabacken, Orust (maj 2021)
– Svens Altare-leden, Orust – med tonårsdotter (januari 2021)
– Utflykt till Stora Björnholmen, Orust (januari 2021)
– Tältnatt i decemberrusk (december 2020)
– Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust (oktober 2020)
– Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust (april 2020)

Inlägget Det finns inget dåligt väder dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast är jag ute för att njuta av naturen. För att se allt det vackra som finns omkring mig. Men under gårdagens personliga lilla utmaning – att gå hela leden Orust Tvärs på en dag – var mitt fokus mest på att försöka hålla ett lite högre tempo än när jag fotar blommor. Och att faktiskt klara av sträckan på 45 kilometer.

Hur uppstod tanken på att gå Orust Tvärs på en enda dag?

Redan i höstas, strax efter vår flytt till Orust, var jag redo att utforska vandringsmöjligheterna här på ön. För det första läste jag på om vilka leder och slingor som finns här. Därefter började jag gå dem, en efter en. Eftersom vandringsleden Orust Tvärs passerar någon kilometer från vårt hus blev den en av de första att testa. Vid det tillfället gick jag bara en etapp i taget. Därefter prövade jag några av de fina natur- och kulturstigar som också finns här.

Sedan kläckte min sambo Lars idén om att vi skulle gå hela leden på en och samma dag. Så det var vår plan – att vi skulle göra det tillsammans. På grund av operationen han genomgick vid midsommar kan han inte göra så långa turer just nu. Så jag bestämde mig för att gå själv.

Så här gick själva genomförandet

I förrgår kväll spöregnade det och åskade det hos oss på Orust. Och när jag såg att det skulle bli gråväder och små regnskurar även igår bestämde jag mig för att passa på. Strax efter klockan 06 fick jag skjuts av Lars ner till färjan i Svanesund där Orust Tvärs startar. Ett stilla duggregn föll, och jag hade shorts och regnjacka på mig.

Direkt när jag blivit avsläppt började jag gå längs trottoaren upp genom samhället Svanesund. Underlaget är asfalt, men det gick snabbt och lätt att gå två kilometer längs gångbanan innan jag skulle svänga av mot skogen. Och regnet hade redan upphört. Eftersom jag har gått den här etappen många gånger med hundarna är den välbekant för mig.

Jag passerade förbi en massa hagar. Där fanns hästar, kor, får, getter. Och givetvis en massa vilda djur – harar och rådjur var de jag såg igår. Den enda hage som leden passerar igenom innehöll hästar. Om man går med hund finns några stättor som inte är riktigt hundvänliga. De är lite för branta och har väldigt smala stegpinnar. Men jag gör bedömningen att man kan ta sig igenom på annat sätt vid dessa ställen.

Sommarens blötaste dag – rekord i strumpbyten

Trots att det varit oerhört torrt på Orust de senaste veckorna så gällde det inte just igår. Efter nattens åskregn var allt blött. Både gräset, ormbunkarna, buskarna och träden. Så fort jag nuddade en buske så ”regnade” det ner på mig. Vatten sipprade även in i kängorna så fort jag svängt av den asfalterade gångbanan. Med tanke på att det var nästan 20 grader varmt ute så frös jag inte om fötterna. Men det är ändå obehagligt att gå längre sträckor med blöta fötter.

Eftersom jag vet att det är viktigt att hålla fötterna torra bestämde jag mig för att byta strumpor varje mil. Och det höll jag fast vid hela dagen. Fem par strumpor använde jag. De flesta av favoritmärket Happy Hiking. Sedan jag hittade dem i våras har vi utökat vår strumpgarderob enormt. Hur kan man inte vilja ha färgglada strumpor på sig?

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Och dessutom får du fri frakt.

Igår började jag med denimblå, bytte till gyllengula, rokokoblå, chokladbrun och sedan ljusbrun. Underbart att låta fötterna lufttorka medan jag fikade, uppdaterade Instagramkontot eller bara satt och njöt. För att sedan ta på mig varma strumpor i go mohair. Fast de blev visserligen blöta snabbt igen eftersom kängorna var dyngsura. Jag tror det börjar bli dags för nya kängor. Mina Hanwag har jag haft i drygt två år och de är helt utslitna i sulan – på insidan.

Skulle kroppen hålla och hjärnan ”orka”?

Tidigare har jag rört mycket på mig, men jag har inte varit så snäll mot kroppen det senaste året. Därför visste jag inte säkert om kroppen skulle hålla för en tur på 45 kilometer. Dessutom kan det vara lite trögare att gå ensam. För det första har man ingen som peppar en och för det andra är man ensam om att hålla uppe tempot. Men det gick vägen. Även att jag fick ont i min hälsporrefot. Trots att tempot sänktes något allt eftersom kilometer lades till kilometer.

Efter 11 timmar och 37 minuter var jag framme vid Ängö brygga. Då hade jag gått drygt 45 kilometer, och det kändes i kroppen. Men på något sätt tror jag att jag hade kunnat fortsätta nöta i några timmar till. Bara jag hade haft med mig mer vatten att dricka. Jag var otroligt nöjd och stolt över mig själv när Lars kom och hämtade upp mig vid färjan.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis måste jag säga att Orust Tvärs är en mycket trevlig vandringsled. Den erbjuder varierad natur och mycket lugn och ro. Enda gången jag mötte människor igår var på vägen/stigen mellan Svens Altare och Hålta. Men kommer du hit i förhoppningen att få se västkustens skärgård så är inte detta rätt led. Skog och jordbruksmark dominerar.

Vad jag personligen önskar vore annorlunda är de längre passager på väg (även asfalt) som leden innehåller. När man kommer över till Malö till exempel så går man längs smal asfaltsväg i 3 kilometer innan man svänger av på en mindre väg. Samma sak starten i Svanesund, men där finns åtminstone en gångbana att gå på. Asfalt får mig inte glad inuti över huvud taget.

Det finns heller inga vindskydd (vilket jag lämnat in ett medborgarförslag om till Orust kommun). Det skulle också varit bra om det fanns någonstans att fylla sin vattenflaska. Och kanske kunde det funnits något dass längs vägen också, så hade man sluppit se allt toapapper som låg slängt runt ”vackra” platser. Men nu är vi inne på överkurs.

Och för dig som vill veta mer om leden Orust Tvärs

Lite om själva vandringsleden

Orust Tvärs är en natur- och kulturstig på 44 kilometer, som går tvärs över Orust. Den består av fyra delsträckor: Svanesund-Hoga, Hoga-Göksäter, Göksäter-Malö strömmar, Malö strömmar/Flatön-Bryggan Ängön. Man går även kortare delar av natur- och kulturstigarna Kultehamn och Svens Altare. Strax innan man kommer ner till färjan mot Malö kan man göra en avstickare via kulturstigen Albertsholmen. Utöver all natur man får se finns 64 skyltade kultur- och naturminnen på stigen.

Dessutom är Orust Tvärs en del av den längre leden Kuststigen, och motsvarar Kuststigens etapp 6, 7, 8 och 9.

Egentligen är det bara den sista etappen, den som går över Malö/Flatön/Ängön, som är vandring vid kust. Till största delen går leden genom skog och jordbrukslandskap. En del av leden går längs grusväg och asfaltsväg. Avslutningsvis kan jag upplysa om att leden är mycket tydligt markerad med blå märkning och pilar hela vägen.

Just nu får du 33 % rabatt om du beställer mina favorit-vandringsstrumpor från Happy Hiking. Ange koden hemomkringvandring. Och dessutom får du fri frakt.

Länkar för dig som vill läsa mer

– Etapp 7 av Kuststigen (när jag gick den i vintras)
– Etapp 8 av Kuststigen (när jag gick den i vintras)
– Information om leden hos Västsverige
– Vandringsleden så som Orusts kommun beskriver den

Inlägget Orust Tvärs på en dag – 45 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Mors dag är något vi har firat här i Sverige sedan 1919. Från början var det inte någon kommersiell högtid. Utan helt enkelt en dag då man uppmärksammade sin mamma på olika sätt. Till exempel med kaffe på sängen, blommor eller kort – men framför allt genom att låta henne slippa hushållsarbete en dag om året. För egen del uppskattade jag den fullmatade utomhus-morsdagen som jag fick igår – sista söndagen i maj.

Perfekt avslutning – tältnatt vid havet

För det första fick jag en hundpromenad i vacker miljö på morgonen (Boxviks vette här på Orust). Sedan följde rundvandring i en visningsträdgård med både dotter, bonusson och svärföräldrar mitt på dagen. Och så fick jag avsluta min mors dag med världens solnedgång och en tältnatt på klipporna vid havet med Lars och hundarna.

Efter noga kartläsande valde vi att åka till Mollösund (också på Orust) där vi slog upp tältet direkt på klipporna. Sedan fick vi flera timmar att bara njuta av utsikten och av sällskapet.

Ingen sovmorgon den här gången

Idag var det arbetsdag, så vi fick stiga upp tidigt och packa våra saker. Trots att vi började gå mot bilen redan klockan 06 var vi glada och kände oss utsövda efter årets varmaste utenatt. Det här var nog min finaste mors dag någonsin och jag längtar redan efter nästa tur.

Vill du frossa i sova ute-bilder?

Länk till inlägg om några av mina andra utenätter

Inlägget Min mors dag fick en grand finale dök först upp på Hemomkringvandring.

De senaste veckorna hade jag och Lars planerat för ett litet äventyr som vi skulle ta med våra tonåringar på. Även att de inte tycker att friluftsliv ligger på topp-100-listan så köpte de idén vi la fram för dem: Ett dygn i en stuga på Herrestadsfjället, med fiske, fredagsmys, täljkurs, kortspel och sovsäckssovande (om de fick ta med sina mobiltelefoner!).

För några veckor sedan var jag i Herrestadsfjällets naturreservat för första gången (se blogginlägg) och jag föll som en fura för området. Vi var då vid Kärrestugan och jag såg att att den ägdes av Friluftsfrämjandet. Så fort vi kom hem kollade jag upp det och sedan dess har jag hunnit bli medlem i Friluftsfrämjandet i Uddevalla (grannkommunen), hyra en av stugorna för inatt, köpa en underbar karta (som jag ivrigt studerat) från orienteringsklubben, och vi har köpt 1 års fiskekort, Uddevallakortet. Idag flexade jag ut vid lunch, och så fort dotterns distanslektioner var slut för dagen satte vi oss i vår fullpackade bil – redo för ett dygns äventyr med hela familjen.

När vi åkte hemifrån huset på Orust regnade det lätt. Vägarna var bara och temperaturen några plusgrader. Till Uddevalla tar det runt en halvtimme att köra och där svängde vi av mot Herrestadsfjället. Det vi trodde skulle bli 15-20 minuter på grusväg blev… över 4 timmar. Vägen var som en isgata och jag körde väldigt försiktigt. Efter 5-6 km lyckades jag trots det inte hålla bilen kvar på vägen utan vi gled sakta ner i ett dike efter 2 mjuka sladdar, med fronten in mot berget och bakänden uppe på vägen. Min sambo är envis så han lyckades gasa sig snett bakåt, medan vi andra supportade med granris och knuffande, så att bilen stod längsmed vägen istället för tvärs över. Vägen var så hal att vi inte ens kunde korsa den till fots utan att åka nerför backen i sidled. Medan vi försökte få upp bilen kom en kvinna körande nerifrån backen – och blev fast mitt på vägen.

Min dotter fick dra på sig en reflexväst och gå uppför backen för att stoppa eventuella bilar så att inte de också kom nerför backen där det redan stod två bilar. Min bonusson gav sig av åt samma håll för att sätta ut varningstriangeln. För att göra en lång historia kort lyckades vi få upp vår bil uppför backen (genom att gasa oss fram nere i diket, putta på och bli helt nerskvätta med lera, sparka ut grus och flytta granruskor). Sedan gjorde vi samma sak för att hjälpa kvinnan och hennes 3 små barn uppför. Medan vi gjorde det kom ytterligare en bil körande och stannade precis ovanför backen. Killarna i bilen hoppade ur och hjälpte till att putta kvinnans bil uppför. När de skulle åka vidare gled deras bil ner i diket… Som du förstår valde vi att vända och försöka köra hemåt istället. Hur mycket vi än hade sett fram emot ett litet äventyr med hela familjen. Man får inte vara dumdristig, och med facit i hand borde jag ha vänt tidigare.

Jag var i kontakt med Friluftsfrämjandet som vi hyrt stugan av och de var otroligt tillmötesgående. De sa genast att vi ska kontakta dem när vi kommit hem för att boka ett nytt datum, de la upp information på sin webbsida om ishalkan för att varna andra på väg till naturreservatet, och de ringde kommunen och bad dem skicka ut en sandbil till oss.

Vi krypkörde sedan tillbaka mot Uddevalla och jag hade andan i halsen varenda sekund. Trots den låga hastigheten fick vi några sladdar och gled mot en bergvägg i en nerförsbacke, men klarade oss. I en uppförsbacke såg vi att bilen vi knuffat på tidigare hade fastnat så vi parkerade nedanför. Turligt nog fanns det en p-ficka där som inte var helt isig – där fanns små områden med grus. Vi puttade tillsammans med kvinnans sambo som nu anslutit, men det gick inte att få bilen uppför den isiga backen. Till slut ringde de efter bärgare och vi värmde oss i bilen. Efter knappt en timme kom bärgaren. Jag och min dotter gick uppför backen och gjorde upp med honom att han skulle vänta när han hjälpt den första bilen upp. Att han skulle se om vi klarade backen innan han åkte. Lars tog fart och lyckades ta sig upp utan incidenter.

Därifrån hade vi bärgningsbilen i kölvattnet hela vägen ner till Uddevalla och det kändes tryggt. Någon sandbil mötte vi inte, men vi såg att det blivit sandat/grusat från en korsning och ner mot stan. Däremot hade den inte kört in på vägen mot naturreservatet. Vi andades lättat ut när vi kom fram till isfria vägar. Nu kunde vi slappna av och på väg hem unnade vi oss varsin hämtpizza. Att vara med om så här spännande saker tar mycket energi, så vi åt med god aptit.

När vi kom hem gladdes vi (i efterhand i alla fall) åt vårt spännande äventyr. Även att det inte alls blev den sorts äventyr vi hade tänkt oss så kommer vi förmodligen aldrig att glömma det. Gladast av alla var nog jag – över att vi alla klarade oss oskadda! Den familjesamvaro vi tänkt oss i stugan får vi ta vid ett annat tillfälle – när det är bättre väglag! Lite snöpligt när jag slutat tidigt på jobbet och allt – men den som spar han har!

Länkar för dig som vill veta mer om Herrestadsfjället

Stugorna ägs av Friluftsfrämjandet, Uddevallas lokalavdelning
Karta kan du köpa från Uddevalla OK
Fiskekort för området köper du hos Uddevalla Sportfiskeförening

Inlägget Fel sorts äventyr dök först upp på Hemomkringvandring.

Vi är ute varje dag, året runt och oavsett väder. Det går ändå inte komma ifrån att kvällarna känns längre och att vi är inomhus fler timmar under den mörka årstiden. Ofta använder jag inomhustiden till att planera kommande turer, genom att läsa kartor, böcker eller söka information på webben. Men jag har insett att man också kan använda tiden till att öka sin kunskap eller skicklighet inom olika områden. En dag förra veckan bestämde sig min sambo för att det var dags att ge mig en liten täljkurs. Min knivvana är nämligen inte så stor, och min teknik under all kritik.

Min täljkurs – del 1

Först fick jag lära mig hur jag ska hålla och använda kniven – vilket jag givetvis trodde att jag redan kunde. Efter en stund fick tips för hur jag skulle kunna styra och kontrollera kniven bättre. Först fick jag tälja lite fjäderstickor, men sedan tyckte Lars att jag var redo för nästa steg. Han gav mig helt sonika en träbit och sa till mig att tälja en sked. Jag hade ingen aning om vilken slags sked han hade i åtanke, eller hur jag skulle gå tillväga, men jag kämpade på. Medan jag satt framför brasan och arbetade med min fina kniv (jag är otroligt förtjust i min julklapp) kände jag mig väldigt harmonisk.

Men det blev inte riktigt lika fint som känslan jag hade inuti. Här ovanför ser du resultatet. Alltså, det är min sked som ligger där i bakgrunden. Bakom Lars början till sked. När han såg den utbrast han: ”Det ser ut ungefär som när mina barn började tälja i 3-årsåldern!”. Och konstaterade att det skulle behövas många fler lektioner i min täljkurs. Ryktet säger att det kommer att bli ett superbra tillfälle för detta nu på fredag kväll…

Pauting – ett annat hantverk

Som tur är så finns det några i familjen som är lite mer konstnärligt lagda än jag. Min dotter som tecknar. Och Lars. Medan jag sitter och skriver mina blogginlägg ägnar han sig gärna åt att skapa saker. Nu senaste veckan har han lagt en del tid på det gamla hantverket pauting, där man bearbetar läder för att skapa olika mönster. Här jobbar han med en knivslida.

Andra aktiviteter?

Jag tycker att det är underbart med den här typen av aktiviteter. Vad ägnar du dig själv åt under mörka vinterkvällar?

För dig som vill veta mer

• Tycker du att det verkar intressant att pauta i läder? Då passar nog boken ”Från kniv till slida med pautat motiv” av Knut Dahl bra för dig.
• Vill du också gå en täljkurs? Här hittar du en lista över olika kurser runtom i landet.

Inlägget Privat täljkurs – och andra aktiviteter för mörka kvällar dök först upp på Hemomkringvandring.

Så här på årets mörkaste dag, vintersolståndet, vill jag passa på att hylla en av mina mest använda uteprylar: Pannlampan! Utan den hade jag gått miste om många fina upplevelser som jag fått vara med om i år.

Förutom att jag har glädje av pannlampan varje dag när jag går mina tidiga hundrundor så har den fått hänga med på alla mina utenätter, och det har det blivit en hel del av i år. Dessutom en paddeltur i mörker, en upptäcktsfärd längs höglandsleden som tog längre tid än beräknat, fotat håris en kall kväll och några andra upplevelser som jag helt hade missat utan pannlampan.

Ta vara på årets mörkaste dag – och lys upp den med din egen pannlampa medan du gör en hemomkringvandring.

Information om pannlampan som jag själv använder

OBS! Jag är inte sponsrad på något sätt. Detta är bara en beskrivning av just den pannlampa jag råkar äga. Jag är oerhört nöjd med pannlampan jag har, en Sunmatic Lava 1000 lumen. Det finns de som är mer avancerade, men det finns också många, många lampor som lyser betydligt sämre än min. Det jag gillar bäst är att den har kraftigt ljus, klarar sig länge på en laddning och sitter bekvämt på huvudet. Pannlampan är en av de bästa julklappar jag fått – och förmodligen den utepryl jag använder mest.

Inlägget En hyllning till pannlampan på årets mörkaste dag dök först upp på Hemomkringvandring.