Medan jag bodde i Småland besökte jag Stuverydsbäckens naturreservat många gånger. Både på egen hand, men också med mina hundar, barn eller vänner. Men i helgen fick jag även visa denna favoritplats – i vinterskrud – för min bästa kompis Linda.

Länsstyrelsens beskrivning av Stuverydsbäcken

”Att besöka Stuverydsbäcken är en utmaning. Området är kuperat och miljön nere i Skrôlehie är svårframkomlig med frodig växtlighet, stora block och såphala stenar. Det finns en markerad led med enklare broar och ramper för att kunna ta sig ner i och igenom ravinen. Dock kan inte området anges lättillgängligt så stor försiktighet är lämpligt. Men om man är försiktig och vågar får man uppleva en fantastisk miljö.”

Citat från Länsstyrelsens webbsida.

Sagolikt vinterlandskap i bäckravinen

Något säger mig att den beskrivningen är baserad på sommarförhållanden – så tänk hur det var att gå där i snö. Alltså helt underbart. Både Linda och jag gick i dubbade skor, annars hade åtminstone inte jag vågat mig på att gå här nu. Men så roligt vi hade.

Vi blev som barn båda två. Det var fantastiskt att ha med Linda eftersom hon verkligen visade att hon uppskattade naturen. Det unika med Skrôle Hie är bäcken som rinner genom hela ravinen (cirka 800 meter) – dessutom är inte leden särskilt tillrättalagd.

Här fick vi bokstavligen klättra över stock och sten, och även över och under nedfallna träd. Vattennivån var så hög att vi inte kunde gå nere i ravinen hela vägen – därför fick vi gå uppe på kanten en bit. På några ställen finns broar, och en trappa, men för övrigt får man hasa, klättra och klänga. Särskilt när det är snö.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var ofantligt vackert med snön, solen som stod så lågt på himlen att den bara lyste förbi trädstammarna och det ständiga porlandet från bäcken. Jag påmindes ännu en gång om anledningen till att jag tycker så mycket om den här rundslingan.

Lite fakta om Skrôle Hie

Till att börja med bör jag nämna att Stuverydsbäckens naturreservat ligger i Eksjö kommun (Småland), strax utanför samhället Bruzaholm. Sommartid kan man köra bil till reservatets parkering, men i det väglag som rådde valde vi att gå dit. Detta innebar cirka 1,5 kilometer (enkel väg) från en parkering vid ”stora vägen”.

Till Skrôle Hie kan man även ta sig med buss som trafikerar sträckan Nässjö-Eksjö-Västervik. I så fall är det linje 325 (tidtabell), och hållplatsen Bruzaholm Metallduk som ligger strax intill vägen ner mot Stuverydsbäcken.

Länkar där du kan läsa mer

Om du är nyfiken på hur det ser ut på sommaren kan du kika på ett av mina tidigare inlägg om Stuverydsbäckens naturreservat. Som vanligt hittar du dessutom fakta och kartor på Länsstyrelsens sida om naturreservatet.

Tips: För dig som gillar utmaningar finns ytterligare en ravin utanför samma samhälle, men den saknar markerad led. Här kan du läsa om Hulegata i Bruzaholm.

Övernattning i enkel timmerstuga

Efter vår härliga vandring insåg vi att tiden sprungit iväg, och att vi inte skulle hinna med några fler äventyr denna dag. Istället förflyttade vi oss med bil till en liten timmerstuga utan el eller vatten. Trots att det är en privat stuga fick vi lov av markägaren att använda den en natt.

Trots att vi var på plats redan klockan 14 (en timme före solnedgång) gick tiden väldigt fort i Lindas sällskap. Vi bäddade, eldade i kaminen, lagade mat, gosade med hunden, spelade spel – och pratade en massa såklart. Månen var full och lyste ner på den orörda snön runt stugan och det gick knappt att tänka sig något mer idylliskt.

Vi vaknade till nysnö

På morgonen vaknade vi till en decimeter nysnö, så jag hoppade ivrigt ur sovsäcken för att gå en promenad med Lindas hund. För mig var det en drömstart på dagen eftersom jag verkligen saknar att ha egen hund. Och för Linda var det skönt att för en gångs skull kunna göra sitt morgonkaffe i lugn och ro.

Efter att vi packat våra saker, skrivit i gästboken och städat ur stugan åkte vi tillbaka mot Eksjö och sa hejdå till varandra för den här gången. Men vilket kanondygn vi fick – det kommer jag att leva länge på.

Skorna som både jag och Linda bär på denna tur heter Torne 2 och kommer från Icebug. Det är varma (komfortzon -30), stabila kängor med dubb. Jag har använt denna modell (och dess föregångare) sedan 2006.

Några av mina och Lindas turer

• Allböleleden och natt i skyttevärn (april 2024)
• Eriksberg Hotell & Safaripark (april 2024)
• Möckeln – till fots och till sjöss (november 2023)
• Fämtfallet och Fämtleden (september 2023)
• Till sjön Bolagen, Funäsfjällen (september 2023)
• Tältnatt på Gaske Miesjehkentjahke (september 2023)
• Kanjoner, lavskrikor och dvärgröding (september 2023)
• Äventyr i Kotka Hamina, Finland (augusti 2023)
• Eriksbergs stränders naturreservat, Blekinge (april 2023)
• Helg på Lövö vandrarhem, Store Mosse (december 2022)
• En helg på Nordkoster (september 2022)
• Tre dygn utomhus i Bohuslän (juli 2022)
• Kinnekulleleden, 48 kilometer (maj 2022)
• Mysig morgontur till Anudden, Omberg (april 2022)
• Ellen Keys led på Omberg – 6,1 km (april 2022)
• Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust (oktober 2020)
• En av de coolaste växter jag sett – flugtrumpet (juni 2020)
• Sevedeleden: en led med Tivedenkänsla, dag 1 (maj 2020)
• Sevedeleden: en led med Tivedenkänsla, dag 2 (maj 2020)
• Med flera, med flera.

Inlägget Stuverydsbäckens naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen tog jag tåget till Älmhult i Småland, där min bästa vän Linda mötte mig. Ett fullmatat program som skulle bjuda på underbar natur både i och runt sjön Möckeln väntade.

Naturreservaten runt sjön Möckeln

Linda bor inte långt ifrån sjön Möckeln, och det var i och runt den som hon hade planerat helgens upplevelser. Vid sjön kryllar det av naturreservat. Främst är det vattnet och öar i det, men även smala remsor närmast sjön, som är skyddade områden.

Vi gick stigarna inne i några av naturreservaten; Marsholm, Taxås, Kronan och Möckelsnäs. Och det finns många fler! I det här ofantligt vackra och spännande området skulle jag behöva en hel vecka om jag skulle hinna besöka alla naturreservat. Och paddla en lite längre del av Helge å kanotled, som är totalt 9 mil.

Ädellövskog, höstfärger och ängsmark

Med tanke på att största delen av naturreservaten som vi gick i består av ädellövskog kunde vi inte tajmat vårt besök bättre. Höstfärgerna glödde runt oss, både från marken och från träden. Tjocka lager av löv låg runt oss, och ibland var stigen helt dold under det mjuka, frasande täcket. Och sjön Möckeln – den var allestädes närvarande där den skymtade mellan träden.

Blommor var det lite sent för, men en hel del svampar fanns det fortfarande. Eftersom Linda älskar at fota svampar blev det en några stopp av just detta skäl. Men det blir det omvända framåt våren – att jag kryper runt och fotar blommor medan hon väntar. En enda svampbild lyckades i alla fall jag också åstadkomma.

Stigarna i reservaten var relativt enkla att gå, även om några av dem på ett par ställen gick i kuperad terräng. Runt och mellan lövskogarna brer ängsmark och hagar ut sig. Nu, i början av november, mötte vi hästar i en enda hage, för övrigt såg vi inte till några djur.

Självstängande grindar

Däremot måste jag berätta om de fantastiska grindar som fanns längs lederna här: Självstängande! Jag har ofta irriterat mig på att grindar till hagar lämnats öppna av andra som passerat längs leden. Med den här typen av grind slipper man det problemet, och djuren blir kvar i sin hage. Den genialiska lösningen kommer från företaget Grindab. Tipsa gärna din egen kommun eller den som ansvarar för lederna i ditt område.

Östra Möckeln vandringsled

Alla stigar vi gick var delar av Östra Möckeln vandringsled. Det är en led som ännu inte är färdig, men som (när den är klar) ska knyta ihop fem olika naturreservat och kulturreservatet Linnés Råshult. De delar jag gick var otroligt fina, och jag hoppas få komma tillbaka när leden invigs i sin helhet. Den kommer då att vara cirka 3-4 mil lång.

Fakta om leden

På Älmhults kommuns webbsida kan du läsa mer om projektet med den kommande vandringsleden. Dessutom beskriver Naturkartan Möckelsnässlingan som var en av de slingor vi gick. Den är alltså en del av Östra Möckeln vandringsled.

Packraft (och kajak) i Möckeln

Genom sjön Möckeln går Helge å kanotled, och Lindas plan var att vi skulle paddla delar av den, både i ån och i sjön. Men det var så blött överallt att det var svårt att ta sig ner till och upp från ån, så vi valde att hålla oss i de delar som går i Möckeln.

Vilken fantastisk upplevelse detta var för mig som annars enbart vandrar. Nu kom jag ut i sjön, och kunde välja min egen väg där vi kryssade oss fram bland små holmar, stora stenar, öar och vikar. Jag skulle vilja påstå att naturens storhet och fantastiska färger verkligen kom till sin rätt i det gråa höstvädret.

Linda paddlade kajak och tog sig fram mycket snabbare än jag gjorde, men vi var inte där för att tävla. Vi var där för att njuta och utforska olika delar av denna stora sjö. Trots att vatten inte är mitt element kom jag på mig själv vid flera tillfällen att sitta och le brett där jag paddlade fram. Det känns helt otroligt att man kan få så här fina upplevelser med en liten uppblåsbar flotte som man bär i ryggsäcken bland all annan packning!

Vad var annorlunda jämfört med förra paddlingen?

Förra paddlingen jag gjorde var längs Tivedens kanotled och då blåste det rejält. Det gjorde det även när jag använde min packraft i Funäsfjällen, så detta var första gången jag fick njuta av att paddla på spegelblankt vatten. Några timmar – sedan blåste det upp även i Möckeln.

Regnet hängde i luften och det var bara några enstaka plusgrader, så det var ganska bistert. Förra turen frös jag ordentligt om händer och fötter, så jag har hunnit köpa både neoprenhandskar och neoprenstrumpor sedan dess. Och vilken skillnad det gjorde.

Dessutom har jag köpt en paddle leash så att jag kan fästa paddeln i packraften. Om jag tappar den mitt ute på sjön hamnar jag i ett riktigt jobbigt läge – som även kan vara farligt. Så jag är glad för att Linda tjatade på mig om det. Den kostade inte många kronor, så det hade verkligen varit idiotiskt att inte köpa den.

Blir du också nyfiken på packraft?

Om du vill kombinera vandring och paddling är packraft det ultimata sättet. Uppblåsbar, tar lite plats i ryggsäcken och du kan upptäcka helt nya sidor av områdena du vandrar i. Ange koden hemomkringvandring så får du 10% rabatt på hela din beställning om du beställer hos Packraft Sverige.
Gäller till och med 2023-12-31.

Fakta om Helge å kanotled

Hos Naturkartan kan du läsa mer om den 90 kilometer långa kanotleden, som bland annat passerar sjön Möckeln.

Två fina utenätter

När Linda och jag träffas sover vi oftast utomhus, och så blev det den här gången också. Linda hade rekat bra (fattas bra annat, vi var ju i hennes hemomkring som jag vet att hon vistas mycket i), så vi fick fina sovplatser båda nätterna. Platser som jag förmodligen inte hade hittat på egen hand.

Vindskydd vid Möckeln

På fredagen hann vi fram till vindskyddet precis före solnedgången. Och fantastiskt nog blev det en vacker solnedgång, trots att dagen varit grå. Vi tog oss tid att beundra färgerna som spred sig över hela himlen innan vi gjorde i ordning våra sovplatser och tände en brasa.

Sedan satt vi bara där i vindskyddet i några timmar. Tittade på brasan, lyssnade på fåglarna runt oss, pratade, åt lite snacks och bara mådde bra i varandras sällskap. Jag sov som en stock, men vaknade redan före klockan 3 och kände att jag hade sovit färdigt. Därefter slumrade jag från och till, smög upp och kissade, kröp ner igen, och låg och såg den grå morgonen bli allt ljusare.

Efter lite frukost gav vi oss ut på sjön igen.

Tältplats på fantastisk revel

Lördagsnatten tillbringade vi på en fantastiskt vacker revel som går ut i Möckeln. Vi hade tänkt tälta längst ut där det är sandstrand och öppet mot sjön åt båda hållen, men det blåste så mycket att vi inte kunde få upp tälten där (och packraften höll på att flyga bort).

Därför förflyttade vi oss en liten bit bort längs stranden där vi hade lite skydd bakom några tallar. Tälten slog vi upp nära varandra, som ett V, så att vi kunde sitta i våra absider och se varandra medan vi pratade.

Bushbox – en ”villhöver-pryl”

Middagen (frystorkat) lagade vi på min nya bushbox. Jag brukar inte vara prylgalen, men efter min senaste utenatt med Sofia kände jag: ”Jag VILLHÖVER ett sånt kök”. Och vilken grej! Med otrolig liten mängd ved kokade jag på kort tid upp vatten och vi hade sedan en mysig minibrasa som vi matade med små pinnar vi haft med ut.

Man klarar sig otroligt länge på bara ett vedträ. Man får både värme och mysbelysning. Köket heter Bushcraft Essentials Bushbox LF Titanium och tar i stort sett ingen plats alls i packningen. Och bäst av allt: Man behöver inte vara tekniskt/praktiskt lagd för att montera det. Tack vare gångjärn löser det sig i stort sett av sig självt. Jag ska visa detta någon gång framöver, men det var en parentes.

Superfin tältnatt

På grund av blåsten blev vi snabbt kalla, så vi gjorde en ganska tidig kväll. Även denna natt sov jag gott, men betydligt kortare än antalet mörka timmar.

På morgonen packade vi, tacksamma över att det inte regnade som SMHI hade förutspått, och tog oss mot bilen. Därefter gick vi flera vandringsslingor i några av naturreservaten runt sjön Möckeln (se längre upp).

Hemåt med tåg och buss

Efter två dygn, fyllda av tid med min bästa vän, höstvacker natur och äventyr i min packraft var det dags att stiga på tåget i Älmhult och bege mig hemåt igen.

Tre tåg och två bussar senare landade jag hemma på Tjörn, full av upplevelser och nya fina minnen. Vilken fantastisk sjö den är – Möckeln.

Jag är otroligt tacksam mot Linda som delade med sig av sitt fina hemomkring. Älmhult och sjön Möckeln skulle jag vilja åka tillbaka till och stanna länge för att hinna se mer. Och självklart skulle jag vilja paddla mer av kanotleden Helge å. Men det får nog vänta tills det blir lite varmare ute.

Avslutningsvis lite fakta

Sjön Möckeln ligger i flera kommunen, men vi befann oss till största delen i Älmhults kommun i Småland. De naturreservat som vi besökte runt sjön var:

• Marsholms naturreservat
• Kronans naturreservat
• Möckelsnäs naturreservat
• Taxås naturreservat

[instagram-feed feed=21]

Inlägget Möckeln – till fots och till sjöss dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har varit i Store Mosse nationalpark många gånger (länk till mina inlägg), men den här gången fick jag uppleva mossen på ett nytt sätt. Nämligen med snöskor på fötterna.

Tisdag 14/2

Tågresa och bilskjuts

Både Karin och jag jobbade på tisdagen, men strålade samman på Göteborgs centralstation på eftermiddagen. Därifrån skulle vi resa med tåg till Gnosjö. Eftersom vi inte hade sett på ett tag hade vi mycket att prata om, och vi fyllde vår vagn med skratt.

Efter ett litet missöde (då vi tillfälligt steg av i Hestra, en station för tidigt) var vi framme i Gnosjö enligt tidtabell. Där blev vi mötta av André som driver vandrarhemmet. Han hade lovat att köra oss ut mot en mindre kostnad. Vandrarhemmet ligger nämligen mitt inne i nationalparken, och det var redan mörkt när vi kom fram.

Middag och tidig kväll på vandrarhemmet

När vi hade tackat André för skjutsen och vinkat av honom gjorde vi oss hemmastadda på vandrarhemmet. Karin och jag hade hela huset för oss själva. Till att börja med gjorde vi upp en brasa i kaminen i vårt rum. Därefter satte vi oss invirade i filtar i köket och kokade upp vatten på våra stormkök för lite frystorkad middag.

Eftersom vi båda var ganska trötta gick vi och la oss tidigt, och bara njöt av stillheten och landade i att vi faktiskt hade två semesterdagar framför oss – helt utan tider att passa.

Onsdag 15/2

Karins första möte med mossen

Vi hade ställt ett alarm som skulle väcka oss en timme före soluppgången, men när vi såg att det var grått znoozade vi en halvtimme. Från Lövö, där vandrarhemmet ligger, följde vi leden som passerar precis utanför grinden. Jag hade valt sträckan ner mot Andersberg, eftersom jag upplever den som den vildaste delen av mossen.

Från vandrarhemmet går man genom ett böljande ängslandskap några hundra meter, nerför en backe och genom en liten skog. Sedan är man framme vid fågeltornet och mossen breder ut sig framför en. Självklart gick vi upp i tornet och det första Karin sa när hon kom upp var: ”Therése, nu förstår jag varför du älskar Store Mosse”.

Utefrukost på Store Mosse

Leden består till största delen av spång, och ner till Andersberg är det 7 kilometer. Vi passerade Blådöpet och jag berättade längs vägen om de blommor jag brukar se här under vår och sommar. På flera ställen låg spången under vatten, men vi tog oss fram torrskodda*

Vid den bänk jag tycker är vackrast placerad tog vi en paus för att laga frukost. Vi bredde ut min renfäll på bänken, tog fram våra stormkök, och sedan stekte vi ägg, falukorv och kokade kaffe och varm choklad. Det var en otroligt god frukost.

Sedan fortsatte vi vår vandring någon kilometer till innan vi vände och gick samma väg tillbaka till Lövö. Vi njöt av omgivningarna, de otroliga vidderna, och vildmarkskänslan. Precis som vi gissat såg vi inte till en annan människa på hela turen denna vinteronsdag. Vi gick ungefär 12 kilometer denna första tur.

Korvgrillning och tårta

Vi kom tillbaka till huset tidigare än beräknat, så vi gjorde upp en brasa i kaminen och tog en lyxig liten tupplur. Otroligt skönt för vindpinade kinder att komma in i värmen en stund. Sedan skickade vi SMS till André om att han gärna fick göra oss sällskap runt klockan 14. Då hade Karin nämligen tänkt fira min födelsedag (som egentligen är den 16/2).

André kom alldeles lagom för att äta grillad korv med oss. Grillplatsen ligger bara några hundra meter från Lövö, mitt uppe på en kulle med utsikt ner mot mossen. Här finns också härliga klätterträd (vet jag sedan turer då min dotter varit med). Efter korven sjöng de för mig och bjöd på den finaste och godaste tårtan: Kladdkaka med grädde och jordgubbar. Och små ”raketer”.

Guidad tur med snöskor

André hade redan dagen innan sagt att han ville bjuda oss på något eftersom jag fyllde år. Med sig hade han tre par snöskor och med fulla magar följde vi med honom ner på mossen. När vi kommit ut på första ”ön” tog vi på oss snöskorna. Varken jag eller Karin hade testat innan, men jag blev förvånad över hur enkelt det var. Man trycker bara in sin vanliga sko i hållaren, och drar upp den bakre, elastiska remmen, över hälen.

Snöskorna var lätta som fjädrar, och jag hade hört att man måste gå väldigt bredbent när man går med snöskor. Men det var enkelt att gå med dem. Först traskade vi genom ljungen på den fasta marken ut till mossen. Därefter prövade vi oss fram. Från början försökte jag gå på tuvor, precis som man gör med vanliga skor, men jag insåg ganska snabbt att det bara var att gå. Formen på snöskorna gjorde att man höll sig ”flytande” så att säga.

Att gå med snöskor – bland det roligaste jag gjort

Vi skrattade och tjöt där vi gick (stackars vilda djur och fåglar som var i närheten, förlåt), och det här var det absolut roligaste jag har gjort på väldigt länge. Det var en helt unik upplevelse och jag kommer aldrig någonsin att glömma den. Men.. förhoppningsvis får jag möjlighet att gå ut på mosse med snöskor igen – och då kanske på en längre tur.

(I vanliga fall hyr vandrarhemmet ut snöskor, så prata med dem om du är nyfiken – kontaktuppgifterna finns längst ner på sidan).

Kvällen gick snabbt

Under kvällen förberedde vi för vår avfärd följande morgon. Karin var ute och klöv ved så att vi kunde fylla på alla vedkorgar i huset. Vi ställde tillbaka ljusstakar, lyktor, filtar och så vidare där vi tagit dem. Och vi packade det vi kunde. Även denna kväll somnade vi tidigt – totalt uppfyllda av dagens alla intryck. Hade vi verkligen fått vara med om allt detta på en enda dag?

Torsdag 16/2

För säkerhets skull hade vi ställt alarm även denna morgon, men vi vaknade av oss själva. Vi gjorde våra morgonbestyr, packade sovsäckar, vår mat i köket och resten av våra saker. Och innan vi lämnade vandarhemmet rakade vi askan ur kaminen, sopade golven och bar ut våra sopor till den lilla sorteringsstationen bakom huset.

Rocknar, mosse och regn

Temperaturen låg runt 0 när vi traskade iväg. Denna gång valde vi leden som går mot Lilla Lövö. Stigen förde oss genom vacker, gles tallskog över rocknarna. På sidorna anade vi mossen i stort sett hela tiden. När vi kom fram till Lilla Lövö valde vi att svänga av från rocknen och gå på spång över mossen fram till Kittlakull.

Precis när vi stannat till för att laga frukost började det regna. Och regn i den temperaturen, i kombination med vinden över mossen, gjorde att det kändes väldigt kallt. Så vårt frukoststopp blev något kortare än beräknat. Men vi unnade oss vår varma dryck (kaffe och choklad), ägg och mackor.

Dimma över mossen

Sedan följde vacker vandring längs spång, ända tills vi var framme vid järnvägsövergången vid Kittlakull. Vi konstaterade att trots att det var samma mosse som vi gått på dagen innan så har de olika områdena väldigt olika karaktär. Dessutom bidrog dimman denna morgon till en trolsk illusion om att mossen var ändlös.

Från Kittlakull följde vi grusvägen 1,5 kilometer upp till nationalparkens Naturum. Sträckan vi gick denna förmiddag var cirka 11 kilometer.

Kaffekokning vid Naturum

På grund av att vi ville se nationalparkens guldstjärna följde vi skyltarna mot fågeltornet när vi kom fram (tack André för informationen). Vi gick också längs Skogstrollens stig, en barnstig på cirka 500 meter. Det finns en tillhörande folder med en saga man ska läsa längs vägen. Mycket fint!

Därefter gick vi till Naturum. Karin var väldigt kaffesugen och hade tänkt köpa mig lite födelsedagsfika. Nu visade det sig att det tyvärr inte fanns möjlighet till detta, men vi blev vänligt bemötta av personalen. Istället satte vi oss precis utanför, och Karin kokade sitt kaffe på stormköket istället.

Hemresa med buss och tåg

Efter att kaffet var urdrucket, och jag hade ätit en macka, gick vi till stora vägen, bara några minuters promenad bort. Vi skulle åka bussen som går mellan Värnamo och Gnosjö, för att därifrån åka vidare mot Göteborg med tåg.

Chauffören för dagen satt nog i andra tankar för han såg oss inte där vi stod på hållplatsen, mitt på en raksträcka, med stora ryggsäckar och viftande och hoppande för att få honom att stanna. Någon på bussen sa förmodligen till honom, för något hundratal meter efter hållplatsen stannade han.

Vi kom till Gnosjö station som vi skulle, och vi hann njuta av varsin mastig kebabtallrik innan tåget kom. Väl inne i värmen kände vi hur trötta vi var efter våra äventyr, så vi gick ner i varv och bara satt och log och njöt av alla minnen vi tog med från denna tur.

För dig som vill veta mer

Snöskorna hyrde vi (inklusive guiden André) på Lövö Vandrarhem som ligger inne i nationalparken. Det var också där vi bodde båda nätterna.

E-post: info@vandramedandre.se
Mobil: 072-227 78 22

I boken ”Nationalparker i Södra Sverige” från Vildmarksbiblioteket finns nästan alla lederna (totalt 40 km) i nationalparken beskrivna. Jag rekommenderar verkligen den här boken – både vad gäller Store Mosse och övriga parker som jag besökt.

Slutligen hittar du här en länk till Store Mosse nationalparks officiella webbsida.

Nöjda med vårt skoval

* Båda hade vi skorna Icebug Rover Mid på fötterna, som både står emot väta bra och ger bra grepp. Otroligt nog höll vi oss torra båda dagarna, trots att spången många gånger låg under vatten. Dessutom hade vi dessa skor på oss när vi gick med snöskorna, och då sjönk man också ner i det blöta ett flertal gånger (fast på ett tryggt sätt).

Inlägget Snöskovandring på Store Mosse dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har besökt Store Mosse nationalpark många gånger, men sedan flytten från Småland 2020 har det inte blivit av. Förrän nu i helgen då Linda och jag unnade oss en helg med boende på Lövö vandrarhem, mitt i nationalparken.

Vi skulle egentligen ha tältat…

Egentligen var planen att vi skulle tälta båda nätterna, precis som vi brukar göra när vi ses. Vi tycker båda om att sova ute, och dessutom tycker vi att det är skönt att krypa in i sin egen lilla vrå efter våra intensiva dagar.

Därför valde vi istället vandrarhem

Förra veckan insåg vi att vi skulle få tillbringa extremt mycket tid i tälten eftersom solen gick ner redan strax efter klockan 15. Ett av syftena med våra turer är givetvis att umgås, så det kändes lite tråkigt. Då kom vi på att vi kunde kolla om det fanns några lediga rum på vandrarhemmet på Lövö (där vi båda bott innan, fast inte tillsammans). Till vår stora glädje fanns det en massa plats för oss!

Första kvällen i Lövö

När vi anlände till vandrarhemmet på Lövö var klockan närmare 20.00 och temperaturen låg på några minusgrader. Vandrarhemmet saknar både elektricitet och vatten, så det var relativt kallt därinne när vi kom fram. Men i vårt rum fanns en kamin, och en vedkorg full med ved, så vi gjorde snabbt upp en brasa.

Fredagsmys vid kaminen

Sedan gjorde vi oss hemmastadda i vårt rum genom att bädda sängarna (lätt gjort med sovsäckarna, men Linda hade även med underlakan eftersom hennes hund var med) och tända våra stormlyktor.

När Linda försökte värma glöggen ovanpå kaminen var den inte tillräckligt varm, så det fick bli ett snabbt uppkok på stormköket. Det är såna här saker man minns efteråt.

Planer för nästa dag

Enligt SMHI skulle det vara grått och snöa hela lördagen, så vi bestämde oss för att inte ställa några alarm, utan för en gångs skull sova tills vi vaknade av oss själva.

Vandring i Store Mosse nationalpark

Vår plan var att vi under lördagen skulle vi gå leden från Lövö (vandringsleden passerar faktiskt precis utanför vandrarhemmets trädgård) till Andersberg och tillbaka. Enligt mig är detta den finaste delen av nationalparken, och man går i stort sett enbart på spång, totalt 14 km tur och retur.

Bråttom under oväntat klar morgon

Under natten sov jag hur gott som helst i sovsäcken. Till min förvåning var klockan över halv åtta när jag vaknade, och när jag tittade ut genom fönstret såg jag en klar himmel. Eftersom Linda konstaterat samma sak flög vi i princip upp ur sängarna. Det var bara en halvtimme kvar till soluppgång och vi ville gärna hinna ner till mossen innan solen steg upp över horisonten.

Både Linda och jag är ganska hemmastadda i området och vi hastade förbi den närliggande rastplatsen. Den korta biten genom skogen gick i rekordfart och vi hann klättra upp i fågeltornet före soluppgången.

Visserligen såg vi direkt att vi inte skulle få någon soluppgång, för molnen trängdes en bit bort på himlen. Men vi var oerhört tacksamma att vi hann ut så att vi fick en morgonstund i magiskt ljus.

Ut på den låååånga spången

Att ge sig ut på mossen ger mig alltid en känsla av lycka och förväntan. Naturen är så speciell här – så vid och storslagen att det varken går att förklara eller visa med bilder. Detta är en av mina absoluta favoritplatser och jag kommer tillbaka gång på gång.

Över hela mossen går en spång som gör att man kan komma nära den speciella naturen. Jag tycker verkligen om att gå på spång, och här sträcker sig spången kilometer efter kilometer.

Det blev tyvärr ensamvandring

Under fötterna knarrade snön. Temperaturen hade sjunkit rejält under natten och låg nu på drygt 10 minusgrader. Detta blev alldeles för kallt för Lindas hund Vittra. Eftersom hon får väldigt ont i tassarna av kyla vände de tillbaka till Lövö vandrarhem, medan jag fortsatte gå.

Lövö-Andersberg-Lövö – 14 km på spång

Den första delen av leden har jag gått ganska många gånger, men aldrig i snö. Det var lite trixigt på grund av att jag inte kunde se själva spången hela tiden, så ibland råkade jag kliva lite bredvid. Men jag hade tur och blev inte blöt om fötterna. Halkade gjorde jag inte heller, för jag hade mina dubbade Icebug på fötterna. Det blev en magisk tur.

Frukost i magiskt vinterland

Självklart saknade jag Linda där jag gick, för vi hade ju rest från varsitt håll för att träffas just här. Men jag kunde ändå njuta av den mäktiga känslan av att ingen hade gått här före mig i den orörda snön. Tystnaden låg som bomull runt mig, så när jag vid ett tillfälle hörde ett flygplan störde det mig något oerhört.

Längs spången finns flera bänkar utplacerade för den som vill ta en paus. Vid en av dem stannade jag för att äta lite frukost och dricka en mugg varm choklad.

Så fort jag stannade till blev jag rejält kall, så det var extra viktigt med lager-på-lager den här dagen. Temperaturerna var låga och vinden tilltog allt eftersom dagen gick. Mina förstärkningsplagg åkte upp och ner ur ryggsäcken hela tiden. Under de 5 timmar som det tog mig att gå de 14 kilometerna (tur och retur) var jag i tystnaden med bara mig själv. En oerhörd lyx. Här bjuder jag på lite bilder från turen.

Mysig eftermiddag på Lövö vandrarhem

När jag kom tillbaka till vandrarhemmet på Lövö mötte Linda och Vittra mig i dörren. De hade huggit ved och redan tänt både i kaminen i sovrummet och i vedspisen i köket. Dessutom hade Linda hunnit fota en del fåglar runtom Lövö vandrarhem.

Hugga ved, elda och prata

Det mörknade redan klockan 15 och det var många timmar kvar till sovdags. Men vi hade inte långtråkigt en sekund. Vi hade mycket att prata om, vi såg till att hålla brasan vid liv, vi var ute och klöv ved, vi lagade mat och såg på bilder från dagen.

Innan jag visste ordet av var det dags att krypa ner i sovsäcken, och den här kvällen var rummet riktigt varmt till skillnad mot föregående kväll då vi kommit sent.

Städa, packa och säga hejdå

På söndagen skulle det enligt SMHI bli klarblå himmel och strålande sol, men de hade fel igen. När vi vaknade var det nämligen mulet, så vi bestämde oss för att bara packa, städa och åka. Eftersom vi är ute ganska ofta gick packandet på rutin. Städningen gick också smidigt, och jag kan inte nog poängtera att det är viktigt att man lämnar rummet snyggt efter sig.

Mer vandring i nationalparken

Ännu var det flera timmar kvar tills mitt tåg skulle ta mig från Värnamo till Göteborg, så vi tog bilen till dagens startpunkt; Kittlakull.

Kittlakull-Lilla Lövö-Kittlakull

Egentligen kan man gå hit från Lövö vandrarhem (vilket jag har gjort flera gånger tidigare). Den här gången skulle vi dock åka hemåt direkt efter turen, så därför vi tog bilen till parkeringen vid entré Kittlakull.

Rundan vi gick är ungefär 4 kilometer och den är den perfekta turen om man inte vill gå superlångt. Eller lägga en heldag på vandring i Store Mosse, men ändå få den där coola känslan som vyerna ute på mossen ger. Vinden var bister, och vi hade lämnat Lindas hund i bilen, så vi stannade inte för att fota inte så mycket. Men jag är glad att vi fick en gemensam tur.

Lite mer om vandrarhemmen

Svänö vandrarhem, Store Mosse

I norra delen av nationalparken ligger en raststuga och även vandrarhemmet Svänö. Det här vandrarhemmet har genomgått en fint genomförd renovering.

Jag älskade verkligen tapeterna och möblerna de valt till de olika rummen, och taken är vackra och fräscht vitmålade. Känslan här är väldigt gemytlig. Vandringsleden går förbi precis utanför huset (se skyltarna på en av bilderna här nedanför).

Lövö vandrarhem, Store Mosse

I södra delen av Store Mosse nationalpark hittar du Lövö vandrarhem, som vi bodde på under helgen. Hit kommer du antingen via bilväg som är skyltad till entré Lövö. Det finns parkering för cirka 10 bilar några hundra meter före Lövö. Man kan också komma till fots via vandringsleden från entré Kittlakull (cirka 6 kilometer).

Här finns varken el eller vatten indraget i huset, utan man får hugga sin ved och elda i spisar och kaminer. Det finns en vattenpump ute på gården, men det är åtminstone enklare på vintern att ha med eget vatten. Det finns också fina utedass och en värmestuga för vandrare/besökare på gården. För mig som brukar tälta passade det här mysiga boendet perfekt och jag kommer att boka rum här fler gånger.

Kontaktuppgifter till vandrarhemmen

Här kan du läsa mer om vandrarhemmet på Lövö, mitt i Store Mosse nationalpark (södra delen)
Länk till Svänö vandrarhem (i norra delen av nationalparken). På dessa sidor kan du också boka rum om du också vill testa de mysiga boendena.

Erlandsvägen 7 335 74 Hillerstorp
Email: info@vandramedandre.se
Mobil: +46 (0) 72 227 78 22

Mer information om Store Mosse

Eftersom jag har varit i området många gånger finns det flera blogginlägg om vandring på Store Mosse (se länk). Avslutningsvis bjuder jag även på länken till nationalparkens egen webbsida.

Inlägget Helg på Lövö vandrarhem, Store Mosse dök först upp på Hemomkringvandring.

Första veckan på min semester bad jag min sambo följa med till mina gamla hemtrakter i Småland. Anledningen var att jag ville visa honom Sevedeleden – en rundslinga på 50 kilometer som utgår från Mariannelund.

Dag 1 – 14,71 km

Framme i Mariannelund

Efter några timmars bilkörning var vi framme vid parkeringen i Spilhammar, Mariannelund. Vi hade kommit fram till att vi skulle gå leden medsols denna gång. Förra gången jag gick här (våren 2020 med Linda) gick jag motsols. På detta sätt skulle allt bli lite nytt för mig också. Tänkte vi. Men med facit i hand vet vi att man får se mer av det fina leden har att erbjuda om man går i motsatt riktning (tips).

En kort avstickare till Runkestenen

Till att börja med går leden på skogsväg tills den korsar riksväg 40. Därefter följer man skogsväg genom fin tallskog. Strax kommer man till en korsning med en skylt som signalerar att det finns en fornlämning till höger. Dit är det inte mer än 200 meter och det är Runkestenen (se Filmbyns sagolika utflykt nummer 1) som står där.

Lite fakta om Runkestenen

När inlandsisen smälte för 10 000 år sedan lämnade den efter sig stora klippblock. Några av dem landade på sin spets på en plan berghäll och kallas runkestenar. Eftersom man kan få dem att gunga (det fornsvenska ordet för ”gunga” var ”runka”).

Stenblocket är cirka 5 meter högt, 4 meter brett och 10 meter långt. Vikten är.. håll i dig… 260 ton. . Runkesten är sedan 1956 ett skyddat naturminne och har RAÄ-nummer Rumskulla 51:1. Du hittar mer information hos Fornsök (länk).

Den naturliga klätterväggen Trollevägg

Efter ytterligare någon kilometer genom tallskog (bitvis riktigt kuperat) övergick terrängen i lövskog och lite blötare omgivningar som bara skrek ”myggvarning”. En spång passerar genom Trullegata, tätt intill den naturliga klätterväggen Trollevägg.

Den måste givetvis testas av den äventyrlige i vårt sällskap. För mig och andra som nöjer sig med att bara se på omgivningen finns två bänkar och bord här att vila vid.

Skog, sjöar och smultron

Därefter fortsatte vi längs stigen genom skog och förbi små skogssjöar. På något ställe låg nedfallna träd som inte fanns här förra gången jag gick leden. När vi rundade Toregöl blev jag överlycklig av all skvattram som växte här. Doften av deras blad är bland det bästa jag vet.

Hundarna fick ett välbehövligt bad i värmen innan vi gick vidare längs skogsstigen.

Fotvilarpaus vid sjö och smultron

När vi hade gått förbi nästan hela Stora Holmsjön stannade vi på en höjd med vacker utsikt ner mot sjön. Här unnade vi oss en första paus efter starten i Mariannelund, då vi både luftade fötterna en stund och fyllde på med lite snacks. Därefter följde relativt enkel vandring nästan ända upp till Rumskulla.

Men där fick vi göra ett långt stopp, för luften var fylld av smultrondoft. Så vi stannade en lång stund och plockade varsin kåsa med smultron. Det kan inte finnas mycket som är godare än solvarma smultron (om du frågar mig).

Knöligt att ta sig förbi Rumskulla

Strax efter vår smultronpaus försvann stigen i högt gräs. Och nässlor. Eftersom jag hade gått där tidigare visste jag att vi skulle gå just där, bredvid dammen, och på några ställen skymtade vi också orange markeringar. Så det var bara att gå på, trots att vi blev brända av nässlorna där vi kom i våra shorts.

När vi korsat vägen och skulle in i en hage så var stättan fortfarande inte lagad (den var trasig redan 2020) och dessutom fanns en eltråd längst upp. Här hade vi lite svårt att få över våra stora hundar, men till slut löste det sig.

Sedan följde en kort och skön sträcka genom hagen innan vi kom ut på en mindre väg vid en gård. Enligt kartan skulle vi gå igenom en fårhage, men det fanns ingen passage. Vi såg också på kartan att vi kunde följa en skogsväg och sedan ansluta till leden efter något hundratal meter, men då fick vi gå genom en hage med kor. Här var leden väldigt dåligt markerad, och det slutade med att vi gick genom kohagen.

Fortsatt dåligt underhåll – och dalande humör

Kohagen var egentligen väldigt vacker med stora pampiga ekar. Men när vi skulle ut ur hagen (nu på leden igen) så hade ägaren dragit en taggtråd längst upp över stättan, så återigen blev det svårt att få över hundarna. Även livsfarligt för oss vandrare. Tänk om man snubblar på taggtråden längst upp när man kommer med tung ryggsäck som vi gjorde?

Det var uppenbart att denna markägare inte uppskattade att ha en vandringsled som passerade ägorna för leden var i bedrövligt skick här. Ris och träd över stigen. Trasig spång. Hyggen där det var svårt att se var leden sedan tog vägen. Omarkerat från ett berg med branta stup åt flera håll. Så jag skriver inte så mycket om denna sträcka, eftersom humöret dalade mer och mer.

Oväntad tältplats dök upp

Min plan var att vi skulle försöka gå fram till Björnhagskullen och slå upp vårt tält där. Det var en av de platser jag mindes från förra gången tack vare den vackra utsikten därifrån. Men strax innan vi var framme såg jag en åker mitt i skogen. Den var nyslagen och vi skulle alltså inte förstöra något om vi tältade i kanten en natt.

Sagt och gjort så vek vi av från leden och gick ner till åkern. Eftersom vi hade påbörjat vår vandring på eftermiddagen började det bli hög tid att hitta en sovplats. Vi slog upp tältet på lyxigt slätt och plant underlag (det är man ju inte van vid). Sedan la vi oss utanför och vilade och tog in omgivningen.

Till middag kokade vi bara lite korv. Det är inte fel att äta enkelt och snabbt. Hundarna var spekulanter på att få det som blev över. Efter lite prat och mys blev det läggdags och jag somnade som en stock på bara några minuter.

Första dagens etapp blev 14,71 kilometer och tog oss 5 timmar och 28 minuter att gå. Men då hade vi flera längre pauser.

Dag 2 – 27,04 km

Vi vaknade båda två ganska tidigt och bestämde oss för att stiga upp och komma iväg medan det fortfarande var svalt. Lars åt frukost medan jag, som oftast inte äter förrän jag varit uppe några timmar, tog ner tältet.

Björnhagskullen och Silvergatan

Himlen var grå, men SMHI hade förvarnat om en soligare och varmare dag. Strax var vi uppe på Björnhagskullen och utsikten var precis lika fin som jag mindes den.

Däremot var inte ravinen vid Silvergatan alls lika vacker som i mitt minne. Då, för två år sedan, var den som en grön sagoskog. Nu var den en torkad dal fylld med traktorspår. Men berget var fortfarande mäktigt och vackert.

Problem att få tag i vatten

På grund av att sommaren har varit torr var alla naturliga vattendrag torrlagda, så hundarna hade ingenstans att dricka. Det betydde att de var tvungna att dricka av det vatten vi bar med oss. Så redan på morgon/tidig förmiddag dag två stod vi med bara en liter vatten kvar av de sju vi burit med oss ut från Mariannelund.

Min tanke var att vi skulle ta vatten i Stångån, men det var så brunt att vi inte kände oss sugna på att rena det. Under denna dag skulle vi passera ytterligare några vattendrag, men vi hade tur och fick fylla på vatten i ett hus vid Kulla kvarn. Därefter kändes det lite lugnare och vi vågade dricka större mängder utan tanke på ransonera.

I sammanhanget bör jag nämna, även att det inte blir kronologiskt, att det finns en vattenkran i en trädgård, bara några hundra meter från leden i närheten av Kvilleken. Det var tydligt skyltat, men det kändes lite konstigt att gå in in en privat trädgård och hämta vatten.

Badpaus och vandring längs väg

Sedan vi fått vatten vid Kulla kvarn gick vi längs mysig skogsväg och skogsstig. Vid en av de små sjöar vi passerade svängde vi av och tog en paus. Lars och hundarna badade innan vi åt en lätt lunch i skogens tystnad.

Därefter gick vi vidare genom skogen och passerade både en å och den sista sjön innan vi började gå längs vägen. I vägrenen prunkade blommorna, och jag har aldrig sett så mycket fjärilar som jag gjorde under de här dagarna. Ofta satt det 2-3 fjärilar på varje blomma.

Kvilleken – en riktig höjdpunkt

Efter att ha gått på skogsväg en längre sträcka i gassande sol kom vi äntligen in i skugga och mäktig lövskog. Vi närmade oss naturreservatet Kvill (länk till Länsstyrelsen), där Sveriges äldsta ek står, Kvilleken med sin omkrets på 14 meter.

Jag, som bott i Småland i många år, har besökt det gamla trädet många gånger. Både med min dotter och hennes kompisar, och med mina egna vänner (länk till besök 2019). Men för Lars blev det första mötet, och han föll pladask för det gamla, vackra och uthålliga trädet.

På väg ut från naturreservatet passade vi på att använda toaletten vid parkeringen, och sedan gjorde vi avstickaren för att fylla på vattenflaskorna i korsningen några hundra meter bort.

Middag vid jättegryta

Efter några kilometer, och rejäl stigning uppför ett berg med hjälp av rep, slog vi läger vid ett färdigt fikabord intill en jättegryta. Där stannade vi länge; fotade, lagade mat, vilade. Som tur var hade det också samlats regnvatten i håligheter i berget, så hundarna drack sig otörstiga utan att vi behövde använda det dyrbara medburna vattnet.

Både fötter och strumpor hann torka under vår paus. Vi hade en massa att prata om och tiden bara flög iväg. Till sist var det ändå dags att ge sig iväg över klippor klädda i lav, med krumma tallar växande på sig.

Nästa anhalt var Klyvesten

Därefter följde en lång sträcka som den här gången kändes som transportsträcka innan vi kom fram till Klyvesten. Den hade jag verkligen sett fram emot att få återse, för den var lite av en favorit efter min tur här 2020.

Ett tag var tanken att vi skulle försöka hitta en tältplats i närheten, för omgivningen är fin. Dessutom är det ganska nära ner till ån så att vi kunde gått dit och badat hundarna. Men vi ville ta oss så långt som möjligt för att ha en kortare vandring den sista dagen.

Ruiner längs ån

Alltså gick vi vidare och var snart framme vid ruinerna efter pappersbruket vid Bråneholm. Bron över ån är vackert inbäddad i grönska. En liten bit längre ner ligger även ruinerna från Mariedalspappersbruk och kvarn.

Vid det här laget hade vi ganska ont i fötterna och kände ”blås-varning”. Vi bestämde oss därför att bara passera närmaste hus, gå upp på en höjd och sedan slå upp tältet. Det var den absolut fulaste tältplats jag någonsin haft, och jag bemödade mig inte ens om att fota där.

Kvällen ägnade vi åt att pyssla om fötterna, mata hundarna, kolla på våra bilder – och att lägga oss tidigt efter vår långa dag. Andra dagens etapp blev 27,04 kilometer och det tog oss 10 timmar och 21 minuter att gå. Vi fotade mycket och stannade även både för att äta lunch och middag längs vägen.

Dag 3 – 15,77 km

Eftersom vi skulle köra hem till Orust efter att vi hade kommit i mål försökte vi komma iväg i rimlig tid på morgonen. Till vår glädje mådde fötterna efter omständigheterna väl, och det hjälpte att den första delen av dagens etapp gick längs skogsväg bredvid Stångån.

När vi kom ner till Försjön fick hundarna dricka och svalka sig ordentligt. Längs hela sjön stod husbilar och husvagnar uppställda – vi som hade känt oss helt ensamma i skogen. Bara några hundra meter från vägen finns Amaliagrottan (trots att det är lite oklart exakt vilken håla som är den grottan).

Sista biten var lätt att gå

Därefter hade vi en enormt tung klättring upp till Korpberget, för det låg träd huller om buller över den redan branta stigen. Men resten av vägen var lätt att gå. I stort sett Sveaskogs-vägar hela vägen.

Den sista biten, sedan vi korsat riksväg 40, passerade små hus och gårdar. Längs kanterna blommade blåklockor, johannesört, åkervädd och fibblor i mängd. Men det som gjorde mig allra gladast att se var lundkovallen, också känd som natt och dag.

Det kändes oerhört skönt när vi närmade oss målgång vid bilen i Spilhammar. Sista dagen gick vi 15,77 kilometer och vi ”landade” i Mariannelund efter 3 timmar och 54 minuter längs leden. Den här dagen var det enklare vandring till stor del på skogsvägar och Sveaskogs-vägar.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Sevedleden är 50 kilometer lång (om vi räknar själv rundslingan, etapp 1-3), men den har även några etapper som går åt andra håll. Riksväg 40 passerar precis utanför starten så det är lätt att ta sig hit med bil. Även med buss från Eksjö mot Mariannelund eller Västervik passerar här. Vi utgick från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, och gick leden medsols.

Länkar till tidigare inlägg om leden

Länkar till inlägg från min förra tur här 2020, då jag gick den med Linda hittar du här:
Vår vandringsdag nr 1 längs Sevedeleden
Vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Nedfallna träd och dåligt underhåll

På de drygt två år som gått sedan jag gick här senast har kvaliteten på leden tyvärr förfallit rejält. Det ligger träd och ris över stigen på många ställen, och det är tröttsamt när man går med full packning.

OBS! På flera ställen var leden svårframkomlig på grund av träd och ris som låg tvärs över stigen.

Dessutom doldes stigen av all växtlighet (läs nässlor) på en del ställen, så vi fick själv göra oss väg där vi gick i shorts i sommarvärmen. Jag har mejlat till Vimmerby kommun om detta. Jag vill betona att inte hela leden är sådan här, men det är tröttsamt eftersom det dyker upp med jämna mellanrum.

Officiell information om leden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Inlägget Lång rundslinga i Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Nu är det några år sedan jag var på Filmbyn Småland senast. Mycket var sig likt när jag var där häromdagen med syster, syskonbarn och mamma. Men en supertrevlig nyhet som kommit sedan jag flyttade från Eksjö är sju sagolika utflykter. Dessa börjar och slutar precis utanför Filmbyn i Mariannelund.

Sju sagolika utflykter

För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville provgå dessa utflykter. Visserligen var jag förtjust i området redan innan (se länkar längre ner från tidigare turer). Men självklart ville jag göra dessa utflykter igen – med Filmbyns vinkling. Skogarna runt Mariannelund är som tagna ur Astrid Lindgrens filmer. Och jag har verkligen saknat dem sedan flytten från mitt gamla hemomkring i Eksjö kommun.

Tanken med lederna är att göra det enkelt för Filmbyns besökare att hitta unika och intressanta platser i närheten. Längden på utflykterna är mellan 2 och 7 kilometer. Men får nog räkna med en halv dag per tur om man går som familj. Eftersom jag inte har några egna små barn längre lånade jag med mig några på en del av turerna. Fast det går givetvis lika bra att gå utan sällskap också.

Kort beskrivning av de charmiga vandringslederna

1. Världens starkaste?

När jag utgår från den här rubriken tänker jag på Pippi Långstrump. Målet för den här 5 kilometer långa utflykten är en av världens största runkestenar. Det är namnet på block från inlandsisen – som man ska kunna få att gunga. Utmaning: Att få det stora stenblocket i gungning.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå denna tur, men jag har varit här tidigare (länk).

2. Hit med lite farligheter

Ja så heter den andra sagolika utflykten. Och farligheter gillar ju flera av Astrid Lindgrens karaktärer. Till exempel Pippi Långstrump och Ronja Rövardotter. På denna tur passerar man en spännande sjö och kommer fram till en utsiktsplats vid ett stup. Uppdrag: Att hitta det mest udda trädet OCH att göra det bästa vårskriket (eller höstskriket) från utsiktsplatsen.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå denna tur. Men när jag gick Höglandsleden, etappen mellan Ingatorp och Mariannelund förra vintern, så sammanfaller utflykten med de sista kilometrarna av etappen som du kan läsa om här.

3. Vi ska på utflykt tra la la

Kanske hade den här turen passat för barnen i Bullerbyn? Utflykten till Korpberget är totalt 4 kilometer och passar bra för en picnic. Längs vägen ska man leta fågelholkar och lyssna efter fågelläten. Och från berget ska man ropa sitt namn och se om ekot svarar. Dessutom kan man kombinera denna tur med utflykt nummer 5 eftersom den till stora delar går längs samma stigar.

4. Se ända till Mariannelund

Så långt kunde ju Ida se när Emil hade hissat upp henne i flaggstången. Men frågan är om vi kommer att göra det. Uppdraget på denna tur är att hela tiden hålla utkik efter det vita kyrktornet. Och att notera från hur många platser vi ser det. Rundan för oss till byn Norrlida längs Sevedeleden, och är 7 kilometer lång.

På grund av älgjakten blev jag avrådd från att gå denna tur. Dessvärre har jag inte gått mer än en liten bit av den tidigare – den som sammanfaller med starten av Sevedeleden (här kan du se hur det såg ut när jag gick den förra våren).

5. Vilken är den klaraste sjön i Mariannelund

Eftersom jag hade med mina syskonbarn på den här turen blev det väldigt livat. Trots att turen bara är 2,1 kilometer. Tack vare ett spännande uppdrag – att ta vattenprover i 3 olika sjöar – var engagemanget stort. Till på köpet kan man kombinera denna med utflykt nummer 3 som går åt samma håll. Läs om den fina utflykten (länk) jag fick med syster, syskonbarn och mamma.

6. Picknick i Herrgårdsparken

På grund av att Madickens familj blev jagade av tjurar fick fly upp i träd när de var på picknick. Även om man roar sig med klädklättring på denna utflykt behöver man inte oroa sig för kor. Turen är 4,5 kilometer. Och just det ja – det finns en utmaning också: Att sprida glädje genom att sjunga en sång från scenen! Vill du veta mer – kolla in här hur det såg ut när vi var där i helgen.

7. Finns det troll och rövare i skogen?

Sist, men inte minst, brukar man säga. Det gäller även Filmbyns sagolika utflykter. Den sista är nämligen spännande med historier om rövare och tjuvar. Dessutom bjuder den på en enorm naturlig klättervägg. Hela turen är 7,5 kilometer och går delvis i kuperad terräng. Slutligen kan jag rekommendera att du kombinerar denna tur med nummer 1 och nummer 2 om du vill gå en lite längre tur. Dessa utflyktsmål ligger ganska nära slingan för utflykt 7.

På grund av att älgjakten började tidigare än vanligt var det olämpligt att gå även denna tur. Men när jag gick Sevedeleden med min kompis Linda (titta gärna) passerade vi här, och utflykten följer leden ner mot Mariannelund.

Länk till Filmbyns information om utflykterna

Givetvis har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Det finns en folder för varje utflykt (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Inlägget Sju sagolika utflykter, Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Vilken vacker oas den är – Herrgårdsparken i Mariannelund. Trots att den ligger mitt i skogen så är den i stort sett belägen inne i samhället. Detta är en fantastisk plats som jag väldigt gärna ville visa för min syster och hennes barn när vi sågs i helgen.

Lite fakta om utflykt nummer 6

När Madickens familj var på utflykt fick de fly upp i träd på grund av att de blev jagade av tjurar. Att klättra i träd passar väldigt bra i Herrgårdsparken, men några tjurar behöver man inte oroa sig för.

Eftersom min syster hade en tid att passa bestämde vi oss för att ta bilen från Filmbyn till Herrgårdsparken istället för att gå. Men jag och hunden Balder hade gått själva promenaden redan på morgonen. Den första biten, följer man olika gång- och cykelbanor. Däremot är det till stor del stig tillbaka till Filmbyn.

Även den här utflykten har ett uppdrag man ska utföra. Den här gången skulle någon av oss sjunga en sång från scenen som finns mitt i Herrgårdsparken för att sprida lite glädje. Nu råkade lotten falla på mig. Trots att jag sjöng Smålandsvisan med mitt bästa vibrato och stora yviga gester finns inget bevis. Anledningen är att min lille systerson som skulle filma spektaklet tyckte att en traktor i närheten var mer spännande än jag. Så det enda man hör av min sång på filmen är några av de högsta tonerna som skär igenom traktorns ljudmatta.

Fritt fram för lek och spring

Oavsett om vi har filmbevis på mitt sjungande eller inte så blev besöket i Herrgårdsparken uppskattat. Det är en plats som gjord för spring och bus. Eftersom vi kom dit mitt under bästa höstperioden var marken täckt av löv, så vi inledde med lövkrig.

Inne i parken finns flera dammar och en å. Över dem alla går en massa broar som knyter ihop alla öarna med parkområdet. Givetvis tyckte barnen att det var väldigt roligt att springa runt längs strövstigen och varva oss där vi gick i lite ”vuxnare” tempo. Den mest kända bron i Herrgårdsparken är Tempelbron som ursprungligen byggdes i början av 1800-talet. Kopian som finns där nu byggdes 1980.

Det känns nästan overkligt att hela den här parken anlades av en generallöjtnant till sin hustrus ära. Hon hette Mariana och parker kallades för Marianalund. Vilken fantastisk kärleksgåva att ge en så vacker plats till någon! Sedan fick hela samhället ärva namnet 1913 och blev då Mariannelund.

Avslutningsvis: Användbara länkar om Herrgårdsparken

Självklart har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Varje utflykt har en egen folder (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Se vad Eksjö kommun skriver om Herrgårdsparken och dess historia (länk)

Mer i bloggen

– Min sammanställning över Filmbyns sju sagolika utflykter

Inlägget Sagolik utflykt 6 – Herrgårdsparken dök först upp på Hemomkringvandring.

Filmbyn Småland har skapat vad de kallar ”sju sagolika utflykter” i anslutning till utställningen i Mariannelund. När jag var där i helgen tog jag med syskonbarnen (och deras mamma och mormor) på utflykt nummer 5. Den innebar uppdraget att ta reda på vilken sjö i Mariannelund som har klarast vatten.

Lite fakta om utflykt nummer 5

Turen bara är 2,1 kilometer och den utgår precis som övriga utflykter från Filmbyn Smålands entré. Denna rundslinga gick mestadels på gång/cykelbana och motionsspår och var lätt att gå.

Vanligtvis föredrar jag att gå på skogsstigar, men här var vi omgivna av härlig tallskog och glittrande skogssjöar. Vilket definitivt motverkade känslan av att vara så nära civilisationen som vi faktiskt var.

Utflyktens uppdrag engagerade barnen

Dessutom hade även denna utflykt ett uppdrag åt oss. Nämligen att ta reda på vilken sjö i Mariannelund som har klarast vatten.

Enligt kartan skulle vi ta prover i tre olika sjöar, vilket passade bra eftersom jag hade med exakt tre barn. Filmbyn skickade med dem varsin vattenbehållare så att de kunde ta varsitt vattenprov. Barnen ansvarade för sina provburkar med stolthet och spännning.

Tack vare att kartan och beskrivningen var så tydlig var det lätt att hitta till de olika sjöarna. Ändå var det svårt att nå ändra fram till vattnet när det var dags för prov nummer två. Men vi var kluriga och hittade en annan plats som var lättare att komma fram till.

Eftersom det fanns risk att det skulle bli tävling mellan barnen om vem som tog det ”bästa” provet var vi tydliga med att det var sjöarna som tävlade. Inte barnen. Därför kunde alla glädjas när vi konstaterade att det var sjön Skruven som hade överlägset klarast vatten. Åtminstone just den dag vi var där.

Men vi hann så mycket mer…

Även om 2,1 kilometer kan tyckas vara en kort sträcka så hinner man oerhört mycket. I alla fall om man har med sig barn. En obligatorisk fikastund hann vi med då vi fick både mackor, bullar, kakor och pannkakor i solen.

Sedan såg vi något som vi kände skulle kunna vara världens längsta snigel. För att inte tala om alla gigantiska svampar vi gick förbi (dock inte vackra!). Och alla bär vi var tvungna att stanna och smaka på – så många stopp blev det.

Kort men gott – så kan jag sammanfatta den här utflykten. Jag är helt säker på att Astrid Lindgren hade älskat den här aktiviteten som Filmbyn ordnat. Den passar så bra in i hennes tankar om hur barn ska ha det – och i mina.

Bonustips

Ett litet tips: Man kan kombinera denna tur med utflykt nummer 3, Korpberget, som går åt samma håll.

Avslutningsvis: Användbara länkar

Självklart har Filmbyn Småland samlat all information om utflykterna på ett och samma ställe. Ta en titt (länk). Varje utflykt har en egen folder (med karta, färdbeskrivning och kuriosa) och de finns att köpa i receptionen på Filmbyn Småland.

Mer i bloggen

– Min sammanställning över Filmbyns sju sagolika utflykter

Inlägget Sagolik utflykt nr 5 – klarast vatten? dök först upp på Hemomkringvandring.

Skuruhatt, och utsikten från dess topp, är förmodligen en av Eksjös mest kända vyer. Hur många gånger jag har varit där har jag ingen aning om, men det är många. Utflykter med släkt och vänner då vi kanske även passat på att gå genom ravinen Skurugata i samma naturreservat. Efter-jobbet-korvgrillning med dottern och hennes kompisar. Motionsrundor med hundarna i den storslagna miljön. Vandring längs höglandsleden som passerar denna utsiktspunkt.

För några år sedan gjorde man en satsning och tillgänglighetsanpassade vägen upp till utsikten på toppen. Istället för en slingrande stig full med rötter går man nu längs en slät grusväg (om man inte väljer att gå omvägen via Skurugata där man får några kilometers vandring i kuperad blockig terräng). Nere vid parkeringen finns också ett flertal nybyggda bord och bänkar om man vill ta en paus redan där.

Från parkeringen är det bara några hundra meter upp till själva Skuruhatt. Längs vägen passerar man flera bänkar där man kan sitta och vila eller bara njuta av omgivningen. När man kommer fram till toppen finns ett vindskydd med grillstad, vedbod och torrdass som är tillgängliga. Dessutom finns flera grillplatser och bänkar mitt uppe på utsiktsberget.

Om man fortsätter längs höglandsleden och ner på andra sidan är det en brant stig full av rötter och sten som väntar. Stigen leder till Klinten (1,6 km) och dess vindskydd eller ner till Skurugata. Väljer man att gå ner i ravinen Skurugata (blogginlägg från igår) och följa stigen till dess slut kommer man efter en stund till parkeringen nedanför Skuruhatt. Själva skuran är en kilometer lång.

Skuruhatt är ett givet utflyktsmål för både mig och många andra Eksjöbor. En plats vi gärna visar våra besökare. Jag kan verkligen rekommendera det för utflykter och till exempel barnkalas. Det passar för alla åldrar – från yngsta barnet till äldsta pensionären.

Idag kom jag till fots till Skuruhatt

Idag hade jag gått cirka 15 kilometer (till största delen längs höglandsleden) för att komma till Skuruhatt. Jag hade gått hemifrån stadsdelen Kvarnarp i Eksjö för att hämta bilen som jag lämnade kvar på parkeringen i samband med gårdagens vandring (länk till blogginlägg). Jag mötte inte en enda människa längs leden – inte ens uppe på Skuruhatt. Här följer några bilder från turen.

För dig som vill veta mer

Här hittar du mer information om höglandsleden från Skuruhatt till Eksjö (blogginlägg från juni 2019)

Inlägget Skuruhatt – ett tillgängligt utflyktsmål dök först upp på Hemomkringvandring.

Skurugata naturreservat utanför min hemstad Eksjö är ett av de reservat jag har besökt flest gånger. Det är lätt att ta det man har inpå knuten för givet, så igår försökte jag att verkligen se den spektakulära skuran som om det vore första gången jag var där.

Från parkeringen gick vi leden motsols och ner mot skogen – inte upp mot Skuruhatt. Den breda och vältrampade stigen leder lätt nedför genom mossig granskog. Trädens rötter har kommit i dagen av allas trampande fötter. Det är med förväntan man svänger in i skogen och känner att man närmar sig själva skuran.

Enligt Länsstyrelsen är Skurugata ett av jönköpings läns mest dramatiska naturreservat. Klyftan är hela 1 kilometer lång, och är djupt nedskuren i berggrunden. Jag och min hund följde vandringsleden som löper genom Skurugata. För den som inte vill gå nere i ravinen (som vi gjorde) finns även en stig som följer skurans västra kant. Den bjuder också på fina vyer, men är betydligt lättare att gå.

Marken är blockig och på sidan reser sig mäktiga bergväggar, på en del ställen så höga som 35 meter. Jag är oerhört förtjust i mossa, och även att jag inte kan säga vilka av alla de mossor jag ser som är ovanliga (för det är delvis för att skydda dessa arter som området är naturreservat) så tycker jag att det är vackert. Jag vet också att det lite längre fram under säsongen kommer att växa olika arter av ormbunkar här.

En av de saker som gör just Skurugata till en lite annorlunda ravin är att man inte kan se rakt igenom den. Dels är den lång, runt en kilometer, och dels består den av flera dalar och höjder. Man får se upp med var man sätter fötterna, för det är ganska brant både uppåt och neråt bland de stora (och ibland hala) stenblocken. Enligt mig förhöjer det hela intrycket!

När vi kommer till den södra delen, där det kan vara lite blött runt Skurukälla, känner jag ingen besvikelse över att ravinen är slut. Istället är jag upprymd, och fylld av alla vackra, och fantastiska intryck som vandringen genom skuran har givit mig.

Vi tar höglandsleden till Eksjö istället för att gå till toppen

Efter att ha kommit upp på stigen är nog det vanligaste att man svänger vänster och går upp mot Skuruhatt (bara några hundra meter bort) för att se på utsikten och kanske fika – och sedan tillbaka till parkeringen. Men jag och Gemini skulle ta oss hem till Eksjö till fots.

Vi svängde därför höger och följde stigen mot Klinten (en utlöpa av höglandsleden som går från Klinten, upp över Skuruhatt och ansluter efter 12 kilometer till Anebyleden och Östgötaleden vid sjön Västra Lägern). Ner till vindskydden är det bara 1,6 kilometer längs fina stigar. Vi svängde sedan av där skylten ”Eksjö 12” visade vägen. Visserligen har vi gått här så många gånger att vi inte behöver titta på någon skylt, men som information till dig som läser så…

Vi gick sedan höglandsleden längs skogsvägar och små grusvägar ända hem. En kort sträcka på slutet fick vi gå på asfalt. Dessvärre har det blivit en hel del hyggen längs leden de senaste åren, men bortsett från det är det ganska trevlig vandring. Här kommer några bilder på det vi passerade.

För dig som vill veta mer om Skurugata naturreservat

Länk till Länsstyrelsens information om Skurugata

Inlägget Skurugata – en ravin värd att uppleva dök först upp på Hemomkringvandring.

Rödblära är inte någon blomma som jag har haft någon särskild ”relation” till, men igår fick vi ordentlig kontakt. Redan på väg till jobbet såg jag något rosa i en vägslänt och bestämde mig för att stanna på hemvägen och titta lite närmare på vad det kunde vara för färgsprakande skönheter som stod där.

Under dagen snuddade mina tankar vid blommorna jag sett och gladde mig, men när jag väl satt i bilen började jag tvivla. Kanske inbillade jag bara att jag hade sett en massa rosa blommor? Men jag hade inte behövt oroa mig, för vid vägkanten och även en bit upp från vägen, var det helt rosa mitt i vårgrönskan, och jag svängde in och parkerade.

Så fort jag klivit ur bilen började jag ivrigt fota de vackra små blommorna som visade sig vara rödblära. Den är på inget sätt ovanlig, men personligen har jag inget ”rödbläreställe”, så det var riktigt roligt att få se, och fota, dem idag.

Bilarna som körde förbi en bit ifrån mig undrade nog vad det var jag gjorde där jag satt, hukade, lutade mig över och kröp runt, men själv märkte jag knappt att det fanns trafik en bit bort. Jag såg bara det vackra jag hade framför ögonen. Gissa om jag hade ett leende i ansiktet och ett lätt sinne när jag fortsatte hemåt?

För dig som vill veta mer om rödblära

Rödblära blommar mellan maj och augusti. Växten förekommer i nästan hela landet, och lever i fuktiga lundar, kärrkanter, stränder och fjällängar.

Länk till den virtuella floran

Inlägget Rödblära – Silene dioica dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid 05-tiden vaknade vi i vindskyddet taggade för en ny dag längs Sevedeleden, som redan dag 1 (27 km) överraskat oss med sin Tiveden-känsla. Vädret var bättre än dagen innan, men vi hade sett i SMHI:s app att det skulle bli regn från klockan 14, så vi ville komma iväg så fort som möjligt.

Natten hade inte varit helt igenom vilsam eftersom vi hade med oss två hundar som inte hade sovit helt lugnt och stillsamt. Men vi var hyfsat utvilade och packade bara ihop våra saker, värmde kaffevatten, hängde på ryggsäckarna och traskade iväg på vår andra dagsetapp av Sevedeleden. Från vindskyddet i Södra Kvill var det inte ens en kilometer till parkeringen vid Kvill naturreservat och Kvilleken (Sveriges äldsta ek). Där fanns även toalett (jippi) men ingen tvättmöjlighet. Det var faktiskt precis här vi bestämde för ett år sedan att vi skulle gå Sevedeleden. Vid eken alltså, inte toaletten.

Vi gick vidare, över stättan och ut i de fina betesmarkerna omkring eken. För tillfället var hagarna fulla av vitsippor och jag fick en idyllisk känsla när jag gick där. Därefter följde en ganska intetsägande större skogsväg och en kort bit på landsväg innan vi svängde av in i skogen igen.

Vi hade inte riktigt samma klipp i stegen som vi hade första dagen. Och vi pratade inte oavbrutet med varandra. Skratten kom heller inte lika tätt. För mig som mest går dagsturer blev jag påmind om vilken skillnad det är att gå med full packning jämfört med att bara ha med sig lite fika i ryggsäcken. Dessutom gjorde mina fötter (eller rättare sagt tår) ont redan från starten den här dagen, och det kändes framför allt när vi gick nedför.

Efter gårdagens fantastiska natur hade vi nog blivit lite bortskämda, så när det inte konstant hände något särskilt längs leden blev jag lite slö och trampade bara på stigen fram. Men så hände något. Vi kom fram till en skylt som signalerade att det skulle finnas en märklig tall i närheten och jag vaknade till. Men när vi tittade åt det håll skylten pekade blev vi båda besvikna. Det var helt igenvuxet och fanns ingen stig att följa – och inte heller kunde vi skymta någon märklig tall. Det är lite tråkigt när man skyltar ut saker och sedan inte håller efter det. Jag ska försöka komma ihåg att påpeka detta till dem som ansvarar för leden.

Efter ungefär en mil hade vi nått vindskyddet vid Övrakull (varifrån det ska vara 16 km från Spilhammar där vi hade bilen). Vindskyddet var beläget cirka 200 meter från leden, i en brant sluttning ner mot ån där paddlingsleden går. Det fanns inget dass vid detta vindskydd heller. Lite ovanligt med en 5-milsled utan ett enda dass tycker jag. Det var väldigt brant att ta sig ner till vattnet, och det fanns inget naturligt ställe att t ex tvätta sig, diska – eller ta iland en kanot om man kom vattenvägen. Men.. det fanns i alla fall en stig ner. Och vi hade ett fint ställe att sitta på och äta där i vindskyddets öppning. Hade man velat sova där fanns britsar, precis som i vindskyddet vid Södra Kvill där vi tillbringat natten. Vi passade på att äta en ordentlig frukost och jag måste säga att sällan har en frukost smakat så bra som denna.

Efter frukost bar det genast av uppåt igen så fort vi hade korsat asfaltsvägen. Där fanns en skylt som sa att ravinen Silvergatan skulle ligga 300 meter längre fram och det kändes spännande att ha den framför sig. Det var tuffa höjdmeter att gå upp, men det gick ganska lätt med all energi vi nyss hade fått i oss. Sedan skulle vi förstås gå lika brant nedåt för att komma in i ravinen. Jag var väldigt glad över att det fanns rep som kunde hjälpa till att ta oss nerför de hala branterna hyfsat säkert.

Nere i ravinen var det som i en sagoskog. Mossa. Tallar. Stora berg. Tystnad. Precis en sådan plats man vill stanna på. Vips hade jag glömt bort den halvtråkiga sträckan vi gått dittills under denna etapp. Nu fanns bara nuet och jag förundrades över naturens skönhet och storhet.

När vi hade tagit oss igenom ravinen och ”klättrat” vidare upp vid sidan av berget närmade vi oss utsiktsplatsen vid Övrakull. Vilken underbar plats det var att komma fram till. Vi var högt över världen och såg ut över åns delta. Dessutom tittade solen fram några minuter, precis när vi närmade oss toppen.

Uppe på toppen blev det fotopaus och justering av antal lager tröjor innan vi gick vidare. Efter en liten stund kom vi fram till en skylt där vi skulle svänga av mot Rumskulla och vi konstaterade att det tagit oss nästan 45 minuter att ta oss 600 meter. Så tuff var terrängen.

Trots att skogsvägen vi nu började följa var lite besvärlig att gå på (stort grus/stenar) gick det betydligt snabbare än den senaste kilometern. Dock var sträckan ner mot Rumskulla (från och med skylt ”Rumskulla 5”) dåligt underhållen. Det var svårt att ta sig fram för alla buskar och sly och det låg många, många nedfallna träd över leden. Det kändes i kroppen att vi var ute på andra dagen med packning och jag kan säga att vi inte var särskilt graciösa när vi tog oss över hindren. Även denna sträcka som var lite svårare att gå på grund av alla hinder var rejält kuperad.

Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt efter en kortare nedstigning i snårig skog kom ut på en plan vacker vitsippeäng som vi fick följa en längre bit. Det var som rena himmelriket för både fötter och själen. När vi svängde av inne i hagen efter kanske en kilometer blickade vi ut över Rumskullas gårdar, kyrka och andra byggnader.

Vid dammen i Rumskulla tog vi en dryckespaus (både tvåbenta och fyrbenta), och samlade kraft inför den sista milen. Vi hade känningar av blåsor under fötterna och ont i tånaglar som var lite för långa. Dessutom var vi allmänt stumma i kroppen. Så när vi gav oss iväg var inte tempot så högt, och pauserna kom ganska tätt. Ändå gick den sista delen förvånansvärt snabbt och lätt och vi skrattade lika mycket som vi gjort första dagen. Efter att vi passerat en sjö och en göl förvandlades omgivningen runt oss till att likna den vi gått i föregående dag, den som gav oss riktig Tiveden-känsla med flyttblock, lavar och tallar överallt runt oss.

Snart kom vi in i skog där vi anade en bergvägg i stort sett intill oss som skymtade fram genom träden som stod tätt intill varandra. Vi gick längs en spång i mörk barrskog. Helt plötsligt öppnades den och vi såg en hög, slät bergvägg bredvid oss. Det visade sig vara Trollegata och Trollevägga. Där fanns bord och bänkar och kändes som ett perfekt ställe för oss att ta ännu en paus innan vi skulle påbörja stigningen upp mot det sista berget på denna etapp. Men Linda kunde som vanligt inte sitta still länge – hon var tvungen att pröva på även Trollevägga.

Nu skulle vi påbörja sista stigningen. Eftersom jag hade sista etappen av höglandsleden (som går på andra sidan ån) i hyfsat färskt minne stålsatte jag mig inför en rejält slitig halvtimme. Döm om min förvåning när vi bara gick uppför några backar och sedan var uppe på toppen. Det var oerhört vackert och jag hade utan problem kunnat göra en utflykt till den här skogen enbart för att strosa runt och ha en picnic med familjen till exempel – skog med otroligt mycket Tiveden-känsla. När vi gick ner genom den glesa skogen, med alla dessa lavbevuxna flyttblock omkring oss kände jag att jag hade kunnat stanna kvar hur länge som helst. Och återigen slogs jag av tanken: ”Varför åka till Tiveden när detta finns??”

Härifrån är det ganska enkel vandring de sista 2 kilometerna. Leden för oss genom tallskogen förbi Runkesten (där vi också var i fjol) och längs skogsvägar ända fram till och genom ett sommarstugeområde precis före parkeringen i Spilhammar.

De sista 200 meterna före parkeringen fick vi lite duggregn på oss, men hela vägen i bilen in till Eksjö (4 mil) var det ösregn och vi var sååå tacksamma att vi slapp regn den här dagen då vi var lite tröttare. Även att jag var trött och sliten i kroppen är jag så lycklig över vårt lilla äventyr.

Liten sammanfattning

Det var riktigt roligt att gå en led som jag inte hade hört något om innan, och jag tycker definitivt att den är värd att gå! Den kuperade terrängen, upplevelsen av att vara långt ifrån civilisationen, de många fina naturfenomen och kulturhistoriska platser man får se och framför allt en härlig, oväntad och stark Tiveden-känsla gör att jag verkligen kan rekommendera Sevedeleden för vandring.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Under vår andra vandringsdag gick vi från vindskyddet i Södra Kvill motsols förbi Rumskulla ner till Spilhammar, Mariannelund (slutet av etapp 2 och hela etapp 1). Sträcka cirka 25 kilometer i ännu mer kuperad terräng än dag 1. Enligt app ska vi ha gått 485 våningar denna sträcka och runt 40.000 steg. Det tog oss 8,5 timmar inklusive en paus för att äta frukost och en lite längre för att fylla på vätska.

Här kan du läsa blogginlägg om vår dag 1 längs Sevedeleden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben. Vi köpte Vimmerby kommuns friluftskarta för att få lite bättre material än det som finns på hemsidan.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Mer om Kvill naturreservat

Här hittar du Länsstyrelsens information om Kvill naturreservat (inklusive Kvilleken)
Blogginlägg om mitt och Lindas besök vid Kvill-eken våren 2019

Inlägget Sevedeleden: en led med Tiveden-känsla, dag 2 dök först upp på Hemomkringvandring.

För ungefär ett år sedan såg Linda och jag skyltar som pekade ut Sevedeleden när vi var och hälsade på Sveriges äldsta ek (Kvilleken / Rumskullaeken – länk till blogginlägg från 2019). Vi bestämde oss för att gå den 50 kilometer långa rundleden, och nu, nästan ett år senare, blev det äntligen av.

I vanliga fall är jag påläst när jag ska ge mig ut, men det finns inte så mycket att läsa om Sevedeleden på webben (länkar till Vimmerby kommuns information och översiktskarta över leden finns längre ner i inlägget), så även att vi köpt in en karta inför turen visste vi inte så mycket mer än var leden går. Vad vi skulle möta längs vägen och om det var lagom med en övernattning hade vi egentligen ingen aning om.

Vi åkte tillsammans till ledstarten vid Spilhammar, Mariannelund, i utkanten av min hemkommun Eksjö. Vi valde att gå leden motsols, alltså i motsatt riktning jämfört med hur leden brukar beskrivas, och vi gick etapp 3 och delar av etapp 2 den första dagen. Leden gick österut längs skogsvägar, in i Vimmerby kommun där i stort sett hela leden går. Efter några kilometer svängde vi över riksväg 40 och började gå norrut. Himlen var mörk och precis när vi passerade en fin timrad stuga började det regna. Vi läste på en skylt att den byggts under en studiecirkel, och vi hoppades att de inte skulle ta illa upp om vi lånade den några minuter för att få i oss vår frukost och slänga på regnkläder. Det kändes oerhört lyxigt att sitta torr och äta – och kränga på sig regnbyxorna – som givetvis INTE gick att dra över kängorna.

Glada i hågen gick vi vidare längs skogsvägar och små grusvägar på den småländska landsbygden. Det är visserligen inte lika kul att gå i regn som att gå i uppehåll eller sol, men det var fortfarande tidigt på dagen och vi var pigga i kroppen eftersom vi bara hade avverkat 5-6 kilometer så regnet påverkade oss inte så mycket.

Snart svängde vi in på stigar i skog fylld av tallar, mossa, lavar och stenblock. Något vi skulle vänja oss vid. Leden gick genom detta trolska landskap och vi la höjdmeter efter höjdmeter bakom oss. Snart var vi uppe på Korpeberget som erbjöd en milsvid utsikt. Vi passade på att lägga ifrån oss ryggsäckarna en stund och satte oss och bara tittade ut över landskapet.

Sedan gick stigen brant nedåt tills vi kom till en å. När vi började följa den nedanför berget möttes vi av ett fantastiskt område av gigantiska block i berget i sagolik miljö. Linda och jag blev som barn av iver för vi älskar båda två den här typen av dramatisk natur. Vi hade ingen aning om att Sevedeleden skulle erbjuda en sådan häftig upplevelse så vi var helt uppspelta där vi gick omkring och tittade upp på klippblocken och håligheterna i berget. Givetvis tog Linda det hela ett steg längre och var tvungen att klättra upp på några av blocken – med hela packningen på.

Vi passerade sedan förbi Försjön dit man kan köra bil. Därifrån är det bara 300 meter till Amaliagrottan och 400 meter till Korpeberget. Vi konstaterade också att den omklädeshytt som finns vid Försjön har britsar och alltså går utmärkt att sova i vid behov. Det finns också en eldstad strax utanför. Sevedeleden går därefter vidare längs stig och skogsväg och bjuder snart på fler sevärdheter. Först ut det före detta pappersbruket Mariedal, där vi passade på att sätta oss och ta en fikapaus. Pappersbruket vid ån var aktivt mellan 1815 och 1895.

Inte långt därifrån ligger ytterligare ett före detta pappersbruk, Bråneholm. På kartan över Sevedeleden är denna vackra plats vid ån märkt som en rastplats. Där finns en eldstad med omgivande sittplatser alldeles intill ån, flera broar över ån, rester av flera husgrunder med mera. Dock ville jag inte fota rastplatsen eftersom det satt en familj där. Det finns en parkering längs en grusväg ett hundratal meter ifrån rastplatsen, så jag förstår vilken pärla till utflyktsmål detta måste vara om man är i närheten. Linda såg en massa vinbergssnäckor på vår väg från ån och upp mot grusvägen och parkeringen.

Vi matades med vackra intryck medan vi vandrade, skrattade och njöt av att regnet upphört efter ungefär två timmar. Till vår förvåning, och barnsliga förtjusning kom vi inte många hundra meter innan det var dags att svänga av leden igen! Redan på håll såg vi en gigantisk sten inne i skogen, och när vi kom närmare såg vi även en skylt med texten Klyvesten. En sådan måste självklart undersökas! Det härliga med just den här stenen var att man inte såg rakt igenom den. Sprickan böljade sig fram och var delvis täckt med mossa. För mig var nog detta dagens höjdpunkt – även att det var svårt att välja ut bara en sådan med tanke på allt fantastiskt vackert som Sevedeleden passerade.

Därefter följer en kortare sträcka på grusväg genom en by innan stigen leder oss genom en vitsippeäng.

Vi invaggades i lite falsk lathet/trygghet under denna sträckan. Leden kändes lätt att gå och vi konstaterade att vi gått en väldigt stor del av dagens etapp vid det här laget. När vi tittade på kartan såg vi att ”hårdare” tider väntade. Och mycket riktigt – snart gick stigen brant uppåt i ofantligt vacker och stenig skog.

Väl uppe på berget njöt jag i fulla drag. Jag tycker det är underbart med knotiga tallar, stenar, lavar. Dessutom fanns där en jättegryta och ett bord med bänkar om man ville ta en paus. Personligen föredrar jag att sätta mig direkt på marken när jag är i sådan miljö – hela området bjöd in till fikapaus! Vid det här laget började det kännas i kroppen att man gått över 2 mil i kuperad terräng – med full packning. Så när vi såg hur brant vägen ner var tog vi det väldigt försiktigt och klamrade oss fast vid repet som fanns till hjälp.

Nu var det inte långt kvar till vindskyddet. Det handlade bara om några kilometer. Vi passerade en bilväg och svängde in på en skogsväg där det var nyröjt/nyavverkat på sidorna så vägen vara ganska sönderkörd. Detta var den ”fulaste” delen av dagsetappen. Jag tappade tillfälligt motivationen, men Linda peppade mig. Mitt ute på ett hygge kom vi fram till ”Diket”. En fantastisk förkastningsspricka som är 100 meter lång, 2-3 meter djup med helt lodräta sidor. Djupt där nere rann vattnet. Det går inte att få fram på bild, men jag måste ju försöka i alla fall.

Härifrån var det bara 1 kilometer kvar till vindskyddet i Södra Kvill och det var vandring över vitsippeprydda, Astrid Lindgren-aktiga ängar. Vindskyddet låg dock lite konstigt till med öppningen mot en åker och baksidan mot ängen. Det fanns heller inget vatten eller något dass vid vindskyddet. Men vi hängde tacksamt av oss våra ryggsäckar på varsin brits (bra med britsar), och Linda skyndade sig att göra upp en eld.

Vi var ganska trötta efter 9 timmars vandring. Och hungriga – så vi började med att laga vår middag. Sedan ägnade jag en stund åt att försöka torka de kläder som fortfarande var blöta efter regnet.

Resten av kvällen förflöt medan vi matade brasan, tittade på våra bilder, myste med hundarna och bara tog det lugnt. Vi hade under denna första dag gått 27 kilometer i ganska kuperad terräng. Enligt min klocka hade vi 468 meters uppstigning och 398 meter nedstigning. Enligt Lindas klocka innebar detta 325 våningar. Antal steg? Ja.. någonstans runt 44.000, så det var skönt med lite vila. Det var inte dumt att kunna hänga för presenningen som låg under en av britsarna för att stänga ute vind på natten – då vi sov mellan varven medan vi trängdes med hundarna i sovsäckarna – och laddade för dag 2 längs Sevedeleden.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Under vår första vandringsdag gick vi från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, motsols upp till vindskyddet i Södra Kvill. Sträcka cirka 27 kilometer i kuperad terräng. Det tog oss 9 timmar inklusive pausar för att äta (dock inte laga mat), fota och stanna upp och njuta av utsikten och utforska intressanta ställen vi passerade.

Länk till inlägg om vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben. Vi köpte Vimmerby kommuns friluftskarta för att få lite bättre material än det som finns på hemsidan.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Inlägget Sevedeleden: en led med Tiveden-känsla, dag 1 dök först upp på Hemomkringvandring.

Vätteros är en väldigt speciell växt som jag i vanliga fall bara ser några enstaka exemplar av varje vår. Till skillnad från i år då jag fick se hundratals av dessa rosa kott-liknande växter trängas med varandra.

Som vanligt är det Tord som håller koll på var blommorna finns och när de blommar. Lite avundsjuk (eller något åt det hållet) är jag på honom som kan vara utomhus hela dagarna. Men samtidigt är jag tacksam över att vara så lyckligt lottad att jag får guidning till fina platser fulla av blommande växter.

Eftersom just vätteros råkar vara en av Tords favoritblommor den här årstiden hade han forskat lite och hittat ett ställe där den skulle växa i mängd. Till på köpet skulle det enligt hans källa finnas chans att få se den sällsynta vitgula varianten av vätteros. Trots att han besökt platsen två gånger den senaste veckan hade han inte lyckats hitta någon sådan. Så igår kväll gav vi oss ut på gemensam jakt.

Vi åkte ut sent på eftermiddagen och stannade vid några hagar längs Anebyleden. Jag hade inte förstått innan vi kom dit hur otroligt många blommor det faktiskt fanns. Vid första stället, med kanske ett 30-tal blommor, fastnade jag helt överväldigad en lång stund för att fota.

När Tord sa att vi måste gå vidare för att det fanns många fler hade jag svårt att tro det. Anledningen till min misstro var jag aldrig tidigare sett så mycket vätteros på ett och samma ställe. Så hur skulle det kunna finnas fler? Men längs stigen vi följde fanns det, precis som han sagt, otaliga blommor. Visserligen får man hålla ögonen öppna för att hitta dem, särskilt när de är som små kottar och inte har rest sig upp ännu. Dessutom gömmer den sig ofta under torra höstlöv eller mossa.

Vätterosen är en växt som kan parasitera på flera arter av lövträd. Vanligast (i alla fall här omkring) är hasseln, men klibbal och asp fungerar också som värdväxter. Blomman är inte så vanlig, men den finns i södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och Gästrikland.

Plötsligt händer det!

Vi hade gått åt ena hållet inne i området som Tord ville visa mig. På tillbakavägen valde vi att gå en bit in bland träden istället för att följa stigen/Anebyleden. Helt plötsligt hittade jag den! Blomman som Tord så gärna ville se; den gulvita vätterosen! Heureka, ropade jag, och Tord dansade nästan en liten glädjedans på stället innan han andäktigt började fotografera den ovanliga blomman.

På grund av att gulvit vätteros är så pass sällsynt kommer jag inte att skriva ut var den finns, och jag hoppas att du har förståelse för det och kan nöja dig med att titta på dessa bilder.

När du ser detta inlägg tror du kanske att det är lätt att gå ut och hitta vätteros. Det är kanske inte exakt lika enkelt. Även att jag visste exakt vad vi letade efter missade jag det första stället med en massa vätteros igår. Däremot kom ögat snabbt ihåg vad det var den skulle leta efter när jag väl sett de första. Med tanke på slutresultatet måste jag säga att det blev en väldigt lyckad skattjakt! Hundratals rosalila vätteros. Och en gulvit!

För dig som vill veta mer om vätteros

Hos den virtuella floran hittar du mer information

Blomnördar in action

Inlägget Vätteros (lathraea squamaria) i hundratals dök först upp på Hemomkringvandring.

”I helgen ska vi åka och titta på en hällristning”, sa Tord. ”Hällristning? Såna finns det väl inga på småländska höglandet?”, frågade jag. Fast det gjorde det – även att de var begravda under ett tjockt lager med mossa.

Tord och GPS:en visar vägen till ”vår” hällristning

Vi passerade Hult på vår färd från Eksjö, och svängde sedan av mot Havik. Efter Kringelen (där jag varit många gånger) parkerade vi bilen vid första grusvägen åt höger. Tord hade redan knappat in koordinaterna på sin GPS och stegade bestämt iväg med mig i släptåg.

Det skulle bara vara några hundra meter mellan bilen och hällristningen, och snart såg vi en skogsväg som gick i rätt riktning. Eftersom det verkade smartare att dra nytta av den än att bana oss en egen väg genom skogen följde vi skogsvägen. Snart skymtade ett röse till vänster om oss, och vi vek av för att se om hällarna också fanns i närheten.

Tyvärr var hällarna i stort sett täckta av mossa. Endast några mindre områden var mossfria så att vi kunde se ristningarna. Jag lyfte försiktigt på ett sjok mossa och såg att det fanns mycket mer att se – därunder. I ren glädjeiver ropade jag på Tord som kom och tittade han med. Vi bestämde oss snabbt för att försöka avlägsna mossan. Efter att ha lyft och rivit med bara händerna gick vi tillbaka till bilen och hämtade några hjälpmedel: en isskrapa och en snöborste.

Vi kände oss som rena rama arkeologerna där vi stod och försökte göra stenarna fina. Känslan var väldigt speciell – för vi visste båda två att detta skulle vi förmodligen bara få vara med om en enda gång i livet. Det kändes helt fantastiskt att se Haviks hällristning träda fram under vårt arbete.

Så säger traditionen om denna hällristning

Ristningen i de två hällarna är antikvariskt bedömd som en fornlämning. Enligt allmän tradition i Havik gick den gamla kyrkovägen över Skedevägen förbi här. Medan kyrkobesökarna väntade på varandra ristade man i berghällen. Det är alltså inte runor, vikingaskepp eller liknande i ristningarna.

Efter denna mycket speciella upplevelse gick vi tillbaka till bilen. Då kom markägaren fram till oss och frågade vad vi gjorde där. När vi sa att vi tittat på hällristningen frågade han (vänligt och intresserat) om vi var där i tjänsten eller privat. Jag kan bara meddela att jag kände mig vääääldigt proffsig där jag stod med bilsnöborsten i högsta hugg. Men markägaren verkade inte tycka att det var det minsta konstigt, utan han fortsatte småprata några minuter, innan vi satte oss i bilen för att åka vidare mot nästa besöksmål.

För dig som vill veta mer om den hällristning vi ”grävde” fram

Ristning, medeltid/historisk tid – ristningar i två hällar
Antikvarisk bedömnning: fornlämning
Koordinater: N 6386816, E 510661
RAÄ-nr: Hult 32:1

Länk till Fornsöks karta och information om ristningen

Inlägget Vi vikarierade som arkeologer (hällristning) dök först upp på Hemomkringvandring.